Yttrande över kyrkohandbokens grunddokument

ARBETSGEMENSKAPEN KYRKLIG FÖRNYELSE Yttrande över kyrkohandbokens grunddokument Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (akf) hörsammar härmed kyrkohandboksgruppens (KHBG) inbjudan att inkomma med kommentarer, synpunkter och idéer på dels Teologiska grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp, dels Mässans grundordning. Denna första fas av arbetet med en mer genomgripande revision av kyrkohandboken har bestått dels i utformandet av en grundordning för mässan/gudstjänsten, dels en teologisk text vad det innebär att fira gudstjänst i Svenska kyrkan i dag. Så vitt arbetsgemenskapen förstår kommer denna text att ligga till grund för det fortsatta revisionsarbetet. På detta stadium finns alltså inte konkreta liturgiska texter att ta ställning till. Arbetsgemenskapen menar att detta är en god arbetsgång, att redovisa de teologiska utgångspunkterna och mässans huvudstruktur före arbetet med de faktiska liturgiska texterna. En kommande kyrkohandbok bör ha ett liknande perspektiv även i upplägget, dvs. den bör ha en inledande del där mässans/gudstjänstens teologiska, liturgiska och pastorala grundtankar belyses, medan en andra del innehåller de faktiska liturgiska rubrikerna och texterna. Så var ju också handboksförslaget från 2000 utformat och så har också de senaste missalena som akf gett ut varit utformade (t.ex. Missale, Skellefteå: Artos 2008; Missale, Klockrike: Noteria 1988). De framlagda dokumenten har många förtjänster men också brister som är så stora, att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse av skäl som kommer att utvecklas nedan menar att de framlagda grunddokumenten bör omarbetas om de ska kunna tjäna som utgångspunkt för en ny kyrkohandbok. 1. Dokumenten i sig De framlagda dokumenten har många förtjänster, samtidigt är de dåligt genomarbetade och visar sinsemellan bristande koherens. Många formuleringar framstår som oprecisa och behöver en större stringens. I en mässa finns det saker som, enligt KHBG, alltid ska vara med i en mässa. Dit hör t.ex. textläsning, normalt med förkunnelse, Nattvardsbön med instiftelseord (Mässans grundordning) och att mässan alltid är offentlig (Grundprinciper, s. 23). Men det framgår också att gudstjänstens centrala moment alltid ska tecknas (Grundprinciper, s. 25). Med det förstår vi att det ska finnas någon som tolkar de centrala momenten till teckenspråk och att detta ska ske i varje mässa, i princip utan undantag (det torde vara den normala betydelsen av alltid ). Naturligtvis är det bra att man uppmärksammar denna fråga och sätter ljuset på dem som inte har möjlighet att audiellt följa med i mässan. Samtidigt är det orimligt att varje arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse Box 2014, 750 02 UPPSALA Tel. 018 51 09 86 info@akf.se www.akf.se postgiro 3 10 44 1

mässa ska teckentolkas, oavsett om det behövs eller inte. Och framför allt är detta ett exempel på att det behövs en större stringens i dokumenten. Vidare framgår det i de teologiska grundprinciperna att en evangelietext alltid bör finnas med i den gemensamma gudstjänsten (s. 20) medan det senare heter att en evangelietext alltid ska läsas (s. 23). Skillnaden mellan bör och ska är av avsevärd betydelse. I förslaget till mässans grundordning är situationen en helt annan. Där är förslaget reducerat till att varje mässa ska innehålla en textläsning, normalt med predikan. En annan diskrepans är att mässans grundordning ger uttryck för att en eller två textläsningar ska läsas förutom evangeliet i mässan på söndagen; i de teologiska grundprinciperna står det däremot att församlingen själv bör få välja hur många läsningar, inkl. evangeliet, mässan ska innehålla: en, två eller tre. Hur många läsningar Ordets gudstjänst bör innehålla och vilken plats evangeliet egentligen har i mässan är inte lätt att ta ställning till utifrån dessa skrivningar. I de framlagda dokumenten saknas också väsentliga saker av grundläggande karaktär för gudstjänstfirandet. Det finns t.ex. ingen reflektion över gudstjänstrummets betydelse och inverkan på gudstjänsten. Varje gudstjänstfirare vet att det är skillnad på en gudstjänst firad i en stor katedral jämfört med ett litet landsbygdskapell. Upplevelserna av en mässa firad enligt identisk mässordning, samma psalmer, samma präst och samma predikan kan vara helt skilda enbart beroende på i vilket gudstjänstrum mässan firas. Det är också en grundläggande skillnad i den liturgiska symboliken mellan ett kyrkorum där mässan firas versus populum respektive ad orientem. Svenska kyrkan behöver även föra en fördjupad diskussion kring de kyrkorum som är alltför stora för den församling som firar sin gudstjänst däri. Om KHBG avser ge ett konstruktivt bidrag till vad det innebär att fira gudstjänst idag, så kan man inte frångå en så väsentlig frågeställning. Redan så här långt menar arbetsgemenskapen att de utsända dokumenten bör återremitteras till revisionsgruppen för ytterligare bearbetning och komplettering. 2. Principiella frågor Utgångspunkten i de framlagda dokumenten tar KHBG i vad man kallar gudstjänstens ordo, definierat som det ekumeniskt igenkännbara sammanhang att människor samlas på uppståndelsedagen för att med dopet som grund lyssna till och tolka bibelordet, lovsjunga och i bönen både tacka och bönfalla. Gemensamt delar vi en nattvardsmåltid, för att därefter sändas till tjänst i världen. Detta sker i kyrkoårets rytm med påsken som centrum. (Grundprinciper s. 7) Arbetsgemenskapen bejakar till fullo tanken på att det finns ett grundläggande mönster som är igenkännbart i gudstjänster genom tiden och över världen. Däremot menar arbetsgemenskapen att det ordo som KHBG har beskrivit inte fått genomslag fullt ut vare sig i de teologiska grundprinciperna eller i förslaget till mässans grundordning. A. Ekumenik och inklusivt språk Till ordo hör, enligt den ovan citerade definitionen, att Svenska kyrkans gudstjänst ska vara ett ekumeniskt igenkännbart sammanhang. Med det måste avses inte endast att vår gudstjänst ska vara igenkännbar för andra kyrkor geografiskt spridda över jorden, utan också att det finns en historisk dimension där Svenska kyrkans gudstjänst är präglad av kontinuitet med trogna i alla tider. Svenska kyrkans gudstjänstböcker är med andra ord uttryck för kyrkans tro, bekännelse och lära. Därav följer att gudstjänsten och en kommande kyrkohandbok måste uttrycka den allmänkyrkliga kristna tro, som överallt, alltid och av alla blivit trodd. Inte minst måste detta gälla det trinitariska och kristologiska dogmat såsom det fastslagits av de

fornkyrkliga, ekumeniska koncilierna och som kommer till uttryck i de tre gammalkyrkliga symbola, vilka utgör en del av Svenska kyrkans bekännelse. akf bejakar till fullo att det inklusiva språket är föremål för ett omfattande arbete och noggrann teologisk reflektion inom Svenska kyrkan, samt att denna inklusivitet måste gälla alla de grupper som kan vara berörda av ett resonemang kring språkligt utanförskap. Detta innebär emellertid inte att ett ur genusperspektiv inklusivt språk går att införa på alla plan; det är inte möjligt att använda för att beskriva Guds uppenbarade väsen. En kristen kyrka saknar per definition mandat att göra detta. Att bruka många bibliska metaforer för att belysa vem Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande, är, är naturligtvis möjligt. Men dessa namn kan aldrig ersättas av något annat, t.ex. alternativa treenighetsformler, ett bruk av ordet Gud utan närmare precisering och utan att Fadern åsyftas, eller att Gud benämns som hon i de liturgiska texterna, såsom föreslås i de teologiska grundprinciperna. Kyrkans bön i gudstjänsten måste med nödvändighet utan att nödvändigtvis vara rena citat ur den för tillfället aktuella översättningen vara en reflektion av och stå i samklang med bibelns språk, så som bibeln faktiskt föreligger. Det är härur som kyrkans språk vuxit fram. Arbetet med det inklusiva språket pekar också på en annan viktig faktor, att gudstjänsten är till för och firas av alla människor. Att somliga människor är osedda i gudstjänsten är dock inte ett problem man kommer till rätta med genom att i första hand förändra gudstjänstspråket, det handlar snarare om gudstjänstens sociala dimension och ordets förkunnelse. Sedan helgonen försvann ur Svenska kyrkans trostradition som medvetna förebilder och inte fick omtalas som våra förebedjare, har det blivit en slagsida åt män i svensk spiritualitet. Det är därför viktigt att i förkunnelsen, och i kyrkoåret, lyfta fram kvinnliga helgon i Skriften och kyrkans historia främst bland dem förstås Maria, moderlighetens ikon och genom att undervisa predikanter om vikten av ett inklusivt språk i församlingen. I slutänden handlar frågan om gudstjänstspråket om att kyrkans liturgi måste uttrycka enhet. Den måste vara ekumenisk i ordets djupaste betydelse. Allt liturgiskt arbete måste därför vara förankrat i såväl forskning som ekumenisk konsensus. Den viktigaste ekumeniken är trots allt inte den som bedrivs över världen, utan den som bedrivs över tiden. I den mån Svenska kyrkans gudstjänst ska återspegla ett ordo som är igenkännbart även i ett ekumeniskt perspektiv kan ett handboksarbete inte ta en av sina utgångspunkter i att beskriva Guds uppenbarade väsen utifrån ett ur genusperspektiv inklusivt språk. B. Synd, förlåtelse och nåd KHBG menar att försoningen alltid måste vara utgångspunkten i bönen om förlåtelse. Detta är en formulering som akf kan ställa sig bakom. Den tolkning som ges försoningen, att människans relation till Gud inte är bruten, så att det skulle vara förlåtelsehandlingen som återupprättar relationen, ligger däremot utanför den ekumeniska dimension som omtalas i definitionen av ordo. Förlåtelsebönen bes inte, enligt KHBG, för att Gud ska återuppta gemenskapen utan för att påminna oss själva om att den från Guds sida aldrig har varit bruten. Detta kan inte betyda någonting annat än att synden, enligt KHBG, aldrig kan skilja människan från Gud och att vi människor inte behöver be Gud om förlåtelse. En sådan tolkning av försoningen står inte i samklang vare sig med Jesus och Nya testamentets vittnesbörd, med Svenska kyrkans bekännelseskrifter eller med allmänkyrklig tro. I den mån Svenska kyrkans gudstjänst ska återspegla ett ordo som är igenkännbart även i ett ekumeniskt perspektiv kan detta inte vara en av de teologiska utgångspunkterna för ett handboksarbete. När vi i Lukasevangeliet läser att Jesus lär sina lärjungar att be förlåt oss våra synder, ty

också vi förlåter var och en som står i skuld till oss, kan man inte annat än dra slutsatsen att det för lärjungarna finns något som de behöver be Gud om förlåtelse för; inte att det skulle vara en påminnelse om att de redan var förlåtna. Revisionsgruppens resonemang ställer också frågan hur gruppen ser på liturgiska texter och dess formuleringar. I nuvarande handbok finns både syndabekännelser där vi ber Gud om förlåtelse, t.ex. Vi bekänner inför dig att vi har syndat i tankar ord och gärningar. Förlåt oss för Jesu Kristi skull, och absolutionsord där prästen tillsäger syndernas förlåtelse, t.ex. Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av Guds ord och löfte fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder. Och denna förlåtelse tillsäger jag dig på vår Herres Jesu Kristi befallning i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Den tolkning KHBG ger dessa texter är uppenbarligen att de är en påminnelse om en redan given förlåtelse, inte att gudstjänstbesökare behöver be om förlåtelse eller att prästen förmedlar någon avlösning. En sådan tolkning går stick i stäv mot de formuleringar dessa texter ger uttryck för. Menar revisionsgruppen verkligen att liturgiska texter i sin ordalydelse kan uttrycka en sak, medan de till sin funktion ska uttrycka någonting helt annat? Om KHBG har rätt och syndabekännelsen endast är en påminnelse om Guds redan givna nåd en ståndpunkt som akf starkt ifrågasätter och inte kan dela bör de liturgiska texterna rimligen också formuleras så att detta kommer till uttryck. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: utifrån revisionsgruppens resonemang borde såväl syndabekännelse som absolutions- och löftesord strykas ur beredelsen; det skulle räcka med någon av de nuvarande tackbönerna för att påminna sig om Guds förlåtelse. Ur detta perspektiv är det notabelt att såväl syndabekännelse som förlåtelseord finns kvar i grundordningen för mässan, medan just tackbönen inte nämns. Arbetsgemenskapen menar att ett fortsatt handboksarbete vare sig kan bedrivas utifrån KHBG:s resonemang kring synd och förlåtelse, eller bedrivas utifrån ett perspektiv där liturgiska texter säger en sak, men egentligen borde betyda någonting helt annat. Principen om lex orandi, lex credendi est som också citeras av revisionsgruppen bör gälla även frågan om mässans syndabekännelse. C. Ekumenik och dopets ställning I den ovan citerade definitionen av ordo förutsätts att gudstjänsten firas på dopets grund. I sak är detta en självklarhet, men det är förtjänstfullt att det kommer till uttryck. Vad det däremot betyder i de framlagda dokumenten är dock högst oklart. Revisionsgruppen för visserligen resonemang kring själva dopgudstjänsten, men vad gäller den gudstjänst som gemensamt firas på uppståndelsedagen verkar gruppen inte ha några reflektioner kring vad det innebär att med dopet som grund dels lyssna till och tolka bibelordet, dels lovsjunga och i bönen både tacka och bönfalla, dels gemensamt (dela) en nattvardsmåltid, för att därefter sändas till tjänst i världen. Dopet lyser här med sin frånvaro och det finns snarare tendenser till att revisionsgruppen vill nedvärdera dopet. Dopet är porten in i kyrkans gemenskap. Oss veterligt är det praxis i alla kyrkor, utom möjligen Svenska Missionskyrkan. Det är genom dopet som en människa inlemmas i Kristi kropp, som hon förenas med Kristus i hans död och uppståndelse, som hon får Andens gåva och barnaskap hos Gud. Mot den bakgrunden ter sig den allmänkyrkliga praxis, som kommer till uttryck i KO 20 kap. 2, att Var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna mycket naturlig. KHBG noterar helt korrekt att det inte ingår i uppdraget att reflektera kring denna teologiska fråga, samtidigt som man vill aktualisera dess pastorala och liturgiska konsekvenser. Även om det inte direkt uttrycks, innebär väl detta att dopet, enligt revisionsgruppen, inte bör betraktas som en förutsättning för att få ta emot nattvardsgåvorna.

Som skäl för en förändrad praxis lyfts fram att detta är ett pastoralt problem i samband med konfirmationsundervisningen, att kyrkans gudstjänstfirande gemenskaper i allt större utsträckning i framtiden kommer att bestå av personer som inte är döpta samt att det skulle vara problematiskt om dopet används som en gränslinje mellan innanför och utanför. En förändrad praxis vad gäller dop och nattvardsgång stärker inte dopets ställning, utan försvagar snarast dopet och ger uttryck för att dopet i sig saknar betydelse. Om dopet verkligen är en performativ akt, som bl.a. innebär ett inlemmande i Kristi kropp, och inte endast en religiös rit där människovärdet bekräftas innebär det att det finns ett innanför och ett utanför denna kropp, samt att det finns vissa rättigheter och skyldigheter knutna till de döpta. Skulle KHBG:s argument att dopet inte skall ses som ett krav, utan en gåva dras ut till sin spets bör man också fråga sig varför förtroendevalda, dopfaddrar och de som vigs till kyrkans ämbete måste vara döpta. Förslaget ger inte uttryck för att gudstjänsten firas på dopets grund eller uttrycker det ordo som KHBG principiellt utgår ifrån. Enligt akf:s förmenande måste en pastoral verklighet där odöpta deltar i såväl konfirmandundervisning som gudstjänstliv hanteras genom undervisning om dop och nattvard. Rätt hanterat föder detta en längtan efter både dop och nattvard för den som inte är döpt. I Christina Grenholms följebrev till domkapitlen, efterfrågas specifikt synpunkter om mässans Samling såsom doperinran. Något sådant finns inte omnämnt vare sig i de teologiska grundprinciperna eller i mässans grundordning. Detta kan endast tas som tecken på att ett sådant förslag funnits med i slutskedet, när Grenholm skrev sitt följebrev, men plockats bort därefter, innan texterna skickades ut på remiss. Med tanke på de stora intryck som KHBG har tagit av ELCA (Evangelical Lutheran Church in America) och deras handbok Worship finner vi det närmast förvånande att deras ena ingång i mässan Thanksgiving for baptism inte finns med. Att det föreligger diskrepans mellan de utsända texterna och ett följebrev är i sig en sak, likaså att en ordning som skulle fungera mycket väl i Svenska kyrkans gudstjänstliv saknas. Vad som däremot är allvarligt är att detta rimligen bara kan tas som intäkt för att KHBG är rädd att profilera gudstjänsten genom att dopet uppmärksammas liturgiskt på annat sätt än att en människa döps i den gemensamma gudstjänsten. Enligt akf:s förmenande skulle en ordning för doperinran i mässans inledning vara en mycket positiv ordning, som definitivt skulle uppmärksamma och stärka dopets ställning i gudstjänstlivet och för gudstjänstfirarna. Därför finns ett förslag på en ordning med doperinran under mässans Samling också i det av akf:s utgivna missalet. D. Ordots funktion Såväl de teologiska grundprinciperna som mässans grundordning har sin utgångspunkt i tanken kring ordo och därmed bärande element som är gemensamma för gudstjänsten över tid och rum. Detta ordo omsätts sedan i en konkret mässordning med fyra huvuddelar: Samling, Ordet, Måltiden och Sändningen. I sak bejakar akf såväl tanken på ordot, som att Svenska kyrkans mässa bör beskrivas utifrån ovannämnda huvuddelar. Vi bejakar också att den första och sista huvuddelen bättre benämns med Samling resp. Sändning än Inledning resp. Avslutning. De föreslagna benämningarna är ju också samma överskrifter som används i det av akf utgivna Artos missale. Genom att strukturera mässan utifrån de fyra huvuddelarna Samling, Ordet, Måltiden och Sändningen och tydliggöra ordot skulle man, enligt KHBG, säkerställa ett igenkännande från söndag till söndag i den lokala församlingen och geografiskt över landet från kyrka till kyrka (Grundprinciper s. 9). I princip delar vi KHBG:s uppfattning: om man tydliggör ordot finns utrymme för att mässan har en stark lokal prägel i t.ex. musik och liturgiska uttrycksformer

och ändå bevara ett igenkännande från söndag till söndag. Däremot menar vi att de uttryck som denna princip fått i Mässans grundordning gör att någon form av igenkännande inte går att skapa från kyrka till kyrka. I de teologiska grundprinciperna redogörs för ett antal kyrkor som valt att arbeta med ordotanken i sina gudstjänster, t.ex. Church of England med Common Worship och ELCA med Worship. Det framhålls att det för många moment i dessa kyrkohandböcker finns alternativa formuleringar eller att formuleringarna är helt öppna för församlingens egen formulering. Vad som däremot utelämnas är att vilka moment som ska finnas med i varje huvudavdelning om man ska följa t.ex. Common Worship eller Worship har ganska liten variation. I revisionsgruppens förslag till grundordning för mässa är det inte endast så att flera moment kan lämnas öppna för fria formuleringar, utan det är också upp till den lokala församlingen att bestämma vilka moment som ska finnas med eller inte. Detta blir tydligast när det gäller Samlingen, som uppvisar så många olika alternativ, att det är svårt att se att det skulle finnas någon möjlighet att känna igen sig från en församling till en annan. Detsamma gäller även Ordet, där det torde vara en väsentlig skillnad om man läser en eller tre bibelläsningar och om man måste läsa ett evangelium eller inte. Möjligheterna att utforma mässan blir så stora att likheterna mellan de svenskkyrkliga församlingarnas gudstjänst riskerar att gå förlorade i allt utom att en mässa inleds samt att det i mässan läses ur bibeln, predikas och firas nattvard. Möjligheten för en gudstjänstfirare att känna igen sig från en kyrka till en annan ter sig starkt begränsade och ordotänkandet framstår mer som en papperstiger än som en levande realitet. 3. Frågor relaterade till mässans Samling Ingången i mässan, samlingen, är den av mässans fyra huvuddelar som framstår mest disparat. I grundordningen för mässa ser det enkelt ut med två alternativ. Det ena skulle vara beredelseord, bön om förlåtelse och förlåtelse; alltså i princip följa dagens ordning för högmässa. Det andra alternativet blir mer luddigt. Det består av ett inledningsord eller bön, eventuellt växelläst/sjunget. Inledningsordet kan till exempel vara en kort introduktion till kyrie, en färdigformulerad text eller ett så kallat delande, d.v.s. en kort berättelse ur livet av någon ur församlingen. Vidare ska kollektbönen (Dagens bön) kunna läggas antingen efter Gloria med Laudamus eller direkt efter inledningsordet. Detta ger åtminstone sju olika sätt att gestalta mässans Samling. Arbetsgemenskapen menar att mässans Samling bör innehålla ett moment som uttrycker människans beroende av Gud; det som kallas botakt i Artos-missalet från 2008. Botakten bör kunna se olika ut: en syndabekännelse följt av absolution eller löftesord, en kyrielitania följd av löftesord eller en doperinran. En sådan ordning utesluter inte möjligheten till t.ex. ett delande, men tydliggör att mässans Samling har en dimension som handlar om ett hierarkiskt perspektiv där människor generellt och specifikt är i behov av Guds nåd och förlåtelse. En ordning där mässan har en botakt ansluter också till det av Svenska kyrkan antagna BEMdokumentet, som understryker att det normalt hör till nattvardsfirandet. Vi vill därför understryka att i de fall mässan inte inleds med en traditionell syndabekännelse, bör kyriet utgöra botakten och därmed utformas så att människans behov av Guds nåd kommer till uttryck.

Vi noterar också att Dagens bön kollektbönen läggs under Samlingen i enlighet med internationell praxis och att den ordning som akf förespråkat i sina missalen också blir den ordning som kommer till uttryck i en kommande kyrkohandbok. 4. Frågor relaterade till Ordets gudstjänst Vi har ovan pekat på en diskrepans mellan de teologiska grundprinciperna och mässans grundordning vad gäller antalet läsningar i mässan. Arbetsgemenskapen menar att det normala i en mässa är att det läses ett evangelium som föregåtts av en eller två läsningar och att denna princip normalt även bör gälla vardagsmässan (rimligen en läsning förutom evangeliet, även om det kan finnas särskilda tillfällen och sammanhang då det kan vara försvarbart att endast läsa ett evangelium i en vardagsmässa). Vi noterar också att förslaget tar ett viktigt steg genom att det förutsätts att även vardagsmässor ska ha riktiga bibelläsningar. Enligt dagens ordning behövs ju inte det; endast någon form av förkunnelseinslag förutsätts. I revisionsgruppens texter är det också svårt att se hur de uppfattar förhållandet mellan bibelordet och predikan. I de framlagda dokumenten framstår det som om textläsningarna endast skulle tjäna som underlag för predikan. Man kan fråga sig vad som är viktigast: läsningarna i sig eller utläggningen av dem. Vi anser självfallet att bibelläsningarna hör hemma i mässan i sin egen rätt, oavsett om de utlägges eller inte. De kan inte reduceras till att endast tjäna som en utgångspunkt för en utläggning. Samtidigt måste naturligtvis framhållas att predikan är en mycket väsentlig del i mässan. Det är ett tillfälle för undervisning och en möjlighet för trons växt och fördjupning utifrån bibelordet. Konstigt nog saknas detta undervisande perspektiv på predikan i de framlagda dokumenten. När revisionsgruppen talar om predikan används många positivt värdeladdade ord om att predikan är dialog och att det finns en samtalets dimension, där Guds tilltal möter lyssnarens gensvar. Samtidigt står det att i Ordets liturgi lyssnar vi till de många vittnesbörden om Guds nåd och om Guds utmaningar till samhälle och liv, om lag och evangelium. Därför ställs många texter och röster sida vid sida, både från Bibel och från vår egen tid. Och vi bereds rum att lyssna till våra egna inre röster. (Mässans grundordning, s. 1) Handboksgruppen tycks fokusera på gudstjänstdeltagarnas reaktion på predikan men missar att Guds ord bör tas emot i tro och utelämnar därmed predikans dimension av undervisning om den Gud som kallar oss till tro genom Jesus Kristus. Fokuseringen på reaktionen är kanske anledningen till att bibelordet, predikan och de inre rösterna i citat ovan tycks vara likställda och ha samma dignitet. Men bibelordet och de egna inre rösterna kan knappast ges samma dignitet i ett dokument som ska ge teologiska grundprinciper för gudstjänstfirandet samt skissa på en grundordning för mässan. Bibelordet är ju för kyrkan grunden för vad den tror, bekänner och lär och i bibelläsningarna möter människorna Guds ord som genom den heliga Anden blir levande varje gång någon hör det i gudstjänsten och tar emot det i tro. I och genom detta ord möter den uppståndne Jesus Kristus sin kyrka. (KO kap. 18) Att predikan kan följas av en stunds tystnad för eftertanke menar vi är positivt. Så är också förslaget till mässordning i Artos-missalet utformat. Vad gäller Trosbekännelsens plats i den gemensamma gudstjänsten på sön- och helgdagar, ser vi inga skäl att ändra nuvarande ordning. Vi menar alltså att trosbekännelsen även i fortsättningen bör vara en obligatorisk del i dessa gudstjänster. Dels finns det en ekumenisk aspekt som också KHBG berör kring bl.a. trosbekännelsen och Herrens bön. Det är texter som delas av alla kristna över jorden, vilket också måste vara tydligt i Svenska kyrkan. Inte minst eftersom svenskkyrklig gudstjänstliv ser mycket olika ut, blir de texter som har en enhetlig

formulering inom Svenska kyrkan ett klart och tydligt sammanhållande band. Dels finns det en pedagogisk dimension, där trosbekännelsens fasta plats blir en påminnelse om kyrkans grundläggande bekännelse för gudstjänstfirare och en del av det intuitiva inövandet i kyrkans tro som regelbundet gudstjänstfirande för med sig. Under Ordet menar vi att det finns för många rubriker. Inte minst ställer vi oss frågande till vad Musik efter trosbekännelsen egentligen ska vara till för. Att sjunga en psalm fyller naturligtvis en funktion, möjligen också någon form av körsång. Att däremot endast ha ett orgelstycke finner vi svårt att motivera. Om det ska finnas någon form av moment så bör detta inte vara obligatoriskt. I många församlingar har man funnit en god rytm när trosbekännelsen direkt följs av Kyrkans förbön. 5. Frågor relaterade till mässans Måltiden Vi noterar med stor tillfredsställelse att nattvardsbönen åtminstone på vissa ställen i de framlagda dokumenten betraktas som en helhet. Åtminstone ges det intrycket när man använder termen nattvardsbönens fortsättning (som väl är ett lån från akf:s Noteriamissale). På så viss bejakar revisionsgruppen den internationella och ekumeniska utveckling som skett under 1900-talet där konsekrationens fokus har förskjutits från instiftelseorden till nattvardsbönens helhet. Om man betraktar nattvardsbönen som en helhet från det inledande Sursum Corda till det avslutande amen, framstår det dock som oklart varför man i vissa mässor skulle utlämna Sursum Corda och prefation. Även om det finns särskilda tillfällen då det kan kännas naturligt att på detta sätt förenkla nattvardsbönen, bör en församlings mässa, även på vardagar, firas med en fullständig nattvardsbön. Likaså framstår det som mycket diskutabelt att tjänstgörande präst endast måste läsa instiftelseorden och att därmed, underförstått, någon annan skulle kunna läsa resten av nattvardsbönen. Inte ens i den nuvarande handboken finns möjligheten för någon annan än prästen att läsa någon del av nattvardsbönen. En ordning där inte prästen läser nattvardsbönen ger signaler om att Svenska kyrkan egentligen inte ser nattvardsbönen som en helhet, utan endast som instiftelseord med inramning. Att prästen leder nattvardsbönen i sin helhet torde också vara en rimlig konsekvens av ordot. I de teologiska uttrycken för eukaristin saknar vi begreppen åkallan och åminnelse. Vi noterar också att det inte står någonting om nattvardselementens status vare sig före eller efter konsekrationen, eller om dess materia att mässa ska firas med bröd och vin. Vad gäller tackbönen menar vi att denna bön bör ha ett vidare spektrum än tacksägelsen för att ha fått del av Kristi kropp och blod. Mer rimligt är att kalla den bön efter kommunionen för att ge möjlighet till andra aspekter, t.ex. att sakramentet ska bära frukt i våra liv och därmed bli en brygga till vardagen. Vi menar också att det vore olyckligt om tackbönen skulle kunna uteslutas ur mässan. 6. Frågor relaterade till mässans Sändning Vi noterar med tillfredsställelse att meddelanden som rör församlingens angelägenheter kan lämnas under mässans Sändning. Revisionsgruppen ansluter sig därmed till de förslag som finns i Artos missale. Vi vill också understryka att den egentliga sändningen i mässan sker genom välsignelsen. De sändningsord som i dagens handbok kan följa bör i en kommande dels vara fakultativa, dels alltid ligga i anslutning till välsignelsen.

I resonemangen kring mässans Sändning saknar vi också ett eskatologiskt perspektiv, som inte får komma bort. Det kan ske genom att sista psalmen med fördel kan få ha ett himmelskt perspektivet. 7. Övriga synpunkter Vi noterar att de kortare formerna för mässa är bättre den nuvarande ordningen för vardagsmässan. Vad gäller musiken noterar vi att handboken fortsatt bör innehålla förslag på gregorianska serier, men även annan användbar! musik. Vi finner det nödvändigt att det är texten som är reglerad i handboken, men att musiken är fri för församlingen att använda som man finner bäst i det lokala sammanhanget. Vad gäller prästens funktion i mässan, menar vi att de framlagda dokumenten reducerar prästen till att vara någon form av gumma ur lådan som endast måste yttra vissa ord (absolutionen, instiftelseorden och välsignelsen). Prästen måste vara mer i mässan, nämligen gudstjänstens ledare. Det innebär ju inte att prästen måste säga och göra allting själv det finns många saker prästen inte ska göra eftersom det är lekfolkets uppgifter, men självklart ska prästen vara den som leder mässan och för mässan framåt. Det engelska uttrycket presiding sammanfattar på ett bra sätt prästens funktion. Vi noterar med glädje att revisionsgruppen förstår det pastoralt okloka att ändra i fasta formuleringar som har satt sig eller börjar sätta sig i de gudstjänstfirande församlingarna. 8. Avslutning Som inledningsvis framhållits och som här har utvecklats menar alltså arbetsgemenskapen att de framlagda grunddokumenten bör omarbetas om de ska kunna tjäna som utgångspunkt för en ny kyrkohandbok. För ARBETSGEMENSKAPEN KYRKLIG FÖRNYELSE Ove Lundin ordförande Björn Fyrlund vice ordförande Henrik Glamsjö Mikael Löwegren Mikael Isacson ledamöter av den liturgiska kommissionen