Svensk Avfallshantering 2009

Svensk Avfallshantering 2009

Innehåll Förord 3 Så fungerar svensk avfallshantering 4 Insamling och transport 6 Avfallsmängder 2008 8 Farligt avfall 10 Avfall från elektriska och elektroniska produkter 12 Materialåtervinning 13 Biologisk behandling 16 Avfallsförbränning 19 Deponering 22 Annat avfall 25 Avfallsekonomi 26 Avfallsagenda 28 Så har vi samlat in statistiken 30 Ordlista 31 Om Avfall Sverige 34 Kansli 35

Förord Sverige är världsledande på avfallshantering. Det visar inte minst det stora intresset för svensk miljöteknikexport inom avfallsområdet. Och vi kan vara stolta! Ett stort engagemang från medborgarna, fastighetsägare, producenter, entreprenörer och kommuner har bidragit till att 97 procent av hushållsavfallet nu återvinns. Förbränning med energiutvinning ökar, liksom biologisk behandling. Även om materialåtervinningen minskar i mängd så ökar återvinningen av de förpackningar och produkter, som finns på marknaden. Efter flera års ökning ser vi nu hur avfallsmängderna planar ut. Det finns en tydlig koppling mellan konjunktur och konsumtion, mellan konsumtion och avfallsmängder. EU kräver genom det nya ramdirektivet för avfall att medlemsländerna ska arbeta med att förebygga uppkomst av avfall. Länderna måste ta fram avfallsminimeringsplaner med målsättningen att stabilisera avfallsproduktionen till 2012 och att minska den till 2020. Detta arbete har nu påbörjats, 2013 ska det vara klart. Då ska EUs samtliga medlemsländer ha upprättat avfallsförebyggande program. Avfall Sverige är en av aktörerna i denna process. Årsskriften Svensk Avfallshantering ges ut av Avfall Sverige sedan drygt tio år tillbaka. Den beskriver kortfattat hur hushållsavfall hanteras i Sverige. I text, figurer och tabeller lämnas faktauppgifter som är uppdaterade med senast tillgängliga data. Med Svensk Avfallshantering 2009 vänder vi oss till verksamma i avfallsbranschen, beslutsfattare lokalt och centralt, myndigheter, utbildningsväsendet, media och andra intresserade. Malmö i juni 2009 Weine Wiqvist, VD Avfall Sverige 3

Så fungerar svensk avfallshantering Avfall ska hanteras på sådant sätt att största möjliga miljö- och samhällsnytta uppnås. I det arbetet deltar alla från producenterna till hushållen. Producenterna ansvarar för sina respektive produktgrupper, kommunerna ansvarar för hushållsavfall och verksamhetsutövare ansvarar själva för omhändertagandet av det avfall som inte är hushållsavfall. Hushållen har skyldighet att sortera ut returpapper, förpackningar, elavfall, batterier och grovsopor och lämna detta avfall till de insamlingssystem som finns. Hushållen har också skyldighet att följa reglerna för avfallshanteringen i kommunen. Avfallshanteringen har en prioritetsordning, som beskrivs med avfallshierarkins fem steg: förebyggande av avfall, återanvändning, materialåtervinning, annan återvinning till exempel energiåtervinning och slutligen bortskaf- fande. Avvikelser från hierarkin kan vara nödvändiga av tekniska, ekonomiska eller miljömässiga skäl. EUs beslut anger ramarna för den svenska avfallshanteringen. Riksdagens miljömål styr den miljömässiga aspekten på avfallshanteringen. Följande miljömål rör avfallsområdet: deponerat avfall exklusive gruvavfall skall minska med minst 50 procent till år 2005 räknat från 1994 års nivå, senast år 2010 skall minst 50 procent av hushållsavfallet återvinnas genom materialåtervinning, inklusive biologisk behandling, senast år 2010 skall minst 35 procent av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser källsorterat matavfall till såväl hemkompostering som central behandling, senast år 2010 skall matavfall och därmed jämförligt avfall från livsmedelsindustrier m.m. återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser sådant avfall som förekommer utan att vara blandat med annat avfall och är av en sådan kvalitet att det är lämpligt att efter behandling återföra till växtodling, senast år 2015 skall minst 60 procent av fosforföreningarna i avlopp återföras till produktiv mark, varav minst hälften bör återföras till åkermark. De viktigaste metoderna för att ta hand om avfallet är: materialåtervinning biologisk behandling avfallsförbränning med energiutvinning deponering 4

Farligt avfall kan behandlas med någon eller flera av dessa metoder, beroende på avfallets egenskaper. Materialåtervinning av förpackningar, returpapper, skrot och elavfall minskar miljöpåverkan och sparar energi och materialresurser. Biologisk behandling sker genom rötning eller kompostering. Rötning ger biogas, som kan användas till fordonsbränsle. Den biogas som produceras av avfall motsvarar över 30 miljoner liter bensin. Rötning ger även biogödsel som är ett utmärkt näringsmedel. Kompostering ger ett långtidsverkande gödselmedel som används som jordförbättring i trädgårdar, parker och vid markanläggningar. Avfallsförbränning är ett effektivt och miljömässigt säkert sätt att utvinna energin ur avfallet. Det ger varje år värme som motsvarar behovet för 810 000 genomsnittliga villahushåll, cirka 20 procent av all fjärrvärme som produceras. Det ger också el motsvarande behovet för drygt 250 000 villor. Deponering är en behandlingsmetod som behövs för avfall som inte kan eller ska återvinnas eller behandlas på annat sätt. Deponering innebär att avfallet förvaras på ett långsiktigt säkert sätt och behandlingsmetoden styrs av ett mycket strängt regelverk. Kommunerna kan själva välja hur man vill organisera sin avfallshantering, den möjligheten till kommunalt självstyre finns i grundlagen. Kommunerna kan välja förvaltningsform eller kommunala bolag, eget eller samägt med andra kommuner. Samverkan kan även ske i gemensam nämnd eller kommunalförbund. Det finns också kommuner som samverkar kring enskilda frågor, till exempel gör gemensamma upphandlingar. För många kommuner är samverkan en naturlig verksamhetsform för att nå mesta möjliga miljö- och samhällsnytta, för att hantera avfallet på ett kostnadseffektivt sätt och för att säkra den kompetens som krävs. Själva insamlingen av hushållsavfallet utförs av externa aktörer, privata företag, i 75 procent av landets kommuner och i övrigt av kommunerna själva. På samma sätt genomförs avfallsbehandlingen antingen av kommunerna själva eller av en extern aktör, som ofta är ett annat kommunägt bolag och ibland ett privat företag. 5

Insamling och transport Den snabbast växande insamlingsmetoden för hushållsavfall är att hushållen själva lämnar sitt grovavfall och farliga avfall på kommunernas bemannade återvinningscentraler, åvc. Det finns cirka 650 återvinningscentraler i landet och mängderna grovavfall, liksom antal besökare, har ökat de senaste åren. Under 2008 lämnades cirka 1 400 000 ton avfall in på kommunernas återvinningscentraler, vilket motsvarar 154 kg/person. Under året fick varje återvinningscentral i genomsnitt cirka 8 240 besök eller 5,3 miljoner besök sammantaget. Grovavfall är hushållsavfall som är så tungt eller skrymmande eller har andra egenskaper som gör att det inte är lämpligt att samla in i säck eller kärl. Det kan exempelvis vara trasiga möbler, leksaker, cyklar och barnvagnar men också trädgårdsavfall eller visst rivningsavfall. Vid återvinningscentralerna lämnas huvudparten av hushållens grovavfall och farliga avfall samt elektriska och elektroniska avfall in. Många av landets återvinningscentraler har de senaste åren varit drabbade av stölder och inbrott. Åvc-personal har också hotats av besökare. På de flesta nybyggda större återvinningscentralerna installeras därför elstängsel, vilket reducerat inbrotten avsevärt. För att öka säkerheten men också för att få ett funktionellt passersystem och bättre besöksstatistik har flera kommuner infört ett bomsystem på återvinningscentralerna. Ofta är systemet kombinerat med ett besökskort, som ger hushållen rätt till ett visst antal fria besök. Även småföretagare kan i flera kommuner mot avgift utnyttja den service, som kommunerna ger via återvinningscentralerna. Producenternas system med cirka 5 800 obemannade återvinningsstationer för mottagning av förpackningar och tidningar täcker hela landet. Insamlingssystemen ska bygga på samråd mellan producenter och kommuner. På återvinningsstationerna finns behållare för tidningspapper och olika förpackningsmaterial. Flera kommuner har infört fastighetsnära insamling av producentansvarsmaterial från flerfamiljshus och villafastigheter, det är ett system som ökar. Nära hälften av landets kommuner har nu system för insamling av källsorterat matavfall. De vanligaste insamlingssystemen är separata kärl ett för bioavfall och ett för brännbart avfall flerfackssystem eller optisk sortering av olikfärgade påsar som läggs i samma kärl. De vanligaste sätten att samla in hushållens kärl- och säckavfall är antingen som en blandad fraktion avsedd för energiutvinning genom förbränning eller en uppdelning i en matavfallsfraktion och en brännbar fraktion. Säckar utgör en arbetsmiljörisk och användningen har därför minskat kraftigt. För blandat brännbart avfall från enfamiljshus används vanligen ett 190 liters kärl som töms varannan vecka. I övriga fall finns ett antal varianter med olika säck- eller kärlstorlekar och med olika tömningsintervall. Från flerfamiljshus hämtas avfallet ofta varje vecka. Fortfarande dominerar den traditionella baklastande sopbilen insamlingsarbetet men andelen flerfacksfordon ökar och teknikutvecklas. Sidlastare har en mer konstant andel av fordonsparken. Allt fler fordon kör på biogas, vilket kan styras av kommunens krav i upphandlingen. Avfallshämtning har tidigare inneburit mycket arbetsskador. Tunga lyft hörde förr till vardagen och för att arbeta med insamling krävdes en mycket god fysik. Ett fåtal renhållningsarbetare kunde utföra sitt arbete fram till normal ålderspensionering. Idag är situationen annorlunda. Säckar har ersatts med kärl eller andra typer av behållare. Manuell hantering ersätts med ny teknik och automatiserade system, som sopsug och underjordsbehållare. Båda dessa system ökar, främst i storstäderna. Fördelarna är bland annat att det inte krävs 6

någon tung manuell hantering. Sopsugsystem är bra ur arbetsmiljösynpunkt eftersom det är slutet och helt automatiserat. Systemet minskar också behovet av transporter, särskilt inne i bostadsområden. Det finns två olika sopsugsystem, stationärt och mobilt. Stationärt sopsugsystem innebär att avfallet samlas in med hjälp av luft i ett automatiskt vakuumsystem. Det transporteras sedan via rör i marken från nedkasten till stora uppsamlingscontainrar, som är placerade i en terminal. Tekniken kan transportera avfallet upp till två km från sopnedkasten. Antalet containrar varierar och beror dels på antalet utsorterade fraktioner och dels på mängden avfall. Containrarna hämtas sedan av lastväxlarfordon. Även i det mobila sopsugsystemet samlas avfallet in med hjälp av luft och själva vakuumtekniken sitter i bilen. Under varje nedkast finns en lagringstank. Tankarna binds ihop genom rör i marken till en så kallad dockningspunkt, som kan vara placerad upp till 300 meter från tankarna. Vid tömning ansluter fordonet till dockningspunkten, vakuumtekniken sätts igång och avfallet transporteras med hjälp av luft från de olika lagringstankarna till dockningspunkten och vidare in i bilen. Mobila sopsugsystem kräver specialfordon. Underjordsbehållare är ett annat växande insamlingssystem. Genom att placera behållare under jord minskar behovet av utrymme ovan jord. Temperaturen i marken där avfallet förvaras är relativt låg vilket förhindrar dålig lukt, och behållarna är lätta att tömma med kranbil. Det finns även underjordsbehållare som töms med frontlastarfordon. Eftersom underjordsbehållare rymmer större volymer minskar transporterna. Stor vikt läggs numera vid utformning och design av avfallsutrymmen. Det finns olika typer av sopsugssystem, gemensamt för systemen är att de är slutna och automatiserade. Underjordsbehållare minskar behovet av utrymme ovan jord och systemet minskar också transporterna. 7

Avfallsmängder 2008 De senaste åren har avfallsmängden ökat med cirka 3-4 procent varje år men 2008 års siffror är nära nog oförändrade jämfört med 2007. Att ökningen planat ut är en trolig följd av lågkonjunkturen. Det finns ett tydligt samband mellan konjunktur, konsumtion och avfallsmängd minskad konsumtion leder till minskade mängder avfall. 2008 uppgick den behandlade mängden hushållsavfall till 4 731 660 ton, det är en liten ökning på 0,3 procent jämfört med 2007. Utslaget på hela befolkningen ger varje svensk upphov till 511,2 kg avfall per år. Det har inte skett några stora skillnader i fördelningen mellan behandlingsmetoder de senaste åren. 97 procent av hushållsavfallet återvinns, endast 3 procent deponeras. Det är en minskning med nästan 25 procent jämfört med 2007. Materialåtervinning har sjunkit något och utgör nu 35 procent, medan förbränning med energiutvinning har ökat och nu utgör 48,5 procent. Biologisk behandling, rötning eller kompostering, har också ökat och står för 12,6 procent. 597 280 ton hushållsavfall behandlades biologiskt förra året, en ökning med nästan 36 000 ton eller 6,4 procent. I siffran räknas park- och trädgårdsavfall samt matavfall in. Materialåtervinning, exklusive biologisk behandling, har minskat med nästan 80 000 ton eller 4,6 procent. 1 657 840 ton förpackningar, returpapper, el-avfall och metall från kommunernas återvinningscentraler, togs tillvara genom materialåtervinning. 2 292 970 ton hushållsavfall gick till avfallsförbränning med energiutvinning, en ökning med 4,7 procent eller drygt 100 000 ton. Deponeringen fortsätter att minska. 140 250 ton hushållsavfall deponerades 2008. Det är en minskning med drygt 46 000 ton jämfört med året innan, 24,8 procents nedgång. Farligt avfall utgör fortfarande 0,9 procent av det behandlade hushållsavfallet. 43 320 ton samlades in förra året. Av detta utgör impregnerat virke nära hälften, 21 380 ton. Det är en fraktion som ökat kraftigt de senaste åren. 8

BEHANDLAD MÄNGD HUSHÅLLSAVFALL 2004 2008 (TON) 2004 2005 2006 2007 2008 Farligt avfall 25 700 26 400 38 960 40 880 43 320 Materialåtervinning 1 384 760 1 474 280 1 657 520 1 737 720 1 657 840 Biologisk behandling 433 830 454 450 469 880 561 300 597 280 Förbränning med energiutvinning 1 944 290 2 181 890 2 107 860 2 190 980 2 292 970 Deponering 380 000 210 110 226 000 186 490 140 250 Totalt behandlad mängd 4 168 580 4 347 130 4 500 220 4 717 370 4 731 660 BEHANDLAD MÄNGD HUSHÅLLSAVFALL 2004 2008 (KG/PERSON) 2004 2005 2006 2007 2008 Farligt avfall 2,9 2,9 4,3 4,5 4,7 Materialåtervinning 153,7 162,9 181,9 189,2 179,1 Biologisk behandling 48,1 50,2 51,6 61,1 64,5 Förbränning med energiutvinning 215,8 241,2 231,3 238,6 247,7 Deponering 42,2 23,2 24,8 20,3 15,2 Totalt behandlad mängd 462,6 480,5 493,8 513,7 511,2 BEHANDLAD MÄNGD HUSHÅLLSAVFALL 2004 2008 (%) 2004 2005 2006 2007 2008 Farligt avfall 0,6 0,6 0,9 0,9 0,9 Materialåtervinning 33,2 33,9 36,8 36,8 35,0 Biologisk behandling 10,4 10,5 10,4 11,9 12,6 Förbränning med energiutvinning 46,6 50,2 46,8 46,4 48,5 Deponering 9,1 4,8 5,0 4,0 3,0 Totalt behandlad mängd 100 100 100 100 100 Källa: Avfall Sverige Översikt 1998-2008 ton 2 500 000 2 000 000 1 500 000 1 000 000 500 000 0-98 -99-00 -01-02 -03-04 -05-06 -07-08 Farligt avfall Deponering Biologisk behandling Materialåtervinning Förbränning med energiutvinning 5 4 3 2 1 0 milj. ton 2004 2005 2006 2007 2008 AVFALLSTRENDEN 2009 Mängden hushållsavfall ökar inte längre, det är en tydlig effekt av lågkonjunkturen. Minskad konsumtion leder till minskade mängder avfall. Nu återvinner Sverige 97 procent av hushållsavfallet. Total mängd behandlat hushållsavfall Ton % Farligt avfall 43 320 0,9 Materialåtervinning 1 657 840 35,0 Biologisk behandling 597 280 12,6 Förbränning med energiutvinning 2 292 970 48,5 Deponering 140 250 3,0 Totalt behandlad mängd 4 731 660 100 9

Farligt avfall 2008 samlades 43 320 ton farligt avfall in från hushållen, en ökning med 6,0 procent jämfört med 2007. I genomsnitt lämnade varje svensk in 4,7 kg farligt avfall. I mängden ingår blybatterier, småbatterier och impregnerat virke, en fraktion som ökat stadigt de senaste åren och nu utgör nära hälften av hushållens farliga avfall. 21 380 ton impregnerat virke samlades in förra året, det är en ökning med 22 procent jämfört med 2007. Farligt avfall, inklusive impregnerat virke, utgjorde 0,9 procent av hushållsavfallet. Samtidigt som impregnerat virke ökar, minskar övrigt farligt avfall. Insamlad mängd, exklusive impregnerat virke, var 21 940 ton, en minskning med 6 procent jämfört med året innan. Några av de egenskaper som utmärker farligt avfall är att det kan var giftigt, cancerframkallande, frätande, fosterskadande, ekotox- iskt, smittförande eller brandfarligt. De farliga ämnena kan finnas i väldigt små mängder i olika produkter men sammantaget kan de göra stor skada om de hamnar fel. Det är därför viktigt att det farliga avfallet sorteras ut och lämnas in på rätt sätt. Kommunerna har ansvar för farligt avfall som ingår i hushållsavfallet. Ansvaret omfattar insamling, transport och behandling. Ansvaret regleras i miljöbalken, avfallsförordningen och den kommunala renhållningsordningen. Hushållen är skyldiga att sortera ut sitt farliga avfall från övrigt hushållsavfall. De flesta kommuner har sedan länge denna skyldighet inskriven i den kommunala renhållningsordningen. På det nationella planet saknar Sverige helt ett uppföljningssystem för farligt avfall från industri och andra verksamheter. Det finns heller inga exakta uppgifter på mängden farligt avfall från industrin, men enligt den officiella svenska avfallsstatistiken, som Natur vårdsverket rapporterar till EU, uppkom 2,8 miljoner ton farligt avfall från hushåll och företag i Sverige under 2006. I den mängden ingår även skrotbilar, el-avfall med mera. 1 januari 2009 trädde ett nytt producentansvar för batterier i kraft. Det ger batteriproducenterna ansvaret för insamling, behandling, återvinning och bortskaffande av alla batterier oavsett när de satts på marknaden. Producenterna ska också ansvara för att genomföra nationella informationsaktiviteter. Det gör man nu tillsammans med kommunerna. El-Kretsen och Blybatteriretur, som företräder producenterna, och Avfall Sverige samarbetar i informationsfrågan. 10

Kommunerna samlade in 1 826 ton småbatterier 2008, både miljöfarliga och ej miljöfarliga, i genomsnitt 0,2 kg per person. Det är en ökning med 8,8 procent jämfört med 2007. Det vanligaste insamlingssystemet för hushållens farliga avfall är inlämning på kommunernas bemannade återvinningscentraler. Flera kommuner har avvecklat de tidigare så vanliga obemannade miljöstationerna och i stället infört någon form av fastighetsnära insamling. Cirka en tredjedel av landets kommuner kan erbjuda fastighetsnära insamling, ofta i kombination med flera andra insamlingssystem. Farligt avfall som lämnats till mottagningseller behandlingsanläggningar, måste ofta för- behandlas för att förenkla den fortsatta behandlingen. Eftersom farligt avfall kan innehålla ämnen som ska fasas ut ur kretsloppet går behandlingen oftast ut på att förstöra dessa ämnen. De ämnen, som inte kan oskadliggöras eller återanvändas, deponeras. Det är då viktigt att avfallet är kemiskt och fysiskt stabilt så att farliga ämnen inte läcker ut till omgivningen. Nya behandlingsmetoder har utvecklats för materialåtervinning från farligt avfall genom att separera ut de farliga ämnena och återvinna återstoden. Metoden används till exempel för att ta hand om färgburkar, oljefilter och lysrör. Bly och kadmium kan materialåtervinnas genom omsmältning av batterier. Giftiga och svårnedbrytbara ämnen, som bekämpningsmedel och annat farligt kemikalieavfall, förbränns i speciella ugnar vid höga temperaturer. Förorenad jord kan saneras genom biologisk nedbrytning. Impregnerat virke innehåller miljöfarliga ämnen som arsenik, kreosot och koppar. Det insamlade virket flisas och förbränns med energiutvinning i anläggningar, som har särskilda tillstånd. Avfall Sverige genomför under 2009-2010 en nationell kampanj för att informera om farligt avfall. Kampanjen bedrivs i samarbete med landets kommuner. De primära målen med kampanjen är att öka motivationen att dels lämna in farligt avfall, dels använda mindre mängd farliga kemiska produkter. INSAMLAD MÄNGD FARLIGT AVFALL Insamling av småbatterier 2002 2008 ton 45 000 40 000 35 000 30 000 25 000 20 000 15 000 10 000 5 000 0-98 -99-00 -01-02 -03-04 -05-06 -07-08 Insamlad mängd farligt avfall (exkl. impregnerat virke) Insamlad mängd farligt avfall (inkl. impregnerat virke) kg/invånare 0,25 0,20 0,15 0,10 0,05 0-02 -03-04 -05-06 -07-08 11

Avfall från elektriska och elektroniska produkter 151 700 ton el-avfall samlades in 2008, en minskning med 5,4 procent jämfört med 2007. I genomsnitt lämnades 16,4 kg el-avfall per person in 2008. Året innan samlades 17,4 kg in per person. Det finns ett tydligt samband mellan konjunktur, konsumtion och avfall och minskningen är troligen en följd av lågkonjunkturen, samtidigt som många el-produkter blir mindre och lättare. Sedan producentansvaret infördes i Sverige har kommuner och producenter samarbetat för att ta hand om el-avfallet. År 2001 bildade Avfall Sverige, Sveriges Kommuner och Landsting samt elproducenternas servicebolag El-Kretsen systemet El-retur. Samarbetet innebär att kommunerna åtar sig att ansvara för insamling av elavfall från hushåll och producenterna ansvarar för behandlingen. Insamling av el-avfall från hushållen sker främst på kommunernas bemannande återvinningscentraler, det finns cirka 650 runt om i landet. I vissa kommuner kompletteras den med fastighetsnära insamling. Avfall Sverige och El-Kretsen bedriver, tillsammans med flera kommuner, olika projekt för att utveckla insamlingssystemen. Ett sådant system är en insamlingsbehållare för glödlampor och smått el-avfall, som placeras i butiker eller andra offentliga miljöer. Elektriskt och elektroniskt avfall förbehandlas sorteras och demonteras innan det skickas till vidare behandling. Förbehandlingen sker hos certifierade anläggningar, som därefter skickar dem vidare till slutlig behandling eller återvinning. Komponenter med farliga ämnen, farligt avfall, tas om hand i godkända anläggningar. Plasthöljen förbränns i anläggningar för energiutvinning och metaller skickas till smältverk för återvinning. Lysrör och lågenergilampor innehåller kvicksilver. Dessa produkter hanteras därför genom separering i en sluten process. Glaset och metallerna kan sedan återvinnas och det pågår försök med att utarbeta metoder så att även det kvicksilverhaltiga lyspulvret ska kunna återvinnas. Det förekommer att uttjänt elektronik skänks till andra länder, ett gott syfte skulle man kunna tycka som dock inte gagnar miljön. Det är miljömässigt bättre att lämna till återvinning i Sverige, där det finns möjlighet att ta hand om avfallet på ett miljömässigt riktigt sätt. elavfall återvinning 2004 2008 (ton) 2004 2005 2006 2007 2008 Stora vitvaror (exkl. kyl och frys) 36 800 36 300 45 500 45 500 42 000 Övr hushållsapparater, verktyg 10 200 12 300 11 900 12 600 10 100 IT, kontorsutrustning, telekom 17 700 22 700 27 600 30 800 28 100 TV, audio, video 15 700 21 000 26 300 30 400 32 900 Kameror, klockor, leksaker 200 300 300 300 600 Ljuskällor, armaturer 5 800 6 700 7 900 7 900 6 300 Diverse 900 2 200 2 400 2 300 2 900 Totalt 87 300 101 500 121 900 129 800 122 900 Kyl och frys 21 800 25 000 28 000 30 500 28 800 Totalt 109 100 126 500 149 900 160 300 151 700 Källa: El-Kretsen 12

Materialåtervinning Materialåtervinning inklusive biologisk behandling minskade med nästan 2 procent 2008 jämfört med året innan. Materialåtervinningen uppgår till 2 255 120 ton. Det motsvarar 243,6 kg per person. Sveriges riksdag har satt som mål att minst 50 procent av hushållsavfallet ska återvinnas genom materialåtervinning, inklusive biologisk behandling, till 2010. Förra året nåddes 47,6 procents materialåtervinning. Den delen av materialåtervinningen som omfattar förpackningar, returpapper, el-avfall och det grovavfall som tas tillvara som metallfraktion vid kommunernas återvinningscentraler minskade till 1 657 840 ton, 179,1 kg per person, vilket motsvarar 35 procent av allt behandlat hushållsavfall. Metall från hushåll, exempelvis cyklar och trädgårdsmöbler, som lämnas på återvinningscentralerna har tidigare ökat från år till år men från 2007 till 2008 minskade den fraktionen med 28 000 ton. Förra året lämnades 152 000 ton metall in för återvinning, 16,4 kg per person. Det är ungefär lika mycket som 2006. Minskade mängder till materialåtervinning kan delvis förklaras med lågkonjunkturen genom att minskad konsumtion leder till minskad mängd avfall. Samtidigt har återvinningsgraden på tidningar och vissa förpackningsslag ökat vilket innebär att en större del av de förpackningar och tidningar, som sätts på marknaden, också återvinns. Mängderna kartong-, plast- och metallförpackningar utgår från förpackningsmängderna, som redovisats av de producentföretag som betalar in avgifter till det så kallade REPAregistret. Förpackningarna samlas huvudsakligen in via de cirka 5 800 obemannade återvinningsstationerna, som producenterna driver. Insamling kan även finnas vid kommunernas bemannade återvinningscentraler. Flera kommuner har infört fastighetsnära insamling av tidningar och förpackningar. materialåtervinning hushåll ton 2 000 000 1 800 000 1 600 000 1 400 000 1 200 000 1 000 000 800 000 600 000 400 000 200 000 000 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 13

Insamlad mängd tidningspapper minskade 2008 då 459 000 ton samlades in. Återvinnings graden ökade dock till 89 procent, det uppsatta målet på 75 procent har uppnåtts sedan länge. Insamlat kontorspapper minskade till 156 000 ton. Det är drygt 68,1 procent av den mängd som sätts på marknaden. Resultatet överstiger det frivilliga åtagandet om att samla in minst 50 procent. 482 000 ton pappersförpackningar papper, kartong och well lämnades till återvinning 2008. Alla förpackningar av pappersfibrer har ett gemensamt återvinningsmål på 65 procent och återvinningsgraden blev förra året 74 procent. 32 660 ton metallförpackningar lämnades till återvinning förra året, det motsvarar 67 procent av den mängd som satts på marknaden. Återvinningsmålet är 70 procent. 50 310 ton plastförpackningar materialutnyttjades 2008, återvinningsgraden är 30,5 procent. 48 750 ton energiutnyttjades, återvinningsgraden är 29,5 procent. Den totala återvinningsgraden för plastförpackningar är därmed 60 procent. Regeringens återvinningsmål är 70 procent, varav 30 procents materialutnyttjande. 174 170 ton, 93,6 procent, av glasförpackningarna materialutnyttjades Återvinningsmålet är 70 procent. Plast- och glasförpackningar är de enda förpackningsslag där insamlade mängder ökat jämfört med 2007. Producenterna för förpackningar och returpapper och kommunerna har slutit en ömsesidig överenskommelse med ökad återvinning som det gemensamma målet. Det ska bland annat ske genom tydligare information, utvecklade metoder för att utvärdera servicenivån, forskning och utveckling, lokalt anpassade system och mer samordnad planering av hela avfallshanteringen. 14

Materialåtervinning HUSHÅLL 2008 Regeringens [ton] [kg/person] Återvinningsgrad % återvinningsmål % Tidningspapper 459 000 49,6 89 75 Kontorspapper 156 000 16,9 68,1 Pappersförpackningar 482 000 52,1 74 65 Metallförpackningar 32 660 3,5 67 70 Plastförpackningar 50 310 5,4 30,5 70 Glasförpackningar 174 170 18,8 93,6 70 Elektronikavfall 122 900 13,3 80 Kylenheter 28 800 3,1 95 Metall från hushållsavfall 152 000 16,4 95 Totalt 1 657 840 179,1 * 29,5 % energiutvanns - total återvinningsgrad 60 % ** Varav 30 % energiutnyttjande. */** Materialåtervinning hushåll 2004 2008 (ton) 2004 2005 2006 2007 2008 Tidningspapper 448 000 483 000 483 000 474 000 459 000 Kontorspapper 128 000 135 000 153 000 164 000 156 000 Pappersförpackningar 375 000 380 000 486 790 504 000 482 000 Metallförpackningar 33 500 33 700 33 700 35 300 32 660 Plastförpackningar 29 400 31 080 42 130 49 120 50 310 Glasförpackningar 152 020 155 000 159 000 171 100 174 170 Elektronikavfall 87 000 101 500 121 900 129 700 122 900 Kylenheter 21 840 25 000 28 000 30 500 28 800 Metall från hushållsavfall 110 000 130 000 150 000 180 000 152 000 Totalt 1 384 760 1 474 280 1 657 520 1 737 720 1 657 840 Källa: Förpacknings- och tidningsinsamlingen, El-kretsen och Avfall Sverige 15

Biologisk behandling Förra året behandlades 597 280 ton hushållsavfall biologiskt. Det är en ökning med 6,4 procent jämfört med 2007. Totalt behandlades 64,5 kg avfall grönavfall och matavfall biologiskt per person 2008. Den biologiska avfallsbehandlingen utgör nu 12,6 procent av den totala mängden behandlat hushållsavfall. Enligt ett delmål under miljömålet God bebyggd miljö ska 35 procent av matavfallet återvinnas genom biologisk behandling, inklusive hemkompostering, senast år 2010. 133 kommuner har mer eller mindre utbyggda system för insamling av matavfall. 22 av dessa har endast insamling från storkök och restauranger, resterande 111 kommuner har system även för hushållen. Dessa kommuner motsvarar ungefär hälften av Sveriges befolkning. En undersökning som Avfall Sverige har genomfört visar att ytterligare 90 kommuner har planer på att införa system för källsortering av matavfall. Samma undersökning visar också att det kommer att krävas att alla kommuner agerar för att uppnå miljömålet. Avfall Sveriges beräkningar visar att nästan 20 procent av matavfallet återvanns biologiskt 2008. Plockanalyser har visat att varje svensk ger upphov till nästan 100 kg matavfall per år, främst grönsaks- och fruktrester. biologisk behandling ton 600 000 500 000 400 000 300 000 200 000 100 000 Det vanligaste insamlingssystemet för källsorterat matavfall från villahushåll är två separata kärl, ett för matavfall och ett för brännbart avfall. Det finns även flerfackskärl, där olika fraktioner sorteras i separata behållare. Insamlingssystem med optisk sortering av olikfärgade påsar som läggs i samma kärl förekommer också. Vid rötning av biologiskt avfall bildas biogas som huvudsakligen består av metan och koldioxid. Biogas är förnyelsebart och det mest miljövänliga bränslet som kan användas till fordonsbränsle, uppvärmning samt elgenerering. För att använda biogasen som fordonsbränsle och i naturgasnätet måste gasen uppgraderas. Under 2008 producerades 280 000 MWh biogas, det motsvarar över 30 miljoner liter bensin. Idag används biogas främst som fordonsbränsle och den marknaden är under stark utveckling. Vid rötning bildas också biogödsel, som är ett utmärkt gödningsmedel. Under 2008 producerades 389 350 ton biogödsel varav 96 procent återfördes till jordbruket. Den resterande delen avvattnades och/eller efterkomposterades. Komposten, som producerades vid anläggningarna, användes främst till jordförbättringsmedel eller jordblandningar. Anläggningar som producerar kompost eller biogödsel från utsorterat bioavfall, inklusive matavfall från livsmedelsindustrin, kan kvalitetsmärka sin produkt genom certifiering. Certifierings systemet har tagits fram av bland andra Avfall Sverige och besiktningsorganet för detta certifieringssystem är SP, Sveriges Tekniska Forsknings- 0 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 16

institut. Certifieringen ställer krav på hela hanteringskedjan från inkommande avfall till användning. För närvarande arbetar ett antal anläggningar med att certifiera sina produkter. Åtta biogasanläggningar har erhållit certifikat. De är Helsingborg, Kalmar, Kristianstad, Laholm, Linköping, Norrköping, Uppsala och Vänersborg. Tre komposteringsanläggningar är certifierade, Borlänge, Malmö och Örebro. Avfall Sveriges initiativ till ett frivilligt åtagande för att minimera utsläpp från biogasoch uppgraderingsanläggningar fortsatte och vidareutvecklades under 2008. I anläggningar, där det sker biologisk behandling av organiskt material genom anaerob nedbrytning och vid uppgradering av biogas till fordonsbränsle kan det uppstå utsläpp till luft i olika delar av systemet. Dessa utsläpp bör minimeras av flera skäl även om utsläppen från biogasanläggningar är låga. De kan också åtgärdas genom större fokusering på driftfrågor. Drygt 30 biogas- och uppgraderingsanläggningar har anslutit sig till det frivilliga åtagandet. 17

Kompostering Totalt (ton) varav hushållsavfall Alingsås 3 620 3 510 Borlänge 12 400 11 810 Borås 8 950 2 670 Eslöv 16 310 12 010 Fagersta 4 090 780 Gällivare 6 920 560 Göteborg 25 430 24 410 Habo 790 290 Halmstad 25 420 1 760 Helsingborg 55 320 39 940 Huddinge 12 900 12 900 Hässleholm 12 300 10 120 Karlshamn 12 240 9 740 Karlskrona 7 830 7 830 Klippan 9 050 7 160 Kungsbacka 6 500 360 Ludvika 7 450 4 600 Luleå 18 370 11 940 Malmö 32 660 32 660 Motala 2 610 2 610 Mörrum 14 500 12 010 Norrtälje 1 040 970 Sala 9 720 6 250 Södertälje 9 800 5 100 Tranås 1 730 500 Täby 30 210 23 240 Uppsala 10 880 9 280 Västerås 9 910 6 900 Örebro 9 600 9 600 Östersund 12 810 6 260 Överkalix 740 230 Summa 392 100 278 000 övriga anläggningar 176 600 176 600 Summa 568 700 454 600 Rötning Totalt (ton) varav hushållsavfall Bjuv 52 000 0 Boden 2 510 1 400 Borås 15 870 4 670 Eskilstuna 2 940 2 940 Falköping 7 060 3 210 Helsingborg 65 540 15 210 Huddinge 910 610 Jönköping 4 490 1 780 Kalmar 21 990 0 Kristianstad 81 340 4 300 Laholm 59 170 900 Linköping 40 700 0 Skellefteå 5 300 3 420 Skövde 3 550 0 Uppsala 6 560 2 290 Vetlanda 2 550 2 550 Vänersborg 12 700 10 100 Västerås 20 400 14 3000 Summa 405 580 67 680 2004 2005 2006 2007 2008 Rötning 244 374 258 071 283 729 356 087 405 580 Kompostering 389 384 459 827 452 388 515 294 568 700 Total biologisk behandling 633 758 717 710 736 117 871 380 974 280 varav matavfall 107 028 118 960 134 994 166 807 162 680 Total mängd hushållsavfall som behandlas biologiskt* 433 830 454 450 469 877 561 303 597 280 Biogödsel (ton) 211 080 251 840 272 730 336 100 389 350 Biogas (MWh) 118 900 161 600 181 270 228 810 280 000 Fordonsgas (MWh) 70 170 68 600 80 180 112 860 162 420 El (MWh) 6 230 1 260 1 680 1 230 700 Uppvärming (MWh) 38 230 61 620 63 600 67 960 48 740 Naturgasnät (MWh) 0 19 130 26 250 36 370 42 300 * Inkluderar 75 000 ton hemkompostering. 18

Avfallsförbränning med energiutvinning Under 2008 gick 2 292 970 ton hushållsavfall till avfallsförbränning med energiutvinning. Det är en ökning från 2007 med drygt 100 000 ton. Utslaget på varje invånare i Sverige lämnades 247,7 kg hushållsavfall per person till förbränning förra året. Avfallsförbränning med energiutvinning utgör 48,5 procent av den totala mängden behandlat hushållsavfall. Som en effekt av utbyggnad och effektivisering har energiutvinning från avfallsförbränning ökat de senaste åren. Totalt utvanns 13,7 TWh energi genom förbränning, fördelat på 12,2 TWh värme och 1,5 TWh el. Det motsvarar el till nästan 250 000 normalvillor och värme till 810 000 villor. En undersökning av hur avfall används för energiutvinning ur ett europeiskt perspektiv visar att Sverige är det land, som utvinner mest energi ur avfallet vid förbränning.* Förutom hushållsavfall behandlades också 2 273 840 ton övrigt avfall, främst industriavfall. Den samlade avfallsförbränningen var 4 566 810 ton och ungefär lika delar hushållsavfall och annat avfall tas omhand i anläggningarna. Avfallsförbränning med energiutvinning sker också i anläggningar, som inte behandlar hushållsavfall. Det finns ingen samlad uppgift på den totala energiutvinningen genom förbränning av avfall eftersom Avfall Sveriges statistiska uppgifter främst avser anläggningar, som behandlar hushållsavfall. Sverige har haft stränga krav på utsläpp från avfallsförbränning till vatten och luft sedan mitten av 1980-talet. De flesta utsläpp har minskat med 90 99 procent sedan dess. Förutom ökade krav har faktorer som ständig teknisk utveckling och bättre sortering av avfallet bidragit till minskade utsläpp. Efter förbränningen kvarstår rester bestående av slagg från ugnen, 15 20 viktprocent av den tillförda mängden avfall, och rökgasreningsrester, 3 5 viktprocent. En del av slaggen deponeras, men slaggruset används också som ersättning för naturgrus vid exempelvis konstruktion av vägar och deponier. Rökgasreningsresterna deponeras eller används som neutraliseringsmedel vid återfyllning av gruvor. Under 2008 beslutades EUs nya ramdirektiv för avfall, det innebär bland annat att avfallsförbränning med effektiv energiutvinning räknas som återvinning. I Sverige togs en ny anläggning och två nya pannor i drift under 2008. Det finns nu 29 anläggningar, som förbränner hushållsavfall men utbyggnaden fortsätter även under 2009 och 2010. Import av avfall till energiutvinning har ökat under de senaste åren och importerat avfall har blivit ett allt viktigare bränsle i de svenska fjärrvärmesystemen. Avfall Sverige och Svensk Fjärrvärme har gjort en bedömning av klimatpåverkan av import av avfall till energiutvinning** som visar att utsläppen av växthusgaser till följd av importen av avfall till svenska fjärrvärmeanläggningar minskade med 500 000 ton koldioxidekvivalenter år 2007. Den största utsläppsreduktionen beror på att importen ersätter annan avfallsbehandling i ursprungslandet. Det gäller i första hand deponering, vilket innebär kraftigt minskade utsläpp av metan, som är en mycket kraftig växthusgas. Transporten av avfallet ger ett i sammanhanget marginellt tillskott av växthusgaser, visar rapporten. Avfallsförbränning med energiutvinning är ett hygieniskt och miljömässigt bra sätt att behandla det avfall som inte kan eller bör behandlas med någon annan metod. * Energi från avfall ur ett internationellt perspektiv Avfall Sverige-rapport 2008:13 finns för nedladdning på www.avfallsverige.se ** Klimatpåverkan från import av brännbart avfall Avfall Sverige- rapport U2009:06 finns för nedladdning på www.avfallsverige.se 19

Tillfört avfall (ton) Energiutvinning (MWh) Anläggning Hushållsavfall Totalt Värme El Avesta 21 210 48 530 157 040 0 Boden 30 210 67 390 191 000 19 500 Bollnäs 22 580 48 540 122 270 0 Borlänge 9 130 30 880 80 650 730 Borås 29 680 96 330 233 630 32 650 Eksjö 32 840 54 050 94 000 12 180 Finspång 23 350 30 390 67 330 0 Göteborg 292 310 453 010 1 226 370 233 790 Halmstad 94 020 185 290 435 340 61 770 Hässleholm 9 880 40 740 117 840 6 600 Jönköping 56 690 149 550 348 810 106 400 Karlskoga 33 160 99 710 332 000 35 000 Karlstad 47 710 54 800 166 350 0 Kil 0 12 590 35 240 0 Kiruna 31 120 60 000 126 510 23 270 Kumla 41 210 145 310 228 300 59 950 Köping 14 670 27 160 72 530 0 Lidköping 56 910 96 240 292 510 23 680 Linköping 177 380 396 750 1 024 120 130 190 Ljungby 51 400 57 600 130 300 19 920 Malmö 216 140 440 580 1 246 030 180 310 Mora 10 660 14 070 40 520 0 Norrköping 102 670 196 930 431 600 70 750 Skövde 25 880 52 220 152 670 12 300 Stockholm 429 450 688 260 1 842 160 327 030 Sundsvall 138 110 209 000 460 000 88 000 Södertälje 0 239 280 823 450 0 Uddevalla 20 190 35 810 77 660 1 710 Umeå Dåva 92 660 153 000 390 500 81 890 Uppsala 171 410 343 800 1 134 810 0 Västervik 10 350 39 030 115 080 0 Summa 2 292 970 4 566 810 12 196 620 1 527 600 Avfall Sveriges statistik omfattar avfallsförbränningsanläggningar som tar emot hushållsavfall. De flesta tar också emot annat avfall. Anläggningarna i Södertälje och Kil är trots denna definition medräknad. 20

Energiutvinning och emissioner 2004 2005 2006 2007 2008 Förbränning (ton) Hushåll 1 944 290 2 181 890 2 107 860 2 190 980 2 292 970 Annat avfall 1 243 840 1 637 440 1 991 940 2 279 710 2 273 840 Summa 3 188 130 3 819 330 4 099 800 4 470 690 4 566 810 Produktion (MWh) Värme 8 548 850 10 168 190 10 270 290 12 151 270 12 196 620 El 739 060 943 270 1 187 390 1 482 750 1 527 600 Summa 9 287 910 11 111 460 11 457 680 13 634 020 13 724 220 Utsläpp till luft (ton) Stoft 25 39 33 24 30 HCl 106 98 55 60 39 SOx (SO 2 ) 340 310 175 196 154 NOx (NO 2 ) 1734 1904 2180 2101 2190 Utsläpp till luft* Hg (kg) 38 33 39 36 44 Cd + Tl (kg) 5 21 15 6 6 Pb (kg) 95 77 54 51 136 Dioxin (g) 1 1,1 0,8 0,5 0,8 Slagg (ton) 485 000 550 850 598 545 649 680 693 140 RGR (ton) 138 000 160 920 176 298 183 370 202 920 * utsläppsvärden redovisas enligt föreskrifterna för avfallsförbränning tillfört avfall ton 5 000 0005 4 000 0004 3 000 0003 2 000 0002 1 000 0001 energiutvinning MWh 15 000 000 15 12 000 000 12 9 000 0009 6 000 0006 3 000 0003 0-91 -96-01 -06-07-08 Energiutvinning ur avfall genom förbränning Varav hushållsavfall 0-91 -96-01 -06-07-08 Produktion Värme 21

Deponering 2008 deponerades 140 250 ton hushållsavfall. Det är en minskning med 46 000 ton, 24,8 procent, jämfört med 2007. Utslaget per invånare är det 15,2 kg per person. 3,0 procent av hushållsavfallet deponerades 2008. Vid de svenska deponierna för kommunalt avfall deponerades totalt 1 670 000 ton år 2008, en minskning med 324 000 ton jämfört med året innan. 1994 började Avfall Sverige samla in statistik över mängden hushållsavfall till deponering. Sedan dess har deponeringen minskat kraftigt och 2003 uppnåddes miljömålet om en halvering av mängden deponerat avfall jämfört med 1994. Den 31 december 2008 trädde strängare EU-bestämmelser för deponering i kraft och nära hälften av deponierna för kommunalt avfall stängdes, drygt 80 drivs vidare. Merparten av de deponier som drivs vidare tar emot icke-farligt avfall och 21 av dessa även farligt avfall. Endast 5 av deponierna är avsed- da för enbart inert avfall. De deponier som stängs ska sluttäckas, de utgör sammantaget en yta av uppskattningsvis 25 km 2. Årligt materialbehov för sluttäckningsändamål är cirka 6-8 miljoner ton. Det är inte alltid naturliga material finns att tillgå. I många fall utnyttjas restprodukter i stället, till exempel slagger, slam, askor, förorenade jordar etc. Uppskattad total kostnad för sluttäckning av dessa deponier är cirka 6 miljarder kronor. Under 2008 utvanns deponigas vid 47 aktiva anläggningar. Drygt 310 GWh utnyttjades för energiproduktion, varav 24 GWh i form av el. Utöver detta facklades gas motsvarande cirka 65 GWh bort. Vid fackling utvinns inte energi, men utsläppen av metan minskar. Gas från separata rötningsanläggningar på avfallsanläggningarna redovisas i avsnittet som rör biologisk behandling. Allt fler avfallsanläggningar behandlar sitt lakvatten lokalt. Det beror bland annat på att flera av de kommunala avloppsreningsverken, som tidigare renat lakvatten, ställer högre kvalitetskrav än tidigare på slammet för att det ska kunna certifieras och återföras till jordbruket. Den lokala lakvattenbehandlingen omfattar i de flesta fall någon form av biologisk rening för att bland annat minska utsläppen av näringsämnen. Lakvattnet kommer dock på sikt att ändra karaktär eftersom det är förbjudet att deponera organiskt avfall sedan 2005. Vid en medelstor avfallsanläggning, som fortsätter med deponering efter årsskiftet 2008/2009, ska cirka 80 000 m 3 lakvatten behandlas årligen. På en modern avfallsanläggning är deponeringen endast en del av verksamheten. Utsortering av material för bearbetning, för transport till återanvändning och återvinning samt för energiutvinning pågår på de flesta avfallsanläggningar. De utnyttjas bland annat också som mellanlager för stora mängder avfall som faller under producentansvaret, till exempel papper och glas. 22

deponerade mängder 8000000 ton 7 000 000 6 000 000 5 000 000 4 000 000 3 000 000 2 000 000 1 000 000 0-94 -95-96 -97-98 -99-00 -01-02 -03-04 -05-06 -07-08 Deponerad mängd avfall Varav hushållsavfall Deponerade mängder 1994 2008 (ton) Deponerad mängd varav hushållsavfall 1994 6 080 000 1 380 000 1995 5 340 000 1 200 000 1996 5 050 000 1 110 000 1997 4 750 000 1 150 000 1998 4 800 000 1 020 000 1999 4 900 000 920 000 2000 4 450 000 865 000 2001 4 240 000 880 000 2002 3 770 000 825 000 2003 2 940 000 575 000 2004 2 480 000 380 000 2005 1 940 000 210 000 2006 1 830 000 226 000 2007 1 994 000 186 000 2008 1 670 000 140 000 Det finns en viss osäkerhet i värdena avseende hushållsavfall då det inte alltid går att särskilja flödena av hushållsavfall från annat avfall. Det byggs nya deponier, som uppfyller de strängare kraven, på flera håll i landet. Energiutvinning på deponier (mwh) 2004 2005 2006 2007 2008 Nyttiggjord energi 370 000 340 000 282 200 290 100 310 800 varav elenergi 25 000 20 000 20 800 22 600 23 700 Fackling 50 000 70 000 60 200 52 100 65 100 23

24 Hushållsavfallet står för en liten del av den totala avfallsmängden. 2006 behandlades cirka 112 miljoner ton avfall i Sverige enligt den officiella statistiken, varav 4,5 miljoner hushållsavfall.

Annat avfall än hushållsavfall Samlade uppgifter om annat avfall än hushållsavfall finns i den officiella statistik, som Sverige rapporterar till EU via Naturvårdsverket. Enligt EUs avfallsstatistikförordning ska medlemsländerna rapportera sin statistik vartannat år. År 2006 rapporterades statistiken för första gången, siffrorna avsåg 2004. Förra året rapporterades avfallsstatistiken åter och siffrorna avsåg då år 2006. Men resultaten är inte jämförbara, bland annat på grund av ändrade tolkningar och ny metodik för datainsamling. Siffrorna tyder dock på ökade avfallsmängder från 2004 till 2006. Det gäller både hushållsavfall och annat avfall. 2006 uppkom närmare 121 miljoner ton icke-farligt avfall och 2,8 miljoner ton farligt avfall i Sverige. 111,1 miljoner ton icke-farligt avfall, och cirka 1 miljon ton farligt avfall behandlades enligt undersökningen. Siffrorna inkluderar hushållsavfall. I statistiken rapporteras uppkomna mängder och behandlade mängder var för sig. Mängden behandlat avfall är mindre än mängden uppkommet avfall, av flera anledningar. Exempelvis redovisas inte vissa typer av behandling, inte heller intern materialåtervining i industrin. 116 miljoner ton icke-farligt avfall uppkom inom industrin 2006, ungefär hälften var gruvavfall. Cirka 2 miljoner ton farligt avfall uppkom inom industrin. 26 miljoner ton av det behandlade icke-farliga avfallet och 339 000 ton av det farliga avfallet gick till materialåtervinning. En stor del av återvinningen av det farliga avfallet utgjordes av förorenade jordmassor eller avfall från förbränning, som behandlades och användes som täckningsmaterial vid deponier. 18,5 miljoner ton av det icke-farliga avfallet och 209 000 ton av det farliga avfallet behandlades genom förbränning med energiutvinning. Siffrorna gäller allt avfall, även från hushåll. Avfall uppkommer främst i gruvindustrin, därefter följer träindustrin och byggverksamheten. 62 miljoner ton gruvavfall, cirka 22 miljoner ton träavfall och drygt 8 miljoner ton avfall från byggverksamhet uppkom 2006. Industrin ansvarar själv för omhändertagandet av det avfall som inte är hushållsavfall och har i vissa fall egna deponier och möjligheter att utnyttja energin ur avfallet i förbränningsanläggningar. Avfall som uppkommer vid nybyggnad, renovering, ombyggnad eller rivning av byggnad eller som uppstår vid större anläggningsarbete i en trädgård ingår inte i kommunens ansvar att samla in eller omhänderta. Avfall från mindre underhållsarbeten och reparationer i bostaden räknas dock som hushållsavfall. En del bygg- och rivningsavfall klassas som farligt avfall, till exempel asbest och impregnerat virke, och måste hanteras som sådant. 25

Avfallsekonomi Hushållsavfallet hanteras av kommunerna och producenterna. Kommunens kostnader tas ut via en renhållningsavgift och producenternas kostnader som en avgift på själva produkten. Kommunfullmäktige fastställer kommunens renhållningsavgifter. Producenterna beslutar själva hur stor avgiften på produkten ska vara. Renhållningsavgiften täcker som regel kommunens hela kostnad för avfallshanteringen, men underskott får skattefinansieras. I kostnaderna ingår att administrera verksamheten genom avfallsplanering, kundservice, fakturering och information. Dessutom ska avgiften täcka kostnaden för den service som ges vid återvinningscentralerna i form av mottagning av grovavfall och hushållens farliga avfall. Det är vanligt att taxan delas in i grundavgift och rörlig avgift, exempelvis hämtnings- och behandlingsavgift. Enligt kommunallagens självkostnadsprincip får kommunerna inte ta ut högre renhållningsavgifter än vad som motsvaras av de kostnader man har för avfallshanteringen. Ett svenskt villahushåll betalar i genomsnitt 1 980 kronor per år i avfallsavgift enligt uppgifter från Avfall Sveriges statistiksystem Avfall Web. Många kommuner, som infört frivillig insamling av matavfall, använder taxan som styrmedel. Det kan ske genom att de, som väljer matavfallsabonnemang, får betala en lägre avgift än de som väljer att lämna blandat avfall. För att styra över mer avfall till återvinning har flera kommuner infört en viktbaserad avgift där man utöver grundavgiften betalar per kilo avfall som hämtas. 27 kommuner hade infört viktbaserad taxa 2008. Hämtningsfordonet är då försett med en vågfunktion och utrustning för att identifiera varje enskilt kärl. Hur hög den årliga kostnaden blir vid viktbaserad avgift beror på hur mycket avfall som lämnas. Renhållningsavgiften i en lägenhet på 70 m 2 är i genomsnitt drygt 1 300 kronor, visar en årlig rapport från Avgiftsgruppen, där organisationerna för hyresgäster och fastighetsägare bland andra är representerade. I genomsnitt är kostnaden för avfallshanteringen 675 kronor per person och år, inklusive moms. Kommunens kostnader för insamling av kärl- och säckavfall är i genomsnitt 190 kr per person. I grundkostnaden, som uppgår till 260 kr per person, ingår även drift av återvinningscentraler, hantering av hushållens farliga avfall, planering, information och administration. Statistiken kommer från Avfall Web och bygger på uppgifter från en tredjedel av Sveriges kommuner. Det finns en mängd olika styrmedel för att minska avfallshanteringens miljöpåverkan, öka resurseffektiviteten och öka återvinningen. Det kan vara information eller administrativa och ekonomiska styrmedel. Till de administrativa styrmedlen hör regleringar och förbud, exempelvis gränsvärden för utsläpp och förbud att deponera organiskt avfall. Ekonomiska styrmedel kan fungera som morot, exempelvis skattelättnader och subventioner, eller piska, exempelvis skatter och avgifter. En grundprincip är att förorenaren ska betala. Skatt på avfall, som deponeras, infördes år 2000 som ett styrmedel för att minska deponeringen. Skatten var då 250 kr per ton och den har sedan höjts i olika intervaller. Sedan den 1 juli 2006 är deponiskatten 435 kronor per ton avfall. Det är deponeringsanläggningen, som är skattskyldig. Den 1 juli 2006 infördes en skatt på hushållsavfall till förbränning. Skattebeloppet beräknas utifrån en schablon på avfallets innehåll av fossilt material. Skattebeloppets storlek är beroende av om den skattskyldiga förbränningsanläggningen producerar el och i så fall hur effektivt. För anläggningar utan elproduktion är skatten 508 kr/ton för att sedan avta med ökande elproduktion. Vid 15 procents elverkningsgrad är skatten cirka 87 kr/ton, vid 20 procent cirka 80 kr/ton. Förbränningsskatten kommer att avskaffas från och med den 1 september 2010. Behandlings- eller mottagningsavgift är den kostnad för avfallshanteringen som tas ut då avfallet förs till en behandlingsanläggning. I tabellen på nästa sida anges ungefärliga avgifter vid olika typer av behandling. Variationerna kan vara stora från anläggning till anläggning. 26