ISLANDSBERG ÖSÖ En naturinventering Lennart Olsson 1976 Kartor: Helena Jonsson, naturvårdsenheten
FÖRORD Föreliggande rapport är resultatet av en översiktlig naturvårdsinventering, som har utförts under vegetationsperioden 1975. Inventeringen är utförd på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Utredningen utgör ett fristående arbete inom naturvårdsenheten. Författaren har utfört hela undersökningen och är ensam ansvarig för dess innehåll samt för de åsikter och värderingar, som framförs i denna. Carl-Axel Jansson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 Inledning 1 1.1 Läge och omfattning 1 Översiktskarta 2 2 Beskrivning av inventeringsområdet 3 2.1 Geologi, topografi 3 2.2 Bebyggelse och vägar 4 2.3 Vegetation 5 2.3.1 Hällmarker, rishedar 5 2.3.2 Kärr, vattensamlingar 6 2.3.5 Ängsmarker 7 2.3.4 Skogar, snår 8 2.3.5 Stränder 9 2.4 Djurliv 11 3 Värdering. Förslag till åtgärder 11 4 Lokalbeskrivningar 13 4.1 Ängsmarker 13 Karta över beskrivna ängsmarker 19 4.2 Ängskrattskogar 20 Karta över beskrivna ängskrattskogar 23 4.3 Kärrmarkernas och vattensamlingarnas vegetation 24 Karta över beskrivna kärrmarker och vatten- 28 samlingar 4.4 Hällmarksrishedar 29 Karta över beskrivna hällmarksrishedar 32 Bilagor Sid Bilaga 1 Bilaga 2 Karta 2 Karta 3 Fotobilaga Förteckning över floristiskt intressanta och särskilt skyddsvärda kärlväxter. Karta 1 Markbeskaffenhet Vegetation, bebyggelse, vägar, strandbeskaffenhet m.m.
1 INLEDNING Islandsbergsområdet i Lysekils kommun har uppmärksammats i den pågående naturvårdsplaneringen i Göteborgs och Bohus län. Området har befunnits ha stora landskapliga och botaniska värden samt vara av stor betydelse för det rörliga friluftslivet. Områdets botaniska kvalitéer är väl kända framför allt tack vare Svante Sunessons inventering över vegetation och flora på Skaftölandet (Sunesson 1968). Föreliggande inventering avser att vara ett komplement till de tidigare kunskaperna om området samt att utgöra ett underlag för planeringen av naturvårdsåtgärder i området. 1.1 Läge och omfattning Det inventerade området omfattar de sydvästligaste delarna av Skaftölandet, söder och sydväst om Grundsund. Förutom halvön Islandsberg ingår partierna kring Islandsbergs by och den sydvästra delen av Ösö. Den sammanlagda ytan uppgår till cirka 140 ha varav huvuddelen utgörs av hällmarker. Aktuella kartor: Topografiska kartan 8A Lysekil SO Ekonomiska kartan Fiskebäckskil 42 NV,SV Geologiska kartan Ac Nr 3 Fjällbacka
2 BESKRIVNING AV INVENTERINGSOMRÅDET 2.1 Geologi, topografi (Kartbilaga 4) Gränsen mellan det västsvenska gnejsområdet och det nordbohuslänska granitområdet går i nordkanten av Gullmarsfjordens sänka omedelbart norr om Skaftön. Området kring Islandsberg utgör därför ett av de nordligare gnejsområdena i Bohusläns kustland. Landskapets topografi präglas också av gnejsberggrundens egenskaper. Djupa klåvor och mindre spricksystem karakteriserar området. De dominerande sprickriktningarna löper i nordost-sydvästlig samt nord-sydlig riktning. Gnejsens förskiffringsplan lutar i ostsydost-västnordvästlig riktning och lutningsvinkeln mot horisontalplanet är vanligen mindre än 45 grader. Detta förhållande gör att bergshöjderna ofta uppvisar en brant söndersplittrad väst-sida medan de mot öster och sydöst har jämna sluttande hällmarksytor. Gnejsen är vanligen gråfärgad men en rödaktig variant uppträder i området vid Islandsbergs fyr. Här har man också påvisat ett visst inslag av kalcit i gnejsen, vilket kan förklara förekomsten av några kalkgynnade växter i detta område. Ett markant inslag i geologin är den gång av rombporfyr som övertvärar området och som även fortsätter mot söder över Jonsborg och 2 km in på Orustlandet. Den är särskilt framträdande på de renspolade hällarna på Ösös västsida. Rombporfyren är mer lättvittrad och basisk än den omgivande gnejsen vilket också avspeglas i hällmarksvegetationen. Områdets högsta punkt är belägen på Islandsbergshalvöns västsida och når drygt 50 meter över havet. Hela området ligger således under högsta kustlinjen och de lösa avlagringarna är ursvallade av havet. Stråk av svallad morän, huvudsakligen i form av sten- och blockmarker förekommer i sluttande dalsänkor och längs en del bergsidor. De lägst liggande dalbottnarna upptas av marina leror med inslag av finsand. Förekomsterna av skalmaterial är mer eller mindre fragmentariska och uppblandade med mineraljordsmaterial. Skaljordar förekommer uteslutande i området kring Islandsbergs by där de företrädesvis uppträder i anslutning till bergsrötter.
Ett flertal små torvmarkspartier finns i de centrala hällmarksområdena på Ösö och Islandsbergshalvön. Nästan samtliga torvmarker bär här, liksom i andra trädfattiga områden i Bohuslän, spår av en intensiv täktverksamhet under gångna decennier. Av geologiskt intresse är också de två jättegrytor som finns på Ösö och Islandsberg (se kartbilaga 2). Den största, som ligger i närheten av strandlinjen på Islandsbergs västsida, har en diameter av 1,2 meter och ett största djup av 5,5 meter. Stränderna på södra Ösö och längs Islandsbergs västsida är branta och svårtillgängliga. Övriga strandområden uppvisar en mjukare topografi och i de östligaste delarna av inventeringsområdet finns sedimentstränder och grunda strandområden, s.k. leror. 2.2 Bebyggelse och vägar (Kartbilaga 4) Bebyggelsen är koncentrerad till Islandsbergs by. Här finns ett tiotal äldre boningshus - de allra flesta med väl bevarad exteriör. Denna bebyggelse är en värdefull del av kulturlandskapet och av kulturhistoriskt intresse. Äldre bebyggelse förekommer också längre ut på Islandsbergshalvön. Här ligger gården Arsund och det mer än sekelgamla fyrvaktarbostället på Islandsbergs huvud. Vid Valbyfjordens inlopp finns flera fritidshus. Denna begränsade fritidsbebyggelse ligger relativt skyddad från insyn och stör ej nämnvärt landskapsbilden. Stigen förbi fritidshusen ut mot halvön bör markeras bättre, eftersom det nu är lätt att av misstag hamna på någon av fritidstomterna. På Ösö saknas helt vägar inom den inventerade delen, men flera stigar går från rundsund ut mot Ösös västsida. På Islandsbergshalvön når en mindre bilväg ut via byn fram till tomterna 1:35 och 1:31. En väl upptrampad stig löper sedan ut till fyrvaktarbostället på halvöns spets. 2.3 Vegetation 2.3.1 Hällmarker, rishedar
Hällmarkerna karakteriseras till övervägande del av rishedsvegetation i olika utformning. Vanligen dominerar ljungen hällmarksrisheden, men kråkbär och mjölon kan ställvis bilda täta mattformade bestånd. Mjöloninslaget är speciellt stort på Islandsbergshalvön där även flera blockmarker bär en heltäckande matta av mjölon. Kråkrisdominerad hedvegetation uppträder företrädesvis i kanten av torvmarker och i starkt vindexponerade områden. I den torra risheden är inslaget av örter alltid mycket litet. Artantalet är med tanke på detta förvånansvärt stort; ett flertal av de vanligare torrängsarterna uppträder sporadiskt i rishedsområden. Bland örter som uteslutande förekommer på hällmarker märks bergglim, vårspärgel och blåmunkar (Jasione montana). Bland gräsen är särskilt kruståtel (Deschampsia flexuosa) och brunven (Agrostis canina) karaktärsväxter i hällmarkssprickorna. Fukthedsvegetation förekommer i anslutning till torvmarker och i smala stråk på bergssluttningar. Dessa partier karakteriseras av arter som klockljung, blåtåtel (Molinia coerulea), krypvide, gråvide (Salix cinerea), blodrot, hirsstarr (Carex panicea) och tuvsäv (Scirpus caespitosus ssp. germanicus). Hällmarksvegetationen på den smala gång av rombporfyr som övertvärar om-rådet avviker markant från den ovan skisserade rishedsvegetationen. Karakte-ristiska arter för denna torrängsvegetation bunden till vittringsgrus på rombporfyrgången är vårtåtel (Aira praecox), brunven (Agrostis canina), sandlök (Alli-um vineale), sandkrassing (Teesdalia nudicalis), styvmorsviol, vårarv, rölleka, kattfot och getväppling. På Islandsberg finns också en riklig förekomst av stor fetknopp (Sedum rupestre). Denna art anses vara värmekrävande och kalkgynnad och är sällsynt i mellersta och norra Bohuslän. Den mörka, tämligen basiska berggrunden och det sydexponerade läget skapar här gynnsamma betingelser för den. Hällmarksområdena är till stor del exponerade för de saltmättade västliga vindarna och trädvegetationen har små möjligheter att få fäste, men enstaka exem-plar av björk och rönn samt snår av vide (Salix aurita och cinerea) och björk uppträder i sänkor eller andra vindskyddade lägen i hällmarksområdena. Ungplantor av framför allt asp, men även ek uppträder också i torr rishedsvegetation, företrädesvis på blockmarker. Aspens goda spridningsförmåga ger den ett försprång före eken när det gäller att kolonisera trädlösa blockmarker. Den har dock svårt att utveckla vindtåliga krattskogar i samma utsträckning som ek. 2.3.2 Kärr, vattensamlingar
I hällmarksområdena förekommer talrika, vanligen torvfyllda sänkor. Torvmarkerna är till stor del utbildade som kärr. Vanligen upptas det centrala torvmarksområdet av kärrvegetation medan en bård av fukthed karakteriserar randområdena. I några torvmarker förekommer kärrvegetation mosaikartat. i torvtäktsgropar, medan övriga delar domineras av risvegetation. Vattentillgången varierar starkt under året. I regel är kärren mer eller mindre vattenfyllda under våren för att torka ut under eftersommaren. Djupare vattensamlingar som sällan torkar ut finns på Ösö (se vegetationskarta). Karakteristiska arter för dessa hällmarksfattigkärr är dyfräken, ängsull, vattenklöver, hundstarr (Carex nigra) och löktåg (Juneus bulbosus). I några kärr finns också täta bestånd av bladvass. Den artfattiga kärrvegetationen är intressant eftersom den hyser en del av-vikande floraelement. Här finns till exempel så utpräglade inlandsarter som rosling och sumpstarr (Carex magellanica). På Ösö förekommer spikblad (Hydrocotyle vulgaris) i kärrvegetationen. Den är en sydlig art som här är ganska nära sin nordgräns. De olika kärrmarkernas vegetation redovisas i tabellform och på karta på sidorna 24-28. 2.3.3 Ängsmarker På lerjordar och finsandjordar vid Islandsbergs by och Arsund finns flera små ängsmarker, varav de flesta fortfarande hävdas genom bete eller slåtter. I de områden där skalinslaget i marken är stort är ängsfloran artrik och blomsterprakten är under sommaren tidvis anslående. Korskovall, krissla och blodnäva är kanske de mest framträdande representanterna i denna krävande flora, men här ingår också rödklint, väddklint, prästkrage och äkta johannesört. I de kalkpåverkade ängsmarkernas randområden, i skydd av randlövsnåren utvecklas en ännu artrikare flora. I denna så kallade brynängsvegetation är kungsmynta, stillfrö (Selinum carvifolium), bockrot, nässelklocka, småborre och vitmåra karakteristiska inslag. Brynängsvegetationen uppträder också längs åkerkanter och vägrenar kring Islandsbergs by.
Förutom de ovan beskrivna ängsmarkerna med rikare flora, som uteslutande förekommer i området vid Islandsbergs by, finns flera ängsmarker med en trivialare flora. Dessa beskrivs närmare på sidorna 13-19. 2.3.4 Skogar, snår Ängslövskogarna är koncentrerade till området kring Islandsbergs by. Här finns lågvuxna, ekdominerade krattskogar och små partier randlövskog med bland annat ek, ask och hassel. Ängsskogarna har vanligen ett artrikt fältskikt. På torr blockmark karakteriseras detta av arter som blåsippa, lundgröe (Poa nemoralis), häckvicker, bergsslok (Melica nutans), liljekonvalj, backlök, nässelklocka, kaprifol, stor blåklocka och stensöta. På begränsade avsnitt uppträder i några fall tämligen heltäckande mattor med murgröna. På något fuktigare mark tillkommer bland annat bergdunört (Epilobium montanum), nejlikrot, vitsippa, svalört, stinksyska, ormbär och trolldruva. De båda sistnämnda arterna som är sällsynta så här långt ut i kustlandet förekommer dock mycket sparsamt. Bland mera krävande arter förtjänar också desmeknopp, vippärt och lundbräsma att nämnas. Den senare arten som fordrar relativt öppna, lundartade skogar har dock ej återfunnits under inventeringen och är möjligen utgången. Även trädskiktet hyser ibland sällsyntare arter som getapel och vitoxel (både Sorbus rupicola och S. obtusifolia). Ängsskogarna övergår på magrare mark i hedlövskogar bestående av ek eller asp. I området kring Islandsbergs by finns några små partier med ekhedskog som bär spår av tidigare betesdrift. Trädskiktet är lågvuxet och relativt glest. Fältskiktet i dessa lite öppnare skogar karakteriseras av ängskovall och kruståtel. Små slyartade hedaspskogar uppträder i skyddade lägen, företrädesvis på de blockmarker som finns här och var i hällmarksområdena. Aspen har svårt att utbilda ett slutet krontak, motståndskraftigt mot vindar. De högsta träden dör ofta bort efter ett tag, varefter en ny generation växer upp. Det medför att aspdungarna oftast får ett risigt utseende med döda grenar och toppar samt en tät undervegetation. Fältskiktet är trivialt och vanligen mycket sparsamt. Randlövsnåren utgör ett trevligt inslag i landskapet och är värdefulla bland annat som häckningsbiotoper för flera småfågelarter, som t.ex. törnsångare, hämpling och gulsparv, vilka samtliga är vanliga i Islandsbergsområdet.
Snårvegetationen består av torr till frisk mark vanligen av slån, nypon och rönn med inslag av en del andra arter. Ligustern som är relativt sällsynt söder om Bottnafjorden förekommer med enstaka exemplar i snårvegetationen sydväst om Islandsbergs by. I anslutning till fuktig ängsmark och i fukthedsområden består lövsnåren av glasbjörk, vide och brakved. Planterade barrträdsdungar finns på några lokaler på den centrala delen av Islandsbergshalvön. Gran förekommer i mycket begränsad omfattning, medan tallplanteringar finns på flera torv- och moränmarker. Plantering av svarttall, bergtall och lärkträd har också förekommit fast i mycket liten skala. 2.3.5 Stränder Den övervägande delen av stränderna utgörs av renspolade klippor. På Ösös sydsida och Islandsbergs västsida är de utbildade som mer eller mindre branta, söndersplittrade stup. Klippstränderna i övrigt är mer lättillgängliga, även om berghällarna ställvis lutar relativt brant ned i havet. Klippsträndernas vegetation är mycket sparsam. I grunda sprickor i de i övrigt kala klipphällarna finner man enstaka exemplar av trift, strandbaldersbrå, skörbjuggsört, strandaster, strandkämpar, saltgröe och några andra arter som tål saltstänket på dessa utsatta lokaler. I djupare nedskurna klåvor i skydd för de saltmättade vindarna kan ibland en frodigare vegetation utvecklas. Typiska representanter för vegetationen i dessa ofta fuktiga klåvor är träjon, strätta, strandkvanne, ängssyra, rödsvingel, gullris, flockfibbla och strandloka. Den sydliga och kalkgynnade arten hampflockel, som i inlandet vanligen förekommer vid sjöstränder, finns i ett par strandnära klåvor på Ösö och Islandsberg. På samma lokaler uppträder också prickstarren (Carex punctata), som här växer på måhyllor i bergssidan en bit ovan klåvans botten. Prickstarren är en utpräglat atlantisk art som i Skandinavien endast förekommer på några lokaler i södra Norge och längs bohuskusten. Strandavsnitten med sand och block är få och korta. Blockstranden på Ösös västsida hyser några bestånd av strandkål och strandärt, i övrigt
finns inslag från strandängsvegetationen på dessa till stor del vegetationslösa strandavsnitt. Längs finsedimentstränderna vid Valbyfjorden och Skallhavet finns smala strandängspartier. Salttågen dominerar vanligen men man finner också en del andra arter, som t.ex. dvärgarun (Centaurium puichellum), glesstarr (Carex distans), knutnarv (Sagina nodosa) och strandkrypa. En från floristisk synpunkt intressantare vegetation finns på de små sötvattenpåverkade strandängarna vid Valbyfjorden. De har tidigare slagits i samband med slåtter på de anslutande ängsmarkerna. Strandängarna domineras nu av bladvass och älgört, men på en av strandängarna finns fortfarande rikligt med kärrvial (Lathyrus palustris) och ormtunga (Ophioglossum vulgatum). Kärrvialen är sällsynt på västkusten och har endast några få förekomster i Bohuslän. Omedelbart öster om det inventerade området finns vidsträckta strandängar som domineras av saltgröe (Puccinellia maritima). I anslutning till dessa saltängar finns stråk med rikare vegetation där bland annat saltstarr (Carex recta), plattsäv (Blysmus compressus) och smultronklöver (Trifolium fragiferum) ingår. 2.4 Djurliv Någon systematisk inventering av områdets djurliv har inte företagits men spridda iakttagelser har gjorts under fältarbetet. Av däggdjuren har svenskhare, rådjur, mink och grävling observerats. Harar förekommer relativt rikligt både på Ösö och Islandsberg. Vildminken upptäcktes i blockterräng vid den nya fyren på Islandsbergs västsida. Eftersom fältarbetet utfördes relativt sent på sommaren (juli) har en ofullständig bild av områdets fågelfauna erhållits. Följande arter har observerats: Gräsand Sånglärka Törnsångare Ejder Korp Skärpiplärka Strandskata Kråka Sädesärla Tofsvipa Skata Törnskata Grönbena Talgoxe Stare Havstrut Blåmes Grönfink Gråtrut Björktrast Grönsiska Fiskmås Koltrast Hämpling Fisktärna Stenskvätta Gulsparv Ringduva Lövsångare Pilfink Gröngöling
De från ornitologisk synpunkt mest värdefulla biotoperna är randlövsnåren, lövskogarna och finsedimentstränderna. Den inre delen av Valbyfjorden besöks ofta av näringssökande vadare och änder. 3 VÄRDERING. FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER Värderingen utgår från de kunskaper om områdets naturförhållande som redovisas i inventeringen. Följande egenskaper bör framhållas när det gäller att motivera områdets avsättande som naturreservat: 1. Inom området finns flera mycket skyddsvärda och för Bohusläns kustland representativa naturtyper. Bland annat krattlövskogar, randlövsnår med anslutande brynängssamhällen, strandängar och ängsmarker av stort botaniskt värde. 2. Här finns långa sammanhängande strandområden med goda möjligheter till bad och fiske. Islandsbergshalvön är med sina lättgångna hällmarksomåden och många stigar, väl lämpat som strövområde. 3. Hela området har stora landskapliga värden. Från de högst belägna bergsområdena har man en god utblick över det kuperade kustlandskapet. På Islandsbergshalvön finns en väl bevarad äldre bebyggelse som väl smälter in i odlingslandskapet, som även det fått behålla många ursprungliga drag. 4. Trots den ringa storleken hyser området åtskilliga mycket skyddsvärda växter, av vilka prickstarr och kärrvial kan framhållas. Här finns representanter för många olika floraelement, såväl typiska inlandsarter (rosling, sumpstarr) som utpräglat oceaniska arter (prickstarr). 5. Lövskogarna, lövsnåren och de grunda strandområdena utgör naturtyper som skapar förutsättningar för ett rikt fågelliv och är därför även av ornitologiskt intresse. För att de stora biologiska, sociala och landskapliga värdena ska bestå fordras att landskapet bibehåller sin nuvarande karaktär. Fritidsbebyggelse eller camping-plats bör definitivt inte få anläggas. Motorfordonstrafiken i området bör begränsas så långt möjligt. En eventuell parkeringsplats bör placeras utanför reservatet, gärna i anslutning till vägen mot Grundsund. Hedlandskapet på Islandsbergshalvön har tidigare betats extensivt, men växer nu långsamt igen med bland annat björk och rönn. På längre sikt vore det därför önskvärt med ett extensivt fårbete på hällmarksljungheden.
Av ännu större vikt är att hävden av ängsmarkerna och odlingsmarkerna fortsätter. Igenväxningen av de ängsmarker som inte hävdas nu måste hejdas och slåtter eller åtminstone bete återupptas. Särskilt angeläget är det att snabba åtgärder sätts in på ängsmarkerna 10 och 11. Den rika ängsfloran hotar här att förkvävas av aspsly och den anslutande strandängen (lokal för kärrvial och ormtunga) hotar att växa igen helt med bladvass och älgört. Några speciella anordningar för det rörliga friluftslivet erfordras knappast. Stigarna är väl upptrampade och lätta att följa. Badviken vid Ösös västsida är välbesökt och här kan det visa sig nödvändigt att ordna med TC och sopställ. De barrträdsbestånd som finns bör efter avverkning ersättas med självsådd lövskog. Enstaka solitära granar eller tallar som stör landskapsbilden bör tas bort tämligen omgående. Ett mindre område öster om Islandsbergshalvön föreslås bli skyddat som naturvårdsområde. Detta område som huvudsakligen utgörs av strandängar, men även hyser en del hällmarksområden och lövvegetation har bedömts ha så stora landskapliga och biologiska kvalitéer att det bör skyddas från fritidsbebyggelse och andra störande ingrepp. 4 LOKALBESKRIVNINGAR 4.1 Ängsmarker (se karta sidan 19) 1. Igenväxande terräng längs stigen från Arsund till Islandsbergs huvud. Terr-ängen är belägen i en sandfylld klåva och är till stor del igenbuskad med snår av nypon, slån, asp, olvon, apel och hagtorn. Närmast gården övergår terrängen till fukthed, som dock till stor del har vuxit igen med videsnår. Torrängsfloran är tämligen trivial och karakteriseras av följande arter: rödsvingel, ängsgröe, sandstarr (Carex arenaria), rölleka, liten blåklocka, sandlök (Allium vineale), te-veronika, hundäxing, käringtand, vitmåra, kråkvicker, duvvicker, äkta johannesört (Hypericum perforatum), hundloka, gullris, piggstarr (Carex contigua), åkerfräken, ängsvial och bergssyra.
2. Torra - friska ängsmarker tillhörande gården Arsund. Under sommaren betas tidvis den östra delen av ängsmarken av hästar. Här finns också ett trädgårdsland. Området omgärdas av krattskog. I randområdena märks vissa igenväxningstendenser av framför allt slån, nypon, björnbär och asp. De torrare partierna karakteriseras av rödsvingel och ängsgröe; de friska av ängssvingel, hundäxing, hundloka och luddtåtel (Holcus lanatus). I övrigt förekommer gulmåra, kvickrot, ängsvial, rödven, rölleka, harklöver, sparvvicker (Vicia tetrasperma), kråkvicker, åkersmörblomma, åkertistel, väddklint, sandlök, åkervinda (Convolvulus arvensis), humlelucern, ängssyra och skogsklöver. Vid den lilla viken söder om gården finns en smal zon med strandängsvegetation där bland annat kärrtörel (Euphorbia palustris) ingår. 3. Frisk ängsmark omgiven av randbuskage. Mot norr gränsar ängsmarken via ett dike mot trädesåker och åkermark. Fältskiktet domineras av följande arter: ängssvingel, timotej, hundäxing och åkerförgätmigej. Dessutom förekommer: teveronika, prästkrage, kvickrot, åkertistel, hundloka, alsikeklöver (Trifolium hybridum), ängsgröe, humlelucern, brunven, åkerfräken, äkta johannesört, kråkvicker, ängsvial, gulmåra, engelskt rajgräs (Lolium perenne), hönsarv, rödklint, hästhov och buskmåra (Calium mollugo). Området har tidigare utgjort åkermark. Någon invandring av sly eller buskar har ännu inte skett trots att markerna ej hävdas. Huvudkomponenter i de omgivande lövsnåren är sälg, hagtorn, rönn, olvon, slån, nypon, lind och kaprifol. 4. Torr - frisk betesäng på sandig finjord. I randområdena uppträder risdominerad hedvegetation. Spridda buskage av nypon och björnbär förekommer även. Ängsfloran domineras av beteshärdiga arter. Framträdande är rödsvingel, rödven, tuvtåtel, humleblomster, luddtåtel, rödklint, hundäxing, ängsklöver, kummin, åkertistel, darrgräs, krypvide, åkersmörblomma, krusskräppa, vitmåra, gulmåra, rölleka, vårarv (Cerastium semidecancirum) och sandkrassing (Teesdalia nudicualis). De båda sistnämnda förekommer i anslutning till hällmarkspartier. 5. Betesäng på frisk till fuktig mark. Ängssvingel, humleblomster och älgört karakteriserar den tämligen artfattiga ängsfloran. Mot öster finns randlövsnår bestående av gråvide (Salix cinerea) och björk, hedartad aspkrattskog och enstaka tallar.
6. Betad fuktäng omgiven av lövslyvegetation. Ängsmarken har tidigare haft en mer vidsträckt utbredning, men randområdena är nu igenväxta med bl.a. gråvide, asp och ask. Fältskiktet är relativt artrikt med ett stort inslag av gräs och halvgräs: luddtåtel, tuvtåtel, ängssvingel, darrgräs, brunven, åkersmörblomma, ängskovall, skogskovall, rölleka, piggstarr, krusskräppa, kråkvicker, vattenpilört, blodrot, kärrsilja och knapptåg. I anslutning till stigen över ängsmarken uppträder bl.a. kamäxing (Cynosurus cristatus), syltåg (Juncus tenuis), borsttåg (Juncus squarrosus) och hönsarv. 7. Dalsänka med sandblandad finjord. Längs övergången mellan ängsmark och omgivande hällmarksområden löper ett smalt randlövsnår bestående av gråvide, brakved, rönn, nypon, hagtorn, apel, kaprifol och en. Mot sydväst finns även enstaka tallar och björkar. Ängsvegetationen domineras av luddtåtel, ängssvingel och älgört. Dessutom förekommer kråkvicker, ängsgröe, rödklöver, åkersmörblomma, timotej, vitklöver, hundäxing, ängsvial, plattstarr (Carex disticha), rödven, rölleka, svartkämpar och ängsfryle. Ställvis uppträder en rikare brynvegetation med krussilja (Selinum carvifolium), rödklint, småborre, vitmåra, nässelklocka (Campanula trachelium), sandlök och björnloka. I norra delen finns ett parti med hedartad gräsmark karakteriserad av stagg, knapptåg, blodrot, harstarr (Carex leporina), tuvåtel, gökärt och krypvide. 8. Svagt sluttande ängsmark i anslutning till åkermarken. Mot norr och väster finns en välutvecklad buskrand, bestående av nypon, hagtorn, rönn och slån, samt en välutvecklad brynängsvegetation med bl.a. krissla, krusfrö och backlök (Allium oleraceum). Dessa arter uppträder även i centrala delar av ängsmarken tillsammans med kråkvicker, stallört, luddtåtel, ängssvingel, älgört, darrgräs, rödklöver, hundäxing, timotej, vitmåra, plattstarr, blekstarr (Carex pallescens), åkersmörblomma, knapptåg, tuvtåtel, humleblomster, höskallra (Rhinanthus major) och vårbrodd. 9. Frisk ängsmark. Den nordvästra delen omgärdad av vide- och hagtornssnår; den östra delen ansluter till åkermarken. Karakteristiska arter är rödsvingel, ängsgröe, kvickrot och ängsvial. Dessutom ingår hundäxing, humleblomster, hundloka, te-veronika, åkerfräken, åkersmörblomma, blekstarr, bergrör (Calamagrostis epigeios), åkertistel, rölleka, daggkåpa (Alchemilla sp.), äkta johannesört, hönsarv, rödklöver, ängssyra, vitklöver, piggstarr, vårbrodd, kråkvicker, svartkämpar, rödven, höstfibbla, timotej, vitmåra, harstarr, gulmåra och kamäxing. I brynängsvegetationen ingår småborre, nässelklocka, krussilja och nysört.
10. F.d. slåtteräng, omgärdad av ängskrattskog. Den är nu till stor del igenväxt med aspsly och på vissa partier finns endast rester av den forna ängsfloran kvar. Ställvis förekommer dock fortfarande en örtrik tilltalande flora. Särskilt anmärkningsvärd är den rika förekomsten av korskovall (Melampyrum cristatum) samt inslaget av luktsmåborre (Agrimonia odorata). Dessutom finns timotej, hundäxing, ängssvingel, äkta johannesört, ängsvial, rölleka, te-veronika, rödklöver, buskmåra, hundloka, kråkvicker, ängsgröe, humleblomster, prästkrage, rödklint, liten blåklocka, björnloka, bockrot, gulmåra, blekstarr, ängsfryle, darrgräs, åkerfräken och bergmynta. Vid stranden finns ett mindre parti med sötvattenpåverkad strandvegetation, dominerat av bladvass. Här förekommer också de båda sällsynta arterna ormtunga (Ophioglossum vulgatum) och kärrvial (Lathyrus palustris) i relativt individrika bestånd. En del av ståndorten har dock förstörts genom att röjningsvirke upplagts vid stranden. På grund av att slåttern upphört breder älgört och bladvass ut sig i området. 11. Svagt sluttande torräng vid Valbyfjorden, delvis omgärdad av ängskrattskog. Vid övergången mot krattskogen finns en vackert utbildad brynängsvegetation med bl.a. korskovall (riklig förekomst), krissla, blodnäva, kungsrnynta (Origanum vulgare), småborre, väddklint och luddhavre (Arrhenaterum pubescens). Torrängsvegetationen karakteriseras för övrigt av arter som rödsvingel, ängsgröe, rölleka, kråkvicker, rödven, kvickrot, vårbrodd, rödklöver, humlelucern, åkervädd, korskovall, ängsvial och björnfloka. Här finns också backsmörblomma och backglim. Ängsmarken betas, men i de övre delarna har asp och nypon vandrat in. 12. Smal sötvattenpåverkad strandäng med bl.a. glesstarr (Carex distans), havssäv, höskallra och vildlin. Ovan driftsvallen finns ställvis en högvuxen kalkpåverkad ängsvegetation med stallört, backglim, getväppling, darrgräs, prästkrage, rödklint, backsmörblomma (Ranunculus polyanthemus), bockrot och älgört. 13. Slåttrad ängsmark (insådd vall?). De fuktigare partierna upptas dock av högörtsvegetation, dominerad av älgört. 14. Området närmast vägen upptas av högörtsvegetation med hundkäx, älgört, hundäxing, ängsvial, timotej, ängssvingel och åkertistel. Den norra smala delen är torrare och fältskiktet består här av ängsgröe, gulmåra, rölleka, backlök och nässelklocka. På detta parti har aspen börjat vandra in.
4.2 Ängskrattskogar 1. Ekd.ominerad krattskog, till större delen med fältskikt av ängstyp. Marken består av rundslipade block och fältskiktet är vanligen glest. Bottenskikt saknas i de övre delarna helt. Området i anslutning till ängsmarken betas av nötkreatur och markvegetationen är här ställvis söndertrampad. I trädskiktet märks förutom ek (huvudsakligen Querus petraea) även lind, asp, rönn, apel, hassel, hagtorn och enstaka exemplar av vitoxel (Sorbus aria coli.). Fältskiktet karakteriseras av lundgröe (Poa nemoralis), blåsippa, vitsippa, häckvicker, murgröna och bergslok. Dessutom förekommer skogskovall, maj smörblomma, träjon, ängskovali, hundäxing, skogsnarv, nejlikrot, kaprifol, stinknäva, stensöta, nässelklocka, stor blåklocka, backlök (Allium oleraceum) och vänderot. 2. Krattartad randskog dominerad av ek. I trädskiktet finns också apel, hagtorn och rönn. Buskinslaget utgörs av hassel, nypon, krusbär och kaprifol. Skogen är delvis betespräglad, men betet har nu upphört. Fältskiktet karakteriseras av föl-jande arter: lundgröe, häckvicker, stinksyska, stinknäva, vänderot, snärjmåra, brännässla, träjon, ängsviol, ängsgröe, korskovall, nässelklocka, vitmåra, vit-sippa, hundäxing, bergdunört (Epilobium montanum), backlök och gullviva. 3. Relativt mager, betespåverkad ängsekskog. Slutenheten är här ej fullständig och fältskiktet domineras av lundgröe och ängskovall. 4. Randlövskog med ask, ek, apel och lind samt enstaka buskar av slån och hassel. Fältskikt: lundgröe, stensöta, hundäxing, nässelklocka, vitsippa, harsyra, backlök, teveronika, skogsviol, vänderot, träjon, kärleksört, bergdunört, brännässla, stinknäva, ängskovall, häckvicker, kruståtel och kaprifol. 5. Randlövvegetation bestående av ek, trubbhagtorn, rönn, ask, apel, nypon, hägg och olvon. Fältskikt: nejlikrot, lundgröe, vänderot, backlök, kaprifol, majsmörblomma, träjon, bergdunört, teveronika, stensöta, häckvicker, vitsippa, snärjmåra, stinknäva, älgört, nässelklocka och brännnässla. 6. Ängslövskog i klåvan längs vägen. De fuktigare partierna domineras av ask medan de torrare karakteriseras av ek. I övrigt uppträder rönn och
lind samt snår av ask, hagtorn, hassel och ek. Längs vägrenen finns här bland annat trolldruva, krissla och ormbär. Bland övriga fältskiktsarter märks: häckvicker, lundgröe, vitsippa, blåsippa, stinknäva, gullviva och backlök. 7. Lågvuxen randlövskog i anslutning till igenväxande ängsmark. Trädskiktet domineras av ek med inslag av asp, hagtorn och rönn. Randskogen har tidigare betats. Ett glest buskskikt med slån, nypon, krusbär, ask och kaprifol uppträder ställvis. Fältskiktet karakteriseras av följande arter: nässelklocka, skogsfibbla, träjon, vänderot, stinknäva, bergdunört, nejlikrot, getrams, gullris, lundgröe, älgört, skogsviol, smultron, skogsnarv, kärleksört, jordreva, backlök, stensöta, skogsklöver och kaprifol. 8. Relativt högvuxen aspdominerad skog med ängsartat fältskikt. Träden står förhållandevis glest och en riklig undervegetation med sly av asp och ek har utvecklats. Undervegetationen karakteriseras för övrigt av lundgröe, hundäxing, stor blåklocka, vänderot, gullris, vitsippa, skogskovall, kruståtel, skogsfibbla, skogsnarv, korskovall, krusfrö (Selinum carvifolium), bergjohannesört, brunven, stinknäva och bergmynta. Vid skogsbrynet mot åkermarken finns också en örtrik brynängsvegetation med bl.a. luktsmåborre, sötvedel, korskovall, nässelklocka, krusfrö, bergmynta och berggröe (Poa compressa). 9. Randlövvegetation mellan odlingsmark och bergsbrant. Till stor del snårvegetation med hassel, rönn, hagtorn, getapel, brakved, olvon, slån, nypon och björnbär. I de av hassel dominerade områdena finns oftast ett välutvecklat fältskikt med bland annat ormbär, vitsippa, svalört, gullviva, harsyra, träjon, hässelklocka, hultbräken, stinknäva, lundgröe, flenört och knippfryle.
4.5 Kärrmarkernas och vattensamlingarnas vegetation Kärrvegetationen inom inventeringsområdet redovisas i den följande tabelluppställningen. Artförteckningen för de olika torvmarkerna omfattar endast de avsnitt som upptas av kärrvegetation. Arterna i den omgivande fukthedsvegetationen och lövsnåren har ej noterats. + = dominerande förekomst - förekomst
4.4 Hällmarksrishedar För att få en relativt objektiv bild av vegetationens kvalitativa sammansättning på hällmarksrisheden har samtliga arter som påträffats inom en 10 x 10 m stor provruta antecknats. Provytornas läge anges på karta sid 32.
VEGETATIONSPROTOKOLL - HÄLLMARKSRISHEDAR 1 2 3 4 5 6 7 8 Ljung Calluna vulgaris + + + + + + + + En Juniperus communis + + + + + + + + Kråkbär Empetrum nigrum + + + + + + + Klockljung Erica tetralix + + + + + + + Hirsstarr Carex panicea + + + + + + + Brunven Agrostis canina + + + + + Krypvide Salix repens + + + + + + Gråvide Salix cinerea + + + + + + Kruståtel Deschampsia flexuosa + + + + + + Blodrot Potentilla erecta + + + + + + Blåtåtel Molinia coerulea + + + + + + Gullris Solidago virgaurea + + + + + Mjölon Arctostaphylos uva-ursi + + + + + Hallon Rubus idaeus + + + + Rönn Sorbus aucuparia + + + + Tuvsäv Scirpus caespitosus + + + + Flockfibbla Hieracium umbellatum + + + Asp Populus tremula + + + Hundstarr Carex nigra + + Pillerstarr Carex pilulifera + + + Knägräs Sieglingia decumbens + + + Fårsvingel Festuca ovina + + Vårspärgel Spergula vernalis + + Bergglim Silene rupestris + + Käringtand Lotus corniculatus + + Rölleka Achillea millefolium + + Brakved Rhamnus frangula + + Slåtterfibbla Hypochoeris maculata + + Vårtbjörk Betula verrucosa + + Tall Pinus silvestris + + Blåmunkar Jasione montana + Stensöta Polypodium vulgare + Bergssyra Rumex acetosella + Strätta Angelica silvestris + Kattfot Antennaria dioica + Gul fetknopp Sedum acre + Sylnarv Sagina subulata + Knapptåg Juncus conglomeratus + Knippfryle Luzula campestris + Hönsbär Cornus suecica + Gran Picea abies +
1 2 3 4 5 6 7 8 Ängsfryle Luzula multiflora + Kärleksört Sedum telephium + Vårbrodd Anthoxanthum odoratum + Vårfryle Luzula pilosa + Skogsbjörnbär Rubus nessensis + Nypon Rosa canina + Stagg Nardus stricta + Veketåg Juncus effusus + Ängsviol Viola canina + Glasbjörk Betula pubescens + Bindvide Salix aurita + Örnbräken Pteridium aquilinium + Liljekonvalj Convallaria majalis + Ek Querqus petraea? + Jungfru Marie nycklar Dactylorhizza maculata +
Bilaga 2 1 (3) Förteckning över floristiskt intressanta och särskilt skyddsvärda kärlväxter på Islandsberg och Ösö. (S) Uppgiften hämtad från S Sunesson Vegetation och flora i Skaftö socken. K. Växtplatsen anges på bifogad karta. I förteckningen tas även upp en del arter som förekommer i omedelbar närhet till det inventerade området. Dessa har i artlistan markerats med *.
Bilaga 2 2 (3) Actaea spicata trolldruva K. Adoxa moschatellina desmeknopp Islandsbergs by, busksnår vid Valbyfjorden (S). Andromeda polifolia rosling K. Asplenium ruta-muraria murruta I klippskreva 50 meter Ö om fyren. A. sepentrionale x trichomanes S om Islandsbergs by, nära Skallhavet (S). Blysmus compressus * plattsäv Strandäng NÖ om Islandsbergs by. Bromus racemosus ängslosta Har tidigare förekommit i östra kanten av ängsmark 10, men har ej återfunnits. Carex magellanica sumpstarr K. Carex punctata prickstarr K. Cardamine impatiens lundbräsma Islandsbergs by, krattskog vid Valbyfjorden (S). Campanula trachelium nässelklocka Flerstädes i ängskrattskogar och brynvegetation kring Islandsbergs by. Circaea lutetiana stor häxört Ösö, väster om Skutevik (S). Ej återfunnen, lokalen troligen förstörd genom tippning av skrotsten. Cochlearia danica dansk skörbjuggsört Vid Valbyfjorden (S). Echium vulgare * blåeld Vid Grundsunds badplats. Eupatorium cannabinum hampflockel K. Euphorbia palustris kärrtörel I viken vid Arsund. Geranium columbinum duvnäva Islandsbergs by (S). G. dissectum fliknäva Islandsbergs by (S). Halimione pedunculata * saltmålla På strandängar NÖ om Islandsbergs by. Hedera helix murgröna Rikligt i krattskog 1. Hydrocotyle vulgaris spikblad K. Humulus lupulus humle Islandsbergs by (S). Inula salicina krissla K. Lathyrus maritimus strandvial K. L. niger vippärt K. L. palustris kärrvial K. Ligustrum vulgare liguster K. Melampyrum cristatum korskovall Riklig förekomst på ängsmarkerna 10 o 11 samt flerstädes i brynvegetation kring Islandsbergs by. Melandrium noctiflorum nattglim Islandsbergs by (S). Kärr 4. Nymphaea candida nord-näckros Kärr 4. Ophioglossum vulgatum ormtunga K. Origanum vulgare kungsmynta Några förekomster kring Islandsbergs by. Paris quadrifolia ormbär K. Ranunculus polyanthemus backsmörblomma Ängsmark 11.
Bilaga 2 3 (3) Rhamnus catharticum getapel Några förekomster i ängskrattskogar vid Islandsbergs by. Scirpus mamillatus veksäv Kärr 13. Sedum rupestre stor fetknopp K. Selinum carvifolia krusfrö Flerstädes i brynvegetation vid Islandsbergs by. Setaria viridis grön kavelhirs Islandsberg (S). Sorbus aria (coli,) vitoxel K. Thalictrum flavum ängsruta Islandsbergs by (S). Trifolium fragiferum * smultronklöver Strandängar NÖ om Islandsbergs by. Veronica opaca luddveronika Islandsberg (S). Vicia lathyroides vårvicker Islandsbergs by, vid Valbyfjorden.