Intensivövervakning med elektronisk kontroll påföljd eller verkställighetsform?

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Karin Nordenswan Intensivövervakning med elektronisk kontroll påföljd eller verkställighetsform? Examensarbete 20 poäng Helén Örnemark-Hansen Straffrätt HT 2007 1

Innehåll SUMMARY 4 SAMMANFATTNING 6 FÖRORD 8 FÖRKORTNINGAR 9 1 INLEDNING 10 1.1 Syfte och frågeställning 10 1.2 Avgränsning och material 11 1.3 Metod 12 1.4 Disposition 12 2 VARFÖR IÖV BLEV OCH FÖRBLIR EN VERKSTÄLLIGHETSFORM LAGSTIFTARENS RESONEMANG 14 2.1 Försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll 14 2.1.1 Förarbeten 14 2.1.2 Riksdagsdebatten 17 2.2 Försöksverksamheten blir permanent 17 2.3 Ändringar i Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll 21 2.3.1 Förarbeten 21 2.3.2 Riksdagsdebatten 23 2.4 Utvärdering en tidig utredning av BRÅ 24 2.5 Sammanfattande kommentar 25 3 IÖV OCH VERKSTÄLLIGHET I ANSTALT EN JÄMFÖRELSE31 3.1 Intensivövervakning med elektronisk kontroll 31 3.1.1 IÖV enligt kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd 31 3.1.2 IÖV enligt frivården 32 3.1.3 IÖV enligt BRÅ 34 3.2 Verkställighet i anstalt 36 2

3.3 En jämförelse 37 3.4 IÖV ur offrets perspektiv 40 3.4.1 Inledning 40 3.4.2 Sammanfattande kommentar 42 3.5 Allmänhetens syn 43 4 IÖV I VERKLIGHETEN TILLÄMPNING OCH RÄTTSSÄKERHET 46 4.1 Myndighetspraxis 46 4.1.1 De formella kraven 46 4.1.2 Statistik och frivårdens verksamhet 47 4.1.2.1 Brott- och straffstatistik 47 4.1.2.2 Ansökningar 48 4.1.2.3 Avslag 48 4.1.2.4 Upphävanden 49 4.1.2.5 Lokala skillnader 50 4.1.3 Sammanfattande kommentar 50 4.2 Domstolspraxis 54 4.2.1 Rättsfallen 54 4.2.2 Sammanfattande kommentar 56 4.3 IÖV och den dömande makten 58 4.3.1 Praxis i de allmänna domstolarna 58 4.3.1.1 Rättsfallen 58 4.3.1.2 Sammanfattande kommentar 59 4.3.2 IÖV ur en domares perspektiv 61 5 STRAFFRÄTTSIDEOLOGIER OCH IÖV 64 5.1 Proportionalitet, prevention och humanitet 65 5.1.1 Inledning 65 5.1.2 Sammanfattande kommentar 66 5.2 Artbrott och återfall 68 5.2.1 Inledning 68 5.2.2 Sammanfattande kommentar 69 6 EN INTERNATIONELL ÖVERBLICK 71 7 SLUTSATS 74 BILAGA A 78 BILAGA B 76 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 78 3

Summary Electronic monitoring was introduced in Sweden in 1994. The government started with a pilot project that allowed offenders, which had been sentenced to no more than two months in prison, to apply for an electronic tag. The project became permanent and electronic tagging was kept as an executive measure. Several official reports have considered the subject and the government have decided to maintain the current status of electronic tagging every time. I question that decision in this paper. The arguments presented by the government are weak and many times they reason in circle. They asserted, amongst other things, that prison and electronic monitoring are equivalent and that the criterion for accepting an application is so standardized that the courts involvement is unnecessary. The former is not true, in my opinion. Prison and tagging are different to such an extent that they cannot be perceived as to infringe on the persons freedom in equal measure. Even the offenders and their cohabiters took that same view. Few facts support the assessment, which the government made, that these two penalties can be treated as one and this fact alone indicates that tagging should be an independent punishment. To be allowed tagging, the offender must meet certain formal demands. These demands are too rigid and risk making the system socially discriminating. Electronic monitoring can be used as a punishment for many serious crimes and the rules applied by the national prisons and probation administration are very inflexible. Furthermore, since the decisions are not monitored as closely as judicial practice they are hard to keep track of, which leads to diminished security. The precedential cases are few and unclear. The only crime that could lead to a denied application today is the gross child pornography offence. It is hard to say why this crime is singled out. It seems like the court is not willing to risk that this crime might be carried out in the home by the offender, whilst he is serving his sentence. They are, however, willing to take that risk when it comes to illicit distilling. These considerations indicate that there could be a new category of crimes, namely character crimes. The legislator s intention was that the common courts would not be affected by the new regime concerning electronic monitoring. It has been shown, however, that the courts do not disregard the option entirely. The court has been affected by electronic monitoring on three occasions and the legal situation is unclear. In these cases, the courts try to affect the outcome in the only way they can and this leads to an unsatisfactory semi-application of tagging as an independent penalty. Electronic tagging as an executive measure does not fulfill the demands made by the proportionality principle. The principle is not upheld if a crime demands prison time, but the real punishment is tagging. Furthermore, it is 4

not certain that similar crimes lead to similar penalties or that similar offenders are punished the same. Other penal law ideologies are also defeated with the system now in place and the crimes, which are perceived to motivate prison time, are the precise crimes that tend to be executed by tagging the offender. In my opinion, this sends mixed signals. Electronic monitoring is not different from the other penalties in the penal law system and, like the others, it should be an independent punishment sentenced by the court. No adequate motivation exists for applying a different system. 5

Sammanfattning Intensivövervakning med elektronisk kontroll introducerades i Sverige 1994. Man började då med en försöksverksamhet som innebar att personer med utdömda fängelsestraff på högst två månader kunde ansöka om att verkställa detsamma med s.k. fotboja. Verksamheten permanentades och man bibehöll IÖV som en verkställighetsform. Flera statliga utredningar har behandlat ämnet och regeringen har vid varje tillfälle beslutat att fotboja ska fortsätta vara en verkställighetsform istället för en egen påföljd. Detta ifrågasätter jag i uppsatsen. Regeringens argument för att låta fotbojan ligga på verkställighetsstadiet är tunna och tar formen av cirkelargumentation. De har bl.a. uttalat att fängelse och intensivövervakning är lika ingripande och kriterierna för att beviljas IÖV är så standardiserade att domstolens kompetens inte behövs. Det förra påståendet är, enligt min åsikt, inte sant. Fängelse och intensivövervakning skiljer sig i sådan grad att de inte kan uppfattas som två lika ingripande påföljder. Även de dömda och de sammanboende uppfattar det på detta sätt. Få fakta stödjer regeringens bedömning att dessa påföljder kan behandlas som en. Enbart den omständigheten innebär att fotboja borde vara en egen påföljd. De formella kraven för att beviljas IÖV lämnar mycket att önska. De är för rigida och riskerar att göra systemet socialt diskriminerande. Många allvarliga brott är aktuella då man talar om intensivövervakning och frivårdens bedömningsgrunder är mycket onyanserade. Då besluten inte heller övervakas på samma sätt som praxis är de även svåra att följa, vilket leder till att rättssäkerheten minskar. Den praxis som finns på området är fåtalig och oklar. Det enda brott som i dagsläget bör kunna leda till ett nekande är grovt barnpornografibrott. Det är svårutläst varför detta brott särskiljs. Det framstår som om domstolen menar att det skulle vara värre om grovt barnpornografibrott utfördes i hemmet, under tiden för verkställandet av straffet, än om hembränning gjorde det. Detsamma gäller dock inte för hembränningsbrott, där man har accepterat fotboja. Dessa bedömningar leder till att man riskerar att införa en ny kategori av brott, s.k. karaktärsbrott. Lagstiftarens tanke var att de allmänna domstolarna inte skulle påverkas av den nya ordningen med intensivövervakning. Emellertid har det visat sig att rätten inte helt bortser från verkställighetsalternativet. Vid tre tillfällen har de påverkats av IÖV vid påföljdsvalet. Rättsläget är även oklart på detta område. Domstolen försöker i dessa fall påverka valet av påföljd i den utsträckning de kan vilket leder till en otillfredsställande halvtillämpning av intensivövervakning som en egen påföljd. Intensivövervakning som en verkställighetsform uppfyller inte de krav som proportionalitetsprincipen ställer. Ett brott som anses kräva fängelse straffas 6

inte proportionellt då fotboja blir den egentliga påföljden. Inte heller är det självklart att lika brott leder till lika straff eller att lika gärningsmän får samma påföljder. Även andra straffrättsideologier går förlorade med det nuvarande systemet och detsamma leder till att de brott som särskilt bedöms motivera fängelse (artbrotten) blir de brott som istället kan verkställas med fotboja. Detta menar jag sänder dubbla signaler. Intensivövervakning skiljer sig inte från de andra påföljderna i straffrättssystemet och borde, i likhet med dem, vara en egen påföljd som domstolen dömer till. Tillräckliga argument för en motsatt ordning finns inte. 7

Förord Under en föreläsning på termin åtta upptäckte jag den frågeställning som jag har ägnat de senaste månaderna åt att klara ut. Det har inte alltid gått som på räls och därför vill jag först och främst tacka mina två rastkompisar Elin Andersson och Fredrik Livendahl som har fått de långa dagarna att kännas kortare och lyssnat på långa utläggningar om diverse intensivövervakningsrelaterade frågor. Deras sällskap har varit ovärderligt. Ytterligare en person som framförallt förtjänar tack är min mamma som har läst igenom denna långa uppsats trots att jag lovade henne ett 45 sidigt arbete. Jag vill även tacka min handledare Helene Örnemark Hansen som har bollat idéer och gett mig uppmuntran under terminen. Sist men inte minst vill jag tack Martin Borgeke som gav mig idén till denna uppsats under den där föreläsningen för ett år sedan. Det har varit ett utmärkt ämne att skriva om. Lund, november 2007-11-30 Karin Nordenswan 8

Förkortningar ASK BRÅ Ds. HD HovR IövF IövL IÖV Ju KOS KR KvaL KVFS KVS LR NJA Prop. Prot. RH RÅ SOU SvJT TR Aktuell Statistik från Kriminalvården Brottsförebyggande rådet Departementsserien Högsta domstolen Hovrätt(en) Förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll Intensivövervakning med elektronisk kontroll Justitieutskottet Kriminalvård och Statistik Kammarrätt(en) Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Kriminalvårdens författningssamling Kriminalvårdsstyrelsen Länsrätt(en) Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I Proposition Protokoll Rättsfall från Hovrätterna Regeringsrättens Årsbok Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning Tingsrätt(en) 9

1 Inledning Straffpåföljder har alltid varit en viktig del av kriminalpolitiken. De visar vad politikerna gör för att bekämpa brottsligheten. De visar hur samhället ser på brottslighet och de visar framförallt hur samhället ser på människor och deras rättigheter. I Sverige är det viktigt att inte utsätta individen för onödigt hårda straff. Vi är mycket påverkade av humana tankar. Inga grymma straff är acceptabla. Det mest önskvärda skulle vara om ingen behövde sitta i fängelse överhuvudtaget. Emellertid är proportionalitetsprincipen den rådande principen i Sverige och den kräver, som namnet avslöjar, proportion mellan straff och brott, vilket innebär att individer måste straffas. Politikernas strävan mot att undvika fängelse har dock lett till en bred flora av påföljder och intensivövervakning med elektronisk kontroll blev ett alternativ till fängelsestraffet för över tio år sedan. Man började försiktigt med en försöksverksamhet för att sedan utöka fenomenet till hela landet. Det nya straffet har med andra ord blivit en permanent del av svensk straffrätt. För allmänheten går fotbojan förbi relativt obemärkt då få nyhetsinslag och tidningsartiklar berör dess existens. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att de flesta inte vet hur en person kan få straffet intensivövervakning med elektronisk kontroll. Inte ens de juridikstuderande man stöter på under utbildningen verkar ha denna vetskap. Innebär detta att frågan är irrelevant? Svaret är naturligtvis nej. Detta innebär att ett system som är i stort behov av reform obemärkt smyger förbi utan att ifrågasättas i någon nämnvärd utsträckning. Därför har jag valt att skriva denna uppsats. Jag har en förståelse för att straffsystemets utformning i hög grad påverkas av politik och att regeringen kan ha politiska skäl för att agera som de gör, oberoende av de juridiska argumenten. Detta är dock en juridisk uppsats och mina argument och min kritik kommer att utgå från det perspektivet. 1.1 Syfte och frågeställning Jag ifrågasatte ordningen som innebär att frivården beslutar om vem som ska få verkställa sitt straff med fotboja första gången jag informerades om att så var fallet. Jag fick inget tillfredsställande svar och när det var dags att skriva examensarbete önskade jag utreda detta närmare. Min frågeställning skulle med andra ord kunna sammanfattas på detta enkla sätt: Varför är det så?! Emellertid är det kanske ändock klokt att utveckla detta enkla utrop. I andra termer: Borde intensivövervakning vara en egen påföljd. I den frågan ligger även följdfrågan: Vem bör döma till intensivövervakning, kriminalvården eller domstolen? Om domstolen skulle ta beslutet förutsätter jag att intensivövervakning skulle vara en egen påföljd. Jag ser ingen anledning till varför domstolen skulle ha en påföljd vid sidan av som de dömde ut på ett annat sätt än de andra. Av den anledningen menar jag att dessa två frågor smälter samman till viss del. De är beroende av varandra. Min uppsats ställer frågan om intensivövervakning med elektronisk kontroll borde vara en egen påföljd som döms ut av domstolen. Jag kommer inte i 10

någon större utsträckning gå in på hur detta bäst skulle utföras. Det arbetet lämnar jag åt regeringen. Utöver huvudfrågan tillkommer några underfrågor som jag har ansett vara relevanta att besvara: Vilka var regeringens argument för att införa och behålla intensivövervakning som en verkställighetsform? Är fängelse och intensivövervakning lika ingripande? Hur påverkar intensivövervakning offret och vilken hänsyn tar man till dem under det nuvarande systemet? Vilken syn har allmänheten? Är det nuvarande systemet rättvist och rättssäkert? Hur påverkar det nuvarande systemet de allmänna domstolarna? Hur väl stämmer det nuvarande systemet överens med de straffrättsideologier som råder i Sverige? Hur lämpligt är det att intensivövervakningen är skild från påföljdsbedömningen i förhållande till återfalls och artbrottsbedömningen? Hur har man löst frågan utomlands? 1.2 Avgränsning och material Min problemställning är mycket specifik och av den orsaken att jag vill utreda denna på ett tillfredsställande sätt har jag valt att avgränsa mitt material till att enbart behandla frågor som jag anser har relevans för frågeställningen. Jag ämnar inte att i allmänna ordalag beskriva fotboja utan det som är intressant är hur dess utformning relaterar till min frågeställning. Jag har även undvikit att falla in på sidospår som inte belyser frågan om verkställighet. Jag har valt att inte inkludera s.k. IÖV-utsluss i större uträckning. Denna form används i slutet av den dömdes straff i samband med frigång från anstalten. Min frågeställning är om intensivövervakning borde vara en egen påföljd som döms ut av domstolen. Jag menar att IÖVutsluss inte är relevant i denna diskussion då den hör till ett helt annat användningsområde av den elektroniska kontrollen. Mitt avstamp är i förarbetena. Jag ämnar redogöra de delar som rör intensivövervakning och dess ställning i påföljdssystemet noggrant. Jag har valt att fokusera på förarbetena i denna utsträckning av den anledningen att politikerna är de som skapar lagar i Sverige och det är därför deras resonemang som måste undersökas. Jag har identifierat de argument som har använts under åren och därefter koncentrerat vissa delar av min uppsats på att utreda dessa. Jag har även valt att kontemplera andra aspekter som jag 11

anser vara relevanta för att få en tillfredsställande bild av vilken ställning intensivövervakning borde ha. Mitt material har i huvudsak bestått av förarbeten, undersökningar och statistik. Undersökningarna är utförda av BRÅ och statistiken är från kriminalvården och BRÅ. Jag har även studerat protokoll från riksdagsdebatterna för att ge en bild av olika åsikter från de olika politiska partierna. Detta ger en bild av vilka partier som kan vara intresserade av att förändra det nuvarande systemet och det är intressant ur en politisk aspekt. Utöver detta har jag använt olika informationsfolders, material från kriminalvården, intervjuer med personal på kriminalvården, egna undersökningar, intervju med domare Martin Borgeke, rättsfall, artiklar och juridisk litteratur. Juridisk litteratur och juridiska artiklar har inte upptagit en stor plats i min materialsamling av den anledningen att jag har velat förankra denna uppsats mer i praktiken. Jag har önskat se närmare på hur fotboja verkligen används i praktiken och drar mina slutsatser av detta. Av den anledningen går jag inte heller lika djupt in på hur intensivövervakning skulle passa in i påföljdssystemet rent lagtekniskt. Det tillåter inte denna uppsats omfattning och jag är av åsikten att frågan om var fotboja hör hemma måste utredas först. 1.3 Metod Min uppsats är, som jag nämnde, mer praktiskt inriktad och av den orsaken har jag lagt relativt mycket tid på att undersöka hur intensivövervakningen är utformad och hur den dömdes vardag ser ut. Jag har önskat utreda om intensivövervakning i praktiken är lika ingripande som fängelse. För att avgöra detta har jag bedömt att empiriska fakta är av störst relevans. Jag har även önskat utreda hur besluten av kriminalvården tas i praktiken och jag har även i det hänseendet använt mig av empiriska fakta. Utöver detta har jag använt mig av egna intervjuer och enkäter. Ett av mina kapitel är dock mer teoretiskt och belyser frågan angående straffrättsideologier och intensivövervakning som verkställighetsform. I övrigt har, som nämnts ovan, en genomgång av förarbeten tagit upp stor del av min tid. 1.4 Disposition Jag inleder min uppsats i kapitel två med en redovisning av de förarbeten som har berört frågeställningen. Detta kapitel är indelat i underkapitel efter de olika gånger som frågan har varit uppe för behandling. I slutet av varje kapitel kommenterar jag det fakta jag har redovisat, för att knyta ihop säcken. Syftet med kapitel tre är att utreda hur lika fotboja och fängelse är. Jag presenterar de båda straffen, med betoning på intensivövervakningen. Jag berör även frågeställningen som relaterar till offrets roll under detta kapitel. Den övergripande frågan är hur offret påverkas av att en dömd får fotboja istället för fängelse då vistelse i anstalt var den utdömda påföljden. 12

Under kapitel tre kommer jag även att redovisa hur allmänheten ser på dessa två påföljder. Kapitel fyra berör fotboja som den tillämpas, dels av de allmänna förvaltningsdomstolarna och dels av de allmänna domstolarna. En stor del av kapitlet belyser dock fotboja som den tillämpas i förhållande till de dömda, dvs. hur myndigheten tar beslut och vilken typ av klientel som dominerar. Under detta kapitel redovisar jag även den intervju som jag genomförde med domare Martin Borgeke. Kapitel fem är mer teoretiskt inriktat och diskuterar intensivövervakningens förhållande till de straffsättsideologier som gäller i Sverige idag. Jag kommenterar även hur det nuvarande systemet förhåller sig till artbrottsinstitutet och återfallskriteriet. Mitt syfte med detta kapitel är att se närmare på om intensivövervakning som en verkställighetsform tillgodoser de straffrättsideologier som dominerar. Jag önskar även att analysera hur tillfredsställande resultatet blir då intensivövervakning är skild från påföljdsbestämningen i förhållande till artbrotts- och återfallsbedömningen. Under kapitel sex ämnar jag att blicka utanför Sveriges gränser för att belysa hur andra länder har hanterat intensivövervakning och kapitel sju kommer att sammanfatta och kommentera arbetet i sin helhet. 13

2 Varför IÖV blev och förblir en verkställighetsform lagstiftarens resonemang 2.1 Försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll 2.1.1 Förarbeten Det är allmänt accepterat att fängelse inte är en idealisk påföljd och p.g.a. detta söker man alltjämt efter alternativ till verkställighet på anstalt. Ett alternativ som regeringen uppmärksammade i början av 1990-talet var elektronisk övervakning (även kallad fotboja). 1 Detta hade tagits fram i USA och använts sedan 1980-talet. Där var användandet av intensivövervakning mer inriktat på själva övervakningen mer än på rehabilitering. De främsta skälen för systemet var ekonomiska. Intensivövervakningen användes på många sätt, dels som en självständig påföljd och dels som en verkställighetsform av delar av ett utdömt fängelsestraff. Man använde även intensivövervakning som ett alternativ till häktning och som en sanktion då den dömde bröt mot sina föreskrifter vid ett ordinärt övervakningsstraff. Intensivövervakningens längd avgjordes i de flesta fall genom en omräkning av det alternativa fängelsestraffet där en dag i fängelse kunde motsvara två eller tre dagar i frihet. 2 Ett annat skäl till stöd för intensivövervakning, som hade uppmärksammats i USA, var att den kan fungera som ett mellanting mellan vanliga övervakningsstraff och fängelse. Påföljden ansågs kunna hjälpa till att tillgodose proportionalitetsprincipens förverkligande. Man använde även humanitetsbaserade argument till stöd för påföljden. 3 Utöver en genomgång av intensivövervakningen i USA och olika tillgängliga tekniska hjälpmedel föreslog promemorian att en försöksverksamhet med intensivövervakning skulle inledas. 4 I övrigt stämde promemorian till största del överens med propositionens överväganden. Regeringen började sin proposition med att påpeka dels att de negativa verkningarna av fängelse var väl kända och dels att den nämnda påföljden 1 Prop. 1993/94:184, Försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll s. 10. 2 Ibid, s. 56 ff. 3 Ibid, s. 57 f. 4 Ds 1993:100, Försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll s. 24. 14

var mycket krävande ekonomiskt. Därför ansåg man det mycket relevant att finna lämpliga alternativ till vistelse i anstalt. Ett sådant alternativ ansåg man att intensivövervakning var. Undersökningarna från USA visade, enligt regeringen, att övervakningen kunde göras så pass intensiv att den mer liknade fängelse än de andra icke-frihetsberövande påföljderna som fanns vid denna tid. Därigenom skulle proportionalitetsprincipen uppfyllas. 5 Man föreslog att den dömde skulle underkastas sådan kontroll att han inte fick lämna sin bostad under andra tider än vad som bestämts på förhand. Dessutom skulle han avhålla sig från alkohol och droger. Detta skulle, enligt regeringen, utgöra ett tillräckligt hårt straff. Man påpekade även att Straffsystemkommitténs utredning skulle komma att vara av stort intresse när den färdigställts. Kommitténs hade under 1992 fått i uppdrag att utreda påföljdssystemet men med tanke på uppgiftens omfång ansåg regeringen det nödvändigt att införa intensivövervakning redan nu, dels för att inte dra ut på reformen och dels för att ge Straffsystemkommittén så mycket underlag som möjligt för sin bedömning. 6 Kommittén lade senare fram sitt förslag i SOU 1995:91. Detta kommer jag att beröra närmare nedan. Intensivövervakning var, som tidigare nämnts, ett nytt inslag i svensk straffrätt och därför ansåg regeringen det klokt att mjukstarta användningen av densamma. Man menade att verkställighetsformen var tvungen att utprövas och anpassas till de svenska förhållandena. Med andra ord var det vid detta stadium inte tal om att införa en permanent förändring i påföljdssystemet. Delvis p.g.a. detta ansåg man det bäst att inte göra några väsentliga förändringar i systemet såsom det såg ut vid tiden för regeringens bedömning. Med hänsyn till att ett av syftena med försöksverksamheten var att ge Straffsystemkommittén underlag för sin bedömning ansåg man att det vid den tiden följaktligen inte fanns tillräckligt med underlag för regeringen att bedöma hur intensivövervakning borde inordnas i straffsystemet. Dock påpekade man även att relevanta skäl fanns som talade för att intensivövervakning borde införas som en självständig påföljd. Ett av dessa skäl var att domstolen då skulle besluta om densamma. Detta ansåg man viktigt för att garantera rättssäkerhet. En sådan reform skulle emellertid vara tidskrävande och förmodligen föranleda betydliga förändringar i brottsbalken, vilket regeringen inte ansåg motiverat med hänvisning till det försöksstadium som intensivövervakningen befann sig på. Följaktligen föreslog regeringen att den nya påföljden skulle införas som en verkställighetsform, inte som en självständig påföljd. I samma andetag nämnde de återigen att intensivövervakning kan utformas så att den blir i princip 7 lika ingripande som fängelse. Detta innebar sålunda att domstolens påföljdsval skulle förbli detsamma som tidigare. 8 Regeringen valde att endast ge dömda med fängelsestraff på högst två månader möjlighet att verkställa detta med intensivövervakning genom 5 Prop 1993/94:184, s. 10 f. 6 Ibid, s. 10 ff. 7 Ibid, s. 13. 8 Ibid, s. 12-14. 15

elektronisk kontroll. Man satte upp denna gräns dels för att straffet var nytt och dels för att man ansåg att sannolikheten var större att samhället behövde skyddas från den dömde genom inkapacitering då rätten utdömt ett längre fängelsestraff. Man valde även att endast starta försöket i vissa delar av Sverige, mestadels p.g.a. hur resurskrävande arbetet skulle bli. Under detta avsnitt, i samband med en annan fråga, uttalade regeringen att verkställigheten ändå utformas så att graden av ingripande är likvärdig med verkställighet av fängelsestraff på i vart fall en öppen anstalt 9. Med hänvisning till att försöksverksamheten skulle vara en verkställighetsfråga ansåg man att i princip alla som uppfyllde kraven (att straffet inte övergick två månader och att den dömde bodde i en försöksort) skulle få delta i verksamheten. Verkställighetsformen skulle även vara frivillig 10 I 2 IövL talas det om särskilda skäl mot verkställighet med fotboja. Denna formulering användes även vid försöksverksamheten och regeringen gav ett antal exempel på sådana särskilda skäl. Det kunde t.ex. vara så att den dömdes bostad var oduglig. Det skulle krävas att den var någorlunda permanent och att de tekniska möjligheterna var uppfyllda. Om den dömde hade en sambo skulle denne godta att straffets verkställdes i hemmet. I de fall då brottet riktat sig mot densamme borde dock inte ett samtycke kunna föranleda intensivövervakning. För att verkställighet utanför anstalt skulle komma ifråga borde den dömde även ha sysselsättning i form av t.ex. arbete eller studier. Regeringen nämnde vidare att man endast i vissa fall borde göra en bedömning om den dömde skulle kunna följa de regler som ställts upp. Om det ansågs helt orealistiskt att en person skulle klara av intensivövervakningen kunde man neka detsamma. Som exempel togs en person med kvalificerat missbruk. Även i de fall det kunde anses stötande att medge verkställighet med fotboja, skulle detta nekas. Det skulle då kunna gälla t.ex. brott som förväntas utövas i bostaden. Regeringen tryckte dock på att båda dessa skäl för avslag borde utnyttjas mycket restriktivt och sällan komma ifråga. 11 Regeringen ansåg vidare att de som får möjlighet att verkställa sin fängelsedom genom fotboja borde betala en avgift. Skälet för detta var att de som avtjänar sitt straff i frihet kan fortsätta att tjäna pengar. Man ansåg det orättvist att de som sitter av sitt straff i fängelse inte har denna möjlighet. Emellertid skulle denna avgift inte behöva erläggas då den dömda inte ansågs vara i stånd att betala. Man skulle inte behöva avstå från försöksverksamheten p.g.a. ekonomiska skäl, enligt regeringen. Propositionen kan uppfattas så att om den dömde inte får någon ekonomisk fördel av att verkställa sitt straff utanför anstalt skulle inte heller en utgift tas ut. Avgiften bestämdes till 50 kr per dag. 12 9 Ibid, s. 15. 10 Ibid, s. 15 f. 11 Ibid, s. 34 f. 12 Ibid, s. 19 f. 16

2.1.2 Riksdagsdebatten Vid riksdagsdebatten framförde socialdemokraterna att de var för förslaget i propositionen men de ansåg att avgiften som förordades var för hög. Vänsterpartiet var även de positiva till propositionen och påpekade att det var viktigt att prova denna form av verkställighet p.g.a. alla frågetecken. Även de var emellertid negativa till en avgift dels p.g.a. att intensivövervakningen då endast befann sig på försöksstadiet och dels p.g.a. att det kunde upplevas som mycket orättvist med tanke på de dömdas olika ekonomiska förutsättningar. Moderaterna var inte emot avgiften och de stödde propositionen i dess helhet. De påpekade att man nu kunde få en övervakningspåföljd som liknade fängelse i högre grad än vad skyddstillsynen gjorde. Detta ansåg man vara positivt. Nu hade man äntligen, enligt moderaterna, hittat en påföljd som var ett mellanting mellan fängelse och en icke-frihetsberövande påföljd. Socialdemokraterna avslutade med att påpeka att man inte borde ropa hej innan man är över bäcken. Det återstod att se om intensivövervakning verkligen skulle bli ett alternativ till fängelse och om det skulle uppfattas så av allmänheten (om detta, se mer nedan, kap. 3.5). 13 2.2 Försöksverksamheten blir permanent Innan Straffsystemkommittén lade fram sin utredning gjorde man mindre ändringar i den försöksverksamhet som startade 1994. Man förlängde tiden för försöksverksamheten p.g.a. att Straffsystemskommitténs arbete och den fortsatta lagstiftningsprocessen förväntades ta relativt lång tid. Dessutom gav man dömda med fängelsestraff på upp till tre månader i hela landet möjlighet att ansöka om verkställighet med fotboja. 14 Under tiden då utredningen angående en försöksverksamhet med intensivövervakning pågick höll således Straffsystemkommittén på med en egen utredning av hela påföljdssystemet. Resultatet blev SOU 1995:91 som föreslog betydande förändringar. En fråga som utreddes var frågan om intensivövervakning. Denna SOU var det första steget till att göra den nya påföljden permanent. Det blev emellertid inte på det sättet som kommittén tänkte sig. Sammantaget var kommitténs direktiv med andra ord att de skulle se över hela påföljdssystemet. I detta ingick att se närmare på den då nya påföljden intensivövervakning med elektronisk kontroll. Uppdraget var att utreda om denna nyhet skulle införas i det svenska straffsystemet. Senare utvecklades direktivet till att även innefatta en utvärdering av den försöksverksamhet 13 Riksdagens snabbprotokoll, protokoll 1993/94:106, onsdagen den 18 maj Kl. 9.00, anf. 162 Göran Magnusson, anf. 163, 166 Berith Eriksson, anf. 164, 167 Jerry Martinger, anf. 168 Göran Magnusson. 14 Prop. 1995/96:156, Utvidgad försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, s. 1 och Riksdagens snabbprotokoll, protokoll 1995/96:97, onsdagen den 22 maj Kl. 9.00 17.58. 17

som pågick. Denna uppgift innefattade även att undersöka vilken status intensivövervakning skulle få i systemet. Man skulle med andra ord se på om den skulle bli en självständig påföljd eller inte. 15 Kommittén föreslog en rad ändringar och med dessa, en omfattande reform. För denna uppsats och detta kapitel är dock det mest intressanta det som rör intensivövervakningen. Därför kommer jag att huvudsakligen koncentrera mig på den frågan. Kommittén började med att bedöma lämpligheten med att införa fotboja permanent i det svenska rättsystemet. Man kom till slutsatsen att detta var mycket lämpligt och att de argument som talade emot övervakningsformen inte var tillräckligt straka. De skäl som kommittén anförde var bl.a. att intensivövervakning framstår som humanare än fängelse. När en person istället ställs under övervakning undviker man de negativa konsekvenserna av anstaltsvistelse. Dessutom, påpekade man, får personen vara kvar i sin egen miljö och fortsätta med sin sysselsättning. Han eller hon kan även behålla kontakten med sin familj. Man fortsatte med att poängtera den samhällsekonomiska fördelen med fotboja. Vid tiden för utredningen bedömde kommittén att kostnaden för en dömd med fotboja kunde understiga 400 kr/dygn. Detta jämförde man med motsvarande fängelsekostnader på 929 kr-1369 kr/dygn. Kommittén underströk emellertid att dessa fördelar enbart infann sig om man endast använde intensivövervakning i de fall då fängelse verkligen var alternativet. Man reflekterade i samma stycke över s.k. net widening (vilket innebär att domstolarna dömer till den strängare påföljden även i fall då regeringen inte menade att den skulle användas) men stannade vid åsikten att detta kunde förhindras med klara och tydliga riktlinjer som talade om när vilket straff skulle tillämpas. Avslutningsvis konstaterade man att fotboja borde dömas ut av domstol istället för att fortsätta vara en verkställighetsform. Detta ansåg kommittén p.g.a. att de menade att påföljden borde komma ifråga då fängelse annars hade dömts ut med andledning av brottets art. En sådan bedömning var bäst lämpad för en domstol, enligt kommittén. 16 Man ansåg även att fotboja skulle räknas som nummer två i straffhierarkin. Den placerades med andra ord snäppet under fängelse i stränghet. 17 Kommittén bedömde att intensivövervakning borde utdömas då straffvärdet låg på under ett år men brottets art motiverade fängelse. Det skulle även komma ifråga då en person som tidigare dömts till samhällstjänst begått nya brott men straffvärdet låg tillräckligt lågt för att undvika verkställighet i anstalt. Den dömde skulle även i fortsättningen vara tvungen att samtycka till fotboja. Däremot föreslog man att en lämplighetsbedömning vad gäller intensivövervakningen inte borde göras innan domstolen fattade sitt beslut om påföljd. Kommittén ansåg att försiktighet var påkallat när det gällde att lägga en sådan lämplighetsbedömning till grund för påföljdsbestämningen. I de fall då den dömde hade kvalificerade missbruksproblem borde man, enligt kommittén, istället döma till kontraktsvård i första hand. Om han eller hon inte samtyckte till detta och det tedde sig helt orealistiskt att 15 SOU 1995:91, Ett reformerat straffsystem, Del II s. 13-24. 16 Ibid, s. 66-71. 17 Ibid, s. 126. 18

intensivövervakningen skulle kunna fullföljas var fängelse det enda alternativet, enligt kommittén. 18 Angående de praktiska förutsättningarna för fotboja ansåg kommittén att dessa inte borde tillåtas sätta käppar i hjulet. Man ville undvika ett socialt diskriminerande påföljdssystem. Lösningen som föreslogs innebar att övervakningsmyndigheterna fick ansvar att verkställa straffet och att de skulle göra detta oavsett om den dömde hade en godtagbar bostad eller inte. Då de praktiska förutsättningarna brast skulle myndigheten tillhandahålla dessa. Den dömde skulle även informeras om sin plikt att sysselsätta sig och kunde han eller hon inte ordna med detta själv låg även det ansvaret på övervakningsmyndigheterna. Det enda hinder för möjligheten att få fotboja skulle, enligt kommittén, vara den dömdas egen vägran. I de fall hans eller hennes samboende vägrade skulle en ordning med tillfällig bostad träda in. 19 Vidare kan nämnas att kommittén föreslog att avgiften som man hade infört med försöksverksamheten skulle tas bort. Skälen man tidigare hade anfört (att det t.ex. skulle minska den ekonomiska skillnaden mellan fängelsekunder och personer med fotboja) kunde inte längre gälla då intensivövervakningen infördes som en permanent påföljd, menade kommittén. 20 Den 2 mars 1998 lade regeringen fram sin proposition. Den skiljde sig till stor del från kommitténs utredning men återigen vill jag påpeka att jag har begränsat mig till de delar som berörde intensivövervakningen. Kommittén föreslog, som tidigare nämnts, en relativt omfattande reform av påföljdssystemet. Framförallt var det denna som regeringen motsatte sig. Man nämnde även att flera remissinstanser kritiserat kommitténs föreslag bl.a. av den orsaken att det upplevdes som stelbent och oflexibelt. Detta var regeringen beredd att hålla med om till viss del. Regeringen var enkelt uttryckt inte nöjd med kommitténs förslag och de ansåg att det behövde omarbetas, vilket naturligtvis skulle vara ett omfattande arbete. De menade vidare att det skulle bli svårt att genomföra förslaget enbart delvis eller förändrat p.g.a. att systemet då skulle kunna bli inkonsekvent. Trots detta ville man förändra vissa av de delar som kommittén hade arbetat med men regeringen valde i flera fall andra tillvägagångssätt. Något som regeringen emellertid höll med kommittén om var att proportionalitet, rättvisa, klarhet och konsekvens skulle ligga till grund för systemet. 21 Angående intensivövervakning med elektronisk kontroll ansåg regeringen, i likhet med kommittén, att detta borde införas permanent i det svenska straffsystemet. Huvudskälet för detta var att man ville minska användningen av fängelse. Man påpekade även att försöksverksamheten varit framgångsrik 18 Ibid, s. 155 ff. 19 Ibid, s. 291 ff. 20 Ibid, s. 297 f. 21 Prop. 1997/98:96, Vissa reformer av påföljdssystemet, s. 76 ff. 19

(se nedan under kap 2.5). I propositionen nämnde regeringen även att intensivövervakning var humanare än fängelse bl.a. av den anledningen att den dömde fick vara kvar i sitt hem och upprätthålla kontakten med sin familj. 22 Kommitténs förslag var, som nämnts ovan, att intensivövervakning skulle bli en självständig påföljd som domstolen kunde döma ut till. De flesta remissinstanser var positiva till detta. Flera kritiserade dock att fotboja skulle kunna dömas ut för brott med ett straffvärde på upp till ett år. Regeringen delade emellertid inte kommitténs bedömning utan föreslog istället att intensivövervakningen skulle fortsätta på samma sätt som under försöksverksamheten. Med andra ord skulle det vara en verkställighetsform för fängelsestraff på upp till tre månader. Man började med att påminna om att avsikten var att inte genomföra den övergripande förändringen som kommittén hade föreslagit. I och med detta ansåg man det naturligt att inte heller intensivövervakningen skulle få den ställningen i straffsystemet som kommittén förordade. Innan regeringen gick in på verkställighetsfrågan berörde de dock frågan angående hur långa fängelsestraff som borde kunna avtjänas med fotboja. De menade att det skulle bli svårare för den dömde att klara av övervakningen om längden på fängelsestraffet höjdes över den dåvarande nivån. Man påpekade även att den föreslagna ändringen skulle medföra att en ny typ av brottslingar skulle bli aktuella för fotboja och att dessa troligtvis hade sämre förutsättningar att klara av verkställigheten. Detta skulle i sin tur leda till fler avbrutna verkställanden som kunde påverka trovärdigheten hos straffsystemet i negativ riktning. Man menade vidare att längre straff med intensivövervakning betydde att man inte kunde hålla uppe de stränga reglerna som gällde för den nämnda verkställighetsformen. Om man tummade på dessa regler skulle intensivövervakning inte längre likna anstaltsvistelse och det skulle då inte längre vara ett trovärdigt alternativ till den senare, vilket skulle underminera systemet. 23 Angående om intensivövervakning skulle vara en verkställighetsform eller dömas ut av domstol gjorde regeringen den bedömningen att det förra var mer påkallat. De menade att intensivövervakningen, som den hade sett ut under försöksperioden, i princip var lika ingripande som anstaltsvistelse. Ingripandenivån hade varit hög och de som hade verkställt sitt straff med fotboja verkade ha upplevt detta lika strängt som fängelse, enligt regeringens mening. Vidare befarade de att fotboja skulle kunna komma i fråga även i fall då fängelse egentligen inte hade dömts ut om domstolen fick friheten att besluta om denna påföljd. Detta talade för att intensivövervakning skulle utformas som en verkställighetsform, enligt regeringen. Man fortsatte med att påpeka att domstolens inflytande inte var lika viktigt med tanke på det begränsade användningsområde som regeringen föreslog. Det var inte heller lika viktigt av den orsaken att beslutet om fotboja skulle vara enkelt. Med andra ord skulle kriterierna vara standardiserade och det skulle inte finnas mycket utrymme för 22 Ibid, s. 106. 23 Ibid, s. 107 f. 20

godtyckliga bedömningar. Huvudregeln skulle vara att de som ville verkställa med fotboja och uppfyllde de formella kraven skulle få verkställa sitt straff på det sättet. Detta betydde, menade regeringen, att domstolens medverkan var överflödig och man påpekade även att det underlag som behövdes ofta inte skulle finnas till hands vid tiden för domen. Att kriterierna skulle vara standardiserade talade även emot det förslag som vissa framfört som innebar att domstolen skulle kunna förbjuda verkställighet genom fotboja i vissa fall. 24 I övrigt stämde regeringens förslag i stora delar överens med den försöksverksamhet som pågick. Avgiften behölls utan närmare kommentar. Regeringen var även av åsikten att en person som begick brott om och om igen inte borde få verkställa detta genom fotboja vid varje tillfälle. Enligt dem var det rimligt att kräva att den dömde hade avhållit sig från brottslighet (med allvarligare påföljd än böter) i minst tre år för att han eller hon skulle ha möjlighet att undgå anstaltsvistelse. 25 När propositionen behandlades i riksdagen förekom ingen nämnvärd diskussion om huruvida intensivövervakning istället borde vara en egen påföljd såsom kommittén föreslog. Moderaterna tillkännagav enbart att de välkomnade att intensivövervakning infördes som en självständig påföljd och centerpartiet ansåg att reformarbetet borde fortsätta såsom kommittén tänkt sig. 26 En del motioner berörde frågan om fängelsestraffets längd vid verkställighet med fotboja. Moderaterna ville inte utöka tiden till tre månader och vänsterpartiet ville fortsätta med en försöksverksamhet där straff på upp mot sex månader kunde verkställas genom fotboja. 27 2.3 Ändringar i Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll 2.3.1 Förarbeten År 2004 kom promemorian Ökad användning av intensivövervakning med elektronisk kontroll. I den föreslogs bl.a. att dömda med fängelsestraff på upp till sex månader skulle kunna verkställa detta med fotboja. Man började med att nämna hur lyckad intensivövervakningen hade varit och att en BRÅ-undersökning hade visat att intensivövervakningen i princip upplevdes lika ingripande som fängelse och att de intagna även uppfattade verkställighetsformen som sträng. Samma utredning visade, enligt promemorian, att intensivövervakning var ett trovärdigt alternativ till korta fängelsestraff. Man ansåg det lämpligt att utöka intensivövervakningen av 24 Ibid, s. 108 ff. 25 Ibid, s. 110 ff. 26 Riksdagens snabbprotokoll, protokoll 1997/98:116, tisdagen den 2 juni Kl. 10.00-16.26, anf. 116 Jeppe Johnsson, anf. 117 Gunnel Wallin. 27 Betänkande 1997/98:JuU21, Påföljdssystemet. 21

den anledningen att man nu hade positiva erfarenheter av dömda som verkställt längre fängelsestraff med fotboja. De dömda hade haft denna möjlighet som ett led i s.k. utslussning från anstalt i slutet av tilldömda fängelsestraff. 28 Man ansåg det inte påkallat att ändra utformningen av intensivövervakning utan slog återigen fast att i princip alla som ansökte om det skulle beviljas. I promemorian påpekades dock att fotboja inte borde komma ifråga om brottet hade riktats mot någon i hemmet. Kriminalvården borde även bedöma hur barn skulle påverkas av en verkställighet utanför anstalt. Vidare nämnde man att det i vissa fall skulle uppfattas som oförsvarligt att bifalla en ansökan med hänsyn till den dömdes person eller brottets karaktär. 29 Ungefär en tredjedel av remissinstanserna ansåg att beslutet om intensivövervakning borde tas av den dömande makten. HovR över Skåne och Blekinge påpekade att fängelsedomen skulle kunna komma att uttunnas om anstaltsvistelse inte verkligen var resultatet av en sådan dom. Kammarrätten i Jönköping var av åsikten att den utökade verksamheten krävde mer individualiserade bedömningar och att sådana bäst gjordes av domstolen. Domstolsverket hade mycket att kommentera och kritiserade bl.a. det nya begreppet brottets karaktär. Man menade att detta framstod som ett nytt begrepp med nya bedömningar som skiljde sig från de man redan hade gjort i domstolen vid straffmätningen och påföljdsvalet. Även åklagarkammaren i Jönköping nämnde denna nya bedömning och menade att detta var en övervägande som vanligtvis föll på domstolarna och inte kriminalvården. Riksåklagaren och åklagarmyndigheten i Stockholm uttalade båda att intensivövervakning knappast var lika ingripande som fängelse. Några instanser kritiserade även att påföljden framstod som en klassfråga då endast de med ordnade förhållanden kunde verkställa sitt straff på detta sätt. Andra noterade ett bristande brottsofferperspektiv. 30 Regeringen repeterade i princip vad som sades i promemorian. Man nämnde återigen att vissa domstolar varit tveksamma till att verkställigheten av ett fängelsestraff skiljs från vad domstolen säger i själva domen. De var av åsikten att frågan borde utredas ytterligare. Även riksåklagaren höjde en varningsflagga angående rättsystemets trovärdighet om allvarliga våldsbrott skulle komma att avtjänas med fotboja. Regeringen var dock fortsatt av åsikten att intensivövervakning skulle vara en verkställighetsform. Man inledde resonemanget med att påpeka att många remissinstanser redan 1995 var av åsikten att domstolen borde fatta beslutet. Emellertid stödde sig regeringen på argumenten i prop. 1997/98:96. Bl.a. framförde man återigen åsikten att intensivövervakningen skulle vara lika ingripande som fängelse. Dessutom menade man att de samhällekonomiska och humanitära fördelarna kunde gå förlorade om domstolen fick döma i frågan. Det skulle, 28 Ds 2004:7, Ökad användning av intensivövervakning med elektronisk Kontroll, s. 7, 16, 40. 29 Ibid, s. 44. 30 Remissammanställning Ju 2004/966/KRIM, Departementspromemorian Ökad användning av intensivövervakning med elektronisk kontroll (DS 2004:7), s. 25-30. 22

enligt regeringen, kunna innebära att intensivövervakning användes även i fall då fängelse inte verkligen var det andra alternativet. Med andra ord var regeringen av åsikten att de argument som framfördes 1997/98 fortfarande gällde och att detta betydde att fotboja även fortsättningsvis skulle vara en verkställighetsform. Regeringen avslutade emellertid med att erkänna kritiken som riktats mot straffsystemet angående dess förvirrande uppbyggnad och deklarerade att man skulle se över hur detta kunde reformeras. Det skulle ev. kunna leda till en annan syn på intensivövervakningens ställning, menade man. 31 Angående själva verkställigheten delade regeringen promemorians mening. De poängterade att man skulle väga in brottsoffrets intresse innan ett beslut om fotboja fattas. Beslutsmyndigheten skulle även, enligt regeringens bedömning, överväga om det är helt orealistiskt att tro att den dömde kommer att klara av verkställigheten. Man skulle även väga in om det kunde te sig oförsvarligt eller stötande att verkställa straffet genom intensivövervakning. Ett brott där detta skulle kunna vara fallet var grov kvinnofridskränkning. Dock ville regeringen inte utesluta att fotboja skulle kunna komma ifråga även i dessa fall. Det berodde på omständigheterna i det aktuella målet, sa man. 32 2.3.2 Riksdagsdebatten Två motioner lämnades in med anledning av prop. 2004/05:34. Moderaterna ville att riksdagen skulle avslå propositionen. De anförde bl.a. att regeringens förslag saknade brottsofferperspektiv och att det saknades utredning om hur fotboja uppfattas av de som har utsatts för brott. De menade vidare att de uttalanden regeringen gjorde om hinder mot verkställighet med fotboja med hänsyn till offret var alltför vaga. Motionen nämnde även att märkbar kritik hade framförts mot beslutsordningen vid intensivövervakning. 33 Den andra motionen kom från folkpartiet som ansåg att det var olämpligt att kriminalvården skulle kunna fatta beslut om att brott med straffvärde på upp mot sex månader skulle verkställas utanför anstalt. De menade att detta kunde uppfattas som ett sätt att kringgå den dom som domstolen dömt ut och att det i sin tur skulle leda till att allmänhetens förtroende för rättsväsendet skadades. Folkpartiet ansåg vidare att det var besynnerligt att domstolen och kriminalvården skulle komma att väga in olika hänsyn vid påföljdsbestämningen och att den påföljd som domstolen ansett lämplig i verkligheten kunde komma att bli en helt annan. De menade att domstolen i vissa fall kanske skulle lägga straffvärdet på sju månader istället för sex med hänsyn till risken för fotboja. Med andra ord var man för en ändring som innebar att domstolen fattade detta beslut istället för den verkställande 31 Prop. 2004/05:34, Ökad användning av intensivövervakning med elektronisk Kontroll, 31 f. 32 Ibid, s. 34 f. 33 Motion 2004/05:Ju17 av Beatrice Ask m.fl. (m), med anledning av prop. 2004/05:34 Ökad användning av intensivövervakning med elektronisk kontroll. 23

myndigheten. Även folkpartiet betonade bristen på brottsofferperspektiv i propositionen. 34 Under riksdagsdebatten upprepades dessa åsikter. Folkpartiet tryckte på vikten av att allmänheten inte blir förvånad när ett utdömt fängelsestraff inte verkställs på det sättet. Därför, menade man, borde domstolen besluta om fotboja eller fängelse skulle vara påföljden. Även centerpartiet var av denna åsikt. Emellertid påpekade man att fotboja är ett hårt straff som många väljer bort framför fängelse. Detta nämnde även socialdemokraterna och hänvisade till BRÅ-undersökningar. Moderaterna berörde återigen brottsoffrets perspektiv och påpekade att även om en person har fotboja kan han eller hon bryta mot reglerna och hinna göra både det ena och det andra innan polisen kommer till platsen. 35 I övrigt tillades inget nytt under debatten. Utöver dessa förarbeten och debatter så lades en motion fram 2005/06. I den framförde moderaterna en önskan om att intensivövervakning skulle vara en egen påföljd som domstolen skulle döma ut. Motionen avslogs emellertid. 36 Resultatet av dessa förarbeten presenteras i Bilaga B. Jag har enbart tagit med de delar och paragrafer av lagen som jag menar är relevanta. 2.4 Utvärdering en tidig utredning av BRÅ 1999 kom BRÅ med en slutrapport som var en utförlig utvärdering av systemet med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Jag ämnar redovisa delar av rapporten här för att utreda hur framgångsrik fotbojan blev. BRÅ har även arbetat ihop flera rapporter efter denna och de kommer jag att gå igenom mer nedan. Detta kapitel är med andra ord en kort tillbakablick. Jag kommer att undvika en redogörelse av verkställighetens utformning då denna undersökning är åtta år gammal och det är mer aktuellt med en skildring av dagsläget. 1997 utdömdes ca 9000 fängelsestraff på max tre månader. 65 % av dem fick erbjudandet att ansöka om verkställighet med fotboja. Anledningen till att vissa inte fick erbjudandet var i de flesta fall lagtekniska. Ansökan beviljades för 87 % av de sökande. De vanligaste skälen som anfördes till stöd för att inte bevilja en ansökan var att den dömde inte deltog i utredningen och att han eller hon saknade lämplig sysselsättning eller boende. Mindre vanligt var avslag p.g.a. missbruk, att brottet riktas mot 34 Motion 2004/05:Ju16 av Johan Pehrson m.fl. (fp), med anledning av prop. 2004/05:34 Ökad användning av intensivövervakning med elektronisk kontroll. 35 Riksdagens protokoll, protokoll 2004/05:68, onsdagen den 2 februari Kl. 09:00-16:14, anf. 49 Karin Granbom, anf. 50 Johan Linander, anf. 51 Elisabeth Markström, anf. 54 Jeppe Johnsson. 36 Motion 2005/06:Ju530 av Beatrice Ask m.fl. (m), Påföljder och Riksdagens protokoll, protokoll 2005/06:102, onsdagen den 5 april Kl. 09:00-21:00. 24