Elin Stenlöf Det avgörande skottet Jag är inte säker på om det är kylan från det kalla cementgolvet eller den sura doften av svettiga kroppar som får mig att återfå medvetandet. Jag ligger nedsjunken i hörnet av ett trångt, obebott rum; fyra väggar, lika kalla som golvet jag ligger på, ett lågt tak, inga fönster och en ensam glödlampa som sprider ett dunkelt sken över det dystra, kala rummet. Dörren som upptar bortre änden av rummet är stor och gjord av stål. Längs med en av väggarna finns underliga metallföremål, avlånga, lätt krökta, smala, placerade med några decimeters mellanrum. Jag känner knuten i magen växa. Snart är det dags DET OUNDVIKLIGA. Skräcken kommer inte från ovisheten om vad som väntar utan snarare för att jag vet vad som väntar. Det oundvikliga. Hur fort man än springer kommer man alltid till en punkt där sanningen hinner ikapp en. Ett förutbestämt öde kallar somliga det, slump talar andra om, men jag, jag har alltid trott på fakta, studerade och bevisade observationer, vilket gör att jag vet att det oundvikliga kommer att inträffa. Det är ett faktum, ett konstaterande som inte är förhandlingsbart. Jag vet att det finns de som önskar att de befunnits sig i det här rummet i stället för mig men jag är inte en av dem. Hela min uppväxt har jag betraktat dessa utvalda med en blandning av förakt, förundran och förvåning. Nu är jag en av dem! Plötsligt öppnas den stora ståldörren på vid gavel och en kort robust man med stor mage och yvigt grånande hår står i dörröppningen. Min ledare, det är hans förtjänst att jag befinner mig där jag är idag. Han har fött upp mig, tränat mig och härdat mig. Jag är kronan i hans samling, slipad och polerad, redo att visas upp, redo att kämpa, redo att vinna. För man får bara en chans. Det finns de som tar det som en lek som om det bara är på skoj. Men för oss, de utvalda, är det en lek med tydliga regler. Det här är blodigt allvar, vinna eller försvinna, liv eller död. Vi är alla medvetna om att vinnaren kommer att belönas rikligt, en plats på toppen. Vad som händer med de resterande av oss är det ingen som pratar om för det här är en lek på liv och död, där det bara kan finnas en segrare. Min ledare gör ett tecken åt mig att det är dags och jag reser mig utan att klaga, utan att göra motstånd, utan att försöka fly. För vad tjänar det till? Jag vet att det nu bara är drygt två timmar kvar innan allt kommer att vara över. Han för mig ut ur det dunkla rummet och vidare genom en lång smal korridor, hela tiden med en hand på min axel. För hur ska man kunna förklara för åskådarna att en av kämparna har flytt, speciellt inte nu när de snart ska föras in på arenan för sista gången. Jag känner håret i nacken resa sig vid tanken på åskådarnas blodtörstiga skrik och upphetsade vrål. De har betalat för att komma hit och se oss göra detta. Kommer de att bli besvikna? Inte så troligt, det kommer funktionärerna att se till. Funktionärer, betalas
för att göra detta så smidigt som möjligt för att vi inte ska plågas mer än nödvänligt. Med åren har jag kommit att inse att de är lika intresserade av att se oss kämpa tills endast en ensam segrare finns kvar, precis som publiken själv. I slutet av gången finns en smal dörr. Ledaren föser bryskt in mig. Det är tredje gången som jag går in genom denna dörr första gången möttes jag av 47 förväntansfulla ansikten, andra gången möttes jag av 15 spända och nu, den tredje gången, ser jag bara 7 likgiltiga. Deras uttryck avspeglar mitt eget, en mask av tyst och blek fruktan. Plötsligt slås dörren upp på nytt, hårt och bestämt. Vi samlas i mitten av rummet en grupp på åtta kämpar, vaksamma, försiktiga, rädda för att sticka ut. Vakten ser forskande på oss och harklar sig. Hans små svarta ögon ser förväntansfullt på oss. Sedan nickar han uppskattande, drar fram en lista med våra namn och börjar läsa. 1257, 0935, 0045, 1202 Vi svarar lydigt när vårt nummer ropas upp, rädda för att inte bli uppropade men också rädda för det som väntar... 1192, 1123, 0143, 0376. Vakten tystnar och ser åter på oss. Han ler spjuveraktigt och förklarar med allvarligröst att vi bara är åtta tävlanden kvar. Vi ser på varandra men ingen säger något. Det behövs inte, för alla vet, alla vet vad som hänt de resterande 40, de 40 som förlorat. Anledningen är enkel och förutsägbar. De ville bara ha de bästa. Det här är ett stort evenemang och då krävs viss gallring. Därför har vi fått utföra ett flertal prövningar. Det är bara de snabbaste, starkaste och smartaste som får delta. Så har det alltid varit och så är det även nu. Vi blir placerade på led. En ung flicka med lång kjol och vit blus kommer ut från en sidodörr. Hon bären korg på armen och ger mig en skygg blick. Det är min bärare som jag blivit tilldelad. Bärarnas uppgift är simpel. De ska samla upp det kämparna lämnat efter sig och föra det vidare. Min ledare har tyst slutit upp vid min andra sida, en hand på min axel. Nu finns det ingen återvändo. Vakten för oss längs en grå korridor med metalldörrar längs ena sidan. Vi kan höra enstaka skrik bakom några av dörrarna. Mina knän skakar, nu kan det inte vara långt kvar. Ett par minuter senare passerar vi ett stort öppet rum. Är det sista gången jag kommer att se det? En av oss åtta kommer att återvända tillbaka till det här rummet, segraren. De övriga fraktas ut en annan väg, för när showen är slut så vill man bara att åskådarna ska se det fantastiska med ett evenemang som detta. Det handlar om att vinna eller försvinna. Vi blir åter infösta i ett rum. Detta är större än de föregående och är försett med övervakningskameror. Allt som försiggår i det här rummet kommer att synas på stora skärmar utplacerade på arenan. Det sägs att anledningen är att åskådarna ska få ta en titt på årets kandidater, slå vad om vinnaren, om någon ska bryta ihop o.s.v. Det är dock lika mycket ett sätt för vakterna och arrangörerna att se till att ingen deltagare sätter någon annan ur spel innan det hela startar. Min ledare drar mig utom hörhåll och förkunnar med en väsande viskning: Det är nu det gäller! Du vet vad du måste göra! Det är det här jag har tränat dig för, fattar du? FATTAR DU!
Jag sväljer, känner pressen som en tyng på mina axlar. Det är så mycket som står på spel. Jag inser att det här är början på slutet. Vi måste tillbringa drygt 40 minuter i rummet med övervakningskameror. De starkaste av oss börjar omedelbart visa upp sig. Det är en del av spelet, att psyka motståndarna för att få dem att tro att de inte har en chans redan innan det börjat. Jag drar mig tillbaka, sluter in mig i min egen lilla bubbla, får inte bli störd, får inte tappa kontrollen, får inte Så är det dags. 40 minuters väntan är över. Medan ljudet av åskådarnas vrål gradvis stegras ökar också min medvetenhet om omgivningen. Plötsligt ser jag ljuset, ljuset som sipprar in genom öppningen ett tiotal meter framför mig och insikten om att det bara är några minuter kvar träffar mig, med en sådan kraft att det känns som om jag sprungit in i en vägg. Jag ser på mina motståndares bleka men beslutsamma ansikten, de ansikten jag kommer att tvingas möta inne på arenan. Medkänsla och medvetenhet är begrepp som vi utvalda inte befattar oss med. Vakten stoppar oss fem meter före öppningen där ljuset sipprar in, öppningen där vi snart måste rusa ut. Jag hör hur åskådarna ropar, tjuter. De har betalat för att se oss göra detta. De förväntar sig en show. Klumpen i halsen växer. Det är nu det gäller, det är nu det ska avgöras, det är nu åtta ska bli en! Jag hör ett skott avfyras någonstans ovanför mig och som på en given signal börjar vi småspringa. När åskådarna får syn på oss vrålar de. Nu börjar det. Deras förväntan är så stark att man nästan kan ta på den. Vinden blåser. Mina knän skakar. Arenan är stor, större än jag trott. Jag sväljer hårt. Runt hela arenan vajar flaggor. Varje kämpe har en flagga. Vi springer i en klunga rädda för att sticka ut. Vinden tilltar. Nu är det knappt tre minuter kvar. Jag ser mig desperat omkring. Till höger urskilja jag järnkulor, järnkulor i olika storlekar, slitna och slipade, specialtillverkade för sitt syfte. Jag är inte den pricksäkra typen, eller den starkaste i den här udda gruppen av kämpar från världens alla hörn. Min styrka ligger snarare i min snabbhet. Det vet jag. Det vet de. Till vänster finns spjut, slipade till perfektion, gjorda för att kastas långt, hårt och rakt. Klumpen i magen växer. Spjut är inget jag kan använda. Plötsligt stannar vi. Vi har nått mitten av arenan. En vakt placerar oss på en rak linje. Sida vid sida står vi med ryggen mot vakterna och våra bärare. Jag sneglar till höger, fiender; till vänster, fiender. Instinkten att fly kommer över mig. Mina motståndare är alla längre och kraftigare än jag, vilket inte talar för att jag ska stå som segrare, men jag har inget val. Personen på min högra sida har ett kors kring halsen. Blicken är fäst på en punkt ungefär hundra meter bort och ögonen är glasartade som om han befinner sig i trans. Ber han? Ber han om att han ska överleva de kommande minuterna? Om jag var lagd åt det religiösa hållet skulle jag antagligen ha gjort likadant i den här situationen, men nu är det inte så. Jag drar ett skälvande andetag. Plötsligt hör jag det, det fruktade ljudet, ljudet av ett skjutvapen som görs redo att
avfyras. Vakterna tvingar ner oss på knä. Åskådarna tjuter. Nu vill de att kampen ska börja. De har betalt, rest miltals, köat och sitter slutligen här och ser ner på arenan. Nu är det bara sekunder kvar sen är det över. Jag känner den kalla jorden under mig. Vinden tilltar, enstaka regndroppar börjar falla. Jag känner hur de rinner längs min bara nacke. Jag känner, snarare än hör hur vakten siktar, rädd att träffa fel. Femton sekunder kvar. Jag känner hur instinkten att fly kickar in med större kraft än någonsin, men jag får inte, inte än för då finns det ingen chans att jag kommer stå som segrare. Tio sekunder, jag ser ur ögonvrån mina motståndares beslutsamma ansikten. De vet precis som jag vikten av det här ögonblicket. Utgången kommer att påverka vår framtid. Jag känner pressen öka instinkten att fly, musklerna spänns och jag skjuter ifrån. Det är då jag hör det första skottet och jag vet att det betyder slutet. Andra skottet kommer tätt efteråt och är avsett för mig. Jag har tjuvstartat, tjuvstartat på OS, tjuvstartat på hundra meter sprint. Publiken buar. De har också trott på mig men jag har svikit dem, svikit min tränare, svikit mitt land men främst har jag svikit mig själv. Nu kommer jag inte att få stå högst upp på prispallen och ta emot guldet. Skamset och med nedböjt huvud får jag smyga ut bakvägen.