Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Yttrande över betänkande Nya Påföljder SOU 2012:34 Inledning Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare har tagit del av betänkandet och lämnar följande yttrande. Vi koncentrerar våra synpunkter kring följande frågeställningar: 1. Kommer behovet av lekmannaövervakare att förändras som en följd av utredningens förslag? 2. I vilken mån kommer övervakningens genomförande och innehåll att förändras? 3. Kommer allmänheten att uppfatta straffmätningen så som utredningen förutskickar? Vi har ställt dessa frågor i relation till tre olika situationer som de dömda kan befinna sig i: 1. Personer som är över 21 år då brottet begås och som har en någorlunda ordnad social situation 2. Dito vuxna personer som lever i en oordnad social situation 3. Personer som är under 18 år respektive mellan 18 och 21 år då brottet begås Utgångspunkt Vi har uppfattat innebörden i utredningens uppdrag som ett uttalat krav på att kriminalvården ska bli billigare för skattebetalarna men att det samtidigt ska vara möjligt för allmänheten att uppfatta en straffmätning korrekt relaterad till allvaret i aktuell brottslighet. Vi uppfattar vidare att de dömdas personliga situation och förutsättningar ska ha betydligt mindre betydelse, alternativt i flertalet fall ingen betydelse alls, för påföljdsvalet jämfört med vad som hittills varit fallet. Allmänna synpunkter Utredningen saknar en tillbakablick över vilka människor som hittills varit föremål för dom till icke frihetsberövande påföljder. Det redovisas ingenting som kan ge underlag för bedömning av vad som tidigare fungerat i brottsförebyggande syfte. Följdenligt finns knappast några prognoser om den administrativa kontrollapparat som sannolikt måste etableras i första hand hos kriminalvårdens frivård, men också hos polis och socialtjänst som en följd av att de dömda naturligtvis inte alltid kommer att följa givna föreskrifter och planer.
Personer som är 21 år eller mer då brottet begås och som har en någorlunda ordnad social situation För vuxna med bostad, familj och arbete föreligger sannolikt goda förutsättningar att förstå och kunna anpassa sig till föreskrifter av olika slag, att inställa sig hos polis, frivård eller övervakare för beslutad kontrollfrekvens och troligen också att underkasta sig inskränkningar av vistelseort eller samtycka till och följa vårdprogram t ex för begynnande missbruksproblem. Kortare fängelsestraff har för denna grupp hittills motiverats med allmänpreventionen. Exempelvis 1 månads fängelse för rattfylleri sitter inpräglat i allmänhetens medvetande och har ju bedömts ha en viss allmänpreventiv effekt. Sannolikt kommer allmänheten att kunna se villkorligt fängelse i kombination med kännbara böter som en godtagbar och förståelig straffmätning för denna grupp. Fördelen blir ju att familje- och arbetssituation blir mindre lidande och verkställigheten når också det uttalade syftet att bli billigare. Personer som är 21 år eller mer då brottet begås och som har en oordnad social situation Att försöka bedöma hur de föreslagna förändringarna kommer att utfalla för den här gruppen, är betydligt svårare att yttra sig över. Det förefaller i vart fall klart att det är denna grupp som kommer att sysselsätta kriminalvårdens frivård på ett utökat sätt med elektronisk övervakning, urinprovstagning, rapporter och framställningar till olika beslutsfattare vid regelbrott. Resurser hos polis och socialtjänst kommer också att krävas i ökad omfattning som en konsekvens av de beslut som ska följa på brott mot olika föreskrifter. Vidare är ju beslut om helgarrest i hemmet bara möjligt om det finns ett hem. Frivården känner redan dessa människors situation eftersom det till stor del handlar om de som hittills dömts till skyddstillsyn och ibland till kortare fängelsestraff. De korta återkommande perioderna i anstalt har för denna grupp människor med oordnade sociala förhållanden, betytt återhämtning i form av regelbundna måltider och regelbunden sömn och därmed en möjlighet att överleva de 10 15 brottsaktiva år som det för många handlar om. Nu föreslås en, i vart fall för teoretikern, tydligare straffmätning, där olika inslag i kontrollapparaten ska stegras vid bristande efterrättelse av tidigare meddelade beslut. Det är också den här gruppen personer som är mest bekant för lekmannaövervakaren. Lekmannaövervakarna har alltid levt i den kluvna situation som samtidig kontroll och stödfunktion innebär. Det är emellertid helt nytt att se övervakningstidens längd som en ren straffmätning. Troligen har flertalet lekmannaövervakare hittills engagerat sig med föresatsen att vara till stöd och hjälp, samt varit förvissade om att relationen med människor i ordnade omständigheter har brottsförebyggande effekt i någon mening.
Straffvärdet ska vara avgörande för övervakningstidens längd, enligt utredningen. Samtidigt sägs på sid 427: En kontaktskyldighet måste dock delvis vara beroende av att den dömde har behov av och är mottaglig för de stöd- och hjälpåtgärder som övervakaren kan erbjuda. Utredaren svävar alltså en smula på målet, vilket också framkommer på så sätt att flera inslag i föreskriftstrappan förutsätter samtycke för att beslut ska kunna fattas, t ex då det gäller vård och behandling. Minsta tid för övervakning föreslås till 3 månader. Det är svårt att se hur så kort tid ska kunna innebära ens ett embryo till brottsförebyggande arbete för vuxna människor med oordnade sociala förhållanden. Vi anser att minimitid för övervakning ska sättas till 6 månader. Det är svårt att bedöma om behovet av lekmannaövervakare kommer att öka för denna grupp eller inte. Utredningen ger inte underlag för bedömning av detta. Det som talar för ett ökat behov av lekmän, är den uppenbara ökningen av administrativa uppgifter som skulle utvecklas hos kriminalvårdens frivård om utredningens förslag blir verklighet, och som i så fall troligen av kostnadsskäl skulle betyda ökat behov av frivilligkrafter. Det som talar däremot är att frivilliga sannolikt inte ser sig som straffmätningsinstrument och det kan i så fall negativt påverka möjligheten till rekrytering. Den tydligare kontrollapparat som olika föreskrifter innebär, t ex föreskrift om urinprov, elektronisk övervakning, bestämd vistelseort eller förbud om viss vistelseort, kan å andra sidan i kombination med övervakning ge en övervakare bättre förutsättningar till motivationsarbete. Utredaren framhåller i flera sammanhang att kontrollfunktionen, som övervakning innebär, inte utesluter stöd och motivationsarbete. Den brottsförebyggande aspekten betonas också. Vi, som länge haft uppdrag som lekmannaövervakare, vet, att enbart kontroll inte räcker som brottsförebyggande insats. Hur allmänheten kommer att uppfatta straffvärdet av utredningsförslagen jämfört med dagens frihetsberövanden är också svårt att tänka sig in i. Troligen är systemet för krångligt och nyanserna för otydliga för att gemene man ska uppfatta den straffmätningstrappa som utredningen avser. Personer som är under 18 år respektive under 21 år då brottet begås Utredningen framhåller att socialtjänsten har en särskild roll då det gäller unga lagöverträdare. Samarbetet mellan olika aktörer framhålls också särskilt beträffande denna grupp och i 39, lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, föreslås en tydlig skärpning av samarbetet mellan socialnämnd, tingsrätt, polismyndighet och åklagarkammare. Det är en viktig fråga för alla grupper, men givetvis särskilt viktigt att de unga möts av en tydlig och samlad uppmärksamhet från samhället. Lekmannamedverkan för de unga har inte behandlats på ett tydligt sätt av utredaren. En kontaktperson ska förordnas inom en månad vid påföljden kontaktskyldighet. Verkställigheten ska innebära täta sammanträffanden och innehålla vägledande inslag i syfte att förebygga brott. Vid verkställighet av ungdomsövervakning ska Statens institutionsstyrelse
förordna en särskild koordinator som ska hålla regelbunden kontakt och genom stöd, hjälp och kontroll verka för att verkställighetsplanen efterlevs. Utredaren tänker sig att koordinatorn ska vara anställd av SiS eller vara socialsekreterare hos kommunen i vart fall ska koordinatorn vara socionom eller motsvarande. Den nya påföljden ungdomsövervakning motiveras med att frihetsberövande för unga medför många nackdelar, vilket är lätt att instämma i. Å andra sidan framhålls att situationen med ungdomsövervakning ska vara frihetsinskränkande och innehålla tvingande inslag i form av en individuell plan i samråd med den unge och med beaktande av hans eller hennes önskemål. Om det är möjligt ska samråd ske med den unges vårdnadshavare. Samtidigt ska innehållet i påföljden så långt det är möjligt ha ett behandlingsinriktat innehåll. Utredaren formulerar en brasklapp beträffande den grupp unga som antas komma att dömas till ungdomsövervakning, då det skrivs på sidorna 656-657 Att det finns betydande svårigheter och i många fall begränsade möjligheter att genom verkställigheten av en påföljd påverka den unge till att välja en laglydig väg, innebär enligt vår mening inte att ambitionerna därför bör sänkas. Om ambitionen ska vara hög och de olika tankegångar som finns redovisade i förslagen till verkställighetsplan på sid 667 ff ska kunna komma till stånd, krävs som vi ser det, ett välfungerande föräldrapar, en socialsekreterare som har tillräcklig tjänstetid att vara koordinator, polisresurser som kan agera omedelbart vid behov, intresserade lärare, fritidspersonal och kanske också en kontaktperson kort sagt: det krävs en social situation som de unga som ska bli föremål för den nya påföljden ungdomsövervakning oftast redan förbrukat och slitit ut. Vad kan då göras? För den unga gruppen är det lätt att instämma i synpunkten att fängelseliknande förhållanden ska undvikas. Vi anser att SiS måste bygga upp en frivårdsorganisation liknande den i kriminalvården och att den ska kunna bedriva programverksamhet med läxläsning, fritidsaktiviteter, idrott mm som kan löpa under icke skoltid, med obligatorisk närvaro, med organiserat föräldrastöd och med omedelbara reaktioner vid regelbrott. Vi tror också på lekmannamedverkan. De unga som det här är fråga om har redan haft många myndighetskontakter men de har inget eller mycket litet nätverk då det gäller intresserade vanliga vuxna. Vi anser att övervakning under 6 månader är för kort tid för denna grupp, i synnerhet som den första månaden enligt förslaget ska användas till planering och formulering av verkställighetsplan. Minimum bör sättas till 1 år. Vi anser att ungdomspåföljderna som föreslås i utredningen endast ska gälla för åldersgruppen 18 år och yngre. Enligt vår erfarenhet saknas underlag för att döma gruppen 18 21 år till annorlunda icke frihetsberövande påföljder än vuxna.
Sammanfattande synpunkter RFS gör sammanfattningsvis bedömningen att lekmän kommer att behövas i stor utsträckning även i fortsättningen vid verkställighet av övervakning inom olika påföljder för både unga och vuxna. Vi gör den bedömningen av flera skäl. Dels förutsätter utredaren tätare kontakter än vad som vanligen sker idag och dels innebär utredningens förslag en ökad administration för inblandade myndigheter, vilket skulle innebära kraftigt ökade kostnader om i huvudsak tjänstemän också skulle sköta de regelbundna övervakningskontakterna. Vidare framhåller utredarna vikten av brottsförebyggande insatser och vi anser att vardagliga kontakter med vuxna människor i vanliga livssituationer och deras personliga intresse är en avgörande insats i brottsförebyggande syfte. De minimitider för övervakning som föreslås i utredningen, 3 månader för vuxna och 6 månader för de unga, är för korta för att ett brottsförebyggande arbete ska hinna påbörjas. Vi föreslår minimitider på 6 månader respektive 1 år. Vi tror inte heller att det helt går att bortse från personliga förhållanden vid straffmätningen. Den som lever utan bostad och familj kan dra nytta av en kortare anstaltsvistelse på flera sätt och då bli motiverad till förändring. Vi ser utredningens argument runt straffmätningsaspekter som alltför teoretiska för att få egentligt genomslag i hur den enskilda övervakningen utformas och vi tror inte heller att de olika upptrappningarna av straffvärdet kan uppfattas av och få genomslag hos allmänheten. Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare 2012-11-29 Agneta Zedell Förbundsordförande