EUROPEISKA KOMMISSIONEN GENERALDIREKTORATET FÖR HÄLSO- OCH KONSUMENTFRÅGOR

Ref. Ares(2012)701225-12/06/2012 EUROPEISKA KOMMISSIONEN GENERALDIREKTORATET FÖR HÄLSO- OCH KONSUMENTFRÅGOR Direktorat F Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor DG(SANCO) 2011-6022 MR FINAL SLUTRAPPORT FRÅN ETT KONTROLLBESÖK UTFÖRT I SVERIGE DEN 29 NOVEMBER 9 DECEMBER 2011 FÖR ATT SAMLA IN INFORMATION OM SYSTEMET FÖR OFFENTLIG KONTROLL AV PRODUKTION AV KÖTT FRÅN HÄGNAT OCH FRILEVANDE VILT SAMT TILLHÖRANDE PRODUKTER Efter upplysningar från den behöriga myndigheten har de sakfel som noterades i utkastet till rapport korrigerats och förtydliganden införts i en fotnot. Endast den engelska texten är giltig

Sammanfattning I denna rapport beskrivs resultaten av ett kontrollbesök som Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) utförde i Sverige den 29 november 9 december 2011 som ett led i en rad kontrollbesök om hur hygienpaketet har genomförts i fråga om frilevande och hägnat vilt. Både sektorn för frilevande vilt och sektorn för hägnat vilt är väletablerade och välorganiserade i Sverige. Det mesta köttet från frilevande vilt används för jägarnas egen konsumtion eller säljs i små mängder direkt till konsumenten. Det finns ingen officiell statistik över hur stor andel vilt som passerar genom godkända vilthanteringsanläggningar. Allt hägnat vilt klassificeras som frilevande vilt och sektorn för hägnat vilt omfattar därför endast uppfödning och slakt av renar i norra Sverige. Det förekommer ingen handel med icke avhudade slaktkroppar med andra medlemsstater. Märkningen av viltkött var inkonsekvent och stred mot artikel 2 i direktiv 2000/13/EG, eftersom uppgifterna om huruvida viltköttet kom från frilevande eller hägnat vilt var bristfälliga och i ett fall till och med vilseledande. Sverige har nationella bestämmelser där det fastställs att jägare får sälja mycket generösa mängder kött från frilevande vilt direkt till detaljhandelsaffärer eller restauranger. De offentliga kontrollerna av båda sektorerna är välorganiserade, men organisationsstrukturen, de stora mängderna viltkött som inte passerar genom godkända kanaler och den bristande kontrollen av hur utbildade jägare faktiskt bedriver sin verksamhet gör att tillsynen inte garanterar fullständig efterlevnad. De nationella bestämmelserna och Svenska Jägareförbundets engagemang i utbildningen uppfyller kraven i fråga om jägarutbildningen. Det finns emellertid inget som tyder på att den behöriga myndigheten genomför kontroller för att säkerställa att utbildningen är effektiv. Alla anläggningar som hanterar viltkött godkänns av den behöriga myndigheten, Livsmedelsverket, i enlighet med nationella förfaranden. Det upptäcktes en del inkonsekvenser mellan den information som Livsmedelsverket lämnat om antalet anläggningar och olika anläggningskategorier samt de offentliga listor som finns tillgängliga på Livsmedelsverkets webbplats. I Sverige finns det endast tre registrerade uppsamlingscentraler, men kött från frilevande vilt lagras ofta i jaktlagens tillfälliga lagringslokaler som inte är registrerade. Brister i fråga om utformning och underhåll konstaterades i tre av fem godkända besökta anläggningar. Dessa brister hade inte upptäckts av den behöriga myndigheten. De hygieniska förhållandena ansågs vara otillfredsställande i en besökt oregistrerad tillfällig lagringslokal. Den utbildade personens intyg uppfyllde inte alltid kraven i avsnitt IV kapitel II punkt 4 i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004. Besiktning efter slakt av frilevande vilt utfördes i de flesta fall i enlighet med kraven i förordning (EG) nr 854/2004. Enligt den nationella lagstiftningen ska björn, vildsvin och andra vilda djur som är mottagliga för trikinos alltid levereras till en vilthanteringsanläggning, utom i de fall när köttet konsumeras av jägaren i dennes eget hushåll. De resultat som lämnats visar att endast 84 % av vildsvinen undersöks, men på grund av den låga förekomsten av trikinos hos vilt och de svenska matvanorna har endast två fall av trikinos hos människor konstaterats under de senaste tio åren. I båda fallen kunde de kopplas till infektioner utanför Sverige. Besiktningen av renar före och efter slakt utfördes i enlighet med kraven för får och getter, och inga större brister kunde konstateras. Information från livsmedelskedjan åtföljde de levande renarna från jordbruksanläggningen till slakteriet. Det finns fortfarande ett nationellt kontrollprogram enligt vilket den radioaktiva halten (cesium 137) i renkött ska övervakas och undersökas efter olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl 1986.

Innehållsförteckning 1. INLEDNING...1 2. MÅL...1 3. RÄTTSLIG GRUND...2 4. BAKGRUND...2 4.1 INFORMATION OM PRODUKTION OCH HANDEL... 2 5. RESULTAT OCH SLUTSATSER...3 5.1 KLASSIFICERING AV FRILEVANDE OCH HÄGNAT VILT... 3 5.2 NATIONELLA BESTÄMMELSER SOM GÄLLER FÖR PRODUKTION OCH UTSLÄPPANDE PÅ MARKNADEN AV HÄGNAT VILT... 5 5.3 MÄRKNING AV FRILEVANDE OCH HÄGNAT VILT... 5 5.4 NATIONELLA BESTÄMMELSER SOM GÄLLER FÖR SMÅ KVANTITETER AV FRILEVANDE VILT OCH KÖTT FRÅN FRILEVANDE VILT... 6 5.4.1 DEFINITION AV SMÅ KVANTITETER AV FRILEVANDE VILT OCH KÖTT FRÅN FRILEVANDE VILT.6 5.4.2 NATIONELLA REGLER... 7 5.5 UTFORMNING OCH GENOMFÖRANDE AV JÄGARUTBILDNINGAR I HÄLSA OCH HYGIEN... 8 5.6 GODKÄNNANDE/REGISTRERING AV ANLÄGGNINGAR... 9 5.7 GENOMFÖRANDE AV OFFENTLIGA KONTROLLER... 10 5.8 OFFENTLIGA KONTROLLER SOM INGÅR I LIVSMEDELSFÖRETAGARNAS SKYLDIGHETER... 10 5.8.1 ALLMÄNNA HYGIENKRAV... 10 5.8.2 SÄRSKILDA KRAV... 11 5.8.3 SPÅRBARHET FÖR FRILEVANDE OCH HÄGNAT VILT... 12 5.9 BESIKTNING FÖRE SLAKT, BESIKTNING EFTER SLAKT, KONTROLLMÄRKNING OCH DJURSKYDDSKONTROLLER AV HÄGNAT VILT... 13 5.9.1 BESIKTNING FÖRE SLAKT OCH FÖRSÄKRAN FRÅN DEN JORDBRUKSANLÄGGNING SOM DJUREN KOMMER FRÅN... 13 5.9.2 BESIKTNING EFTER SLAKT... 13 5.9.3 KONTROLL- OCH IDENTIFIERINGSMÄRKNING... 14 5.9.4 DJURSKYDD... 14 5.10 BESIKTNING EFTER SLAKT OCH KONTROLLMÄRKNING AV FRILEVANDE VILT... 15 5.10.1 INTYG FRÅN UTBILDAD PERSON... 15 5.10.2 BESIKTNING EFTER SLAKT AV FRILEVANDE VILT... 16 5.10.3 KONTROLL- OCH IDENTIFIERINGSMÄRKNING... 16 6. ÖVERGRIPANDE SLUTSATSER...17 7. AVSLUTANDE MÖTE...18 BILAGA 1 HÄNVISNINGAR TILL RÄTTSAKTER...19 III

FÖRKORTNINGAR OCH DEFINITIONER SOM ANVÄNDS I DENNA RAPPORT Förkortning Förklaring GD(SANCO) Generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor EG Europeiska gemenskapen (Europeiska gemenskaperna) EU Europeiska unionen FVO Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor HACCP Faroanalys och kritiska styrpunkter Hygienpaketet Förordningarna (EG) nr 852/2004, 853/2004 och 854/2004

1. INLEDNING Kontrollbesöket utfördes i Sverige den 29 november 9 december 2011 som ett led i FVO:s planerade revisionsprogram. FVO:s besöksgrupp bestod av två inspektörer från FVO. Under hela kontrollbesöket åtföljdes FVO:s besöksgrupp av en företrädare från Livsmedelsverket (LV), som är den centrala behöriga myndigheten. Ett inledande möte hölls den 29 november 2011 med den centrala behöriga myndigheten i Uppsala. Vid detta möte fastställde besöksgruppen mål och resplan för kontrollbesöket och myndigheterna beskrev kontrollsystemet. 2. MÅL Målet med kontrollbesöket har varit att samla in information om systemet för offentlig kontroll av produktion av kött från hägnat och frilevande vilt samt tillhörande produkter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt följande områden: Nationella regler om frilevande och hägnat vilt (däggdjur). Särskilda offentliga kontrollförfaranden för frilevande och hägnat vilt (däggdjur). Relevant lagstiftning för denna utvärdering är förordningarna (EG) nr 178/2002, nr 852/2004, nr 853/2004, nr 854/2004 och nr 882/2004. I tabellen nedan anges verksamheten vid de besökta anläggningarna och de möten som hållits för att uppnå kontrollbesökets syften: Behöriga myndigheter som besökts Kommentarer Centrala 1 Inledande och avslutande möte (Livsmedelsverket) Behöriga myndigheter Regionala 1 En länsstyrelse Lokala tjänstemän som gruppen träffade på de besökta Lokala 5 anläggningarna Livsmedelsproduktion/bearbetning/distribution verksamhet Uppsamlingscentraler 1 En gammal oregistrerad anläggning har besökts Vilthanteringsanläggningar 4 Slakterier för hägnat vilt 1 Ren/även godkänd som vilthanteringsanläggning Styckningsanläggning 5 Verksamhet i besökta vilthanteringsanläggningar och slakterier Köttproduktsanläggningar 2 Köttprodukter som innehåller viltkött Jordbruksanläggningar för hägnat vilt Jordbruksanläggningar för frilevande vilt 1 Renfållor 2 Inhägnat område/ett hägn enbart för förevisning (som i en djurpark) Utbildningscenter 1 Belägna på en besökt vilthanteringsanläggning Trikinlaboratorium 1 Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), Nationellt referenslaboratorium för trichinella och viltsjukdomar 1

3. RÄTTSLIG GRUND Kontrollbesöket genomfördes enligt de allmänna bestämmelserna i EU-lagstiftningen. En fullständig förteckning över de rättsakter som det hänvisas till i denna rapport finns i bilaga 1. När rättsakter citeras i denna rapport avses i tillämpliga fall den senaste versionen efter ändringar. 4. BAKGRUND I hygienförordningarna föreskrivs särskilda regler om produktion av frilevande och hägnat vilt samt offentliga kontroller. Inför en eventuell översyn av förordning nr 853/2004 när det gäller frilevande och hägnat vilt har det planerats in kontrollbesök i fyra medlemsstater för att undersöka hur hygienförordningarna har genomförts för frilevande och hägnat vilt. Inga rekommendationer har utfärdats i samband med detta kontrollbesök. När den här serien av kontrollbesök har slutförts kan den allmänna rapporten innehålla mer omfattande rekommendationer som syftar till att behandla alla eventuella frågor som kan ha kommit upp under kontrollbesöken. 4.1 INFORMATION OM PRODUKTION OCH HANDEL Följande tabell anger antalet skjutna djur för de viltslag som huvudsakligen jagas i Sverige och som är relevanta för kontrollbesöket. Djurslag Säsong Älg Rådjur Kronhjort Dovhjort Vildsvin 2008/2009 83 554 138 000 2 900 20 500 46 349 2009/2010 88 015 114 700 4 480 16 300 65 596 2010/2011 92 132 Uppgifter saknas 1 Källa: Information från Livsmedelsverket Uppgifter saknas 1 Uppgifter saknas 1 57 300 I Sverige har rätten eller privilegiet att jaga kopplats till markägande och med undantag för det man brukar kalla statens vilt dvs. ett antal utvalda värdefulla, sällsynta eller känsliga arter som stora rovdjur, rovfåglar, älg och hjort ska döda vilda djur tillhöra markägaren/jägaren. Enligt jaktlagstiftningen förekommer det tre typer av jakt i Sverige: 1) jakt knuten till den allmänna jaktsäsongen (till exempel rådjur och vildsvin), 2) licensjakt (till exempel älg, kron- och dovhjort) och 3) skyddsjakt. Naturvårdsverket har det nationella ansvaret för jaktfrågor och länsstyrelserna ansvarar för jaktförvaltningen inom länet, inklusive att utfärda jaktlicenser. I Sverige finns det ca 300 000 1 I sitt svar på utkastet till rapport uppgav den svenska behöriga myndigheten att resultaten för jaktsäsongen 2010 2011 kommer att rapporteras i april 2012. 2

jägare, som oftast är organiserade i jaktlag med 15 20 jägare som deltar tillsammans i jakten på storvilt och delar på viltköttet inom laget. Det är endast överskottet från dessa jaktlag och nedlagt vilt i vilthägn (se punkt 5.1) som levereras till godkända vilthanteringsanläggningar i Sverige. Merparten av det viltkött som produceras av jägare förtärs av dem själva eller deras familjer eller säljs av producenten enligt de nationella bestämmelserna för direkta leveranser av små mängder primärprodukter till konsumenter eller detaljhandelsanläggningar som levererar direkt till konsumenten (se punkt 5.4). Enligt information som gruppen fick i samband med besöket på en länsstyrelse äter 70 % av den svenska befolkningen viltkött minst en gång om året och varje jägare får i genomsnitt 54 kg viltkött per år. Den årliga inhemska konsumtionen av viltkött uppgår till 15 000 ton per år enligt den information som gruppen fått. Praktiskt taget allt hägnat vilt i Sverige klassificeras som frilevande vilt (se punkt 5.1). Den enda kategori av vilt som klassificeras som hägnat vilt i Sverige är renar och strutsar. Antalet slaktade renar under de senaste tre åren framgår av nedanstående tabell: År 2008 2009 2010 Slaktade djur 20 630 21 321 31 524 Källa: Information från Livsmedelsverket I Sverige är renskötseln en verksamhet som är förbehållen samerna enligt den svenska grundlagen. Rennäringen, som bedrivs i de norra delarna av Sverige, är en rätt som bygger på urminnes hävd och det samiska folket har tilldelats denna ensamrätt av den svenska riksdagen. All renskötsel bygger på fritt bete. Rätten att bedriva rennäring tillkommer endast det samiska folket och får utövas av den som är medlem i sameby. En sameby är en ekonomisk och administrativ sammanslutning som, enligt lag, ska bedriva renskötsel inom ett visst geografiskt område och ordna renskötseln på bästa sätt för medlemmarna. Det finns 51 samebyar i Sverige. Renskötsel bedrivs på ungefär 52 % av Sveriges yta. Det finns 33 fjällsamebyar, 10 skogssamebyar och 8 koncessionssamebyar där renskötsel bedrivs med särskilt tillstånd. I Sverige finns det ungefär 4 600 renägare, varav 85 % lever i Norrbotten. 5. RESULTAT OCH SLUTSATSER 5.1 KLASSIFICERING AV FRILEVANDE OCH HÄGNAT VILT Med frilevande vilt avses enligt definitionen i punkt 1.5 i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004 vilda hov- och klövdjur samt hardjur och landlevande däggdjur som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel och anses vara frilevande vilt enligt tillämplig lagstiftning i den berörda medlemsstaten, däribland däggdjur som lever fritt inom ett inhägnat område under liknande förhållanden som vilda djur. Med hägnat vilt avses enligt definitionen i punkt 1.6 i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004 hägnade strutsfåglar och hägnade landlevande däggdjur, dock inte de som avses i punkt 1.2 (tama hov- och klövdjur). 3

Landlevande däggdjur som lever fritt i hägn ska enligt Livsmedelsverkets tolkning i sin Vägledning om jägarens direkta leveranser av små mängder vilt och kött av vilt, (1.8.2007) betraktas som frilevande vilt om det aktuella djurslaget finns vilt i den svenska faunan (till exempel kronhjort, dovhjort, vildsvin och mufflonfår), hägnet är godkänt av länsstyrelsen, storleken på hägnet och biotopen i detsamma är anpassad till djuren så att det under vegetationsperioden inte råder brist på föda, djuren är föremål för jakt enligt de jaktmetoder som uppfyller kraven i jaktlagen (1987:259), jaktförordningen (1987:905) och Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om jakt och statens vilt (NFS 2002:18). Detta innebär att i praktiken anses allt vilt i Sverige som hålls i inhägnade områden vara frilevande vilt enligt definitionen i punkt 1.5 i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004. Detta vilt får emellertid jagas utanför skyddsperioderna (året om). I Sverige vidareindelas frilevande vilt i två kategorier med följande definitioner: småvilt: frilevande fågel och hardjur som lever fritt i vilt tillstånd (punkt 1.7 i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004), storvilt: landlevande däggdjur som lever fritt i vilt tillstånd och inte omfattas av definitionen av småvilt (punkt 1.8 i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004). Enligt dessa definitioner räknas rådjur som storvilt. Havslevande däggdjur, till exempel sälar, omfattas inte av definitionen på frilevande vilt och är därför en oreglerad viltart enligt förordning (EG) nr 853/2004. Sälar är mottagliga för trikinos men omfattas inte av trikinosbestämmelserna i 29 30 i Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2005:20) om livsmedelshygien. Sälar täcks därför av vissa regler om trikinkontroll i förordning (EG) nr 2075/2005. Renar som föds upp på traditionellt vis som alltså strövar omkring eller drivs från ett betesområde till ett annat och som samlas in för olika djurhållningsändamål vid olika tidpunkter under året betraktas som hägnat vilt i Sverige. Under hösten och vintern (september december) samlas renarna in för slakt och för att skiljas i vintergrupper. Höstslakten utförs till stor del i november och december, men viss slakt fortsätter i januari och februari. Renar kan även ibland slaktas senare på våren efter det att de renar med för höga cesiumhalter har tillskottsutfodrats. De utfodras då med helfoder (pellets) och/eller lav i syfte att minska köttets cesiumhalt före slakt. I Sverige definieras frilevande vilt och hägnat vilt enligt punkterna 1.5 och 1.6 i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004. 4

5.2 NATIONELLA BESTÄMMELSER SOM GÄLLER FÖR PRODUKTION OCH UTSLÄPPANDE PÅ MARKNADEN AV HÄGNAT VILT I avsnitt III punkt 1 i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004 fastställs att bestämmelserna i avsnitt I i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004 ska tillämpas på produktion och utsläppande på marknaden av kött från hägnat vilt av partåiga däggdjur (hjortdjur och vildsvin), såvida inte den behöriga myndigheten anser att de är omöjliga att tillämpa. Produktion och utsläppande på marknaden av hägnat vilt (däggdjur) avser i Sverige endast renkött och det finns inga nationella undantag till bestämmelserna i avsnitt I i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl den 26 april 1986 orsakade ett omfattande radioaktivt nedfall över en stor del av det svenska renbetesområdet. Detta innebar att renarnas föda (framför allt marklavar som är viktig vinterföda) kontaminerades av radioaktivt cesium (Cs-134 och Cs-137). Eftersom Cs-134 har en relativt kort halveringstid (två år), har det varit Cs-137, med en halveringstid på 30 år, som har varit det största problemet. I vissa områden har renarna i perioder fortfarande (2009) haft halter över gällande gränsvärde (1 500 Bq Cs-137 per kilo). Renkött besiktigas för radioaktivt cesium vid slakt i enlighet med Livsmedelsverkets beslut för varje slaktsäsong. I dessa beslut fastställs det i vilka samebyar och under vilka perioder som renslaktkropparna ska besiktigas. Renslaktkroppar med en Cs-137-halt över gränsvärdet ska kasseras. Det är den officiella veterinären vid slakttillfället som har det övergripande ansvaret för att bestämmelserna följs. För närvarande övervakas renarna i 16 av Sveriges 51 samebyar. Utöver detta samlas det in prover från områden som har klassificerats som okontaminerade i syfte att övervaka utvecklingen över tid. Efter Tjernobylolyckan har ett mycket stort antal mätningar (400 000) gjorts inom kontrollbesiktningen av kött i samband med slakt. Jordbruksverket bekostar Cs-137-analyserna av dessa köttprover. Huvudsyftet med mätningarna har varit att hitta och sortera bort renkött med otillåtet höga halter. Renar med för höga halter kan tillskottutfodras för att minska halten Cs-137 och slaktas senare på våren. Det finns fortfarande ett nationellt kontrollprogram enligt vilket den radioaktiva halten i renkött ska övervakas och undersökas efter olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl 1986. I vissa områden och under vissa förhållanden förekommer det fortfarande renar med radioaktiva halter över gränsvärdet. 5.3 MÄRKNING AV FRILEVANDE OCH HÄGNAT VILT I direktiv 2000/13/EG fastställs kraven för märkning och presentation av livsmedel samt reklam för livsmedel som är avsedda att levereras till konsumenten i oförändrat tillstånd. Inte på någon av de märkningar som noterats fanns det någon uppgift om huruvida viltköttet kom från frilevande eller hägnat vilt. I de flesta fall angavs det endast om köttet var 5

vildsvinkött, hjortkött eller renkött. I Sverige är det endast renkött som betraktas som kött från hägnat vilt, medan allt annat viltkött anses komma från frilevande vilt. På märkningen till en viltköttsprodukt angavs det att produkten innehöll 100 % magert hjortkött och att den var framställd av finaste vilt från Nya Zeelands grönskande kullar och dalgångar där slätternas konung, hjorten, regerar. Av märkningen att döma har produkten framställts av kött från frilevande vilt, men de faktiska råvarorna kommer från hägnad hjort som har slaktats i EU-listade anläggningar för hägnat vilt i Nya Zeeland. I fryslagret till en anläggning upptäcktes lådor med fryst kängurukött med det femhörniga kontrollmärket från en anläggning i Australien. Detta kött var förpackat i juni 2011 och lagrades endast för att det skulle kunna säljas vidare till konsumenterna i originalförpackningen. Märkningen av viltkött var inkonsekvent och stred mot artikel 2 i direktiv 2000/13/EG, eftersom uppgifterna om huruvida viltköttet kom från frilevande eller hägnat vilt var bristfälliga och i ett fall till och med vilseledande. 5.4 NATIONELLA BESTÄMMELSER SOM GÄLLER FÖR SMÅ KVANTITETER AV FRILEVANDE VILT OCH KÖTT FRÅN FRILEVANDE VILT Enligt artikel 1 i förordning (EG) nr 852/2004 ska medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning fastställa regler för producenters direkta leveranser av små mängder primärprodukter till konsumenter eller till lokala detaljhandelsanläggningar som levererar direkt till konsumenter. Enligt artikel 1 i förordning (EG) nr 853/2004 ska medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning fastställa regler för jägare som levererar små mängder av frilevande vilt eller kött från frilevande vilt direkt till konsumenter eller till lokala detaljhandelsanläggningar som levererar direkt till konsumenter. Sådana nationella regler ska säkerställa att målen i dessa förordningar uppnås. 5.4.1 Definition av små kvantiteter av frilevande vilt och kött från frilevande vilt I Livsmedelsverkets Vägledning om jägarens direkta leveranser av små mängder vilt och kött av vilt fastställs att när det gäller primärprodukter av vilt får jägare leverera storviltsekvivalenter av 25 vuxna älgar (en enhet av storvilt) och 10 000 småvilt per år utan att omfattas av förordning (EG) nr 853/2004. Denna gräns motsvarar följande mängder för olika djurslag av storvilt: Djurslag Älg Kron- och dovhjort Rådjur Vuxet djur 25 75 250 Kalv (<12 månader) Källa: Information från Livsmedelsverket 50 100 250 6

De får även leverera kött från en enhet storvilt motsvarande en vuxen älg (eller två älgkalvar), tre vuxna kron- och dovhjortar (eller fyra hjortkalvar) eller tio rådjur och kött från 1 000 småvilt per år. Små mängder frilevande vilt och kött från frilevande vilt bör levereras direkt till konsumenter eller detaljhandelsanläggningar i Sverige. Det finns emellertid inga kontrollförfaranden för att kontrollera om dessa gränser följs. 5.4.2 Nationella regler De nationella reglerna om livsmedelshygien och godkännande och registrering av livsmedelsföretag fastställs i Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2005:20) om livsmedelshygien. Dessa regler kompletterar kraven i förordningarna (EG) nr 852/2004 och nr 853/2004. Enligt 29 30 i Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2005:20) om livsmedelshygien ska björn, vildsvin och andra vilda djur som är mottagliga för trikinos samt kron- och dovhjort från hägn som inte är friförklarade från tuberkulos alltid levereras till en vilthanteringsanläggning, utom i de fall när köttet konsumeras av jägaren i dennes eget hushåll. Enligt dessa regler är därför den faktiska gränsen för små mängder lika med noll. Det finns ingen statistik över hur mycket kött svenska jägare levererar genom direkta leveranser av småvilt och hur mycket av det nedlagda viltet som förtärs i jägarnas egna hushåll. Per capita-konsumtionen av hare, älg och annat vilt uppgår till ungefär 1,8 kg, men jägarfamiljer konsumerar ofta mycket mer och andra familjer mycket mindre. Trikintest på vildsvin utförs vid fem olika laboratorier i Sverige, men två av dessa gör endast ett mycket begränsat antal test varje år (mindre än 1 % av det sammanlagda antalet). Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) är inte bara nationellt referenslaboratorium med ansvar för kvalifikationsprövning i fråga om trikiner, utan utför också ett stort antal tester (2008: 79 %, 2009: 80 % och 2010: 67 %). Livsmedelsverket har lämnat följande uppgifter om de senaste tre årens trikinprovtagning på vildsvin: År Antal prover Positiva prover (%) 2008 34 219 1 (0,003) 2009 59 530 2 (0,003) 2010 50 715 4 (0,008) Källa: Information från Livsmedelsverket Siffrorna visar att i genomsnitt 57 415 vildsvin dödas varje år, men att trikinprovtagning bara görs på 48 155 vildsvin eller 84 %. Detta innebär att 16 % av de jagade vildsvinen inte provtas, trots Livsmedelsverkets rekommendation om att alla jägare ska ta prov på vildsvin som är avsedda för eget bruk. 7

I norra Sverige skjuts ungefär 300 frilevande björnar på licens varje år och de måste alltid trikintestas. Under de senaste tre åren har endast en av dessa björnar testat positivt för trikiner. Enligt statistik från Smittskyddsinstitutet (SMI) har endast två fall av trikinos hos människor konstaterats i Sverige under de senaste tio åren: ett 2004 och ett 2007. Båda dessa fall kunde kopplas till förtäring av infekterat kött eller infekterade köttprodukter utanför Sverige. I 2004 års fall rörde det sig till exempel om kallt rökt fläsk som hade konsumerats i Bosnien. De svenska matvanorna, som innebär att kött från vildsvin och frilevande björnar normalt är genomstekt eller genomkokt innan det förtärs, skulle kunna förklara varför potentiellt infekterat kött inte har lett till några fall av trikinos hos människor under den här perioden. Hjortar i hägn ska tuberkulosbesiktigas i samband med slakt oavsett om hägnet är friförklarat från tuberkulos eller ej, vilket fastställs i Jordbruksverkets föreskrifter om obligatorisk hälsokontroll avseende tuberkulos hos kron- och dovhjortar i hägn (SJVFS 1994:76) och om obligatorisk hälsoövervakning avseende tuberkulos hos kron- och dovhjortar samt andra djur i sambete med hjortar i hägn (SJVFS 2003:34). Sverige har nationella regler för egen konsumtion av frilevande vilt samt producenters direkta leverans av små mängder frilevande vilt och kött av vilt till konsumenter eller till lokala detaljhandelsanläggningar som levererar direkt till konsumenter. Under de senaste tio åren har det inte förekommit några inhemska fall av trikinos hos människor, trots möjligheten att vildsvin inte trikintestas när köttet används för jägarnas egen konsumtion. 5.5 UTFORMNING OCH GENOMFÖRANDE AV JÄGARUTBILDNINGAR I HÄLSA OCH HYGIEN Jägarutbildningarna ska uppfylla kraven i avsnitt IV kapitel I i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004. Jägarutbildningarna har utformats av Svenska Jägareförbundet och godkänts av Livsmedelsverket. Utbildningen delas in i följande två delar: En utbildning för utbildare. Denna utbildning omfattar 16 timmars teoretisk och praktisk utbildning på Svenska Jägareförbundets utbildningsanläggning under en veterinärs ansvar. Hittills har 16 personer genomgått denna utbildning. Om en godkänd utbildare inte har gett någon en utbildning under en tvåårsperiod dras godkännandet in. För närvarande finns det 15 godkända utbildare som är aktiva. Utbildning av utbildade jägare som utförs av en godkänd utbildare. Denna utbildning omfattar 8 timmars utbildning och de jägare som klarar testet får ett särskilt intyg. Nyligen fick alla utbildade jägare ett särskilt ID-kort som innehåller uppgifter om datum för den godkända utbildningen. Hittills har 1 555 av ungefär 300 000 svenska jägare (~ 0,5 %) genomgått denna utbildning. Den behöriga myndigheten gör ingen kontroll av hur effektiv utbildningen är. 8

De nationella bestämmelserna och Svenska Jägareförbundets engagemang i utbildningen uppfyller kraven för jägarutbildningen. Det finns emellertid inget som tyder på att den behöriga myndigheten genomför kontroller för att säkerställa att utbildningen är effektiv. Hittills har endast 0,5 % av de svenska jägarna genomgått denna utbildning. 5.6 GODKÄNNANDE/REGISTRERING AV ANLÄGGNINGAR Enligt artikel 31 i förordning (EG) nr 882/2004 ska medlemsstaterna fastställa förfaranden för registrering/godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar, för övervakning av att villkoren för registrering uppfylls och för återkallande av godkännanden. Alla anläggningar som hanterar kött av vilt (vilthanterings- och styckningsanläggningar, slakterier, kyllager osv.) ska godkännas av Livsmedelsverket i enlighet med förfarandena i Livsmedelsverkets föreskrifter om livsmedelshygien (LIVSFS 2005:20). Intyg om godkännande kunde noteras på alla besökta anläggningar. Anläggningarna finns angivna på Jordbrukets webbplats, men det upptäcktes inkonsekvenser mellan den information som lämnats i svaret på frågeformuläret före kontrollbesöket och informationen i listorna. Informationen i de offentliga listorna gav inte heller alltid en korrekt bild av verksamheten vid de besökta anläggningarna. I svaret på frågeformuläret före kontrollbesöket angav Livsmedelsverket att det finns 66 vilthanteringsanläggningar och 12 slakterier för hägnat vilt i Sverige (2011 års siffror). Men på den offentliga listan över vilthanteringsanläggningar anges 115 vilthanteringsanläggningar och på den officiella listan över slakterier för hägnat vilt (inklusive renar) anges 18 godkända slakterier för hägnade landlevande däggdjur som lever fritt i hägn, med undantag för tama hov- och klövdjur (angivna som fg). Den behöriga myndigheten kunde inte förklara denna avvikelse. Enligt den centrala behöriga myndigheten används inte uppsamlingscentraler i någon större omfattning i Sverige. I nuläget finns det just nu bara tre registrerade centraler i hela landet och dessa är belägna i olika län. I de flesta fall levererar jägarna själva viltet till vilthanteringsanläggningarna. I de besökta vilthanteringsanläggningarna informerade livsmedelsföretagaren emellertid FVO:s besöksgrupp om att de flesta jaktlag (som omfattar 15 20 jägare) i Sverige har någon form av hanterings- och lagringslokal (enligt livsmedelsföretagaren levererar 95 % av de runt 50 jaktlagen till en vilthanteringsanläggning) där medlemmarna i jaktlaget kan bereda viltköttet för egen konsumtion (inklusive små mängder för direkt försäljning) och varifrån nedlagt vilt kan levereras i ej avhudat tillstånd till en vilthanteringsanläggning antingen samma dag som viltet har nedlagts eller några dagar senare. Dessa lokaler kan hålla rätt hög standard, men det finns inget krav på att de ska vara registrerade eftersom den behöriga myndigheten betraktar dem som en del av primärproduktionen. FVO:s besöksgrupp begärde att få besöka en sådan lokal med kort varsel. Den besökta lokalen låg i en gammal trälada med stora öppningar utåt, skadat golv och utan anordningar för rengöring och desinficering. En slaktkropp av älg som var kontaminerad av hår och jord efter avhudning hade förvarats i lokalen i tre dagar under ohygieniska förhållanden i lufttemperatur (nära noll grader vid den här tiden på året). Den behöriga myndigheten 9

informerade FVO:s besöksgrupp om att just denna lokal endast användes av ägaren, men att det kunde finnas liknande anläggningar som användes och enligt de nationella reglerna kan kött från sådana lokaler urbenas under ohygieniska förhållanden i denna typ av lokal och säljas direkt av jägaren eller jägarna till andra konsumenter eller restauranger. Det finns nationella förfaranden för godkännande av viltanläggningar och dessa förfaranden hade följts i de besökta anläggningarna. De offentliga listorna över vilthanteringsanläggningar och slakterier hade emellertid inte hållits uppdaterade. Vissa lagringslokaler för frilevande vilt används utan att vara registrerade av den behöriga myndigheten, som därför inte har någon överblick över situationen. 5.7 GENOMFÖRANDE AV OFFENTLIGA KONTROLLER Enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 882/2004 ska riskbaserad offentlig kontroll genomföras regelbundet och så ofta som är lämpligt. Kontrollerna ska göras i alla led i produktionen och bearbetningskedjan och i allmänhet utan förvarning. Den offentliga kontrollen ska med samma noggrannhet tillämpas på export från EU, import till EU och utsläppande av produkter på EU-marknaden. Livsmedelsverket genomför regelbundet offentliga kontroller i samtliga vilthanteringsanläggningar och slakterier enligt ett riskbaserat system (en officiell veterinär på plats och revisioner/inspektioner av tjänstemän från en av de sex regionala avdelningarna). Revisions- och inspektionsfrekvensen fastställs i enlighet med riskbedömningen, till exempel en revision och sex inspektioner per år i vilthanteringsanläggningar. Dessa frekvenser har i allmänhet följts i de besökta anläggningarna. Men på en av de besökta vilthanteringsanläggningarna hade det enligt inspektionsrapporterna utförts fem olika inspektioner samtidigt på en och samma dag. Flera av de noterade inspektionsrapporterna hade inte undertecknats av den tjänsteman som hade utfört inspektionen och skrivit rapporten (kontrollerat genom livsmedelsföretagarens exemplar). Det förekom också en stor diskrepans mellan rapporter som utfärdats av två olika tjänstemän på samma anläggning, där den ena hade konstaterat flera fall av bristande efterlevnad och den andra inga fall alls. De offentliga kontrollerna utförs i enlighet med kraven i artikel 3 i förordning (EG) nr 882/2004. Kvaliteten på de enskilda anläggningarnas offentliga kontroller säkerställs dock inte alltid. 5.8 OFFENTLIGA KONTROLLER SOM INGÅR I LIVSMEDELSFÖRETAGARNAS SKYLDIGHETER 5.8.1 Allmänna hygienkrav I artikel 4.2 i förordning (EG) nr 852/2004 fastställs att en livsmedelsföretagare som 10

bedriver verksamhet i ett led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel som ligger efter primärproduktion och därmed sammanhängande verksamhet ska uppfylla de allmänna hygienkraven i bilaga II till förordning (EG) nr 852/2004. Dessa bestämmelser gäller rengöring och underhåll, lokalernas planering, utformning, konstruktion, placering och storlek. I artikel 4.2 i förordning (EG) nr 854/2004 fastställs att den behöriga myndigheten ska utföra offentliga kontroller av produkter av animaliskt ursprung för att kontrollera att livsmedelsföretagarna uppfyller dessa krav. De allmänna hygienkraven gällande planering, anordningar och utrustning uppfylldes till största delen i de besökta anläggningarna. FVO:s besöksgrupp noterade emellertid följande brister som inte hade konstaterats av den behöriga myndigheten: Brister i fråga om utformning, utrustning och underhåll fastställdes i tre av fem godkända besökta anläggningar, till exempel 1) rostig utrustning som kom i kontakt med kött i en bearbetningsanläggning, 2) kondensbildning över oskyddade produkter i en vilthanteringsanläggning, och 3) skadade tak och allmänt ohygieniska förhållanden på lastrampen för att transportera in avhudade slaktkroppar i ett renslakteri. I en besökt oregistrerad privat lagringslokal som tillfälligt användes för slaktkroppar av frilevande vilt var den allmänna hygienstandarden inte tillfredsställande. Denna privata lagringslokal användes även till att avhuda slaktkroppar och stycka frilevande vilt som skulle kunna komma att säljas till livsmedelsaffärer och restauranger. Vissa brister konstaterades i fråga om allmänna hygienkrav. Den behöriga myndigheten hade inte upptäckt de brister som konstaterades av FVO:s besöksgrupp och inga korrigerande åtgärder hade vidtagits. 5.8.2 Särskilda krav I artikel 3 i förordning (EG) nr 853/2004 fastställs att livsmedelsföretagare ska följa de särskilda krav som anges i bilagorna II och III till denna förordning. Enligt artikel 4.3 i förordning (EG) nr 852/2004 ska livsmedelsföretagare anta särskilda hygienåtgärder som handlar om att uppfylla mikrobiologiska kriterier för livsmedel och krav för temperaturkontroll samt utföra provtagning och analys. Uppgifter om de mikrobiologiska kriterier för livsmedel som ska följas fastställs i förordning (EG) nr 2073/2005. I artikel 4.2 i förordning (EG) nr 854/2004 fastställs dessutom att den behöriga myndigheten ska utföra offentliga kontroller av produkter av animaliskt ursprung för att kontrollera att livsmedelsföretagarna uppfyller dessa krav. Samtliga besökta anläggningar var i drift under besöket och samtliga hade system för egenkontroll som grundade sig på HACCP-principerna, med bl.a. kontroller av förutsättningarna, till exempel temperaturövervakning, rengöring och desinficering, 11

bekämpning av skadedjur och skadeinsekter osv. Följande konstaterades av FVO:s besöksgrupp: På en anläggning kontaminerades slaktkroppar eller delar av slaktkroppar av hårstrån (rektumområdet eller benen) som inte hade tagits bort före slutgodkännandet för att användas som livsmedel. Livsmedelsföretagaren förklarade att det fanns ett förfarande för att avlägsna kontaminering av hårstrån med en blåslampa efter den första kylningen av slaktkropparna. Vissa brister konstaterades i fråga om särskilda hygienkrav. Den behöriga myndigheten hade inte upptäckt de brister som konstaterades av FVO:s besöksgrupp och inga korrigerande åtgärder har vidtagits. 5.8.3 Spårbarhet för frilevande och hägnat vilt Enligt artikel 18 i förordning (EG) nr 178/2002 ska livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder kunna spåras på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Livsmedels- och foderföretagarna ska ha system och förfaranden för att kunna identifiera vem som har levererat ett livsmedel, ett foder eller ett livsmedelsproducerande djur till dem samt vilka företag som deras egna produkter har levererats till. Enligt artikel 4.6 i förordning (EG) nr 854/2004 ska det kontrolleras att kraven på spårbarhet har efterlevts i alla godkända anläggningar. Spårbarhet förekom på samtliga besökta anläggningar, men systemens kvalitet och tillförlitlighet var alltifrån mycket bra till ganska dålig, dvs. system som inte kunde kontrolleras: På en besökt vilthanteringsanläggning fästes en enkel lapp med ett handskrivet nummer på slaktkroppen i samband med ankomst och detta nummer fördes in i registret över mottagna djur. Samma nummer fästes på inälvor och slaktbiprodukter före besiktningen efter slakt. På en annan besökt vilthanteringsanläggning identifierades de mottagna ej avhudade slaktkropparna av frilevande vilt individuellt genom numrerade lappar som fästes i ena bakbenet. Men i anläggningens kylrum upptäcktes senare vissa kvartsparter eller andra delar av de bearbetade slaktkropparna utan någon spårbarhetsinformation som kunde länka delarna till de inkommande slaktkropparna. På en tredje vilthanteringsanläggning saknades det spårbarhetsinformation på vissa produkter i kylrummen, däribland på köttprodukter som tagits emot från en annan köttproduktsanläggning. Dessa köttprodukter packades om och märktes med identifieringskoden för vilthanteringsanläggningen, som inte var godkänd som ompackningsanläggning eller för produktion av köttprodukter. På ett besökt renslakteri fästes individuella öronmärken på djuren vid 12

avlivningstidpunkten. Detta märke avlägsnades efter avhudning och fästes på slaktkroppen för att identifiera de olika slaktkropparna när de transporterades till en annan styckningsanläggning. Det fanns emellertid inget klart samband mellan slaktkroppar och slaktbiprodukter på slaktlinjen innan besiktningen efter slakt hade utförts. I vissa fall var spårbarhetssystemen dåliga och uppfyllde därför inte EU-kraven. Vid de offentliga kontrollerna har spårbarhetsrelaterade frågor inte behandlats. 5.9 BESIKTNING FÖRE SLAKT, BESIKTNING EFTER SLAKT, KONTROLLMÄRKNING OCH DJURSKYDDSKONTROLLER AV HÄGNAT VILT 5.9.1 Besiktning före slakt och försäkran från den jordbruksanläggning som djuren kommer från I artikel 5 i förordning (EG) nr 854/2004 fastställs att den officiella veterinären ska utföra besiktning före slakt av hägnat vilt i enlighet med de allmänna kraven i avsnitt I kapitel II B i bilaga I och de särskilda kraven i avsnitt IV kapitel VII A. I ett besökt renslakteri hade den officiella veterinären med ansvar för slakteriet utfört besiktningen före slakt i den sista fållan före bedövningsområdet. Djuren fördes till denna fålla från andra fållor i slakterianläggningens närhet. Samtliga djur åtföljdes av nödvändig information från livsmedelskedjan som lämnats av den jordbruksanläggning varifrån djuren kommit, men i vissa fall kunde man konstatera att gamla och förlegade formulär hade använts. Besiktningen före slakt var i linje med EU-kraven. 5.9.2 Besiktning efter slakt I artikel 5 i förordning (EG) nr 854/2004 fastställs att den officiella veterinären ska utföra besiktning efter slakt av hägnat vilt i enlighet med de allmänna kraven i avsnitt I kapitel II D i bilaga I och de särskilda kraven i avsnitt IV kapitel VII B. Besiktning efter slakt av slaktade renar utfördes av ansvarig officiell veterinär i enlighet med kraven i förordning (EG) nr 854/2004. Renslaktkroppar och slaktbiprodukter undersöktes i enlighet med kraven för små idisslare (får/lamm). Det fanns emellertid inget klart samband mellan slaktkroppar och slaktbiprodukter. Om den officiella veterinären konstaterade några avvikelser, måste hon/han räkna bakåt för att fastställa sambandet. 13

Besiktning efter slakt av slaktade renar utfördes i allmänhet i enlighet med artikel 5 i förordning (EG) nr 854/2004. 5.9.3 Kontroll- och identifieringsmärkning Enligt artikel 5 i förordning (EG) nr 854/2004 ska kontrollmärkningen av slaktkroppar av tama hov- och klövdjur, hägnat vilt av däggdjur (utom hardjur) och storvilt samt halva slaktkroppar, kvartsparter och styckningsdelar som åstadkommits genom att stycka halva slaktkroppar till tre grovstyckade delar, genomföras i slakterier och vilthanteringsanläggningar i enlighet med avsnitt I kapitel III i bilaga I. Kontrollmärken ska anbringas av den officiella veterinären eller på dennes ansvar om offentlig kontroll inte har påvisat några brister som skulle göra köttet otjänligt som livsmedel. Om förordning (EG) nr 854/2004 inte föreskriver att ett kontrollmärke ska anbringas, fastställs det i artikel 5.1 b i förordning (EG) nr 853/2004 att livsmedelsföretagare på marknaden får släppa ut livsmedel av animaliskt ursprung som har hanterats på en anläggning som omfattas av krav på godkännande enligt artikel 4.2, endast om livsmedlen är försedda med ett identifieringsmärke i enlighet med avsnitt I i bilaga II till förordning (EG) nr 854/2004. I det besökta renslakteriet fästes kontrollmärken på kontaminerade renslaktkroppar. Livsmedelsföretagaren förklarade att slaktkropparna skulle ytbrännas efter kylning innan de levererades till konsumenten eftersom detta ansågs vara ett effektivare sätt att avlägsna håren. Vidare konstaterades det att den officiella veterinären fattade sitt slutgiltiga beslut om slaktkroppen (genom att fästa kontrollmärkena) innan slaktbiprodukterna var färdigbesiktigade. Kontrollmärkningen av renslaktkroppar uppfyllde inte kraven i avsnitt I kapitel III punkt 2 a bilaga I i till förordning (EG) nr 854/2004, som anges i avsnitt II kapitel V punkt 1 s bilaga I till den förordningen. 5.9.4 Djurskydd I artikel 5 i förordning (EG) nr 854/2004 fastställs att den officiella veterinären ska utföra djurskyddsinspektioner av hägnat vilt i enlighet med de allmänna kraven i avsnitt I kapitel II C i bilaga I och de särskilda kraven i avsnitt IV kapitel VII A. Enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 1/2005 får ingen person transportera eller låta transportera djur på ett sådant sätt att de riskerar att skadas eller orsakas onödigt lidande. I artikel 3 i rådets direktiv 93/119/EG fastställs att djur ska skonas från all onödig upphetsning, smärta och lidande. 14

Grundläggande regler om djurhållning, djurskydd, transport och slakt fastställs i den nationella lagstiftningen, till exempel Djurskyddslagen (1988:534), Djurskyddsförordningen SFS (1988:539) och ett antal andra föreskrifter och allmänna riktlinjer för slakt och avlivning av djur. Jordbruksverkets föreskrift om djurskydd för hjortar i hägn fastställs i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om hållande av dovhjort och kronhjort i vilthägn, DFS 2004:23. Enligt 59 i Djurskyddsförordningen (SFS 1988:539) är länsstyrelserna behöriga myndigheter att utöva offentlig kontroll av djurskyddet. I enlighet med 61 har emellertid vissa uppgifter delegerats till Livsmedelsverket och övervakas av officiell veterinär på slakterier där Livsmedelsverket ansvarar för de offentliga kontrollerna. På en besökt anläggning förflyttades det hägnade viltet (renar) direkt från de angränsande fållorna till det godkända slakteriet utan att de utsattes för skada eller lidande. På samma anläggning konstaterades det att bedövning och avlivning utfördes på ett tillfredsställande sätt. Djurskyddet uppfyllde EU-kraven och de offentliga kontrollerna var tillfredsställande i detta avseende. 5.10 BESIKTNING EFTER SLAKT OCH KONTROLLMÄRKNING AV FRILEVANDE VILT 5.10.1 Intyg från utbildad person En utbildad person ska fästa ett numrerat intyg på djurkroppar av storvilt enligt kraven i avsnitt IV kapitel II punkt 4 i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004. I avsnitt IV kapitel III punkt 2i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004 fastställs att för småvilt ska den utbildade personen informera den behöriga myndigheten om onormala tecken upptäcks vid undersökningen, onormalt beteende observerades före avlivningen eller miljöförorening misstänks. Vilt ska levereras till en vilthanteringsanläggning med intyg från en jägare om den första besiktningen av slaktbiprodukter och slaktkropp har utförts av en utbildad person. I övriga fall ska de s.k. röda organen medfölja slaktkroppen till vilthanteringsanläggningen och undersökas av en officiell veterinär. Livsmedelsverket har tagit fram två olika intyg: en mall som ska användas för ett enskilt djur och en mall som kan omfatta en grupp av djur om inga avvikelser har konstaterats. I de besökta anläggningarna hade emellertid en äldre version av mallen för enskilda djur använts för grupper av djur och i vissa fall utan någon tydlig hänvisning till vilka slaktkroppar som mallen gällde (inga slaktkroppsnummer angavs i intyget, utan endast mängden). På vissa intyg fanns inte alla nödvändiga uppgifter med och i vissa fall hade intygen utfärdats två tre dagar efter avlivningsdatumet. Det förekom inga intyg där den utbildade personen hade upptäckt några avvikelser. 15

Den behöriga myndigheten förklarade att i de flesta fall när avvikelser konstaterades skickades slaktkroppar av vilt inte till vilthanteringsanläggningen, utan kunde i stället skickas till Statens Veterinärmedicinska Anstalt för vidare undersökning. Detta var något som Statens Veterinärmedicinska Anstalt erbjöd jägare kostnadsfritt. Den utbildade personens intyg uppfyllde inte alltid kraven i avsnitt IV kapitel II punkt 4 i bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004. 5.10.2 Besiktning efter slakt av frilevande vilt I artikel 5 i förordning (EG) nr 854/2004 fastställs att den officiella veterinären ska utföra besiktning efter slakt av frilevande vilt i enlighet med de allmänna kraven i avsnitt I kapitel II D i bilaga I och de särskilda kraven i avsnitt IV kapitel VIII. Förordning (EG) nr 2075/2005 innehåller särskilda bestämmelser för offentliga kontroller av trikiner i kött. Enligt artikel 3.3 i den förordningen ska frilevande djurarter som är mottagliga för trikininfektion som ett led i besiktningen efter slakt provtas systematiskt på slakterier eller vilthanteringsanläggningar. På samtliga vilthanteringsanläggningar utfördes besiktningen efter slakt av en officiell veterinär. De flesta officiella veterinärer som gruppen träffade var allmänpraktiserande veterinärer som betalades på grundval av antalet undersökta djur och deras dokumentation var alltifrån uttömmande till mycket basal (anteckningsbok med det totala antalet undersökta djur per dag). På en anläggning som regelbundet fick in vildsvin hade den officiella veterinären godkänt dessa djur utan att se till att trikinundersökningen enligt förordning (EG) nr 2075/2005 genomförts med negativt resultat. När FVO:s besöksgrupp kontrollerade detta upptäckte man att anläggningen inte hade registrerat några resultat för de vildsvin som behandlats sedan juni 2011. Den officiella veterinären sade sig lita på de muntliga garantier som lämnats av livsmedelsföretagaren. Besiktning efter slakt av frilevande vilt utfördes i de flesta fall i enlighet med kraven i förordning (EG) nr 854/2004. Den officiella veterinären hade emellertid inte alltid säkerställt att slaktkroppar av vildsvin verkligen hade trikinundersökts enligt förordning (EG) nr 2075/2005 med negativt resultat innan de godkändes för att användas som livsmedel. 5.10.3 Kontroll- och identifieringsmärkning I artikel 5 i förordning (EG) nr 854/2004 fastställs att kontrollmärkningen av slaktkroppar av tama hov- och klövdjur, hägnat vilt av däggdjur (utom hardjur) och storvilt samt halva slaktkroppar, kvartsparter och styckningsdelar som åstadkommits 16

genom att stycka halva slaktkroppar till tre grovstyckade delar ska genomföras i slakterier och vilthanteringsanläggningar i enlighet med avsnitt I kapitel III i bilaga I. Kontrollmärken ska anbringas av den officiella veterinären eller på dennes ansvar om offentlig kontroll inte har påvisat några brister som skulle göra köttet otjänligt som livsmedel. Om förordning (EG) nr 854/2004 inte föreskriver att ett kontrollmärke ska anbringas, fastställs det i artikel 5.1 b i förordning (EG) nr 853/2004 att livsmedelsföretagare på marknaden får släppa ut livsmedel av animaliskt ursprung som har hanterats på en anläggning som omfattas av krav på godkännande enligt artikel 4.2, endast om livsmedlen är försedda med ett identifieringsmärke i enlighet med avsnitt I i bilaga II till förordning (EG) nr 854/2004. Slaktkroppar av frilevande vilt kontrollmärktes av den officiella veterinären när de hade genomgått besiktningen efter slakt. Men i de flesta fall kontrollmärktes slaktkropparna av vildsvin innan den officiella veterinären kände till resultatet av trikinundersökningen och utan att hon eller han formellt hade godkänt det befintliga förfarandet enligt artikel 4.3 i förordning (EG) nr 2075/2005 för att säkerställa att inga delar av slaktkroppar som undersökts avlägsnas från lokalerna förrän resultatet av trikinundersökningen har visat sig vara negativt. Vissa fall av bristande efterlevnad konstaterades i samband med identifieringsmärkningen av viltköttsprodukter, till exempel viltköttskorvar som producerats av en annan anläggning identifierades med vilthanteringsanläggningens eget identifieringsmärke (se punkt 5.8.3). Kontrollmärkningen tillämpades inte alltid enligt kraven i avsnitt I kapitel III i bilaga I till förordning (EG) nr 854/2004 och identifieringsmärkningen tillämpades inte alltid enligt artikel 5 och avsnitt I i bilaga II till förordning (EG) nr 854/2004. 6. ÖVERGRIPANDE SLUTSATSER Både sektorn för frilevande vilt och sektorn för hägnat vilt är väletablerade och välorganiserade i Sverige. Det mesta köttet från frilevande vilt används för jägarnas egen konsumtion eller säljs i små mängder direkt till konsumenten. De nationella bestämmelserna om små mängder viltkött som jägare får leverera direkt till konsument eller detaljhandelsaffärer är mycket generösa. Det förekommer ingen handel med icke avhudade slaktkroppar med andra medlemsstater. De tillfälliga lagringslokaler som används av jägare är varken registrerade eller officiellt kontrollerade. Andra offentliga kontroller av båda sektorerna är välorganiserade, men på grund av organisationsstrukturen, de stora mängderna viltkött som inte går genom godkända kanaler och den bristande kontrollen av hur utbildade jägare faktiskt bedriver sin verksamhet säkerställer tillsynen inte fullständig efterlevnad. Trots rekommendationer om att alla slaktkroppar av vildsvin ska trikinundersökas tillåter den svenska lagstiftningen att sådana slaktkroppar används för jägares egen konsumtion utan någon undersökning. FVO:s besöksgrupp konstaterade några brister när det gäller hur EU-kraven har genomförts på de besökta anläggningarna. 17