Överums kyrkogård Överum-Dalhems församling, Linköpings stift, Kalmar län

Överums kyrkogård Överum-Dalhems församling, Linköpings stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2005 Liselotte Jumme Kalmar läns museum, kyrkoantikvariska rapporter 2005

Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 5 Kort kyrkogårdshistorik 5 ÖVERUMS KYRKOGÅRD 6 Sockenbeskrivning 6 Kyrkogårdens närmiljö 7 Kyrkan 8 Kyrkogårdens historik 8 Beskrivning av kyrkogården idag 10 Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning 13 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 25 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år 2004. Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år 2006. Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 3

bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet (www.raa.se). Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll 4

Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under 1700- och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt 1900- tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700- talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet 5

tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. ÖVERUMS KYRKOGÅRD Fastighetsbeteckning: Överum 1:4, Överums socken, Västerviks kommun, Tjust härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal: 1931: 1453 inv, 2003: 1422 inv Sockenbeskrivning Överums socken bildades 1931 genom en sammanslagning av områden från Lofta, Västra Ed, Ukna, Dalhem och Gamleby socknar. Samtidigt bildades Överums kommun som bestod fram till kommunsammanslagningen 1970. Inom socknen finns relativt få arkeologiska fynd från stenåldern, men ett större antal från bronsålder och järnålder, exempelvis två fornborgar. Den första noteringen om namnet Överum är från 1390. Socknen är långsträckt och domineras av Överumsdalen dit en stor del av bebyggelsen är koncentrerad. Flera sjöar finns i området, vilka binds samman av vattendrag. Det var vid ett av dessa vattendrag som Hubert de Besch och Henrik de Trij 1655 startade en masugn och två hammarsmedjor på Överums hemman. Under lång tid producerades framförallt kanoner vid bruket. I mitten av 1800-talet började man tillverka lantbruksredskap, vilket blev en stor framgång. Överumsplogen blev känd både nationellt och internationellt. Bruket tillverkade även gjutjärnsspisar och köksredskap m dl produkter. På 1970-talet hade AB Överums Bruk 1000 anställda. Idag sysselsätter man omkring 170 personer. Bruket ägs sedan slutet av 1990-talet av Kongskilde-koncernen i Danmark. Vid sidan av Överums bruk har skogsnäringen varit viktig för socknen. Under lång 6

tid kunde sockenborna sälja kol till bruket, men man bedrev också en omfattande bränning av tjära. År 1931 bildades Överums församling och kyrkan och kyrkogården överfördes från Överums bruks ägo till Svenska kyrkan. En prästgård fanns först norr om bruksområdet. Husen finns ännu kvar men är flyttat in i samhället och ligger längs Linköpingsvägen. En ny kyrkoherdebostad byggdes en bit in på 1900-talet mitt i Överums samhälle och ligger vid den sk. Piazzan. Huset är år 2005 ute till försäljning. Kyrkogårdens närmiljö Kyrkogården är högt belägen i landskapet och ligger strax utanför Överums samhälle, med Linköpingsvägen i söder och järnvägen Västervik-Linköping i norr. Öster om kyrkogården ligger gamla stationsområdet med stationshus och rester av annan bebyggelse som hör järnvägen till. Området är numera privatägt och tåget stannar bara inne i samhället. Från Linköpingsvägen kan man vid kyrkogården svänga upp mot Överums bruksområde och har då gravkapellet, uppfört 1940, på ena sidan och kyrkogården på den andra. På en höjd, med utblick över kyrkogården ligger direktörsvillan, som byggdes på 1950-talet som bostad till dåvarande direktören vid Överums bruk. Strax norr om denna ligger Överums herrgård, uppförd 1770, och bruksområdet i övrigt med sina olika byggnader. Där ligger också Överums kyrka. Bruksområdet har en sammanhållen brukskaraktär med sina många vitputsade byggnader som rymmer olika funktioner som hör eller har hört bruket till. Gravkapellet framför vilken vägen mot bruksområdet går. Till höger i bild tar kyrkogårdens område vid. (KI Överums kyrkog 008) 7

Kyrkan Kyrkan med sin placering mitt i bruksmiljön invigdes samma år som kyrkogården, 1872. Byggnaden som då uppfördes var likt många av de övriga byggnaderna i bruksområdet vitputsad och försedd med sadeltak. Kyrkan hade från början inget torn men de gotiskt spetsbågiga smala fönstren och portalerna gjorde byggnadens funktion tydlig för var och en. Invändigt byggdes läktare som löpte över hela långsidorna och den västra kortsidan. Predikstolen var från början placerad mitt i koret och kröntes av en baldakin. År 1886 tillbyggdes ett torn med hög spira i väster och på 1930-talet tillkom sakristian i öster. Kyrkan är den enda i länet som uppförts som brukskyrka. Ända till 1930-talet ägdes kyrkan av bruket. Kyrkogårdens historik Den 18 augusti 1872 invigdes Överums kyrka och kyrkogård av biskopen Doktor E.G. Bring. Dessförinnan hade befolkningen begravts på omkringliggande socknars kyrkogårdar, framförallt i Lofta. Den nya kyrkogården anlades på initiativ av Överums bruk, som också ägde marken. Den exakta utbredningen av kyrkogården då den anlades är inte fullt klarlagd. Av bevarade gravvårdar att döma ingick dock området för nuvarande kvarter A-C, samt H och möjligen K. Ingången fanns redan från början där huvudingången finns idag och allén av lindar bör ha planterats i samband med anläggandet. Man kan tänka sig att kyrkogården under de första decennierna fungerade mycket som just en brukskyrkogård. Överum var ju vid denna tid ingen egen socken och sannolikt hade många av samhällets invånare starkare bindningar till kyrkogårdarna i exempelvis Lofta eller Västra Ed där familjemedlemmar sedan generationer begravts. År 1922 beskriver arkitekt M. Wernstedt kyrkogården inför en förestående utvidgning. Beskrivningen berättar också något om hur kyrkogården såg ut redan under 1800-talet. Den nuvarande kyrkogården utgörs av ett i plan oregelbundet område som åt öster gränsar mot ett klipp- och bergsparti, delvis bevuxet med lövträd (kallas numera Sundbergs kulle). Å områdets södra del är vissa partier kuperade och otjänliga till gravplatser (Haslucks och Rahmbergs kulle som numera rymmer urngravplatser). Huvudvägen, vars sträckning är ungefärligen i Väster-Öster, kantas av högvuxna alléträd och löper från kyrkogårdsentrén fram mot det höga bergspartiet. Inhägnad utgöres i väster och söder av enkelt trästaket, medan bergspartierna ansetts tillräckligt avgränsa området åt övriga håll. I området norr om allén finns idag inga spår av den äldsta kyrkogården. Här fanns tidigare allmänna gravar även kallade linjegravar. I söder finns ett fåtal äldre gravvårdar kvar. Här fanns familjegravar, liksom även längre österut på området. Äldre Överumsbor berättar att kyrkogården mest bestod av grusgravar och att familjegravarna ofta hade omgärdning av låga buxbomhäckar, i mindre utsträckning av smides- eller gjutjärnsstaket. Någon större mängd gravvårdar av gjutjärn kan ingen minnas. På kyrkogården finns idag en handfull gjutjärnskors, varav endast ett på sannolik ursprunglig placering. Där finns också en äldre gjutjärnshäll. En gravplats omgärdas av ett smidesstaket. I en hörna av kyrkogården står ett eller två nedplockade gjutjärnsstaket. Bruksortens möjligheter att tillverka gravvårdar och gravplatsanordningar av gjutjärn verkar inte ha nyttjats i någon större utsträckning. År 1915 anlades disponent Haslucks gravplats på den sydöstra av kyrkogårdens tre kullar och därmed togs kyrkogårdens första kulle i bruk. År 1923 ansökte man om att få utvidga kyrkogården åt norr. Tidigare nämnda beskrivning säger: Norr om kyrkogården som här begränsas av nyplanterad granhäck ligger med tämligen stark lutning nedåt det för utvidgningen avsedda området, vilket i norr gränsar mot järnvägslinjen och en mindre körväg. Här anlades således nuvarande kvarter D och E i två terrasser, den södra terrassen för familjegravar och den norra för allmänna gravar. Enligt arkitekten M. Wernstedts förslag skulle ett gravkapell lämpligen placeras på kyrkogårdens östra del, tillsammans med redskapsbod eller dylikt. Så blev det dock inte. I samband med utvidgningen byggdes 8

nuvarande hägnadsmur av granit kring såväl den gamla som den nya kyrkogårdsdelens västra del och längs den gamla kyrkogårdens södra del. Vid den gamla huvudentrén försågs ingången med smidesgrindar i jugendstil mellan grindstolpar av granit, liksom vid den nya ingången vid den nyanlagda delen. Gamla kyrkogårdsmarken i nordöstra hörnet påfylldes med grus så att terrängen utjämnades. Troligen planterades en del nya lövträd längs kyrkogårdens gräns i norr, öster och väster. Markområdet i söder höjdes genom påfyllnad med jord och barrträd planterades som komplettering till redan befintliga planteringar. I arbetshandlingarna beskrev vidare att i korsningen mellan gångar skulle klippta träd eller buskar av hagtorn, liguster eller tuja planteras och att häck av gran eller nyss nämna buskväxter skulle planteras som i kyrkogårdens södra gränslinje. I den södra gränslinjen finns idag en häck av just hagtorn. Arkitekten beskrev vidare att häckar kring familjegravplatser skulle hållas låga och planteras av buxbom, liguster eller dylikt. De allmänna gravarna skulle dock placeras enkelt i en gräsmatta. Arkitekten fortsätter sin beskrivning: Beträffande gravarnas utformning framhålles lämpligheten av att meddela föreskrifter om monumentens höjd. Endast genom aktgivande å dessa förhållanden torde en i alla avseenden välordnad kyrkogård kunna erhållas. Familjegravar förlägges utmed vägarna samt vid murarna och häckplanteringarna. Av särskild vikt är, att de större fälten med ensam- och barngravar erhålla en lugn prägel. Vårdar av alltför olika storlek är olämpligt sammanföra inom samma kvarter. Troligen var det så att hela kyrkogården sågs över vad gäller planteringar och struktur vid arbetena på 1920-talet. År 1931, i samband med att Överum blev egen socken och församling, fick församlingen marken för kyrkan och kyrkogården som gåva av Överums Bruk genom dåvarande disponent Carl Sundberg. På 1950-talet fanns behov av större ytor och den sk tresinibben eller Nya kyrkogården tillkom mot Linköpingsvägen i söder 1956. Kring den nya kyrkogårdsdelen byggdes en mur av granit mot väster och söder. Området anlades med kistgravplatser med vårdar ställda mot rygghäckar. Bakom ritningarna stod Reed Andersson och Arne Delborn, Kalmar. På 1950-talet nyanlades också området närmast norr om allén, kvarter B och C. Enligt en ritning över kyrkogården från 1922 fanns här tidigare allmänna gravar. Nu anlades här familjegravar, många av dem som grusgravar med stenramar och troligen också med omgärdande häckar. År 1944 byggdes gravkapellet väster om kyrkogården, med intilliggande bisättningskällare. Ritningarna utfördes av arkitekt Erik Fant, Stockholm. Kapellet uppfördes med vita, putsade väggar, valmtak klätt med skiffer och en portik som vetter mot kyrkogården. Inspirationen från Gunnar Asplunds skogskapell på Skogskyrkogården i Stockholm är tydlig. Gravkapellet renoverades och byggdes om något 1971 genom att man skapade en inbyggd gång mellan gravkapellet och gravkällaren som redan fanns inbyggd i bergväggen bakom kapellet. Arbetena utfördes efter ritningar av arkitekt Ture Jangvik. Enligt arkivmaterialet ska ombyggnaden inte ha påverkat den befintliga byggnaden vad gäller exempelvis färgsättning och dylikt, men förändringen krävde en håltagning i kapellets västra fasad och viss förändring av altarpartiet invändigt. Året efter, 1972, byggdes en klockstapel invid gravkapellet, efter ritningar av Ture Jangvik. I stapeln, som troligen byggdes av virke från avverkade ekar på kyrkogården, hängdes en klocka som sedan tidigare fanns i församlingens ägo. År 1977 installerades toalett i gravkapellet. Omkring år 1964 uppfördes en ekonomibyggnad på kyrkogårdens östra del. År 1987 anlades en minneslund i nedre delen av Sundbergs kulle. Under de senaste decennierna har större delen av de tidigare grusbelagda gravplatserna såtts igen med gräs. På många ställen har hela 9

eller delar av gravramar lämnats kvar som tydliga spår efter det på kyrkogården tidigare så vanliga grusgravarna. Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Överums kyrkogård ligger högt placerat i landskapen. Området är kuperat och rymmer tre tydliga kullar och omkringliggande planare partier där de stora begravningsområdena finns. I norra delarna sluttar marken ganska kraftigt och gravplatserna är anlagda i tre terrasser. En allé av stora lindar delar in området i en nordlig och en sydlig del, och utgör också huvudgång. De tre kullarna ramar in området. I nordost ligger Sundbergs kulle med några få gravar och minneslund samt stora ekar och annan naturlig vegetation. I sydost ligger Haslucks kulle med ett stort monument samt bl a tallar och gran. På kullen sluttningar finns urngravar. Den södra kullen, Rahmbergs kulle har ett antal planterade vintergröna buskar och träd på toppen, medan urngravar är anlagda i sluttningarna. Den senaste kyrkogårdsutvidgningen, kallad Nya kyrkogården ligger som ett tydligt tillägg i en plan tresnibb i sydväst. Här finns rader av liggande och stående vårdar mot rygghäckar. N Kv E Utvidgat 1920-tal Järnväg Sundbergs kulle Kv H Kv E Kv D Minneslund Kv D Kv C Kv K Kv B Allé Kv H Kv F Haslucks kulle Kv F Kv A Kv H Kv G Rahmbergs kulle Kv K Kapell Kv J Utvidgat 1950-tal Överums kyrkogård. Överstrukna rader innebär att raderna ännu inte tagits i bruk. Linköpingsvägen 10

Omgärdning I väster: Mur av stora, huggna granitblock byggd på 1920-talet kring den äldre kyrkogårdsdelen och på 1950-talet vid den nyaste delen. I den äldre muren finns stora naturstenar integrerade. I sydväst: Mur av stora, huggna granitblock byggd på 1950-talet. I sydost: Naturlig slänt och häckar. I öster och nordost: Naturligt avslutad av områdets höjdförhållanden. I norr: Häck. Ingångar Tre ingångar i väster. Huvudentrén finns vid allén och markeras av ett större grindparti, medan de två andra finns vid Nya kyrkogården, respektive mellan kvarter E och D i nordväst. Vid alla tre ingångarna finns grindar i samma utförande, av smidesjärn i jugendstil, mellan grindstolpar av granit. Vegetation Trädkrans: Tydlig trädkrans finns egentligen bara mot väster, bestående av lindar planterade utanför kyrkogårdsmuren, vilka också fortsätter längs vägen bort mot herrgården. I norr och nordost finns en oregelbundet trädridå av björk, ask och ek, medan bl a tallar finns i öster. Mot söder finns inga större träd. Allè: Längs kyrkogårdens huvudgång av lindar. Häckar som omgärdning: I norr finns hagtornshäck. I söder finns häck av måbär och i sydväst ett parti med syren och ett med idegran. Övrigt: I kvarter J, Nya kyrkogården, finns rygghäckar av liguster och häckoxbär. Kring någon gravplats finns häck av liguster. I övrigt förekommer bl a tujor, sockertoppgranar och enstaka plantor av buxbom som gravplatsvegetation. I övrigt är det vegetationen på kyrkogårdens kullar som märks tydligast. Här blandas naturlig växtlighet med planterad. Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna. Gångsystem Asfalterad gång i allén och vidare mot ekonominbyggnaderna. Gången korsas mitt i allén av en asfalterad gång i nord-sydlig riktning. Gångar i övrigt mestadels av plattor i gräsmattan, mellan gravraderna. I kvarter J, Nya kyrkogården, finns grusade gångar. En grusad gång samt trappsteg av kalksten finns längs Sundbergs kulle. Gravvårdstyper Varierade gravvårdstyper från hela 1900-talet, men med dominans från 1950-talet och framåt. Traditionella gravvårdar med klassicerande motiv är vanliga. Det klassicerande motivet innebär bl a vårdar som i formen efterliknar en gavelportik med kolonner och toppig överdel, eller stenar dekorerade med lagerkrans, pilastrar m m. Oftast är vårdarna av svart granit och har plankpolerad framsida. På kyrkogården finns få riktigt höga vårdar, så som var vanligt under 1800-talets slut och 1900-talets början. Däremot finns relativt många breda vårdar vilket var vanligt från 1930-50-talet. Grå, svart och röd granit dominerar som material. I urngravsområdena finns mestadels liggande vårdar, medan övriga delar av kyrkogården har mest stående vårdar. Några sekundärt uppställda gjutjärnskors finns, samt ett på trolig ursprunglig placering. Det finns också en häll av gjutjärn. En plats omgärdas av ett staket av smide och en annan av stenpollare och kättingar. Några gravplatser markeras av kors av sten. På två av kullarna finns monumentala gravstenar av granit, båda tydligt naturinspirerade med grovt huggen yta och form. Bruksdisponent Sundbergs vård har en profilbild föreställande den döde, inhuggen i stenen. En ovanlig gravsten av grå granit från 1800-talets slut finns i kvarter 11

H, rest över fam.schwarts (se bild vid text om kv. H). I kvarter D finns en gravsten i form av ett kolumbarium, med plats för askurnor. Minneslund Minneslunden är anlagd i den södra sluttningen av Sundbergs kulle. Här har sluttningen stöttats upp av en kalkstensmur. I slänten finns lågväxande oxbär planterad i två rader på en gräsbevuxen yta där nedsättning av aska sker. Mot söder finns i muren en yta utformad som ett altarbord där blommor kan placeras. I anslutning till detta finns ett gjutjärnskors med texten Minneslund. Korset kan vara en återanvänd gravvård från tiden kring sekelskiftet 1900. Kyrkogårdens huvudingång och allén av lindar. (KI Överums kyrkog 113) Minneslunden vid Sundbergs kulle. (KI Överums kyrkog 080) Musealt uppställda stenar mot muren i nordväst. (KI Överums kyrkog 074) Ett av de fem uppställda gjutjärnskorsen i den västra slänten av Sundbergs kulle. (KI Överums kyrkog 076) Byggnader Gravkapell med gravkällare, uppfört 1940, väster om kyrkogården (se vidare under rubrik Historik), samt klockstapel. Ekonomibyggnader bestående av tre separata byggnader på kyrkogårdens östra del. Här finns kontor med toalett, förråd med carport samt garage. Ekonomibyggnaderna är enkla, uppförda av trä och brunmålade. Övrigt Längs muren i sydväst finns äldre vårdar uppställda, lutade mot muren. Vårdarna är daterade från 1910-talet och framåt. De flesta har markerat familjegravar och är högresta i sin form. 12

Bland angivna yrkestitlar finns plåtslagaremästaren, byggmästaren, banvakten, byggnadsingenjören och korrespondenten. Öster om kvarter D finns fem äldre gjutjärnskors musealt uppställda. Korsen är daterade till 1873, 1874, 1875, 1877 och 1879. De utgör således några av kyrkogårdens äldsta vårdar, även om de inte står på ursprunglig plats. Eftersom de alla markerar gravplatsen för en ensam person skulle man kunna tänka sig att de stått i nuvarande kvarter B eller C, vilka tidigare rymde allmänna gravar. Tre av korsen är resta över döda barn. Ett av korsen med inskriptionen Carl Esaias Jonson 1872-1874 har även inslag av smide. Korsets tenar är dekorerat med blommönster. Äldre gravvårdar av gjutjärn och smide är idag sällsynta på länets kyrkogårdar. De ska därför införas på församlingens inventarieförteckning och vårdas väl. I kyrkogårdens nordvästra hörn finns ett eller ett par nedplockade gjutjärnsstaket som tidigare fungerat som omgärdning till gravplatser. Även dessa ska räknas till församlingens inventarier. De kan återanvändas om tillfälle ges. Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning Kvarter A Allmän karaktär Kvarter A består av omkring 110 gravplatser och ligger söder om allén. Området avgränsas åt söder, och öster av asfalterad gång. Mot väster finns kyrkogårdsmuren och mot söder en stödmur mot kvarter J. Kvarteret består av fyra dubbla, olika långa, rader med vårdar som är ryggställda utan mellanliggande häck. Gravplatserna är anlagda för kistgravar. Många platser rymmer familjegravar som brukats av samma familj under lång tid. Området är gräsbesått med plattgångar mellan raderna. Kvarter A mot nordväst. Notera stenramarna i gräset. (KI Överums kyrkog 047) Kvarter A med det keltiska korset över nykterhetskämpen Tora Jansson, d. 1928. (KI Överums kyrkog 050) Gravplats-/gravvårdstyper Gravplatserna är med några undantag anlagda i gräs. Det finns två grusgravar, varav en omgiven av ligusterhäck och en av stenram med hörnkulor av sten. Vid flera gravplatser har stenramen behållits men gruset ersatts av gräs. Många gravvårdar har rester av stenramar kvar, som gravstenen står på, medan resten av stenramen tagits bort. Några få gravstenar är daterade till 1900-talets första decennier, exempelvis en av grå granit i den västligaste raden 13

över smeden C. Petersson och hans familj. Gravvårdarna är i övrigt mestadels från 1930-talet och framåt. I flera fall har gravstenar bytts ut under 1900-talets mitt, men äldre avlidna familjemedlemmars namn ändå tagits med på den nya stenen. Här finns bara ett mindre antal tydligt klassicerande gravstenar, medan merparten är enklare i sin utformning. En gjutjärnshäll över G.W Qvarnström tillhör kvarterets anmärkningsvärda gravvårdar liksom det keltiska korset rest över Tora Jansson d. 1928. Tora Jansson var känd nykterhetskämpe i bygden. På få gravvårdar finns den dödes titel angiven, förutom nämnda smeden, finns titlarna modellsnickarförmannen, modellsnickaren, verkmästaren, handlanden, gjutmästaren och kyrkogårdsvaktmästaren. Ortnamn förekommer i princip inte alls på gravvårdarna. Kulturhistorisk bedömning Kvarterets placering samt fåtalet äldre gravvårdar tyder på att området vid kyrkogårdens anläggningstid brukades för familjegravar för samhällets medel- och överklass. Här har sannolikt stått många höga vårdar av svart och grå granit i grusgravar omgivna av stenramar och/eller häckar. En bit in på 1900-talet har många gravplatser återupplåtits, stenar bytts ut och gräs såtts in. De kvarvarande äldre gravstenarna från 1900-talets första decennier, samt senare vårdar med rester av stenramar berättar kvarterets historia. Spåren i form av fåtalet äldre gravstenar, stenramar och de ännu bevarade grusgravarna bör bevaras. När nya familjemedlemmar återanvänder familjens plats bör man från församlingens sida uppmuntra till återanvändande av befintliga stenar. Ny inskription kan göras på den tidigare baksidan. Så kan man även göra när det är en helt ny familj som köper platsen. Kvarter B -C Allmän karaktär Kvarter B och C rymmer vardera omkring 160 gravplatser och är belägna precis norr om lindallén. I kvarter B finns kistgravplatser varav endast några rader i öster är upptagna medan övriga platser är lediga. Längs kvarterets södra gräns finns en rad urngravplatser placerade i slänten. Kvarteret avgränsas av asfalterad gång i söder och öster medan kyrkogårdens mur utgör avgränsning i väster och slänten fungerar som gräns i norr. I kvarter C finns kistgravplatser i fem dubbla rader med ryggställda vårdar medan den ostligaste raden är planerad för urngravplatser. Även i kvarter C finns en rad urngravplatser planerad i slänten mot söder. Här har inga platser ännu tagits i bruk. Längst i öster finns ca tio grusgravar, i övrigt är området besått med gräs. Kvarter C avgränsas av asfalterad gång i söder och väster, medan en slänt utgör avgränsning i norr. I öster finns Sundbergs kulle med en monumental gravsten. Gravplats-/gravvårdstyper I kvarter B finns relativt jämnstora vårdar från 1970-2000-talet. De flesta är av grå, eller röd granit och rektangulära. Ett par vårdar är av mer ovanligt stenmaterial (sannolikt utländsk sten) finns, liksom ett par med en oregelbunden/asymmetrisk form. I urngravområdet finns bara liggande gravstenar, varav flera naturstenar. Stenarna är daterade till 1980-2000-tal. Titlar saknas helt på gravstenarna i hela kvarteret och ortnamn finns endast angivet i ett par fall. I kvarter C är gravstenarna också relativt jämnstora och rektangulära. Grå granit är det dominerande materialet och påfallande många av vårdarna har tydligt klassicerande drag. En hög, grovhuggen och asymmetrisk gravsten av granit över familjen Nuritzman skiljer ut sig. Gravplatserna är i stort tagna i bruk från 1950-talet till 1970-talet. Längst i öster finns ca tio grusgravar med kraftiga stenramar. Rester av stenramar finns även på många av kvarterets 14

övriga gravplatser. Titlar förekommer i princip inte alls på gravstenarna, med undantag av musiklöjtnanten, medan ortnamn anges på några få av vårdarna. Kvarter B mot sydväst. (KI Överums kyrkog 054) Kvarter B mot öster med kvarter C i bakgrunden. En av de klassicerande vårdarna. (KI Överums kyrkog 057) Kvarter C mot nordost. Grusgravar. (KI Överums kyrkog 060) Kvarter C med homogen gravstensstruktur förutom den höga gravstenen i mitten. (KI Överums kyrkog 059) Kulturhistorisk bedömning På en ritning från 1922 anges att området brukades för allmänna gravar. Åtminstone kvarter C lades om på 1950-talet med plats för familjegravar i form av grusgravar omgärdade av stenram och/eller häckar. Det är detta skede som vi idag ser resterna av med en handfull grusgravar och bevarade stenramar eller delar av stenramar. En sammanhållande företeelse är gravvårdarnas klassicerande uttryck. Samtliga grusgravar och stenramar bör bevaras och nya gravvårdar anpassas i storlek och uttryck till de befintliga. Vid vilken tid kvarter B lades om är oklart. Kvarteret har dock i sen tid på nytt tagits i bruk för familjegravar för såväl kistor som urnor. Kvarteret avspeglar det sena 1900-talets stilriktningar. Kvarter D Allmän karaktär Kvarter D består av omkring 70 kistgravplatser och ligger på en terrass på norra kyrkogårdsdelen. Området rymmer mestadels familjegravar. Kvarteret består av en dubbel rad, med vårdar placerade rygg mot rygg, samt en enkel rad. Området avgränsas av en slänt i 15

norr och söder, Sundbergs kulle i öster, och kyrkogårdsmur i väster. Hela området är gräsbesått. I kvarter D finns två mindre träd, sannolikt en häggmispel och en oxel. Kvarter D mot öster. (KI Överums kyrkog 061) Kvarter D mot norr. Till vänster gravstenen i stubbform. (KI Överums kyrkog 062) Kvarter D mot nordost. Notera den för 1920-talet tidstypiska vården av svart granit samt stenramarna. (KI Överums kyrkog 063) Kvarter D. En gravsten utformad som ett kolumbarium med plats för askurnor, med tidigast datering 1932. (KI Överums kyrkog 066) Gravplats-/gravvårdstyper I den sydligaste raden är gravvårdarna mestadels relativt höga, medan de två övriga raderna har en lägre profil. Många av vårdarna är av grå eller svart granit och har ett tydligt klassicerande formspråk. Den äldsta gruppen gravstenar är daterade till 1920-tal, vilken är den tid då kvarteret anlades. Relativt många är bevarade från denna tid och följande decennium, vilket ger kvarteret en äldre karaktär. Många av gravvårdarna är också från 1900-talets mitt och senare. Bara ett fåtal är från 1980-talet och framåt. De flesta gravvårdarna är stående. Några består bara av gravram av sten med inskriptionen gjord på ramen. Vid många av gravplatserna finns hela eller delar av stenramar som omgärdning. Till de mer ovanliga gravvårdarna hör en i form av trädstubbe av grå granit, rest över skogsinpektor A.Carl Berg med familj, sannolikt från 1920-talet. En annan är ett kolumbarium, d v s nisch för förvaring av askurnor, av granit och glas över familjen Otto Köhler från 1930-talet. Sådana är sällsynta på länets kyrkogårdar. I en gravvård av röd granit finns en infälld inskriptionsplatta av svart granit, vilket är ovanligt. På en gravsten över familjen Nilsson berättas att sonen Sture omkom vid minolyckan i Haparanda 1944. Titlar 16

finns angivna på ett fåtal vårdar, förutom nämnda skogsinpektor, finns en kantor, en werkmästare, och en kommunalkamrer. Ortnamn finns angivet på en mindre antal stenar. Kulturhistorisk bedömning Kvarter D anlades som ett område för familjegravar i samband med utvidgningen av kyrkogården vid 1920-talets början. Gravplatserna var belagda med grus och omgärdades av stenramar och ofta häckar av exempelvis buxbom. Många av kvarterets gravplatser har brukats av samma familj under lång tid. I kvarteret finns kyrkogårdens största koncentration av äldre gravvårdar, vilka också är ursprungliga för kvarteret. Kvarterets karaktär är beroende av de äldre gravvårdarna som i största möjligaste mån bör bevaras på plats. Även gravramar bör bevaras. Om önskemål finns kan man åter lägga grus på gravplatsens yta, innanför gravramen. Nya gravstenar bör anpassas i stil och storlek till de befintliga. Gravvårdar på platser där gravrätten återgått till församlingen kan återanvändas genom att stenen vänds på och ny inskription görs på den forna baksidan. Kvarter E Allmän karaktär Kvarter E består av omkring 120 kistgravplatser och ligger på kyrkogårdens nordligaste terrass. Kvarteret är anlagt med en dubbel rad, med vårdar placerade rygg mot rygg, samt en enkel rad längst i norr. Området avgränsas av slänten i söder, häck av hagtorn i norr, Sandbergs kulle i öster och kyrkogårdsmur i väster. Hela området är gräsbesått. Ett gullregn finns planterat i den norra delen, och utanför hagtornshäcken finns bl a björkar och askar samt längst i öster ekar. I kvarteret finns ganska många lediga platser. Kvarter E, översikt mot nordväst. (KI Överums kyrkog 068) Kvarter E, några typiska vårdar i den västra delen. En ortsbo sköter om en grav. (KI Överums kyrkog 071) Gravplats-/gravvårdstyper Samtliga gravplatser är anlagda i gräs och inga stenramar eller rester av stenramar finns. I den östra delen av kvarteret är många av gravstenarna påfallande mindre än på övriga kyrkogården. En del står och andra är placerade liggande. Flera av dem har klassicerande formspråk och är utförda i svart granit. De flesta är gravstenar över en ensam person, medan en del har ytterligare någon begravd på samma plats, några decennier efter den första begravningen. Ju längre åt väster man kommer desto fler lite större gravvårdar finns det, resta över en person, och i vissa fall över hela familjer. Gravvårdarna har ett varierat formspråk, men många hör till den klassicerande kategorin. De äldsta vårdarna, de som tillhör den gamla allmänna linjen, är daterade till 1920-talet och fram mot 1950-talet. Det verkar som om det 17

var under 1950-talet man i mindre utsträckning började nyttja området för familjegravar. Någon enstaka gravsten från sent 1900-tal finns också i området. Den dödes yrke anges endast i ett fall, skomakaren Joh. Alf. Karlsson d. 1926. Ortnamn finns angivet på relativt många av gravstenaran, exempelvis Boda, Skogshyddan, Hyllela och Möckelhult. Kvarter E, linjegravvårdar i den östra delen. (KI Översums kyrkog 069) Kvarter E, sannolikt en plats på allmänna linjen för skomakare Johan Alfred Kalrsson, d. 1926. (KI Överums kyrkog 070) Kulturhistorisk bedömning Kvarteret anlades för allmänna gravar, alltså ensamgravar utan avgift, vid kyrkogårdsutvidgningen i början av 1920-talet. I områdets östra del finns ännu en mindre koncentration av små gravstenarna av svart granit, vilket var typiskt för allmänna gravområden vid tiden. Samtliga ännu bevarade gravstenar av denna typ (se exempel i bild) bör bevaras på plats. De utgör kyrkogårdens enda bevarade spår av en tidigare mycket vanlig gravform. Från omkring 1950-talet har gravplatserna i området upplåtits för familjegravar, vilket främst i den västra delen utgör merparten. Gravvårdarnas klassicerande formspråk är karaktäristiskt. Kvarter H och K Allmän karaktär Kvarter H består av omkring 280 gravplatser, Sundbergs kulle med ett litet antal gravplatser samt minneslunden. Kvarteret är anlagt med två rader placerade i en halvcirkelform intill kvarter G och Rahmbergs kulle samt i några öst-väst löpande rader närmare Sundbergs kulle och minneslunden (se gravkartan). Mellan övriga kvarteret och Sundbergs kulle finns den asfalterade huvudgången. Den resterande delen av området är gräsbesådd utan markerade gångar. Sundbergs kulle är den norra av kyrkogårdens kullar. På toppen finns vegetation av bl a ekar, ölandstok och andra buskar. I kullens slänt mot söder finns minneslunden. Kvarter K består av omkring 140 gravplatser fördelade på två olika områden. Närmare 40 av dessa platser är ännu inte upplåtna. Ett av områdena ligger i anslutning till kyrkogårdens ekonomibyggnad i öster. Där finns tre rader med vårdar i gräs. Det andra området ligger mellan kvarter F och G i kyrkogårdens sydöstra hörn och består av några rader av vårdar i gräs. 18

Kv H mot öster. I bakgrunden syns Sundbergs kulle. (KI Överums kyrkog 079) Kvarter H Gjutjärnskors över Fru Emelie Lindgren d. 1873, det enda gjutjärnskorset med trolig ursprunglig placering. I bakgrunden syns Haslucks kulle. (KI Överums kyrkog 084) Kvarter H Det enda kvarvarande staketet på kyrkogården. Oskar Stråberg familjegrav. (KI Överums kyrkog 094) Kvarter H den ovanliga vården över familjen Schwartz med den tidigaste dateringen gjord 1882. Här finns bla fyra barn som begravdes i späd ålder i slutet av 1800- talet. (KI Överums kyrkog 092) Gravplats-/gravvårdstyper I kvarter H är gravvårdstyperna blandade. Området tillhör ett av kyrkogårdens äldsta. Två grusgrav finns bevarade, men rester av stenramar visar att området tidigare troligen varit helt grusbelagt. Vid en av gravplatserna finns ett järnstaket bevarat. En hängbjörk står i kvarterets sydöstra del. Några gravvårdar vittnar om kvarterets långa historia. Bland dessa finns ett gjutjärnskors över Fru Emelie Lindgren d. 1873. Gjutjärnskorset är kyrkogårdens enda bevarade på en trolig ursprunglig plats. Till de äldsta gravvårdarna hör också en låg gravvård med ovanligt utförande (se bild ovan), av grå granit, med datering från 1882 över familjen Schwartz. Viktor Schwartz var disponent vid bruket åren 1879-93. Några ytterligare vårdar är från 1900-talets början. Dessa är vanligen av svart granit och bär klassicerande motiv. I kvarteret finns också tre kors av sten, varav ett över pastorn Edwin Sundqvist d. 1935. Merparten av områdets gravstenar är från 1960-70-talen och framåt. De är vanligen medelstora och av grå eller röd granit. På Sundbergs kulle ligger bruksdisponent Carl Sundberg d. 1954 begravd på en gravplats som markeras av en hög, kraftig sten av röd granit, med den dödes profil inhuggen i stenen. Sundberg var bruksdisponent på Överums bruk 1920-54. Tre söner till Sundberg är också begravda på kullens topp. Platserna markeras av liggande stenar daterade till 1959, 1969 och 1990. Titlar finns angivna på några av kvarterets vårdar, 19

såsom snickeriförman, masmästare, skräddaremästare samt tidigare nämnda pastor och bruksdisponent. Sundbergs kulle i kvarter H. Vården över bruksdisponenten Carl Sundberg d. 1954 och söndernas gravar markerade med liggande stenar. (KI Överums kyrkog 031) Kvarter K mot väster. Här syns bl a granitkorset som markerar kontraktsprost Fredrik Hjelms gravplats. (KI Överums kyrkog 101) Kvarter K med gjutjärnshällen som markerar Verkmästaren Carl Petter Spångbergs gravplats. (KI Överums kyrkog 102) Även kvarter K rymmer olika typer av gravvårdar. I området närmast ekonomibyggnaden finns ett mindre antal gravstenar, varav merparten från 1960-talet. I kvarterets andra del i sydost finns dock några av kyrkogårdens äldsta vårdar. Till dessa hör vården över byggmästaren C. J. Andersson d. 1885, utformad som en rektangulär, tunn sten av granit. I kvarteret finns också en gjutjärnshäll över Carl Petter Spångberg d. 1892. Spångberg var verkmästare vid Överums bruk åren 1851-92 och var mannen som stod bakom framgången med Överumsplogen. På gjutjärnsvården, som tillkom som minnesvård 1951 finns också en plog som motiv. Gjutjärnsplattan saknar ett par av sina ringar som suttit i hörnen. Enligt uppgift ska de vara lämnade på Överums bruk för lagning. I kvarteret finns också ett kors av 20

grå granit rest över kontraktsprosten Fredrik Hjelm d. 1930. Merparten av områdets gravvårdar kan dateras till 1950-talet och framåt. I flera fall finns rester av stenramar som minner om att området tidigare bestod av grusgravar. På några få vårdar anges titlar. Förutom de tidigare nämnda byggmästare, kontraktsprost och verkmästare finns också en sågmästare och en kontorschef noterad på vårdarna. Kulturhistorisk bedömning De båda kvarteren tillhör det område som ursprungligen ingick i kyrkogården. Genom åren har områdena förändrats genom att man bl a sått in gräs och tagit bort grus, häckar och staket. Från 1900-talets mitt har de allra flesta gravplatserna upplåtits på nytt och de gamla gravstenarna tagits bort. Bara ett fåtal äldre gravvårdar från 1800-talets slut och 1900-talets början finns bevarade. Samtliga dessa bör bevaras på plats även i fortsättningen. De berättar om kyrkogårdens äldsta historia. Flera av kvarterets gravstenar tillhör personer som på olika sätt betytt mycket för Överums samhälle och/eller Överums bruk. Här finns höga person- och lokalhistoriska värden att tillvarata. Gjutjärnskorset, Spångbergs häll av gjutjärn samt staketet av smides- och gjutjärn bör föras in på församlingens inventarieförteckning och bevaras och vårdas på plats. Spångbergs häll bör återbördas sina hörnringar och skydda mot bl gräsklippare genom att man åter lägger stenram kring hällen, så som det tidigare fanns. Alternativt kan man lägga en kant av grus. Kvarter G med Rahmbergs kulle och F med Haslucks kulle Allmän karaktär Kvarter G eller Rahmbergs kulle är den södra av kullarna. På kullens topp finns en hög tuja, en tall, och några lågväxande vintergröna buskar samt berg som går i dagen. Kullen har fått sitt namn efter kamrer Rahmberg som var anställd vid Överums bruk under disponent Haslucks tid i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Kring kullens sluttningar finns urngravplatser oregelbundet utplacerade. Hela kullen är gräsbesådd. Kvarter F eller Haslucks kulle är den östra av kullarna. På kullens topp finns Howard Haslucks gravplats från 1915 tillsammans med gran, tall, gullregn samt berg som går i dagen. Hasluck var under perioden 1893-1915 disponent vid Överums bruk. Kring kullens sluttningar finns urngravplatser oregelbundet utplacerade. Hela kullen är gräsbesådd. Gravplats-/gravvårdstyper På Rahmbergs kulle ligger kamrer Rahmberg begravd på en gravplats som omgärdas av stenpollare och kättingar av järn. De flesta av de övriga platserna markeras av en liggande rektangulär gravsten av grå eller röd granit. Några av dem har inskription av bronsbokstäver. Vårdarna är daterade från 1950-talet och framåt. På Haslucks kulle ligger H. Hasluck begravd på en gravplats som markeras av en höh, kraftig och sten av röd granit. Platsen inramas av en övertorvad stenram. På gravstenens framsida finns inskriptionen Gratia Dei Vita Aeterna (Tacka gud för det eviga livet) och på baksidan ordet Mizpah (betyder hoppfull förväntan ). Stenen är daterad 1915. Övriga vårdar utgör en blandning mellan naturstenar och rektangulära liggande stenar. En av gravvårdarna är liggande men har ett stående kors av sten, en ovanlig utformning. Vårdarna dateras främst till 1970-80-talen. I områdena anges endast i några få fall den dödes yrkestitel, såsom apotekare, skogsvaktaren, skräddarmästare, kamrer och kontraktsprost. Ortnamn anges sällan. 21