Sveriges möjligheter att bidra till en hållbar utvecklingsfinansiering

Februari 2015 Sveriges möjligheter att bidra till en hållbar utvecklingsfinansiering Svenska civilsamhällesorganisationers rekommendationer inför Addis Abeba År 2015 är ett avgörande år vad det gäller åtaganden för finansiering av hållbar utveckling. Den 13-16 juli äger den tredje konferensen om utvecklingsfinansiering (Financing for Development, FfD) rum i Addis Abeba. Konferensen är en uppföljning av mötena i Monterrey 2002 och Doha 2008 och kommer att vara ett viktigt tillfälle för åtaganden gällande finansiering av hållbar utveckling och post-2015-agendan. Konferensen kommer att lägga grunden för förhandlingarna om gemensamma mål för en hållbar utveckling i New York i september, och klimatkonferensen, COP21, i Paris i december. Ett urvattnat resultat i Addis Abeba riskerar alltså att få stora negativa konsekvenser för dessa efterföljande förhandlingar På samma sätt skulle en ambitiös överenskommelse skapa goda förutsättningar för att toppmötena i New York och Paris resulterar i viktiga åtaganden för hur vi gemensamt kan skapa en hållbar utveckling. Svenska organisationer har följt processen och tillsammans med Concord Europa och partnerorganisationer tagit fram förslag på åtaganden vi anser behövas. Nedan sammanfattar vi utvecklingsfinansieringens nyckelfrågor och presenterar våra rekommendationer som vi hoppas att den svenska regeringen ska ställa sig bakom och aktivt driva i förhandlingarna fram till Addis Abeba. Sverige har goda förutsättningar att säkerställa att tre övergripande perspektiv genomsyrar överenskommelsen: En samstämmig politik för hållbar utveckling: Vikten av en samstämmig politik för utveckling är något som Sverige insåg tidigt, och som resulterade i Politik för global utveckling (PGU). Övertygelsen om att samtliga politikområden måste bidra till en hållbar utveckling behöver inkluderas i en tydlig princip för kommande finansieringsåtaganden. Mekanismer för att främja en samstämmig politik så som förbättrad samordning, konsekvensbedömningar och utvärdering av effekter behövs som en del av ramverket. EU har genom Lissabonfördraget en juridiskt bindande samstämmighetspolitik (Policy Coherence for Development), och Sverige bör därför säkerställa att EU lyfter det som en gemensam profilfråga. Ett jämställdhetsperspektiv och kvinnors och flickors rättigheter: All typ av utvecklingsfinansiering medför specifika utmaningar och möjligheter för flickors och kvinnors rättigheter. Detta måste genomgående analyseras i förhandlingarna, och utmynna i åtaganden som har ett tydligt jämställdhetsperspektiv och säkerställer kvinnors och flickors rättigheter. Sverige har en viktig roll som ett land med relevanta erfarenheter inom utvecklings- och utrikespolitiken, och med hög trovärdighet i frågor omjämställdhet. Civilsamhällets utrymme: En global trend är att handlingsutrymmet för individer och civilsamhällets organisationer minskar runt om i världen (sk. shrinking space). Detta trots att det internationella samfundet genom Parisdeklarationen och efterföljande möten i Accra 2008 och Busan 2011 bekräftade civilsamhällets viktiga roll för utveckling. Risken ökar för att civilsamhället marginaliseras än mer och ses som ett hot, snarare än en förutsättning för en stabil och inkluderande utveckling. I detta sammanhang bör även konsekvenserna av privata sektorns allt starkare roll i biståndet analyseras. Sverige bör verka för öppenhet och aktivt deltagande från civilsamhället i alla processer som relaterar till utvecklingsfinansieringsagendan. Särskild vikt bör läggas vid att organisationer och aktörer som representerar kvinnors och flickors rättigheter inkluderas i processerna. 1

Fyra nyckelfrågor för utvecklingsfinansiering 1. Inhemsk resursmobilisering som grund för hållbar utveckling Inhemsk resursmobilisering är avgörande för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling i utvecklingsländer. Stora summor pengar flödar ut ur utvecklingsländer varje år på grund av kapital- och skatteflykt vilket försvårar en inhemsk resursmobilisering. De åtgärder som hittills vidtagits för att stoppa detta utflöde har inte varit tillräckligt effektiva. Det faktum att utvecklingsländer inte kunnat delta på likvärdiga villkor i de initiativ som tagits av G20 och OECD är också ett problem. Nya mer inkluderande initiativ behövs på internationell nivå. Samtidigt är det viktigt att utvecklingsländer nationellt utvecklar skattesystem som präglas av transparens, effektivitet, rättvisa och jämställdhet. I detta avseende bör progressiv beskattning särskilt betonas. Följande punkter är centrala att föra fram i förhandlingarna: - Sverige bör bidra till att stärka svaga länders skattelagstiftning och institutionella system, i syfte att stärka inhemsk skatteuppbäring. Sverige bör även verka för stärkt reglering av bilaterala skatte- och investeringsavtal med syfte att dessa bidrar till finansiering för utveckling. - Sverige bör verka för att det skapas ett legitimt mellanstatligt organ inom ramen för FN med syfte att stärka samarbete kring skattefrågor. Detta organ bör ha mandat att ta sig an en rad frågor för att stoppa den globala skatteflykten och öka inhemsk resursmobilisering i utvecklingsländer, samt se över nationella, regionala och globala skattesystem utifrån ett genus- och MR-perspektiv. Detta skulle vara ett sätt att uppfylla åtagandet från Doha om att stärka FN:s expertkommitté för internationellt samarbete i skattefrågor. Expertkommittén kan agera stödfunktion åt det mellanstatliga organet. Utvecklingsländer har i flera år fört fram behovet av ett sådant mellanstatligt organ inom ramen för FN. - Sverige bör verka för obligatorisk offentlig land-för-land-rapportering för multinationella företag i alla sektorer, samt offentliga register över företagens verkliga förmånstagare som två åtgärder för att stoppa den globala skatteflykten. Dessa transparensåtgärder skulle stärka insynen i företagens verksamheter och möjliggöra ökat ansvarsutkrävande av både stater och företag. Båda åtgärder lyfts fram i The High Level Panel on Illicit Financial Flows, som Afrikanska Unionen ställt sig bakom inför FfD-förhandlingarna. - Sverige bör verka för automatiskt informationsutbyte kring skattefrågor på global nivå och genom stöd och andra åtgärder säkerställa att utvecklingsländer kan delta i sådana utbyten. Bristande kapacitet att delge information bör inte förhindra möjligheter att få ta del av information från andra parter. - Sverige bör agera föregångsland och ta fram en nationell strategi med konkreta åtgärder för att bekämpa global skatteflykt och möjliggöra inhemsk resursmobilisering i utvecklingsländer, inom ramen för Politik för global utveckling (PGU). I detta bör ingå att: - ta initiativ till en utredning av effekterna på fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling av svenska skatteavtal med utvecklingsländer, i likhet med vad bland andra Holland och Schweiz gjort. - i samarbete med olika aktörer, däribland privata sektorn och civilsamhällets organisationer, verka för att skatt blir en naturlig del av agendan för företagsansvar. - Sverige bör, i enlighet med Kvinnodeklarationen, verka för att länder åtar sig att eliminera alla skatteregler som direkt eller indirekt diskriminerar kvinnor. - Sverige bör verka för att fler länder utformar skattesystem som bygger på en individuell, progressiv inkomstbeskattning, vilket hjälper till att minska inkomstgapet mellan könen. Länder bör även uppmuntras att avskaffa sambeskattning för gifta par, eftersom det statistiskt sett missgynnar kvinnor som ofta har en lägre inkomst än män och således kan minska incitamenten för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.. 2

- Sverige bör vidare verka för att fler länder frångår privat finansiering av väsentliga samhällstjänster genom avgifter. Avgiftbelagd vård och skola etc, missgynnar kvinnor och flickor eftersom det ofta är kvinnor som betalar dessa avgifter och eftersom flickor inte får samma tillgång som pojkar till skolgång och vård när det avgiftsbeläggs. Rapporter från WHO visar exempelvis att avgiftsfinansierad hälsovård är ett av de största hindren för att uppnå universell tillgång till hälsovård. 2. Biståndets unika roll Bistånd har visat sig ha en unik roll i arbetet med att bekämpa fattigdom och förtyck och har i många fall varit avgörande för kvinnors och flickors rättigheter och för ökad jämställdhet. Biståndet har framförallt genom stöd till sociala sektorer bidragit till en varaktig utveckling som når de allra mest utsatta. Givarländer har vid flera tillfällen åtagit sig att avsätta minst 0,7% av BNI i bistånd, men endast ett fåtal länder har uppfyllt sitt åtagande. För de minst utvecklade länderna så utgör biståndet en betydande del av tillgängliga resurser, och har en mycket viktig betydelse i förhållande till andra finansiella flöden. Genom överenskommelser i Paris, Accra och Busan har principerna om utvecklingseffektivitet tagits fram. Ett demokratiskt ägarskap och anpassning till lokala prioriteringar och utvecklingsbehov, transparens och ansvarsutkrävande, och resultatfokus är alla viktiga komponenter för att skapa en hållbar utveckling. I olika sammanhang har dock endast några av principerna inkluderats, vilket begränsar arbetet för ett effektivare bistånd. Det globala partnerskap (GPEDC) som skapats för att leda arbetet vidare, har trots brister visat hur olika aktörer kan inkluderas i processen. Följande punkter är centrala att föra fram i förhandlingarna: - Sverige bör verka för att givarländerna gemensamt bekräftar åtagandet om att avsätta minst 0,7% av BNI till bistånd samt antar konkreta och uppföljningsbara färdplaner. På så vis görs åtagandena bindande och det tydliggör hur de avser uppfylla åtagandena Sverige bör föregå med gott exempel och uppfylla åtagandet om att avsätta 1% av BNI till bistånd, utan att inkludera avräkningar som inte har några utvecklingseffekter eller som utgör del av andra åtaganden exempelvis under internationella konventioner. - Sverige bör verka för att givarländerna säkerställer att endast genuint bistånd i form av reella flöden till utvecklingsländer redovisas som bistånd, och exkludera migrationskostnader och andra kostnader som inte har påvisade utvecklingseffekter för mottagare. Utvecklingseffekter av alla enligt OECD DAC tillåtna kostnader i givarländer måste kunna bevisas. Dessutom bör Sverige verka för att biståndsmedel inte används till klimatfinansiering som ska vara ny och additionell i förhållande till befintliga biståndsåtaganden. - Sverige bör se över hur bistånd beskrivs och används som en hävstång för privata finansiella flöden. Det finns ett antal risker som noga måste beaktas vad gäller t.ex. minskat fattigdomsfokus, brist på ägarskap, anpassning till mottagarländernas utvecklingsplaner och bristande inkludering av den lokala privata sektorn. Detta är också något som FN:s generalsekreterare har betonat. - Sverige bör verka för att samtliga internationellt överenskomna principer om utvecklingseffektivitet utgör utgångspunkt för all typ av offentlig och privat finansiering, och det globala partnerskapet (GPEDC) bör influera formerna för åtaganden inom ramen för utvecklingsfinansieringsagendan. - Sverige behöver i större utsträckning visa hur ett demokratiskt ägarskap, reella möjligheter till ansvarsutkrävande och transparens genomsyrar utformningen av styrdokument och strategier och gäller alla aktörer och insatser. 3

- Sverige bör särskilt verka för att givarländer och mottagarländer utökar och effektiviserar sitt arbete med att föra könssegregerad statistik, för att kunna informera politiska och finansiella beslut som försäkrar att offentliga medel gynnar både kvinnor och män. - Sverige bör verka för att givarländer och mottagarländer utvecklar strategier, styrdokument och handlingsplaner som genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv och prioriterar kvinnors och flickors rättigheter. 3. Privata sektorns ansvar och bidrag till utvecklingsfinansiering Privata sektorn ses i allt större utsträckning som en viktig aktör i utvecklingsagendan och stater fokuserar allt mer på att attrahera privata finansiella flöden som en viktig finansieringskälla för hållbar utveckling. Stater måste säkerställa att den privata sektorn tar ansvar för att dess verksamhet och investeringar bidrar till hållbar utveckling och respekterar de mänskliga rättigheterna. I detta sammanhang är FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, de så kallade Ruggie-principerna, centrala. Därutöver har internationella handels- och investeringsavtal i praktiken många gånger visat sig begränsa regeringars möjligheter till att värna demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter och miljön. Följande punkter är centrala att föra fram i förhandlingarna: - Sverige bör verka för ett åtagande om att inte driva handels-, skatte- och investeringsöverenskommelser som begränsar länders möjligheter till att skapa en hållbar utveckling. - Sverige bör betona vikten av att främja utvecklingen av den lokala privata sektorn i utvecklingsländer. - Sverige bör verka för att FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter utgör grund för att nå ett beslut om en internationellt bindande FN-konvention om företag och mänskliga rättigheter. - Sverige bör verka för upprättande av effektiva mekanismer för transparens och kontroll av att företag uppfyller FN:s vägledande principer, OECD:s riktlinjer och de fackliga rättigheterna enligt ILO, enligt vilka företag åläggs att genomföra en konsekvensanalys kring MR (human rights due diligence) samt rapportera hur deras verksamhet påverkar mänskliga rättigheter och miljö i länderna de verkar. - Sverige bör upprätta och följa en national handlingsplan i enlighet med OHCHR:s rekommendationer, och på så sätt tydliggöra vilka krav regeringen har på svenska företag. Handlingsplanen bör inkludera en bred konsultativ process med civilsamhället. - Sverige bör verka för att kriterier formuleras för Public Private Partnerships (PPP), samt säkra demokratiskt ägarskap, transparens och ansvarstagande i den mån sådana används. - Sverige bör främja inhemskt ägarskap av initiativ och program i offentlig verksamhet och skydd av länders rätt och möjlighet att själva utveckla offentlig service. 4. Hållbar utvecklingsfinansiering All form av hållbar finansiering behöver ta hänsyn till de globala klimatförändringarna och vara fokuserad på att minska riskerna och hantera konsekvenserna av ett klimat i förändring. Utvecklingsfinansieringsprocessen utgör en del i en framtida global hållbar utveckling, och måste relatera och förhålla sig till klimatförhandlingarna. Finansieringsfrågan är en nyckelfråga för att komma till robusta avtal såväl när det gäller Post 2015 som klimatavtalet i Paris. Att värna hållbar utveckling och anpassning mot klimatförändringarna måste därför utgöra kärnan i diskussionerna. Följande punkter är centrala att föra fram i förhandlingarna: 4

- Sverige bör verka för att möjliggöra för fattiga länder att utvecklas på ett miljö- och klimatmässigt hållbart sätt. - Sverige måste verka för att diskussionerna i Addis Abeba och åtaganden om utvecklingsfinansiering värnar principen om att klimatfinansieringen ska utgöras av additionella medel, enligt internationella överenskommelser genom UNFCCC artikel 4. - Privata aktörer har en viktig roll i finansieringen av klimatlösningar, men mekanismer för ansvarsutkrävande i relation till internationella regelverk måste säkerställas. - Sverige bör verka för att investeringar inriktas mot fossil-fria och miljömässigt hållbara områden, samtidigt som subventioner av fossila energier, samt skadliga jordbrukssubventioner, bör upphöra. - Sverige bör verka för att insatser för att möta utmaningar kopplade till klimatförändringar, såsom minskade växthusgasutsläpp, stärkt motståndskraft och anpassning går i hand i hand med biståndsfinansierade insatser och att dessa insatser också utgår från principerna om utvecklingseffektivitet. Undertecknande organisationer: ActionAid Diakonia Forum Syd LO TCO Biståndsnämnd Plan Sverige Svenska Kyrkan WWF - Under samordning av Concord Sverige 5