En militär verksamhet med civila inslag Ridkonstens historia 1850 1950 Susanna Hedenborg Det kan icke vara tal om, att hästen varken nu eller inom överskådlig framtid försvinner ur armén. (Hästen i Sverige, 1939, s 455) Inledning Tänk vad svårt det är att förutspå framtiden! Citatet ovan är hämtat från boken Hästen i Sverige som utkom 1939. Det var Sven Colliander, chef för Ridskolan Strömsholm, som förutspådde vad som skulle hända med hästarna i armén. Han föddes 1890 och dog 1961 och förutom att vara chef på Strömsholm var han Olympisk ryttare 1928 och 1936 i fälttävlan och dressyr. Under början av sitt liv såg han en rejäl ökning av antalet hästar i Sverige. Mot slutet av livet måste han ha förstått att hans förutsägelse inte hade slagit in. På 1960-talet var nästan hela samhället motoriserat och hästens roll hade förändrats kraftigt. I det här kapitlet står perioden 1850 till 1950 i fokus. Då spelade armén en viktig roll för utvecklingen inom ridkonsten i Sverige. Inte minst genom Ridskolan Strömsholms verksamhet. Hästens förändrade roll I mitten av 1800-talet bodde de allra flesta svenskar på landsbygden. Hundra år senare var Sverige mitt uppe i det forskarna kallar en industrialiseringsprocess arbeten mekaniserades och allt fler människor bodde i tätorter. Två världskrig hade drabbat världen, och även om Sverige var neutralt under krigen lämnades samhället inte opåverkat. Även synen på hästen och hästens användning förändrades på avgörande sätt. Det mest markanta var att hästen gick från att vara ett bruksdjur till att bli ett fritidsdjur. 1
Sverige var innan industrialiseringen ett fattigt land och hästen var dyr. Det var inte ovanligt att hästen fanns med på familjebilder och en välskött häst gav familjen status. Hästen användes framför allt som dragare i jordbruket, skogsbruket, inom transportsektorn och i armén. Det var män som arbetade med och skötte hästar. Under slutet av 1800-talet ökade antalet hästar i jordbruket. Hästen kom att ersätta oxen på många platser. Det var jordbrukets mekanisering som satte fart på utvecklingen. Många jordbrukare ville använda en tung typ av häst och den belgiska ardennern blev populär (du kan läsa mer om hur antalet hästar har förändrats över tid och hur aveln har sett ut i Jan Philipssons kapitel Hästar och hästavel i denna bok). Samtida så kallade hippologer ifrågasatte jordbrukarnas val av hästar och menade att den tyngre hästen inte kunde tillgodose den svenska arméns behov. Istället önskade man sig en lättare typ av häst. Hästen roll i samhället framkom även i hippologers, och andras, diskussioner om hur hästarna skulle tas om hand. England var ett föregångsland vad gäller djurskydd och fick sin första lagstiftning redan på 1820-talet. I Sverige kom den första djurskyddsförordningen 1857. Boken Vackra Svarten, skriven av den brittiska författarinnan Anna Sewell, utkom i Sverige 1891. Berättelsen återges genom hästen Svarten och läsarna får följa hans liv tillsammans med bra och dåliga ägare. Inte minst omvittnas en droskhästs förödande liv. Sewells bok var ett inlägg i djurskyddsdebatten och genom den svenska travkalendern uppmanades svenska läsare (särskilt pojkar) att ta till sig budskapet. Djurskyddsdiskussionen fortsatte och aktualiserades inte minst under Ryttarolympiaden som gick av stapeln i Stockholm 1956. Fälttävlansritten reds under svåra förhållanden och en av de svenska hästarna, Iller, föll så illa att han fick avlivas på plats. En utredning om hur djurskyddet hade beaktats under tävlingen gjordes. Där framkom att arrangörerna hade gjort vad de kunde. 2
Nationella organisationer Kappkörningstävlingar hade funnits länge på den svenska landsbygden, men under 1800- talet kom även kappridning igång. I mitten av 1800-talet fanns det många olika organisationer som bedrev tävlingsverksamheter som involverade hästar i kör- och ridkonst. Ofta var det lokala organisationer som fanns under några få år drivna av entusiaster. Under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet kom hästsporten att professionaliseras i det att nationella organisationer bildades: Svenska Jockeyklubben 1890, Svenska Trafsällskapet 1900. Även för ridsporten bildades en nationell organisation Svenska Ridsportens Centralförbund (SRC). Det var i samband med de Olympiska spelen 1912. Under 1800- talet hade flera försök med Olympiska spel gjorts, men det var inte förrän i Aten 1896 som spelen hittade sin nuvarande form. Fyra år senare, vid OS i Paris 1900, gjorde ridsporten debut. Bland annat tävlade man i en klass som hette hacks and hunter combined där olika gångarter visades upp. Andra grenar var höjd- och längdhopp till häst samt fyrspannskörning. Ridsporttävlingarna tog därefter en paus, och inte förrän 12 år senare i Stockholms-OS 1912 kom ridsportens grenar hoppning, dressyr och fälttävlan att bli en del av det ordinarie programmet. Det var den svenska hovstallmästaren Clarence von Rosen som tillsammans med en kommitté fick ansvaret för tävlingarna. Tävlingsverksamheten kom att vara SRCs viktigaste uppgift under 1900- talet. Under första hälften av 1900-talet kom andra organisationer inom ridsporten att bildas. De lantliga ryttarföreningarna var först ut efter SRC. Den första av dessa bildades 1928 i Stävie och knappt tio år senare (1936) kom de Skånska Lantliga Ryttarföreningarnas Centralförbund (SLRC). År 1942 bildades ett förbund på nationell nivå. Bakgrunden var 3
att man ville utbilda och förkovra föreningens medlemmar och att genom avhållandet av tävlingar höja intresset för den varmblodiga hästen. Det var inte minst dåtidens hippologer som drev utvecklingen. Flera av dem var även ledande inom andra idrottsorganisationer. Hippologerna var, liksom den moderna idrottens företrädare, starka företrädare för nyttan av tävlingsverksamhet och menade att det var vid tävlingar som hästarnas kapacitet verkligen provades. Möjligheterna att spela på trav- och galopptävlingarna diskuterades, men först 1923 tilläts totalisatorspel. Ett viktigt motiv var att vinsten från spelet skulle användas för att stödja aveln av hästar som tillgodosåg arméns behov. Många av hippologerna hade även en plats inom armén. Att det var militärer som dominerade ridsporten är tydligt i SRCs styrelse fram till mitten av 1900-talet var alla styrelsemedlemmar män med militära titlar. Det var inte bara i styrelsen som militären dominerade. Fram till 1950-talet var även en majoritet av tävlingsryttarna män med militära titlar. Bland de tävlande fanns det några kvinnor, trots att förbundet under 1920- talet hade försökt utesluta kvinnorna som tävlingsryttare. Kanske var det den starka kopplingen till militären som gjorde att det tog längre tid för svenska kvinnor att få rida på internationell nivå, än till exempel de brittiska kvinnorna? Det var först under andra hälften av 1900-talet, den period som beskrivs av Gabriella Thorell i kapitel Utveckling och framväxt i det moderna samhället, som svenska kvinnor kom fram inom tävlingsverksamheten på internationell nivå. Fältridklubbar och jaktridning Från sent 1800-tal växte det fram ridklubbar från norr till söder i Sverige. En av de första som bildades var Stockholms fältridklubb. Klubben startade 1886. Ett annat exempel är Bodens fältridklubb som började sin verksamhet 1907. Det finns flera exempel på liknande ridklubbar från hela landet och många av dem genomgick ungefär samma 4
historiska utveckling under 1900-talet. Till att börja med bestod verksamheten framför allt av tävlingar och inte minst jaktridning. De första åren var det endast män som var aktiva i ridklubbarna. Att det framför allt var vuxna män som var ryttare hade att göra med att hästen och ridandet ansågs nära kopplade till maskulinitet. Det var även så att många av de tidiga ridklubbarna hade nära koppling till regementen. På galoppbanor och på andra tävlingsplatser de flesta av dem nära kavallerierna tävlade officerare med varandra. Även om det i många länder i Europa fanns en över- eller medelklass som ägnade sig åt ridning som en fritidssysselsättning under 1800-talet, som Kari Lawe visat i sitt kapitel Rötterna i Europa, var det i Sverige framför allt inom armén som ridning ägde rum vid denna tid. Landet var fattigt och över- och medelklassen liten. Det fanns några ridskolor i de större städerna där de som hade råd kunde lära sig rida. Ridskolorna som ett slags fritidsgårdar för barn och unga, som vi känner de idag, var långt borta (mer om den nutida ridskolan kan du läsa i Gabriella Thorells kapitel). Ridskolan Strömsholm I Sverige var ridkonstens utveckling under perioden 1850 till 1950 nära förknippad med arméns ridskola på Strömsholm. Det var riksdagen som beslutade om att arméns officerare behövde en egen ridskola och att ridskolan förlades till Strömsholm berodde på att det där redan fanns ett statsstuteri och därmed ett hästmaterial för undervisningen. Chefsbefattningen på Strömsholm utövades av chefen för Stuteriet. Den första av dessa var hovstallmästare Pehr Philip Jakob Waloddi Fischerström, som även var stallmästare. Efter Fischerström skildes dessa befattningar åt och nu utsågs istället en särskild ryttmästare som skulle leda undervisningen i ridning. Verksamheten var till en början liten och elevantalet var mellan 14 och 25 stycken. Dessa gick i perioden 1868 1875 en kurs på sex månader. Därefter förlängdes kursen till 10 månader. Från 1927 tillkom en instruktörskurs. 5
Eleverna skulle rida tre hästar om dagen. Eftersom de hästar som användes framför allt var de hingstar som fanns på stuteriet var hästmaterialet blandat. Från 1876 skulle officerare medföra två tjänstehästar. Från 1889 fick eleverna även rida de outbildade unga hästarna remonterna. Undervisningen utvecklades och från 1909 bestämdes att eleverna skulle rida sex olika hästar en äldre och en yngre hingst; en äldre och en yngre tjänstehäst och en äldre och en yngre remont. Efter hand kom hingstarna att helt ersättas av skolhästar. Under perioden 1868 och 1876 var undervisningen inriktad på skolridning inomhus i manege. Men med tiden kom utomhusridning att bli viktigare och i mitten av 1880-talet infördes terrängridning på schemat. Det var sedan löjtnant Gustaf Nybleus blivit lärare. I slutet av 1880-talet blev löpningsridning viktig. Friherre, Bror Cederström, som 1892 blev stallmästare, stödde denna inriktning. Colliander, som presenterats ovan, underströk att jakterna på tjänstehästarna kom att utgöra en viktig del av utbildningen. Av hans text framgår att ryttarna började med lätta jakter på 3000 meter, med maxhöjd respektive bredd på hinder på 1 till 3 meter för att i slutet av säsongen vara uppe i 6000 till 8000 meter, hinderhöjder på 1.40 samt gravar på upp till 5 m. Runt sekelskiftet förordades det att de hästar som eleverna skulle rida framför allt skulle vara skolade i kappridning, fältridning och dressyr. I slutet av 1800-talet tävlade man i dressyr genom att visa upp olika gångarter och eventuellt några språng över hinder. Det fanns inga bestämmelser om fasta rörelser som skulle genomföras. Även hinderhoppning förekom. När det gäller just detta kan det vara intressant att notera att den lätta sits, som vi nu är vana vid att se på hoppbanorna, inte förespråkades för drygt hundra år sedan vare sig på galoppbanan eller på hinderbanan. Hindren var inte så höga (runt 60 70 cm) och samtiden ansåg att ryttaren skulle sitta djupt i sadeln för att hjälpa hästen upp i språnget. Ser man på gamla bilder av hinderhoppning kan man se just detta. Det här handlade inte bara om en metod utan även om hur man såg på män och manlighet under denna tid. En 6
riktig man skulle gå mycket rak och upprätt det tydde helt enkelt på god karaktär. Stärkkragen var en hjälp för detta. Först i början av 1900-talet ändrades metoden till en lättare sits med ett framåtlutat överliv där hästen gavs större frihet. Lärare från Strömsholm tog med sig ridkonst från Europa. I Italien hade Federico Caprilli utvecklat den lätta sitsen. Ledarskap och utbildning Ridkonstens koppling till en allmän karaktärsutbildning och ledarskapsutveckling, som redan omnämnts i Kari Lawes kapitel är tydlig även under denna period vilket framgår av följande citat: Genom det dagliga umgänget med hästar i snart sagt alla väder samt alla åldrar och utbildningsstadier har de fått lära sig något mera. Självbehärskning, tålamod och hänsyn! Egenskaper av värde inte bara vid umgänget med djur, enkannerligen hästar, utan kanske lika mycket vid den mer eller mindre påtvingade samvaro med andra människor, som ingen undgår här i livet, eremiten möjligen undantagen. På Strömsholm har inte bara utbildats hästkarlar utan också fostrats karlar; föregångsmän inte bara på hästryggen utan även i övrigt. (Den svenska hästen i arbete och sport, 1959, s 260 261) På 1930-talet förändrades verksamheten på Strömsholm igen. Kavalleriet krymptes och även underofficerare skulle nu lära sig att rida på ridskolan. Utbildningens förändring kan ses som en följd av motoriseringen. Efter första världskriget hade hästantalet minskat kraftigt i hela Västeuropa. Strömsholm skulle nu bli arméns rid- och körskola för alla truppslag. I samband med att hela armén skulle utbildas minskade undervisning i krigskonst och gymnastik. Strömsholm kom samtidigt att bli navet för utvecklingen av ridkonst, vilket inte minst framkommer genom Sveriges framgång på tävlingsbanorna internationellt. Under denna period var Sverige framstående i framför allt dressyr och 7
fälttävlan. Att Sverige fick vara värdland för Ryttarolympiaden 1956 är även det ett tydligt tecken. Läsa vidare Från den tidsperiod som kapitlet beskriver finns några praktverk om hästsporten: Trädgårdh, C, et al, Hästen i Sverige: samlingsverk om den svenska hästen, Stockholm: Svensk Litteratur, 1939 Insulander, E, Eriksson, K, Martin, F, (red)hästar och hästfolk i våra dagars Sverige, Stockholm: Thule, 1939 Martin F (red), Den svenska hästen i arbete och sport, Stockholm: Lindfors, 1959 En nutida studie om 1900-talet förändringar finns i: Hedenborg, S, Hästkarlar, hästtjejer, hästälskare: 100 år med Svenska ridsportförbundet, Strömsholm : Svenska ridsportförbundet, 2013 8