Sökes!! SWEAbladet söker en ny person att ta hand om annonserna Kontakta - Anita Finkelstein SWEAbladets Redaktion Ansvarig utgivare Ordförande SWEA LA Gunilla Horacek (310)476-5353 tel (310)472-1853 fax gunilla@mediterraneanmagic.com Redaktör Anita Finkelstein (310) 823-0720 tel anitafink@vzavenue.net Annonser Kerstin Morgan (323)934-9647 tel kemorgan@ft.newyorklife.com Artiklar Anna Jönsson Connell (818) 901-1607 tel anna.jc@sbcglobal.net Mikaela Nagler (323) 850-8857 tel mikaelanagler@earthlink.net SWEAs Websida www.swea.org Annonspriser Visitkort $30 1/4 sida $50 1/2 sida $80 Helsida $125 Helsida färg $325 Bilaga $200 Priserna gäller per tidning 10% rabatt ges vid helårsannonsering Redaktörens Rader I detta nummer har vi en artikel med utdrag från boken Lagom skriven av Johan Tell - Sanningar och myter om det vi kallar svenskt. Mycket intressant! Tack Gunilla David för att du föreslog att vi skulle skriva om denna bok! Agneta har nu mottagit sin utmärkelse Great Swedish Heritage Award for 2005. Grattis Agneta! Läs om hennes härliga dagar i Philadelphia. Swean Nina Field har många järn i elden. Företag i Los Angeles och vingårdar i Sonoma och Mendocino County. Hennes cabernet sauvignon Katarina vann silver i 2005 års San Francisco International Wine Competition. En stor ära! Grattis Nina! Ni får också läsa om An Marie Ekfeldt - Från filmbranchen till golfproffs. Hon har nu en ny karriär som LPGA golf instruktör. Hariette Garellick deltog i konstutställningen SWEA Art i Göteborg i augusti och hennes tavlor fick stor uppmärksamhet. Min väninna på jobbet, Gloria Blancett, vann resan till Skandinavien på julbasaren förra året. Hon hade en underbar resa och tackar SWEA för tillfället att få uppleva Skandinavien! Jag kommer nog att sälja många lotter på jobbet i år! Vi ses och hörs! Innehåll 2... Redaktörens Rader 3... SWEA LA - Styrelsen 2005 4... Ordförandens Ord 5... Sigrid Paskells Stipendium, Årets Svenska Kvinna 6... Agneta Nilsson - Great Swedish Heritage Award for 2005 7... Utdrag från boken Lagom 10... Svenska Flaggans Dag 12... SWEA Profilen - Nina Field 17... An Marie Ekfeldt 20... Kerstin Alm - Kåseri 21... Småtips av Solveig Kim 22... Helenas Vinlåda 23... Hariette Garellick 24... Tack SWEA från Gloria Blancett 25... Anslagstavlan 26... Kräftskivan
SWEA Los Angeles - Styrelsen 2005 Ordförande: Gunilla Horacek Tel (310) 476-5353 Fax (310) 472-1853 gunilla@ mediterraneanmagic.com Program: Sonia Ebert/Martin Tel (310) 548-0405 billsonia@msn.com Sekreterare: Anita Bergsten Tel (310) 831-9936 Fax (310) 831-9933 abergsten@earthlink.net Lisbeth Hoyt Tel (310) 833-4542 lisbethoyt@yahoo.com Kassör: Karin Cropper Tel o. Fax (310) 475-1348 kecropper@earthlink.net Racheal Johnsson Gungner Tel (818) 780-2567 rgungner@aol.com Medlemsansvarig: Kerstin Lenzie Tel (310) 398-5344 Fax (310) 397-4412 kblenzie@lks-sys.com Mona-Lisa Lind Tel (310) 614-6696 monalisa@mbox.pi.se Programansvarig: Ahnna Rasch Tel (323) 969-8944 ahnna@sbcglobal.net Ulla-Britt Nicolello Tel (310) 541-6984 Fax (310) 791-3532 ubnic@cox.net Program Anna Jönsson Connell Tel (818) 901-1607 anna.jc@sbcglobal.net Gunnel Torstensson Tel (310) 707-8520 torstensson@hotmail.co
Ordförandens Ord Välkomna tillbaka till höstens Los Angeles. Även fast jag inte längre har barn i skolåldern, så känner jag höstens allvar i dagarna efter Labor day weekenden. Årstiderna finns här i södra Kalifornien fast de är mindre nyanserade än vad jag var van vid i Stockholm. Just nu skulle jag nog kalla det för indian sommar. Hoppas att ni som reste till fosterlandet under sommarmånaderna hade det underbart. Vi i SWEA startade höstens aktiviteter med en kräftskiva, och det var härligt att äta denna traditionella måltid med sjungande Sweor. I oktober besöker vi Dr. Phil under inspelning och i november tänkte vi lära oss mer om självförsvarstekniker. Önskar Er alla hjärtligt välkomna att deltaga. Många tankar i dessa dagar går till New Orleans och denna enorma naturkatastrof som hurrikan Katrina har åstakommit. Staden har överväldigande skador, och att förstå hur återuppbyggnaden ska ske, är nästan otänkbart. många Swea-systrar som inte bara donerat stöd men som också hjälpt till när chansen finns. Dela gärna med Er av kreativa tankar, vad kan vi göra för att förenkla vardagen för någon i den stora gruppen av evakuerade N.O bor. Globalt dominerar The Gulf Coast vårt tänkande, lokalt har vi lite mer påtagliga ideér. SWEA vill gärna välkomna nya medlemmar, planera julbasaren, och hitta på ett par andra tillfällen för att umgås i en svensk anda. Gemenskapen och dess stöd är vital och viktig. Vi kan se det tydligt i dagens läge, och inte bara i New Orleans. Jag ser fram emot årets sista kvartal med förtröstan. Hösten är en trevligt inrutad rutin. I min kalender har vi Halloween, följd av Thanksgiving och slutfinalen med Jul och Nyår. Det verkar att tänka långt i förväg men jag vet att det kommer att rusa fram. Jag ser fram emot alla våra aktiviteter, önskar Er all en trevlig höst, vi ses i SWEA vimlet. Gunilla Horacek Många av oss var i New Orleans i April på SWEAs världsmöte och känner en extra stor gemenskap med våra Swea-systrar i denna underbara grupp, så väl som den övriga fasta befolkningen. Jag gissar att det finns SWEA i korthet SWEA, Swedish Women's Educational Association, Inc., är en global ideell förening för svenska och svensktalande kvinnor som är eller har varit bosatta utomlands. Genom att samla Sweor kring vårt gemensamma språk, vårt svenska ursprung och kulturarv blir SWEA både en träffpunkt och ett skyddsnät med länkar över hela världen som gör livet utomlands lättare och ger stöd vid utflyttning och återkomst till Sverige. SWEAs syfte är att värna om det svenska språket, stödja och sprida kännedom om svensk kultur och svenska traditioner, förmedla personliga och professionella kontakter, samt etablera ett nätverk Sweor emellan över hela världen. SWEA stöder utbildning genom stipendier samt olika projekt med svensk anknytning. Idag har SWEA cirka 8 000 medlemmar i 70 lokalföreningar i 32 länder på fem kontinenter. Föreningen startades av Agneta Nilsson i Los Angeles 1979.Prinsessan Christina, fru Magnuson, är föreningens hedersordförande. Ordförande sedan 2002: Christina Moliteus.
Sigrid Paskells Stipendium Inom Scenkonsterna år 2006 Årets Svenska Kvinna 2006 SWEA inbjuder alla medlemmar att skicka in förslag på kandidater till Sigrid Paskells Stipendium, som år 2006 skall gå till en skådespelare. Stipendiet ges ut inom de s.k. scenkonsterna: sång, dans, teater, musik med en konstart i taget under en rullande fyraårsperiod. Stipendiet avser unga, lovande svenskor/ar, som ej behöver vara medlemmar av SWEA. Stipendiet utlyses inte utan en kommitté söker aktivt kandidater. Förslag kan även inkomma från individuella SWEA - medlemmar och avdelningar. Förslagsgivaren motiverar i skrift och med CDs eller videos sitt val av stipendiat. Stipendiaten förväntas ge en enkel redovisning för hur stipendiet använts. Nomineringsförslagen skall vara kommittén till handa före 10 januari 2006. En jury utser en stipendiat som utnämns av SWEA Internationals styrelse vid årsmötet. Stipendiet är på USD 6000. Förslag till stipendiat med motivering skickas till Malin Philipson sammankallande i kommittén Epost: malin.ph@telia.com Tel: +46-8-21 87 97 Adress : Grev Turegatan 47, SE-11438 Stockholm SWEA uppmanar härmed alla Sweor att sända in nomingeringar till SWEA Årets Svenska Kvinna för år 2006. Kandidaten skall vara en svensk kvinna, vars bidrag inom kultur, mänskliga relationer, handel eller vetenskap, på ett markant sätt bidragit till att stärka banden mellan Sverige och ett annat land. Kandidaten behöver inte vara SWEA. SWEA Årets Svenska Kvinna kommitté rekommenderar kandidater till en jury efter det att enskilda Sweor eller lokalavdelningar har sänt in förslag på kandidater. Juryn väljer en kandidat som utnämns till Årets Svenska Kvinna av SWEA Internationals styrelse vid årsmötet. Årets Svenska Kvinna presenteras vid SWEAs Sverigemiddag i augusti. Förutom äran får vinnaren en minnesgåva. Pristagaren bjuds på middagen, hotell samt resan dit. Nomineringar, inkluderande ett utförligt Curriculum Vitae, skall vara kommittén tillhanda senast den 10 januari 2006. För att underlätta för juryn finns ett formulär att fylla i med de uppgifter som skall vara med. Formuläret är på engelska, men kan med fördel fyllas i på svenska. Det skall fyllas i av den som vill nominera en person. Formuläret kan beställas av Anna Källqvist, se nedan, eller hos din ordförande som fått det per e-post under oktober månad. Nomineringarna vill vi helst ha per e-post. Alla förslag skall skickas till sammankallande ledamot i Årets Svenska Kvinna kommittén, Anna Källqvist anna.kallqvist@telia.com Sippvägen 13 183 63 Täby 08-756 99 39
Agneta Nilsson Great Swedish Heritage Award for 2005 Text: Carin Foster, Ordförande Philadelphia Den finaste brittsommardagen i oktober anlände hon, SWEAs grundare, till Philadelphia. Det var hela nio år sedan sist då för att inviga Philadelphiaavdelningen. Denna gången var det för att mottaga en välförkänt utmärkelse från Swedish Council of America. Swedish Council of America (SCA) hade tilldelat Agneta Nilsson the Great Swedish Heritage Award for 2005. Samtidigt fick ambassadör Jan Eliasson utmärkelsen Swede of the Year. Hitills har 36 utmärkelser givits ut av SCA under åren, av dessa har 6 gått till kvinnor. Agneta är i gott sällskap med Astgrid Lindgren, Viveka Lindfors, Ann Margret, Birgit Nilsson, Marylin Nelson! SCA hade valt Philadelphia för årets sammanträden och presentationer. Den 30 september samlades cirka 150 festklädda personer på det ärorika Union League för att hedra dessa två extraordinära personer. Naturligtvis var SWEA välrepresenterat. Åsa-Lena Lööf hade rest upp Foto: Alfred Pfaff Första raden fr.v. Maud Witt, RO, Houston, Elinor Gustavson, Michigan, Christina Moliteus, New York, Agneta Nilsson, Founder, Los Angeles, Siri Eliason, San Francisco, Margareta Hedberg, Seattle, Åsa Lena Lööf, Int l Vice Ordförande, Florida Andra raden fr.v. Carin Foster, Ordf. Philadelphia, Karin Johansson, Michigan, Marianne Forssblad, Seattle, Ulla-Britta Apell, Philadelphia,Elise Peters, Minnesota Tredje raden fr.v. Elisabeth Kihlberg, Ordf. Austin, Aja Öhman, New York, Kerstin Lane, Chicago, Ginga Sewerein-Olsson RO Boston, Barbro Lundberg, Ordf. Michigan. Fjärde raden fr.v. Tredje damen Ann Hjerppe, Boston (andra okända) från Florida för att på SWEA Internationals vägnar gratulera Agneta. Christina Moliteus, f.d. SWEA Internationals ordförande, kom trots digert reseprogram. Våra ROsor (Regionordförande) från östra Amerika och mellan Amerika, Ginga Severin Olsson (Boston) och Maud Witt (Houston) hade kommit långväga för att vara med och hylla. Vi var åtskilliga från New York, New Jersey, Philadelphia och orföranden från vår nystartade avdelning SWEA Austin som gladdes åt att få vara en del av gratulanterna. Stämningen var Foto: Alfred Pfaff Agneta Nilsson, Siri Eliason och Jan Eliasson på topp, maten god och talen många! Siri Eliason, (tidigare generalkonsul i San Francisco och en av SWEAs initialmedlemmar i Los Angeles) som nu är Chairperson för SCA, introducerade Agneta Nilsson och berättade om hennes många gärningar under årens lopp. Hennes tal avslutades med att Agneta fick mottaga en mycket vacker kristallörn från Baccarat. Sandra Pfaff, som stått för mycket av kvällens arrangemang, överlämnade två imponerande certifikat som hon högtidligt läste upp. Det ena var från Pennsylvanias guvernör och det andra från borgmästaren i Philadelphia. I båda dessa hyllades Agneta, men lika mycket SWEA, för sina insatser i världen. Naturligtvis missade inte vi Philadelphia-Sweor tillfället att få träffa Agneta lite mera privat. Minnsann snappade vi inte upp henne direkt från flygplatsen! Agneta fick knappa 10 minuter att inspektera sitt hotellrum. Sedan bar det av till en SWEA-medlems underbara hus. Kvällen var sammetslen, mat och dryck bara så bra som den kan bli när vi svenska damer lägger manken till! Ett 25- tal lyckliga Sweor fick rå om Agneta hela kvällen. Vi njöt av att höra hennes berättelse om hur SWEA en gång startade i Los Angeles. Kamerorna knäpptes för fullt och stämningen var på topp. Tacksamma och trötta skildes vi åt för att i bästa Agnetaanda sprida SWEAordet vidare. Foto: Ulla-Britt Apell Agneta och sonen Pelle
Lagom Sanningar och myter om det vi kallar svenskt. Så lyder underrubriken till Johan Tells bok Lagom, en bok som underhåller om och skojar med både vår egen och omvärldens syn på svenskhet. www.johantell.com Med tillåtelse från Johan, här kommer några smakprov Tack till vår medlem Gunilla David som föreslog att vi skulle skriva om denna bok Namn: Johan Tell Sysselsättning: Frilansjournalist, författare och översättare; reporter och krönikör på Resemagasinet Vagabond; krönikör i Aftonbladet Resa Böcker: Lagom, Älskade fritidshus, fem egna kåserisamlingar, en guidebok om England, en om London, en om Stockholm, Robinsonön tillsammans med Joakim Langer samt böcker om Shackleton, Syd- och Nordpolen tillsammans med Ola Skinnarmo Föreläser: Om svenskhet och om konsten att resa Fru: Karin Améen Döttrar: Tekla och Katinka Land: Sportstuga vid Hällaren, Sörmland Nalle Puhcitat: Om man inte vet vart man ska, är det ingen idé att skynda sig. Man vet ju ändå inte när man är framme Midsommar Små grodorna, denna svenskaste av danslekar, är ursprungligen en fransk marsch som Napoleons soldater sjöng när de traskade fram. I originalet handlar det inte om grodor utan om lök. Sången heter direktöversatt Löksången och innehåller versrader som Jag älskar stekt lök, Jag älskar god lök och Endast en stekt lök gör oss till lejon. Slutversen är en smocka åt ärkefienden Österrike: Men ingen lök åt österrikarna, inte en enda lök åt dessa hundar. Refrängen lyder på ett ungefär: I takt, kamrat, i takt, kamrat, i takt, i takt, i takt. Hur löken blivit till grodor som hoppande hamnat runt vår midsommarstång har ingen lyckats förklara för mig. Men troligtvis är engelsmännen inblandade. De kallade ju fransmännen för grodätare på grund av deras matvanor och blev själva kallade citroner eftersom britiska sjömän åt citrusfrukter för att undvika skörbjugg. Ändå är vårt midsommarfirande något typiskt svenskt. Detta trots att de flesta andra obligatoriska ingredienserna också de är inlånade: stången kommer från Tyskland, matjessillen från Holland och potatisen från Sydamerika. Att fira årets längsta dag har pågått sedan Hedenhös i Sverige. Det ursprungliga inslaget av fruktbarhetsrit, där stången är en fallossymbol, har med tiden tonats ner - det blir så konstigt att hoppa grodor runt en sådan intim symbol. Majstång heter det efter seden att löva, maja, stången. Den ursprungliga majningen var dock av rent praktisk natur. Man satte vid midsommartid lövruskor vid åkrarnas grödor för att dessa inte skulle förstöras vid oväder. Fanflykt Kalles kaviar är norsk, liksom Pripps Blå, saft från Bob, Ekströms blåbärssoppa, Abbas matjessill och Felix som gör det goda godare. GB Glace är engelsk. Åhus Glass liksom Carlshamn Mejeri ägs av finnar, vilka ägs av schweizare. Gevalia är amerikanskt, liksom Marabou mjölkchoklad, Estrella chips, Volvo och Saab. Wasa knäckebröd ägs av en italilensk spagettitillverkare. Siljansknäcke, som säljs i Ikeas varuhus världen över, är finskt. Och Ikea ägs av en holländsk stiftelse. Nej! Sverige toppar inte, och har aldrig gjort, statistiken över självmord. Sverige har inte lägst spädbarnsdödlighet. Svensken lever inte längst. Svensken dricker inte mest kaffe. Sverige har inte flest dagstidningar per capita. Det är betydligt vanligare med parkeringsautomater i Frankrike. I alla andra länder är det också förbjudet att bränna sprit hemma. Hela Tyskland och halva Tyrolen ljuder också av dansband. Däremot stämmer det att Sverige importerar flest bananer per capita.
Foto - Göran Assner, Swedish Travel and Tourism Council, www.imagebank.sweden.se Sverige är det enda land i världen där den vanligaste husfärgen på landsbygden är röd, faluröd. Det röda färgpigmentet är en biprodukt från Faluns koppargruva när den var i bruk - falukorv är ett annan slags biprodukt. Men den rödfärgade landsbygden är ett ganska sent fenomen. Fram till slutet av 1800-talet var alla torp och stugor omålade och grå. Modet att måla rött hade hemvändande adelsmän med sig från religionskrigen ute i Europa på 1600-talet. Det röda skulle efterlikna tegel och de vita knutarna fick ersätta marmor. Från adeln spred sig färgmodet till rika bönder som började måla rött i mitten på 1800-talet. Vid förra sekelskiftet hade rödfärgen till slut erövrat såväl torp och statarlängor som städernas rader av utedass. Adelsmännen då? Ja, de hade redan i slutet av 1700- talet övergått till gult. Mat Ris och curry är i England den maträtt som oftast serveras på restaurang. Likväl betraktar vi inte denna rätt som typisk utan fortsätter att håna engelsmännen för deras njurpajer, mintsåser och kokta komagar. I Sverige är förmodligen pizza vanligast. Ändå skulle få kalla pizza för en svensk anrättning. Inte ens dess försvenskade varianter av typen Pizza Volvo med halverade köttbullar (Pizza turbo finns också) och Pizza Ullared med oxfilé och bearnaisesås. Köttbullar, däremot, anser många vara den allra mest typiskt svenska maträtten. Även omvärlden har accepterat att vi äter Swedish meatballs hela tiden. Men köttbullar är förmodligen en av världens vanligaste rätter. Själv har jag ätit dem i Indien, Italien, Sydafrika, USA, Thailand, Tyskland och Turkiet. De har varit gjorda på gris, nöt, får, kalkon, kyckling, fisk och kryddade med vitlök, curry, chili, kardemumma, koriander och serverade stekta, kokta, friterade eller grillade. I England åt man köttbullar redan under medeltiden och i Kina har man hittat 2 000 år gamla köttbullsrecept. Ordet köttbulle dyker faktiskt inte upp i Sverige förrän 1755. Vi är alltså inte först med köttbullen och vi är sannerligen inte ensamma om den. Ändå är rätten - köttbullar med kokt potatis, brun sås och lingonsylt - tillräckligt originell, tillräckligt gammal och tillräckligt vanlig för att den med rätta ska kunna kallas svensk. Då kan man fråga sig hur lång tid det måste gå innan exempelvis pizza får samma svenska status som köttbullar? Eller är tidsaspekten inte lika viktig som ingredienserna? Det kanske måste vara rejäla hemtama råvaror i basen för att vi ska få för oss att kalla en rätt svensk: rovor och betor, torsk och lax, älg och ren, enbär och torvmyr, svårmod och tystnad? Pasta är en annan vanlig rätt i dagens Sverige, kanske den vanligaste i våra hem. Ändå säger ingen att pasta är typiskt svenskt. När charterflygen började trafikera Italien på 50-talet var pastan faktiskt så exotisk att resebranschen höll introduktionskurser i hur man äter spagetti. För att än mer dämpa kulturkrocken delade man på planet ut svenska kaffepaket till de espressoskeptiska resenärerna. Paradoxalt nog har pastaformen makaroner en mycket lång svensk tradition. När Cajsa Warg började publicera sina recept i mitten av 1700-talet - alltså samtidigt som köttbullen rullade in på våra bord - fanns makaroner med bland klassiker som ärtsoppa, lutfisk, dillkött och stekt ål. Så där kan man hålla på. Matjessillen kommer från Holland och alla medelhavsländer kör med ansjovis som också är inlagd fisk och kåldolmen kommer från Turkiet och lingonsylt är snarlikt amerikanernas tranbärssylt och lutfisk är snarlik den fiskrätt som i Portugal går under namnet bacalau och senapssås är vanligt i Frankrike och stekt ål har jag ätit i italienska Podeltat och kokt ål med ärtsås har jag ätit i Londons East End och de flesta kålsorter återfinns i Tyskland och vodka kommer absolut från Ryssland och kalla kräftor äter man även i Finland och vad är ett smörgåsbord om inte ett annat ord för buffé? Söker man den evigt och unika svenska mattraditionen hittar man ingenting. Skulle vara kanelbullen i så fall.
Fritidshus Ett eget torp är mycket svenskt. I Sverige har 47% av befolkningen tillgång till ett fritidshus. I Storbrittanien är siffran 7, i Tyskland 5, medan holländarna bara kommer upp i 3%. Att rika svenskar oftare har ett fritidshus än folk med lite pengar är knappast förvånande. Överraskande är däremot att så många mindre bemedlade har en sommarstuga. Som om tanken på ett folkhem även innefattat ett eget torp. Så här ser statistiken om svenskarnas fritidshusägande ut. Personer med under 50% av medelinkomsten 32% Ensamstående mödrar 36% Personer med inkomst under socialbidragsnomen 31% Rörelsehindrade 32% Utslagna arbetare 28% Invandrare födda utanför Europa 13% Personer som saknar nära vän 40% Bara det att det finns statistik över exempelvis utbildingsfattigas innehav av fritidshus (32.4%) är väldigt, väldigt svenskt. Made in Sweden Kring förra sekelskiftet kunde varje producent rida på en nationalistisk våg och saluföra vad som helst under beteckningen äkta svenskt. Idag är det egentligen bara två områden där konsumenten föredrar det svenska: mat och säkra produkter. Det tas för givet att en svensk bil är säkrare än en utländsk. På samma vis förutsätter vi att en svensk spis är den mest barnsäkra, vi föredrar svenska cykelhjälmar, svenska elsladdar, svensk armatur, svenska brödrostar, våffeljärn, tvättmaskiner och känner oss säkrare bakom en svensk gräsklippare. Vi känner oss övertygade om att svensk mat är mindre besprutad, mindre färgad och alls inte genmanipulerad. Svenskt kött kommer också från djur som har varit gladare än utländska och som slaktats på ett käckare sätt. Bäst Hösten 2003 rankades Sverige som världens bästa land att leva i. Forskarna Richard Estes vid University of Pennsylvania och Joachim Vogel vid Umeå universitet använde sig av en mätmetod kallad WISP, Weighted Index of Social Development. Till skillnad mot de metoder där man bara mäter bruttonationalprodukten (BNP), ett lands summerade produktion av varor och tjänster, tar WISP även fasta på sociala, kulturella och politiska faktorer. Därför väger WISP bland annat in faktorer som hälsa, arbetsmiljö, rik fritid, tillgång till natur, demokrati, politiskt deltagande, rättssäkerhet, jämställdhet och utbilding. Det är förklaringen till att USA, som har en mycket hög BNP men en i övrigt ojämnt fördelad ekonomi, hamnade först på tjugosjunde plats efter länder som Slovakien och Bulgarien. Lucia Lucia, så som vi firar högtiden, är vi ensamma om. Vilket inte hindrar att vår Lucia är ett hopkok av inhemska och utländska traditioner. Enligt legenden är Sankta Lucia från Sicilien. Hon fick lida martyrdöden eftersom hennes tilltäntka brudgum angav henne som kristen när hon ville ställa in bröllopet och tog av sin hemgift för att bespisa de fattiga. Därav utdelandet av lussebullar. I Italien är Lucia de blindas skyddshelgon och avbildas ofta, makabert nog, hållande sina utstuckna ögon. Förmodligen har Lucia ännu äldre, hedniska och mytiska rötter. Det intressanta med luciafirandet är att det är ett tydligt exempel på en tradition som i modern tid stöpts om, snyggats till, vattenkammats och gjorts rumsren. I långa tider har man firat lusse i främst Västsverige. Det var en lokal tradition som inte var speciellt organiserad eller sansad. I denna årets, som man länge felaktigt trodde, längsta och mörkaste natt drog pigor och drängar runt på bygden med buller och bäng, brännvin och bullar. Skansen fångade upp traditionen på 1890-talet. Men det är först när dagstidningar och köpmannaföreningar ordnar luciatävlingar och hästdragna korteger på 1920- talet som vi börjar känna igen vår Lucia. Den officiella Lucian har rensats från sprit och snusk och är försedd med dygd, lingonkrans, pepparkakor och ett antal stillsamma sånger lämpliga att skrida fram till. Nu är Lucia tillräckligt Skansenfierad för att hon ska kunna skickas ut till skolor, personalmatsalar, ålderdomshem och hotellrum med tillkämpat förvånade nobelpristagare. Att ungdomarnas Lucia fortsätter att skråla fram i midvintermörkeret under inte fullt så sedersamma former är en annan historia.
Svenska Flaggans Dag Text: Foton: Gunilla Horacek Kerstin Alm Svenska Flaggans Dag firas i San Pedro med SWEA och Svenska Kyrkan. Traditionen är ett ledarsnöre i vår svenska almanacka. Vi tickar av året och dess röda dagar, följer årstiderna och ser tiden speglad i säsonger och sol. Svenska Flaggans Dag (Sveriges Nationaldag), den 6 juni startar sommarens värme, ledighet och semester. I år firade SWEA Los Angeles denna dag på söndagen den 5 juni tillsammans med SWEA Orange County i San Pedro. Vi har etablerat en trevlig tradition med Svenska Kyrkan där dagen börjar med högmässa, vi tackar Pelle Sundelin för en inspirerande kyrkostund. Generalkonsul Tomas Rosander talade om vår situation idag och lämnade församlingen med ideér och tankar att fundera över under sommamånaderna. Vi hade glädjen att servera lunch i kyrkans trädgård under klarblå himmel och solig värme. Swea LA och SWEA OC lagar lunchen och serverar den till församlingen.vi glädjer oss åt detta samarbete varje år. Att bygga svenska tradtioner på bortaplan är berikande och njutningsfyllt. Detta är också en bra möjlighet för den Svenska Kyrkan att ha en extra insamling. Vi kunde alla deltaga i ett lotteri med fina vinster. Efter en god lunch, kaffe och efterrätt var det dags för draging och många gick hem efter en rik och trevlig förmiddag med priser i sin ficka. Nu står hösten runt hörnet och sommaren är ett minne blott. För oss som inte har barn i skolåldern finns dock fortfarande rytmen kvar att hösten har ett skimmer av ny födelse i sin definition. Vi i SWEA kommer att fortsätta under höstmånaderna att ticka av helger och traditioner i en kombination av svenskt och amerikanskt. Njuta av den rikedom som ges av att tillhöra två kulturer. Generalkonsul Tomas Rosander Kyrkoprästen Pelle Sundelin Flaggan hissades i topp med musik och dans. Det finns inget som känns mer svenskt än fiolmusik och folkdansare i traditionella dräkter. Flera av våra SWEA-systrar hade dammat av sina vackra folkdräkter och bar dem med glädje och stolthet. Som en vacker bakgrund i trädgården stod den fina SWEA-hästen, som innan SWEA donerade den till kyrkan i San Pedro, vandrade på Strandvägen i Stockholm under SWEAs 25- årsjubileum. Birgitta Sköldquist och Anki Sundelin
Gunnel Torstensson, Ulla-Britt Nicolello och Racheal Gungner Från Orange County - Alva Tuul, Cecilia Frigårde, Laila Soares, Helena Gagne, Ordförande, och Vanja Haley Bertil Olson Karin Von Unge Gunvor Randeen, Mona Lidén och Bertil Randeen Jonas Olsson, Eva Gustafsson och Mia Karlsson, Jenny Lind stipendiat 2005 Leila Kairys, Christina Sjöblom och Gunilla Thelin Ingela Sorensson och Lotta Westerfjärd från Konsulatet Ingrid Rademacher, Gull-Britt Woodworth och Britta Brink
SWEA Profilen Text: Anna Jönsson Connell Nina Field Renaissance Woman i modern tappning Nina säger att man får aldrig skada någon annan, varken fysiskt eller psykiskt. Men man kan leva med sina egna misslyckanden, även acceptera andra människors negativa handlingar. Man ska vara öppen utan att dra nytta av andra. Man får då dubbelt tillbaka! Man måste vara positiv! För att lyckas i livet måste man älska det man gör! Jag blev inbjuden till Field Manufacturing Corporation i Torrance för att göra denna intervju. Byggnaden är stilren Midcentury-modern och imponerande när man går genom dörrarna. Det var en fredagseftermiddag i början av sommaren och dess ägare, Nina Field, tog emot på kontoret klätt i flott träpanel. Trafiken från San Fernando Valley var inte rolig, men lugnet i lokalerna fick mig genast att slappna av. Klockan var fem och det var dags för nytt skift på fabriksgolvet. Jag fick en guidad tur av Nina, ledsagad av Venus, hennes älskade papegoja, en African Gray. Han var mycket förtjust i att komma ut på en tur, det var uppenbart. Jag själv har respekt för fåglar och höll mig därför på tryggt avstånd. Det märktes tydligt på de anställda hur mycket de tycker om och respekterar deras chef Nina. Nina, egentligen Katarina Irene Henrietta Lundkvist, är född i Linköping, men när hon var ett år flyttade familjen till Nacka utanför Stockholm. Mamman hade alltid velat döpa sin dotter till Katarina, men eftersom det var svårt att uttala för en liten flicka, blev det smeknamnet som tog över. Nina gick på Nacka Läroverk, men hon tog aldrig realen utan började jobba istället. Hon ville spara ihop pengar till biljett för att komma ut och resa i världen. LA-SWEAn Marianne Sample gick också på Nacka Läroverk och Nina minns att hon såg upp till henne under skoltiden. De senaste tio åren har de blivit goda vänner, men sprang först på varann i Venice en kväll i början av Ninas vistelse i Kalifornien. Den stora passionen i Stockholm för Nina var att dansa balett och hon tog lektioner tillsammans med prinsessan Christina, som hon blev vän med. Det var Albert och Nina Koslovsky på Operabaletten som under-visade dem klassisk balett på Sturegatan. Nina blev sen inbjuden till prinsessan Christinas avslutning på Franska Skolan och var en av de få som fick komma till kungliga slottet! Agneta Nilsson, en annan god vän, gick också på Franska Skolan. Ninas pappa, som var lokförare på SJ, var helt emot att Nina slutade skolan tidigt. 1963 kom Nina i alla fall till Kalifornien, till Pasadena, där hon bodde ett år hos en väninna från läroverket hemma i Nacka vars pappa var i resaurantbranschen. Hon anlände som immigrant, d.v.s. att hon tog tåget från Stockholm till Göteborg, sen båt till New York! Hon flög vidare till Kalifornien med TWA. Så småningom blev hon förälskad och flög med pojkvännen på semester till Tyskland och köpte en VW, -en ny, knallröd bubbla, detta tack vare att pappan var i bilbranschen. De körde sen till Stockholm och hälsade på. Nina gick på Pasadena City College och förlovade sig efter ett tag. Hon bilade runt hela USA och Kanada med fästmannen i en svart Cadillac, 1949 års modell! Senare blev det skådespeleri och pjäser på The Two Penny Repetoire, med ensemblen från Pasadena Playhouse. Hon var bl.a. med i The Drunkard i två år. Hon varvade samtidigt med reklamfilmsjobb och var även assistent för
SWEA Profilen en magiker och blev sågad mitt itu och annat spännande. Förlovningen slogs så småningom upp. Nina jobbade sen med kosmetika och var distributör för Vivianne Woodard. Hon flyttade från Pasadena till egen lägenhet på Wilshire Boulevard och njöt av friheten. Sen började hon göra egna juveler som hon sålde i Beverly Hills tillsammans med sminket. Nina blev sen nästan flygvärdinna och flyttade därför till Mar Vista med sin siameskatt, nära och bra till LAX. Hon var värdinna på en restaurant i Marina Del Rey under en kortare period, men sökte snart jobb på Jake s at the Shore i Playa Del Rey istället. Ägaren till den populära restaurangen, Frank Field, ringde själv angående intervjun, vilket är väldigt ovanligt. Han var änkling och var äldre än Nina. Han hade restauranten vid sidan om sin firma för att det roade honom. Han ville inte i Marina Del Rey. Den är nu uthyrd och Nina har istället en båt som hon bor på, man ser den från penthousevåningen! Hon har även ställen på Hawaii och i Palm Springs, samt hus i Beaver Creek, Colorado. Det finns nog fler fastigheter, som jag inte kommer ihåg från vårt samtal, men trots allt känner sig Nina som den svenska flickan hon var när hon kom hit för många år sedan och hon är tacksam för det. Hon kom förresten nyligen hem från några veckor i Sverige där hon har investerat i ett gammalt missionshus från 1800-talet som ligger i Vingåker i Sörmland. Det ska renoveras varsamt och Nina skrapade själv fönster i fem dagar nu i sommar.det är viktigt att ta väl hand om och bevara det som är gammalt och har historia, säger Nina. Nina har alltid tyckt om kläder, när hon växte upp i Stockholm klädde hon sig lite annorlunda, vilket hon fortsatt med. Hon ändrade på kläder med sin lilla symaskin och skapade sin egen stil. När hon kom till USA fortsatte hon med det. Hon började sen smått att designa kläder och den allra första beställningen kom från Nordstrom Individualist! Hon blev helchockad för det var också den bättre avdelningen på det prestigefyllda varuhuset. Nina gjorde kläder i bomullsjersey som hon färgade i egna toner. Detta var på 80-talet efter att barnen, som föddes på sjuttiotalet hunnit bli lite större. Linjen finns ännu, Nina Field Design och hon har fortfarande en rep i Downtown, på California Market Center, på tredje våningen. Hon säljer nu endast långa, enkla, stiliga klänningar samt brudklänningar och även om hon själv inte är engagerad längre går det riktigt bra med försäljningen. Hennes rep säljer på mässor runt om i landet. Allt tillverkas lokalt här i Los Angeles. att Nina skulle jobba på restauranten, men han ville tydligen ha henne i sitt liv, för hon blev hans fru istället! Nu, efter alla år, sköter Nina hela firman tillsammans med sonen och är ensam ägare till företaget. Ninas mamma älskade Frank och de blev goda vänner, tur var det för Ninas mamma vistades i LA halva året sju år i rad! Det finns t.o.m. ett sovrum inrett till henne på firman. Nina och Frank levde i ett lyckligt äktenskap som varade i 27 år. Frank dog samma dag på året som de träffades, Lucia-dagen, en söndag. De träffades 1969 och Frank dog 1996, -vissa nummer återkommer i Ninas liv och det måste var nåt speciellt samband säger hon med övertygelse. Nina har fortfarande kvar huset intill Riviera Country Club i Pacific Palisades där hon bodde med sin man och sina barn. Hon har även ett penthouse med utsikt över marinan Nina är övertygad att det finns en mening med allt i livet och det var så hon började med vin. Hon var på besök i norra Kalifornien och blev förälskad i naturen, hon insåg att det påminde om många ställen i Europa. Hon fick lust att köpa en egen liten jordbit med nåt hus att kunna rusta upp, ingen vingård bara öppen mark. Det har lett till fyra egendomar i tre olika områden, allt detta sen 1995! Först investerade hon i fyra tunnland med ett litet hus som hon renoverade, detta i Sonoma County. Huset har underbar utsikt över St. Helenaberget och det fanns då bara kohagar så långt ögat kunde se. Sen fick hon chansen att köpa en granntomt på tre tunnland som också hade ett hus och öppna vyer. 1996 började Nina intressera sig för vinodling och bad sin mäklare hålla ögonen öppna.tillfället kom då hon investerade i sin första vingård, på 70 tunnland, som ligger vid Russian River i Alexander Valley i norra Sonoma County, den bästa dalen i området. Det var redan en etablerad vinodling med villa att bo i och
SWEA Profilen Cabernet Sauvignon-druvorna var prisbelönta för andra vingårdar. Även om det var fina gamla druvor, fick 22 tunnland så småningom ersättas med nya plantor. Just nu har Nina 16 tunnland av de gamla druvorna, 40 år gamla och 16 tunnland nya. Sen blev det 5 tunnland Chardonnay och hon fick ett kontrakt med Berenger och det är redan nionde året som hon säljer druvor till dem. Hon fick höra talas om en ranch på 80 tunnland ute i Mendocino County med ladugårdar och två små hus på ägorna, otroligt vackert. Eftersom hon drömt om en riktig gård köpte hon ranchen och planterade 26 tunnland Chardonnay och Pinot Noir och skrev sen kontrakt med Gallo. Nina håller på att bygga en ny anläggning där det ska kunna firas bröllop, hållas fester och vinprovningar. Det hela har redan tagit fyra år! Det tar sån tid att få alla tillstånd för att bygga för en kapacitet på 300 personer, två evenemang i månaden. Tur att man inte vet hur det ska bli ibland, för annars skulle man aldrig våga ta beslut och satsa som Nina gör hela tiden. Det ser nu ut som om allt ska gå vägen trots allt, bara ingen protesterar mot planerna. Eftersom den första vingårdens druvor var så kända och hade vunnit många priser ville Nina gärna tillverka sitt eget vin från dem också. Hon fick söka mängder med tillstånd, det är inte alltid så lätt att tillverka vin i liten skala. En av de gamla ladugårdarna i Mendocino är nu platsen där det egna vinet är baserat, även om det växer i Sonoma. Man måste nämligen ha en lagerbyggnad för att få ha eget vin. Tunnorna lagras där och 2004 års vin är mycket bra redan. Vinet har fått namnet Katarina för att hedra mamman. Flaskan fick en fin klassisk ettikett med en kvinnofigur och mamman fick se den vid senaste Sverigebesöket -och den blev godkänd. Det är detta vin som nu har vunnit silver i 2005 års San Fransisco International Wine Competition, mer än 1000 vingårdar från 18 länder deltog i tävlingen. Det är den Katarina Cabernet Sauvignon Alexander Valley, 2003 Awarded Silver Medal at this year s 2005 San Francisco International Wine Competition SONOMA COUNTY, CALIFORNIA, June 26, 2005 Field Vineyard s, Katarina, Cabernet Sauvignon Alexander Valley, 2003 a very limited, high end, boutique wine was awarded a Silver Medal by notable judges at the just completed 2005 San Francisco International Wine Competition, the largest and most respected International wine competition in America. Over 1,000 wineries submitted wines from 18 countries which made this year s event the largest and most successful ever. Only commercial wines produced by a professional winery were permitted to enter the competition.
största och mest respekterade internationella vintävlingen i Amerika, så det var en stor ära. Nina tillverkade 22 lådor i oktober och de är redan sålda. Katarinavinet finns på W Hotel i Westwood och det går för $110 flaskan på menyn! Grossistpriset ligger på $42 flaskan. Häromdagen gjorde hon ytterligare 445 lådor av sitt egt vin och W Hotel har nyligen fått ytterligare två lådor. Mycket spännande tycker Nina trots alla blanketter som måste fyllas i och regler som måste följas. Hon älskar att njuta av goda viner och mat tillsammans med andra med samma passion, många som hon träffar uppe i Sonoma och Napa. Vinet är guds dryck säger Nina. Sen tar vi paus i intervjun och smakar Katarinavinet, mycket imponerande, ni bör prova själva om ni får en chans... Ninas favoritdrycker är f.ö. gott kaffe att starta dagen med (en hel ritual för Nina), vatten, samt vin och champagne, inget sött! Choklad måste man också ha, tyvärr hade vi ingen under intervjun, hade varit himmelskt med det goda vinet. Det står förresten på faktakortet att detta vin passar till choklad. Nina älskar blind-tasting. Hon hade härförleden en vinmiddag för ett dussin gäster som verkligen kan viner.middagarna tar ofta plats i matsalen på kontoret, fint pyntat med levande ljus och blommor. Hon gjorde blindtasting med sitt eget vin och två andra viner, också från Alexander Valley och det var flera år äldre viner. Hennes vin blev till hennes förvåning favoriten. Nästa tillfälle var när Nina bjöd vinälskande vänner, med egna sofistikerade vinkällare, på Katarinavinet och Opus One, 1994, som redan för tio år sedan kostade närmare hundra dollar flaskan, detta med growers discount. Hon var jättenervös och hennes son, som deltog vid middagen visste inte om vad hon gjorde. Hennes eget vin var från 2003 och lagrat på ekfat, allra första egna produktionen. Resultatet blev att Opusvinet blev kritiserat, inte Katarinavinet! Hon blev naturligtvis jättteglad. Även andra vingårdar, som Korbel, fortsätter att vinna priser för viner gjorda på Ninas druvor. Nina hade en dröm, inspirerad från en film hon sett, och det var att få stampa vindruvor som i gamla tider. Hon blev varnad att det kommer en massa getingar om man krossar druvor öppet, men hon gjorde det i alla fall. Vänner från både LA och lokalt bjöds in, festen tilldrog sig på ranchen i Mendocino, med musik, spåkvinna och knytkalas. Alla gästerna köpte varandras mat och gav sen pengarna till en lokal skola. Som tur var hade Nina med sig massor av tyg från klädesbusinessen i LA som hon hade tänkt lägga på borden, för det var tusentals getingar överallt. Framåt kvällen försvann getingarna så de kunde sätta igång med stampningen på allvar, med musik till. -Man känner sig som en ny människa i flera veckor efteråt försäkrar Nina, kanske det nyttiga i vinet sugs upp genom fotsulorna. Det finns faktiskt ett fotvin, men det dricks endast privat. Nu har det blivit skördefest varje år sen 1997 och festen har blivit större för varje år. Förra året blev det vinprovning också för första gången. Nina bor mest i de första två husen på den lilla egendomen i Sonoma när hon är i norra Kalifornien. Det har planterats Chardonnay på den marken, för grannägorna som tillhör Gallo har också blivit vinodling. Inga mer kor med andra ord. Kristine Ledson, en granne och god vän, håller på med PR och hjälper nu Nina med marknadsföringen. Hon åker även till ranchen, som påminner henne om gården utanför Uppsala. Där har hon sitt eget lilla loft i ett av husen, huset brevid är uthyrt. Nina har en dotter och en son. Flickan heter Suzette och bor nu i London. Hon är gift och har en liten dotter. Efter att ha gått på Buckley i San Fernando Valley i tolv år ville Suzette inte gå kvar på skolan och insisterade på att få flytta över till Pacific Palisades High School istället. Nina stöttade sin dotter för de är mycket lika, när något känns fel går det bara inte att fortsätta. Det blev trots allt kulturchock, för det var inte så lätt att anpassa sig efter alla år i privatskola. En väninnas dotter skickades till London
för att fortsätta utbildningen och Suzette var villig att hänga med. Hon kom in på Rodine, en mycket fin flickskola. Efter skolan blev hon kär och stannade i London. Sonen Patrik gick hela skoltiden på Buckley och trivdes utmärkt. Han blev bl.a. god vän med Michael Jacksons brorson som var några år yngre. Båda barnen tycker om Europa, Patrik studerade i Spanien och sen i Uppsala, samt på Tulaine University i New Orleans. Frank Field startade firman, som fortfarande tillverkar filmrullar, videokassetter, skylthållare och mycket annat i hårdplast och stål, allt på plats här i LA. Den stösta kunden för Fieldföretaget är fortfarande SEARS. De köper alla sina skylthållare m.m. av Fieldfamiljen. Frank hittade på hela systemet när han startade sin egen firma för 50 år sedan. Alla SEARS varuhus i USA bytte ut systemen för ett par år sedan och Fieldfirman tillverkade allt som behövdes. Nina följde alltid med sin man på alla affärsresor och deltog vid middagar och på så sätt lärde hon sig hur allt fungerade och lärde dessutom känna alla. När Frank gick bort var Nina tvungen att ta över ansvaret för hon kände att hon inte kunde förlita sig på alla andra. Med svenskt sunt förnuft klarar man det, säger Nina. Hon litar på sin intution. När Patrik kom hem från studier i Spanien kände han att han trivdes på företaget, mot allas förmodan. Han ville bara inte vara någon annanstans. Nina ansåg först att hon inte hade råd att anställa sin son eftersom hon hade så många andra på firman. Han ger Nina många goda råd och har bl.a. kommit på idén att tillverka miniatyrflaskor för vin, i plast som inte förstör vinet. De tomma flaskorna har redan levererats till Beringer och vinet kommer att dyka upp i affärena framöver. Patrik fick idén när han flög strax efter 9-11 och alla knivar och annat vasst var borttaget, men man serverade alkohol i GLAS-vinflaskor! Det är ju helt ologiskt. De nya flaskorna lämpar sig även för camping, stranden picnics etc. Företaget ska även lansera ny sake, japanskt starkvin i olika former. Jag fick se designen, mycket imponerande. Just i dagarna har Patrik blivit intervjuad av en engelsk tidskrift angående vinflaskorna. Patrik hjälpte till på firman redan som liten och lyckades tjäna extra på sommarloven. Han var nere på fabriksgolvet och jobbade med de andra och tydligen lika bra som alla andra. Arbetarna samlade vid ett tillfälle ihop pengar till en liten kostym åt Patrik. Trots alla roller som Nina har; egen firma, klädesdesigner, vinodlare och fastighetsägare lyckas hon alltid verka lugn och avslappnad. -Och hon har verkligen koll på läget över hela fronten! Man blir verkligen både imponerad och inspirerad. Titeln Renaissance Woman passar henne perfekt! För mer information om vinet v.g. gå till: www.fieldvineyards.com
An Marie Ekfeldt Från filmbranschen till golfproffs Det är aldrig för sent att ge upp Text och foton: Monica Sandbäck Lev nu!! Det är An Maries motto i livet när hon nu börjar en tredje, fjärde eller är det kanske femte karriär genom att kasta sig in i den professionella golfvärlden. An Marie Ekfeldt kom till Los Angeles för första gången för 25 år sedan. Då inbjuden av Disney som ansvarig för Europa Films dubbningar av Disneys tecknade filmer. Då kände jag mig verkligen som en liten flicka från landet, säger An Marie. Allt var så enormt stort och så långt borta. Började i Gävle Och visst hade hon hamnat långt borta från Gävletrakten, där hon växte upp och där hon påbörjade sin yrkeskarriär som sekreterare i ett konsultbolag i transport och materialhantering. Sekreterarsysslan tog hon med sig i nästa steg då hon flyttade till Stockholmsområdet och Europa Film. Jag började som sekreterare på musikstudio-avdelningen vilket också var kul för jag träffade massor med folk i musikbranschen. Alla större svenska musikartister har gjort någon inspelning i Europa Films musikstudio - Zetterlund, Anna Lotta Larsson, Dompan, Abba. You name it. Även utländska stora artister som Billy Joel, säger An Marie. Men där byttes sedan sekreterarjobbet mot diverse sysslor inom filmproduktion. Eftersom Europa Film var en av de största filmproducenterna i Sverige med egna studios och egna biografer var möjligheterna många. Film med Jerry Lewis Hon gjorde snart sin andra karriär då hon kom över i produktionen inom filmen. Hon blev delaktig i långfilmsproduktion, men också produktioner som (senare också utlandsförsäljningen av) Abba Music Videos och producerade också själv flera musikvideos som, förutom att säljas som videos, visades som kortfilmer på biograferna. Vad jag särskilt minns från den tiden var när jag jobbade med Jerry Lewis och deltog i produktionen av en film som fick namnet The Day the Clown Cried. Filmen kom aldrig ut på marknaden på grund av trassel med rättigheterna till boken den var byggd på. Men vi hade otroligt roligt när vi gjorde den, minns An Marie. Produktionsjobbet på Europa Film avlöstes efter några år av vad som kom att bli den tredje karriären i An Maries liv: inköp och distribution av film inom koncernen. Reste på Hollywood Det var nu som resorna till Hollywood tog sin början. An Marie hade hamnat i vad alla i mediabranschen drömmer om och efter det första besöket blev det allt mer frekventa resor inte bara till Hollywood utan även till filmmässor och filmmarknader runt om i Europa, USA och Canada. När hon 1984 lämnade Europa Film var det för att ta ansvaret för inköp av filmrättigheter åt den brittiska mediekoncernen Virgin Vision, som hade distributionskontor runt om i hela världen. Då bodde hon under ett år i hjärtat av Hollywood. Vi köpte filmrättigheter for distribution i UK, Tyskland, USA, Scandinavien, Spanien och Nederländerna, berättar An Marie. Sedan blev det film och video på hemmaplan igen. Inom filmdistributionskarriären hann hon med att starta ett eget företag, Atlantic Film, tillsammans med en kompanjon. Men för 8 år sedan flyttade hon till Los Angeles igen. Då hade bolaget växt från noll till 25 Mkr i omsättning och hade 10-15 anställda. Idag har det vuxit ytterligare och blivit en av de större spelarna på den svenska filmmarknaden. Sökte nya utmaningar Men jag ville trappa ned. Jag ville spela golf. Det hade också inträffat förändringar i mitt privatliv och jag behövde en ny utmaning i livet. Jag visste ju inte då att min dotter Lotta var havande och att jag skulle bli momor!!!, berättar An Marie. Jag hade dessutom på gång ett projekt tillsammans med
Maud Adams att lansera en svensk hudvårdsprodukt i USA. Den fjärde karriären således, nu i ren entreprenöranda! Det här var något helt nytt för mig. Vi kom igång riktigt bra. Men vi kom också till en punkt där det behövdes ytterligare investeringar, vilket satte stopp för det projektet, berättar An Marie. Hudvårdsprojektet är nu i stort sett avsomnat. Film finns dock ännu med i bilden. Jag arbetar fortfarande som konsult inom den branschen. Jag hjälper till med kontakter, kontraktsförhandlingar och bevakar American Film Market och andra lokala filmmässor och gör vissa undersökningar. Men det krävs mycket energi för att hålla sig på topp filmbranschen och nu är det de yngre förmågorna som tar över, säger An Marie. Professionell golfare I stället har golfen tagit allt större plats i An Maries liv. Och för ett par år sedan bestämde hon sig för att satsa på en professionell golfkarriär! Den femte karriären i ordningen. Vid 60-års ålder! Motto: Det är aldrig för sent att ge upp! enligt en norsk aforism! Sagt och gjort! Hon engagerade sig i CGA som är närbesläktat med USC och UCLA och handhar golfevenemang for universitet och skolor runt om i landet. Hennes målsättning var att kunna söka sig till LPGAs utbildning för Golfinstruktörer. Man måste jobba inom golfindustrin för att få gå igenom den utbildningen, berättar An Marie. Jag såg det som en utmaning. Jag ville se om mitt golfspel var bra nog och om jag fortfarande skulle kunna klara av att studera. Lyckad satsning Det gick uppenbarligen utomordentligt bra, för idag undervisar An Marie som utbildad LPGA-instruktör på De Bells Country Club i Burbank. Det är fantastiskt roligt och stimulerande, säger An Marie. Och denna vecka ska jag ner till Long Beach för att ta hand om 22 unga tjejer på USC. De går businesslinjen där och har insett att golf är en bra ingrediens när de senare i livet ska ut i affärslivet. Men jag tar jättegärna hand om ett gäng Sweor också, säger An Marie. Det är ju en fördel att tala samma språk inte bara bokstavligen utan även när det gäller associationer, uttryckssätt, tankesätt och rörelsemönster. Lära sig golf på svenska av en svenska det låter ju mycket tilltalande måste jag själv erkänna som varande svensk hacker på golfbanan. Att arrangera tävlingar ingår också i en LPGA-utbildad instruktörs verksamhetsfält. Och just nu håller hon som bäst på med att dra upp riktlinjerna för en golftävling till förmån för de drabbade i Katrina-katastrofen. Vi hoppas på en stor uppslutning så att vi får ihop mycket pengar, säger AnMarie. Barnbarnet villig elev När An Marie inte är ute på golfbanan sitter hon mestadels hemma i Sherman Oaks framför datorn. Där tjattar hon ofta med sin ögonsten och tillika dotterson, Oscar 7,5 år, över MSN. Oscar är kanske även den mest läraktiga eleven, som mormor har undervisat i golf när hon är hemma sommartid. Ty sin familj med mamma Milda, syskon, dotter Lotta med Johan och sonen Oscar har hon på andra sidan Atlanten i Gävletrakten och i Märsta. Och hon har fortfarande en fot kvar i Stockholm i form av en lägenhet i Bromma. Jag åker hem två gånger om året för att besöka dem alla. Kanske flyttar jag tillbaka hem så småningom. Los Angeles är en miljö för aktiva människor. Men än så länge lever jag i nuet, säger An Marie innan hon fortsätter vidare ut till golfbanorna.
Osorterade tankar såna har vi väl alla! Text: Kerstin Alm Jag lovade och svor (bara litet) att jag skulle skriva en artikel till det här SWEAbladet. Det skulle bli en upplyftande, rolig sak, hade jag tänkt mig. Vid något oövertänkt tillfälle då min mentala kapacitet var mycket nedsatt, sa jag till Anita Finkelstein att jag jobbar bäst under pressure. Det skulle jag aldrig ha sagt. Man säger så mycket dumt. Jo, men naturligtvis, eller NATUS, som blivit ett bra ord att ta till. Nu har fru Finkelstein ringt mig med jämna mellanrum de senaste veckorna. Trycket ligger på. Jag blir tvungen att producera något vettigt. Inte så lätt. Hur kan man blanda intryck av snusande gubbar (och gummor) i Sverige med bilder av stora vattenmassor, som väller in över New Orleans. Plötsligt försvann inspirationen. Kom underfund om att jag skulle ha skrivit kåseriet när jag satt där i hettan på Lidingö. Hett var det visserligen inte så länge. OK nu skall jag försöka komma ihåg hur det var. Jag lämnade Los Angeles en kväll i slutet av juni. Midsommarfirandet hade ägt rum uppe på Nansenfield med stor räkfest. Norrmännen kan det där med räkor. Anita Bergsten tillsammans med maken Mons dekorerade maj-stången, som hade ärvts från sjömanskyrkan. Löven var torra och såg ledsamma ut. Anita åkte hem till sig och Lisbeth Hoyt och länsade buskar och träd på friska, vackra blommor och löv. Efter åtskilliga timmar såg majstången ståndsmässig ut igen. Vi svenskar kan inte dansa runt majstänger som ser ledsna ut. Ulla Fetzer och Anita Finkelstein dekorerade borden med bouganvilla från mitt buskage. Vinden lyfte dukarna från borden, men flickorna var uppfinningsrika och band helt sonika fast blomstren och dukarna med snören. Man får inte vara dum och utan fantasi när man är en Swea. Det var ganska varmt under dagen men ack, vinden vände. Det var väl OK under den korta tid som dansen ägde rum. Det var litet dåligt med högtaleriet, men vi gjorde så gott det gick. Leroy Anderson spelade på dragspelet, vi sjöng och skrattade och amerikanerna som aldrig varit med och dansat små grodorna verkade roa sig. Räkorna serverades rikligt, vinet flödade också generöst, vi försökte sjunga med varierande resultat. Sedan började den riktiga dansen inomhus och alla dansanta deltog till tonerna av en duo, som verkligen fick full fart på gruppen. Sen anlände Nordanvinden och vi nu ganska nedkylda Swea damer köpte överblivna räkor och åkte hem. I frysen kunde dom ligga till någon annan lämplig middag. Anländer till Arlanda en mycket varm eftermiddag. Hettan hade nu pågått i någon vecka och det syntes ju på människorna inne i stan. Svenskarna har sin bästa tid under sommarmånderna. Solbrända och gladlynta, till skillnad mot vintern, då de flesta ser bleka och blyga ut! Jag hade lyckan att få bo hos Ettan Bratt, som tog mig med ut i skärgården till en riktig skärgårdsfest. Namnen på gästerna var som tagna ur en
sång av Evert Taube. Ingalill som Evert sjöng om, var värdinna på festen. Följande vecka var det bröllop på kalendern. Marika Wahlströms son Stefan gifte sig i Vara, inte långt från Göteborg. Det var Marikas syster Ulla Lekval (Göteborg-swea) som stod för lokalen. Ett riktigt landsbröllop var det länge sedan jag hade varit med om. Brudparet hämtades från kyrkan med en traktor, som drog en björkpyntad kärra. Efter bröllop i dagarna tre fick jag följa med Lilian Gyllbrink hem till mamma Elna (startade SWEA Göteborg) och uppleva Göteborg på bästa sätt. Det var samtidigt Göteborgsfestival ute på stan. Ganska mycket berusade ungdomar, och så de eviga snusprillorna som gör att alla ser ut som om de uppnästa. Tjocka, fula läppar. Påminde mig om damer i USA som gjort sina läppar store. Men killarna var inte så snygga som de amerikanska damerna, förstås. Nej, snus det är inte en uppryckande vana, tvärtom, man ser ganska dum ut med prillan under näsborrarna. Under sju veckor är det ganska många saker som kan vara litet frånstötande. Vet Ni att svenska skolbarn får ha mobiltelefon med sig i skolan. Dom gör på det stora hela taget précis som dom vill, barnen i vårt kära möderneland. Politiken kan man ju också hänga upp sig på, för att inte tala om alla milda straff som våldsamma bovar får. Vad har hänt? Hur kan det bli så där? om jag varit i närheten när det hände. Dom flesta som jag snackade med vid hållplatsen höll med mig. Många ungdomar i Sverige saknar respekt för andras egendom. Ingen ställer sig länge upp i bussen för de gamla,. Nej, Ni jag räknar mig inte till den gruppen än. Själv stod jag säkert upp ett tiotal gånger, om inte för annat så för att demonstrera. De gamla, ja en del kanske var i min ålder, men såg då väldigt gamla ut, var mycket tacksamma och överväldigade över en sån liten detalj. Eftersom klockan nu är 15h00 och jag skall åka till flyget om en timme skall jag avsluta den är osorterade tankeverksamheten. När Ni läser den här ganska dåliga artikeln är jag kanske i Ryssland eller på SWEA möten i Aten eller Nice. Med soliga hälsningar från Rancho Palos Verdes Kärran En kväll när jag kom av tunnelbanan ute vid Ropsten var alla busskurerna sönderslagna. Stora högar med dyrt glas låg sedan och skräpade i ett par veckor, innan det sopades bort. Då kan man ju få ett utbrott. Jag hade nog blivit ihjälslagen