Nya regler om försäkrings- preskription

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Nya regler om försäkrings- preskription - analys av reglerna om preskriptions- fristens utgångspunkt Kalle Stjernborg Examensarbete i Försäkringsrätt, 30 hp Examinator: Stockholm, Höstterminen 2015

Sammanfattning Sedan den första januari i år gäller nya regler avseende försäkringspreskription. Det var en allmän uppfattning att reglerna behövde en förnyelse, särskilt vad gäller preskriptionsfristens utgångspunkt. Framställningen, som är avgränsad till att avse försäkringsavtalslagen, syftar till att klargöra hur reglerna ska tillämpas, samt vad de får för konsekvenser, både för parterna som direkt berörs av reglerna och ur ett samhällsperspektiv. Vald metodik går ut på att utifrån föreliggande rättskällor söka gällande rätt avseende fristens utgångspunkt, samt att med problemsökande i förgrunden analysera reglernas effekter, både i förhållande till deras syften samt de samhällsintressen som motiverar deras existens. Slutsatsen som framställningen ger upphov till är att avseende tidpunkten för fristens utgångspunkt gäller en det sista rättsfaktumets princip. Detta innebär att bestämmandet av fristens utgångspunkt föranleder dels en bedömning av vilka villkor som beskriver rättsfakta, samt vilka av dessa som är momentana. Vad gäller reglernas utformning så missar dessa målet en aning, såväl i förhållandet till de bakomliggande syftena, som vad gäller sörjandet för de samhällsintressen som delvis motiverar reglerna.

Innehållsförteckning 1 INLEDNING... 5 1.1 ÄMNESBESKRIVNING... 5 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 6 1.3 MÅLGRUPP... 7 1.4 AVGRÄNSNINGAR... 7 1.5 MATERIAL OCH METOD... 7 1.6 DISPOSITION... 9 1.7 TERMINOLOGI OCH FÖRKORTNINGAR... 10 2 ÄMNESBAKGRUND... 11 2.1 ALLMÄNT OM PRESKRIPTION... 11 2.2 SÄRSKILT OM FÖRSÄKRINGSPRESKRIPTION... 12 2.2.1 Allmänt om reglerna och dess syften... 12 2.2.2 Två huvudfrågor fristens längd och utgångspunkt... 13 2.3 BESKRIVNING AV TIDIGARE REGLER OCH SITUATION... 14 2.3.1 Två parallella frister med skilda utgångspunkter... 14 2.3.2 Kännedomskriteriet... 15 2.3.3 Tidigast göras gällande -kriteriet... 16 2.4 BEHOVET AV NYA REGLER OCH ÄNDRINGARNAS SYFTEN... 17 3 REDOGÖRELSE FÖR NUVARANDE REGLER... 17 3.1 HUVUDREGELN... 17 3.2 FÖRETAGSFÖRSÄKRINGAR 8:20 FAL... 19 3.2.1 Anmälningsplikten... 19 3.2.2 Preklusionsregeln... 20 3.3 MELLAN FÖRSÄKRINGSBOLAG... 20 3.4 ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER... 20 4 SÄRSKILT OM FRISTENS UTGÅNGSPUNKT... 21 4.1 INLEDANDE KOMMENTAR... 21 4.2 FÖRHÅLLANDET SOM BERÄTTIGAR TILL SKYDD ENLIGT FÖRSÄKRINGSAVTALET... 21 4.2.1 Resonemang kring begreppet... 21 4.2.2 Försäkringsavtalet... 22 4.2.3 Den relevanta tidpunkten... 23 4.2.3.1 Allmänt... 23 4.2.3.2 Tänkbara tidpunkter... 25 4.2.3.2.1 Huvudregeln - den försäkrade riskens förverkligande... 25 4.2.3.2.2 Föreskriven tid och triggers... 26 4.2.4 Olika försäkringstyper... 28 4.2.4.1 Ersättning för ekonomisk förlust... 28 4.2.4.1.1 Sakskada... 29 4.2.4.1.2 Ersättningsskyldighet... 30 4.2.4.1.3 Ren förmögenhetsskada i övrigt... 31 4.2.4.2 Ersättning för personskada... 31 4.2.4.2.1 Livförsäkring... 32 4.2.4.2.2 Sjuk- och olycksfallsförsäkring... 32 4.2.5 Exempel på förekommande typer av villkor utöver den försäkrade risken... 33 4.2.5.1 Försäkringens subsidiära tillämpning... 33 4.2.5.2 Läkarutlåtanden... 34 4.2.5.3 Myndighetsbeslut... 35

4.2.6 Särskilda frågor... 36 4.2.6.1 Sena skadeföljder... 36 4.2.6.2 Villkor som strider mot de tvingande reglerna... 37 4.2.6.3 Bevisning... 38 4.2.7 Praktiska slutsatser avseende utgångspunkten... 39 4.3 KONSEKVENSER AV DEN NYA UTGÅNGPUNKTEN... 40 4.3.1 Inledande kommentar... 40 4.3.2 Reglerna i förhållande till deras syften... 40 4.3.3 Risker med den valda systematiken... 41 5 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER... 42 5.1 INLEDANDE KOMMENTAR... 42 5.2 BESTÄMMANDET AV TIDPUNKTEN FÖR FRISTENS UTGÅNGSPUNKT... 43 5.3 REGLERNAS ÄNDAMÅLSENLIGHET... 44 5.4 RISKER MED REGLERNAS UTFORMNING... 45 5.5 AVSLUTANDE KOMMENTAR OM REGLERNAS LÄMPLIGHET... 46 6 LITTERATUR- OCH KÄLLFÖRTECKNING... 47 6.1 FÖRFATTNINGAR... 47 6.2 RÄTTSPRAXIS... 47 6.3 LITTERATUR... 47 6.3.1 Offentligt tryck... 47 6.3.2 Övrig litteratur... 47 7 BILAGOR... 49 7.1 PRESKRIPTIONSREGLER I FÖRSÄKRINGSAVTALSLAGEN(2005:104) FR O M 2015... 49 7.2 PRESKRIPTIONSREGLER I FÖRSÄKRINGSAVTALSLAGEN(2005:104) FÖRE 2015... 50 7.3 PRESKRIPTIONSREGLER I LAG (1927:77) OM FÖRSÄKRINGSAVTAL(GFAL)... 51 7.4 PRESKRIPTIONSREGELN I KONSUMENTFÖRSÄKRINGSLAG(1980:38)... 52

1 Inledning 1.1 Ämnesbeskrivning Den som vill ha försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd måste väcka talan inom tio år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd inträdde. Så lyder den nya preskriptionsregeln i försäkringsavtalslagen. Ovanstående tycks vara lätt att förstå och kan därför antas vara enkelt att tillämpa i praktiken. I den stora majoriteten av försäkringsfallen torde inte heller några komplikationer komma uppstå vid tillämpningen av reglerna. Lagstiftaren tycks därmed i detta avseende ha lyckats med vad denne företagit sig. Något som emellertid kan konstateras vid en genomgång av doktrin och rättsfall är att det sällan är okomplicerat vad gäller företeelsen försäkringar. Lika stark som önskan är att skapa enhetliga regler för försäkringar generellt lika svårt är det att få till sådana som funkar helt ändamålsenligt i praktiken. Försäkringar finns i ett stort antal olika former och avser att täcka mängder av olika skadehändelser och skador som kan utvecklas i olika riktningar. Försäkringsfall kan således komma uppstå på många olika sätt. Ovanstående komplicerar skapandet av enhetliga regler på området. Avseende försäkringar som regleras i annan lagstiftning, det vill säga trafikförsäkringar och patientförsäkringar, gäller inte full enhetlighet. För övriga försäkringar gäller emellertid reglerna i försäkringsavtalslagen och dessa är således anpassade efter detta. 1 Lagstiftarens väg för att skapa enhetliga regler var utgå från alla olika försäkringars gemensamma nämnare, det vill säga förekomsten av försäkringsvillkor och ge dessa en central roll vid utformningen. 2 Detta innebär att reglerna torde fungera avseende alla försäkringstyper, men det medför också att reglernas materiella betydelse i någon mån urholkats. Utgångspunkten för preskriptionsfristen avgörs helt av hur försäkringsvillkoren är skrivna, vilket innebär 1 Prop 2012/13:168 s. 23 f. 2 Prop 2012/13:168 s. 25 5

att det kanske mest betydande vad gäller reglerna om preskription till stor del överförts till parterna, generellt försäkringsbolagen, att bestämma. Lagstiftaren tycks ha varit relativt obenägen att reflektera kring de eventuella problem som de nya reglerna kan tänkas föra med sig. I vart fall erbjuder förarbetena, dels väl begränsade reflektioner kring eventuella svårigheter som kan dyka upp vid bestämmandet av utgångspunkt, dels en bristande konsekvensanalys avseende reglernas inträde. Det är utifrån detta som förevarande framställning tar avstamp. 1.2 Syfte och frågeställningar Avsikten med förevarande framställning är att ta ett brett grepp om den utgångspunkt för preskriptionsfristen som de nya reglerna förde med sig. Detta innefattar en analys av såväl hur denna ska bestämmas, som konsekvenser av reglernas inträde. Det som framställningen mer konkret syftar till är att; klargöra vad begreppet förhållandet som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd betyder och hur bestämningen av tidpunkten för inträdet av detta går till; analysera i vad mån den nya preskriptionsregeln uppfyller de syften som motiverade reglernas tillkomst; samt belysa eventuella risker med den valda systematiken för reglernas utformning. Avsikten med det sistnämnda är att belysa hur det valda sättet att utforma reglerna på, att ge försäkringsavtalet avgörande betydelse för preskriptionsfristens utgångspunkt, kan äventyra de intressen som ligger bakom och motiverar förekomsten av företeelsen preskription. Sammanfattningsvis kommer, för att uppnå framställningens syfte, följande två frågeställningar att analyseras: När inträder förhållandet som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd? Vad är konsekvenserna av att låta detta utgöra preskriptionsfristens utgångspunkt? 6

1.3 Målgrupp Uppsatsen riktar sig till de jurister och företrädare för försäkringsbranschen i övrigt som är intresserade av försäkringspreskription. Vid utarbetandet av framställningen har beaktats det faktum att jag troligen har större kunskap om de nya reglerna än de flesta som kommer att läsa denna. Detta, tillsammans med ämnets svårighet, understryker behovet av tydlighet. Behovet av tydlighet uppfylls särskilt genom den sista delen där framställningens slutsatser presenteras på ett sammanfattande sätt. Delar av detta avslutande avsnitt kan även vara intressant för eventuella försäkrade som har frågor kring preskriptionens utgångspunkt. För att kunna tillgodogöra innehållet i detta på ett relevant sätt är emellertid viss erfarenhet av juridisk läsning, på grund av det aktuella ämnets svårighet, att föredra. 1.4 Avgränsningar Framställningen är begränsad till att behandla de nya reglerna i försäkringsavtalslagen och därmed till anspråk som följer av försäkringsavtal som omfattas av denna lag. Denna avgränsning motiveras huvudsakligen av att bestämmelserna i den speciella lagstiftning som gäller avseende trafikskadeförsäkringar och patientförsäkringar är uppbyggda på ett annat sätt där försäkringsavtalet inte ges samma betydelse för preskriptionsfristens utgångspunkt. Att skriva om dessa skulle således inte gynna framställningens syfte. 1.5 Material och metod De källor som jag har använt är i huvudsak de traditionella juridiska sådana, såsom författningar, förarbeten, praxis och doktrin. Emellertid har jag i stor utsträckning varit förpassad till de förarbeten som finns på området, främst propositionen 3 och departementspromemorian 4 som avser de nya preskriptionsreglerna. Detta som en naturlig följd av att reglernas är nyss tillkomna och således inte har hunnit bli föremål för prövning i domstol eller blivit ämne för behandling i juridisk litteratur eller artiklar i någon större utsträckning. Att förarbetena har ställning som viktigaste rättskälla för framställningen kan möjligen utgöra ett problem, eftersom att de identifierade bristerna kring dessa är det som i viss mån motiverar 3 Regeringens proposition 2012/13:168, Preskription och information i försäkringssammanhang 4 DS 2011:10, Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m. 7

framställningens tillkomst. Det är emellertid så att förarbetena inte brister i alla avseenden. Mycket av det som står i dessa kommer till användning för förståelsen av reglerna och deras bakomliggande syften. Ett större problem för framställningen är då snarare att det faktum att förarbeten utgör den enda beskrivningen av de nya reglerna kan innebära en ensidig bild av reglerna. Ett förhållande som varit viktigt att bära med sig vid arbetet med uppsatsen. Det bör nämnas i sammanhanget att ämnet försäkringspreskription har varit föremål för oräkneliga framställningar i den juridiska litteraturen. Emellertid är dessa inte av någon större relevans längre eftersom att dessa behandlar de tidigare gällande tre- och tioåriga fristerna, vilkas utgångspunkt bestämdes på helt andra sätt än den nuvarande tioåriga fristen. Många av dessa framställningar har emellertid studerats både för en förståelse av de tidigare reglerna, men också en förståelse för försäkringspreskription i stort. Vad gäller metod för utarbetandet av framställningen kan sägas att i stora delar används en klassisk juridisk metod där relevanta rättskällor tolkas och läggs till grund för slutledningar i syfte att finna gällande rätt. Vad gäller de delar som syftar till att analysera reglerna utifrån deras syften, samt belysa konsekvenser av de nya reglerna, har dessa i stor mån utformats med sökandet efter brister i lagstiftningen i förgrunden. Detta kan möjligen kallas en probleminriktad metod. Risken med detta förfarandesätt är att framställningen får ett lite väl negativt uttryck. Detta i sin tur kan innebära att den mindre insatta läsaren av denna får en, inte oriktig, men väl lite skev bild av det som beskrivs. Vidare kan somliga delar, i synnerhet de som avser att belysa risker med reglernas utformning ur ett samhällsperspektiv, te sig väl spekulativa. Detta ligger emellertid väl i linje med framställningens syfte i dessa delar eftersom att de avser att belysa reglernas brister på ett sätt och ur en vinkel som inte tidigare gjorts. Uppsatsen är inte uppbyggd kring en fastställd hypotes. De delar som avser bestämmandet av fristens utgångspunkt utformades med helt öppet sinne, med enda avsikt att utreda gällande rätt. Vid arbetet med övriga delar, de som beskriver konsekvenserna med de nya reglerna, fanns emellertid ett visst ingångsvärde, i form av en uppfattning, som innebar att det fanns brister med reglerna. Denna uppfattning, eller medvetenhet, var helt avgörande för framställningens tillkomst eftersom att denna motiverade ämnesvalet. Emellertid kan en uppfattning av 8

denna innebörd, som ovan redan nämnts, få en att leta fel och brister i väl stor utsträckning. Detta ingångsvärde kan både förstärka och försvaga syftet med framställningen. Slutligen fanns en föresats att göra framställningen levande, för att innehållet på så sätt ska bli lättare att ta till sig. Tillvägagångssättet för detta var att försöka begagna mig av ett språk som flyter och är korrekt, utan att uppfattas för formellt. Detta, bör tilläggas, innebär emellertid inte att användandet av ord och uttryck som enligt somliga uppfattas som ålderdomliga undvikits i större mån än då det fanns lika lämpliga substitut för dessa. Vidare var intentionen att de olika avsnitten skulle hänga ihop på ett bra sätt genom ett konsekvent språk och naturliga övergångar. 1.6 Disposition Uppsatsen inleds med en bakgrund till ämnet. Härom redogörs för betydelsen av preskription, vad det innebär att en fordran preskriberas och vart man finner regler om detta. Dessutom ingår i detta avsnitt en beskrivning av de regler som tidigare gällde för preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal. I anslutning till detta följer en beskrivning av behovet av nya regler som relaterar till de brister som fanns med de tidigare reglerna, samt en redogörelse för de syften som ligger bakom de nya reglerna. Avsikten med ovanstående är att ge läsaren en stabil grund att stå på inför den fortsatta framställningen. En grundlig förståelse för de gamla reglerna och deras brister, samt vad som ligger bakom de nya reglerna är av given betydelse för förståelse av delar av uppsatsen i övrigt, inte minst vad gäller den del som avser en analys av reglernas ändamålsenlighet i förhållande till deras bakomliggande syften. Vidare följer en genomgång av de nya reglerna och en översiktlig förklaring av innebörden av dessa. Reglernas lydelse i sin helhet redovisas emellertid inte i detta avsnitt, utan dessa står att finna under bilagor längst bak i framställningen tillsammans med motsvarande lagtext från före ändringarna. Den härpå följande delen är framställningens huvudsakliga del. Denna del utgörs av det fjärde kapitlet som heter Särskilt om preskriptionsfristens utgångspunkt. Härunder kommer först en redogörelse för förhållandet som berättigar till skydd, följt av ett resonemang avseende hur 9

tidpunkten för detta förhållandes inträde ska bestämmas. Vidare ryms även analysen av reglernas ändamålsenlighet och utpekandet av risker med reglernas utformning i detta avsnitt. Sist följer en sammanfattande redovisning av de slutsatser som framställningen givit upphov till. Härvid görs ett försök att återge detta på ett så välstrukturerat och tillräckligt uttömmande sätt att detta avsnitt allena ska ge en ypperlig förståelse för de nya reglerna vad gäller deras tillämpning och brister. Till detta kommer även en avslutande kommentar om reglernas lämplighet, en fråga som anknyter till framställningens syfte. 1.7 Terminologi och förkortningar Det torde inte föreligga några större tveksamheter vad gäller den terminologi som använts. Inte heller har icke vedertagna förkortningar begagnats i någon större utsträckning. Här följer emellertid ett resonemang kring några ord och begrepp som används, samt en sammanställning av de förkortningar som förekommer(med undantag för de i alla sammanhang vanligt förekommande såsom t ex till exempel). Det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd - Denna för framställningen så relevanta harang har förekommit i flertalet olika skepnader. Vanligast är att jag begagnat mig av originalversionen, emellertid förekommer även andra versioner i hög utsträckning. Exempel på använda varianter är; förhållandet som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsersättning; förhållandet som berättigar till försäkringsersättning; förhållandet som berättigar till skydd. Detta grundar sig enbart i estetiska skäl och i de olika formuleringarna ska läsas in samma innebörd, d v s den som originalet står för och som framställningen delvis syftar till att klargöra. Skadeförsäkringar Kan antingen avse skadeförsäkringar i FAL:s mening, d v s den som förekommer i 1:1 FAL, eller skadeförsäkringar som en motsats till summaförsäkringar, d v s försäkringar vars ersättning bygger på att ett försäkrat intresse drabbats av skada. Det torde framgå av sammanhanget vilken innebörd som avses i detsamma. Försäkringsgivare/försäkringsbolag Dessa båda syftar till att beskriva samma sak och tenderar att betyda samma sak i praktiken, varför något aktivt val om detta inte gjorts. 10

Försäkringstagare/försäkrade Motparten till en försäkringsgivare är försäkringstagaren. Den som emellertid omfattas av försäkringen kallas den försäkrade. Vanligen är det i framställningen detta senare begrepp som förekommer. Försäkringsavtalslag(2005:104) Gamla försäkringsavtalslagen(lag (1927:77) om försäkringsavtal) Proposition Departementsserien Trafikskadelag(1975:1410) Patientskadelag(1996:799) Nytt juridiskt arkiv Svensk juristtidning Förordningen (1862:10) om tioårig preskription och om kallelse å okända bor- FAL GFAL Prop. DS TSL PL NJA SvJT PreskF genärer 2 Ämnesbakgrund Preskription består i förlusten af en rättighet, som ike inom föreskriven tid utöfat. Dess grund är vikten för staten däraf, att all talan i civila saker inom viss tid anställes. Under en obestämd tidsrymd kunna vittnen dö, skriftliga handlingar gå förlorade, och de omständigheter, hvaraf sakernas utredning beror falla i glömska. En till tid obegränsad rättighet, till talan skulle göra lagskipningen osäker och försätta enskiltde i ett vådligt tillstånd af osäkerhet om egendom och rättigheter. 5 2.1 Allmänt om preskription Preskription kallas den företeelse som innebär att en förpliktelse upphör att gälla vid utgången av en viss på förhand bestämd tidsperiod, huvudsakligen finns regler om detta i preskriptionslagen 6. Enligt preskriptionslagens andra paragraf gäller en allmän preskriptionstid på tio år från fordrans uppkomst. För den händelse att borgenären skulle bryta preskriptionen börjar 5 Citat ur motiven till PreskF, hämtat från Nordgård(NFT 1/2002) s. 60 not 12 6 Preskriptionslag(1981:130) 11

en ny preskriptionstid på tio år att löpa. Förutsättningarna för detta i försäkringssammanhang redogörs för senare i framställningen. Preskriptionslagens regler är emellertid subsidiärt tillämpliga i förhållande till regler i andra författningar vilket framgår av lagens första paragraf. Avseende många förpliktelser finns således bestämmelser om preskription i lagstiftning på området för förpliktelsen. Preskription enligt andra regler än de som återfinns i preskriptionslagen utgör så kallad specialpreskription. Reglerna härom syftar till att antingen förlänga eller förkorta preskriptionstiden. 7 Det kan finnas flertalet anledningar till att lagstiftaren bestämt en preskriptionstid som avviker från den allmänna tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen. I grund och botten motiveras de många specialreglerna av de stora olikheterna mellan de förpliktelser som anses böra träffas av preskription. 2.2 Särskilt om försäkringspreskription 2.2.1 Allmänt om reglerna och dess syften En typ av specialpreskription är försäkringspreskription, med vilket menas preskription av fordringsrätt på grund av försäkringsavtal. 8 Traditionellt har som huvudregel gällt en kortare preskriptionstid avseende anspråk på försäkringsersättning. 9 Den kortare preskriptionstiden avseende försäkringsanspråk som gällde sedan gamla försäkringsavtalslagens tillkomst till och med de senaste lagändringarna ansågs motiverad främst av två skäl, dels att försäkringsbolagen av försäkringstekniska skäl ansågs ha ett starkt intresse av att slippa risken att tvingas ersätta anspråk för händelser långt bak i tiden. Dels ansågs det angeläget att undvika att händelser som på grund av tiden som förflutit är svårutredda orsakar onödiga, svåra och inte minst dyra ersättningstvister i allmän domstol. 10 Förevarande framställning inriktar sig på de regler som finns i försäkringsavtalslagen, vilka är tillämpliga avseende merparten av de olika försäkringarna som finns på marknaden. Avseende 7 Nordgård(NFT 1/2002) s. 48 8 Jacobson(2005) s. 632 9 se t ex GFAl 29 10 ΝJΑ ΙΙ 1927, σ 405 och DS 2010/11 s. 30 f. 12

trafikförsäkringen och patientförsäkringen ska emellertid regler i trafikskadelagen, respektive patientskadelagen tillämpas istället för försäkringsavtalslagen. Att dessa båda lagar ska tilllämpas före försäkringsavtalslagen framgår av tredje paragrafen i nämnda lag. Försäkringsavtalslagen är uppdelad i olika avdelningar under vilka regler avseende olika slags försäkringar sorterats in. Angående försäkringspreskription är det främst av intresse att skilja på regler avseende konsumentförsäkringar och företagsförsäkringar, men även distinktionen mellan person- och sakskador kan spela roll. För dessa olika försäkrings- respektive skadetyper gäller delvis skilda regler, vilket kommer att framgå tydligt senare i framställningen. 2.2.2 Två huvudfrågor fristens längd och utgångspunkt När det ska utredas om en försäkringstagares anspråk på försäkringsersättning har preskriberats är det främst två frågor som måste hanteras. Dels måste fastställas vilken preskriptionstid som gäller för det aktuella anspråket. Fastställandet tar sin utgångspunkt i lag där det framgår vilken preskriptionstid som ska gälla som huvudregel och i vad mån det är tillåtet att avvika från denna. Ovanstående torde i många fall kunna ske utan större besvär, medan det i andra fall kan bli fråga om avancerad avtalsvillkorstolkning. Frågan om vilken preskriptionstid som ska gälla är emellertid inte av högsta intresse för denna framställning, även om de materiella reglerna härför kommer att behandlas översiktligt nedan. Den andra frågan är från vilken tidpunkt preskriptionstiden ska löpa, alltså bestämmandet av preskriptionstidens utgångspunkt. Att veta från när preskriptionstiden ska räknas är givetvis av stor vikt och kan, som denna framställning kommer att visa, vara mer problematiskt än det låter. Det finns många potentiella utgångspunkter som preskriptionstiden skulle kunna räknas ifrån. Som exempel på en tänkbar utgångspunkt för preskriptionsfristen kan nämnas själva skadehändelsen, alltså händelsen som är orsaken till skada. En annan tänkbar utgångspunkt är när själva skadan visar sig. Vidare kan tänkas olika utgångspunkter för olika skador och olika anspråk. I doktrin och från branschen har genom åren olika åsikter funnits om såväl vad som vore en lämplig utgångspunkt för diverse olika anspråk, som vilken utgångspunkt som faktiskt ska användas enligt gällande rätt. 11 11 Prop. 2003/04:150 s. 200 13

2.3 Beskrivning av tidigare regler och situation 2.3.1 Två parallella frister med skilda utgångspunkter När det genom gamla försäkringsavtalslagen för första gången infördes lagregler om försäkringsavtal 12 bestämdes preskriptionstiden till två stycken parallella frister där det räckte med att den ena av dessa löpte ut för att rätten till ersättning skulle preskriberas. Dessa regler, vilka kommer beröras i det följande, gällde i huvudsak oförändrade fram till ikraftträdandet av dagens regler vid årsskiftet. Att dessa regler fick gälla oförändrade under en så lång tidsperiod berodde delvis på att de under flera decennier knappt blev prövade i domstol. 13 Regler som inte ger upphov till några tvister lär väl generellt få gott betyg avseende både lämplighet och tydlighet. I förevarande fall torde emellertid anledningen till att tvister undveks vara att branschen sällan valde att hävda preskription. 14 Även det faktum att reglerna var svårtillämpliga torde ha spelat in, med tanke på att man av ekonomiska skäl ogärna lämnar in en osäker stämning. Reglernas långvarighet berodde således inte på att de saknade brister och var tydliga, vilket även de många tvister i domstol som reglerna gav upphov till kring millenniumskiftet och därefter skvallrar om. Den kortare av de två parallella fristerna bestämdes till tre år. Utgångpunkten för denna frist var när den försäkrade fått kännedom om att hon hade ett anspråk på försäkringsersättning som kunde göras gällande mot försäkringsbolaget. För att fristen skulle börja löpa gällde således att två rekvisit skulle vara uppfyllda, både ett objektivt rekvisit, att anspråket kunde göras gällande, och ett subjektivt rekvisit, att den försäkrade hade fått kännedom. 15 Jämte denna frist löpte en tioårig frist, med utgångpunkt från den tidpunkt då anspråket tidigast kunde göras gällande. Tanken med denna bestämmelse var att utgångpunkten skulle vara helt objektivt bestämbar och att utgången av den tioåriga frist som löpte från denna skulle utgöra en definitiv slutpunkt för den försäkrades möjlighet att kräva ersättning från försäkringsbolaget. Detta var alltså tänkt som en skyddsregel för försäkringsbolagen för det fall att 12 Tidigare gällde full avtalsfrihet avseende försäkringsvillkoren. Se Prop. 1979/80:9 s. 20 13 Bengtsson (SvJT 2014) s. 532 f. 14 Nordgård (2002) s. 42 15 Lindskog (2002) s. 458 14

det subjektiva momentet i form av kravet på den försäkrades kännedom som uppställdes för treåriga preskriptionen aldrig skulle komma att inträffa. 16 Vid bedömningen av preskriptionsfristens utgångpunkt skulle tillämpas en skadeuppdelning. Detta innebar att skador som gav upphov till olika sorters anspråk kunde ha flera preskriptionsfrister med olika utgångspunkter. De exakta förutsättningarna för hur detta skulle ske saknades klara riktlinjer för. Den allmänna uppfattningen var att NJA 2000 s. 285, NJA 2001 s. 93 och NJA 2001 s. 695, innebar att uppdelningen utifrån de följdskador som gav upphov till vardera anspråk. I RH 2008:78 tillämpades emellertid en ordning som inte var helt överensstämmande med denna uppfattning, nämligen att uppdelningen skulle ske mellan primärskador, men att en uppdelning också skulle göras mellan akuta och bestående besvär. 17 Ovan har beskrivits kort hur reglerna såg ut, en beskrivning av reglernas lydelse ger emellertid inte tillräcklig ledning för full förståelse för hur reglerna faktiskt skulle tillämpas. En sådan förståelse kräver ytterligare fördjupning, i synnerhet avseende de två kriterierna för fristens utgångspunkt, det vill säga kravet på kännedom, samt att anspråket tidigast kunde göras gällande. Följande två avsnitt syftar till att ge en något bättre bild av dessa kriterier. 2.3.2 Kännedomskriteriet De ursprungliga förarbetena gav mycket liten ledning och länge saknades vägledande avgöranden avseende kriteriets innebörd. Uppfattningen i doktrin om begreppets innebörd var inte entydig. De domstolsavgöranden som kom i relativt strid ström kring 2000-talets början klargjorde ett och annat avseende utgångspunkten för fristen och medförde på samma gång att mången i doktrin förd diskussion förlorade sin aktualitet. 18 Kriteriet innebar att den försäkrade skulle ha kännedom om att det förelåg förutsättningar för att göra gällande fordran. Detta innebar således att förutsättningar för rätt till ersättning skulle föreligga för att kriteriet skulle kunna uppfyllas, något som bekräftas i NJA 2000 s. 285. I samma avgörande slog Högsta domstolen fast kravet på kännedom var uppfyllt först när den försäkrade hade kännedom om samtliga faktiska förhållanden som grundade rätt till ersätt- 16 DS 2011:10 s. 33 17 Radetzki(JT 2009/10) s. 116 f. 18 DS 2010:11 s. 37 15

ning. Den insiktsnivå som kravet på kännedom innebar konstaterade Högsta domstolen i nästa avgörande, NJA 2001 s. 93, var att den försäkrade hade fått ett någorlunda säkert underlag att lägga till grund för sitt anspråk. Innebörden av uttrycket faktiska förhållanden framgick inte av avgörandena ovan, i vart fall inte uttryckligen. Det förekom olika uppfattningar om huruvida uttrycket förutsättningar för att göra gällande fordran innebar att det skulle föreligga förutsättningar för fullgörelsetalan eller om förutsättning för fastställetalan var tillräckligt. Inte i något av de under 2000-talet uppkomna avgörandena använder sig av dessa begrepp, i varje fall inte på högsta rättsinstans för det ifrågavarande målet. Istället utgick domstolarna från när den försäkrade hade vad som objektivt ansågs vara ett någorlunda säkert underlag för sitt anspråk. 19 Sammanfattningsvis kan kriteriets innebörd förklaras enligt följande; kriteriet var uppfyllt när den försäkrade hade kännedom, d v s faktiskt vetskap, om de faktiska förhållanden som grundade rätt till ersättning, innebärande att denne hade erhållit ett någorlunda säkert underlag för sitt anspråk. Någon riktig klarhet om begreppets innebörd har emellertid aldrig bibringats. 20 2.3.3 Tidigast göras gällande -kriteriet Vad gäller detta kriterium fastslog Högsta domstolen i NJA 2001 s. 695 I och II att den relevanta tidpunkten för kriteriets uppfyllande är då den ifrågavarande skadan gav sig till känna. Innebörden av detta kriterium kunde därmed anses mer eller mindre fastställd i detta avseende. Som en naturlig följd av detta följde en diskussion om vad begreppet skadans tillkännagivande skulle tolkas, t ex huruvida detta innefattade att krav på att skadan skulle vara synlig eller inte. 21 Den allmänna uppfattningen härom var att skadans tillkännagivande sammanföll med att skadan uppstod, men att denna bedömning kunde bero på vilken typ av skada som avsågs. 22 Främst har emellertid diskussionen rört vilka anspråk som ska träffas av preskription, d v s hur skadeuppdelningen ska göras. 23 19 Prop. 2003/04:150 s. 200 20 Prop. 2003/05:150 s. 200 21 Lindskog(2002) s. 459 ff. 22 Jacobsson(2005) s. 648 ff. 23 Denna diskussion behandlas kort i avsnitt 2.3.1 16

2.4 Behovet av nya regler och ändringarnas syften Att de gamla preskriptionsreglerna var bristfälliga uttrycktes från flera håll och det fanns ett stort behov av att se över dessa. Den huvudsakliga kritiken mot reglerna var att de var mycket svårbegripliga och krävde en ingående kunskap om praxis för att överhuvudtaget kunna tillämpas korrekt. Röster från branschen vittnade om att försäkringstagarna nästan uteslutande saknade kunskap om och förståelse för reglernas tillämpning. 24 Även för försäkringsbolagen kunde reglerna vara svårtillämpliga, särskilt vad gällde kännedomsrekvisitet som bestämde treårspreskriptionens utgångspunkt. Svårigheten att tillämpa reglerna och oklarheten avseende reglernas innebörd medförde att dyra, utdragna och även onödiga processer låg i farans riktning. 25 Med ovanstående som grund inleddes ett lagändringsarbete med ett uttalat syfte att förtydliga och förenkla reglerna. 26 En huvudsaklig ändring vars angelägenhet betonades var att utgångspunkten för preskriptionsfristen enligt de nya reglerna skulle vara objektivt konstaterbar för såväl försäkringstagare som försäkringsgivare. 27 Utöver detta uttrycktes från lagstiftarens håll att reglerna skulle innebära ett starkare skydd för de försäkrade. 28 Vidare poängterades från utredningshåll att de nya reglerna skulle utformas för att passa väl med försäkringsavtalslagens systematik och synsätt. 29 3 Redogörelse för nuvarande regler 3.1 Huvudregeln Sedan de nya reglerna kom på plats gäller inte längre en treårig preskriptionsfrist avseende försäkringsfordringar. Lagstiftaren ansåg att de skäl som låg bakom den kortare preskriptionstiden inte längre förelåg och att dubbla preskriptionstider endast bidrog till svårigheten att förstå reglerna. Dessutom fann denne att den kortare preskriptionstiden medförde en risk att 24 DS 2011:10 s. 51 ff. 25 Prop. 2012/13:168 s. 20 26 Prop. 2012/13:168 s. 19 27 Prop. 2012/13:168 s. 21 28 Prop. 2012/13:168 s. 19 29 Bengtsson(NFT 2011) s. 3 17

enskilda skulle förlora rätten till försäkringsersättning på ett omotiverat sätt. 30 Som framgår av 7:4 FAL gäller nu en tioårig frist som har sin utgångspunkt i den tidpunkt när det förhållande som berättigar till försäkringsersättning eller annat skydd inträdde. Vad som utgör detta förhållande förväntas framgå av försäkringsvillkoren och vara objektivt konstaterbart för båda parter. Vidare uppmanar denna ordning försäkringsbolaget till att skriva tydliga försäkringsvillkor, vilket även lyfts fram i propositionen. 31 Liksom tidigare är kravet för preskriptionsavbrott att den försäkrade väcker talan om ersättning i domstol inom den föreskrivna preskriptionstiden, vilket framgår av bestämmelsens lydelse. Blott en anmälan av försäkringsfallet till försäkringsbolaget räcker således inte för preskriptionsavbrott. Skälen för denna ordning är främst att det annars torde vara för lätt att förlänga preskriptionstiden och på så sätt hålla ersättningsfrågan öppen utan någon tidsbegränsning, något som i förlängningen skulle missgynna alla parter. 32 Till förmån för till exempel de försäkringstagare som tror att det räcker med att anmäla sitt anspråk till försäkringsbolaget och som därför kommer in med sitt anspråk i slutet av den tioåriga preskriptionstiden finns emellertid kvar den regel i 7:4 2 st. som stipulerar att den som har anmält ett försäkringsfall till sitt försäkringsbolag inom den föreskrivna preskriptionstiden alltid har sex månader på sig att väcka talan i domstol från det att försäkringsbolaget förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket ifråga. Denna regel härstammar som ovan nämnts från konsumentförsäkringslagen och innebär ett skydd mot att anspråk preskriberas under tiden för försäkringsbolagets reglering av ärendet. 33 Anledning finns härvid att poängtera att reglerna i 7:4 FAL och övriga preskriptionsbestämmelser, med undantag för de som rör företagsförsäkringar, är tvingande till den försäkrades fördel. Detta följer av att det i 1:6 FAL stadgas att villkor i strid med bestämmelserna i försäkringsavtalslagen är utan verkan mot den försäkrade såvida inte annat uttryckligen anges i lagen. Avseende företagsförsäkringar finns alltså i lagen diverse bestämmelser vilka medför 30 Prop. 2012/13:168 s. 26 31 Prop. 2012/13:168 s. 25 32 Prop. 2012/13:168 s. 28 33 Nilsson-Strömbäck(1984) s. 181 18

att reglerna förlorar sin tvingande karaktär. För hur dessa bestämmelser är utformade redogörs nedan under rubriken företagsförsäkringar. 34 3.2 Företagsförsäkringar 8:20 FAL Även företag emellan gäller som utgångspunkt det som föreskrivs i 7:4 FAL, vilket i sin tur framgår genom en hänvisning i 8:20 FAL. Lagstiftaren ansåg emellertid inte att det i sådana förhållanden fanns något skäl att låta det som föreskrivs i 7:4 FAL utgöra tvingande regler. Istället har försäkringsbolagen givits två möjligheter att ändra preskriptionstiden avseende företagsförsäkringar. Dessa två möjligheter, vilka jag väljer att benämna preklusionsregeln och anmälningsplikten, stadgas i andra respektive tredje stycket i 8:20 FAL. Av 8:21 FAL framgår att avseende personförsäkringar som ingår i företagsförsäkringar ska de vanliga preskriptionsreglerna för individuella personförsäkringar gälla. Dessa återfinns i 16 kap. FAL och är utformade på samma sätt som preskriptionsreglerna för individuella skadeförsäkringar i 7 kap. FAL. Den ordning för vilken här redogörs är således inte tillämpbar vad gäller personförsäkringar i företagssammanhang. Reglerna om preklusion och anmälningsplikt är ingen ny företeelse. Nuvarande regler överensstämmer, med vissa undantag, med föregående regler på området. 35 3.2.1 Anmälningsplikten Denna regel innebär att försäkringsbolag vid tillhandahållandet av diverse försäkringar för företag i försäkringsvillkoren kan föreskriva en kortare preskriptionstid än den enligt huvudregeln gällande tioåriga preskriptionstiden. Till denna bestämmelse stadgas emellertid en minimiregel som säger att den preskriptionstid som föreskrivs i villkoren inte får understiga ett år från inträdandet av det förhållande som medför rätt till försäkringsskydd, d v s samma utgångspunkt som den vanliga preskriptionstiden börjar löpa. Dessutom innebär bestämmelsen enbart att försäkringsbolagen har möjlighet att föreskriva en kortare preskriptionstid inom vilken den försäkrade måste anmäla sitt anspråk till försäkringsbolaget. För den som vill göra gällande ett anspråk räcker det således att anmäla det ifrågavarande anspråket till försäkrings- 34 Se avsnitt 3.1.2.2 35 jfr GFAL 29 19

bolaget inom den i villkoren föreskrivna tiden för att undgå att förlora rätten att göra gällande detta. 36 Ovanstående ger ingen möjlighet att i försäkringsvillkoren införa en preskriptionsregel med en kortare preskriptionstid som är utformad i enlighet med huvudregeln som kräver att den försäkrade ska väcka talan i domstol för att undgå att förlora sin rätt. 3.2.2 Preklusionsregeln I andra stycket 8:20 FAL finns en regel som ger försäkringsbolag möjlighet att utöva påtryckning mot en skadelidande genom att förelägga denne att väcka talan i domstol inom en viss period. Om den försäkrade underlåter att följa föreläggandet förlorar denne rätten att göra gällande anspråket, anspråket blir föremål för preklusion. Föreläggandet ska ske skriftligen och den period inom vilken föreläggandet stadgar att talan ska väckas får inte vara kortare än ett år från det att den skadelidande fått del av föreläggandet. Ett föreläggande av detta slag får enligt 8:20 4 st. FAL inte gå ut över den skadelidande som skyddas av en obligatorisk ansvarsförsäkring. 3.3 Mellan försäkringsbolag För regresstalan, d v s talan om återkrav på utbetald ersättning, mellan bolag gäller enligt 7:4 3 st. en minsta preskriptionsfrist på ett år. Denna frist utgår ifrån det förhållande som grundar återkravet, som utgör av utbetalningen av ersättning. Bestämmelsen avser att utsträcka fristen för det fall att det bolag som har ett krav inte har möjlighet att framställa detta under den ordinarie tioåriga fristen. 37 Enligt det aktuella lagrummets sista stycke är emellertid reglerna försäkringsbolag emellan dispositiva, d v s möjliga att avtala bort. 3.4 Övergångsbestämmelser De nya reglerna ska tillämpas för alla ärenden där det förhållande som berättigar till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd inträtt efter reglernas ikraftträdande. 38 36 Prop 2012/13:168 s. 33 ff. 37 Prop. 2012/13:168 s. 34 38 Prop. 2012/13:168 s. 45 20

4 Särskilt om fristens utgångspunkt 4.1 Inledande kommentar Förevarande avsnitt syftar till att utreda och analysera preskriptionsfristens utgångspunkt, som alltså bestämts till inträdet av det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd. Tillvägagångssättet för detta är att undersöka försäkringsvillkoren som enligt ovanstående har givits en avgörande roll vid bestämmandet av fristens utgångspunkt. Det förhållande som eftersöks torde, mot bakgrund av regelns lydelse, bakomliggande syften och preskriptionens natur, rimligen uppfylla följande krav på egenskaper; förhållandet är av omedelbar betydelse för anspråkets existens; förhållandet går att knyta an till viss tidpunkt; tidpunkten för förhållandets inträde ska vara objektivt konstaterbar. 39 4.2 Förhållandet som berättigar till skydd enligt försäkringsavtalet 4.2.1 Resonemang kring begreppet Det finns två möjliga tolkningar av begreppets lydelse. Antingen utgörs förhållandet av att den försäkrade har möjlighet att kräva att den förpliktelse som försäkringsavtalet föreskriver försäkringsbolaget fullgörs, eller så utgörs det av att de omständigheter inträffar som i en mer abstrakt mening berättigar rätten till ersättning eller annat skydd. Med andra ord kan den relevanta tidpunkten vara antingen då den försäkrade har en praktisk möjlighet att utfå ersättning, eller vid någon annan tidpunkt dessförinnan. I förarbetena konstateras följande avseende det relevanta förhållandets inträde. För det första så sägs att detta normalt sammanfaller med tidpunkten för försäkringsfallet. 40 Försäkringsfallet är ett begrepp som den departementspromemoria 41 som föregick lagstiftningsarbetet föreslog som utgångpunkt, men som valdes bort på grund av att det saknade en enhetlig definition. Inte heller ville en lämna åt försäkringsbolagen att definiera begreppet, eftersom att detta skulle riskera att medföra att olika försäkringsprodukter och bolag tillämpar olika utgångs- 39 För en beskrivning av reglernas syften se avsnitt 2.4 40 Prop. 2012/13:168 s. 58 41 DS 2011:10 21

punkter, vilket ansågs försvåra möjligheterna att få till vägledande domar på området. 42 Bertil Bengtsson, författare till nämnda departementspromemoria, konstaterar vid en genomgång av de nya reglerna att det valda begreppet är i stort sätt liktydigt med försäkringsfallet. 43 Det som vanligen avses med begreppet försäkringsfall är att det som försäkringen avser att det som försäkringen avser att skydda mot har inträffat. Det är den innebörd Hellner ger uttrycket, och detta kan på ett annat sätt beskrivas som den försäkrade riskens förverkligande. 44 Även Bengtsson kan genom följande citat i departementspromemorian sägas ge uttryck för en ståndpunkt som överensstämmer med Hellners, Vad som utgör försäkringsfall bestäms i första hand i försäkringsvillkoren; liksom annars har försäkringsbolagen frihet att beskriva den risk de försäkrar och därmed också vad för förhållanden som utlöser försäkringsskyddet.. 45 Att lagstiftaren i propositionen uttrycker att den relevanta tidpunkten normalt sammanfaller med försäkringsfallet får därför antas ge uttryck för att det som normalt triggar fristens löptid är att den försäkrade risken förverkligas. Av det sagda kan emellertid även motsatsvis dras slutsatsen att andra förhållanden kan inverka på fristens utgångspunkt om försäkringsavtalet föreskriver detta. 4.2.2 Försäkringsavtalet Försäkringsavtalet ges sitt innehåll av de till avtalet hörande försäkringsvillkoren. Försäkringsavtal innehåller i regel mängder av villkor som reglerar det mesta som är av intresse i det aktuella rättsförhållandet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Nästan uteslutande är det försäkringsgivaren som utformar villkoren och i stor mån har denne en frihet att göra detta utan begränsande regler. Det råder en avtalsfrihet som innebär att försäkringsgivaren väljer vilka risker denne vill försäkra och under vilka förutsättningar. 46. Emellertid finns ett antal områden där tvingande regler förekommer för att skydda den svagare parten i avtalsförhållandet, det vill säga försäkringstagaren. Reglerna om preskription är ett sådant område 42 Prop 2012/13:168 s. 24 43 Bengtsson (SVJT 2014) s. 535 44 Hellner(1965) s. 180 45 DS 2010/11 s. 74 f. 46 Prop. 2012/13:168 s. 59 22

där reglerna är tvingande, innebärande att regler i strid med dessa som är till nackdel för den försäkrade är utan verkan mot denne. 47 Lagstiftaren betonar i propositionen vikten, för försäkringsbolagen själva, av att utforma klara och tydliga villkor. Om villkor som har betydelse för preskriptionsfristens utgångspunkt är oklara, kommer dessa enligt lagstiftaren att med stöd av oklarhetsregeln tillämpas till bolagets nackdel. 48 En fordran kan i sig vara ett rättsfaktum, men kan också sägas utgöra en rättsföljd som är ett resultat av inträffandet av omständigheter vilka utgör relevanta rättsfakta. 49 Givet detta kan essensen av ett försäkringsavtal ges följande korta beskrivning; uppfyllandet av för rätt till ersättning förekommande villkor, utgör rättsfakta, vilkas existens medför en rättsföljd i form av ett berättigat anspråk. 4.2.3 Den relevanta tidpunkten 4.2.3.1 Allmänt För fordringar som omfattas av den allmänna preskriptionslagen, t.ex. skadeståndsfordringar, börjar preskriptionsfristen löpa vid fordrans tillkomst. Vid bestämmandet av denna tidpunkt tillämpas en första rättsfaktumets princip, innebärande att en fordran ska anses tillkommen vid inträffandet av den omständighet som utgör det första rättsfaktumet. 50 Även avseende försäkringspreskription har fristen sin utgångspunkt i en händelse anknyter till tillkomsten av den fordran som är föremål för preskription. 51 I propositionen förklaras att utgångspunkten för preskriptionsfristen senareläggs desto fler villkor som uppställs för att den försäkrade ska vara berättigad ersättning. 52 47 Detta följer av att enligt 1:6 i FAL bestämmelserna ska vara tvingande såvida inte annat anges. 48 Prop. 2012/13:168 s. 25 49 Jacobsson(2005) s. 638 50 Lindskog(2002) s. 371 51 I Prop. 2012/13 s. 58 konstateras att den relevanta tidpunkten är då den försäkrade kan göra gällande kravet. 52 Prop. 2012/13:168 s. 25 23

Schultz skriver i en artikel om skadeståndsfordrans uppkomst, att bedömningen av när en fordran ska anses ha tillkommit kan påverkas av ändamålet med den regel som i det aktuella fallet är föremål för bedömning. 53 I förevarande fall skulle detta innebära att bedömningen av när den försäkrade har en berättigad fordran gentemot försäkringsbolaget påverkas av att bedömningen görs i preskriptionssammanhang. Med ovanstående som grund kan motiveras en ordning som innebär att inte alla villkor som avser möjligheten att utfå ersättning enligt fordran ska tillmätas betydelse vid bestämmandet av det förhållande som utgör preskriptionsfristens utgångpunkt. I förarbetena räknas, med en hänvisning till 7:1 FAL, exempel som att anmäla anspråket, ge in kvitton och redovisa kostnader för återställande upp som exempel på villkor som ej har betydelse för fristens utgångspunkt. Gemensamt för de villkor som här avses är att de inte utgör rättsfakta, eftersom att endast bevisbara faktiska förhållanden kan utgöra rättsfaktum. 54 Ovanstående angivna villkor beskriver snarare omständigheter som syftar till att bevisa att de rättsfakta som grundar rätten till ersättning föreligger, det vill säga bevisfakta. 55 De rättsfakta vilkas existens utgör förutsättning för anspråk kan delas in i (mer eller mindre)permanenta sådana, d v s stadigvarande föreliggande (t ex att det föreligger ett giltigt försäkringsavtal) och momentana sådana, vilka kan knytas an till viss tidpunkt. 56 Endast de sistnämnda utgör en lämplig utgångspunkt för preskriptionsfristen. 57 I förevarande kapitel hittills anförda omständigheter föranleder följande resonemang: Det eftersökta förhållandet som triggar preskriptionsfristens utgångspunkt finns i försäkringsavtalet, närmre bestämt i villkoren. Villkoren stadgar vilka omständigheter som ska inträffa för att ett berättigat anspråk på ersättning ska uppstå. De villkor som beskriver vilka omständigheter som ska vara uppfyllda för att ett berättigat anspråk ska föreligga utgör rättsfakta. Uppfyllandet av dessa, det vill säga existensen av rättsfakta, är det som medför rätt till ersättning. 53 Schultz(JT nr 4 2010/11) s. 15 54 Nordh(SvJT 2012) s. 1 55 Lehrberg(2014) s. 94 56 Lindskog(2002) s. 57 57 Prop. 2012/13:168 s. 58 24

Föremålet för preskriptionen är en ersättningsfordran. Ägandet av en fordran är det förhållande som i praktiken ger rätt till ersättning. Förutsättningen för uppkomsten av en fordran är uppfyllandet av villkor. Vid bedömningen av när fordran uppkommit kan beaktas det sammanhang i vilket bedömningen görs. I förevarande fall är det sammanhang där bedömningen aktualiseras frågan om preskriptionsfristens utgångspunkt vad gäller fordringar på grund av försäkringsavtal. Det som mot bakgrund av syftena med reglernas tillkomst, samt med beaktande av företeelsens natur, kan konstateras om det förhållande som de för fristen relevanta villkoret beskriver är att det ska vara objektivt konstaterbart, gå att knyta an till viss tidpunkt och ha betydelse för berättigandet av ersättningsanspråket. Det som enligt ett försäkringsavtal berättigar till anspråk på ersättning är, som ovan konstaterats, förekomsten av för anspråket relevanta rättsfakta. I propositionen konstateras att ju fler villkor som införs i villkoren, desto mer kan fristens utgångspunkt skjutas på. Eftersom att endast, för avtalet relevanta, rättsfakta kan få betydelse för berättigandet av anspråket och därmed fristens utgångspunkt, kan detta sägas ge uttryck för att vad gäller bedömningen av fordrans uppkomst i sammanhang som avser försäkringspreskription gäller en det sista rättsfaktumets princip. Emellertid måste, mot bakgrund av att fristen måste kunna knytas till viss tidpunkt, tilläggas att endast momentana rättsfakta, d v s förhållanden som inte är stadigvarande föreliggande i det aktuella fallet, kan tillmätas betydelse för bestämmandet av utgångspunkten av fristen. Bestämmandet av preskriptionsfristens utgångspunkt går således ut på att bedöma vilka villkor som beskriver omständigheter vars föreliggande utgör för anspråkets berättigande relevanta rättsfakta, samt vid vilken tidpunkt den sista av dessa omständigheter inträffade. 4.2.3.2 Tänkbara tidpunkter 4.2.3.2.1 Huvudregeln - den försäkrade riskens förverkligande Detta begrepp ger uttryck för det som undantagslöst måste ha skett för att den försäkrade ska ha ett berättigat anspråk. Oaktat vilka villkor som uppställs i det specifika försäkringsförhållandet är ändå den försäkrade risken försäkringens föremål och dess förverkligande en förutsättning för att det ska föreligga ett försäkringsfall. Som ovan nämnts talar mycket för att den försäkrade riskens förverkligande utgör en huvudregel för preskriptionsfristens utgångspunkt. 25