REMISSYTTRANDE 1 (18) Justitiedepartementet Straffrättsenheten 103 33 Stockholm Yttrande över betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) Ert Dnr Ju2012/4191/L5 Inledning Utredningens betänkande framstår som helhet som mycket väl genomtänkt och genomarbetat. De lämnade förslagen är väl förenliga med de direktiv och det uppdrag som utredningen har haft. Ett genomförande av förslagen borde kunna leda till en minskning av antalet fängelsestraff, till ökad proportionalitet och förutsebarhet och till en minskning av de tröskeleffekter som belastar det nuvarande påföljdssystemet. Hovrätten ställer sig därför i huvudsak bakom förslagen. Hovrätten delar utredningens bedömning att det, i syfte att undvika kortare fängelsestraff, finns ett behov av flera påföljder/tilläggssanktioner som har ett mer ingripande innehåll än de som finns i dag. Det torde i och för sig inte vara omöjligt att åstadkomma detta inom ramen för det nuvarande systemet och alltså med ett bibehållande av påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Hovrätten gör dock den sammantagna bedömningen att fördelarna med det föreslagna systemet med villkorligt fängelse överväger nackdelarna och tillstyrker således att ett system med villkorligt fängelse införs. Hovrätten ställer sig också helt bakom utredningens förslag vad gäller böter, sluten ungdoms- R2B Box 2223, 550 02 Jönköping Besöksadress: Hovrättsgränd 4 Telefon: 036-15 69 00 Fax: 036-15 65 36 gota.hovratt@dom.se www.gotahovratt.domstol.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-16.00
REMISSYTTRANDE 2 (18) vård och att lagöverträdare i åldersgruppen 18-20 år i större utsträckning ska behandlas som vuxna lagöverträdare. I följande avseenden har hovrätten synpunkter på olika delar av utredningens förslag. Villkorligt fängelse m.m. Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att domstolen alltid i domen ska ange det villkorliga/alternativa fängelsestraffets längd. Förslaget kan antas leda till bättre förutsebarhet för den dömde och underlättar också för den domstol som senare kan ha att ta ställning till återfall i brott eller bristande verkställighet (misskötsamhet) av en påföljd/tilläggssanktion. Av samma skäl är det också i grunden bra att förslaget anger en tydlig gradering av hur ingripande de olika tilläggssanktionerna anses vara. Hovrätten kan också ställa sig bakom de riktlinjer som betänkandet innehåller om vid vilka straffmätningsvärden och i vilka situationer som respektive tilläggssanktion kan komma ifråga. Mot påföljden villkorligt fängelse kan i och för sig invändas att den inte har en så tydlig reell innebörd, eftersom det kan komma att krävas upprepade återfall i brott innan det blir aktuellt med ett ovillkorligt fängelsestraff. Å andra sidan är det system som föreslås mycket systematiskt uppbyggt och skulle göra påföljdssystemet mer överskådligt. Hovrätten anser därför att det föreslagna systemet med villkorligt fängelse bör genomföras. Påföljdssystemet bör som huvudregel bygga på att det föreligger proportionalitet mellan straffmätningsvärdet och påföljden. Det kan dock finnas situationer där starka individualpreventiva skäl gör att en påföljd som avviker i ingripandegrad i förhållande till straffmätningsvärdet ändå är den lämpligaste.
REMISSYTTRANDE 3 (18) Med den tolkning av förslaget som hovrätten gör anser hovrätten dock att förslagen i betänkandet inte lämnar tillräckligt utrymme för att göra några större avsteg från proportionalitetsprincipen. Det kan exempelvis vara fråga om en person som gjort sig skyldig till våld i nära relation och som bedöms i och för sig vara lämplig för Kriminalvårdens påverkansprogram IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme), som ju är särskilt avsett för denna problematik. Enligt betänkandet (del 2 s. 477) motsvarar detta påverkansprogram ett straffmätningsvärde om fängelse ett år i ingripandegrad. Om straffmätningsvärdet i detta enskilda fall klart understiger fängelse ett år, synes det med utredningens förslag inte vara möjligt att döma till villkorligt fängelse med tilläggssanktionen IDAP och om programverksamheten redan har inletts skulle den behöva avbrytas. Enligt hovrättens mening är det angeläget att den slutliga lagtexten utformas så att detta slag av konsekvenser inte uppkommer. Hovrätten bedömer att de föreslagna kontroll- och övervakningssanktionerna som tar sikte på begränsningar i rörelsefriheten samt tilläggssanktionen hemarrest är särskilt lämpade att ersätta fängelsestraff understigande ett år. Utifrån utredningens direktiv att ge förslag som är ämnade att minska antalet fängelsestraff borde det övervägas om inte denna sanktion kunde få ett större tilllämpningsområde än vad utredningen har tänkt sig och än vad som är fallet i dag. Hovrätten ifrågasätter därför utredningens förslag att hemarrest endast ska kunna komma ifråga i återfallssituationer. Även i en del fall där den dömde tidigare inte är kriminellt belastad kan omständigheterna vara sådana att ett villkorligt fängelsestraff inte framstår som en tillräckligt ingripande påföljd om den inte förenas med en hemarrest. Med utredningens förslag torde alltså hemarrest komma att få en onödigt begränsad användning, i synnerhet som många som återfaller i brott på grund av sin socialt oordnade situation kommer att vara olämpliga för hemarrest. Domstolen kommer vid flera av tilläggssanktionerna där det inte ingår övervakning att särskilt behöva ta ställning till om det även ska förordnas om övervakning. Det hade enligt hovrättens mening varit mer naturligt att över-
REMISSYTTRANDE 4 (18) vakning alltid ingår i vissa av tilläggssanktionerna, förslagsvis alla utom böter. Om en sådan modell införs, skulle den också kunna kompletteras med en möjlighet för Kriminalvården att upphäva övervakningen om vissa förutsättningar är för handen. I denna del anser hovrätten således att ytterligare överväganden behöver göras. De skäl som utredningen anför för att ta bort kravet på samtycke för samhällstjänst är enligt hovrättens mening inte helt övertygande. Enligt hovrättens mening bör kravet på sådant samtycke finnas kvar. För att främja likabehandling är det önskvärt att kontraktsvård i så stor utsträckning som möjligt bekostas av en statlig myndighet och inte av kommuner eller landsting. Utredningens förslag att Kriminalvården ska bekosta vården under hela det villkorliga fängelsestraffets längd (men inte i de fall vården pågår längre än så) är därför ett steg i rätt riktning jämfört med den nuvarande ordningen. Som utredningen har konstaterat ställer ett genomförande av ett system med ett flertal tilläggssanktioner höga krav på Kriminalvården och den personutredning som domstolen i ökad utsträckning kommer att ha behov av. Det är rimligt att anta att ytterligare tid och flera sammanträffanden med den enskilde regelmässigt kommer att krävas. Även om utredningen synes ha beaktat dessa omständigheter ska de praktiska problemen med att finna ett adekvat påföljdsförslag inom den trots allt begränsade tid som står till förfogande inte underskattas. Å andra sidan är det bra att Kriminalvården alltid ska presentera ett detaljerat förslag till tilläggssanktion så att domstolen vid huvudförhandlingen lättare kan bedöma hur ingripande denna sanktion är.
REMISSYTTRANDE 5 (18) Återfall Hovrätten ifrågasätter om det är lämpligt att som huvudregel låta gamla tillläggssanktioner som inte har verkställts (fullt ut) stå kvar vid återfall. Det blir svårare för den dömde att överblicka och fullfölja flera tilläggssanktioner samtidigt och risken för bristande verkställighet ökar. Det bör i vart fall övervägas ytterligare om inte domstolen i återfallsdomen uttryckligen ska ta ställning till vilka tidigare tilläggssanktioner som ska fortsätta att gälla. Art Hovrätten, som instämmer i den kritik som utredningen riktar mot artbrottsinstitutet, tillstyrker förslaget att ta bort begreppet brottets art som en faktor vid påföljdsvalet. Hovrätten bedömer att en sådan förändring i det stora flertalet fall inte skulle innebära några påtagliga problem. De omständigheter som har föranlett att ett brott i dagens system anses vara ett artbrott torde nästan alltid kunna beaktas inom ramen för straffvärdesbedömningen och därmed också vid valet av tilläggssanktion. Om det likväl anses nödvändigt att i någon utsträckning behålla begreppet brottets art, är det angeläget att betydelsen av begreppet begränsas så långt det är möjligt. Den enda brottskategori för vilken hovrätten kan se verkligt bärande skäl att även i fortsättningen ta hänsyn till brottets art är vid sådana brott mot rättsstatens grundläggande funktioner som hittills har ansetts ha ett straffvärde motsvarande tre-fyra månaders fängelse, t.ex. mened.
REMISSYTTRANDE 6 (18) Vid en utmönstring av begreppet brottets art är det emellertid för systemets trovärdighet mycket viktigt att det finns ingripande tilläggssanktioner att tillgå. I detta sammanhang är de tilläggssanktioner som begränsar rörelsefriheten särskilt lämpliga, trots att det i viss mån skulle strida mot den systematik som utredningen föreslår, eftersom dessa i ingripandegrad ligger förhållandevis nära ett ovillkorligt fängelsestraff. Billighetshänsyn Hovrätten välkomnar förslaget om införande av en särskild strafflindringsgrund på grund av s.k. sanktionskumulation. När det gäller införandet av en strafflindringsgrund i fall där den tilltalade erkänner eller på annat sätt medverkat till utredningen av det egna brottet vill hovrätten peka på att en sådan bestämmelse kan medföra tillämpningsproblem, eftersom det kan vara svårt för domstolarna att värdera erkännandet eller den tilltalades medverkan. Det är angeläget att förslaget utformas så att det inte inom ramen för en brottmålsrättegång kommer att föras en särskild process om betydelsen av den tilltalades erkännande eller medverkan. Ungdomspåföljder Utredningen har angett som en utgångspunkt för sina överväganden - att dagens påföljdssystem för unga lagöverträdare i många avseenden fungerar väl och att tidigare reformer till stora delar har fått det önskade utfallet, - att det bör uppnås en större likabehandling och likformighet vid verkställigheten av ungdomspåföljderna i olika kommuner, och
REMISSYTTRANDE 7 (18) - att det finns behov av nya inslag i påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Hovrätten följer dessa utgångspunkter i sitt remissvar. Dagens påföljdssystem för unga lagöverträdare och större likabehandling och likformighet Dagens påföljdssystem för unga lagöverträdare täcker brottslighet som har ett straffmätningsvärde från penningböter till fängelse i ett år och däröver. Som utredningen har konstaterat finns det för åldersgruppen 15 17 år en adekvat påföljd genom antingen ungdomsvård, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård. Det förekommer visserligen att villkorlig dom och skyddstillsyn undantagsvis används som påföljder även för unga lagöverträdare, men enligt utredningen var andelen som dömdes till skyddstillsyn och villkorlig dom år 2008 mindre än en procent. Samma bild framgår av motsvarande statistik för åren 2009 och 2010 (två resp. en procent) [del 3, s. 363 f]. Utredningen frågar sig också själv om det utifrån den utvärdering som Brå har gjort (En utvärdering av 2007 års påföljdssystem för unga lagöverträdare, Rapport 2011:10) finns några reformbehov gällande påföljder för unga lagöverträdare [s. 365]. Utredningen pekar då på att det finns stora skillnader i tillämpningen av de särskilda ungdomspåföljderna mellan olika kommuner. Utredningen menar att detta inte är acceptabelt utifrån det straffrättsliga kravet på likabehandling, att olikheter i tillämpningen mellan olika kommuner innebär stora skillnader i påföljdernas tillämpningsområde. Utredningen menar att en större likriktning kan uppnås genom lagstiftning och framför allt genom normgivning och tillsyn från Socialstyrelsen. Hovrätten instämmer i att det är angeläget att innehållet i och verkställigheten av ungdomspåföljderna är så likformiga som möjligt över hela landet. I ett system där kommunerna är ansvariga för bedömningen om det föreligger ett särskilt vårdbehov hos den unge, vilket är en nödvändig förutsättning för
REMISSYTTRANDE 8 (18) ungdomsvård, samt verkställigheten av ungdomsvård och ungdomstjänst är det emellertid ofrånkomligt att det uppkommer skillnader över landet. Samma sak gäller t.ex. när kommunerna ska bedöma om det finns ett särskilt vårdbehov för äldre människor att komma i åtnjutande av ett särskilt boende. Även där efterlyses normgivning och tillsyn av Socialstyrelsen som en tänkbar lösning på problemet. Liknande problematik föreligger också när kommunerna ska ställa ekonomiska garantier för en kontraktsvård inom ramen för en dom på skyddstillsyn. Denna olikformighet är, som hovrätten ser det, ytterst en konsekvens av att det är kommunerna som ansvarar för verkställigheten och därmed också har det ekonomiska ansvaret för denna. Så länge det förhåller sig på det sättet är det ofrånkomligt att det föreligger skillnader mellan olika kommuner, oavsett om Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma riktlinjer och utöva en närmare tillsyn. Utredningen pekar på att det finns ett behov av samverkan mellan olika aktörer, såsom polismyndigheterna, socialtjänsten, åklagarväsendet och domstolarna. Hovrätten instämmer i det och hänvisar till det arbete som redan bedrivs på det området (se bl.a. prop. 2011/12:171 och Rikspolisstyrelsens rapport Sociala insatsgrupper; Dnr Ju2011/1906/KRIM). Nya ungdomspåföljder Utredningen föreslår att nya ungdomspåföljder ska införas, nämligen varningsstraff, kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning. Det innebär, om förslaget genomförs, att det kommer att finnas sju olika grundpåföljder för unga i åldern 15 17 år; varningsstraff, böter, ungdomsvård, ungdomstjänst, kontaktskyldighet för unga, ungdomsövervakning och sluten ungdomsvård. Hovrätten anser att systemet med sju skilda påföljder för unga riskerar att bli invecklat. I praktiken torde de faktiska skillnaderna mellan de olika påföljder-
REMISSYTTRANDE 9 (18) na inte bli så stora att de kommer att framstå som klart avgränsade mot varandra. Det blir också svårt att gradera påföljderna inbördes, eftersom vissa ska vara individanpassade (ungdomsvård) medan andra inte ska vara grundade på en individuell behovsprövning (kontaktskyldighet för unga). Mångfalden försvårar också möjligheterna för den unge lagöverträdaren att förutse vilken påföljd som kan bli följden av brottsligheten. Utredningen har angett som en allmän utgångspunkt att det redan nu finns en adekvat påföljd för huvuddelen av brottsligheten som begås av unga i åldersgruppen 15 17 år genom antingen ungdomsvård, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård. Därtill kommer böter som en vanlig påföljd för denna kategori. År 2009 dömdes 44 procent till ungdomstjänst, 18 procent till ungdomsvård och 28 procent till böter, medan andelen som fick kombinationspåföljden ungdomsvård och ungdomstjänst uppgick till 5 procent (sammanlagt 95 procent). År 2010 var motsvarande siffror 41 procent ungdomstjänst, 21 procent ungdomsvård, 30 procent böter och 6 procent kombinationsfallen (sammanlagt 98 procent). Andelen som dömdes till sluten ungdomsvård uppgick till en procent under båda åren. Samma låga andel dömdes till skyddstillsyn eller villkorlig dom, nämligen två respektive en procent. Enligt hovrättens mening kan det mot bakgrund av den nyss redovisade statistiken ifrågasättas hur stort reformbehovet är, om man bortser från önskemålet att minska antalet bötesstraff för unga lagöverträdare. Ungdomsvård och ungdomstjänst Utvecklingen har, enligt vad som framgår av utredningen, gått från ungdomsvård till ungdomstjänst. Därtill kommer att det föreligger stora skillnader mellan olika kommuners yttranden och tingsrätters påföljdsval. Andelen som döms till ungdomsvård har sålunda halverats i förhållande till den andel som tidigare dömdes till överlämnandepåföljden [s. 386]. Andelen som dömdes till ungdomstjänst som självständig påföljd varierade mellan 21 procent och 68 procent och andelen som dömdes till ungdomsvård varierade mellan 10 och
REMISSYTTRANDE 10 (18) 53 procent [s. 390]. Enligt Brå:s bedömning beror den stora variationen på socialtjänstens olika bedömningar av vad som utgör ett särskilt vårdbehov. [s. 390]. Utredningens slutsats är att minskningen av ungdomsvård har skett på grund av att flera saknar ett särskilt vårdbehov jämfört med tidigare och att det är svårt att tänka sig att minskningen har skett på andra grunder än bedömningen av vårdbehovet [s. 386 f]. Utredningen berör i det sammanhanget frågan om kvaliteten på socialnämndens yttranden och anser att den bör förbättras. Redan i dag finns emellertid i 11 tredje stycket lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare reglerat vad ett sådant yttrande ska innehålla. Problemet synes vara att en del kommuner inte lever upp till de krav som lagen anger vad gäller yttrandets innehåll. Som hovrätten har anfört ovan är det ett förhållande som följer av att kommunerna har olika resurser till sitt förfogande och gör olika prioriteringar, något som sannolikt kommer att bestå så länge som kostnaderna för verkställigheten ligger kvar på kommunerna. Det hindrar naturligtvis inte att yttrandena kan bli bättre med de åtgärder som utredningen föreslår. Enligt hovrätten bör det inte ankomma på domstolarna att ansvara för kvaliteten på yttrandena [s. 420]. Det bör, som utredningen anger, i första hand ankomma på Riksåklagaren och Åklagarmyndigheten att ansvara för att yttrandena håller tillräcklig kvalitet. Det ligger också i linje med vad Straffprocessutredningen förväntas föreslå, nämligen att åklagare i större utsträckning än i dag bör inhämta personutredning så att den finns tillgänglig vid tiden för målets avgörande (Ju 2010:10). I den mån yttrandena är så oklara och de föreslagna kontrakten så bristfälliga och otydliga att det inte klart framgår vad som förväntas av den unge, bör det i första hand ankomma på parterna i målet åklagaren respektive den tilltalade och hans eller hennes offentlige försvarare att reagera och begära att rätten inhämtar ett kompletterande yttrande. När det gäller unga lagöverträdare finns det också ett önskemål om att handläggningstiden inte ska fördröjas i onödan. Det talar också för att yttrandena bör vara fullständiga redan när de kommer in till domstolen.
REMISSYTTRANDE 11 (18) Det bör enligt hovrättens mening inte, som utredningen föreslår, komma ifråga att de åtgärder som följer av ett ungdomskontrakt eller en vårdplan redan har fullgjorts i sin helhet vid tidpunkten för lagföringen. Utredningen föreslår att domstolen i ett sådant fall ska kunna döma till ungdomsvård och föreskriva att påföljden redan är tillfullo verkställd. Ett yttrande från socialnämnden utgör emellertid inte någon begränsning av vilken påföljd som domstolen kan döma ut. Väljer domstolen en annan påföljd, t.ex. ungdomstjänst, uppkommer fråga vilken hänsyn som domstolen ska ta till vad den unge redan genomgått till följd av den brottslighet som han har gjort sig skyldig till. Detta särskilt som den ungdomsvård den unge just genomgått inte har bedömts som en lämplig påföljd [s. 396 ff.]. I frågan om samtycke från den unge lagöverträdaren vid ungdomsvård och ungdomstjänst hänvisar hovrätten till vad som anförts ovan angående samtycke till samhällstjänst. Hovrätten delar utredningens uppfattning att unga lagöverträdare i åldersgruppen 18 20 år i större utsträckning än i dag ska behandlas som vuxna lagöverträdare vid påföljdsvalet. Böter och varningsstraff Ordningen med åtalsunderlåtelse innebär att det till stor del redan finns ett system etablerat med varning som straffrättslig sanktion för bagatellartade brott. Andelen åtalsunderlåtelser uppgår sålunda till 85 procent vid snatteri, 31 procent vid stöld och 33 procent vid skadegörelse [s. 518]. Åtalsunderlåtelse innebär att åklagaren avstår från att väcka åtal vid brott av ringa natur som skett av okynne eller förhastande och även andra brott där det redan satts in vårdinsatser som är tillräckligt ingripande. Det är emellertid, enligt utredningen, inte alltid som det går att meddela åtalsunderlåtelse, såsom när den unge förnekar brott eller där det finns medmiss-
REMISSYTTRANDE 12 (18) tänkta som förnekar brott. Enligt RÅ:s riktlinjer utesluts åtalsunderlåtelse även för brott som typiskt sett förutsätter planering, förberedelser och samarbete mellan gärningsmän. Utredningen föreslår att varningsstraff ska kunna dömas ut vid brottslighet som har ett sådant straffvärde som motiverar ett bötesstraff inom spannet 30 50 dagsböter och sådana dagsbotsbrott där straffvärdet i det enskilda fallet är så lågt att det motiverar att påföljden bestäms till penningböter [s. 524]. Någon differentiering bör, enligt utredningen, inte göras till brottstyp eller art [s. 521]. Inte heller ska det vara uteslutet med varningsstraff att brottet har föregåtts av planering eller präglats av systematik, något som emellertid ska vägas in som försvårande moment enligt 29 kap. 2 BrB. Domstolen ska dock inte kunna döma till varningsstraff på den grunden att brottet har skett av okynne eller förhastande [s. 527]. Enligt hovrätten gäller vid straffmätning, som en allmänt vedertagen grundsats, att hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Naturliga inslag i en sådan bedömning är vilken typ av brott det rör sig om, allvaret i brottsligheten såsom planering och systematik, om det skett av oförstånd eller förhastande m.m. Av den statistik som har redovisats i utredningen rörande åtalsunderlåtelser framgår också tydligt att just brottstypen kan vara avgörande för när åtalsunderlåtelse kan komma ifråga, t.ex. så att misshandelsbrott sällan leder till åtalsunderlåtelse (6 procent) [s. 518]. Varningsstraffet ska enligt utredningen ställas i relation till böter och ungdomsvård. Vad gäller böter framgår det av utredningen att unga lagöverträdare tidigare i stor utsträckning har valt bötesstraff framför ungdomsvård/ungdomstjänst. Därigenom vann de en fördel genom att anteckningen i belastningsregistret inte stod kvar lika länge då som vid de andra alternativen. Bötesstraffen har sålunda inte upplevts som ett alltför betungande alternativ till ungdomsvård/ungdomstjänst. Det saknas dock i utredningen statistik över stor andel av bötesstraffen för lagöverträdare i åldern 15 17 år sammanlagt cirka 4 300 [s. 507] som inte betalas (verkställighetsgraden för domstolsbö-
REMISSYTTRANDE 13 (18) ter är drygt 80 procent [del 4 s. 33]. Det framhålls också i utredningen att böterna fullgörs av någon annan, t.ex. en förälder, och att brotten i de fallen inte medför några tydliga konsekvenser för den unge. Enligt hovrättens mening bortser emellertid utredningen då helt från det ansvar som säkert många föräldrar känner. Dessutom finns möjligheten kvar att döma till ungdomsvård för de unga som anses ha behov av den påföljden, även när det gäller bagatellartad brottslighet. Hovrätten finner sammantaget att det redan finns ett etablerat system för varning och att behovet av att införa varning som en särskild påföljd är tämligen litet. Därtill kommer att det för tillämpningen av den påföljden ställs upp kriterier som är främmande vid sedvanlig straffmätning. Det är också inkonsekvent att den unge som ensam begår ett brott av okynne eller förhastande ska kunna få en varning av åklagaren i samband med en åtalsunderlåtelse, men inte av domstolen i det fall han eller hon har medbrottslingar som medför att åtal måste väckas. Jämkning av böter För de ungdomar som döms till böter bör det enligt hovrättens mening finnas en särskild jämkningsmöjlighet så att grundbeloppet inte utgör 4 000 kr. Sluten ungdomsvård Hovrätten har inga speciella synpunkter på utredningens förslag i denna del. Kontaktskyldighet för unga Utredningen föreslår en ny ungdomspåföljd, kontaktskyldighet för unga, som ska fånga upp brottslighet som påkallar en mer ingripande påföljd än låga böter/varningsstraff men där det inte finns förutsättningar för vare sig ungdomsvård eller ungdomstjänst. Det blir i huvudsak brott med ett straffmätningsvärde understigande ett år, företrädesvis i spannet mellan sex månader och ett
REMISSYTTRANDE 14 (18) år. Utredningen har övervägt institutet särskilt kvalificerad kontaktperson, som enligt nuvarande lagstiftning kan beslutas både som en åtgärd enligt SoL och som en del av institutet mellantvång enligt LVU. Valet ska inte föregås av någon behovsprövning och straffmätningen ska ske genom att domstolen anger att den unge under ett visst antal månader ska vara ålagd kontaktskyldighet. En särskild verkställighetsplan ska upprättas, som socialnämnden ansvarar för. Den ska upprättas senast i samband med att verkställigheten inleds, vilket sker genom att socialnämnden förordnar en kontaktperson [s. 642 f.]. Hovrätten ifrågasätter varför någon behovsprövning inte ska göras. Hovrätten har svårt att förstå det utredningen anger, nämligen att det skulle vara förenat med stora principiella betänkligheter att låta påföljdsvalet styras av individualpreventiva prognoser, mot bakgrund av svårigheterna att göra sådana prognoser [s. 651]. Sådana behovsprövningar görs ju regelmässigt i andra sammanhang vid val av påföljd. Kontaktskyldighet för unga ska enligt utredningen inte kunna väljas som påföljd av den anledningen att den kan anses vara mer brottsavhållande än andra alternativ. Utredningens slutsats är att om valet mellan ungdomstjänst och kontaktskyldighet för unga skulle styras av en bedömning i det enskilda fallet av vilken påföljd som kan tänkas vara mest brottsavhållande, skulle sannolikt kontaktskyldighet för unga kunna få ett mycket brett tillämpningsområde. Kontaktskyldighet för unga bör därför, enligt utredningen, uteslutande tillämpas då det inte finns förutsättningar för att döma ut ungdomsvård eller ungdomstjänst [s. 651]. Hovrätten ställer sig frågande till det och menar att kontaktskyldighet för unga kunde vara värt att pröva inom ramen för just ungdomsvård, se nedan. Enligt hovrätten innebär förslaget om kontaktskyldighet för unga att domstolen ska döma till en påföljd vars närmare innehåll domstolen inte känner till. Domstolen kan inte ens vara säker på att påföljden alls kan komma att verkställas, eftersom det ligger i socialnämndens händer att utse en kontaktperson.
REMISSYTTRANDE 15 (18) En sådan person bör enligt utredningen ha samma kvalifikationer som en särskilt kvalificerad kontaktperson enligt SoL eller LVU, dvs. personer som arbetar professionellt med unga lagöverträdare och unga med riskbeteende [s. 640]. Det har visat sig vara svårt att finna sådana lämpliga kontaktpersoner [s. 618]. Inte minst därför borde det vara angeläget att redan när domstolen ska ta ställning i påföljdsfrågan ha tillgång till en verkställighetsplan och därmed veta om det verkligen finns någon sådan person tillgänglig i det enskilda fallet. Det ligger också ett stort pedagogiskt värde i att domstolen kan förklara innehållet i påföljden för den unge i samband med att domen avkunnas, något som inte är möjligt om utredningens förslag genomförs. Hovrätten anser, som antytts ovan, att förslaget med en kontaktperson är bra och att det borde kunna komma till användning i betydligt fler fall än vad som utredningen föreslår. Det förutsätter emellertid att åtgärden kan integreras i den nuvarande påföljden ungdomsvård i stället för att utgöra en självständig påföljd för unga. Påföljdsvalet skulle i så fall föregås av en sedvanlig prövning angående vårdbehovet men också av en prövning av om det finns ett särskilt behov av en så kvalificerad personlig kontakt som det här är fråga om. Det skulle också bli klarlagt om en sådan person finns tillgänglig och denna kontaktperson skulle då också kunna förordnas redan genom domen så att denna därmed skulle kunna börja verkställas genast vid laga kraft. Verkställighetsplanen skulle i sådant fall vara en del av vårdplanen och ligga färdig vid domstolens prövning av målet. Det skulle också bidra till att stärka kravet på förutsägbarhet och likabehandling. Påföljden ungdomsvård skulle med det innehållet kunna komma till användning även inom det av utredningen tänkta tillämpningsområdet. Ungdomsövervakning Utredningen föreslår, som ytterligare en ny ungdomspåföljd, ungdomsövervakning. Denna påföljd ska kunna väljas främst vid straffmätningsvärden som överstiger sex månader men inte till ett år samt vid återfall i allvarlig brottslighet, som då kan ha ett straffmätningsvärde som något understiger sex må-
REMISSYTTRANDE 16 (18) nader. Påföljden är avsedd att fånga upp de ungdomsbrottslingar som i det nuvarande systemet döms till skyddstillsyn eller korta tider inom den slutna ungdomsvården. Utredningen menar att när någon döms till ungdomsövervakning ska det göras en individuellt utformad verkställighetsplan, baserad på en omfattande och allsidig kartläggning och utredning av den unges förhållanden. Domstolen ska emellertid bara döma till ungdomsövervakning och bestämma längden på övervakningen. Hela verkställighetsplanen ska utformas efter det att domstolen har dömt i målet och innehållet ska bestämmas av SiS inom ramen för verkställigheten. Utredningen pekar på att det skulle medföra stora praktiska svårigheter och kunna orsaka betydande merkostnader om ett förslag till verkställighetsplan skulle behöva utarbetas innan påföljden dömdes ut [s. 663]. Det ska vara fråga om ett kvalificerat utredningsarbete som medför en såväl tidskrävande som kostnadskrävande process. Den dömde ska vara skyldig att medverka under kartläggningen och det förutsätts att den unge också gör så. Hovrätten menar att de åtgärder som föreslås inom ramen för ungdomsövervakning mycket väl skulle kunna passas in i påföljden ungdomsvård med kontaktperson och/eller övervakning, med den ordning som hovrätten nyss pekat på vad gäller ungdomsvård med kontaktskyldighet. Detta gäller särskilt som socialnämnden föreslås få en central roll och dess medverkan vara av avgörande betydelse för påföljden. Som hovrätten tidigare har varit inne på är det rimligt att domstolen kan bedöma och värdera de insatser som planeras för den unge vid valet av den lämpligaste påföljden. Hovrätten är därför kritisk till utredningens förslag om att senarelägga personutredningen till tiden efter huvudförhandlingen i domstol.
REMISSYTTRANDE 17 (18) För domstolen innebär förslaget betydande svårigheter när det gäller att bedöma om påföljden är lämplig. Domstolen kommer inte att känna till innehållet i verkställighetsplanen och kan inte göra någon bedömning om vilka åtgärder som kommer sättas in mot den dömde. Den kan inte heller förklara domens innehåll för den unge lagöverträdaren, något som anses vara ett viktigt inslag vid i lagföringen av unga. Hovrätten kan därför inte tillstyrka förslaget i den delen. Det vore bättre om personutredningen kunde vara klar vid tiden för huvudförhandling i domstol. Det kan uppnås genom att verkställighetsplanen tas upp redan i den utredning som görs vid sedvanliga ungdomsvårdsfall. Denna utredning borde rimligtvis inte behöva vara mer omfattande än en sedvanlig personutredning i brottmål. Behovet av den sortens utredningar torde inte heller vara stort då det endast i få fall kan bli aktuellet att döma till ungdomsövervakning enligt förslaget. Om redan den nuvarande påföljden ungdomsvård dessutom kan kombineras med en kvalificerad kontaktperson, torde behovet av ungdomsövervakning minska ytterligare. Skulle det ändå anses nödvändigt att genomföra mer tidskrävande, omfattande och kostsamma utredningar skulle det kunna göras på det sätt som nu sker i fallen med ifrågasatta psykiskt störda brottslingar, nämligen att domstolen först tar ställning i skuldfrågan och därefter beslutar att inhämta en utredning av detta slag. Fördelen med en sådan ordning är, förutom annat, att domstolen får vetskap om den unges egen inställning till de föreslagna åtgärderna och om han eller hon verkligen är villig att medverka i utredningen.
REMISSYTTRANDE 18 (18) Detta yttrande har beslutats av hovrättspresidenten Sten Andersson, hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, hovrättsrådet Hans Träff och tf. hovrättsassessorn Gustav Friman. Sten Andersson Charlotta Riberdahl Hans Träff Gustav Friman