Jämkning av brottsskadeersättning

UMEÅ UNIVERSITET Juridiska Institutionen Juris kandidatprogrammet Examensarbete med praktik, 20 p Handledare: Ruth Mannelqvist Jämkning av brottsskadeersättning ur ett brottsofferperspektiv Examensarbete HT 2006 Jeanette Sandman

Innehållsförteckning 1 Inledning... 3 1.1 Är brottsskadeersättning till för alla brottsoffer?... 3 1.2 Syfte och avgränsningar... 4 1.3 Utgångspunkt... 4 1.4 Metod och material... 5 1.4.1 Rättsvetenskaplig metod med viktimologiskt perspektiv... 5 1.4.2 Brottsskadeärenden och övrigt material från Brottsoffermyndigheten... 6 1.5 Disposition... 7 2 Brottsskadeersättning... 7 2.1 Historisk tillbakablick... 7 2.2 Brottskadeersättningen idag... 8 2.2.1 Allmänt... 8 2.2.2 Skillnaden mellan skadestånd och brottskadeersättning... 9 2.2.3 Vad kan ersättas?... 10 2.3 Förutsättningar för brottsskadeersättning... 10 2.3.1 Brottslig gärning... 10 2.3.2 Annan ersättning... 11 2.4 Personskada... 11 2.4.1 Definition... 11 2.4.2 Ersättningsposterna vid personskada... 12 2.4.3 Schablonmässiga bedömningar... 13 2.5 Kränkning... 14 2.5.1 Vad är kränkning?... 14 2.5.2 Kränkningsersättning... 14 2.5.3 Brott som kan grunda rätt till kränkningsersättning... 16 3 Jämkning... 16 3.1 Utveckling av jämkningsreglerna... 16 3.1.1 Framväxten av medvållandereglerna... 16 3.1.2 Uppsåt eller grov vårdslöshet... 17 3.2 Från särskilda skäl till allmänt skälighetsrekvisit... 18 3.2.1 De kriminalpolitiska aspekterna... 18 3.2.2 Särskilda skäl...18 3.2.3 Allmänt skälighetsrekvisit... 19 1

4 Brottsoffermyndigheten... 21 4.1 Allmänt om myndigheten... 21 4.2 Brottsskadeverksamheten... 21 4.2.1 Mål för verksamheten... 21 4.2.2 Handläggningsrutiner... 22 4.2.3 Omprövning... 23 4.2.4 Brottsoffermyndighetens nämnd... 23 4.3 Riktlinjer för jämkning... 24 4.3.1 Vanliga jämkningsgrunder... 24 4.3.2 Kränkningsersättning vid jämkning av ersättning för personskada... 26 4.3.3 Oklara omständigheter... 26 5 Brottsskadeärenden (praxis)... 27 5.1 Muntlig provokation/verbalt hot... 27 5.1.1 Icke allvarligt våld... 27 5.1.2 Grovt våld... 28 5.2 Ömsesidig provokation/gemensam uppgörelse... 29 5.2.1 Överenskommelse om uppgörelse... 29 5.2.2 Ömsesidigt lindrigt våld som resulterar i allvarligare våld... 29 5.3 Provokation i form av hot med vapen... 30 5.3.1 Jämkning till noll... 30 5.4 Provokation i form av våld... 31 5.4.1 Våld i nära relationer... 31 5.4.2 Möts av icke allvarligt våld... 31 5.4.3 Möts av grovt våld... 32 5.5 Kriminell verksamhet... 34 5.5.1 Deltagande i kriminell verksamhet och kriminella uppgörelser... 34 5.5.2 Undantagsfall...36 6 Avslutande diskussion... 38 6.1 Jämkning ur ett brottsofferperspektiv... 38 6.2 Finns det okränkbara brottsoffer?... 41 7 Källförteckning... 43 7.1 Offentligt tryck... 43 7.2 Praxis... 43 7.3 Litteratur... 44 7.4 Övrigt... 44 2

1 Inledning 1.1 Är brottsskadeersättning till för alla brottsoffer? Eva misshandlades svårt av en manlig bekant som hon känt sedan tonåren. De hade träffats på nytt och bestämt sig för att göra en utflykt med bil. Utflykten blev dock inte som Eva hade tänkt sig. Han slog henne med knytnävarna i ansiktet och sparkade henne. Han körde mot hennes ena knä med en bil. Sedan hällde han bensin eller annan brännbar vätska över henne och hotade att tända eld på henne. Tingsrätten dömde mannen för misshandel och grovt olaga hot och förpliktade honom att betala skadestånd till henne med 20 000 kr för kränkning. När han inte kunde betala ansökte Eva om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten. Hon fick ingen ersättning alls. Anledningen var att både Eva och mannen som senare misshandlade henne hade tagit amfetamin den morgonen. 1 Brottsskadeersättning är en statlig ersättning de brottsoffer kan få som inte har någon annan möjlighet till ekonomisk gottgörelse. Den kan ses som en sorts statlig garanti för att brottsoffer inte ska bli utan kompensation för sitt lidande. Ändå får inte alla brottsoffer ersättning då Brottsoffermyndigheten kan jämka denna i flertalet situationer. Möjligheterna att jämka brottsskadeersättning vid personskador utökades den 1 juli 1999, för att undvika fall där det kan anses stötande att staten betalar ut full ersättning på grund av att den skadade själv har ökat skaderisken. Brottsskadelagen är sammankopplad till skadeståndslagen i det att bedömningarna oftast utgår från samma skadeståndsrättsliga regler. När det gäller jämkning enligt 9 andra stycket brottsskadelagen görs dock en bedömning utöver skadeståndslagens medvållanderegler, nämligen en allmän skälighetsbedömning. Enligt 9 andra stycket brottsskadelagen kan brottsskadeersättningen sättas ned eller helt falla bort (jämkas) om det är skäligt med hänsyn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. 1 Brottsoffermyndighetens ärende, dnr. 1689/2004. (Eva är ett fingerat namn). 3

1.2 Syfte och avgränsningar Jag har för avsikt att undersöka i vilka fall jämkning av brottsskadeersättning vid personskada görs med hjälp av 9 andra stycket brottsskadelagen och hur det motiveras. Vad menas med att den skadade själv har ökat skaderisken och när anses det skäligt att jämka brottsskadeersättningen? Hur görs en sådan bedömning och kan denna bedömning slå hårdare mot någon viss grupp i samhället? Vad kan det innebära ur ett brottsofferperspektiv? Jämkningen kommer att analyseras ur brottsoffrens synvinkel. Min undersökning omfattar jämkning av brottsskadeersättning för personskada. Då kränkningsersättningen är starkt knuten till personskada kommer jämkningen av den också att omfattas. Jag har dock valt att inte ta med några fall gällande anhörigersättning, dvs. den ersättning nära anhöriga kan vara berättigad till när någon dödats genom brott. 1.3 Utgångspunkt Jag har min utgångspunkt i teorin om ideala brottsoffer. Denna teori grundades av den norske kriminologen och brottsofferforskaren Nils Christie och går ut på att brottsoffer tillerkänns olika status beroende av vilka de är och vad de gjort eller hur de agerat. De ideala brottsoffren har högst status och är värdiga brottsoffer som genast får samhällets erkännande med alla legitima rättigheter det innebär, samtidigt som motsatsen, de icke ideala brottsoffren, hamnar längst ner på skalan och knappast får bekräftelse som brottsoffer även om de råkat ut för samma brott som ett idealt sådant. 2 Det ideala brottsoffret beskrivs av Christie med hjälp av ett exempel. En liten, gammal kvinna som är på väg hem mitt på dagen efter att ha besökt sin sjuka syster. Hon blir överfallen av en stor man som slår henne i huvudet och tar hennes väska med pengar som han använder till sprit eller narkotika. Christie preciserar vilka kriterier som behöver uppfyllas för att skapa det ideala brottsoffret: 1. Offret är svagt. Sjuka, gamla eller mycket unga människor passar mycket bra som ideala brottsoffer. 2. Offret gör någonting respektabelt. I exemplet med den gamla kvinnan tog hon hand om sin sjuka syster. 4

3. Offret befinner sig där ingen kan anklaga henne för att vara. Att vara på väg hem efter en respektabel aktivitet mitt på ljusa dagen är oklanderligt. 4. Förövaren är stor och farlig. 5. Förövaren är okänd och har ingen relation till sitt offer. 6. Offret har tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin offerstatus. 3 Motsatsen, det icke ideala brottsoffret, framställs som en berusad ung man som befinner sig på en bar och blir nedslagen av en (tillfällig) bekant som tar hans pengar. Christie preciserar det icke ideala brottsoffret närmare. Han är stark och utför ingen respektabel aktivitet. Han både kunde och borde ha undvikit att befinna sig på den platsen. Dessutom är han ungefär lika stor som förövaren och sist men inte minst bekant med honom. 4 Här märks tydliga moraliska ansvarskrav som lägger en stor del av skulden på brottsoffret. Han borde inte ha besökt en sådan bar och han borde definitivt inte ha blivit berusad. Sedan borde han ha vetat bättre än att slå sig i slang med icke-respektabla människor. 5 1.4 Metod och material 1.4.1 Rättsvetenskaplig metod med viktimologiskt perspektiv För att uppnå mitt syfte har olika metoder och material kombinerats. Jag har använt mig av den traditionella rättsvetenskapliga metoden, när jag fastställt gällande rätt och analyserat förarbetena för bakgrund och förförståelse av jämkningsreglerna samt för att utläsa lagstiftarnas intentioner och vilka argument som används. Samtidigt har jag läst allt material utifrån det specifika brottsofferperspektiv som teorin om ideala brottsoffer innebär och eftersom Brottsoffermyndighetens ärenden utgör praxis vid brottsskadeersättning har dessa använts. För att få en bredd i brottsofferperspektivet har jag använt litteratur som behandlar olika områden inom den tvärvetenskapliga viktimologiska forskningen. Då jag har min utgångspunkt i Nils Christies teori om ideala brottsoffer har denna naturligtvis en framträdande roll, men även forskning som fokuserar på brottsoffers reaktioner och kontakter med myndigheter har varit betydelsefull, likaså forskning om marginaliserade gruppers utsatthet för brott. 2 Christie, 1986, s 18 f. 3 Christie, 1986, s 19 ff. 4 Christie, 1986, s 19. 5 Lindgren m fl, 2001, s 31. 5

1.4.2 Brottsskadeärenden och övrigt material från Brottsoffermyndigheten Brottsoffermyndigheten är det statliga organ som beslutar om brottsskadeersättning och om eventuell jämkning ska ske. Besluten kan inte överklagas i någon högre instans, varför de således utgör gällande rätt. Därför har jag använt mig av Brottsoffermyndighetens ärenden och övrigt material för att fastställa hur och när jämkning sker och hur denna motiveras. Då jag gjorde min praktik hos Brottsoffermyndigheten under tio veckor gavs även möjligheter till spontana samtal med beslutsfattare samt en inblick i de interna arbetsmetoderna. Jag har tagit del av Brottsoffermyndighetens interna riktlinjer för jämkning enligt 9 andra stycket brottsskadelagen, där man hänvisar till några ärenden under respektive jämkningsgrund. Dessa ärenden har jag valt att ta med i min undersökning då de torde kunna ses som typfall. Förutom dessa har jag gått igenom cirka 100 jämkningsärenden för att se om jag kunde hitta några ärenden som skiljer sig i bedömningen, eller på annat sätt är intressanta ur ett brottsofferperspektiv. Samtliga ärenden har analyserats utifrån teorin om ideala brottsoffer. Brottsoffermyndigheten ger regelbundet ut en referatsamling som innehåller både praxis i brottsskadeärenden och fakta kring myndighetens arbete. Denna och andra trycksaker såsom broschyrer från myndigheten har jag använt som informationsmaterial, framför allt för att kunna beskriva myndighetens tillvägagångssätt vid brottsskadeärenden. En del fakta har också hämtats från Brottsoffermyndighetens hemsida på Internet. Utöver det skriftliga och elektroniska materialet har jag samtalat med Ann Lundgren, en beslutsfattare på Brottsoffermyndigheten med ansvar för jämkningsärenden för att få svar på frågor som kvarstod, eller uppkom, efter att ha läst ärendena. Frågorna var av sådan karaktär att de inte gick att läsa sig till, såsom frågor som kan ge uttryck för subjektiva åsikter. Främst ville jag veta hur det resoneras kring ärenden som kan bli föremål för jämkning. Exempelvis vad som är avgörande och vilka hänsyn som tas till brottsoffret. För trots att det finns interna riktlinjer för hur och när jämkning ska ske, är dessa långt ifrån heltäckande för alla situationer som kan uppstå och det är då upp till den enskilde beslutsfattaren att avgöra i frågan. En del av åsikterna har sedan fungerat som inspiration och diskussionsunderlag i den avslutande delen av uppsatsen. 6

1.5 Disposition De kommande avsnitten har lagts upp på följande sätt. För att läsaren ska få en bakgrund till brottsskadeersättningen, t ex vad som kan ersättas och vem som har rätt till denna ersättning, har jag valt att lägga det som nästföljande, dvs. som avsnitt två (2). Jämkning är en central del i min uppsats och följer i avsnitt tre (3). Här beskrivs utvecklingen av reglerna kring jämkning och också de argument som lagstiftarna hade för att få till stånd en skärpning av jämkningsreglerna 1999. Avsnitt fyra (4) behandlar Brottsoffermyndighetens arbete. Jag redogör bland annat för handläggningen av brottskadeärenden samt hur besluten fattas. Här följer också myndighetens riktlinjer för jämkning av brottsskadeersättning vid personskada. I avsnitt fem (5) refereras de brottsskadeärenden som det hänvisas till i riktlinjerna. De är presenterade under respektive jämkningsgrund för att underlätta läsningen och möjliggöra jämförelse av riktlinjerna i avsnitt fyra. Slutligen kommer min egen diskussion och mina slutsatser i avsnitt sex (6). 2 Brottsskadeersättning 2.1 Historisk tillbakablick År 1948 kom för första gången ett särskilt anslag i statsbudgeten om statlig ersättning till brottsoffer. Denna ersättning gällde person- och sakskador men kunde bara fås om gärningsmannen rymt från exempelvis fängelse eller ungdomsvårdsskola. Efterhand fick Socialstyrelsen ansvara över anslaget, det utvecklades vissa principer för ersättningens bestämmande och företrädesvis skadeståndsrättsliga sådana kom att användas. 6 År 1971 offentliggjordes en kungörelse 7 om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott. Genom denna kunde brottsoffer få ersättning av staten och ärendena prövades av regeringen. En behovsprövning gjordes för bestämmande av ersättningen och i övrigt var det skadeståndsrättliga principer som tillämpades, förutom att större jämkningsmöjligheter fanns än inom den allmänna skadeståndsrätten. 8 6 Prop. 1998/99:41, s 8. 7 Kungörelse (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott. 8 Prop. 1998/99:41, s 8. 7

För att samordna reglerna om ersättning till brottsoffer tillsattes en utredning i mitten av 1970-talet, som ledde fram till brottsskadelagen 9 vilken trädde i kraft den 1 oktober 1978. Lagen är tillämplig på brott som begåtts i Sverige, men vid personskador och kränkning gäller den även om brottet begåtts utomlands mot någon som är bosatt i Sverige. 10 Det är främst personskador som ersätts och från och med den 1 juli 1988 kan brottsoffer även få ersättning för den kränkning som ett brott mot den personliga integriteten innebär, så kallad kränkningsersättning. 11 2.2 Brottskadeersättningen idag 2.2.1 Allmänt Idag är Brottsoffermyndigheten beslutande myndighet vad gäller brottsskadeersättning. Den avgör om någon ersättning ska betalas ut och också om ersättningen av någon anledning ska jämkas. Besluten är att ses som gällande rätt, då de inte går att överklaga i någon högre instans. 12 Möjlighet finns att begära omprövning om man vill få till stånd en ändring av ett beslut, vilket kommer att behandlas mer utförligt nedan. 13 Ansökan om brottsskadeersättning ska göras inom två år från det att den rättsliga processen avslutats, men myndigheten kan pröva en ansökan som inkommit för sent om synnerliga skäl föreligger. 14 För att synnerliga skäl ska anses existera krävs att det i det närmaste skulle framstå som orimligt att kräva att ansökan ska ha inkommit i rätt tid. I praktiken tillämpas det mest när det gäller barn som utsatts för brott, där föräldrarna kanske var förövarna, men i vart fall inte tillgodosett barnets behov av upprättelse genom att ansöka om brottsskadeersättning. 15 Lagen som tillämpas är brottsskadelagen som vid bestämmande av brottsskadeersättning följer skadeståndslagen och skadeståndsrättslig praxis även om den skiljer sig på några punkter, bland annat med strängare jämkningsregler. Viktigt är dock att skilja mellan skadestånd och brottsskadeersättning, då de har olika rättsliga utgångspunkter. 16 9 Brottsskadelag (1978:413). 10 1 brottsskadelagen. 11 Prop. 1998/99:41, s 9. 12 12 brottsskadelagen. 13 Se avsnitt 4.2.3. 14 14 brottsskadelagen, prop. 1998/99:41, s 10. 15 Prop. 1998/99:41, s 45 och Per Rubing, brottsskadechef. 16 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 5. 8

2.2.2 Skillnaden mellan skadestånd och brottskadeersättning Skadestånd utdöms av en domstol och ska betalas av gärningsmannen. Kan inte gärningsmannen betala och får brottsoffret inte heller pengar från någon försäkring, kan brottsskadeersättning komma ifråga. Brottsoffermyndigheten är inte bunden av domstolens avgörande utan gör en självständig utredning om brottsskadeersättning ska utbetalas och till vilket belopp. Beloppen stämmer oftast överens med de skadeståndsbelopp som domstolen dömt ut, men det kan finnas skäl för myndigheten att frångå detta belopp. Något som är viktigt att notera är att Brottsoffermyndigheten inte ändrar skadeståndet, utan endast beslutar om den statliga ersättningen. Brottsoffret har i de fall där myndigheten betalat ett lägre belopp än skadeståndet, rätt att kräva resterande belopp av gärningsmannen. 17 I de fall där brottsskadeersättningen inte överensstämmer med skadeståndet beror det oftast på någon av följande anledningar. 18 För det första kan domstolen ha utdömt skadeståndet utan sakprövning, dvs. att gärningsmannen har godtagit det belopp som brottsoffret begärt. I enlighet med de civilprocessuella reglerna utdömer domstolen helt enkelt det godtagna beloppet utan prövning av dess storlek, även om det strider mot praxis. Brottsoffermyndigheten däremot skulle se till den skadeståndsrättsliga praxis som finns och därmed avvika från det avtalade beloppet. För det andra kan det utdömda skadeståndet avvika från praxis även om beloppet är sakprövat. Är skillnaden stor kommer myndigheten att följa skadeståndsrättslig praxis även här, såvida det inte i domen förklaras att det finns särskilda skäl till att domstolen dömt ut ett annat belopp. För det tredje kan nya omständigheter ha blivit kända. Det kan exempelvis gälla bedömningen av ersättning för sveda och värk som vid tiden för domstolsförhandlingen endast kunnat uppskattas utifrån antaganden, därför att den akuta sjukdomstiden fortfarande pågick. När ansökan om brottsskadeersättning inkommer till Brottsoffermyndigheten har det oftast gått en längre tid vilket gör att myndigheten kan göra en bedömning av den faktiska sjukdomstiden. 19 Från brottsskadeersättningen dras dessutom ett självriskbelopp på för närvarande 1 500 kronor och sist men inte minst kan brottsskadeersättningen jämkas enligt brottsskadelagen om brottsoffret uppträtt provocerande eller på annat sätt själv ökat skaderisken. 20 17 http://www.brottsoffermyndigheten.se/default.asp?id=1298 18 Det finns en genomgång gjord av riksdagen som handlar om hur många och vilka ärenden som ändras. Se Brottsskadeersättning och skadestånd på grund av brott, 2005/06:RFR1. 19 http://www.brottsoffermyndigheten.se/default.asp?id=1298 20 http://www.brottsoffermyndigheten.se/default.asp?id=1298 9

2.2.3 Vad kan ersättas? Brottsskadeersättning kan betalas för sak- och rena förmögenhetsskador samt för personskador och kränkning. Med sakskada menas både skada på, och förlust av föremål. Ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som uppkommit utan att man samtidigt drabbats av sak- eller personskada, exempelvis bedrägeri. Sak- och rena förmögenhetsskador är emellertid väldigt svårt att få ersättning för, då brottsskadeersättning för dessa endast utbetalas vid rymlingsfall och i ömmande undantagsfall. Rymlingsfall är precis vad det låter som, nämligen att brottet begicks av någon som var på rymmen från ett fängelse eller någon annan statlig anstalt. Det gäller också om brottet begicks under permission eller frigång. För att rena förmögenhetsskador ska ersättas krävs dock att det också föreligger särskilda skäl. Ömmande undantagsfall kan t ex vara att den skadelidande har svårt att försörja sig och sin familj på grund av skadan denne förorsakats, eller att brottskadeersättning av annan orsak framstår som särskilt angelägen. 21 Personskada och kränkning är de vanligaste ersättningsposterna och också de enda som omfattas av min undersökning varför dessa två kommer att granskas mer ingående nedan. Rätten till skadestånd omfattar samma skador som vid brottsskadeersättning, men saknar begränsningen vid ersättning för sak- och rena förmögenhetsskador. Även vid personskada är den mer generös med vad som ersätts. Vad jämkning beträffar kan skadestånd jämkas endast om brottsoffret varit medvållande. 22 Mer om jämkning av skadestånd respektive brottsskadeersättning kommer i jämkningsavsnittet. 23 2.3 Förutsättningar för brottsskadeersättning 2.3.1 Brottslig gärning En grundläggande förutsättning för att betala ut brottskadeersättning är naturligtvis att sökanden har skadats genom brott. Det krävs i princip en fällande dom alternativt ett beslut av åklagaren att underlåta åtal, i de fall där gärningsmannen är känd. Om gärningsmannen är straffomyndig eller har avlidit innan skuldfrågan utretts har Brottsoffermyndigheten menat att brottsrekvisitet är uppfyllt om den misstänkte antingen erkänt vid förundersökningen eller om 21 2-4 brottsskadelagen, Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 28 ff, Rätten till brottsskadeersättning, 2007. 22 5 kap och 6 kap 1 skadeståndslagen. 23 Se avsnitt 3. 10

det på annat sätt klart framgår att han begått gärningen. Är gärningsmannen okänd gör Brottsoffermyndigheten en självständig bedömning om sökanden skadats till följd av brott med hjälp av förundersökningshandlingar, medicinsk dokumentation samt den sökandes egna uppgifter. Beviskraven är inte alltför högt ställda, men en övervägande sannolikhet att sökanden skadats genom brott krävs. 24 2.3.2 Annan ersättning En annan grundläggande förutsättning är att den skadelidande inte kan få ersättning från något annat håll. I första hand är det skadevållaren som ska betala skadestånd. För att det ska anses att skadevållaren inte kan betala, fordrar Brottsoffermyndigheten att kronofogden gjort en fullständig undersökning av gärningsmannens tillgångar, inräknat fast egendom, som visar att han saknar medel och tillgångar för att kunna betala. När flera gärningsmän är inblandade kan de vara förpliktade att solidariskt ansvara för skadeståndet. Det betyder att den skadelidande kan kräva vem som helst av dem att betala hela skadeståndet. Förhållandevis vanligt är att den gärningsman som betalar sin del, vill ingå avtal med den skadelidande om att denne ska avstå från krav på ytterligare betalning av skadevållaren. Det är något som starkt avråds från Brottsoffermyndighetens håll, då det kan innebära att någon brottsskadeersättning inte kan utbetalas därför att den skadelidande inte kan visa att skadevållaren saknar förmåga att utge ytterligare ersättning. 25 I andra hand ska den skadelidande kontakta sitt försäkringsbolag som utreder möjligheterna att utge försäkringsersättning. Först när denna utredning avslutats och den visar att den skadelidande inte får någon försäkringsersättning, eller endast en del, kan brottskadeersättning komma i fråga. 26 2.4 Personskada 2.4.1 Definition Brottsskadelagen följer skadeståndslagens regler gällande personskada. 27 Det finns emellertid ingen legal definition av begreppet personskada. Begreppet berörs i förarbetena till 24 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 8 f. 25 6 brottsskadelagen, Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 9. 26 7 brottsskadelagen, Rätten till brottsskadeersättning, 2007, s 4 f. 27 5 1 st. brottsskadelagen. 11

skadeståndslagen och har sedan arbetats fram genom praxis i skadeståndsrätten. 28 Med personskada menas både fysisk och psykisk skada och för att den ska ge rätt till ersättning måste den vara medicinskt påvisbar. Vad gäller psykisk skada är det inte tillräckligt med allmänna känsloyttringar som normalt följer av en brottslig händelse, såsom vrede, rädsla eller sorg. En medicinskt påvisbar effekt kan vara att den skadelidande blir sjukskriven, men de medicinska besvären kan även visa sig på andra sätt. Som exempel kan nämnas psykiska reaktioner som ångest, koncentrationssvårigheter, sömnrubbningar och depressioner. 29 Syftet med ersättningen för personskada är att reparera skadan, dvs. att försätta den skadelidande i samma läge som om skadan aldrig hänt. Ersättningen kan delas upp i ekonomiska skadeföljder och ideella skadeföljder. 30 2.4.2 Ersättningsposterna vid personskada Inom de ekonomiska skadeföljderna ersätts kostnader för sjukvård, samtalsterapi och andra merkostnader som den skadade haft i samband med skadan. Brottsskadersättning lämnas också för förstörda kläder, glasögon, tandprotes och liknande som den skadade bar på sig vid brottstillfället, samt för inkomstförlust. Däremot lämnas ingen ersättning för förlorade eller förstörda pengar, klockor, smycken osv. 31 Denna begränsning gäller inte vid skadestånd. 32 De ideella skadeföljderna är sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, samt särskilda olägenheter. Sveda och värk är utan tvekan den största ersättningsposten vid personskada och kan sägas vara fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur. Här ersätts den akuta sjukdomstiden, vilken ofta jämställs med den tid man varit sjukskriven. Dock är sjukskrivning ingen absolut förutsättning för brottsskadeersättning. Under posten sveda och värk ersätts smärta och andra fysiska obehag samt de psykiska reaktioner som är medicinskt påvisbara och som uppenbarar sig under den akuta tiden efter skadan. Ersättning kan även lämnas för smärtsamma behandlingar på grund av skadan som den skadade genomgått efter den akuta sjukdomstiden. 33 Lyte kan beskrivas som ett stadigvarande, vanställande fel som exempelvis hälta, ärr eller förlust av en kroppsdel. Annat stadigvarande men är inte endast sådant som orsakar smärta eller obehag utan också försvårar eller gör det omöjligt för den skadelidande att leva ett normalt liv. Det kan vara förlust av eller nedsatt funktion hos ett 28 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 16. 29 Prop. 2000/01:68, s 17 f, s 24. 30 2 kap 1 och 5 kap skadeståndslagen, SOU 1998:40, s 215 f, Hellner, Radetzki, 2006, s 40 f. 31 2 brottsskadelagen, Rätten till brottsskadeersättning, 2007, s 5. 32 5 kap 1 skadeståndslagen. 12

organ, som exempelvis dövhet, nedsatt syn eller impotens, men även rörelsehinder eller talsvårigheter. Likaså kan det vara oro att i framtiden drabbas av något som förvärrar följderna av skadan samt lidande på grund av medvetenhet eller misstanke om att man av andra uppfattas som motbjudande eller oduglig. 34 Skiljelinjen mellan å ena sidan sveda och värk å andra sidan lyte eller annat men går med andra ord när det konstateras att det handlar om ett bestående invaliditetstillstånd. 35 För både lyte och men krävs därför att det har gått ett år från skadetillfället för att brottsskadeersättning för dessa ska betalas ut. Tidigare än det anser man inte att det går att avgöra hur den bestående skadan yttrar sig. Särskilda olägenheter kan vara att den skadelidande på grund av en allvarlig bestående skada har mycket svåra problem i arbetslivet eller avsevärd förlust av fritid. Denna post tillämpas dock väldigt restriktivt och Brottsoffermyndigheten har ännu inte betalat ut någon ersättning för särskilda olägenheter sedan begreppet ändrades från olägenheter i övrigt. 36 2.4.3 Schablonmässiga bedömningar Ersättningen för posterna sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men bestäms schablonmässigt enligt Trafikskadenämndens tabeller. För sveda och värk beräknas den utifrån ett grundbelopp per månad som är beroende av vilken skada det är, vilken vårdform som använts och under hur lång tid den skadelidande vårdats. När det gäller lyte och annat men tas hänsyn till skadans art, den skadelidandes ålder samt vilken grad av invaliditet denne drabbats av. En särskild tabell finns också för ärr och andra utseendemässiga konsekvenser. Var på kroppen skadan sitter, hur vanprydande den är och hur gammal den skadelidande är vid den akuta sjukdomstidens slut är bedömningsgrunderna för bestämmande av ersättningen. 37 33 Prop. 2000/01:68, s 24. 34 Prop. 2000/01:68, s 26. 35 Prop. 2000/01:68, s 18. 36 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 10 f, prop. 2000/2001:68, s 28 f, Hellner, Radetzki, 2006, s 400 ff och Per Rubing, brottsskadechef. Ersättningsposten olägenheter i övrigt byttes ut mot särskilda olägenheter i samband med 2001 års ändringar av skadeståndslagen. Syftet var att renodla olägenhetsersättningen och på så vis förenkla skaderegleringen genom att det nya begreppet blev av renodlat ideell natur till skillnad från det gamla. 37 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 16, prop. 2000/01:68, s 18, 26. Trafikskadenämndens tabeller finns på http://www.trafikskadenamnden.se 13

2.5 Kränkning 2.5.1 Vad är kränkning? Brottsskadelagen säger att brottskadeersättning för kränkning kan betalas för den skada som kränkningen innebär när någon allvarligt kränkt en annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid. 38 Men vad är egentligen en kränkning? En ordbok beskriver det som att vanhedra någon och att behandla någon nedsättande genom att angripa den personliga hedern. 39 I förarbetena förklaras det på följande sätt. Kränkning är en ideell skada, dvs. icke-ekonomisk. Det innebär att det inte går att beräkna vad skadan är värd, utan det måste avgöras utifrån skönsmässiga bedömningar. Kränkningen handlar om upplevelsen vid tidpunkten för brottet, inte känslorna som kan komma efteråt. Det ska vara en brottslig handling som kränker, dvs. förolämpar, förödmjukar och sårar den personliga integriteten, privatlivet eller människovärdet. För att någon ersättning ska komma i fråga krävs att det är en allvarlig kränkning. 40 2.5.2 Kränkningsersättning Kränkningsersättningens syfte är att lindra verkningarna av kränkningen och ge den drabbade en möjlighet att förändra sin livssituation. Den kan också ge den skadelidande en känsla av upprättelse för den förnedrande behandling som hon eller han utsatts för, som i förlängningen bidrar till att återställa självrespekten och självkänslan. Att bli kompenserad är även ett bevis på att samhället erkänner den utsatte som ett brottsoffer. 41 En generell princip för kränkningsersättningen är med andra ord att den ska gottgöra brottsoffret för den kränkning av den personliga integriteten som brottet innebar. För att det ska anses att en allvarlig kränkning föreligger krävs således att brottet riktar sig mot en person som värnar om sin integritet. Någon som inleder ett slagsmål kan sägas ha gett upp kravet på respekt för den personliga integriteten, då denne måste förstå att han riskerar att mötas med våld. Det krävs emellertid varken provokation eller annat medvållande för att det ska anses att en person inte värnar om sin integritet. Det räcker med ett medvetet risktagande för att det ska vara en omständighet som typiskt sett gör kränkningen mindre allvarlig. Den skadelidandes eget uppförande får alltså betydelse för frågan om det föreligger en ersättningsgill kränkning över huvud taget. 42 38 2 brottsskadelagen. 39 Norstedts svenska ordbok, 1999. 40 Prop. 2000/01:68, s 19, 48-51. 41 Prop. 2000/01:68, s 48, Mannelqvist, 2005, s 795, Nilsson, 2003, s 81 ff. 42 Prop. 2000/01:68, s 52. 14

Det innebär att jämkning av kränkningsersättning inte är så vanligt förekommande, eftersom uppförandet i sig direkt påverkar graden av kränkning. Dock förekommer det situationer där uppträdandet inte påverkar graden av kränkning, men ändå berättigar att jämkning sker. Denna jämkningsmöjlighet finns emellertid bara vid bestämmande av brottsskadeersättning, inte av skadestånd. 43 För att kränkningsersättning ska utgå krävs inte att det är en medicinskt påvisbar psykisk personskada. Vanligast är dock att kränkningsersättning utbetalas i samband med en personskada och då företrädesvis tillsammans med ersättning för sveda och värk. Likheterna mellan kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk är att båda är ersättning för ideell skada. Skillnaderna är desto fler. Det fordras ingen personskada för utbetalning av kränkningsersättning, vilket det gör för sveda och värk. Kränkningsersättningen tar sikte på upplevelsen av själva händelsen vid tidpunkten för brottet samt karaktären av brottet. Ersättning för sveda och värk åsyftar följdverkningarna av skadan, som t ex sömnsvårigheter och depressiva reaktioner. Objektiva grunder är det som avgör kränkningsersättningen, medan subjektiva grunder bestämmer ersättning för sveda och värk. Kränkningsersättning betalas bara ut för vissa brott, medan någon sådan begränsning inte finns för sveda och värk. 44 För bestämmande av ersättning på grund av kränkning hänvisar brottsskadelagen till skadeståndslagen. 45 I förarbetena till ändringar i skadeståndslagen gällande ideell skada uttalas att kränkningsersättningen syftar till att ersätta den kränkning som uppstår vid brottstillfället och att utgångspunkten för ersättningens bestämmande måste vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar. Det är med andra ord objektiva faktorer som ska vara avgörande när kränkningsersättningen ska bestämmas och man bör se till vilken kränkning som typiskt sett kan ha uppkommit genom angreppet, utifrån samhällets värderingar. Endast i undantagsfall tas hänsyn till den skadelidandes personliga upplevelser av kränkningen. En orsak att avvika från den annars schablonartade bedömningen kan t ex vara om den skadelidande kan antas ha påverkats synnerligen starkt av ett angrepp, på grund av tidigare upplevelser. 46 43 Prop. 1998/99:41, s 13 f, Mannelqvist, 2005, s 797. 44 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 11 f, Hellner, Radetzki, 2006, s 79 f. 45 5 2 st. brottsskadelagen. 15

2.5.3 Brott som kan grunda rätt till kränkningsersättning Rätt till kränkningsersättning enligt brottsskadelagen kan ges för brott som anses kränka den personliga integriteten. Det är brott som mordförsök, misshandel, sexualbrott och rån, men även olaga hot, olaga tvång, olaga frihetsberövande, ofredande, hemfridsbrott och överträdelse av besöksförbud, övergrepp i rättssak och naturligtvis grov kvinnofridskränkning samt grov fridskränkning. Brott som inte ger rätt till ersättning för kränkning enligt brottsskadelagen, till skillnad från skadeståndslagen, är olovlig avlyssning, intrång i förvar, brytande av post- eller telehemlighet och ärekränkningsbrott. 47 3 Jämkning 3.1 Utveckling av jämkningsreglerna 3.1.1 Framväxten av medvållandereglerna Att skadestånd kan jämkas på grund av medverkan genom vållande på den skadelidandes sida går långt tillbaka i tiden. 1864 års strafflag stadgade att skadestånd vid medvållande kunde jämkas efter en skälighetsbedömning, där graden av skuld på den skadelidandes sida vägdes mot skadevållarens. Det ansågs på den tiden att alla som uppsåtligen eller av oaktsamhet hade skuld till skadan skulle bära de ekonomiska följderna, alltså även den skadelidande. Regeln var tillämplig på både egendomsskada och personskada och man hänvisade till rättvisa och billighet. Denna jämkningsregel fördes över till skadeståndslagen och senare tillkom även andra argument till stöd för jämkningsregeln. Ett av dem var att den var viktig ur preventionssynpunkt, dvs. att enskilda personer skulle vara mer försiktiga och därmed undvika skador om de riskerade jämkning av ersättningen. Medvållandereglerna ansågs också ha fördelar ur rättssystematisk och rättsteknisk synpunkt och slutligen hänvisades till det allmänna rättsmedvetandet. 48 När skadeståndslagen ändrades år 1975 ändrades också synsättet på skadeståndsreglernas utformning, som man nu menade skulle tillgodose ersättningsbehov som var socialt 46 Prop. 2000/01:68, s 19, 51. 47 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 14. 48 Prop. 1998/99:41, s 11. 16

motiverade och samtidigt leda till en samhällsekonomiskt rationell fördelning av de förluster som uppkom genom skadefall. Utifrån sociala och humanitära utgångspunkter menades nu att det inte var rimligt att en skadedrabbad person skulle bli lidande för en tillfällig oaktsamhet. De gamla medvållandereglerna fick med andra ord konsekvenser som inte stämde överens med det nya synsättet när det gällde personskada. Förlusterna som uppkom borde fördelas på så många som möjligt och om fullt skadestånd utgick skulle det ofta täckas av en ansvarsförsäkring, vilket i sin tur skulle innebära en godtagbar riskspridning till skillnad från om skadeståndet jämkades, då skadan delvis stannade på den skadelidande. På så sätt skulle de ekonomiska resurserna bäst nyttjas. 49 Preventionsargumentet ansågs också vara förlegat när det gällde personskador då 1975 års ändringar i skadeståndslagen gjordes, liksom de rättssystematiska och rättstekniska argumenten man hade yttrat till stöd för jämkning. Inte ens åberopandet av det allmänna rättsmedvetandet var ett tillräckligt skäl för att upprätthålla den gamla jämkningsregeln. Istället för preventionen sattes nu reparationen i förgrunden. De nya reglerna om jämkning vid medvållande infördes den 1 januari 1975 och innebar en väsentlig begränsning av jämkning av skadestånd vid personskada. 50 3.1.2 Uppsåt eller grov vårdslöshet Även brottsskadelagen tillämpar i viss mån de begränsade reglerna om jämkning vid personskada, i det att den hänvisar till skadeståndslagen som föreskriver att jämkning av skadestånd vid personskada sker om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan. 51 Grov vårdslöshet betyder att vårdslösheten är mycket allvarlig och att den skadelidande visat betydande hänsynslöshet eller nonchalans vilket satt andra människor inför en avsevärd risk att skadas, eller att den skadelidande visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin hälsa. Grovt vårdslös medverkan innebär dock inte automatiskt att skadeståndet jämkas, utan en skälighetsbedömning måste alltid göras. 52 Jämkning av skadestånd för personskada på denna grund är ovanligt. 53 Enligt brottsskadelagen finns emellertid möjlighet att jämka ersättningen även om den skadelidande 49 Prop. 1998/99:41, s 11, prop. 1975:12, s 131. 50 Prop. 1998/99:41, s 12, prop. 1975:12, s 131, Kleineman, 2003, s 322. 51 Se 9 första stycket brottsskadelagen som hänvisar till 6 kap. 1 skadeståndslagen. 52 Prop. 1998/99:41, s 13. 53 Hellner, Radetzki, 2006, s 225. 17

inte varit grovt vårdslös, därför att brottskadeersättningen måste ses i ett kriminalpolitiskt sammanhang. 54 3.2 Från särskilda skäl till allmänt skälighetsrekvisit 3.2.1 De kriminalpolitiska aspekterna Statens kriminalpolitiska mål är att minska brottsligheten och öka medborgarnas trygghet och målet för den reparativa verksamheten är att minska skadeverkningarna av brott. 55 Brottsoffer som inte får någon ersättning av gärningsmannen kan istället få ersättning av staten för sina skador. Lagstiftarna menar att det därför är rimligt att kräva ett visst beteende av brottsoffret för att denna brottsskadeersättning ska betalas ut. De brottsoffer som själva har deltagit i brottslig eller annan klandervärd verksamhet får av den anledningen finna sig i att ersättningen sänks, även om uppträdandet inte skulle vara jämkningsgrundande enligt skadeståndslagens medvållanderegler. Inte bara brottslig och klandervärd verksamhet är jämkningsgrundande, utan även provokation, samt om den skadelidande gett sig i lag med okända personer under sådana förhållanden som typiskt innebär en risk för att skadas genom brott. 56 På dessa grunder har brottsskadelagen jämkningsmöjligheter som går längre än skadeståndslagens. 3.2.2 Särskilda skäl Tidigare föreskrev 9 andra stycket brottsskadelagen att brottsskadeersättning kan sättas ned eller helt falla bort, om det finns särskilda skäl med hänsyn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken. Med stöd av den här paragrafen kunde ersättningen jämkas vid personskada även om oaktsamheten inte var grov och även om inget egentligt medvållande förelåg. Emellertid krävdes särskilda skäl för jämkningen. 57 Detta medförde att möjligheterna till jämkning av brottsskadeersättning vid personskada nyttjades väldigt sparsamt och under 1995 jämkades denna ersättning endast i 14 av 3 504 ärenden. 58 54 Prop. 1998/99:41, s 13. 55 Regleringsbrev för budgetåret 2006 avseende Brottsoffermyndigheten, punkt 1.1 och 1.1.1. 56 Prop. 1998/99:41, s 13 f. Jfr. prop. 1977/78:126, s 24 f, 100 f, 109. 57 Prop. 1998/99:41, s 14. 58 Ds 1997:45, s 34. 18

I departementspromemorian 59 om brottsskadeersättning som kom 1997 ansågs att Brottsoffermyndigheten var alltför restriktiv i sin tillämpning av jämkningsmöjligheterna och att de kriminalpolitiska aspekterna inte hade beaktats till fullo. Inte heller ansågs att bedömningarna överensstämde med det allmänna rättsmedvetandet och det lyftes fram fall där rättstillämpningen uppfattats som stötande, när personer som varit provocerande, initierat ett slagsmål eller deltagit i kriminell verksamhet ändå fått full ersättning för skador de fått. Promemorian framhöll att det redan innebar betydligt större möjligheter att jämka ersättningen enligt brottsskadelagen än enligt skadeståndslagen, både på grund av att 9 andra stycket brottsskadelagen ställer högre krav på aktsamhet än skadeståndslagen och inte har något krav på adekvat orsakssamband mellan den skadelidandes beteende och den uppkomna skadan. Att brottsskadeersättningen ändå jämkas så sällan antas kunna bero på att man i förarbetena till brottsskadelagen betonade att man ville undvika socialt eller humanitärt oacceptabla resultat och att det inte var meningen att en person skulle bli ekonomiskt lidande för resten av sitt liv på grund av en tillfällig oaktsamhet som ledde till att han skadades genom brott. Justitiedepartementet menade att Brottsoffermyndigheten övertolkat detta så att den blev mer restriktiv än nödvändigt. Därför föreslogs att formuleringen skulle ändras, så att det inte längre krävdes särskilda skäl för jämkning och målet var att fler fall skulle jämkas. 60 3.2.3 Allmänt skälighetsrekvisit Enligt promemorian skulle kravet på särskilda skäl ersättas av ett allmänt skälighetsrekvisit, vilket skulle ge Brottsoffermyndigheten än större möjligheter att jämka ersättningen om det visade sig att den skadelidande hade ökat skaderisken. För att undvika resultat som inte var socialt eller humanitärt acceptabla skulle man avstå från jämkning om ersättningen var av väsentlig betydelse för den skadelidandes vård och framtida försörjning. 61 Tidigare hade ersättning för personskada jämkats endast vid lindrigare skador och bara den del som avser den ideella skadan. Dock anses ersättning för ideell skada inte vara av väsentlig betydelse för den skadelidandes vård och försörjning, varför denna borde kunna jämkas även vid allvarligare skada utan att medföra socialt eller humanitärt oacceptabla resultat. Vidare menades att det inte var rimligt att ersättningen för den ekonomiska skadan inte jämkas vid lindrigare skador, då ersättningen i dessa fall knappast borde påverka den skadelidandes 59 Ds 1997:45. Några frågor om brottsskadeersättning. 60 Ds 1997:45, s 37 ff. 61 Ds 1997:45, s 37 ff. 19

möjligheter till vård eller försörjning. Därför föreslogs att även den ersättningen skulle kunna jämkas i fall där den skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken, dock inte i de fall där allvarlig personskada uppstått då det fortfarande ansågs befogat att den ekonomiska skadan ersattes fullt ut. 62 Departementspromemorian remissbehandlades och ledde till en proposition 63 där regeringen tillstyrker dessa ändringar i brottsskadelagen. Detsamma gällde samtliga remissinstanser utom Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, ROKS, som befarade att förslaget kunde leda till orimliga konsekvenser för kvinnor. Enligt ROKS kan den utökade jämkningsmöjligheten drabba utsatta kvinnor särskilt hårt på grund av en utbredd uppfattning att kvinnor provocerar män till vålds- och sexualbrott. Med anledning av denna synpunkt betonade regeringen att det aldrig skulle anses skäligt att jämka ersättningen för kvinnor som utsatts för sexualbrott eller allvarliga våldsbrott av män. 64 Även i en motion 65 som väcktes med anledning av propositionen uttrycktes oro för att de strängare jämkningsreglerna skulle drabba utsatta kvinnor extra hårt och att den föreslagna förändringen inte skulle trygga att dessa kvinnor i fortsättningen fick nödvändigt stöd av samhället. I motionen framhölls att rättssäkerheten riskerade att bli lidande om reglerna för jämkning utgick från en allmän skälighetsbedömning. På dessa grunder ansågs att regeringens förslag skulle avslås. Motionen avstyrktes dock av utskottet som biföll regeringens förslag om att genomföra ändringarna i brottsskadelagen. 66 Ett allmänt skälighetsrekvisit ger utrymme för en friare, mer nyanserad prövning vilket i praktiken innebär att Brottsoffermyndigheten ges stort utrymme för en skönsmässig bedömning. De kriminalpolitiska aspekterna kan beaktas i större utsträckning och man undviker att staten betalar ut full ersättning i fall där det kan uppfattas som stötande för att den skadelidande uppträtt provocerande eller på annat sätt ökat skaderisken. Denna regel kan ses som ett uttryck för hur stor ersättning samhället anser att en skadelidande bör beviljas. 67 62 Ds 1997:45, s 39, prop. 1998/99:41, s 17. 63 Prop. 1998/99:41. Ändringar i brottsskadelagen. 64 Prop. 1998/99:41, s 16 f. 65 Motion 1998/99:Ju 15 av Ragnwi Marcelind och Ingemar Vänerlöv (kd). 66 Bet. 1998/99:JuU 20. Ändringar i brottsskadelagen. 20

4 Brottsoffermyndigheten 4.1 Allmänt om myndigheten Brottsoffermyndigheten bildades 1994 som en insats för brottsofferfrågorna. Myndighetens huvudsakliga uppgift är att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. 68 Dess verksamhet är uppdelad i tre delar; brottsskadeersättning, brottsofferfonden och kunskapscentrum, där arbetet med att utge brottsskadeersättning kan sägas vara det viktigaste. År 2005 avgjordes ungefär 10 000 ärenden och 87,7 miljoner kronor delades ut i brottsskadeersättning. 69 Brottsofferfonden delar varje år ut cirka 30 miljoner kronor till forskning om brottsoffer och till olika brottsofferrelaterade verksamheter. Fonden byggs upp av gåvor och donationer, samt till största del av en särskild avgift på 500 kronor som varje person som dömts för ett brott som kan straffas med fängelse ska betala. Brottsoffermyndigheten har också som uppgift att samla och sprida information och forskningsresultat i brottsofferfrågor, som kan leda till att bemötandet och behandlingen av brottsoffer förbättras. Därför framställs informationsmaterial till såväl myndigheter som ideella organisationer och naturligtvis till brottsoffer och deras anhöriga. Av den anledningen arrangeras också temadagar, seminarier och konferenser. 70 4.2 Brottsskadeverksamheten 4.2.1 Mål för verksamheten För att fullfölja de rättspolitiska motiven som brottsskadeverksamheten grundar sig på har Brottsoffermyndigheten tre delmål. För det första ska myndigheten gagna brottsoffers rättigheter och tillvarata deras behov och intressen. För det andra ska den enskilde tillförsäkras rättstrygghet och rättssäkerhet. För det tredje har myndigheten att se till att den som är berättigad till brottsskadeersättning också får den. 71 67 Hellner, Radetzki, 2006, s 475, bet. 1998/99:JuU 20. 68 SOU 2004:61, s 9, 1 förordning (2005:1032) med instruktion för Brottsoffermyndigheten. 69 Brottsoffermyndighetens årsredovisning 2005, s 5. 70 http://www.brottsoffermyndigheten.se/default.asp?id=1194 21

4.2.2 Handläggningsrutiner Brottsskadeenheten på myndigheten är indelad i ett rotelsystem, som hittills har inneburit en beslutsfattare och en beredningsjurist i varje rotel. En omorganisering är dock under genomförande, där fler personer kommer att ingå i så kallade storrotlar. 72 När en ansökan om brottsskadeersättning inkommit till myndigheten diarieförs det för att sedan lottas till en av rotlarna. Där utreds ärendet av en beredningsjurist som bland annat kontrollerar skadevållarens betalningsförmåga och att domar har vunnit laga kraft. Det kan också innebära att ta in medicinsk utredning eller kontakta sökanden om det behövs för att förtydliga vissa yrkanden eller försäkringsförhållanden. Det är upp till den sökande att lämna in de uppgifter och handlingar som behövs för att ett besluta ska kunna fattas och saknas uppgifter som endast sökanden kan lämna skickas ansökan tillbaka för komplettering. Saknas handlingar som t ex domar eller förundersökningsprotokoll kan beredningsjuristen begära in dem direkt från berörd myndighet. 73 Därefter kan utredningen av ärendet i sak inledas. För att få ersättning ska sökanden bifoga kvitton på kostnader, läkarintyg och uppgifter om förlorad arbetsinkomst. Kan kostnaderna inte styrkas gör myndigheten en skälighetsbedömning. Med sin namnteckning medger sökanden att Brottsoffermyndigheten får hämta uppgifter från andra myndigheter, domstolar och försäkringsbolag som kan ha betydelse för utredningen. Även yttranden från sakkunniga läkare och erfarna skadereglerare kan inhämtas. För att sökanden ska ha rätt till brottsskadeersättning ska det vara utrett att denne skadats genom brott, att förövaren saknar betalningsförmåga samt att sökanden inte kan ersättas av en försäkring. Den sökande ska inte heller ha ökat skaderisken på sådant sätt att ersättningen bör jämkas. När utredningen är klar lämnar beredningsjuristen över ärendet till beslutsfattaren, ofta med förslag till beslut. Det förekommer ingen muntlig föredragning i ärendet, men däremot en fortlöpande kommunikation mellan beredare och beslutsfattare. 74 Brottsskadeenheten har även ärendemöten varannan vecka, där samtliga jurister på enheten deltar. På dessa möten tillförsäkras att inga ärenden blir liggande och man diskuterar också ersättningsnivåerna för kränkning, så att dessa bedöms lika på alla rotlar. Här finns dessutom möjlighet att resonera om svåra fall, där en beslutsfattare känner sig osäker på bedömningen 71 SOU 2004:61, s 32. 72 Per Rubing, brottsskadechef. 73 SOU 2004:61, s 32 f, Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 7 f. 22

och vill ha råd från de övriga. Vidare ansvarar beslutsfattarna och vissa beredningsjurister för varsitt ämne, vilket betyder att de ser till att samla intressanta avgöranden i pärmar och håller sig uppdaterade på praxis inom just det området. 75 4.2.3 Omprövning Brottsoffermyndighetens beslut kan som tidigare nämnts inte överklagas, men däremot omprövas. Omprövning kan ske på myndighetens eget initiativ, men det vanligaste är att det görs på begäran av den sökande. Om en sökande begär omprövning av ett ärende ska det handläggas av beslutsfattaren som sedan föredrar det för generaldirektören, som i sin tur fattar beslut. Blir det en ny omprövning är det Brottsoffermyndighetens nämnd som beslutar. Sökanden kan också begära att omprövningsbeslut direkt ska fattas av nämnden. 76 Omprövning begärs i ungefär 3-4 procent av det totala antalet ärenden. Myndigheten gör en ny fullständig prövning av ärendet, vilket år 2005 innebar att myndigheten ändrade sitt beslut med hänvisning till att den tidigare bedömningen var felaktig i 2,3 procent av omprövningarna. Besluten kan också ändras med anledning av att nya omständigheter tillkommit, vilket skedde i 3,4 procent av omprövningsfallen år 2005. 77 4.2.4 Brottsoffermyndighetens nämnd Nämnden beslutar i ärenden där praxis är oklar eller inte finns, där praxis av någon anledning behöver ändras eller när sökanden har begärt att nämnden ska pröva ansökan. Den fattar också besluten i principiellt viktiga ärenden samt när myndigheten vill ha en särskild fråga utredd av nämnden. Slutligen svarar den även för beslut i omprövningsärenden, och då som sista instans. Nämndens medlemmar utses av regeringen och består av jurister, riksdagsledamöter och särskilt sakkunniga i försäkringsfrågor. 78 74 SOU 2004:61, s 34. 75 SOU 2004:61, s 34, Ann Lundgren, beslutsfattare. 76 SOU 2004:61, s 34, prop. 1998/99:41, s 10. 77 Brottsoffermyndighetens årsredovisning 2005, s 6. 78 Brottsoffermyndighetens referatsamling 2006, s 7, SOU 2004:61, s 34 f. Nämndens sammansättning (våren 2006): Justitierådet Ann-Christine Lindeblad (ordförande), hovrättspresidenten Anders Iacobaeus och överåklagaren Peter Hertting (vice ordförande), professorn i försäkringsrätt Bill Dufwa, riksdagsledamoten Ulla Löfgren och f.d. riksdagsledamoten Märta Johansson (ordinarie ledamöter). Ersättare är hovrättsrådet Karl Matz, rådmannen Anders Dereborg, försäkringsjuristen Urban Bergman, riksdagsledamoten Margareta Israelsson och utbildningssamordnaren Linda Ylivainio. 23