DOMKAPITLET 2010-04-27 Svenska kyrkan Kyrkostyrelsen 751 71 Uppsala REMISSVAR Översyn av Den svenska kyrkohandboken steg 1 Skara domkapitel får härmed anföra följande synpunkter på de två remitterade dokumenten. A. Kommentarer till Teologiska grundprinciper Domkapitlet instämmer i huvudintentionen att i anslutning till HB 1986 utarbeta en för hela Svenska kyrkan gemensam grundordning, ordo, för den allmänna gudstjänsten, lätt att känna igen från kyrka till kyrka och från söndag till söndag, och samtidigt ge utrymme för lokala variationer inom denna grundordning. Dock får inte utrymmet vara så stort att grundordningen löper risk att bli oigenkännlig. Detaljerna kommenteras nedan i den ordning de tas upp i det utsända materialet. 2 Universellt och kontextuellt 2.1 Gudstjänstens ordo Det är lovvärt att sista stycket i detta avsnitt anlägger ett trinitariskt perspektiv på gudstjänsten samt konstaterar att Gud talar genom de medel skapelsen erbjuder. Till dessa Guds redskap hör emellertid även prästens arbete med att förbereda och hålla en predikan. Det är inte bra om denna väsentliga aspekt på predikan kommer bort. Att Gud talar genom berättelser nedskrivna av människor är ju rätt men behöver kompletteras till att Gud talar genom berättelser nedskrivna och utlagda av människor. Gud talar genom bibelordet och dess utläggning. Predikans uppgift är att fästa adresslappen för dig på den upplästa texten. En bibeltext utan utläggning är som en oblat utan tydningsord. I 1942 års handbok fanns ett förslag till bön efter predikan: Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss Att bönen inte placerats efter evangeliet utan först efter predikan är ett litet uttryck för en luthersk predikoteori och bibelsyn som är väl värd att bevara och framhålla. 2.2 Kyrkohandboken och gudstjänstens ordo Beteckningen Sändning på gudstjänstens avslutning må vara ekumenisk men täcker knappast innehållet i denna del: Vi välsignar Gud (Benedicamus), Gud välsignar oss, vi sjunger en psalm, hör ett postludium och går i frid. Man borde utifrån innehållet hellre kalla avdelningen Sändning och välsignelse, som i tyska agendor, men det blir inte analogt med Samling. Frågan är om det inte är bäst att behålla beteckningarna Inledning och Avslutning. 2.4 Igenkännande Vi instämmer i att handboken bör ge rum för olika språk- och musikstilar i texter och sånger men att förnyelsen inte bör ske genom små förändringar i välkända texter och melodier utan genom att man skriver nytt.
2 2.6 Slutsatser för handboksarbetet Med ovan anförda reservation mot beteckningarna Samling och Sändning instämmer vi i de fem slutsatserna. 3 Behovet av en översyn av handboken 3.1 Gudstjänsten som möte och gemensam handling Beskrivningen av gudstjänstens nytestamentliga grund får en rätt lagisk utmynning i att alla ska kämpa med kärleksbudet som ledstjärna, vilket bekräftas av Jesu död och uppståndelse. De nytestamentliga texter som i första hand är relevanta för den kristna gudstjänstens framväxt och innehåll finns snarare i Johannes 20 och Lukas 24. Joh 20:19 29 berättar att Jesus kommer till lärjungarna på den första veckodagen, den första påskdagen, och igen en vecka senare och så vidare söndag efter söndag, ska läsaren förstå. Lärjungarna blev glada när de såg Herren, står det också. Det är en till synes överflödig upplysning, men det är nog meningen att man ska se den i ljuset av Jesu löfte i avskedstalet: Jag skall se er igen och då skall ni glädjas (16:22) och förstå att Jesus inte bara kommer åter till oss en gång vid tidens slut utan nu på söndag. Här förklaras ursprunget till söndagen, Herrens dag. Den kristna församlingen firade påsk en gång i veckan långt innan den firade påsk en gång om året. Luk 24:13 32 berättar om vandringen till Emmaus som börjar med bibelutläggning och fortsätter med en måltid. Här förklaras ursprunget till den kristna gudstjänstens grundstruktur, Herrens ord och Herrens bord. En tredje bibeltext av särskild betydelse är givetvis den som finns i fyra varianter och innehåller nattvardens instiftelseord, men i det sammanhanget är det också befogat att, som handboksgruppen gör, hänvisa till allt som sägs i evangelierna om den gemenskap Jesus stiftade vid måltider dessförinnan. Uttrycket på Jesu tid (sidan 11) bör dock undvikas. Gudstjänsten har sin mening i att Jesu tid är nu. Det är nu han kommer till oss i ord och sakrament. Sambandet mellan gudstjänsten och det kristna livet i vardagen är viktigt. Vad man skriver om att gudstjänstens vardagsförankring bekräftas i den avslutande sändningen stämmer dock inte så bra med vad denna avslutande del faktiskt innehåller (tack och lov, välsignelse, psalm, postludium och kanske sändningsord). Men det utgör ett gott skäl för att placera kyrkans förbön här, efter både predikan och nattvard, just innan man går ut i den värld vi ber för; vi återkommer till detta. 3.2 Handbok för kyrka, församling och individ Att analysera gudstjänsten utifrån de tre nyckelorden kyrka, församling och individ är i många fall fruktbart. Samtidigt kan det som alla analysscheman leda vilse om det tillämpas mekaniskt, så att varje gudstjänstmoment placeras på en av de tre nivåerna. Predikan, till exempel, har till uppgift att utlägga en bibeltext och tillhör såtillvida nivån kyrka, men uppgiften är närmare bestämt att adressera texten till en bestämd församling som ett personligt tilltal till varje individ. Nivåerna kunde snarare betraktas som tre väsentliga aspekter på hela gudstjänsten och alla dess delar. Med detta sagt har domkapitlet inget att invända mot formuleringen av handboksarbetets huvudintention: att handboken lyfter fram det som är centralt i den gemensamma kristna gudstjänsten men att den varken reglerar sådant som tillhör den lokala församlingens ansvarsområde eller fyller gudstjänsten med så mycket förbestämt material att individens fria reflektion och rätt att definiera sig själv inte får plats (sidan 12). Mot bakgrund av betoningen av gudstjänstens individperspektiv bör det finnas alternativ utan många växelläsningar och församlingssvar. Färdiga formuleringar att läsa med i kan stundom fungera som höga trösklar, rentav som övergrepp. 3.3 Gudstjänst i bönens atmosfär Vi instämmer i behovet av öppna formuleringar och tillfällen till tyst bön i kyrkans förbön.
3 3.4 Gudstjänstens musik Vi instämmer i att den lutherska grundidén om gudstjänst på folkspråket bör tillämpas även på gudstjänstens musik, och i att man behöver sjunga in en gemensam skatt av psalmer som folk får en chans att känna igen. Det finns en risk att gamla psalmer försvinner när nya introduceras. Antalet psalmer som olika generationer kan sjunga tillsammans tenderar att bli oroväckande litet. Likaså bör man, som gruppen skriver, öppna för annan liturgisk sång än den gregorianska. Samtidigt måste man dock bemöta risken att denna kyrkans egen sångtradition helt försvinner. Det bör även i fortsättningen finnas fyra gammalkyrkliga alternativ. Liturgisk dans kan berika gudstjänsten men det finns knappast anledning att i handboken ge anvisningar om liturgisk dans för hela församlingen. Det skulle inte bara exkludera rörelsehindrade utan många andra som föredrar att fira gudstjänst i huvudsak genom att lyssna och delta i bön och sång (sidan 24), kanske särskilt mindre vana deltagare, som man alltid bör räkna med, inte bara bland sorgehus. 3.5 Förlåtelse på försoningens grund Vi instämmer helt i de kloka övervägandena under denna rubrik. Det är en tråkig tradition vi fått att det första samtalsämne vi tar upp när vi samlas för att möta Gud är vars och ens synd och skuld. Det är också olyckligt att söka mildra detta genom att snarare bekänna otillräcklighet, felsteg, brist på helhet och ro och sålunda i handboken skuldbelägga svaghet genom att ge förlåtelse för den. Det är inte heller befogat att bekänna vår tillhörighet till en fallen värld som envars personliga skuld. Syndabekännelse och bön om förlåtelse hör hemma i en redan etablerad god relation till Gud och bör inte alls tillåtas i huvudgudstjänstens början. En utförlig bekännelse av synd och skuld, följd av en tydlig villkorslös avlösning, kunde i huvudgudstjänsten ha sin plats efter predikan och trosbekännelsen under söndagarna i fastan, särskilt passionstiden, i varje fall på Långfredagen och på Domssöndagen men i övrigt vara fakultativ. 3.6 Det predikade ordet Att predikan förbereds i dialog med andra kan vara bra för både predikant och församling men tillhör knappast det som bör få plats i kyrkohandbokens anvisningar, särskilt som predikans samtalskaraktär och individens plats i predikan också kan befordras på andra sätt. En stunds tystnad efter predikan kan handboken däremot gärna rekommendera. 3.7 Nattvarden Nattvardsbönens teologiska tyngd gör att dess formulering inte till någon del bör lämnas fri. Den bör i sin helhet vara resultatet av väl genomtänkta teologiska och pastorala överväganden och god formuleringsförmåga. I en del nya nattvardsböner som nu sprids på sina håll i vår kyrka finns till exempel klara uttryck för romersk mässofferslära. Man kan redan idag säga att erfarenheten visar att handboken här inte bör ge utrymme till fria formuleringar. Ett problem med HB 86 är dock nattvardsbönernas längd. Hur länge orkar vi bedja nattvardsbönerna? frågade Rolf Larsson i Svensk kyrkotidning redan 1995. Till det som kan undvaras hör förböner, eftersom kyrkans förbön har sin egen plats i gudstjänsten och inte tar bättre för att den fördubblas. Undvaras kan också den del av nattvardsbönen som kommer efter instiftelseorden. I den romerska mässan är den nödvändig, den är höjdpunkten, ty det är då mässoffret frambärs, sedan instiftelseorden lästs och transsubstantiationen skett. Men i den evangeliska mässan frambärs inte Kristus till Fadern utan till församlingen, kommunikanterna, när de går in i den natt då Herren blev förrådd och samtidigt in i Guds rikes glädje. Måltiden är höjdpunkten, och dit bör man komma rätt snart efter instiftelseorden, den berättelse församlingen går in i. Den allvarliga nackdelen med de långa nattvardsböner vi har i HB 86, samtidigt som uppfinningsrikedomen växer när det gäller att få måltiden att gå undan, är att tyngdpunkten förskjuts alltmer från måltiden till bordsbönen. Vad som behövs är en kort, pregnant och vacker
4 bön som leder över från Sanctus till instiftelseorden. Och det finns väl redan i bön B i HB 86, delen före instiftelseorden. Frågan om odöptas tillträde till nattvarden finns det anledning att resonera om men inte just i handboksarbetet. 3.8 Livets gudstjänster Dop i huvudgudstjänst har lanserats med en viss ensidighet. Om det praktiseras bör det i möjligaste mån utformas så att församlingen inte känner sig som åskådare till en familjehögtid. Vid separata dopgudstjänster bör kyrkvärdar och andra från församlingen delta. Det är ingen nackdel om dopföljet känner sig som deltagare i en församlingshögtid. Förhållandena är så olika i olika församlingar att det knappast är befogat att i handboken ge generella anvisningar om dop eller inte dop i huvudgudstjänsten. 3.9.1 Delaktighet Det är värt att tänka på att delaktighet också kan innebära att gudstjänsten inte har alltför mycket av liturgiska moment där den enskilde förväntas läsa med i sådant man kanske känner sig främmande för. 3.9.2 Gudstjänst med alla Det är en angelägen ambition att alltid teckna Herrens bön och Välsignelsen men det är nog inte realistiskt att göra det till ett obligatorium utan det bör anges som en möjlighet. 3.10 Terminologi Ambitionen att skapa en gemensam grundordning för högmässa och gudstjänst utan nattvard (sidan 27) och undvika ordningar tänkta för specifika grupper (sidan 25) är utmärkt. Ambitionen bör innebära att söndagsmässa och söndagsgudstjänst försvinner som särskilda ordningar och att Kyrie och Gloria har sin plats i varje huvudgudstjänst. Behovet av barnvänlig gudstjänst kunde tillgodoses genom alternativ inom den gemensamma grundordningen eller helst genom att barn kan gå till en söndagsskola under en del av högmässan/gudstjänsten. Begreppet huvudgudstjänst är inte idealiskt, men gemensam gudstjänst är sämre, eftersom det signalerar att andra gudstjänster inte vore till för alla. Begreppet kyrklig handling är inte heller idealiskt, men livets gudstjänst är minst lika illa, ty vilken gudstjänst skulle inte vara det? Frågan är om man alls måste ha en gemensam term för dop, konfirmation, vigsel och begravning. 3.11 Slutsatser för handboksarbetet Utöver vad som sagts ovan har vi följande kommentarer. Punkt 9. Det kan vara onödigt att föreskriva tre textläsningar i varje huvudgudstjänst, men man behöver fundera på hur man då motverkar risken att texter ur GT och breven med tiden helt försvinner från en del församlingars gudstjänst. Åtminstone två textläsningar bör nog föreskrivas. Punkt 21. Det är i hög grad önskvärt att musiken vid dop, vigsel och begravning bättre integreras i gudstjänsten Punkt 23. Vi avråder från ett mekaniskt placerande av enskilda gudstjänstmoment på bara en av de tre nivåerna kyrka, församling, individ; se ovan under 3.2. Punkt 24. Gudstjänstens utgångspunkt är inte att vi är olika utan att vi är lika, att vi delar vissa grundvillkor i livet, är skapade till Guds avbilder och inte kan frälsa oss själva från skuld och död. 4 Inkluderande språk 4.4 Slutsatser för handboksarbetet Vi instämmer helt i vad som sägs i punkt 1 9.
5 Punkt 10 tycks utgå från en motsats mellan Guds övermakt och Gud som befriare. Guds makt att befria beror emellertid just på Guds övermakt över ondskans makter. Hans arm är stark och mäktig mot övermodets män (Psalmer i 2000-talet 845:2). Punkt 11 varnar med rätta för könsbestämda schabloner. Det kan vara värt att påminna om att GT:s mansbild inte är densamma som Vilda västerns utan kan uttryckas som i Psalt 103: Som en far visar ömhet mot barnen B. Kommentarer till Mässans grundordning Samling (eller hellre Inledning ) Samlingen sker genom den heliga Anden. Anden både kallar och församlar oss och utan Anden skulle ingen komma. Det är det första som bör sägas om vad samlingen bygger på. Denna del av gudstjänsten har, som gruppen säger, sin viktigaste funktion i att tydliggöra att gudstjänsten firas i möte med Gud i Jesus Kristus och i den världsvida kyrkans gemenskap (sidan 1). Man kan säga att mötet med Gud är viktigare för församlingen än mötet med dagens ämne, mötet med prästen, mötet med meddelanden av olika slag, vilket alltsammans numera ofta är det första man möter i gudstjänsten. Mötet med Gud är också viktigare än mötet med en enskild församlingsmedlems personliga erfarenheter, delande, som föreslås få sin plats här (sidan 3) men som skulle ge ett alldeles för personligt eller snarare privat förtecken till det som ska vara allas gemensamma gudstjänst. Det skulle motverka just ambitionen att inledningen ska klargöra att gudstjänsten firas i möte med Gud i Jesus Kristus och i den världsvida kyrkans gemenskap. Helst borde handboken inte medge vare sig detta eller beredelsen i gudstjänstens inledning. Gloria och Laudamus uttrycker kyrkans glädje över Guds närvaro i Jesus Kristus, säger man (sidan 3) men varför undvika en trinitarisk formulering? Denna den världsvida kyrkans lovsång är ju uttryckligen en lovsång till Fadern, Sonen och Anden. Det är tveksamt om möjlighet bör ges att be Dagens bön redan i Inledningsorden. Samlingens/Inledningens tema är mötet med Gud snarare än mötet med dagens ämne. Tidigare var kollektbönen inledningen till Ordets del i gudstjänsten och det är alltjämt en god mening i att inleda dagens bibelläsningar med Dagens bön. Ordet Predikan är en adressering av Guds tilltal i bibeltexten till dem som just nu lyssnar, inklusive predikanten det vore en mer precis formulering av den första meningen under rubriken Predikan på sidan 4. I nästa mening instämmer vi utan reservation: I alla predikningar finns en samtalets dimension, när Guds tilltal möter lyssnarens gensvar, motstånd eller nya reflektioner (sidan 1, 4). Det gäller givetvis även när predikan inte förbereds i ett särskilt predikosamtal med andra människor. Trosbekännelsen hör ursprungligen hemma i dopet och är till sin karaktär en protest mot det onda i tillvaron, inledd med ett uttryckligt avståndstagande från fördärvets makter. När detta sammanhang försvunnit riskerar trosbekännelsen att framstå som en lite omotiverad uppräkning av trossatser. Vi förordar dock att trosbekännelsen kvarstår som ett obligatoriskt moment eftersom det förtydligar gudstjänstens kristna identitet att vi instämmer i den världsvida kyrkans bekännelse. Måltiden Vi får bära fram våra liv, vi bär fram oss själva, säger gruppen (sidan 2 resp. 4), men det är inte i nattvarden utan i vardagslivet som vi uppmanas att frambära oss själva som ett levande och heligt offer (Rom 12:1). Stället syftar inte på nattvarden. Våra liv bär vi fram som offer i vardagslivets tjänst åt varandra, det är enligt Rom 12:1 vår andliga gudstjänst. Vad vi bär fram i
6 nattvarden utom bröd och vin är vår synd och i gengäld ger Gud oss Kristus i bröd och vin i ett saligt byte. Om Herrens bön sägs att den markerar vår samhörighet med den världsvida kyrkan (sidan 5). Det gör den ju också, men den har en mängd motiv av vilka samhörigheten i kyrkan närmast är en bonus. Sändning (eller hellre Avslutning ) Att förlägga meddelanden hit är en utmärkt idé (utom kollektpålysningen som bör ske strax före den psalm då kollekten tas upp). Meddelanden gör sig bäst så kort tid som möjligt innan det meddelade äger rum. Som första moment i högmässans avslutande del skulle kyrkans förbön ha sin bästa plats, direkt efter tackbönen efter måltiden. I HB 86 har den sin plats i högmässans centrum mellan predikan och nattvarden. Men det splittrar gudstjänsten när fantasin mitt emellan dessa två höjdpunkter genom en rätt lång förbön ska ut i den värld där vi lever till vardags och sedan in igen till nattvarden. Nattvarden skulle vinna på att komma närmare högmässans centrum tidsmässigt i stället för att riskera att förnimmas som ett påhäng mot slutet. Kyrkans förbön skulle vinna på att inte splittra gudstjänsten genom att skilja predikan och nattvard åt utan bedjas mot slutet. Då ber vi för den värld som vi nu snart går ut i igen. Det skulle verkligen bli tydligt att sändningen håller samman gudstjänsten med vardagens liv (sidan 5). Hela högmässan skulle vinna på att både ord och sakrament har sin plats i centrum och inramas av bön och lovsång. Handboken bör åtminstone ange som en möjlighet och gärna som huvudalternativ att kyrkans förbön får sin plats efter kommunion och tackbön. På domkapitlets vägnar: Erik Aurelius Esbjörn Särdquist Vid den slutliga handläggningen har, förutom biskopen, deltagit ledamöterna Anders Alberius, Eva Elfwering, Lennart Allbro, Birgitta Ekdahl och Carl-Gustaf Lundström. Föredragande har varit stiftsadjunkt Esbjörn Särdquist.