20 år efter järnridåns fall

20 år efter järnridåns fall För 20 år sedan kollapsade Östeuropas kommunistiska regimer och i dag är merparten av dessa länder medlemmar i EU. Här tittar vi tillbaka på de händelser som förändrade Europa: sovjetunionens fall som resulterade i ett slut på det kalla kriget och öppnade dörrar för Tysklands enande. Läs här bland annat om hur det gick till när miljoner människor höll händerna tvärs igenom de baltiska staterna och vad Jacques Santer säger om året 1989. SV Presstjänsten Direktoratet för medier Direktör - Presstalesman : Jaume DUCH GUILLOT Reference No.: 20091030FCS63488 Press switchboard number (32-2) 28 33000 1/7

Róża Thun om demokratiska förändringar i Central- och Östeuropa Den polska Europaparlamentarikern Róża Thun var en dissident och aktivist i Solidarność. Hon tycker inte om att tala om "Berlinmurens fall", men 20 år efter de stora förändringarna i Östeuropa berättar hon om sin syn på de demokratiska förändringarna för 20 år sedan. Du tycker inte om att beskriva de demokratiska förändringarna för 20 år sedan i Central- och Östeuropa som "Berlinmurens fall". Varför? "Berlinmurens fall" är en väldigt symbolisk och viktig tysk händelse. Men det som verkligen förändrade Europa var det att vi tillsammans i Europa klarade av att rasera järnridån. För mig är ord som "fall" och "kollaps" verb som signalerar passivitet. Men muren föll inte. Vi raserade den med hjälp av enorma ansträngningar och stort mod på båda sidor av ridån. Som aktivist i Solidarność var du personligen involverad i att få till stånd de förändringar som hände före 1989. Eller hur? Du vet, jag är en gammal kvinna, och det här är en lång historia (skrattar). Jag var involverad i den så kallade demokratiska rörelsen som dissident på 1970-talet före Solidarność. Det kom ett tillfälle när jag var ung då jag och mina vänner förstod att vi kunde ha inflytande. Vi trodde förstås ändå inte att Europa skulle förändras så mycket och att Polen skulle bli ett fritt demokratiskt land och ett medlemsland i EU. Vi som opponerade oss mot den kommunistiska diktaturen var fria människor, vi var normala i detta absolut anormala politiska system. Och det var lyx, även om vi betalade ett pris. Jag var talesperson för en studentorganisation som hette Studentkommittén för solidaritet varifrån större rörelser sedan utvecklades. Jag måste säga att trots att detta var oerhört svåra tider - polisen följde oss hela tiden och många av oss blev arresterade - så har jag väldigt goda minnen från den tiden. Framförallt eftersom jag var fri. Även om jag blev arresterad så var jag en fri människa och jag hade underbara vänner och jag lever i dag i ett Europa som har överträffat mina drömmar. Jag har förmånen att säga att jag faktiskt var med och gjorde skillnad. Vilka av dina förväntningar har uppfyllts och vad har gjort dig besviken? Att komma från en helt stängd värld till en helt öppen och fri marknadsekonomi var en stor utmaning. Polen förändras ständigt. Under de senaste 20 åren har allt förändrats, inte bara i hemlandet utan också utanför. När man tittar på en karta av Europa har samtliga grannar till Polen förändrats. I öst hade vi Sovjetunionen. I syd hade vi Tjeckoslovakien. Och i väst hade vi DDR (Tyska demokratiska republiken). Socialsystemet i Polen är inte tillräckligt utvecklat och rikt för att ta hand om dem som inte klarar sig. Så det finns människor som är frustrerade och har en svår tid. Men generellt sett är polacker motsatsen till frustrerade. Enligt mätningar är de nöjda med sina liv och med medlemskapet i EU. Vad är ditt budskap till nästa generation? Var aktiv och engagerad. När de blir äldre kommer det att vara väldigt viktigt för dem att titta tillbaka och se att de har lämnat några positiva spår i Europa. De äldre generationerna säger alltid "när vi var unga var det bättre att vara ungdom". Jag avskyr att höra det. Om vi var bättre skulle vi inte ha tillåtit de systemen att överleva så länge. De lever i välsignad tid. Jag önskar dem att de vaknar upp på morgonen, ler åt sin samtid, njuter av den och känner ansvar för den. Utvecklingen kan bara gå framåt om de är involverad i omvärlden runt omkring dem; i kommunen, skolan, kyrkan, universitetet, regionen, nationell och europeisk politik. Jag önskar dem att gifta sig, att få barn och leva ett lyckligt liv och skicka vidare optimismen vidare till nästa generation. 20091030FCS63488-2/7

Jacques Santer om Berlinmurens fall "Dagen efter att muren hade fallit fanns det massor av 'Trabanter' vid Luxemburgs gränser", minns Jacques Santer, tidigare kommissionsordförande i EU och premiärminister i Luxemburg. I en intervju om händelserna 1989 berättar han för oss att många Östtyskar ville komma och se Radio Luxemburg eftersom det var en symbol för "fred och frihet". Hur minns du händelserna 1989? Var du involverad på något sätt? Vid den tiden var jag premiärminister i Luxemburg och 1990 hade vi ordförandeskapet i EU. Vi var lika förvånade som alla andra över Berlinmurens fall. Men vi visste också att det hade skett liknande händelser, som de i Ungern, Polen och Tjeckoslovakien. Dagen efter att muren föll fanns det massor av "Trabanter" (Östtyska bilar) vid Luxemburgs gräns och Luxemburgs tulltjänstemän ringde mig och frågade vad de skulle göra med dessa bilar som inte hade visum. Många av människorna i bilarna ville se Radio Luxemburg. Så jag släppte in dem. De fick se radiostationen och sen var de tvungna att åka eftersom de inte hade tillåtelse att stanna. 20 år efter murens fall och sett från Västeuropa: vad tycker du om dagens situation? Har reformerna varit framgångsrika? Jag tycker att det är en framgångshistoria. Det har också skapat en del nya problem eftersom det har krävt stora ansträngningar. Jag är fortfarande stolt över två händelser när jag var kommissionens ordförande. För det första; införandet av euron den 1 januari 1999. Vi vet inte vad EU skulle vara utan euron. För det andra; att vi var den första kommission som satte upp en utvidgningsstrategi vilket ledde till utvidgningen 2004 och 2007. Jag är väldigt nöjd med att ha bidragit till detta. 20091030FCS63488-3/7

20 år efter förändringens tid 1989 Järnridån mellan öst och väst delade upp Europa i ett halvt sekel innan kommunistregimer i central- och Östeuropa kollapsade tidigt på 1990-talet. För två decennier sedan stod människor i Östeuropa upp för sina mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och demokrati. I dag är de fullvärdiga medlemmar i EU med alla fördelar som det för med sig. Nu tittar vi tillbaka på de händelser som ägde rum för 20 år sedan. I takt med att Sovjetunionen växte fram som en världsmakt efter andra världskriget etablerade kommunistiska regimer sig i central- och Östeuropa. Men många människor i dessa samhällen accepterade aldrig att demokratin hade försvunnit från deras stater. Den första sprickan i järnridån visade sig redan under den ungerska revolutionen 1956, Pragvåren 1968 och den polska solidaritetsrörelsen under tidigt 1980-tal, då människor tydligt utryckte sin önskan om självständighet och demokrati. 1989 Februari-april Runda bordet-samtal mellan det polska kommunistpartiet och fackföreningen Solidaritet. Mars Ungefär 80 000 demonstranter samlas i Budapest för att kräva demokrati. 4 och 18 juni I de halvöppna valen i Polen vinner fackföreningen Solidaritet 99 av 100 stolar i senaten. 27 juni Utrikesministrarna från Österrike och Ungern möts för att klippa upp stängslet vid riksgränsen i Sopron. 19 augusti Gränsen vid Sopron öppnas i tre timmar för en symbolisk paneuropeisk picknick. Fler än 600 östtyska medborgare tar tillfället i akt och går över gränsen. De ungerska gränsvakterna ingriper inte. 23 augusti Den baltiska kedjan: Två miljoner människor fattar varandra i händerna och bildar en 600 kilometer lång mänsklig kedja över Estland, Lettland och Litauen för att uppmärksamma 50- årsjubiléet av Molotov-Ribbentroppakten. 24 augusti Tadeusz Mazowiecki från fackföreningen Solidaritet blir president i Polen efter att den kommunistiska kandidaten inte har lyckats med att bilda ett kabinett. Därmed är den första icke-kommunistiska regeringen i det kommunistiska Europa bildad. 11 september Den ungerska regeringen meddelar att östtyska flyktingar inte ska sändas tillbaka utan istället ges tillåtelse att resa till väst. 13000 östtyska flyktingar flyr genom Ungern till Österrike och Västtyskland. Järnridån mellan Österrike och Ungern upphör att existera. 7 oktober Det ungerska kommunistpartiet upphör officiellt att existera - som det första i det kommunistiska blocket. 9 oktober Demonstrationer i Leipzig, Östtyskland. 70 000 människor samlades och sjöng "We are the people". 18 oktober Erich Honecker avgår i Östtyskland. 4 november Över en miljon människor samlas för en demonstration på Alexanderplatz i Östtyskland. 9 november Den Östtyska regeringen tar bort utreserestriktionerna. Berlinmuren faller. 17 november Sammetsrevolutionen tar fart. Polisen slår med våldsamma medel ner en demonstration i Prag. Senare sprids massdemonstrationerna i alla stora städer i Tjeckoslovakien. Antalet demonstranter som deltar i Prag är så många som 800 000 och i Bratislava stiger det till 100 000. 16 december 20091030FCS63488-4/7

Protester bryter ut i Timisoara, Rumänien, som ett svar på regeringens försök att vräka dissidenten och pastorn László Tőkés. Protesterna sprids senare till Bukarest och Nicolae Ceausescu håller ett tal till fler än 100 000 människor. Hela landet ser det på tv och mötet slutar i kaos. Revolution bryter ut. 25 december Nicolae Ceausescu avrättas. Under de följande åren deklarerade de baltiska staterna sitt oberoende från Sovjetunionen och fria val hölls i hela området. Józef Antall blev vald till Ungerns nya premiärminister. Den 3 oktober 1990 förenas Tyskland. I december 1990 väljs Lech Walesa till premiärminister i Polen. I juni 1991 lämnar sovjetiska trupper Ungern och i december 1991 upphör Sovjetunionen att existera. 20091030FCS63488-5/7

20 år efter den baltiska kedjan I augusti 1989 fattade två miljoner människor varandra i handen för att bilda en mänsklig kedja som sträckte sig över Estland, Lettland och Litauen. Manifestationen hölls för att dra uppmärksamhet till 50års jubileet av Molotov-Ribbentroppakten år 1939. Dessutom; den första icke-kommunistiska regeringen i Östeuropa formades i Polen. 20 år efter dessa händelser delar ledamöterna i Europaparlamentet med sig av sina minnen. 1989, året då demokratiska vindar förändrade situationen för Polen, Ungern och Tjeckoslovakien, rådde fortfarande Sovjetiskt styre i de baltiska staterna. Men den 23 augusti 1989 inträffade en oväntad protestaktion - den så kallade baltiska kedjan. Denna manifestation i form av en 600 kilometer lång mänsklig kedja ledde Estland, Lettland och Litauen till frihet från Sovjetunionen. På flera sätt ses denna händelse som lika betydelsefull som Sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien och Berlinmurens fall. Kan jämföras med Gandhis ickevåldsprincip Sandra Kalniete, nyvald ledamot i Europaparlamentet och före detta kommissionär för Lettland, deltog personligen i organiseringen av självständighetsrörelsen. Nu, 20 år senare, blir jag fortfarande rörd när någon nämner den baltiska kedjan. Trots att det har gått 20 år har det inte förlorat sin symboliska betydelse. Manifestationen kan jämföras med Gandhis ickevåldsprincip. Svarta band för att uppmärksamma dagen Vytautas Landsbergis, ledamot i Europaparlamentet (Europeiska folkpartiets grupp) och tidigare ledare i Litauens självständighetsrörelse, har berättat för oss om hur hans land minns detta sorgliga jubileum. I Litauen har vi uppmärksammat den skamliga Molotov-Ribbentroppakten sedan 1987 på Internationella svarta bandets dag. Och han fortsätter att berätta om manifestationen över de baltiska staterna: Den baltiska kedjan skickade ett tydligt budskap över världen. Det sa: "vi kräver frihet och vi kommer att kämpa för det med fredliga medel. Det måste få ett slut med våld och orättvisa!" Estniska Tunne Kelam, också han ledamot i Europaparlamentet, var en av huvudkrafterna bakom den första offentliga protestdemonstrationen mot Molotov-Ribbentroppakten. 1989 var de baltiska staterna ockuperade av hundratusentals sovjetiska soldater. Med tanke på detta får man säga att folkets initiativ att organisera en mänsklig kedja för två miljoner människor är unik. Det är värt en plats i historieböckerna, säger han. Östeuropas första demokratiskt valda regering I augusti 1989 valdes också Östeuropas första icke-kommunistiska regering sedan andra världskriget. Den 24 augusti 1989 tillträdde Tadeusz Mazowiecki som polsk premiärminister. Polen hade två månader dessförinnan - som det första Östeuropeiska land - hållit fria och demokratiska val. Janusz Onyszkiewicz, tidigare ledamot i Europaparlamentet berättade för oss att junivalet 1989 gjorde att nedbrytningen av det sovjetiska systemet tog ytterligare fart. Utvecklingen i Sovjetunionen med glasnost och perestrojka gav också den demokratiska rörelsen en tro på sig själv och på framtiden, även om inget kunde tas för givet. Det var på samma sätt som med det döda lejonet - alla runt om kan säga att det är dött, men någon måste verkligen gå fram och dra i svansen och försäkra sig om det, säger Onyszkiewicz. Han säger att den demokratiska processen och utvecklingen i Polen hade en stor roll för Berlinmurens fall. När Polen avvisade kommunismen som styrelseform blev det tydligt att frågan om DDR:s status skulle aktualiseras förr eller senare, och att det i slutändan skulle leda fram till Berlinmurens sammanbrott. Fotnot. Ickeangreppspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland blev underskriven den 23 augusti 1939. Pakten gav Sovjetunionen fria händer i Finland, Estland, Lettland, Litauen samt delar av Polen och Rumänien. 20091030FCS63488-6/7

Tjugo år sedan järnridån började rämna En sommardag 1989 klipptes taggtråden upp vid gränsen mellan Österrike och Ungern. Denna historiska händelse följdes senare av Berlinmurens öppnande i november samma år, Tysklands återförening och Sovjetunionens sammanbrott. Tjugo år senare delar några ledamöter med sig hur de upplevde händelserna utanför den ungerska staden Sopron. Samtidigt som tio tusentals östtyskar började strömma in i Ungern bestämde sig Ungerns dåvarande utrikesminister Gyula Horn och hans österrikiske kollega Alois Mock att den 27 juni 1989 klippa upp gränsstängslet nära Sopron. Järnridån var en symbol för den ideologiska och fysiska gränsen som delade Europa i Öst och Väst. Med dagens öppna gränser är det svårt att inse att européerna inte var fria att resa och möta varandra. Liksom att flera hundratals människor förlorade livet när de försökte fly till Västeuropa. Frihetens kraft har inga gränser På 1980-talet deltog den ungerske Europaparlamentarikern József Szájer (EPP-ED) i oppositionens förhandlingar med det styrande kommunistpartiet. - De som bröt upp gränsen vid Sopronpuszta för tjugo år sedan genomförde en av 1900-talets största historiska händelser, säger 48-årige Szájer som nu börjar sin andra mandatperiod i Bryssel. Han lägger till att den paneuropeiska picknicken är en påminnelse om att frihetens kraft har inga gränser. Szájer berättar att han lämnat över en bit av taggtråden från Sopron till parlamentets talman Hans-Gert Pöttering och kommissionens ordförande José Manuel Barroso. - Jag gav bitarna till europeiska politiker vars länder har varit fria längre än vi har, för att de varje dag ska bli påminda att även de största förtryckarregimerna kan fällas. Historisk tidpunkt Europaparlamentarikern Christa Prets (PES) följde järnridåns fall från den österrikiska sidan. Från 1987 till 1999 hade hon ledande politiska befattningar i delstaten Burgenland som gränsar till Ungern. - Det var fascination. Det var som 1956 när ungrarna kom, och ville bli fria. För hela regionen var det en historisk tidpunkt. 62-åriga Christa Prets säger att för gränsregionens befolkning innebar murens fall många fördelar, exempelvis för den historieintresserade som nu lätt kan resa till arkiven i Sopron och inte behöver vänta i timmar vid gränskontrollen. - Rent allmänt kommer vi varandra närmare. Ungrarna reser till Österrike för att handla och tvärtom. Viktigt steg på vägen mot fri demokrati Den tyska civilrättsaktivisten Gisela Kallenbach, Europaparlamentariker för den Gröna gruppen 2004-2009, växte upp i forna Östtyskland där hon inte fick ta sin "Abitur" på grund av sin sociala bakgrund och kristna tillhörighet. - Vi var alla ganska häpna över händelserna i juni 1989. Varför? För det första kunde ingen av oss föreställa sig att vi under vår livstid skulle se järnridån försvinna. För det andra av rädsla att fler vänner, familjemedlemmar och kollegor skulle lämna för det gyllene väst, säger 65-åriga Gisela Kallenbach som berättar att hon i demonstrationerna under hösten 1989 var bland dem som skrek "Vi stannar" som svar på demonstranternas rop "Vi vill komma ut". Gisela Kallenbach tillägger att det var ett viktigt steg på vägen mot fri demokratin och ett enat Tyskland att gränsstängslet bröts. Och säger att den dåvarande ungerska regeringen ska tackas för sitt mod. 20091030FCS63488-7/7