# 6 1 juni 2012 Pris 40 kr Hemma i Kloster Nette Arbete med ny missionsordning Hur sekulariserade är vi? Barn samtalar med biskopen katolskt magasin
# 6 katolskt magasin 1 juni 2012 Årg 87. ISSN 1402-3385 Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: 018 13 61 40 E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: www.katolsktmagasin.se Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 40 eller 070 321 06 35 Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel. 021 12 73 20 eller 0708 659 333 Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel. 070 771 12 95 Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 41 eller 0733 500 168 Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 42 Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 Tryck: Wikströms tryckeri AB, Uppsala Nr 7 8 2012 utkommer 6/7 2012. Manusstopp 15/6 2012. För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: på vandring i parken vid kloster nette i osnabrück, moderhus för mariasystrar. km var med när syster m ortrud firade 50-årsjubileum där. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Ny serie i Km: Nationell själavård Intervjuer om missionsordningen sidan 5 Utrikesnotiser sidan 9 Katolska kyrkan på Grönland sidan 10 Har religionen en framtid? Plenarsamtal i S:ta Eugenia sidan 14 Se fram mot ålderdomen: Att hjälpa gamla till ett gott liv sidan 16 Privat vårdföretag i kommuntjänst sidan 17 Olika kulturers syn på äldre sidan 18 Kyrkoåret: Pater Zdzislaw Lepper SDB predikar om Johannes Döparen sidan 20 Heliga rum: S:ta Marias kyrka i Heliga Hjärtas kloster sidan 23 Kultur: Bok- och musikrecensioner sidan 30 Kyrktorget: Ros till Per Beskow sidan 34 Familjesidan: Biskop Anders får besök av barn sidan 38 Till sist... Intervju med Cecilia Gärding sidan 40
ledare sid. 3 Ordenssystrar i USA visavi Vatikanen Den 18 april kom ett uttalande från Troskongregationen som granskat den amerikanska organisationen för de kvinnliga ordnarna, LCWR, Leadership Conference for Women Religious. Här fanns skarp kritik mot delar av LCWR:s position som ibland har gått stick i stäv mot biskoparnas uppfattning och sedvanlig kyrklig lära. Uttalandet konstaterar LCWR:s nuvarande svåra läromässiga och pastorala situation som ger anledning till allvarlig oro. Man kritiserar organisationen, som representerar 80 procent av USA:s 57 000 ordenssystrar, för att tiga inför teman som abort och eutanasi och för att inta en gemensam avvikande ståndpunkt inför frågor som homosexualitet och prästvigning av kvinnor Nordiskt samarbete Från och med det här numret av Km påbörjas ett efterlängtat samarbete mellan katolska tidningar i de nordiska länderna. Vi finns så nära varann men vet ibland alltför lite om hur det ser ut på andra sidan om gränserna mot Danmark Norge Finland Island. Nu ska här bli bättring. Vi kommer att låna från kollegerna. De är lika välkomna att låna från oss. Vi inleder Nordensvepet med en artikel ur danska Katolsk Orientering om hur det kan vara att leva som katolik på Grönland. Vi tar också in en krönika som publicerats i St. Olav katolsk kirkeblad, den norska motsvarigheten till Katolskt magasin. Artiklarna hittar man på sidorna 8 och 10. Samtidigt uttrycker Troskongregationen sin uppskattning och tacksamhet för ordenssystrarnas stora bidrag till kyrkan i USA som har stor betydelse i skolor, sjukvård och sociala institutioner. Uppgiften att reformera och förnya arbetet inom ordenssystrarnas organisation där så behövs gavs åt ärkebiskopen av Seattle, Peter Sartain. Ordenssystrarna är överlag nöjda med valet av ärkebiskop Sartain. Han är en god lyssnare, lätt att umgås med, personlig och beredd att samtala, säger en syster som citeras av National Catholic Reporter, NCR.!"#$%&'(! # $ " # $ % "! " Jag har alltid känt att han lyssnade till vad kyrkan har att säga och samtidigt också till människor, och så kom han med goda pastorala lösningar, säger en annan, syster Joan Pytlik, Daughters of Charity. Kaj Engelhart Se vidare http://ncronline.org/news/womenreligious/sartain-right-man-lcwr-job-former-coworkers-say Inför Kristi kropps och blods högtid publicerar!"#$%&'($&')*+$,-).*/($012*+3+*/($415'$6 vi en hymn ur nya Cecilia. Texten, en bön vid förvandlingen, är känd sedan 1300-talet. Tonsättare är Jean-Paul Lécot (1947 ), organist i Lourdes. (Med tillstånd från Katolska Liturgiska Nämnden.) DEF )'*+! &!!! 1 "#$ "# 1 %&' ()% 1 *&+$,- 1.&' /# 0-1 % % %2 1-32% 1 42 1 % % % % '%!% % %!&,#5!& 7# 1 +&$ 7# 1 +& 82 1 92 0-1 %2 1 1 %!!"#$ "#%&' ()%*&+ % % % % % % % % % 6 % % % % % %!& 3-% :;9+-/$ +-,,- <%)**$ 8=// -" >&,48%&, 0- /& +)' 2 +-,,2,4 9#/ )?: )88%-/#+ *@ <)%+#. % %!& -#5!&!& 1 % %2-$ 8=% ';,,2+<-,5 % A% /2, 4#,)'B)%%-/# +2/- 89=. "-..#, )?: B9)/5 3-% )++ 2 /=/#,+! % *%=",2,4 #, 8=%+'-< -" +-924:#.#,5 6 G 6'<";/#. &**%#*-+ -" 8=%+-'92,4#, )?: +>&,4+ #8.#% "#%+#,5 % % % % 9>& 1 "# 7# 1+&+C! H=, "2/ 8=%"-,/92,4#,$ <;,/ +#/-, IDJJ1.-9#.$ B#-%B5 K " 71L5 MN?). OIPEQRS
sid. 4 aktuellt inrikes Jesusmanifestationen samlade cirka 15 000 Trots regn och kyla deltog cirka 15 000 personer i årets Jesusmanifestation i Stockholm den 12 maj. Under förmiddagen hade katolikerna ett eget arrangemang på Medborgarplatsen, där den ansvarige var Bengt Malmgren som också ingår i Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Representanter för Focolare-rörelsen presenterade projektet "Together for Europe" som samma dag hade en manifestation i Bryssel och aktiviteter i olika europeiska städer för att uppmärksamma och informera om kyrkliga rörelsers och gemenskapers engagemang för solidaritet. Katolska talare var pater Damian Eze, kyrkoherde i Gävle, och diakon Pancho Chin A Loi från Järfälla. På eftermiddagen genomfördes en stor bönevandring genom Stockholms city med början och slut i Kungsträdgården där en stor gudstjänst ägde rum. Uppslutning under paraplyer. Cirka 15 000 personer deltog i årets Jesusmanifestation som bland annat innehöll en gudstjänst i Kungsträdgården. Foto: Bengt Malmgren Brobyggare. Förbundet för Kristen Enhet, FKE, har haft årsmöte i Östanbäcks kloster med gudstjänster i den nya Enhetens Kyrka, som öppnas högtidligt den 20 juli. Mötet beslöt bland annat att följa arbetet i den internationella Augustanagemenskapen vars syfte är att bevara lutherdomens andliga, liturgiska och kyrkorättsliga arv i moderkyrkans famn, det vill säga den katolska kyrkofamnen. Nedanför kyrkbygget ser vi förbundets hedersordförande fader Caesarius Cavallin och dess rådgivare biskop emeritus Biörn Fjärstedt, bakom dem de svenskkyrkliga prästerna, ordföranden Bo Zetterlund och medlemmarna Larry Wickman och Marco Aldén. Foto: Kerstin Elworth Över en miljon kronor i årets fasteinsamling Årets fasteinsamling inbringade över en miljon kronor. När merparten av pengarna var räknade stod siffran på 980 000 men då saknas fortfarande stora summor från några församlingar. Förra årets resultat var 873 854 kr. Den ansvarige för karitativt arbete i stiftet, msgr Stjepan Biletic, kommenterar årets resultat. Jag är glad att människor vill visa att de har känsla för de sämre lottade. De vittnar om sin tro genom goda gärningar, helt enligt påvens intentioner. I år går pengarna till att förbättra livskvaliteten för ensamma mödrar och deras barn i stiftet Galle på södra Sri Lanka. Kvinnorna ska bland annat få mikrokrediter för att starta egna verksamheter. Vissa församlingar har dessutom samlat in pengar till egna projekt, vilket går utöver det som stiftet redovisar.
nationell själavård aktuellt inrikes sid. 5 Inför den nya missionsordningen:... en liten bit inom integrationen Integrationen är den mest brännande frågan i stiftet just nu. Det säger pater Fredrik Emanuelson OMI, biskopsvikarie för evangelisation, apropå det planerade arbetet med stiftets nya missionsordning, där riktlinjer ska utformas för språklig och nationell själavård. Till grund för arbetet ligger ett dokument från Påvliga rådet för själavård bland migranter vars titel är Erga migrantes caritas Christi, översatt Kristi kärlek till migranterna, för enkelhetens skull kallat enbart Erga migrantes. Detta är ett kyrkorättsligt dokument som vägleder stiften i ansvaret för den nationella själavården, i samverkan med församlingarna. Ibland är det just bristen på samverkan som vållar problem, förklarar Fredrik Emanuelson. Mångfalden borde vara en styrka för Katolska kyrkan och vi har bara kommit en liten bit i integreringen. Dokumentet utreder bland annat förhållandet mellan den nationella missionen och stiftet, mellan missionen och församlingen och mellan missionen och hemlandet. Och det är förhållandet mellan den nationella missionen och församlingen som är problematiskt på en del håll. Nationell själavård är viktig av pastorala skäl. Människor från andra länder har rätt att gå till bikt och mässa på sitt eget språk. Men det handlar inte bara om att fördjupa tron utan också om att delta i församlingsgemenskapen. En del går endast i nationella mässor. Då isoleras de olika grupperna från varandra och kyrkoherden kan få prob lem med att hålla ihop sin församling. Förhoppningsfull biskopsvikarie. Integrationen är i högsta grad en angelägenhet för alla aktiva katoliker, säger pater Fredrik Emanuelson som hoppas på ett fruktbart studiearbete kring den nya missionsordningen. Det finns kyrkoherdar som uppmanar sina medlemmar att inte bara gå i nationell mässa, som i de flesta församlingar firas endast varannan vecka eller en gång i månaden. Även präster i missionerna uppmanar de sina att delta i mässor på svenska parallellt med nationella mässor. I arbetet med den nya missionsordningen kommer många erfarenheter och åsikter att stångas mot varandra. Den processen blir inte lätt, framhåller pater Fredrik, men han anser att det är bra att den ska genomföras inte bara på stiftsplanet utan också i församlingarna och i de nationella missionerna. Integrationen är i högsta grad en angelägenhet för alla aktiva katoliker. Så jag hoppas på ett fruktbart studiearbete i församlingarna och i missionerna kring materialet. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Studiecirklar kring migration och integration Erga migrantes caritas Christi utarbetades 2004 av Påvliga rådet för själavård bland migranter och nomader. 2011 kom dokumentet ut på svenska på Veritas förlag, Kristi kärlek till migranterna, i översättning av Ylva-Kristina Sjöblom. Med utgångspunkt från dokumentet har studieförbundet Bilda i samarbete med stiftet givit ut en studieplan för församlingarna. Studieplanen, med texter av Bengt Almstedt och Hélène-Dominique Lindroth, omfattar sex sammankomster med teman som Migrationen ett tidens tecken, Hur tar vi emot dem som kommer? om inkulturation och pluralism, Kyrkans roll när det gäller att ta emot immigranter och Strukturerna i det missionspastorala arbetet. Boken kan beställas från Katolsk Bokhandel, www.katolskbokhandel.com och studieplanen kan beställas från Studieförbundet Bilda, www.bilda.nu Språkliga och nationella missioner i stiftet I vårt stift finns för närvarande 11 språkliga själasörjare och missioner: den afrikanska, den eritreanska och etiopiska, den filippinska, den italienska, den koreanska, den kroatiska, den polska, den slovenska, den spanska, den ukrainska och den vietnamesiska. Den lettiska har en kontaktperson som är lekman. Erga migrantes gäller Katolska kyrkans relationer till migranter av alla trosinriktningar. Den missionsordning som nu ska arbetas fram i vårt stift gäller dock endast migranter tillhörande den romersk-katols ka riten. De orientalisk-katolska kyrkorna, exempelvis, omfattas inte. Forts.
sid. 6 aktuellt inrikes nationell själavård Engagerad biskop om nationell själavård Är den nationella själavården berikande eller splittrande? Frågan aktualiseras nu när stiftets nya missionsordning ska utformas. I ett engagerat samtal med Km erkänner biskop Anders Arborelius att ämnet är känsligt. Det finns ingen enkel lösning på utformningen av den nationella själavården. Hur man än gör kommer vissa att tycka att man gör fel. Biskop Anders inleder med detta konstaterande när Km kommer till intervjun, fullmatad med argument för och emot nationell själavård. Efter en kort stund står det klart att ämnet har flera infallsvinklar och att ingen annan än biskopen, efter snart fjorton år i stiftet med oräkneliga församlingsbesök, samtal och överläggningar, kan ge en lika nyanserad bild av de nationella gruppernas pastorala behov och av problem som kan uppstå när språk, kulturer och traditioner från hela världen behöver livsrum. I samtalet om missionsordningen möter vi hos biskopen ett engagemang så stort som vi nog inte har mött i någon annan fråga. Anders Arborelius tar emot kritik men kan också svara så att luften går ur motståndet. Han är realist men även optimist eftersom han litar på folks goda vilja. Han vill alla väl och välkomnar alla traditioner. Samtidigt är han klarsynt och tycks genomskåda falsk och ljummen religiositet. Hans ståndpunkter får här en tydlig markering mot intervjuns frågor. Flera kyrkoherdar i stiftet har reagerat negativt på de riktlinjer för en ny missionsordning som har utgått från stiftsledningen. Hur kommenterar du det? Realistisk biskop. Det är lättare om tron är förankrad i en tradition, om man kan föra över tron i en viss grupp, säger biskop Anders Arborelius. Reaktionen är lite märklig eftersom det bara var ett nyutskick av de riktlinjer som utarbetades redan under biskop Hubertus tid. Det var tänkt som en uppdatering av det som gäller nu. På så sätt har man något att utgå ifrån när man nu ska försöka få fram en mer utförlig missionsordning. Stiftsledningen vill gärna få in alla tips och uppgifter som kan bidra till att vi får en bra missionsordning. Enligt Erga migrantes ska migranterna delta i församlingslivet fullt ut och samtidigt leva kvar i sin tradition. Vad menas här med tradition? Katolska kyrkan betonar att tron ska gälla alla och överallt. Men människan är en kulturell varelse. Det är lättare om tron är förankrad i en tradition, om man kan föra över tron i en viss grupp. Många invandrare vittnar om att de har fördjupat sin tro när de har kommit till Sverige och deltar i sin grupps mässsor och aktiviteter. För många är den religiösa identiteten knuten till vissa kulturella traditioner. Men där kan det ligga en ironi: det enda som håller kvar vissa katoliker är matvälsignelsen vid påsk. Och somliga kommer bara till kyrkan när det är requiemmässa efter en anhörigs död. Vissa har slutat att vara aktiva i sin hemförsamling och går i mässor bara på resor utomlands, i sitt gamla hemland eller på semesterorter. Det är ju känt att folk blir mer religiösa när de är utomlands. Det gäller även sekulariserade svenskar.
nationell själavård aktuellt inrikes sid. 7 En del kyrkoherdar berättar att olika grupper i församlingarna lever sitt eget liv utan kontakt med den övriga församlingen. Hur stämmer det med intentionerna i Erga migrantes, att delta i församlingslivet fullt ut? Man har rätt till själavård på ursprungslandets språk. Men det kan diskuteras hur ofta, hur länge och på vilket sätt man ska få det. Det ser väldigt olika ut i stiftet och det kan ha att göra med prästernas situation. Kontakterna mellan grupperna är lättare i stora församlingar med många präster av olika nationaliteter. Svårast kan det vara för en stiftspräst som är ensam i sin församling. Det är viktigt att skapa kontaktytor mellan grupperna: pilgrimsresor, ungdomsarbete, körverksamhet, basarer, sådant som främjar mänskliga relationer. Viktigt är också att man får in representanter för olika grupper i församlingens pastoral- och ekonomiråd. Man kan även uppmana folk att gå i varandras nationella mässor. En katolik är förpliktad att gå i mässan varje söndag och en äkta katolsk attityd är att gå i en mässa oavsett språk. Det finns de som går i mässan utan att förstå ett ord. Men hur stämmer det med din devis att Katolska kyrkan i Sverige ska ut ur katakomberna? Ja, den är viktig, men en del präster känner sig lite underlägsna och kan ha svårt att rota sig i den svenska myllan. Det gäller ju lekmännen också. Vissa invandrare ser hellre på en mässa i tv från sitt hemland än går i kyrkan. Ursvenskar kan klaga på prästernas brytning. Å andra sidan kan en präst som är svag i sin svenska vinna människors hjärtan genom sin personliga utstrålning och sitt sätt att sköta det pastorala arbetet. Kan trosundervisning ske helt på andra språk än svenska? I riktlinjerna för katekesen i vårt stift står det att en del av undervisningen ska ske på svenska, parallellt med den nationella missionens språk. Vissa föräldrar skulle aldrig skicka sina barn på undervisning på enbart svenska. Det anses viktigt att hålla sig till det gamla landets traditioner. Men missionerna upptäcker alltmer att undervisningsmaterialet från Katolska Pedagogiska Nämnden är bra och följer det. Och kateketerna kommer numera även från missioner. Så där sker en uppluckring av gränserna mellan församling och nationella grupper. Vi avslutar med den inledande frågan: Är den nationella själavården berikande eller splittrande? De nationella missionerna ska ses som tillgångar i stället för konkurrenter. Vi måste få fram en fruktbar dynamik mellan de olika grupperna. Meningen är att missionsordningen ska hjälpa till att hitta bättre samarbetsformer. Kyrkans universella och katolska karaktär blir synlig genom våra missioner. Församlingarna har allt att vinna på att fördjupa och konkretisera enheten med missionerna och viceversa. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot I kommande nummer av Km besöker vi några av stiftets språkliga och nationella missioner. Enligt Erga migrantes ska prästerna lära sig sitt nya lands språk och kultur och lära sig älska det nya landet. Har stiftet kurser för det? De flesta präster har gått igenom sådana kurser, men det kan också finnas vissa som inte känner sig kapabla att tillgodogöra sig kurser och man kan inte tvinga dem. Därför är det bra med diakoner eller lekmän - som kan förmedla kontakterna med övriga samhället och hjälpa prästerna att växa in i landets språk och kultur. Konfirmation i språklig mission. Nyligen firade biskop Anders Arborelius konfirmationsmässa i den spanska missionen, som omfattar ett 30-tal olika nationer med spanskan som gemensamt språk. Efteråt deltog han i den uppsluppna fotograferingen bakom domkyrkan.
sid. 8 reflexion / Norden Reflexion: Norsk (svensk) katolik? I St. Olav katolsk kirkeblad 2/2012 hittade vi en krönika av intresse också för oss i Sverige särskilt om Norge byts mot Sverige, norsk mot svensk och så vidare. Katoliker i Norge kommer både fjärran ifrån och från landet mellan fjord och fjäll. Vi är alla medlemmar av den katolska kyrkan i Norge, samtidigt har vi våra nationella/etniska adjektiv. Vi talar om norsk, polsk, vietnamesisk eller spansk mässa utan att reflektera över att detta är absurt vi firar en katolsk mässa alldeles oavsett vilket språk vi använder oss av. Kortslutningen är symtomatisk även om vi vet att ingen längre är jude eller grek tar vi inte konsekvensen av det i vår språkliga praxis. Vår skilda bakgrund tar sig starkare uttryck i vår vardag, än det som är gemensamt. Det är förståeligt men språkbruket förstärker skillnaden mellan oss och dem. Finns det något alternativ? Kan vi kalla oss norska katoliker när vi företräder så många olika språkgrupper och när de flesta av oss talar med främmande accent? Eller med andra ord: Går det att vara både utlänning och norsk katolik? Svaret kan inte vara detsamma för alla. Det finns skillnader som är beroende av språkligt och kulturellt avstånd, av varför man invandrade till Norge, av hur länge man planerar att bli kvar. Storleken på och sammansättningen av den församling man hamnat i kan också ha sin betydelse. Självklart är detta också en generationsfråga. Efter att ha levt en mansålder i Norge är en invandrare fortfarande en invandrare, åtminstone enligt Statistiska Centralbyrån. Så känner vi det nog själva också. Kanske är detta särskilt tydligt inom kyrkan. Det är lättare att integreras på arbetsplatsen eller när man står under utbildning eftersom det där handlar om den offentliga sfären. Vi tvingas prata norska med våra över- och underordnade, och de flesta av oss deltar gärna i sociala aktiviteter. Likafullt kan vi bevara den lilla världen hemma. Med hjälp av internet kan vi förflytta oss till våra hemländer när vi stänger till dörren vi är glokala fysiskt i Haugesund, Oslo eller Bergen, men samtidigt i Vietnam, Chile eller Polen. Detta är vår privata sfär där vi själva bestämmer. Vår relation till Gud är än mer privat, till och med intim. Även om Gud förstår alla språk är det på vårt modersmål vi vill be till och lovprisa honom, på modersmålet vi vill möta honom i försoningens sakrament. Samtidigt kan vi, tillsammans med alla de andra, delta när högmässan firas på norska eftersom vår gemenskap i kyrkan är en mix av privat och offentligt. I de små församlingarna har vi inget val att använda det gemensamma språket blir ett måste när det inte erbjuds någon själavård på hemspråket. Norsk katolicism? Allteftersom åren går kommer nog många ibland oss att knytas till en norsk församling. Men kan man därför kalla sig för norsk katolik? Knappast. Hur kan man definiera norsk katolicism. Vem skulle man identifiera sig med? Med den vars mormor kommer från Nederländerna? Med den som konverterade för tio år sedan? Med den som söker de katolska rötterna i medeltidens kyrka? Med ungdomarna som reser för att möta påven i Sydney eller Rio? Eller med mina barnbarn? Dessutom skulle ingen av de and ra varken de som ser sig själva som etniskt norska, de som tillhör andra grupper eller de från min egen grupp se mig som norsk katolik! Vilken kyrka? Frågan om norsk katolicism borde också ses ur ett annat perspektiv. Vilken kyrka vill etniska norrmän tillhöra? Hur vill de att den katolska kyrkan i Norge ska utgestalta sig? Vilken kyrka konverterar man till? Den traditionella lite gammaldags med latinsk mässa och gregoriansk musik? Den som inkluderar sånger ur Jubilate och Adoremus? Eller den med traditionella Grundtvigpsalmer? Den som kännetecknas av en asketisk/estetisk känsla för liturgi och utsmyckning? Eller är man inställd på att detta är en världskyrka? Godtar man att det allmänneliga det katolska med alla folkliga inslag från hela världen är i sin fulla rätt att existera och visa sig? Vår gemensamma brokiga Corpus Christi-procession, med deltagare från världens fyra hörn, äger som vanligt rum i Bergen i Herrens år 2012 men alla verkar inte klara av att godta detta som norskt. Sedan det katolska Norge splittrades för 500 år sedan har det nog blivit svårare att identifiera sig med katolska traditioner från andra länder: de kan verka främmande, lite för folkliga, lite för påträngande, lite för färgstarka, lite för fromma Detta är traditioner som kan vara svåra att acceptera både för dem som är födda och uppvuxna här och för dem som inte är det. Samtidigt kan dessa färgrika inslag, den fromma praxisen, stärka och berika den religiösa traditionen och tillvaron i Norge. Ett svar? Finns det något svar på norska katolikers identitet? Unga norska katolikers förbund (UNKF) heter numera NUK Norges Unga Katoliker. Kanske borde vi som lämnat NUK bakom oss tänka i samma banor? Alltså att vi inte nödvändigtvis är norska, utan Norges katoliker? Sedan är det upp till var och en av oss att ta plats, att tillsammans bygga vår kyrka. Ewa Biland, St. Paul menighet i Bergen Översättning: Margareta Murray-Nyman
aktuellt utrikes sid. 9 utrikesnotiser Världens äldste biskop är död Biskop Antoine Nguyen Van Thien från Viernam dog den 13 maj i Nice i Frankrike i en ålder av 106 år. Den avlidne biskopen föddes den 13 mars 1906 och prästvigdes år 1932. Under sin levnad kom han att uppleva inte mindre än nio påvar. År 1960 utnämndes han av Johannes XXIII till biskop i Vinh Long i Sydvietnam. Under Vietnamkrigen ådrog sig Nguyen van Thien en ögonskada, vilket gjorde att han år 1968 kom att lämna ansvaret för stiftet i Sydvietnam. Han blev i stället titulärbiskop i det tidigare italienska biskopsdömet Spello. Den äldste nu levande biskopen är Francis Hong Yong-ho från Pyongyang i Nirdkorea. Han är 105 år gammal och fyller den 12 oktober 106. (L Osservatore Romano) Patriark Kirill på facebook Kirill, patriark av Moskva och hela Ryssland, är numera tillgänglig via face book, detta i ett försök att visa överhuvudets vilja att ta hänsyn till det växande intresset runt sin person. Det finns ett ökande intresse på webben för vad patriarken gör och hans närvaro på facebook är ett steg mot att möta facebook-användarna, säger en källa inom Ortodoxa kyrkan. Patriarken brukar själv söka information via Internet. Moskvapatriarkatet har sin egen youtubekanal sedan två år tillbaka. Den som söker upp Kirill via facebook möter en nytagen bild på patriarken i bön. På sidan finns också bilder från patriarkens ungdom och från hans resor och möten med människor. Sidan har redan, på mindre än 48 timmar, kommenterats med 48 gillar. (AsiaNews.it) Fler katoliker i Norge än i Sverige I Norge uppgår de registrerade katolikerna i dag till närmare 110 000 och grannlandet i väster har därmed gått om Sverige vad gäller antalet katolska trosbekännare. Bara under årets första månader har nästan 10 000 nya katoliker låtit registrera sig i Norge. Till siffrorna ska läggas ett okänt antal oregistrerade katoliker. Pål Bratbak, som är pressansvarig för Oslo katolska stift, säger att tillväxten huvudsakligen är avhängig arbetskraftsinvandringen och att det är svårt att se vilka konsekvenserna för stiftet blir på sikt. Redan i dag utgörs den största gruppen katoliker en tredjedel av polacker och att den katolska kyrkan växer i Norge beror i hög grad på denna grupp. I de mässor som firas på polska i storstäderna deltar varje söndag flera tusen katoliker. Stiftet måste varje år anställa nya präster från Polen och mässor på polska firas numera också på mindre orter. Antalet katoliker i Sverige uppgick i slutet av maj till närmare 102 000. Biskop Anders Arborelius menar dock att antalet oregistrerade katoliker i Sverige kan vara lika stort. (NRK) Hildegard av Bingen erkänns som helgon Påven Benedikt XVI har upphöjt benediktinsystern Hildegard av Bingen (1089 1179) till officiellt helgon, meddelade Kongregationen för salig- och helgonförklaringar i torsdags. Hildegard, mystiker och författare, har länge vördats i tyskspråkiga länder och inom benediktinorden. Men för att bli helgon i världskyrkan behövdes påvens bekräftelse. Hennes fest firas den 17 september. Redan 1940 tillät Vatikanen att den firades i Tyskland. 1979 högtidlighölls hennes 800:e dödsdag. Omfattande forskning visade fram hennes stora betydelse på många områden: medicin, musik, naturvetenskap, diktning och bibeltolkning, säger kardinal Karl Lehmann i Mainz, som är Hildegards hemstift. Visserligen missbrukas hon också ibland inom new-age-kretsar och esoteriska grupper. Men hennes helhetssyn på Gud, människan och världen som kommer till tals genom en andligen och spirituellt ytterst sensibel kvinna ger vår tid med dess tvivel och sökande många fruktbara impulser, säger kardinal Lehman. (Vatikanradion) Nytt ordinariat i Australien Påven fortsätter utbyggnaden av kyrkans nya struktur som skapats för tidigare anglikaner genom att lansera ett ordinariat för Australien den 15 juni. Jag är övertygad om att anglikaner som har gjort en resa i tro som har lett dem till Katolska kyrkan kommer att finna ett berett välkommen, säger ordföranden för den australiensiska katolska biskopskonferensen ärkebiskop Denis. Det nya ordinariatet kommer att kallas Ordinariatet Vår Fru av Södra korset, under beskydd av Sankt Augustinus av Canterbury. Det kommer att ha samma status som ett stift. Ordinariatet är avsett för anglikaner och tidigare anglikaner som vill komma i full gemenskap med Katolska kyrkan och samtidigt behålla en del av sina seder och liturgiska traditioner. Ordinariatet för England och Wales lanserades under 2011, medan ordinariatet för USA startade den 1 januari 2012. (CNA/EWTN)
sid. 10 aktuellt Norden På tur. Fader Christian Noval har vant sig vid att också färdas med hundsläde. Även när temperaturen som denna dag sjunker till minus 30 grader Celsius. Katolsk närvaro på Grönland: Det handlar mycket om att resa runt och hälsa på hos folk God gemenskap och gott om sociala aktiviteter är en förutsättning för att det ska gå att trivas med de vanskliga förhållanden som 140 amerikanska soldater och 450 civila lever under på Thule Air Base i nordvästra Grönland det amerikanska luftvärnets nordligast belägna bas, bara 1 500 kilometer från Nordpolen. För när temperaturen kryper ner till minus 50 grader, när dagsljus saknas flera månader om året, och med det isolerade läget därtill, kommer nästan alla (fritids)aktiviteter att utspela sig inomhus. När man är så långt hemifrån kommer de sociala aktiviteterna och samvaron att fylla en stor del av vardagen, säger fader Christian Noval som under vintern varit basens präst. Att vara med när någon utnämns eller befordras, att delta vid olika arrangemang och fester det är nästan lika viktigt som den sakarmentala närvaron. Som på så många andra av de amerikanska flygbaserna står också på Thule Air Base en luthersk präst i spetsen för Airmen s Club, där de anställda på ett kravlöst sätt kan mötas över en pizza med öl, spela kort eller följa med i nyhetssändningar hemifrån eller olika
aktuellt Norden sid. 11 Gott om plats. Även om det katolska kapellet bara rymmer tolv personer är det sällan fullsatt med undantag för de stora högtiderna. Fullsatt. På Airmen s Club samlas desto fler av personalen på fritiden. Här finns också möjlighet att följa nyhetsrapporteringar via tv. sportevenemang på de alltid påslagna storskärmarna i lokalen. Därtill deltar många i ett utvidgat kyrkkaffe två gånger i månaden och ett välutrustat fitnesscentrum frekventeras gärna. På basen erbjuds många aktiviteter där man som katolsk präst kan prata med människor under avspända former, förklarar Christian Noval. Han har också besökt de två radarstationerna som ligger tjugo kilometer bortom basen för att hälsa på dem som arbetar där och äta frukost med dem. En god del av mitt arbete består i att åka runt och hälsa på hos folk. Det verkar som om man uppskattar denna möjlighet att tala med en katolsk präst. Den katolska gemenskapen på Thule Air Base är inte stor utan består av en handfull praktiserande katoliker som själva får göra en aktiv insats för att få det sakramentala livet att fungera när ingen katolsk präst är på plats. I dennes frånvaro ställer två av de katolska soldaterna upp som kommunionutdelare. Även om basens katolska kapell inte rymmer fler än tolv personer är det gott om plats i bänkarna under vardagsoch söndagsmässorna mellan en och fyra gudstjänstdeltagare är det vanliga. Däremot är kapellet överfullt på julaftonen och vid de andra stora kyrkliga högtiderna. Kapellet är beläget i en av basens baracker som också rymmer ett större protestantiskt kapell, ett samlingsrum för dem som tillhör andra religioner, en rad gemenskapsutrymmen och prästernas kontor. En katolsk präst är förpliktad att fira en mässa om dagen, i vårt fall klockan 17:30 vardagar och klockan 11 söndagar, berättar Christian Noval. Vid sidan av mässfirandet bestämmer prästen i stort sett själv hur han vill använda sin tid och Christian Noval använder en del av fritiden till att skriva på en avhandling i ungdomsteologi. Han vet inte än hur många gånger han kommer att bege sig till det lilla katolska kapellet norr om polcirkeln innan avtalet mellan stiftsledningen i Köpenhamn och det amerikanska ärkebiskopsdömet för militära begivenheter ska omförhandlas till hösten. Men om Christian Noval tillfrågas om fortsatt ansvar för katolikerna på basen kommer han inte att dra sig för att säga ja. Thule har gått i blodet på mig, säger han. Text: Niels Messerschmidt Översättning: Margareta Murray-Nyman Foto: Christian Noval Artikeln publicerades först i Katolsk Orientering 8/2012 här något kortad. FAKTA Thule Air Base Thule-basen är en följd av det kalla krig som pågick mellan 1951 och 1962. Basen byggdes av en arbetsstyrka på 10 000 man. Platsen valdes till följd av det strategiska läget mellan USA och det tidigare Sovjetunionen. Basen, som ligger i Qaasuitsup kommun i nordvästra Grönland, byggdes i all hemlighet och den nästan fem kilometer långa landningsbanan användes under det kalla kriget för bombplan de stora och strategiska B52-planen. I dag finns på basen en varselradar och en satellitradarstation som har kontakt med satelliter i omloppsbana (cirka 25 000) för att kontrollera att inga sammanstötningar riskeras. Grönland Grönland är ett självstyrande danskt territorium. Med sina 2,2 miljoner km² är Grönland världens största ö. Provinshuvudstad är Nuuk, på danska Godthåb. I januari 2011 uppgick befolkningen till 56 615 personer. Grönland tillhör Köpenhamns katolska stift. I Nuuk finns en katolsk kyrka, Kristi Konge Kirke. Antalet medlemmar i församlingen uppgår till cirka 60.
sid. 12 aktuellt Inför ett 50-årsjubileum i Osnabrück Syster M Ortrud berättar om 50 års klosterliv i Sverige För 50 år sedan avlade Mariasystern Ortrud sina första klosterlöften, i klostret Nette i Osnabrück. Därefter har hon bott och verkat i Sverige. Hennes berättelse varvas med bilder från det festliga jubiléet dit Km fick följa med. Jag ville gå i kloster. Det var en så stark vilja att jag inte kan beskriva den! Några dagar före avresan till Osnabrück sitter syster M Ortrud i ett litet sällskapsrum i Vår Frus församling i Västerås och berättar om sitt liv och om sina förväntningar inför 50-årsjubileet. Hon är både glad och ledsen; glad över att snart få vara i moderhuset i Kloster Nette, tillsammans med dem som trädde in i klostret samma år som hon, men ledsen över att hennes tvillingsyster just har dött. Jag hade så gärna velat att hon skulle vara med vid mitt jubileum! Nu får syster M Ortrud trösta sig med att systerns tre barn ska komma, och fyra av de sju syskon som är kvar i livet. Vi var elva från början. Min mamma fick tolv barn men ett dog vid ett års ålder. När mamman fick nästa tvillingpar snart därefter sade barnmorskan: Om du får behålla båda har du förtjänat himlen. Och de överlevde, både Bernadine och Helena. Ja Helena var mitt namn innan jag gick i kloster. Högtidigt ögonblick. Av de 20 Mariasystrar som avlade sina klosterlöften 1962 finns 16 kvar. Med deras vänner och anhöriga blev det 250 personer vid jubileumsmässan i klosterkapellet. Vi ser syster M Ortrud närmast kameran. Kallelsen kom redan i 16-årsåldern. Egentligen hade min syster passat bättre som nunna. Hon var mycket frommare än jag! Syster M Ortrud skrattar. Med det glada humör och den kvicka tunga hon fortfarande har, vid 73 års ålder, förstår man att hon var ett okynnigt barn. Hon växte upp i Dörpen, en liten by i nordvästra Tyskland. Uppfostran var gediget katolsk. Att gå i kyrkan varje söndag var en självklarhet. När min syster och jag skulle gå till första kommunionen köpte vår mamma ett fint tyg till klänningar. Det var femton kilometer till sömmerskan och dit gick vi förstås till fots. I kyrkan sedan sa folk att vi var finast klädda av alla. Då var mamma lycklig! Att tala om klosterkallelsen med föräldrarna var svårt.
aktuellt sid. 13 Efterfest. Huvudcelebrant i jubileumsmässan var biskopen dr Franz- Joseph Bode från Osnabrück. Pater Tomasz Slupkowski, syster M Ortruds kyrkoherde i Vår Frus församling i Västerås, var en av 17 medcelebranter i mässan. Rymligt kapell. Kloster Nettes kapell inreddes under början av 1950-talet och fick en stor mosaik, föreställande Marie Bebådelse och gjord av Ruth Landmann. Solstrålarna får guldmosaiken att skimra på ett himmelskt vis. Jag brukade lyda mina föräldrar men nu måste jag lyda kallelsen. Jag visste att jag var annorlunda. När andra gick på fest kände jag att det där inte var min väg. Jag var inte road av sådant. Hon fick vänta tills hon hade fyllt 20 innan hon kunde gå i kloster. Det var den 7 april 1959, i Kloster Nette dit jag alltid hade velat komma. Hon hade ingen aning om vad klosterlivet skulle innebära. Men när jag hade sagt ja, då var det ja! Efter tre års prövotid avlade hon sina första löften. Året var 1962, syster M Ortrud var 23 år och säker på att hon ville arbeta i diasporan. Och det blev Sverige, genom pater Adelkamp, jesuit stationerad i Västerås. Han behövde systrar till sin församling och tyckte att Sverige skulle vara lämpligt för mig. När hennes föräldrar besökte klostret sade de till generalföreståndaren att de hoppades att hon inte skulle skickas långt bort. Jag fick inte säga något till dem då utan skrev senare att jag skulle till Sverige. Det var en bomb för dem! Så kom Syster M Ortrud till Västerås för att arbeta i prästhushållet. Ingenting visste hon om landet och inte ett ord svenska kunde hon. I början var det hemskt. Men pater Adelkamp sa så här: Du är så tapper, en så glad person. Håll ut! De där orden har jag aldrig glömt. Han var en mycket bra själasörjare. Efter elva år förflyttades hon till Göteborg, därefter till Bromma och Uppsala. 1986 kom hon tillbaka till Västerås och blev föreståndarinna för Mariasystrarnas kommunitet. Efter tio år övergick jag till att ha ansvar för hushållet och pensionärsverksamheten. Hon berättar mycket gott om sina medsystrar. De har varit många under årens lopp men nu upplever orden inga nya kallelser. I dag finns tio kvar i Sverige med kommuniteter i Stockholm, Västerås och Uppsala. De håller en god kontakt med varand ra och så fort det är en högtid samlas de för att fira. Naturligtvis ska 50-årsjubileet uppmärksammas. När jag har kommit hem igen ska vi träffas i Stockholm allihop! Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Missionssystrar av Marie heliga namn Mariasystrarna från Osnabrück grundades år 1920 i Nordvästra Tyskland med syfte att sprida och befästa den katolska tron, särskilt i områden där katolikerna är i minoritet. Idag finns sammanlagt cirka 400 Mariasystrar i fyra länder Tyskland, Sverige, Brasilien och Paraguay. I Sverige finns orden sedan 1951. Systrarna deltar i församlingslivet i Stockholm, Västerås och Uppsala med bland annat trosundervisning, sjukbesök och administration. I Uppsala finns även öppen förskola. Namnet "Missionssystrarna av Marie heliga namn" visar programmet: att likt Maria delta i Kyrkans missionsuppdrag. På systrarnas hemsida står det: Marias enkla sätt att ställa sig till förfogande för Kristus och hans frälsningsverk ger oss ett exempel att följa. Hennes ord från bröllopet i Kana Gör det han säger åt er (Joh 2:5) är en förblivande uppmaning till oss. Det spelar inte så stor roll på vilken plats systrarna befinner sig eller vilket uppdrag de har, det viktiga är att allt vi gör sker till Guds större ära i Marias anda.
sid. 14 aktuellt inrikes Plenarsamtal i Eugenia: Om den sekulära staten och plockgodis har religionen en framtid? En fredagkväll i maj bänkar sig 60-talet personer inför det fjärde och avslutande samtalet i Katolskt Forums serie Hur sekulariserade är vi? I panelen sitter fyra personer som har rötterna i lika många samfund och gemenskaper. Samtalsledare är journalisten och teologen Katrin Laine som inleder med frågan: Är Sverige ett sekulariserat land? Sagt av Birgitta Winberg: Prästerna upplevs dessvärre ofta som kufar. Att möta oss blir som att möta tomten. Foto: Katrin Laine Om det inte varit för sekulariseringen skulle jag inte sitta här! Det är seriens initiativtagare pater Dominik Terstriep SJ som påminner om att 1800-talets dissenterlagar, som öppnade för medborgares rätt att lämna Svenska kyrkan och ansluta sig till annan religion, var en följd av sekularingsprocessen. Så jag är tacksam för sekulariseringen! Men att tro i dag kopplas samman med brist på förnuft är allvarligt. Jag skulle karakterisera det sekulariserade samhället som en ort där det för många är orimligt att tro på Gud. Birgitta Winberg, präst i Svenska kyrkan och verksam i Centrum för religionsdialog, håller med. Främlingskapet för religion är stort. Att religionen är förtryckande och skuldbelägger ligger liksom i pipelinen. Vid dop och jordfästningar kan jag uppleva att det hos många finns ett sug efter att tala om religion men för mig som präst är det svårt att nå vidare när människor saknar de redskap som jag skulle kunna använda mig av för att vägleda mot en tro som jag tror finns latent. Man kan inga psalmer utantill Det får henne att undra över om Svenska kyrkan kommer att vara majoritetskyrka ännu om tio år, säger hon. Det känns nyttigt luttrande att ställa sig frågan. Anwahr Ahtabh, kanslichef för Svenska muslimer för fred och rättvisa, betonar att det är viktigt att göra skillnad mellan sekulariseringen och den sekulära staten. Själva grundtanken med en sekulär stat är att lagstiftningen inte ska baseras på någon speciell religion utan att staten ska vara neutral i trosfrågor. Det är viktigt att Sverige fortsätter att vara ett samhälle för alla oavsett tro. Och därför känner jag mig alldeles varm om hjärtat när jag sitter här tillsammans med er! Nummer fyra i panelen, Mukunda Das, representerar ISKCON, Krishnarörelsen. När jag föreläser på olika gymnasieskolor märker jag hur de existentiella frågorna ligger strax under ytan. Vem är jag? Vad är meningen med livet? Händer något efter döden? Finns det någon Gud? För Mukunda är det självklart att Gud är en, men att Avatar, gudsuppenbarelsen visar sig på olika sätt i och med att tiderna, människorna och kulturerna skiftar. Liksom solen är en men har många olika namn är Gud en men har olika namn i olika religioner. Pater Dominik reagerar blixtsnabbt: Det handlar inte bara om olika namn! Det är missvisande att säga att vi tror på samma Gud. Det finns religiösa sanningar. Den gudsbild som finns formulerad i den kristna trosbekännelsen är inte utbytbar. Vilken Gud vi bekänner påverkar vårt sätt att vara, hela vår människo syn. Sagt av Mukunda Das: Religionernas mål är att utveckla en osjälvisk kärlek. Foto: Katrin Laine
aktuellt inrikes sid. 15 Sagt av Anwahr Ahtahb: Slöjan är ett yttre tecken som får mig att fråga: Är jag en god representant för islam? Foto: Katrin Laine Kan man förutsätta en religiös läggning hos var och en? Anwahr Ahthab menar att tron på ett slags högre makt är gemensam för alla människor. Med ett sådant perspektiv blir det lättare för en person som inte tillhör någon specifik religion att ha respekt och förståelse för andra. Pater Dominik anser tvärtom att riktigt religiöst begåvade människor alltid är i minoritet. Att det är rimligt att tro för mig är det något som är givet. Men i exempelvis det forna Östtyskland tycks det som om många inte har något behov av religion. Ett stort antal religiösa grupper har sökt evangelisera där men den ena efter den andra utan framgång. För mig är det provocerande och något som får mig att undra över hur religiöst begåvade ska kunna nå ut. Vilket är vårt ansvar när folk inte nappar? Har religionen en framtid? Katrin Laine för in debatten på ett nytt spår när hon säger att även om det finns ett religiöst intresse hos många människor så verkar det vara ett glapp mellan institutionaliserad religion och den högt skattade individualismen. Pater Dominik håller med om att det finns en avoghet mot att köpa färdiga paket. Det blir med valet av livsåskådning som med plockgodis. Man undersöker vad som finns. Man väljer. Man blandar. Om man sedan märker att detta godtyckliga plockande inte uppfattas som acceptabelt av dem man söker sig till inte av oss kristna och väl inte av islam då vill man ofta inte vara med längre. Men total valfrihet är både en välsignelse och en förbannelse. Jag råder visserligen över mig själv. Men jag blir ensam. Vill jag ha det så? När samtalsledaren till sist ber panelens representanter om en minsta gemensamma nämnare för troende i en sekulariserad värld så kommer man efter visst funderande (och med ett skratt) fram till: Sagt av Katrin Laine: I panelen var vi överens om att alla som tror refererar till något som överstiger det synliga, en annan verklighet. Foto: Sakari Laine Sagt av Dominik Terstriep SJ: Ett exempel på sekularisering är att vi inte längre kopplar åskan till vädergudar. Men likafullt vet jag att vädrets omsvängningar vore omöjliga utan Gud. Foto: Katrin Laine Att människor av olika tro kan leva tillsammans utan att slita ut ögonen på varandra. Text: Margareta Murray-Nyman Fotnot: Dissenterlagarna är lagar stiftade 1860 och 1873 som gav svenskar som ville lämna Svenska kyrkan rätt att göra detta under förutsättning att de gick in i ett av staten godkänt samfund. Straffet för att konvertera hade tidigare varit landsförvisning. Hur sekulariserade är vi? Panelen diskuterade sekularisering på olika nivåer: 1. I samhället: Religionen blir allt oviktigare för staten och det offentliga livet. 2. Inom samfunden: Traditionell tro förändras och förflackas. 3. Hos individen: Religionen är inte rimlig.
sid. 16 tema ålderdomen Se fram mot ålderdomen 5 Astrid Fjellström, geriatriker: De äldre var illa skötta. Jag ville bidra. För mig känns det väldigt meningsfullt att hjälpa människor att få ett gott slut på livet, säger geriatriker Astrid Fjellström vid hemvårdsenheten inom Uppsala kommun. Det var när Astrid Fjellström arbetade som allmänläkare inom primärvården som hennes intresse för att arbeta med äldre människor väcktes. Det hon såg var att primärvården inte alltid räckte till för att ge de äldre ett värdigt omhändertagande. Jag såg hur illa skötta de äldre var, säger hon. Det inspirerade mig att försöka bidra till en förbättring. Hemvårdsenheten i Uppsala har ansvar för omkring 450 patienter, varav de flesta är multisjuka äldre som bor hemma och som har svårt att ta sig till vårdcentralen. Speciellt för hemvårdsenheten är att läkaren kommer hem i stället för att du själv besöker läkaren på sjukhuset eller vårdcentralen. Astrid Fjellström menar att hemvårdsenheten är en viktig pusselbit för ett bra omhändertagande av de äldre inom Uppsala kommun. Förutom enstaka läkare är hemvårdsenhetens läkare de enda i kommunen som erbjuder hembesök. Astrid Fjellström menar att det är både mänskligt och samhällsekonomiskt bättre att äldre har möjlighet att få hem doktorn och att de kan fortsätta att bo kvar hemma, så länge det är möjligt. Vi kan komma med kort varsel och det är i allmänhet lättare för distriktssköterskorna att komma i kontakt med oss för rådgivning än med läkaren på vårdcentralen, säger hon. Det innebär att de äldre kan få hjälp direkt, känner sig tryggare och kan bo kvar hemma längre. Astrid Fjellström menar att vi har en dålig primärvårdstradition i Sverige, om man till exempel jämför med England, som hon bäst känner till. En primärvårdsläkare i England gör till exempel många hembesök varje vecka. Trots alla förutsatser att satsa på primärvården i Sverige sker inte mycket. Fortfarande är det så att många sjuka hellre beger sig till akuten än besöker sin vårdcentral. Jag tycker att det är fascinerande att ha möjlighet att besöka patienterna i hemmet, säger hon. När jag möter dem hemma får jag en mycket bättre bild av hur en människa verkligen har det. Hemvårdsfilosofi. Inställningen är lika viktig som mer resurser, menar Astrid Fjellstrom. Vad är då svårast med att vara doktor för äldre med patientens hem som arbetsplats? Astrid Fjellström funderar en stund och så säger hon att det kan vara svårt om att man i en vårdsituation har olika målsättningar. För anhöriga kan det vara svårt att förstå att det inte är möjligt att hjälpa någon att återfå samma hälsa som han eller hon hade för tjugo år sedan, säger hon. Att det inte alltid går att bota. Det kan vara tungt när någon tycker att jag inte gör tillräckligt, fast jag vet att jag gjort det som är möjligt. Det kan göra att jag börjar tvivla på mig själv. Själva åldrandet kan vara en plågsam process, att vara med om att krafterna och förmågorna avtar. Därför menar hon att det är så viktigt med en väl fungerande hemvård. Att arbeta med äldre och sjuka är ett mycket viktigt arbete, att vi tar hand om dem som behöver tas omhand, säger hon. För att kunna göra det krävs en oerhörd mänsklig kompetens. Det skulle vi behöva inse, så att de yrkesgrupper som arbetar med det verkligen får det erkännande de förtjänar. Vi skulle behöva ändra vårt systemtänk när det gäller vårt omhändertagande av äldre. Det är inte alltid mer resurser som behövs. Lika viktig är inställningen till det man gör. Text och foto: Katrin Laine
tema ålderdomen sid. 17 Cara Vita att bejaka livet: Värdigt omhändertagande av svårt sjuka Vi brukar säga att det finns en bra, fungerande hemtjänst på en grundläggande nivå, men för multisjuka äldre räcker den inte till, säger Maria Drangel, verksamhetsansvarig i det familjeägda vårdföretaget Cara Vita i Västerås. Cara Vita, som betyder bejaka livet, är ett idéburet, icke vinstdrivande företag som drivs av Maria Drangel och dottern Anna-Karin Drangel Wulcan, bägge sjuksköterskor. Idén är att bedriva hemtjänst på uppdrag av Västerås Stad med hjälp av legitimerade sjuksköterskor. Ofta börjar kundkontakten med enklare sysslor som städning, inköp och matlagning, men slutar med att man vårdar kunden dygnet runt fram till livets slut. Man tar ansvar för människans hela situation mellan kl 7 22 sju dagar i veckan. Inklusive hjälp med myndighetskontakter om det skulle behövas. Cara Vita vill vara ett instrument för att en svårt sjuk människa ska kunna hantera sin vardag. Målet är att det ska finnas så få personer som möjligt runt den sjuke. Det har hänt att vi fått tillgång till ett eget rum i kundens bostad, för att kunna finnas närvarande både för dem och deras anhöriga när det är som svårast, säger Maria Drangel. När döden väl inträffat tvättar vi kroppen, är med på visningen för släkt och vänner och naturligtvis även på begravningen. Sedan blir vi vänner med familjen. Det kallar jag ett värdigt omhändertagande av en svårt sjuk människa. Människan inget objekt. Man måste tycka om att arbeta med och för äldre för att kunna ta hand om dem på ett bra sätt, säger Maria Drangel. Maria Drangel är katolik med rötter i södra Italien. När hon var tio år, 1956, kom hon till Västerås eftersom föräldrarna fått jobb på ASEA. På den tiden firade man mässa i en källarlokal på Köpingsvägen med en italiensk präst. Då var det lite ovanligt att vara katolik i Sverige, säger hon. Jag fick till exempel inte vara med på religionsundervisningen i skolan. Annat är det idag. Men skriv att jag är ekumen, ekumen och europé, det är viktigt för mig. Jag gifte mig katolskt med min svenske man, men våra barn är döpta i Svenska kyrkan. Det gjorde vi för att barnen skulle känna sig helt svenska. Och det har gått bra för företaget, som startades 2009. Bevis på det är nomineringen till Årets Företagare i Västerås 2012. Maria Drangel är medicinskt ansvarig för all vård som bedrivs och både hon och Anna-Karin jobbar mycket med att stötta och vägleda personalen, som alla är sjuksköterskor. En sjuksköterska har mer utbildning och är därmed mer användbar i det krävande och ansvarsfulla vårdarbetet, säger Anna-Karin Drangel Wulcan. Vi har haft undersköterskor också men det fungerade inte så bra för oss, eftersom vi har mycket sjukvårdsuppgifter. En sjuksköterska har mycket högre kompetens och det är den våra kunder efterfrågar. Maria Drangel berättar att man har en lång och krånglig anställningsprocess som handlar om ett antal möten, för att man ska vara säker på att man fått tag på bra sjuksköterskor att anställa. Det arbetssätt man tillämpar kallas salutogent, det vill säga man försöker att alltid stödja en människas positiva resurser i själva vårdprocessen. Ytterligare ett mål är att alltid sträva efter att få till stånd goda möten, mellan personal och kund. När jag var yngre tänkte jag att jag skulle vilja driva ett vårdboende för de italienare som kom hit som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talen, men så har det inte blivit. Men det har blivit det här i stället, säger Maria Drangel, och det är jag glad för. Man måste tycka om att arbeta med äldre och för äldre för att kunna ta hand om dem på ett bra sätt. En människa får aldrig hanteras som en sak. Hon är en människa med ett unikt värde. Text och foto: Katrin Laine Forts.
sid. 18 tema ålderdomen Quy Pham Nguyen, medicine studerande: I Vietnam bugade vi för de äldre Quy Pham Nguyen är född i Vietnam, uppväxt på Åland, studerar i Bergen och tillbringar jular, påskar och några söndagar om året i Täby utanför Stockholm för att kunna fira mässor i Vår frus katolska kyrka. Hon är 26 år och studerar medicin för sjätte året, näst sista terminen innan hon börjar sin allmäntjänstgöring som AT-läkare. Vet du redan nu vilken inriktning du vill ägna dig åt och om du vill söka någon specialistkompetens? Nej, men jag funderar mycket på det. På Åland har jag jobbat ett par somrar som primärskötare, som vi kallar det, inom äldrevården. Jag gav mat åt de äldre, duschade dem och pratade mycket med dem. Det var min förs ta vårderfarenhet och jag tyckte att det var mycket spännande. Jag skulle absolut kunna tänka mig att ägna mig åt geriatrik, alltså ålderdomens sjukdomar. Men jag vet inte, jag tycker också om att arbeta med mina händer och skulle kanske passa bättre som kirurg. Varför är det så få läkare som vill ägna sig åt geriatrik, tror du? Det är inte så tacksamt, man tycker kanske att man får för lite respons från människor som inte längre är i farten. En läkare anser sig vara utbildad för att göra de sjuka friska, inte för att trösta och lindra. Man vill behandla, inte förbereda för döden. En geriatriker riskerar också att bli lite mindre synlig, har kanske svårare att göra karriär. Hur tycker du att äldreomsorgen fungerar i de länder där du bott? I samhällsdebatten här i Norden tycks äldreomsorgen mest betraktas som något att oroa sig för. I Vietnam har man en annan värdesyn på en gammal människa, åtminstone i de katolska områden där Svåra val. Quy Pham Nguyen jobbar gärna inom äldrevården någonstans i Norden men kirurgin lockar också. jag bodde som barn. Vi fick lära oss att lägga armarna i kors över bröstet och buga av respekt för de äldre för att de var kloka och hade levt länge. Alla i en familj, en släkt, såg det som något naturligt att ge vård och omsorg åt de gamla. Även om de gamla inte kunde producera något var de viktiga genom sina böner och det liv de hade bakom sig. Text och foto: Kerstin Elworth Demens som global utmaning 36 miljoner människor lever med demens i världen idag. 2030 väntas den siffran vara dubbelt så stor och 2050 tre gånger så stor. Varje år insjuknar ytterligare nästan 8 miljoner. Det medför kraftigt ökande globala vård- och omsorgskostnader. Det är hög tid att ta fram nationella riktlinjer för vård av dementa. Det konstateras i Dementia: a public health priority, en rapport som FN-organet WHO publicerade i april i år. I rapporten konstateras en rad brister i omhändertagandet, som att många dementa aldrig får en diagnos eller att den ställs för sent i sjukdomsförloppet. Det allmänna medvetandet om vad det innebär att leva med en demenssjukdom är inte särskilt högt. Anhöriga blir tungt belastade, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. WHO efterlyser bättre stöd till dementa och deras familjer.
tema ålderdomen sid. 19 Ta på er era bördor Liksom höstens årstid inte endast innebär skörd och härlig färgprakt, utan också kala grenar och bladen som faller och förruttnar, inte bara det milda, fulla ljuset, utan också den fuktiga, ogästvänliga dimman, så är även ålderdomen inte enbart det kraftfulla slutackordet eller livets försonande sammanfattning, utan också en tid av förvissnande, en tid då världen kan bli främmande för en, livet en börda och kroppen en plåga. Därför vill jag till min uppmaning: Ta er värdighet på allvar, tillfoga en annan: Ta på er era bördor. För det mesta består ålderdomens bördor i kroppens bräcklighet: sinnena förlorar sin skärpa, lemmarna sin smidighet, organen blir känsligare (jfr Pred 12:3). Det som man känner i yngre år under dagar av sjukdom, blir för äldre ofta en daglig och nattlig! erfarenhet. Många sysselsättningar som var en kära och dyrbara, måste man definitivt ge avkall på. Även minnet kan svika sin tjänst: nya informationer blir inte längre så lätt upptagna och många gamla börjar blekna bort. Så förlorar man sin förtrogenhet med världen: den egna familjens värld med de vuxnas förändrade livs- och arbetsvillkor, med de ungas helt annorlunda intressen och uttrycksformer och med de nya målen och metoderna i barnens uppfostran. Främmande blir hemtrakten med dess växande städer, dess allt intensivare trafik och dess på olika sätt omgestaltade landskap. Främmande blir ekonomins och politikens värld, anonym och oöverskådlig den sociala och medicinska omsorgens värld. Och till och med det område där vi mest av allt skulle känna oss hemma Kyrkan med hennes liv och lära har för många bland er delvis blivit främmande genom hennes bemödande att uppfylla tidens krav, den yngre generationens förväntningar och behov. Av denna svårförståeliga värld känner ni er missförstådda och ofta till och med bortstötta. Er åsikt, er medverkan, er närvaro är inte efterfrågad så känner ni det och, tyvärr, så är det verkligen ibland. Johannes Paulus II: Ihr seid ein Segen: Worte an die älteren Menschen Herder, 1981 Översättning: Karmel