Nu gör jag något nytt Linda Alexandersson fredag 15 maj Det började med att två tjejer i min församling i Arvika, åkte ner hit till Göteborgsområdet för att träffa en präst. De hade bekymmer på ett område som de hade hört att den här prästen var särskilt kunnig på. Så de stämde träff med prästen och när de kom ner samlade han ihop sitt team. Det var ungdomsledaren, och praktikanten och så vaktmästaren hon måste vara med för hon är en sådan bönekvinna. Samtalet handlade delvis om det som var tjejernas ärende. Men det kom också att handla om det tilltal prästen upplevde att han hade fått när han hade bett för dem. Tilltalet handlade om Arvika. Prästen trodde sig ha fått till sig att vi i vår församling skulle få uppleva en stilla väckelse med stilla tårar. Så de samtalade om det också, och bad över det. När det bett färdigt utbrister vaktmästarkvinnan: - Det känns som att vi skickar tillbaka två missionärer till Arvika. Kan inte ni göra så, att det första ni gör när ni kliver av tåget är att be för er stad. Sagt och gjort, tjejerna reser hem och det första de gör på perrongen är att be för Arvika. Dagen därpå möter de en av sina väninnor. - Vad är det som har hänt, undrar hon, ni verkar helt uppfyllda av något? De berättar för henne vad som har hänt. Någon månad senare, eller var de kanske två, slår Gud ner i den tjejens liv och hon ger sig själv till Jesus. Det var sommaren 2012 som tjejerna åkte ner hit till Göteborgstrakten och träffade prästen. Någon gång fram på hösten berättar de om det här för mig. Jag gör inte så mycket av det. Jag lyssnar naturligtvis, men tänker samtidigt att om det här är av Gud, då kommer vi att märka av det. Då kommer det att bekräftas. Det händer inte så mycket mer den hösten, i alla fall inte vad jag märker. Nej, det är först fram på våren som vi börjar ana något. På ett sammanträde säger en farbror i församlingen: - Jag tycker det känns som att Gud gör något nytt nu i vår församling. Märker inte du också det, Linda? Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att jag inte hade märkt något. Kanske berodde de på att vi samtidigt befann oss i en ganska stor konflikt i församlingen och på att jag mest hade haft min tentakler ute på var det fortfarande inte var bra. Var fanns det fortfarande spänningar? Så gick det några veckor, kanske två, så hade vi ett vittnesbördsmöte en vanlig förmiddagsgudstjänst. Efter gudstjänsten kommer en kvinna fram till mig. Hon berättar att hon suttit där i gudstjänsten och känt att det var något hon skulle gå fram och säga. Men det hade blivit så många bra vittnesbörd och gudstjänsten hade blivit lång så hon hade avstått. Men hon ville ändå berätta det här för mig som en uppmuntran. Det hon upplevde att hon skull gå fram och säga var att Gud gör något nytt nu i vår församling.
Så gick de ytterligare några veckor, kanske två, så ringde en tjej i församlingen mig, och undrade om vi kunde ses på mitt kontor och prata om en sak. När hon kom berättade hon att hon hade pratat i telefon med sin pappa som är EFS-präst någonstans uppe i Norrland. Under telefonsamtalet hade han sagt att han trodde att Gud gör något nytt nu i vår församling. - Nu är du den tredje som säger det här på ganska kort tid, svarade jag, och ingen av er som sagt det har vetat om varandra. Så nu tycker jag att vi ber över det här. Så vi ber, och när vi gör det upplever hon att hon får två ord ifrån Gud. Orden är det spirar. I denna högteknologiska tid halar hon fram sin mobiltelefon och söker i sin bibelapp på orden. Det visar sig att de bara står tillsammans på ett enda ställe i hela bibeln, nämligen i Jes 43:19. Där står det: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, Märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, Stigar i ödemarken. Återigen ord om att Gud gör något nytt, och för mig blev orden märker ni det inte? särskilt träffande, eftersom jag inte hade märkt något. Fast nu började det bli tydligt även för mig att något höll på att hända. Så på kommande styrelsemöte delar jag det här med styrelsen. Då är det en man i styrelsen som bryter ihop och berättar att kvällen innan har han och hans fru legat i sängen och samtalat om det jobbiga som hade varit i församlingen. Hans fru hade uttryckt sin oro över slitningarna. Så berättar han att han hade svarat henne: - Jag tror inte att det är någon fara längre, för jag tror att Gud gör något nytt nu i vår församling. Nu blev det tydligt för mig att det var dags att dela detta med församlingen. Så en söndag bestämmer jag mig för att avstå från att predika och istället dela de här tilltalen rakt upp och ner. Samma morgon som jag tänker dela detta, får jag ett meddelande på Facebook ifrån en kille i min ålder i församlingen. Han skriver att han varit på ett bön- och lovsångsmöte kvällen innan, och att han där fått ett tilltal om att vi i vår församling ska få uppleva en stilla väckelse med stilla tårar, och att han ska förmedla det till mig så snart som möjligt. När jag delar allt detta med församlingen är det som att något brister. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Som en islossning i allt det jobbiga som varit. Efter att jag delat det jag hade att säga kommer flera andra fram och ger hälsningar till församlingen. Vi gråter tillsammans. Vi skrattar tillsammans. Efteråt på kyrktorget kramar vi om varandra. Personer som inte pratat med varandra på länge eftersom de hamnat på olika sidor i konflikten pratar med varandra igen. För nu är tydligen den här konflikten över på något sätt, eftersom Gud gör något nytt i vår församling. Det här hände hösten 2013. Det har alltså gått två år sedan vi fick de här tilltalen, och nästan tre år sedan tjejerna var nere i Göteborg. Så vad har hänt då, sedan dess? Blev det någon väckelse? Jag upplever att vi har fått vara med om just en stilla väckelse, med stilla tårar. Vi har inte haft några
stora möten, där massor av människor har kommit till tro, men under de senaste tre åren har vi fått välkomna mellan 50 och 60 nya medlemmar i vår församling, majoriteten av dem på bekännelse. För en del av dem har Gud kommit plötsligt. Så där som Gud kan slå ner i en människas liv. För andra har det handlat om att man haft en tro, men kanske inte hittat in i en församlingsgemenskap. Nu har församlingen blivit viktig, och gemenskapen. Och Gud har blivit större. Vi har också vuxit i mångfald. Jag vet att det finns många församlingar som ligger långt före oss på det här området, men jag är glad att vi är på väg nu att vi lite mer börjar avspegla det samhälle vi lever i. Jag upplever också att många har vuxit andligt. Det finns personer i min församling som skulle kunna berätta för dig att de för tre år sedan aldrig skulle ha ställt sig här framme, som nu har stått här och berättat vad Gud har gjort i deras liv. Det finns de som aldrig hade trott att de skulle be för någon annan, som nu är förebedjare. Ganska ofta tycker jag mig höra sådant som tänk att Gud kunde använda mig! eller tänk att Gud gjorde det här i mitt liv. Ganska ofta hör jag också om gudstjänsten att nu var det på riktigt, igen!. Senast i söndags kom en farbror fram till mig efter gudstjänsten och sa: - När du sa att man fick komma fram och dela något om man ville, hade jag lust att bara gå fram och ropa Halleluja! Men min frimodighet svek mig. Men viljan fanns där, och glädjen. För mig är allt det här som jag har delat ett enda stort tecken på hur Gud i sin nåd kan förvandla. Det finns inget i det här som vi som församling kan ta åt oss någon som helst ära för. Vi var en församling i konflikt. Hur konstruktivt är det? Jag var en trött och sliten pastor. Sen har vi naturligtvis gjort vårt bästa för att haka på Gud i det här, men starten var bara Gud. Och bara nåd. Jag berättar det här nu, och jag berättade det på vinterkonferensen dels för att jag hoppas att det kan bli till en slags uppmuntran. Det finns säkert många av er som är här idag som också hade kunnat stå här framme och berätta vad Gud har gjort i era liv och i era församlingar. Så låt oss berätta! Låt oss uppmuntra varandra genom att berätta vad Gud gör. Jag berättar det också för att det som hände i vår församling lika bra hade kunnat hända i din församling. Vi är inte saligare än några andra i Arvika. Vi har också våra egenheter, och tröttnar på varandra och ni vet allt det där som vi också har i våra församlingar. Det hade lika bra kunna hända i din församling. Framför allt berättar jag det för att det finns folk i min församling som tror att detta med att Gud gör något nytt inte bara gäller oss, utan hela vår kyrka kanske hela vårt land. Vi tillhör en nybildad kyrka. Vi har bara funnits i fyra år. Mycket av den försa tiden har gått till att tänka och organisera oss. Vad ska vi ha för dopsyn? Vad ska vi ha för ämbetssyn? Vad ska pastorerna och diakonerna ha på sig? Hur ska vi vara organiserade på nationell och regional nivå? Vilka internationella kontakter ska vi bevara? Jag tänker att allt detta engagemang som har lagts ner egentligen är en enda stor bön till Gud om att Gud nu ska använda sin kyrka. Att Gud ska lägga sin välsignelse till vårt arbete. Att Gud ska förnya oss och förvandla oss.
När de första lärjungarna fick uppleva hur Anden kom över dem den första pingsten fylldes Petrus med sådan frimodighet att han reste sig upp och höll sitt livs första predikan. I den citerade han profeten Joel. Han sa: Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera. (Apg 2:17-18) I vår församling kom förnyelsen genom profetiska tilltal, och kanske är det så att du är här idag eller lyssnar till den här gudstjänsten på webben för att Gud vill förnya din församling. Kanske vill Gud tala genom dig. Och om nu Gud skulle tala, så är vår erfarenhet i Arvika att vi inte behöver bli så nervösa. För om det kommer ifrån Gud kommer det att bekräftas. Visst är det gott att vi har nationella och regionala ledare, men Gud behöver sitt folk. Gud behöver få använda sina församlingar. Jag skulle vilja att du tar med dig den här hälsningen till din församling ifrån min församling, nämligen att det finns folk i min församling som tror att Gud vill göra något nytt i hela vår kyrka. Jag skulle också vilja uppmana dig att låta det första du gör när du kliver ur bilen eller kliver av tåget där hemma är att du ber för din ort och för din församling. Vi kommer strax att gå in i ett nattvardsfirande. Ta gärna med de här tankarna in i nattvardsfirandet. När vi firar nattvard är det Jesus själv som bjuder in oss. När vi går fram representerar vi hela vår kyrka. Våra församlingar har sänt oss hit som ombud. När vi går fram, så är det vi som hela Guds kyrka som kommer fram och förnya vårt förbund med Jesus själv. Det kommer också att finnas möjlighet till personlig förbön. Ta gärna med din församling in i förbönen. Säg jag heter och jag kommer från den här församlingen. Kan vi be för min församling. Om du följer oss via webben får du gärna använda tiden då vi firar nattvard till att be för din ort och för din församling, och förnya ditt förbund med Jesus. Nu ber vi tillsammans: Jesus, tack för att Du är huvudet för Din kyrka Tack för att Du är vår Herre Tack för att Du är vår frälsare Tack för att Du är hela världens frälsare. Tack för att Du är goda nyheter till hela den här världen, Till varje ort och plats som vi kommer ifrån. Tack för att vi får ha församlingar utöver hela vårt land. Tack, Gud, för att Du kan använda oss och våra församlingar. Gud, Du vet hur vi ibland blir trötta eller förlorar modet eller tappar visionen Jesus, förnya oss! Kom till oss, med ord ifrån Dig. Med bilder, med drömmar, med visioner. Res oss upp, som ditt folk, Herre. Låt Din eld brinna i våra hjärtan. Kom med Din heliga Ande, Herre. Och gör det på ett sätt som gör människor nyfikna på vad det är vi har, och framför allt på vem vi har mött, nämligen Dig själv.
Herre, vi lägger hela din kyrka framför Dig, och ber Kom till oss, använd oss. Låt oss vara Ditt folk, för vi älskar Dig. Amen