NAMIBIA, BOTSWANA & ZAMBIA 15 november 3 december 2014

NAMIBIA, BOTSWANA & ZAMBIA 15 november 3 december 2014 Daniel Bengtsson

2

DELTAGARE Lars Nørgaard Andersen, Brønshøj Nils Andersson, Västra Torup Börje Dahlén, Malung Leif Dahlgren, Mörbylånga Astrid Gräslund, Sollentuna Christian Gräslund, Sollentuna Gunilla Lundborg, Grödinge Gudrun Lundström, Eskilstuna Karl Pallarp, Stockholm Mona Lönnebo, Stockholm Mats Stagnell, Stockholm Anne Wikström, Visby Sten Wikström, Visby RESELEDARE Daniel Bengtsson, Kalmar (reseledare) RESRUTT 15/11 Avresa 16/11 Ankomst till Windhoek 17/11 Windhoek Swakopmund 18/11 Swakopmund Rooibank Walvis Bay Swakopmund 19/11 Swakopmund Omaruru 20/11 Omaruru Etosha NP (Halali) 21/11 Etosha NP (Halali) 22/11 Etosha NP (Halali Namutoni) 23/11 Etosha NP (Namutoni) Kaisosi River Lodge 24/11 Kaisosi River Lodge Mahangu Safari Lodge 25/11 Mahangu Safari Lodge Okavango (Drotsky s Cabins) Mahangu Safari Lodge 26/11 Mahangu Safari Lodge Mahango Game Park Mahangu Safari Lodge 27/11 Mahangu Safari Lodge Katima Mulilo 28/11 Katima Mulilo Chobe NP (Chobe Safari Lodge) 29/11 Chobe NP (Chobe Safari Lodge) 30/11 Chobe NP (Chobe Safari Lodge) Victoria Falls Camp Nkwazi 1/12 Camp Nkwazi Katombora Livingstone Camp Nkwazi 2/12 Camp Nkwazi Livingstone (avresa) 3/12 Ankomst till Skandinavien OMSLAG. Rüppell s Bustard (Namibtrapp), hanne. DENNA SIDA. Sekreterarfågel. Teckning: Peter Elfman 3

Greater Kudu, Etosha NP. INLEDNING Det är något speciellt med Afrika. Många av oss har växt upp med bilden av denna avlägsna världsdel som det paradis för djur och fåglar som förmedlades i otaliga naturfilmer med Arne Weise som textläsare. Men när man väl befinner sig på plats är det som att allt psykologiskt bagage lämnats hemma. Ljuden, ljuset, dofterna skapar tillsammans en obeskrivlig kuliss och mötena med alla fantastiska djur skapar en känsla av ödmjukhet inför den afrikanska naturen. Att se den röda solen gå ner över savannens alla stora däggdjur känns som det närmaste vi kan komma mänsklighetens vagga. Och variationen bland rovfåglar, näshornsfåglar, kungsfiskare, biätare, blåkråkor, barbetter, solfåglar och vävare skulle nog t.o.m. kunna få Darwin att le åt all den prakt som evolutionen skapat. Namibia faller väl in i denna beskrivning. Men det är också ett land i sanning fullt av kontraster, vilket vi verkligen fick uppleva under de veckor vi var där. Redan de två första heldagarna bjöd på stor variation från torr klippterräng, slätt- och ökenlandskap till den av Benguelaströmmens kalla vatten präglade Atlantkusten med havsfåglar och oräkneliga vadare från norra halvklotet. Redan här var det uppenbart att vi befann oss i en av Afrikas mest glesbefolkade regioner, men också att såväl infrastruktur som boende och mat håller hög standard. Etosha med sitt fantastiska djurliv var givetvis en av höjdpunkterna. Kanske var vårt möte med gepardhonan och hennes två lekfulla ungar det minne som etsade sig fast allra starkast. De glupska hyenorna vid giraffkadavret, lejonparningen och fina möten med båda noshörningsarterna måste också framhållas, inramade av gnuer, zebror, impalor, gems- och springbockar. Bland fåglar märktes den värdiga sekreterarfågeln, den gracila paradistranan samt den högresta och talrika koritrappen. Att förstå Okavangodeltats egentliga omfattning är i princip omöjligt, men vi besökte i alla fall dess ytterkant med otaliga flodtarmar genom vidsträckta papyrusträsk. Den mytomspunna afrikanska fiskugglan med stora svarta ögon blev givetvis ett av huvudnumren där. Näraliggande Mahango Game Park bjöd på de ståtliga arterna roanantilop och vårttrana. Ett av resans mest spännande möten blev med vårt största landlevande djur, då en elefanttjur behagade äta lunch bara tiotalet meter ifrån oss. Hans vresiga och trumpetande utfall lämnade ingen oberörd. Katima Mulilo minns vi främst för de oförglömliga observationer av fladdermusvråk och schlaowturako vi fick där. I Chobe skådade vi främst från flodbåt, vilket gav många nära möten med såväl däggdjur som fåglar, däribland afrikansk saxnäbb. Resan avslutades i Zambia, där vi först besökte Viktoriafallen. Visserligen med tämligen lite vatten, men de geologiska formationerna imponerade desto mer. Camp Nkwazi strax uppströms imponerade nästan än mer med gemytligt boende i härlig omgivning, fantastisk mat och näst intill full garanti att se afrikansk simrall. Det totala antalet fåglar blev imponerande 438 arter (Square-tailed Nightjar och Little Rush-Warbler endast hörda), kompletterade med 47 däggdjur. En förklaring till att vi såg fler fågelarter än under tidigare AviFaunaresor var att vi åkte sent på året så att fler palearktiska och intraafrikanska flyttfåglar hunnit anlända. Därtill bör nämnas att vi lyckades se i stort sett alla sydvästafrikanska specialiteter vi hade rimlig chans på, såsom hartlaubfrankolin, rüppellpapegoja, benguelalärka, hereroskvätta, markbatis (White-tailed Shrike), damarasångare (Rockrunner) och nakenkindad skriktrast. 4

RESEDAGBOK Lördag 15 november Från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn sammanstrålar vi i München för vidare flyg 10½ timme till Johannesburg (Sydafrika). Söndag 16 november Vid ankomst till Johannesburg på förmiddagen får vi ställa fram klockorna en timme. Därmed har vi bara knappt 1½ timme på oss för transfer. I förbifarten ses ändå tio arter, bl.a. Glossy Ibis, Little Swift, Rock Martin, Common Myna, Cape Glossy-Starling, Red-winged Starling och Cape Sparrow. Efter knappt två timmars flygning landar vi något försenade i Namibias huvudstad Windhoek kl 12.25 1. Vi välkomnas av våra två guider/chaufförer Neil & Mark. Tre bagage står dessvärre kvar i Johannesburg, men vi försäkras att de ska levereras till vårt hotell senare under dagen. African Palm-Swift, Burchell s Glossy-Starling och Cape Wagtail noeras vid flygplatsen och längs vägen in till staden noteras Lilac-breasted Roller. Vi pustar ut en kort stund på rummen, och tittar på White-backed Mousebird samt African Reed-Warbler på innergården, innan vi gör en eftermiddags-exkursion till Avis Dam, en synnerligen populär rekreationsplats för hundar och deras ägare. Lite fåglar finns det också och vi gör våra första möten med Swallow-tailed Bee-eater, Black-chested Prinia, Yellow-bellied Eremomela, Rufous-vented Warbler, African Darter, Great White Pelican, Red-billed Duck, African Fish-Eagle, Three-banded Plover, Blacksmith Lapwing, Red-billed Francolin, Greater Striped-Swallow, Mountain Wheatear, Pririt Batis, Pin-tailed Whydah, Mariqua och Scarlet-chested Sunbird, Southern Cordonbleu och Violet-eared Waxbill m.fl. Ashy Tit och Burnt-neck Eremomela är arter vi inte kommer att se särskilt många av under resan. Palearkiska övervintrare representeras av grå flugsnappare och härmsångare. Det börjar kännas att vi varit igång länge utan ordentlig nattsömn, men efter en uppfräschande dusch orkar vi i alla fall ta oss till ett köpcentrum för införskaffande av eladaptrar samt inmundigande av middag på en snabbmatsrestaurang. White-browed Sparrow-Weaver häckar i träden på parkeringen. Måndag 17 november Frukost kl 06.30. Bland talrika Little Swifts ses även enstaka Alpine och White-rumped samt ett hundratal av specialiteten Bradfield s Swift som vi bara ser här. Vi beger oss sedan till stadens reningsverk för 1½ timmes skådning. I dammarna finns Red-billed Duck, Cape och Hottentot Teal, South African Shelduck, talrika Redknobbed Coots, en Purple Swamphen samt vadare i form av bl.a. styltlöpare, brushane, spovsnäppa och småsnäppa. Black-headed Heron, purpurhäger och svartvingad glada sitter i varsina träd, medan African Reed-Warbler sjunger talrikt från vassruggarna. Resans enda Pearlbreasted Swallow, en generellt fåtalig art, visar sig för den ena bilen. Black-faced och Violet-eared Waxbill samt en flock med uppskattningsvis 500 Wattled Starlings tilldrar sig också vårt intresse. 1 Namibia tillämpar som enda land i tropiska Afrika austral sommartid (september april), varför tiden nu är densamma som i Sydafrika. Vi påbörjar sedan transporten drygt 30 mil västerut över högplatån vi befinner oss på (medelhöjd 1100 m.ö.h.). Växtligheten består främst av torra buskar och låga träd i stenig terräng, där Greater Kudu uppenbarligen trivs. Ganska få fåglar visar sig men White-backed och Lappetfaced Vulture, Gray Go-away-bird, Monteiro s och Southern Yellow-billed Hornbill samt Long-billed Pipit och Kalahari Scrub-Robin är trevliga inslag. Laughing, Namaqua och Ring-necked Dove samt diverse tättingar, däribland Pale-winged Starling, Great Rufous Sparrow och Lark-like Bunting kommer för att dricka vid de vattencisterner som håller boskapen vid liv. Lunch med fin utsikt vid Bossua Pass (1 700 m ö h), underhållna av Martial Eagle och Sabota Lark. Inte långt därefter hittas dagens huvudmålart den relativt svårfunna Herero Chat. Vi följer resans enda individ som rör sig uppåt sluttningen och får på köpet även se Short-toed Rock-Thrush, Dusky Sunbird och White-throated Canary. Strax efteråt ses den speciella White-tailed Shrike (med tidigare omdebatterad taxonomiskt ursprung; numera placerad inom familjen flikögon). Bossua Pass. Nedanför högplatån breder slätten ut sig och vi möter nya fåglar som Kori Bustard, Southern Anteater-Chat, Sociable Weaver (med gigantiska kolonibon), Stark s och Fawn-colored Lark. Namibias nationaldjur, den ståtliga antilopen Gemsbok (Oryx), Sydafrikas dito Springbok samt Mountain Zebra blir nya däggdjur. Längre ut mot kusten blir det ännu torrare och vi kommer in i Namib- Naukluft National Park 2. En giraff känns något malplacerad här, men de klarar bevisligen ökenartat landskap (förekommer faktiskt även i Kalahari). Detsamma gäller masajstruts. Vi får mycket fina obsar på Burchell s Courser och Rüppell s Bustard. Lanner Falcon och Greater Kestrel bör också nämnas. Sista stoppet innan Swakopmund blir för den säregna och för Namibia och södra Angola endemiska växten welwitschia 3. I utkanten av Swakopmund tittar vi på flamingos (både större och mindre) samt Kittlitz s och White-fronted Plover, innan vi checkar in på Alte Brücke Holiday Resort. Fin middag på restaurangen Anchor Point. 2 Med 49 768 km 2 är den enligt uppgift Afrikas största och världens fjärde största game park. 3 Den har tidigare varit ensam representant i sin ordning, men numera placerar taxonomer den inom ordningen Gnetales och därmed som närmaste släkting till gran, tall och lärk m.fl. Växten pollineras av skalbaggar (varav vi ser två arter på den aktuella honpantan) och kan uppnå en ålder av ett par millenium.

Morgonskådning Swakopmund. Tisdag 18 november För de morgonpigga erbjuds skådning innan frukost. Vi går till en liten lagun alldeles innanför stranden, bara några hundra meter från hotellet. Där ses fyra arter strandpipare i form av White-fronted, Kittlitz s och Three-banded Plover samt större strandpipare. Liksom sistnämnda är brushane, spov- och småsnäppa bekanta hemifrån, även om de då sällan uppträder i vinterdräkt. Större och mindre flamingo går sida vid sida och erbjuder därmed fina jämförelser. Ute över havet passerar bl a Cape och Crowned Cormorants, Hartlaub s Gull samt Great Crested, Sandwich och Common Tern. Afro- Australian Fur Seal och Common Bottle-nose Dolphin tilldrar sig också vår uppmärksamhet, liksom givetvis African Oystercatcher. Sejouren avslutas med ett par Damara Terns som gör en flyktig visit till lagunen. Efter frukost åker vi söderut till Rooibank, där vi ska leta efter den endemiska Dune Lark. Med tanke på sanddynernas höjd och svårbestiglighet ser det ut att kunna bli en grannlaga uppgift, i synnerhet eftersom hettan redan börjar göra bli påtalig. Dessbättre hinner vi inte traska mer än några hundra meter innan lärksång hörs på avstånd (men gott och väl hitom dynerna). Snart har vi lokaliserat dem och kan få fina obsar. Det gick ju plättlätt! Tillbaka vid fordonen ses Familiar Chat och Ashy Tit och på väg ifrån lokalen får vi möta en grupp surikater. Verkligen kul att vi fick se denna charmiga Kalahariendem! Nästa anhalt blir strandpromenaden i Walvis Bay 4. Där finns gott om vadare och vitfågel på sandbankarna. En gråhuvad mås (med ljust öga) vilar bland talrika Hartlaub s Gulls och ganska många skräntärnor noteras bland Great Crested Terns, kentska tärnor och fisktärnor. Vi ser också förtrogna sandlöpare samt resans enda myrspovar. Därefter fortsätter vi ut mot till synes oändliga saltdammar där det kryllar av vadare. Talrikast är spov- och småsnäppa som båda räknas i flera tusental. Det finns också gott om sandlöpare (750), styltlöpare (>250), skärfläcka (>2 500), kustpipare (>200) och gluttsnäppa (>250). Chestnut-banded Plover är en trevlig ny bekantskap för de flesta. Vi uppskattar antalet Lesser Flamingo till mellan 5 000 och 10 000, antalet Greater dito till >1 000. 30 Damara Terns är en bra summa. Längst ut är det blåsigt med salt och sand i luften. Vi siktar Cape Gannet och White-chinned Petrel över havet, men vänder sedan snart inåt igen. Två tereksnäppor utgör en trevlig notering av en förvisso regelbunden men relativt sällsynt övervintrare i denna del av Afrika. Lunch i Walvis Bay, varefter vi återvänder till Swakopmund och skådar på ett par ställen norr därom. African Oystercatcher är ny för de som tog sovmorgon fram till frukost. I en av dammarna alldeles innanför kusten finns en stor anlagd plattform med mängder av Cape Cormorants 5. Även här ses en del Damara Terns, men ingen Bank Cormorant som vi söker. Nästa lokal bjuder på Gray s Lark och Tractrac Chat. När vi sedan kört runt några saltdammar hittas en Bank Cormorant på en vall. Dessvärre hinner den lyfta innan den andra bilen hinner fram. Lite längre fram hittas dock ytterligare en som alla får se. Nöjda med det kör vi tillbaka söderut. Neil provar bärigheten på den lösa sanden, vilket resulterar i resans enda fastkörning. Skådningen avslutas i en park i Swakopmund, där vi förutom lättklädda Himba-kvinnor 6 snart finner Orange River Whiteeye. 4 Den klassiska valbukten utgör regionens enda djuphamn. Tyskland överlämnade denna i britternas händer för att i utbyte få förfoga över Kapriviremsan och därmed få förbindelse med sina östafrikanska kolonier. Britterna återlämnade Walvis Bay 1994, fyra år efter det att Namibia uppnått självständighet. 6 5 En dag i juli varje år skördas guano att sälja som gödningsmedel. Den tydligen lönande idén kommer från en man som redan på 1930-talet sjösatte en plattform för ändamålet (numera ersatt sedan den ursprungliga konstruktionen kolapsat). 6 Himba-folken utgör de sista nomaderna i Namibia.

Gray s Lark. Onsdag 19 november Skådning och frukost som igår, varefter vi lämnar Swakopmund bakom oss. Vi gör en kort avstickare till gårdagseftermiddagens område och får bevittna ett massivt utflöde av Cape Cormorants från häckningsplattformen definitivt 10 000-tals! Nu styr vi mot nordost och inriktar oss på inlandsskådning resten av resam. Längs vägen ses bl.a. Chat Flycatcher, Red-capped Lark och Burchell s Courser. Strax efter infarten mot Spitzkoppe gör vi ett stopp som bjuder på mycket fina obsar av såväl Bokmakierie som Rufouseared Warbler (den enda vi ser). Lite längre fram hukar Namaqua Sandgrouse och Double-banded Courser i skuggan bakom små akaciabuskar. Benguela Lark kräver en kortare sökinsats kring en liten stenig höjd, där den snart visar sig tacknämligt fint. Väl framme vid den spektakulära klippformationen Spitzkoppe, vars topp reser sig drygt 1700 m.ö.h., ses tämligen orädda Rosy-faced Lovebirds tillsammans med Lark-like Buntings vid entrén. Vår enda Augur Buzzard skruvar upp över oss och dito Cape Bunting hoppar snällt vid en klippa vi passerar. Lunchen intas i skuggan av stora akacior, i sällskap med Pale-winged Starlings som låter sig väl smaka av vad vi har att erbjuda. Uppe på en klippavsats sitter två juvenila pilgrimsfalkar. Spitzkoppe. Innan vi lämnar Spitzkoppe kikar vi på en klippmålning och Pied Barbet. På väg ut mot stora vägen lokaliseras Karoo Chat. Sedan vidtar transport mot Omaruru, dit vi anländer kl 17.30 (inklusive en lagad punktering). Efter incheckning och en kall dricka i skuggan företas en promenad för de mest skådarsugna. Denna bjuder på Redbilled Quelea, Rufous-crowned Roller och Mariqua Sunbird vackert glänsande i kvällsolen. Tillbaka vid hotellet hörs och ses Black Cuckoo. Som enda middagsgäster 7 serveras vi en lokal trerättersmiddag med österrikisk prägel. Inte illa faktiskt! Torsdag 20 november Strax utanför Omaruru besöker vi regionens klipplandskap (Erongobergen), dock i första hand för två endemiska fågelarter snarare än biotopen de lever i. Tämligen omgående hörs Hartlaub s Francolin spela i den kyliga gryningen. Vi ställer oss på en liten höjd och spanar mot det rytmiska ljudet. Ganska snart visar sig en grupp frankoliner snyggt på krönet av en klippa i solens första strålar. Den andra av områdets specialiteter hörs på avstånd men låter vänta på sig tills lite senare. Vi fortsätter längs grusvägen en bit. En liten pjodd som siktas bredvid vägen visar sig vara en Barred Wren- Warbler. På nästan samma ställe siktas Pearl-spotted Owlet i en akacia. Den (ugglan alltså) uppvaktas flitigt av diverse irriterade fåglar såsom Pririt Batis, Green-winged Pytilia och törnskata. Sedan har det blivit dags för försök på Rockrunner (målart nummer 2). Efter ett par försök med play-back visar sig den säregna fågeln (som också kallas Damara Rockjumper, vilket känns som ett passande namn trots att arten egentligen inte är nära släkt med de två Sydafrikanska arterna som utgör familjen klipphoppare). Under frekventa sångstrofer hoppar en hanne vackert på klippan framför/ovanför oss, visserligen på lite avstånd men i tubkikaren ses såväl karaktärer som den uppblåsta och vibrerande halsen som alstrar den spektakulära sången. Mycket nöjda med morgonen styr vi tillbaka mot frukosten på Omaruru Guesthouse. Först stannar vi dock för White-tailed Shrike och Monteiro s Hornbill. Den ena bilen har turen att få se en Caracal (ökenlo) alldeles i vägkanten. Efter frukost beskådas African Paradise-Flycatcher innan vi lämnar Omaruru och åker längs en (så här års) uttorkad flodfåra. Vi söker framförallt Rüppell s Parrot och finner så småningom en liten grupp, som dessvärre flyger innan vi hinner stanna. Chestnut Weaver i ickehäckningsdräkt är ingen färgsprakande syn, men likväl intressant ur studiesyfte. Resans första kungsfiskare, i form av Woodland Kingfisher, liksom resans första Aquila-örn, Wahlberg s Eagle, har verkligen låtit vänta på sig. I övrigt noteras Lesser Striped-Swallow, Damara Redbilled Hornbill och Pied Cuckoo. Nästa stopp blir Outjo för lunch och sedan kaffestopp på en mycket behaglig lodge vid namn Toshari. Extra trivsamt blir det av att de har Rüppell s Parrot i trädgården. Sedan transporterar vi oss sista biten till Etosha National Park 7, där vi gör entré genom Anderson Gate 8. Medan Neil & Mark ordnar med tillstånden passar vi på att skåda lite runt vattenhålet vid Okaukuejo. Där ses bl.a. Wattled Starling (i häckningsmundering), Crimson-breasted Gonolek (overkligt röd!), Shaft-tailed Whydah (åtminstone några som börjar bli utfärgade) samt Red-headed Finch. Vi har precis lämnat Okaukuejo när vi äntligen finner vad vi sökt vid så många socialvävarbon Pygmy Fal- 7 Etosha benämns åtminstone av namibier The Rolls- Royce of National Parks för sitt rika djurliv. Den omfattar 22 270 km 2 (varav den stora saltsjön utgör 23 %) och blev nationalpark 1967. 8 Uppkallad efter svenske upptäcksresanden Charles Andersson som tillsammans med Sir Francis Galton upptäckte Etosha 1851.

I Afrika vet man aldrig vad som knackar på dörren mitt i natten! con! Fågeln litenhet tydliggör att vi gärna hade sett den närmare (eller i tubkikare), men här råder strikt förbud att kliva ut bilarna. Vi fortsätter således mot Halali via några vattenhål. Dessa besöks bl.a. av giraff, Springbok, Impala, Black-backed Jackal, Red-capped Lark och Graybacked Sparrow-Lark. I en akacia alldeles bredvid vägen ligger en Savannah Monitor. Lika stilla ligger en Hooklipped Rhinoceros, vilket föranleder oss att misstänka att den inte längre är vid liv. Glädjande nog viftar den till slut på öronen och visst rörde den huvudet någon centimeter? Mer rörelse är det på en liten grupp Temminck s Coursers och en ståtlig sekreterarfågel spatserar stolt genom terrängen i jakt på något ätbart (t.ex. ormar, ödlor, större insekter eller mindre däggdjur). White-quilled Bustard visar också upp sig på nära håll. Vid nästa vattenhål är tre lejon ungefär lika orörliga som noshörningen tidigare. Vi gläds istället åt ett par Blue Cranes (Sydafrikas nationalfågel) ute på den öppna grässtäppen. Följande stopp (även det vid vattenhål) erbjuder paradistranor på närmare håll samt Spotted Thick-knee. Två schakaler smyger runt och in i ett elefantkadaver som sett sina bästa dagar. Till det sista vattenhålet kommer en spetsnoshörningshona med sin unge. Trots att vi befinner oss på >100 meters avstånd är de märkbart nervösa och försvinner snart åter in i buskvegetationen. Betydligt mer stationära är hela fem slagfalkar och en (som alltid) mycket vacker stäpphökshanne. De förra bjuder på akrobatiska turer, medan den senare visar upp sig i gracil flykt. Strax innan skymningen når vi Halali Camp. Middagsbuffén serveras i en kasernmatsal av hyfsat stor modell. Maten är av god kvalitet, liksom stämningen. (Vi lyckas t.o.m. diskutera vetenskap kontra religion utan att bli osams, nästan ) Fredag 21 november Klockan 06 gör vi en liten promenad inom campen. Förutom habituerade Groundscraper Thrushes och Smith s Bush Squirrels samt Pearl-spotted Owlet ser vi 8 inte värst mycket förrän vi i bortre änden finner en grupp Bare-cheeked Babblers, en art vi verkligen hoppades på här (sista chansen!). I synnerhet en av dem kan beskådas på mycket nära håll då den ihärdigt attackerar sin egen spegelbild i en bilbackspegel. Vi tar sedan en liten tur med vändpunkt vid gårdagens sista vattenhål. Rednecked Falcon, Desert Cisticola, Black-shouldered Kite, Square-lipped Rhinoceros samt Kori och White-quilled Bustard beskådas alla i vackert morgonljus. Sedan återvänder vi till campen för välbehövlig frukost. En tornuggla ses på dagkvist utanför restaurangen. White-crowned Shrike ses också innan vi åter beger oss ut på safari i parken. Denna gång ser vi Red-crested Bustard och vid ett vattenhål finns Greater Painted-Snipe. På väg tillbaka mot lunch siktas Spotted Eagle-Owl på dagkvist. Vid lunch kollar vi av vattenhålet vid campen. Cinnamon-breasted och Golden-breasted Bunting samt Greater Kudu är trogna besökare. Efter siesta (för en del i alla fal) söker vi av andra änden av campen. Det ger fin obs på en hanne Brubru samt sedermera Carp s Tit som välvilligt visar sina markerade undre stjärttäckare (vilka utgör dräktkaraktär gentemot Southern Black-Tit). Vi möter även ligan Bare-cheeked Babbler från i morse. Klockan 16.30 gör vi ånyo en tur i parken. Nu ser vi fler elefanter. Vid morgonens vattenhål möter vi Swainson s Francolin och rallbeckasinerna har nu blivit tre. Mer uppseendeväckande är emellertid en Dwarf Bittern som gör sitt bästa att uppträda diskret i den sparsamma vegetationen i vattenkanten. Till slut ger den upp och ställer sig helt öppet på en trädstam i vattnet snyggt! Väl tillbaka på Halali Camp spelar Neil fram African Scops-Owl, vilken alltså blir dagens fjärde sedda uggleart. I skymningen kommer hundratals Double-banded Sandgrouse för att dricka. De får sällskap av en hanne spetsnoshörning som värdigt låter sig beskådas medan mörkret faller. Efter middagen gör vi en kvällspromenad

och lyckas faktiskt i lampskenet se tre av ugglorna igen; African Scops-Owl, Pearl-spotted Owlet och tornuggla. Lördag 22 november Under natten går en honungsgrävling bärsärkargång i jakt på mat i campens alla soptunnor fascinerande att se men säkerligen måttligt populärt hos personalen. Då är Southern Lesser Galago betydligt mer söt och diskret. Alldeles innan gryningen ses Rufous-cheeked Nightjar jaga vid vattenhålet, men dessvärre är den borta när vi anländer i någorlunda samlad trupp. Några har turen att få se en hona Small Buttonquail kila in bakom en buske (och försvinna). Innan vi tar farväl av Halali får vi se Little Sparrowhawk fint. Dagens safari inleds med den stora (och ofta svårfunna) Dusky Lark, Brown-crowned Tchagra och White Helmetshrike. Dwarf Bittern är kvar vid vattenhålet, dit nu också Namaqua Sandgrouse och Greater Kudu (en hanne och åtta honor) kommer för att dricka. Under transporten genom parken får vi bevittna en lejonparning. Vidare ses bl.a. Rufous-naped Lark, Rattling Cisticola, Browncrowned Tchagra samt African Quialfinch (förbiflygande, som alltid). Rufsig päls på en flock Springboks runt bilarna vittnar om att en regnskur passerat. Spotted Hyaena noteras också innan vi anländer till Namutoni. Vid vattenhålet där finns vitvingad tärna. Spotted Hyaena, Etosha NP. Efter lunch och lite siesta (i våra bungalows med i princip totalt öppen planlösning) gör vi en tur i denna del av parken. Buskar och träd är mer sparsamma och vi rundar en stor sandslätt som vattenfylls under regntiden. Plainbacked Pipit, Banded Martin och Leopard Tortoise är nya bekantskaper. Allt överträffas emellertid av den gepardhona med två lekfulla ungar som vi beskådar en lång stund i milt kvällsljus en av resans absoluta höjdpunkter! Rovfåglar representeras av Tawny Eagle, Brown Snake- Eagle, Gabar Goshawk och Pale Chanting-Goshawk. Övervintrande törnskator är talrika; Red-backed i den högre och tätare buskvegetationen medan Lesser Gray dominerar där buskarna är mer sparsamma. En hona Redcrested Bustard med unge ses också. Sista stoppet blir vid ett vattenhål där en lejonhona med två stora hanungar parkerat sig. Söndag 23 november De morgonpigga hinner en liten sväng till vattenhålet och belönas med Rufous-cheeked Nightjar och Greater Painted-Snipe. Sedan vidtar en liten morgonsafari runt dikdik loop. Här är terrängen mer sluten, vilket passar Kirk s Dik-dik som givit upphov till slingan. Vi ser hela fyra par av denna lilla näpna (och monogama) antilop. 9 AVIFAUNA Andra arter som bevisligen trivs i biotopen är Crested Francolin, Yellow-breasted Apalis och Golden-breasted Bunting. Vi kan också konstatera att Damara Red-billed Hornbill nu övergått i Southern Red-billed Hornbill (som den tidigare var lumpad med). En förmodad Blackbreasted Snake-Eagle visar sig sedermera ha fäckar på buken och var således en Martial Eagle, vilket återigen påvisar att storleksuppfattning ofta är ett svårt kapitel (samt att man bör titta i kikaren innan man börjar fotografera). Efter frukost packar vi in oss i bilarna för att lämna Namutoni och Etosha. Campens gäng Banded Mongoose vinkar farväl och vid utfarten visar sig Black-backed Puffback, Green-backed Camaroptera, Burnt-neck Eremomela, Carp s Tit, Dideric Cuckoo samt Mariqua Sunbird. Vi styr sedan först mot sydost till Grootfontein via Tsumeb 9. Nu syns mer citrusodlingar, vilket vittnar om mer pålitliga regn, medan odlingar av majs och vete blir färre. Sedan svänger vi mot nordost och kommer så småningom till Roy s Camp, där vi främst söker efter två skriktrastar. Vi går till att börja med bet på båda, men noterar i alla fall vår första White-breasted Sunbird. Efter en god lunch (sallad och toast) hittar vi Black-faced Babbler, Bearded Woodpecker och Common Scimitarbill alldeles utanför restaurangen. En ny sväng i värmen ger inte så mycket mer. Vi fortsätter färden och passerar The Red Line 10, varefter vi plötsligt är inne i vad många förknippar med det klassiska Afrika (bl.a. lerhyddor och små familjejordbruk). Från att tidigare under resan ha utgjort ett betydande inslag, åtminstone i städerna (totalt 6 % av befolkningen), saknas bofasta vita nästan helt här. Strax utanför Rundu noterar vi stora mängder av främst ladusvalor och bruna glador i luften. Bland de senare finns även ett femtontal Wahlberg s Eagles och ett par dussin African Openbill. Ansamlingen vittnar om att det regnat här. Vi checkar in på Kaisosi River Lodge (med utsikt över till Angola). Sedan åker vi till reningsverksdammarna utanför Rundu. Där möter nya bekantskaper som Fulvous och White-faced Whistling-Duck, Southern Pochard, Black Crake, Little Bee-eater, Lesser Swamp-Warbler och Southern Brown-throated Weaver. En vit brushane ser lustig ut (pigmentfel). På trådarna sitter European, Blue-cheeked, Little och Southern Carmine Bee-eater. På väg tillbaka till lodgen (vi inväntade skymningen bortom dammarna i förhoppning om att få se Marsh Owl) ses tornuggla och Rufous-cheeked Nightjar. Måndag 24 november Promenad bakom campen för hugade kl 06. I den sköna och friska morgonen får vi fina obsar på Kurrichane 9 Inom The Tsumeb Triangle (Otavi, Tsumeb och Grootfontein) förekommer gruvbrytning av stora mått. Från gruvan som numera går under namnet Ongopolo finns 243 registrerade mineraler och 56 av dessa har här sin typlokal. Flera av germanium-mineralerna är unika. Gruvdrift står för ungefär en fjärdedel av Namibias inkomster. 10 Benämningen kommer av det röda streck som dragits på kartan och som utgör skiljelinje mellan det europeiska Namibia med kommersiella boskapsfarmer och Ovamboland med främst familjejordbruk. Djur norr/öster om den röda linjen måste hållas i karantän innan utförsel.

I väntan på middag, Mahangu Safari Lodge. Thrush, Hartlaub s Babbler, Sulphur-breasted Bushshrike och resans andra exhibitionistiska Dwarf Bittern. Det finns också gott om gökar (vars förekomst också är regnberoende). Hela sex arter noteras, nämligen Red-chested, Black, African, Pied, Klaas s och Dideric Cuckoo. Efter frukost packar vi åter in oss i fordonen för vidare transport österut på Capriviremsan. Biotopen består mestadels av torr mopaneskog. Här och var finns odlingar och boskap. Resans första oxhackare blir Red-billed Oxpecker på en ko. Mitt i middagshettan stannar vi för att försöka hitta den svåra Souza s Shrike, som Mark såg här för ett par veckor sedan. Det känns lite som att leta efter en nål i en höstack, men en ny AviFauna-art måste ges en chans i alla fall och mopaneskogen är förvisso relativt öppen och lättgången. Efter en stund återvänder vi till Neil och bilarna, med resultatet sjungande Piping Cisticola och Golden-breasted Bunting samt hastigt förbipasserande African Penduline-Tit. Med förfriskningar i kroppen gör vi ändå ett nytt försök eftersom Mark tror sig funnit den rätta platsen för förra observationen. Neil & Mark hetsar först upp sig över en ung svartpannad törnskata, men strax efteråt flyger en slank och långstjärtad törnskata upp och denna gång är det rätt! Det visar sig t.o.m. vara ett par som dessutom har ett bo! I tubkikaren kan vi se åtminstone två små gap sticka upp och vi kan således befästa förekomsten med högsta möjliga häckningskriterium. Lite längre fram intas lunch vid en rastplats i skuggan av stora träd. Två flickor kommer gående med hinkar fulla med mopane worms 11. De ser inte mycket aptitliga ut 11 Larverna från nattfjärilen Gonimbrasia belina utgör viktig födokälla för lokalbefolkningen. Traditionellt torkas eller röks de (och kan sedan ätas direkt som tilltugg), men de konserveras numera även industriellt i saltlösning. Tillagas ofta i tomat- eller chilisås. 10 som en stor krälande massa, men flickorna försäkrar att de är mycket smakliga i tillagad form. Frampå eftermiddagen närmar vi oss målet för dagens transport, Mahangu Safari Lodge. Innan dess stannar vi vid Kavango River (Okavango på Botswana-sidan), främst för att spana efter Rock Pratincole. Och visst finns de på plats, även om avståndet är lite längre än önskvärt. Magpie Shrike, African Pied Wagtail samt flodhäst och krokodil noteras också. Efter 25 mils dagssträcka är det synnerligen skönt att anlända till vår inkvartering för kommande tre nätter. Lodgen ligger fint alldeles vid floden. I trädgården huserar White-browed Robin-Chat (fantastiskt högljudd sång!), Terrerstrial Brownbul, African Paradise-Flycatcher, Gabon Boubou och Grosbeak Weaver. Vi får också bevittna en familj African Wood- Owl på dagkvist. Vid floden ses bl.a. Comb Duck, African Skimmer, Goliath Heron, Meyer s Parrot samt Wiretailed och Mosque Swallow. Tisdag 25 november Morgonen tillbringas mestadels på flodterrassen samt en liten sväng bakom lodgen. Nya arter blir White-backed Night-Heron, Black Heron, Sacred Ibis, Wattled Lapwing, Yellow-billed Stork, African Spoonbill, Southern Black-Tit, Chinspot Batis och Brown Firefinch. Frukosten intas självklart på terassen med rofylld vy över floden. Idag ska vi åka in i Botswana för att göra en båttur i yttersta kanten av det gigantiska Okavangodeltat. Det innebär till att börja med att vi måste passera såväl den namibiska som den botswanska gränsposten. Vid den förra bjuder Southern Carmine Bee-eater på enastående obsar. Vi transporterar oss sedan till Drotsky s Cabins, en till synes mycket välskött lodge (samma familj driver för övrigt även den näraliggande Lawdons Lodge). Redan innan vi klivit i båtarna siktas Gray-headed Kingfisher och så snart vi glidit över till papyrusen på motstående sida hörs/siktas såväl Chirping Cisticola som Grea-

ter Swamp-Warbler. Vi följer sedan floden uppströms. Att färdas i båt innebär ofta den stora fördelen att man kommer fåglarna mycket nära. Vi kan med fördel detaljstudera fyra arter biätare i form av Blue-cheeked, Whitefronted, Little och Southern Carmine Bee-eater, liksom bl.a. Blacksmith och Long-toed Lapwing. Vi har emellertid siktet inställt på tyngre saker än så och till slut finner vi vad vi söker, nämligen Pel s Fishing Owl en fascinerande och närmast mytomspunnen uggla som kräver tur för att ses på de flesta ställen. Sannolikt är Okavango det lättaste stället att se den på. Sedan vi även tittat noga på White-backed Night-Heron återvänder vi till Drotsky s för lunch. Southern Carmine Bee-eater. Mätta och belåtna följer vi en av lodgens anställda till ett högstammigt skogsparti. Där lyckas vi få några mestadels flyktiga obsar på den i regionen ganska svåra Narina Trogon. Även Terrestrial Brownbul och Ashy Flycatcher trivs i denna biotop. Tiden börjar nu verkligen rinna ut för Southern Pied- Babbler (endemisk i torra delar av Namibia, Botswana och Angola). Allra sista chansen blir när vi lämnar Drotsky s. Och minsann, plötsligt flyger en svartvit skriktrast framför bilen och försvinner in i buskvegetationen. Vi hoppar ur och försöker följa efter gruppen, som verkar bestå av Arrow-marked Babblers samt den svartvita som katt bland hermeliner. Det tjattrar inne i de täta snåren, men tyvärr får vi ingen mer skymt av den. På väg tillbaka mot gränsen stannar vi vid en bensinmack där Peters s Epauletted Fruit Bat hänger på dagkvist. Yellow-billed Oxpecker ses på boskap i vägkanten. För fjärde gången idag fyller vi i gränsöverskridande dokument. Förhoppningen om lite sen eftermiddagsskådning i Mahango Game Park grusas av en häftig åskskur. Vi får nöja oss med Roan Antelope som korsar vägen. Onsdag 26 november Storm med tillhörande regn under natten och fortfarande lite stänk på morgonen. Från terassen noteras fem lärkfalkar, African Skimmer (inklusive ungar), Copperytailed Coucal samt mängder med framförallt tornseglare och ladusvalor längre bort längs floden. En Gabar Goshawk av den svarta formen gör en blixtvisit bakom lodgen. Nytt försök med Mahango Game Park. Redan vid entrégrinden ses Cardinal Woodpecker, Southern Black-Tit, lövsångare, Brubru, Black-backed Puffback, Violetbacked Starling och Red-headed Weaver. Inne i reservatet kommer vi snart till öppna, fuktiga ytor. Tämligen omgående noteras den ståtliga Wattled Crane. Äntligen visar sig också gycklarörn lite anständigt och i sedermera tvåsiffrigt antal. Detsamma gäller övervintrande mindre skrikörnar. Vi ser även vår första stäppörn, Martial Eagle samt flera Tawny och Wahlberg s Eagles. Cape Crombec har gäckat vissa, men nu kan alla känna sig nöjda med den. African Buffalo, Lesser Honeyguide och Crested Barbet är nya för en del, medan Yellow-bellied Greenbul och Levaillant s Cuckoo är nya för samtliga. Dusky Lark får ses som en relativt oväntad repris. På vändplanen bakom ett gigantiskt baobabträd får vi kliva ur bilarna (på egen risk). Där blir det mycket fina obsar på en familj Wattled Crane. Resans enda Slaty Egret är dessvärre mer diskret och det krävs i princip att man klättrar upp på bilarna för att lyckas se när den sticker upp huvudet. Vi försöker vänta ut den, men till slut måste vi ge upp. Dessförinnan har vi i alla fall noterat hela nio arter hägrar från vår punkt, däribland Rufousbellied och Goliath Heron samt pedagogiska jämförelser mellan såväl Cattle och Intermediate som mellan Intermediate och Great Egret. Nya däggdjur är Southern Lechwe och Southern Reedbuck. De som inte intar vila efter lunch spanar med fördel rovfåglar från terassen på Mahangu Safari Lodge och belönas bl.a. med dvärg-, stäpp- och stridsörn samt Black-breasted Snake-Eagle och African Hawk-Eagle. Trevliga trädgårdsfåglar, inklusive African Wood-Owl, finns liksom tidigare till allmän beskådan. Även poolen får visst AviFauna-besök. Frampå sena eftermiddagen provar vi ett ställe med öppen mopaneskog strax utanför Mahango Game Park. Vi finner inte den eftertraktade Rufous-bellied Tit men får ändå hyfsad utdelning i form av Striped Kingfisher, Green Woodhoopoe, Yellow-fronted Tinkerbird, Bradfield s Hornbill, African Golden Oriole, Chinspot Batis, Southern Black-Flycatcher, Southern Black-Tit samt Yellow-fronted Canary. Vi återvänder sedan mot vår trivsamma lodge. Torsdag 27 november Morgonspaning ger bl.a. Little Bittern och liksom igår fina obsar på flertalet jagande lärkfalkar. Klockan 07.30 avgår vår flodbåt. Under 90 minuters färd serveras en fin frukost och i lugn takt kan vi avnjuta de djur och fåglar som passerar i revy. I ett dött träd sitter några övervintrande aftonfalkar (samt lärkfalkar) och vi ser åtskilliga saxnäbbar. Två Spotted-necked Otters visar sig tyvärr alltför hastigt. African Stonechat och African Rail slinker också in på reslistan. Det har sedan blivit dags att lämna Mahangu Safari Lodge och fortsätta österut på Capriviremsan. Under ett bensträckarstopp ses Red-chested Cuckoo och Black Cuckooshrike (hona). Medhavd lunch intas vid infart till Bwabwata National Park, där vi ser vår första Hooded Vulture. Det bestående minnet blir dock utan tvekan den elefanthanne som också äter lunch bara tiotalet meter ifrån oss. Ett förvisso halvhjärtat utfall från den mumsande kolossen framkallar nog mangrant adrenalinpåslag. Det är alltid en fascinerande upplevelse att komma riktigt nära dessa stora (och vilda) djur. En stund senare kommer vi till Kwando River, som så här innan regnen förvisso är föga imponerande. En möjligen förväntad koncentration av våtmarksfåglar uteblir och vi 11

Purple Heron, Chobe NP. får nöja oss med Copper Sunbird. Inte så långt därifrån finner vi Broad-billed Roller i farten och strax därefter visar sig African Hawk-Eagle alldeles över oss. Neil & Mark visslar som så ofta annars Pearl-spotted Owlet, främst i syfte att framkalla aktivitet bland småfåglar. Ibland, såsom nu, uppenbarar sig dock den riktiga ugglan, vilket givetvis är än mer effektivt. Flera tokoer samt African Golden Oriole och Greater Blue-eared Glossy- Starling verkar göra gemensam sak att attackera den lille predatorn. Frampå sena eftermiddagen anländer vi till Katima Mulilo och checkar in på Zambezi River Lodge (Protea Hotels). Där kan vi blicka ut över Zambezifloden och Zambia på andra sidan. En god anledning att bo just på denna plats är möjligheten att se den åtråvärda Schalow s Turaco i hotellträdgården. Trots att det i den friska eftermiddagsvinden förefaller måttligt inspirerande att prova med play-back så dröjer det inte många sekunder förrän en grön skugga med otroligt iögonfallande röda vingfält glider in i ett stort träd framför oss. Väl där smälter fågeln in likt den gröna papegojan i Kalle Ankas julafton. Till slut lyckas vi dock få goda vyer även i tubkikare. Den långa vita nacktofsen och kontrastrika teckningarna i ansiktet är synnerligen spektakulära. Fortsatt avslappnad skådning på hotellets domäner resulterar i Banded Snake- Eagle, en mycket ogenerad Gabar Goshawk, Brownhooded Kingfisher, Black-collared Barbet och Bronze Munia. Fredag 28 november 12 12 Valdag i Namibia, som blev första afrikanska land att tillämpa elektronisk röstning. Som väntat vann det sittande regeringspartiet SWAPO en stor seger (87 % av rösterna i presidentvalet och 80 % av rösterna till national- 12 Som vanligt erbjuds skådning från gryningen för de som så behagar. Endast Börje och underteckand är dock på plats när en Bat Hawk passerar över floden, medan Hadada Ibis, White-headed Lapwing, Rock Pratincole och African Clawless Otter finns till mer allmänt beskådande. Kort promenad bakom hotellet alldeles innan frukost blir förlösande då sannolikt samma Bat Hawk har flyguppvisning i fullt dagsljus definitivt en av resans bästa obsar! White-browed Coucal, Brown-hooded Kingfisher, Broad-billed Roller och Spectacled Weaver bjuder också på sig. Vi gör sedan en liten avstickare till Zambezi River strax öster om Katima Mulilo. På väg dit finner vi ett par ståtliga Southern Ground-Hornbills som värdigt promenerar genom grästerrängen i jakt på exempelvis fågelungar, ödlor och större insekter. Vid ett vattenhål noteras Yellow-crowned Bishop (i icke-häckningsdräkt), Village Indigobird, Pin-tailed Whydah, Red-billed Firefinch och Southern Cordonbleu. En liten våtmark producerar African Pygmy-Goose och White-backed Duck (11 respektive 14 ex.), juvenil Lesser Moorhen, gulärla samt African Quailfinch. Framme vid Kalizo Lodge beställer vi kaffe och juice samtidigt som vi skådar av flodstränderna. Det inbringar bl.a. White-headed Lapwing, African Skimmer samt resans första (!) dammsnäppa. I vattnet ses mal, tillapia och nilvaran. Enligt uppgift ska den svåra Neergard s Sunbird vara regelbunden här, men närmare än en möjlig sådan kommer vi inte. Det har blivit lunchtid när vi passerar gränsen till Botswana vid Ngoma och strax därefter äntrar Chobe National församlingen). Ny president blev det ändå eftersom den förre inte kunde omväljas enligt konstitutionen.

Park 13. Sabelantilop, elefant och Southern Ground- Hornbill noteras innan vi anländer till Chobe Safari Lodge alldeles utanför staden Kasane, där vårtsvin tycks agera renhållningsarbetare. En sen lunch intas i skuggan på terassen med utsikt över Chobe River. Därefter checkar vi in i våra fina rum och de flesta tar nog en kort siesta. Vi konstaterar att Schalow s Turaco samt söta små vårtsvinskultingar huserar i trädgården. Sena eftermiddagens skådning tillbringas delvis vid Kasanes reningsverksdammar med lite änder och vadare (bl.a. rallbeckasin, skärfläcka och dammsnäppa). Vi jämför Gabon och Tropical Boubou samt Bank Swallow och Plain Martin. Burnt-neck Eremomela och Yellowcrowned Bishop (i icke-häckningsdräkt) beskådas också. Vid soptippen hänger traktens maraboustorkar. Längs vägen utanför staden uppbringas viss fågelaktivitet med bl.a. Amethyst Sunbird, African Golden Oriole, African Yellow White-eye, härmsångare, grå flugsnappare, Pale Flycatcher och Golden-breasted Bunting. På ledningen lite längre fram sitter Shikra ganska snällt. Vi intar så småningom en välsmakande och riklig middagsbuffé med hundratals andra turister i den rymliga bespisningen. Lördag 29 november Samling för morgonskådning kl 05.30. (Eftersom vi har förflyttat oss ca 100 mil österut från Atlantkusten går solen upp i storleksordningen 40 minuter tidigare.) Vi börjar med att kika på White-backed Night-Heron som tagit dagkvist alldeles intill lodgen och i trädet ovanför oss poserar Trumpeter Hornbill. I andra änden av campen spelas Red-faced Cisticola fram. Undertecknad gläds över resans enda positiva utrop över någon representant för detta släkte: Wow! Den har ju lite färg. Båttur på Chobe River kl 08 rivstartar med en hona African Finfoot. Många såväl djur som fåglar är otroligt oskygga och vana att låta båtar med turister glida förbi alldeles intill, även om t.o.m. de mest tillvanda individerna förefaller kunna tröttna på alltför högljudda och ihärdiga kameraslutare. Det blir åtskilliga bilder och nära möten med allt ifrån Malachite, Giant och Pied Kingfisher, Purple och Goliath Heron, Yellow-billed Stork, Long-toed Lapwing, Southern Brown-throated Weaver, sandlöpare (relativt ovanligt med inlandsfynd) och vitvingad tärna till krokodil, Green Water Snake, Southern Lechwe, Puku, elefanter, flodhästar och en stor buffelhjord. Ibland kan det vara svårt att finna vad andra ropar ut, i synnerhet om man har fel målbild. Ett exempel på det senare är när en av deltagarna alltmer frustrerat letar efter en gök istället för antilopen Puku (vilket uppfattats som cuckoo) Efter tre timmar är vi tillbaka vid bryggan. Innan lunch erbjuds ett besök på gannlodgen Mowana Lodge (resans kortaste bilburna dagstransport blev därmed 11 km), där vi i första hand letar efter Half-collared Kingfisher och Collared Palm-Thrush. Vi börjar dock med Northern Gray-headed Sparrow samt bra jämförelse mellan Spectacled och Holub s Golden-Weaver. Neils stake-out visar sig sedermera pålitlig, då vi får mycket fina obsar av såväl Half-collared Kingfisher som Collared Palm- Thrush. Nöjda återvänder vi således för lunch, under 13 Parken omfattar 11 700 km 2 och Chobefloden utgör dess nordliga gräns. Området blev nationalpark 1967 och är idag mest känt för sina elefanter (ca 50 000 individer!), sannolikt den tätaste koncentrationen i Afrika. 13 vilken en hona Amur Falcon passerar uppströms floden. Därefter finns tid för siesta. Ny tre-timmars båttur kl 15 inbringar inte så mycket nytt, men fortsatt fina observationer: Klaas s Cuckoo, African Fish-Eagle, pilgrimsfalk, Black Heron, Collared Pratincole (totalt 250 ex), Water Thick-knee, stäpphök (adult hona), skimmande saxnäbbar, gulhuvade gulärlor, bufflar med båda arter oxhackare samt fler krokodiler än på morgonen. Ett buffelkadaver lockar gamar och maraboustorkar. Morgonens White-headed och Whitebacked Vultures kompletteras med Hooded dito. Under delar av färden har vi sällskap av en ung Wire-tailed Swallow i fören av båten. Kanske är den kläckt på densamma och helt enkelt van att åka med på dagliga utflykter. Middagsbuffén erbjuder rikliga möjligheter att botanisera bland diverse viltkött. Svårt bara att orka med alla efterrätter Water Thick-knee, Chobe NP. Söndag 30 november Liksom igår morse företas morgonspaning från terassen bakom baren. Drygt 50 natthägrar räknas in på väg tillbaka från födosök och stora mängder svalor vaknar ur vassarna. Saxnäbbar som passerar i sävlig flykt (vissa även födosökande på karakteristikt vis) är alltid en fröjd för ögat. Från parkeringen ses såväl Gray-headed Bushshrike som Schalow s Turaco och Collared Palm-Thrush. Förstnämnda låter sig villigt spelas fram för allmänt påseende. Innan vi lämnar Kasane för gott stannar vi vid ett fält i utkanten av staden för att titta närmare på en större flock småfåglar. Ett mindre moln av Red-billed Queleas uppskattas till ca 5000 ex. White-winged Widowbird är ny för resan och åtminstone några tydliga hannar (dock fortfarande mest i icke-häckningsdräkt) ses fint. Framme vid gränsposten möts vi av gråsparvar som börjar avsöka våra kofångare efter ätbara insekter redan innan vi stannat fordonen. Vi konstaterar också vår första säkra Purplebanded Sunbird. Från Kasane i Botswana tar vi oss sedan med Kazungula-färjan kl 09 över Zambezifloden till i Zambia. Vi kan under överfarten även blicka in i Namibia och Zimbabwe 14. Våra zambiska visum expedieras tämligen smidigt, så vi får gott om tid att titta på Lesser Masked-Weaver och Red-necked Falcon i väntan på att Neil & Mark ska få ordning på sina och fordonens papper. Kl 10.30 är vi 14 Kazungula är möjligen världens enda fyrnationskorsning (en s.k. quadripoint ), vilket dock kanske inte riktigt är fallet då det istället verkar vara två trenationskorsningar med något hundratal meter emellan.

Viktoriafallen. på rullande fot igen och färdas på trafikfattiga vägar av god standard genom lövfällande mopaneskog och relativt öppen trädsavann. Redan efter tre kvart passerar vi infarten till vår lodge, Camp Nkwazi 15, men fortsätter tills vi får anledning att stanna för Dark Chanting-Goshawk. Lunch intas på Zambezi Waterfront Resort vid Zambezifloden och alldeles bredvid Mosi-oa-Tunya 16 National Park. Det har sedan blivit dags att besöka de berömda Viktoriafallen. Vattenmassorna är förvisso föga imponerande vid torrtider som dessa, men å andra sidan slipper vi bli blöta av vattenkaskaderna som då också delvis skymmer de imponerande geologiska formationerna (påminnande om Grand Canyon i miniatyr). Red-winged Starling och pilgrimsfalk noteras. Framemot kvällen välkomnas vi till den mycket gemytliga Camp Nkwazi. Allmänintrycket är att det är resans allra finaste boende. Våra fina hus ligger i två rader längs med en liten blindtarm av Zambezifloden, den inre raden intill en liten våtmark (närmast att betrakta som en avsnörd korvsjö). Middagen håller samma höga klass och serveras värdigt ett nobelt sällskap. Måndag 1 december De allra morgonpiggaste ser African Hobby och Bat Hawk passera förbi terassen. African Finfoot verkar nästan oförskämt lätt att finna här och vi ser totalt minst tre olika honor och ungfåglar (Neil & Mark påstår att de 15 Nkwazi betyder skrikhavsörn på lokalt språk. 16 Mosi-oa-Tunya betyder The Smoke Which Thunders på lokalt språk och hänvisar till Viktoriafallen, som David Livingstone alltså döpte om för att tillära sin regent. Även en zambisk ölsort. 14 ser en hanne, men undertecknad vidhåller att denna art endast består av honor och förökar sig genom celldelning ). Black Cuckooshrike och Southern Black- Flycatcher ses bakom lodgen, dit vi får sällskap av en lokal guide. Denne talar väl för sin sak och verkar säker på att kunna förevisa ett antal eftertraktade arter, varför vi följer hans rekommendation och åker till Katombora Forest en bit uppströms. Guld och gröna skogar pulvriseras dock till Yellow-throated Petronia och White Helmetshrike. Så värst mycket bättre blir det inte nere vid floden heller, även om Chirping Cisticola var välkommen eftersom ena båten missade den vid förra tillfället. Lesser Honeyguide är än mera färglös, vilket även gäller Little Rush-Warbler som hörs ute i vassen. Fina obsar på Redfaced Mousebird muntrar kanske i alla fall upp någon. På tillbakavägen stannar vi för en uppflygande fågel som visar sig vara Kurrichane Thrush. Dess oroliga beteende visar sig bero på en Boomslang, en gracil trädorm med mycket god aptit för ägg och fågelungar. Efter en segdragen lunch i Livingstone gör vi vårt bästa för att gå vidare med ett kort besök vid en ravin, som dock inte heller levererar enligt förhoppning. Några föredrar att retirera till lodgens domäner, mdan övriga besöker reningsdammarna. Äntligen vänder artlyckan något och vi kan inbringa vår första (!) African Harrier- Hawk samt Allen s Gallinule och Lesser Jacana. Den senare orsakar relativt ofta diskussion gentemot juvenil African Jacana. Så också nu. Att vi inte ser en enda juvenil African Jacana bland hundratals adulta är givetvis en indikation i rätt riktning och all skepsis kapitulerar när vit vingbakkant konstateras i flykten. Fina obsar på Zebra Waxbill avslutar besöket. Undertecknad lovar, med anledning av barnen som slår kullerbyttor i slammdammar-