Vietnamkriget startar Den amerikanska inblandningen i Vietnam trappades upp på allvar efter incidenten i Tonkinbukten 1964. För många är det där som Vietnamkriget börjar, men faktum är att strider hade rasat i landet ända sedan 1940-talet då Viet Minh, den vietnamesiska frihetsrörelsen, påbörjade sitt krig mot kolonialregimen Frankrike. av överstelöjtnant bertil nelsson VIETNAMKRIGET Dagen efter det att den första atombomben hade detonerat ovanför Hiroshima utropades republiken Vietnam den 7 augusti 1945. Dess ledare, Ho Chi Minh, hade redan då 5 000 man i en kader som antog namnet Vietnams befrielsearmé. Denna armé hade antagit rigorösa regler för att genom hederlighet, artighet och tydlighet vinna befolkningen för sina mål. Varje av folket uppfattad fiende i form av impopulära fogdar, godsägare, jurister och poliser kunde räkna med svåra obehag där gerillan fick fotfäste. Men allt detta räckte inte för en omedelbar seger det var endast en metod för att nå målet. Viet Minh, den vietnamesiska frihetsrörelsen, hade som grund ett långvarigt och djupnande missnöje med den franska kolonialregimen.
Greppet hade lossnat under andra världskriget. Orsakerna var japansk ockupation och Frankrikes oförmåga att, självt ockuperat, hävda sina intressen på andra sidan jordklotet. Själva rörelsen startades med kommunistiska förtecken 1941, men ideologin tonades ned eftersom man var beroende av Nationalistkina och de facto startade sin verksamhet på dess område. Dess obestridde ledare var Ho Chi Minh som oavsett ideologi ville utveckla rörelsen till ett starkt politiskt parti. Vid hans sida fanns ingen professionell militär däremot en amatör med utomordentlig kapacitet Vo Nguyen Giap. Från början skollärare från Hanoi, hade han tillsammans med ledaren studerat kommunismen och i minst samma grad som Mao förstått att utveckla dess metoder pedagogik, underjordiska nätverk och gerillakrigets taktik. De Sju Stegen lade grunden för framtiden: 1. Uppvigla och organisera folket. 2. Uppnå inre enighet på politisk väg. 3. Etablera baser. 4. Utrusta baserna. 5. Återvinn nationell styrka. 6. Nedkämpa fiendens styrkor. 7. Återvinna förlorade områden. motståndsrörelsen organiseras När franska styrkor började återvända till landet, hjälpta av Nationalistkina och andra allierade, fick gerillan dra sig tillbaka till bergen i norr och nordväst. Där skapades baser på diskreta platser och utrustades med japanska vapen som tagits i Tonkinområdet. Det började som ett slags hemvärn i sådana byar och områden som behärskades av Viet Minh. Från omkring 1949 när Mao tog makten i Kina anlände mer och mer av sådan modern utrustning som behövdes för att upprätta en reguljär armé. Trots detta kunde så småningom franska trupper ta makten i deltat liksom i befolkningscentra i de viktigaste floddalarna. I söder härskade hjälpligt en fransk lydregering under kejsaren Bao Dai. Återtagandet hade 1946 nått så långt att Ho Chi Minh fann för gott att förhandla med fransmännen. General Giap mötte general Leclerc, som med sina meriter från Europa blivit utsedd att styra Franska Indokina. Man insåg snart att varje kompromiss saknade reell innebörd. Det blev också klart för Ho och Giap att mer välorganiserade och utbildade trupper skulle behövas för att nå det femte, sjätte och sjunde steget. Fram mot 1949 hade utbildningen av officerare även till högre grader nått så långt att reguljära förband kunde sättas upp. Vid denna tid hade Vo Nguyen Giap. fransmännen återtagit greppet över Laos och Kambodja fastän gerillaaktivitet förekom även i dessa delar av Franska Indokina. Men över hela landet fungerade nu Giaps underrättelsetjänst medan den franska aldrig nådde sin förkrigsnivå. Gerillan verkade på nätterna och höll sig dold på dagarna. Franska rapportörer bland folket tystades diskret, nya blev svåra att rekrytera. reguljära operationer inleds Under 1950 började Giap operera i bataljonsförband som koncentrerades mot franska utposter som dem i Lao Cai och Dong Khe vid kinesiska gränsen. Alla sådana attacker lyckades inte och fransmännen tenderade att underskatta motståndaren. Men Giap vann erfarenheter och beredde sig att redan nästa år kunna operera med sina första divisioner. Under sommaren fick chefer på alla nivåer undervisning och träning i ledning, taktik, samverkan och användning av nya vapen. Utvalda officerare skolades i stabstjänst så att de stora styrkorna skulle kunna röra sig, underhållas och strida samordnat. Underhållstjänsten grundade sig på att varje division skulle stödjas av en armé av 50 000 bärare, var och en bärande cirka 20 kilo från närmaste bas och framåt. Med cyklar kunde
Underhållskolonn med cyklar. antalet minskas avsevärt, ned mot cirka 15 000 man per division. Operationer borde kunna börja på nyåret 1951. Så skedde också och strategiska överväganden blir intressanta. Giap valde att sätta in sina första två divisioner längs landsvägen mot Hanoi över Vinh Yenh. Han prövade sina vingar, bar de skulle han kunna nå huvudstaden i alla befrielserörelser strategisk nyckel med hänsyn till dess emotionella värde. Men segraren från Rhen och Donau general Jean de Lattre de Tassigny hade anlänt ett streck i räkningen. Operationen lyckades inte utan slogs tillbaka, divisionerna 308. och 312. drogs tillbaka för nya uppgifter. Nästa strategiska mål var Hai Phong hamnstaden vid Kinesiska sjön. 316. divisionen sattes in norrifrån i ett överraskande anfall mot Mao Khe. Detta skedde i slutet på mars och hade till en början utsikt till framgång. Men även här strandade ansatsen på de Lattres järnvilja. Ett motanfall drev divisionen tillbaka upp i bergen. En tredje attack, denna gång med tre divisioner, sattes in i ännu en strategisk riktning. Denna gång var målet det stora risproducerande området längs floden Day i deltat söder om Hanoi. Här skulle divisionerna kunna föda sig själva när det gällde livsmedel. Det var även ett område som dittills gällt som katolskt och franskvänligt. Det märkligaste är att en av de tre divisionerna den 308. hade förflyttat sig från Vinh Yen-området i en vid västlig till sydostlig båge 30 mil över berg och dalar till fots ner mot anfallsterrängen. Tre divisioner Viet Minhs offensiv 1951. stormade i slutet av maj linjen Phu Ly Ninh Binh Phat Diem och nordväst ut. Åter hade fransmännen tvingats att koncentrera alla tillgängliga styrkor för att avslå offensiven. De segrade och striden blev ännu ett vackert prov på de Lattres befälsföring. Men han förlorade sin son i striden om en bergsklack vid Ninh Binh och lämnade snart Indokina för att själv gå bort i cancer. de gyllene reglerna Men Giap var kvar på toppen av sin förmåga. Alla hans divisioner hade fått rika erfarenheter på slagfältet. Nya divisioner var under uppsättning. Strategi, operationer och taktik finslipades och skulle snart nå sin fulländning. De fyra gyllene reglerna inpräntades: 1. När fienden avancerar, retirerar vi. 2. När fienden står stilla, stör vi honom. 3. När fienden undviker strid, anfaller vi. 4. När fienden retirerar följer vi efter. Den nye franske överbefälhavaren general Salan måste också överväga vilken strategi han borde följa. Hans utgångsläge vid övertagandet var till synes ganska gott. Tre anfall hade slagits tillbaka och den defensiva strategin med mobila strids-
Giap (stående) diskuterar Dien Bien Phu-operationen med politbyråmedlemmar från partiets centralkommitté. Ho Chi Minh är andre från vänster. grupper och amfibieförband på floderna syntes framgångsrik. Ändå måste han ha insett att tiden inte verkade för honom. Och regeringen i Paris var otålig och känslig för förluster och tunga kostnader. Sommaren 1952 hade Salan: 51 000 franska trupper 18 000 främlingslegionärer 25 000 nordafrikaner 56 000 vietnamesiska trupper 42 000 trupper av Thai och andra folkgrupper. Fransk mobil stridsgrupp under framryckning. Han beslöt att anfalla längs Röda floden för att spräcka Viet Minhs basområden och åstadkomma förbindelser med egna isolerade garnisoner bland bergen. 30 000 man och fyra mobila stridsgrupper anföll i slutet av oktober och nådde med operation Lorraine tio mil norrut med pansrade styrkor. En bas erövrades och rikt byte togs. Men Giap höll huvudet kallt och retirerade enligt regeln när fienden avancerade. När fienden gjorde halt insattes två regementen för att störa de utsträckta förbindelserna söderut. Operation Lorraine måste avbrytas och knappast något mål värt 1 200 mans förluster hade uppnåtts. Giap förde nu fram sin elitdivision 308. för att förinta ett franskt brohuvud i Thaiområdet Na San. Där fanns ett flygfält och kring detta hade fransmännen ordnat ett befäst läger. Det var viktigt att visa kraft bland thaifolken bland dem hade fransmännen sina sista vänner i Vietnam. Giap lyckades inte förinta detta brohuvud en tvetydig framgång för fransmännen som de inom ett år skulle få äta upp. Inga större operationer ägde rum under vintern 1952 1953. Nästa år hade Giap möjlighet att upprepa någon av sina föregående anfallsoperationer eller att nå förbindelse med Laos. Initiativet
Från vänster general Cogny, överste de Castries och general Navarre. förblev hos Giap, Salan hade inte så mycket att vara stolt över. en ny verksamhetsidé? Den 8 maj 1953 utnämndes general Henri Navarre till överbefälhavare. Han kunde konstatera att Viet Minh hade så gott som fullständig kontroll över Tonkin utanför den försvarslinje som kallades de Lattre-linjen. Till och med inom denna fanns agenter och frihets kämpar dolda i kanske 2/3 av byarna. I midjan kring staden Hué med flera dominerade de också och endast enklaver hölls av franska styrkor. Navarre räknade med att Giap förfogade över minst sex divisioner, 125 000 man, medan han själv kunde räkna 190 000 man varav 100 000 var låsta i befästa ställningar. Navarres första drag blev att besöka överste Berteuil som förde befälet över Na San. Efter att ha sonderat läget beslöt Navarre att utrymma brohuvudet luftvägen. Den fallskärmstrupp som Salan låtit förstärka platsen med hade han redan i tankarna användning för på annat håll. Vid mitten av juni avslöjade Navarre sina planer. Han ville uppsöka fienden, förinta hans styrkor och efter hand överlämna pacificerade områden till den vietnamesiska lojala armén. Man måste spränga sönder Viet Minhs anfall innan de sattes i gång. Navarre ville skapa en kombinerad armé- och flygbas vid Dien Bien Phu, inom ett område som täckte mer än 75 kvadratkilometer mot gränsen till Laos uppe i de av thai befolkade bergen. Mitt i en krets av berg som var upp till 700 meter höga var platsen alldeles klart av stort strategiskt värde. Om man behärskade Dien Bien Phu skulle man kontrollera inte bara regionen utan också området sydväst därom inne i Laos. Det fanns några Franska grupperingen i Dien Bien Phu. villkor som måste uppfyllas. Styrkan måste behärska både dalen och höjderna, goda vägar och landningsbanor måste byggas ut. Men invändningar skulle kunna resas av flera slag. Det var inte sannolikt att franska regeringen skulle vilja förstärka hans resurser eller ens betala för en luftoperation av detta slag. Att underhålla erforderliga styrkor från luften skulle ta alla nuvarande reserver i anspråk. Den för flygtransporter ansvarige hade förklarat att det var omöjligt att leverera ett jämt flöde av underhåll till Dien Bien Phu. Men Giap hade redan sänt trupper in i Laos och Navarre ville visa resultat av sin befälsföring. Han tog beslutet utan att avvakta några instruktioner uppifrån. Vid överläggningar den 17 november 1953 utarbetades operationsorderna för vad som gavs kodnamnet CASTOR. Navarre pressade fram sin plan tvärs emot alla invändningar och tre dagar senare lämnade sextio DC-3:or Hanoi, lastade med tre fallskärmsbataljoner. Landsättningen i Dien Bien Phu mötte mycket lite motstånd och femtusen man började gräva ned sig. Striden som sedermera kom att stå vid Dien Bien Phu blev det mest kända slaget mellan Viet Minh och de franska styrkorna. För dig som vill veta mer så är artikel 3 i nyhetsbrevet helt tillägnad slaget. q