Helhjärtad armé Nehemja kap.4 Av: Johannes Djerf Under de senaste två söndagarna då jag predikat så har vi följt Nehemja bok, och det ska vi även göra idag då vi har kommit till kapitel 4. Nehemja befinner sig i Jerusalem som han har kommit till genom outtröttlig bön inför Himmelens Gud, han som är trofast och håller sina löften. Nehemja har ställt sig till förfogande för att resa upp de nedbrända murarna i Jerusalem. Genom hans tro på Gud så har dörr efter dörr öppnats. Och genom hans ödmjuka och praktiska ledarskap så har han fått Guds folk med sig i byggandet av muren där alla har sin uppgift. De bad och de jobbade för det gemsamma bygget mitt emot deras hus i deras vardag. Men även fast de kände att de hade detta gemensamma mål och Gud i ryggen så var arbetet inte utan problem. Vi slår upp kap.4:1-9. Som du kan följa med i samtidigt som vi idag lyssnar till en kille som heter David Sveder som memorerat hela Nehemja bok och som framför den i en enmans teaterföreställning. Vi tittar, lyssnar och för den som vill kan också följa med i sin bibel.(wmp 14:15-16:12). Det går inte alltid raka spåret för oss även om vi gör det som Gud vill. Ja, det är nästan som att det är tvärtom ibland. När vi väl känner och vet att Yes, detta är Guds vilja och man ser också hur dörrarna öppnas och ens böner får svar, som man under en lång tid kämpat med, så är det inte säkert att vi är befriade ifrån problem, utan oftast så stöter vi på nya. Något som väcker många frågor hos oss ibland. När vi ser hur församlingen förändras, hur arbetet i församlingen fördelas och blir bara bättre och bättre och muren, vittnesbördet om tron på Jesus byggs upp och blir bara större och mer levande runt omkring oss, och påverkar allt som vi gör, då är det oftast som också motståndet blir större och större. När den samariska landshövdingen hörde att Nehemja och folket fortsatte att bygga på muren trots hån och hot ifrån dem så blev han rasande läste vi. Kanske var det så att han själv ville bli landshövning över Judéen och såg Nehemja som ett hot mot detta, och frågar sig ska de få hålla på så här? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?
På samma sätt så kanske vi får uppleva hån emot oss ifrån andra människor som undrar ska du verkligen fortsätta med att lägga tid i församlingen? Finns det inte viktigare saker att göra? Inte minst tror jag så kommer samma anklagelser ifrån oss själva. Hur länge ska jag hålla på med detta? Den tanken brottas jag med då och då som pastor. Man predikar och predikar, man kämpar och tror på sin församling, på förändring, nya perspektiv på vem man är i Guds ögon och vad man äger i honom, vilket ansvar man har och vilken kraft som finns i bönen som vi pratat om den senaste tiden. Men dagarna går, veckor blir till år och när man inte ser den förändring som man hoppas på och talar om, så blir man oerhört trött och frågar sig själv Skall arbetet verkligen bli färdigt någongång? Hur länge ska jag orka? Och jag möter inte bara denna trötthet hos mig själv utan också hos andra ledare. De senaste veckorna bara, så har jag mött ett flertal pastorer som slutat sin tjänst. Människors likgiltighet har blivit som ett hån, och man har för en stund bara gett upp. Och även om inte du är pastor så tror jag att du kan känna igen dig i den här kraftlösheten. Kommer vi verkligen kunna nå ut till våra uvar? Hur länge ska vi hålla på med våra bönesamlingar? Vårt missionsåtagande som vi tog vid årsmötet, ska det kunna lyckas..? Vi ifrågasätter även vårt inre och undrar om det verkligen kommer bli något liv i stenarna i den nedbrända grushögen. Kommer jag någongång hitta tillbaka till den stora, brinnande tron som en gång fanns? Kommer det bli något liv i det som känns som nedbränt av mig själv och andra. Nehemja lät inte dessa röster få plats, varken hos honom som ledare eller hos hans folk. Utan bönen låg honom nära istället. Nehemja var en helhjärtad bedjare, bara för att han fått bönesvar en gång så slutade han inte med att be utan det är som att bönen är hela hans hjärtas pulsslag. Och utifrån Guds ord till hans folk att Välsignad är den som välsignar dig och förbannad är den som förbannar dig!" Så ber han att Sanballat och Tobias hån ska falla tillbaka mot dem. Israel var en nation som var Guds. Gud skulle vara konung och han skulle förhärliga sitt namn genom dessa människor, men när Gud inte får den möjligheten av någon orsak så uppstår det en konflikt. Därför så ber Nehemja som han gör och därför så uppstår de flesta krigen i GT. Vi kan tycka att dessa krig som vi läser om inte går ihop med vår tro alltid, men de flesta gör faktiskt det, för det pågår exakt samma konflikt, samma krig idag! Du är Guds egendom. Han är din konung och han vill förhärliga sitt namn igenom dig! Men när ondskan, djävulen, tjuven försöker att stjäla ditt mod, din frimodighet, slakta och döda din kraft och styrka och kväva din tro, så uppstår det ett krig, eftersom Jesus vill att du ska ha liv på alla områden!
Ja liv i överflöd. I GT så fördes detta krig på ett fysiskt plan men i NT och i vår tid så förs den på ett andligt plan. Vi krigar inte mot människor på det sättet, Du och jag strider inte mot människor som handlar fel, utan mot makten som har drivit dem till att gå ondskans vägar. vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Ef.6:12. Med den bakgrunden så kan vi förstå att som kristen, som Guds barn med en längtan efter att fortsätta vara det så är du med i Guds armé. Du är en tapper stridsman, du är en tapper stridskvinna. Som Jesu efterföljare så är du kallad att utbreda Guds rike på jorden, du och jag är kallade att strida mot den ondska som genom syndens, dödens och djävulens makt förtrycker världen! Paulus han skriver till sin medarbetare Timotheus Lid också du som en god Kristi Jesu soldat. Alltså att vara kristen innebär inte bara glass och ballonger utan desto fler krig och det innebär kamp, eftersom det finns en ond andevärld som inte vill att du ska följa Jesus. Men då är det vår styrka att veta att Gud själv är den som går framför oss i striden. Gud själv är den som har befälet eftersom han är vår kung. En av kungens viktigaste uppgifter på GT tid var att fungera som befälhavare när folket drog ut i fält. Så när Bibeln beskriver Gud som kung så innebär det också att han dirigerar sitt folk i krigföring. 267 ställen i GT beskriver Gud som en krigare, men inte bara det utan faktiskt också tilldelar honom ett namn med denna innebörd, Herren Sebaot som utifrån hebreiskan kan översättas med Herren, härskarornas Gud. Då man troligen syftar på Israels arméer och de änglahärar som på flera ställen finns omnämnda i Guds ord. HERREN drar ut som en hjälte, han eggar upp sig med en stridsmans iver. Han ropar högt, han ger upp ett härskri och visar sin makt mot sina fiender. (Jes.42:13). De här orden kanske känns svåra att ta emot i din bild av Gud, men när Bibeln förklarar Gud som krigare, så är det inte alls problematiskt utan ett ämne för lovsång! Beskrivningen av Gud som en krigare innebär att han är stark och mäktig och att han har förmåga att beskydda sitt folk som han har utvalt som sitt eget. Och som Guds barn, så är du en del av hans folk, vilket innebär om ni hänger med nu, att du är välsignad, vilket betyder just, att du är under Guds beskydd. Där Jesus är förlorar all ondska sin makt. Finns det någon bättre plats att vara på!? För Nehemja fanns det ingen mer given plats att vara under. Han hämtade nytt mod ur denna sanning, vilket smittade av sig och folket fortsatte att bygga, och de gjorde det helhjärtat står det i vers 6. Precis som när Rune Josefsson berättar om sina barnbarn.
Jag vet inte om du har lyssnat till honom någongång, men han är ett bra exempel och ett stort föredöme för oss idag i att göra någonting helhjärtat. Det finns inte många samtal med Rune som inte leder till att han vill berätta om sina barnbarn. Det lyser i ögongen på honom, han vill visa bilder och berätta allt om hur de är och vad de gjorde senast han var där. Och får han möjligheten att vara tillsammans med dem så läggs allt annat åt sidan, vad det än kan vara, känns det som i alla fall. Det finns inte en chans att han skulle missa tillfället att få vara tillsammans med dem. Tänk om vi talade och levde så för vår tro på Jesus som Rune gör för sina barnbarn, då skulle hela det här landet vara frälst! Jag tror det! När vi helhjärtat drar ut i striden mot ondskan och allt det som vill dra oss bort ifrån kärleken ifrån Gud. Ett hjärta som folket får tag på i bönen. När Nehemja bett att varje kränkande tanke ska utplånas. Bönen är hans enda vapen, han ber till Gud istället än att svara med samma mynt. Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, 2 kor.10:3-6. Nehemja kunde börja håna dem tillbaka och visa att han hade rätt att göra detta, visa upp sina papper ifrån den persiska kungen och brevet till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken som gett honom virke, men han gjorde inte det utan han vände andra kinden till och bad, och arbetet gick vidare helhjärtat. Inte av ilska eller uppror utan av kärlek och tro på Gud så fogades muren samman stod det. Alltså när vi möter problem med bönen som vapen och gör varje kränkande tanke ifrån andra och oss själva till fångar, alltså låter dem inte få fäste i vårt inre, utan låter Gud få fäste istället så kommer också vårt arbete, vårt vittnesbörd om Jesus fogas samman till ett. Som ett vackert pussel så kommer vi tillsammans visa den sanna bilden av Jesus i Törestorp! Och vi gör det tillsammans, visst är det skönt att veta! Allt hänger inte på dig! Utan det handlar om ett vi. Det visar sig på ett tydligt sätt ännu en gång i vers 9. När Sanballat och Tobia såg att sprickorna i muren höll på att tätas så blev de uppretade på nytt och samlade ihop arméer ifrån olika håll som de vanligtvis brukade kriga emot, för att skapa förvirring vid muren. Men då möter hela folket dem med bönens vapen. Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss emot dem. Det var inte bara ledaren, Nehemja som bad, utan hela folket bad till Gud om beskydd!
Och på samma sätt som de satte ut vakter för att skydda varandra så får vi vara varandras bönevakter. Jag har inte tänkt klart över just den tanken och hur vi skulle kunna göra det praktiskt, men visst vore det en fantastisk idé om vi alla i församlingen fick en person i församlingen som vi höll bönevakt för!? För i bönen så har vi löftet att Guds frid, som övergår allt förstånd, skall bevara våra hjärtan och våra tankar i Kristus Jesus. Fil.4:7. Den friden behöver vi ständigt, var och en av oss. Det ser vi om vi fortsätter i vår läsning i Nehemja. Vers.10-20. (WMP 16:13-18:22), och vi följer texten tillsammans med David Sveders föreställning. Folket blev trötta och vi är tillbaka till där vi var innan. Vi arbetar och vi arbetar, men vi ser inte så mycket till framgång. Fienden ligger och pressar och ligger på hela tiden. De kränkande rösterna om att vi inte gör tillräckligt och hånet om att vi inte kommer klara det, gör sig påmint. Men det är ändå inte det svåraste motståndet mot Israels folk och för dig och mig. Vers 12. Det svåraste motståndet är inte de som är utanför utan de som är innanför men som inte vill vara med. Här kom släkten, deras vänner utifrån bygden, de som satt hemma och tog det lugnt och inte var med på byggandet av muren och säger ta det lugnt, var inte så fanatisk, varva ner och dra dig tillbaka. Du har gjort ditt, ser du inte vad som kommer kosta dig? Det måste varit svårt. Och här är vi många som fallit. Bekvämlighetsrösterna dyker upp då och då inom oss själva, men också ifrån andra, kanske inte minst ifrån de som är med men som inte är så aktiva i församlingen, som säger ta det lugnt, du har gjort ditt, sluta drömma så mycket. Vi har lätt att lyssna på dem många gånger, och det måste varit en stor frestelse för folket som var runt muren, men det står att ingen drog sig tillbaka. Jag tror inte att det menas med att vi ska köra slut på vår kropp och hela vår kraft i kyrkan, så vi bara är ett enda stort vrak till slut, den delen måste vi vaka över och ta hand om med största omsorg inte minst i vårt område där det bara handlar om att jobba, jobba, jobba. På det området måste vi vara väldigt vaksamma, men detta är mer en andlig fråga. Vill du vara med i Guds armé, även när det kostar något!? Vill du sjunga med i sången ifrån de gamla rockarna i bandet Jerusalem Jag tänker aldrig att ge upp, Nej jag ska vinna min segerkrans. Ja, jag ska kämpa tills jag dör, Även om det kostar mig allt Vill du vara med helhjärtat? Gud vill ha med dig, hela vägen! Nehemja tog tag i detta och ställde upp folket på ett väldigt visligt sätt, på de mest lägsta och öppnaste platserna. Det fanns platser på muren där det var lättare för fienden att bryta sig in. På de svaga punkterna på muren så mobiliserade sig folket, för att inte fienden skulle smyga sig in, som deras plan var.
Och här har vi verkligen något att ta med oss till vår armé. För det första så behöver vi känna till våra svaga punkter. Det finns saker i mitt liv som jag vet att jag brister mer i, som är mina svaga punkter. Som jag behöver jobba med och där jag behöver ett extra skydd för att inte fienden ska komma in och påverka mig åt fel riktning. Och det har du med. Så länge vi är kvar här på jorden så kommer vi alltid ha svaga punkter. Och för det andra så behöver vi vara vaksamma över dem. Det är inte säkert att Gud vill att vi ska vara utan våra svaga punkter, utan jag tror att vi har våra svagheter för att vi behöver lära oss att vara beroende av honom och inte vara allt för självsäkra och tro att vi klarar allt, och inte utsätta oss själva för onödiga faror. Och var inte rädda sade Nehemja. De hade all anledning att vara rädda med motstånd i form av soldater i varje buske, men nej, var inte rädda sa Nehemja. Tänk på Herren. Det var det enda de skulle göra. Trösten i motgången ligger i att tänka på Herren. Då han får inta vårt sinne och våra tankar och ge oss frid, och vårt hjärta så att vi återfår vår styrka till att fortsätta kampen mot alla de onda krafterna som finns. För de finns, den andliga striden är stor! Vi sitter och har det gott och bekvämt i vår kyrka men var är genombrottet som vi verkligen längtar efter!? Visst finns det motstånd! Det är motigt att gå till Gudstjänst vissa söndagar! Bekvämlighetsrösterna om att dra sig tillbaka och inte vara med i bygget lockar oss hela tiden. Kriget i andevärlden är stor, det känner vi och vi vill gärna gå till Nehemja och säga vi orkar inte mer. Men då säger Nehemja till dig att koncentrera dig på de svaga punkterna, var inte rädd, tänk på Herren och häng på här nu. Han som är i er är större än den som är i världen! Israels folk gjorde detta på ett väldigt konkret sätt då hälften av arbetarna var upptagna med arbetet och den andra hälften var upptagna av att hålla vakt. Det fanns en gemensam balans då man stred för varandra, vilket gjorde att arbetet fortsatte. 2 tim. 2:4 Ingen soldat är upptagen av bekymmer för sin försörjning. Han vill stå i hans tjänst som har värvat honom. Vi strider för varandra. Och balansen som folket i Jerusalem fick längtar jag efter i vår församling, där den här bönevakten som vi pratade om och arbetet går hand i hand. Tänk om det kunde vara så att lika många som arbetar med uv, sygruppen, tonår, vaktmästare, osv, lika många förebedjare skulle det finnas för var och en som jobbar. Om en armé ska komma frammåt så behöver man en balans där alla går med lika mycket kraft. Kristus har segrat i kampen, men han har inte befriat oss från uppgiften att delta i striden. Så låt oss fortsätta kämpa! Det är min uppmuntran till dig idag!
Låt oss hålla oss nära varandra precis som folket på Nehemjas tid och låt oss greppa tag om vårt vapen i form av bönen. Vår Gud skall strida för oss!