Kulturhistorisk utredning av Gladhammars gruvområde

Kulturhistorisk utredning av Gladhammars gruvområde Kalmar läns museum Rapport 2004

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING... 3 INLEDNING... 3 HISTORIK... 3 FÄLTINVENTERING... 3 KULTURHISTORISKT VÄRDE...3 KONSEKVENSBESKRIVNING... 4 INLEDNING... 5 UPPDRAGET... 5 BAKGRUND... 5 UNDERSÖKNINGSOMRÅDET... 6 METOD OCH KÄLLOR... 6 HISTORIK... 7 1500-TAL. JÄRN OCH TYSKAR... 7 1620 1655. KOPPAR OCH HOLLÄNDARE... 7 1738 1763. SOHLBERGSKA PERIODEN... 8 1763 1795. CEDERBAUMSKA PERIODEN... 8 1820 1826. KOBOLTBRYTNING I KNUTSSCHAKTET... 9 1875 1892. GLADHAMMARS GRUVAKTIEBOLAG... 9 1900-TALET. ENSTAKA FÖRSÖK... 10 DE HISTORISKA KARTORNA... 10 HISTORISKA KARTOR ÖVER GRUVOR OCH HYTTOR... 10 1636 års karta över anläggningarna... 10 1700 års avmätning över Mörghult... 11 1764 års karta över gruvfältet... 12 1774 och 1776 års gruvprofiler... 12 1781 års avmätning över Torsfall... 13 1785 års avmätning över Tjursbo... 14 1785 86 och 1797 års storskifteskartor... 15 1845 47, 1865 66 och 1872 84 års laga skifteskartor, samt rågångsbestämning 1915... 15 1887 års gruvkarta... 15 SAMMANFATTNING AV FAKTA UR KARTORNA MOT BAKGRUND AV ÖVRIG HISTORIK... 17 Holländarefältet... 17 Sohlbergsfältet... 18 Ryssgruvefältet... 19 Hyttorna... 19 KULTURHISTORISK FÄLTINVENTERING... 19 RESULTAT AV FÄLTINVENTERINGEN... 19 SAMMANFATTANDE KARAKTERISTIK... 19 Holländarefältet... 19 Sohlbergsfältet... 21 Ryssgruvefältet... 22 Hyttområdet... 22 ÖVERGRIPANDE KULTURHISTORISK VÄRDERING... 22 ANTIKVARISK STATUS... 22 RIKSINTRESSET... 22 ÖVERSIKTSPLAN... 23 KULTURMINNESVÅRDSPROGRAM... 23 1

OM KULTURHISTORISK VÄRDERING... 23 BERGSBRUK I SVERIGE OCH TJUST EN ÖVERSIKT... 24 BERGSBRUKSMILJÖER I SVERIGE OCH TJUST NÅGRA EXEMPEL... 24 Loos koboltgruvor, Gävleborgs län... 25 Tunabergs koppar- och koboltgruvor, Södermanlands län... 25 Vena koppar- och koboltgruvor, Örebro län... 25 Riddarhytte malmfält, Västmanlands län... 25 Åtvidabergs koppargruvor, Östergötlands län... 26 Solstads koppargruva... 26 Skälö koppargruva... 27 Stenebo järngruva... 27 GLADHAMMARS GRUVOR - HISTORISKT INNEHÅLL... 27 Enskild betydelse... 27 De större sammanhangen... 28 GLADHAMMARS GRUVOR - BEFINTLIG MILJÖ... 28 Komplexitet... 28 Det jämförande perspektivet... 29 BERÄTTELSERNA... 30 BESÖKSMÅLSASPEKTEN... 30 VÄRDERING AV OBJEKTSTYPER, OMRÅDEN OCH ENSKILDA OBJEKT... 31 VÄRDERING AV OBJEKTSTYPER... 31 Gruvor och stollgång... 31 Gråbergsvarp... 31 Slagg och skärsten... 32 Avfallen i Tjursbosjön... 32 Gruvarbetarbostad... 32 Husgrunder... 33 Betongfundament och transformatorstation... 34 Vägar och kanaler... 35 OMRÅDEN OCH OBJEKT AV SÄRSKILT KULTURHISTORISKT VÄRDE... 35 Holländarefältet... 35 Tjursbosjöns strand... 35 Sohlbergsfältet och Ryssgruvefältet... 36 Hyttområdet... 36 KONSEKVENSER FÖR KULTURMILJÖN AV DE FÖRESLAGNA ÅTGÄRDERNA... 36 FÖRESLAGNA EFTERBEHANDLINGSMETODER... 36 KONSEKVENSBESKRIVNING... 37 Moräntäckning av avfallen... 37 Igengjutning och övertäckning av gruvhålen... 38 Pluggning av stollgången... 38 Injekteringstätning... 38 Dammar, reningsanläggningar, nedgrävda barriärer och tätskärmar... 38 Sanering av avfall i sjön... 39 SLUTDISKUSSION... 39 SAMMANFATTANDE VÄRDETEXT... 39 FÖRHÅLLNINGSSÄTT OCH PRINCIPER VID EFTERBEHANDLINGEN... 40 En etappvis sanering... 40 En selektiv sanering... 40 Bättre att lägga till än att ta bort... 40 Reversibla lösningar... 40 Dokumentation... 41 REFERENSER... 42 LITTERATUR... 42 ARKIVALIER... 43 Bilaga 1. Redovisning av fältinventeringen. Lämningslista. Bilaga 2. Kravspecifikation. 2

Sammanfattning Inledning Denna kulturhistoriska utredning av Gladhammars gruvområde har utförts under april och maj 2004 av Kalmar läns museum på uppdrag av Västerviks kommun. Bakgrunden är att en större utredning om en eventuell efterbehandling av gruvområdet genomförs, eftersom miljön vid gruvorna är kraftigt förorenad av tungmetaller. Den kulturhistoriska utredningen omfattar historik, fältinventering, värdering och konsekvensbeskrivning. Undersökningsområdet utgörs av hela gruvområdet, samt ett hyttområde beläget ca 1,5 kilometer från gruvorna. Det bör framhållas att alla slutsatser, värderingar och kommentarer i denna rapport är från Kalmar läns museum. Historik Under 1500-talet producerades, åtminstone periodvis, järnmalm och tackjärn i Gladhammar. Från 1620-talet då produktionen omlades till koppar, fram till 1635 var verksamheten vid berget omfattande. Brytningen skedde då i det centrala gruvfältet, Holländarefältet, omkring vilket ett gruvsamhälle byggdes upp. En hytta, flera verksbyggnader och bostäder fanns vid Torsfallsån. Årtiondena efter 1635 fortsattes driften i minskad skala, för att upphöra helt mellan 1655 och 1738. På 1740- och 1750-talen togs det sydöstra gruvfältet, Sohlbergsfältet, upp och troligen även Ryssgruvan i det nordvästra fältet, men kopparproduktionen förblev blygsam. Perioden 1763 1795 intensifierades brytningen i Holländarefältet återigen. Uppfordringsverk, en stollgång och en sträckort anlades. År 1777 började man även bryta koboltmalm. Hyttan, jämte ett flertal bruksbyggnader, låg som tidigare vid Torsfallsån. Perioden ca 1800 1820 låg gruvorna troligen öde. Åren 1820 1826 bröts en del kobolt i Holländarefältet och under denna period flyttades förmodligen vidareförädlingen av malmen till själva gruvområdet. Från 1827 stod gruvfältet åter öde fram till ca 1875, då en mer storskalig brytning återupptogs. Vid denna tid uppfördes bostäder och flera olika verksbyggnader, bl.a. två olika hyttor, på gruvområdet. Från 1880-talet minskade malmen och 1892 lades Gladhammars gruvor ned. Under 1900-talet har endast undersökningsverksamhet förekommit på gruvområdet. Fältinventering Under fältinventeringen påträffades och registrerades ett stort antal lämningar. Sammanlagt gjordes 92 beskrivningar. Förutom gruvor, skärpningar och gråbergsvarp, finns även slaggvarp, husgrunder, en bevarad arbetarbostad, fossil åker, samt dikes- och vägsystem inom undersökningsområdet. Holländarefältet är det största gruvfältet och även det område som hyser flest kulturhistoriska lämningar. Detta gruvfält karakteriseras av en hög komplexitet med olika kronologiska horisonter och en stor variationsrikedom avseende lämningstyper. Flera av gruvorna uppvisar spår av tillmakning. Sohlbergsfältet är en relativt komplex kulturmiljö, där gruvvägen och dikessystemen utgör karakteristiska lämningar. Gruvmiljöerna i Ryssgruvefältet har en lägre komplexitet. Hyttområdet är en kulturmiljö med viss komplexitet som dock påverkats kraftigt av sentida förändringar. Kulturhistoriskt värde Gladhammars gruvområde har ett högt kulturhistoriskt värde. Området utgör fast fornlämning och är en del av ett riksintresseområde för kulturmiljövården. Gruvområdet hyser spåren av en 3

månghundraårig industriell verksamhet och är en av de äldsta industriellt präglade platserna i Kalmar län. I gruvområdet återfinns ett rikt och varierat spektrum av lämningar som tillkommit ur gruv- och bruksverksamheten. Gruvornas historia innehåller många drag som kan ses som typiska för svensk bergsnäring under olika tidsskeden. Gruvområdet är ett av de största och historiskt mest intressanta i ett område där bergsnäringen utgör en del av och en bakgrund till den fortsatta industriella utvecklingen in i vår egen tid. Gladhammars gruvor utgjorde under 1700-talet en del av ett regionalt bruksimperium och en större bruksregion. Det stora tidsdjupet, variationen i lämningstyper, den historiska representativiteten och de regionala sammanhangen stärker både de vetenskapliga och de upplevelsemässiga värdena vid Gladhammars gruvor och bidrar till att en mångfald av berättelser kan ta sin utgångspunkt i gruvmiljön. Miljön har även i övrigt många goda förutsättningar för att utvecklas som besöksmål. Eftersom miljöns upplevelsevärden är begränsade, krävs det dock troligen att en besöksgruva iordningställs för att Gladhammarsfältet skall fungera som ett självständigt och starkt besöksmål. Vid en eventuell efterbehandling av gruvområdet bör man främst värna om de äldsta beståndsdelarna av kulturmiljön, om den mångfald av lämningstyper som finns inom området, samt om de delar av miljön som besitter de starkaste upplevelsevärdena. Själva gruvorna, stollgången, gråbergsvarpen och den bevarade arbetarbostaden besitter höga eller mycket höga kulturhistoriskt värden av både upplevelsemässig och vetenskaplig art. Även slaggvarp och husgrunder har stora vetenskapliga värden, men deras kulturhistoriska värden begränsas av deras lägre upplevelsevärden. Äldre väg- och kanalsystem inom området äger vissa kulturhistoriska värden, främst av upplevelsekaraktär. Avfallen i sjön och de 1900-talslämningar som finns inom området tillmäts ett relativt lågt kulturhistoriskt värde. Då mångfalden av lämningstyper ses som central för gruvområdets övergripande kulturhistoriska värde bör man undvika att helt utradera någon lämningstyp vid efterbehandlingen. Det är ur antikvarisk synvinkel lämpligt att genomföra åtgärderna selektivt, så att vissa områden lämnas utan åtgärd. Holländarefältet, i synnerhet dess nordvästra del, utgör ett kulturhistoriskt kärnområde med en mängd olika lämningstyper som representerar gruvområdets hela driftstid. Utredningen pekar även ut ett centralt beläget parti av Sohlbergsfältet med stora kulturhistoriska kvaliteter. Konsekvensbeskrivning Eftersom utformningen av efterbehandlingen ännu inte står klar kan ingen precis konsekvensbeskrivning göras. Bland de åtgärder som föreslagits som möjliga, är en igengjutning och övertäckning av gruvhålen den sämsta ur kulturmiljöhänseende, eftersom den tillintetgör de mest centrala kulturmiljövärdena i området. Även en täckning av avfallen vid gruvorna påverkar områdets kulturmiljövärden mycket negativt. En pluggning av stollgången eller en injekteringstätning ger troligen inte lika vittgående konsekvenser för kulturmiljön. Konsekvenserna för kulturmiljön av olika typer av reningsanläggningar beror helt på anläggningarnas placering och utformning. Nedgrävda anläggningar vid Tjursbosjöns strand påverkar exempelvis kulturmiljön förhållandevis lite. En sanering av avfallen i sjön anses påverka kulturmiljövärdena marginellt. Då Gladhammars gruvfält med hyttområde utgör fast fornlämning kommer en efterbehandling av området medföra krav på vidare antikvariska insatser. 4

Inledning Uppdraget Föreliggande utredning utgör den kulturhistoriska delen i en huvudstudie av miljön kring Gladhammars gruvor, Gladhammars socken, Västerviks kommun. Huvudstudiens utförs under år 2003 och 2004 av Västerviks kommun i syfte att utreda problematik, risker och möjliga åtgärder för att begränsa läckaget av tungmetaller i gruvområdet. Den kulturhistoriska utredningen syftar till att identifiera och definiera de kulturmiljövärden som finns inom området, samt att beskriva vilka konsekvenser som olika efterbehandlingsalternativ skulle få för kulturmiljön. Resultatet kommer att användas i syfte att utforma ett optimalt efterbehandlingsprogram. Arbetet är utfört i april och maj 2004 av antikvarierna Håkan Nilsson och Lotta Lamke, Kalmar läns museum, på uppdrag av Västerviks kommun. Kravspecifikationen för uppdraget har utformats av en arbetsgrupp med representanter för Västerviks kommun och Länsstyrelsen i Kalmar (se bilaga 2). Det bör framhållas att innehållet i denna rapport helt baseras på Kalmar läns museums utredning, och att alla slutsatser, värderingar och kommentarer är från Länsmuseet. Fig. 1. Gladhammars socken (svart avgränsning) med undersökningsområdena markerade (röd avgränsning).. Utdrag ur fastighetskartan. Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket. Medgivande 507-98-2848. Lantmäteriet. Gävle 2003. Bakgrund Gladhammars gruvor är idag nedlagda, men har i olika perioder brutits på järn-, koppar- eller koboltmalm åtminstone sedan början av 1500-talet fram till slutet av 1800-talet. Malmen har även vidareförädlats i närheten. Inom gruvområdet finns stora volymer avfall från gruvverksamheten, i form av varp, slagg, vaskmull och lakrester. Från 1980-talet fram till idag har man i ett antal studier kunnat konstatera mycket höga värden av framförallt koppar och kobolt, men även av exempelvis bly och arsenik, inte bara i själva avfallen utan även i sjösediment, yt- och grundvatten. Alla dessa ämnen anses ha en hög eller mycket hög farlighet. Det huvudsakliga problemet antas vara att förorenande ämnen kontinuerligt lakas ut ur avfallen och gruvorna, varför en eventuell efterbehandling av gruvområdet nu utreds. År 2002 lät Länsstyrelsen i Kalmar län genom Västerviks kommun genomföra en utökad förstudie av miljöproblematiken vid Gladhammars gruvfält, vilken exemplifierar ett antal tänkbara efterbehandlingsåtgärder. 5

Undersökningsområdet Undersökningsområdet, som omfattar hela gruvområdet, är beläget ca 12 kilometer sydväst om Västervik och ca 5 kilometer nordost om Ankarsrum, mellan riksväg 33 och Tjursbosjöns norra ände. Historisk sett ligger området på delar av Torsfalls, Tjursbo, Lundens och Ekenäs (Svedjemålas) utmarker. Gruvområdet kan indelas i tre fält: Ryssgruvefältet i nordväst med Ryssgruvan och Meijersgruvan, det centralt belägna Holländarefältet och Sohlbergsfältet i sydost. Undersökningen omfattar även hyttplatsen som ligger vid Torsfallsån ca 1,5 kilometer öster om gruvområdet. Hyttan utgör en väsentlig, och kulturhistoriskt oskiljaktig, del av den verksamhet som bedrivits i området. Fig.2. Gruvfälten i Gladhammars gruvor och hyttområdet (ej avgränsat).. Utdrag ur fastighetskartan. Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket. Medgivande 507-98-2848. Lantmäteriet. Gävle 2003. Metod och källor För att beskriva gruvområdets kulturhistoriska innehåll, dess kulturmiljövärden och konsekvenserna av olika föreslagna efterbehandlingsalternativ har området dels studerats utifrån litteratur och historiska kartor, dels genom en kulturhistorisk fältinventering. Den inledande historiken syftar till att ge en överblick över den aktivitet som förekommit i gruvområdet. Avsnittet bygger i stora delar på tidigare publicerat material, men innehåller även uppgifter från visst arkivmaterial. I litteraturstudierna har förekommande uppgifter om den fysiska miljön setts som särskilt relevanta för arbetet. Kunskap om områdets fysiska utveckling och befintliga innehåll har dock primärt erhållits från gruvkartor och lantmäteriakter. Som hjälp i detta arbete har enklare historiska kartöverlägg (translarer av de historiska kartorna) använts. Fältinventeringen som utfördes under åtta dagar innebar att en systematisk genomgång av terrängen i undersökningsområdet gjordes. Den stora mängden kulturhistoriska lämningar i området medförde att merparten av tiden gick åt till dokumentationen (beskrivningar och inprickning på karta) av de kulturhistoriska lämningarna. 6

Beskrivningarna följer i stort Riksantikvarieämbetets riktlinjer för dokumentation av fornlämningar, några blanketter för inrapportering till Riksantikvarieämbetets fornminnesregister har dock inte upprättats. Vid inprickning på kartan har en manuell metod använts, med stöd av GPS har lämningarna prickats in på kartan för senare digitalisering i ArcView. Som kartunderlag användes fastighetskartan och ortofoton. För fältarbetet utgjorde det historiska kartmaterialet en ovärderlig hjälp i arbetet med att lokalisera och bedöma de olika lämningstyperna. Någon digital rektifiering av det historiska kartmaterialet var inte nödvändig för tolkningen. Det äldre kartmaterialet var dessutom av sådan beskaffenhet att tidsåtgången inte stått i proportion till resultatet. Det bör påpekas att fältinventeringen inte täcker de omfattande områden under mark (gruvschakt, orter, stoll) som ingår i gruvmiljön, eller de omfattande gråbergsmassor av olika fraktion som är belägna i Tjursbosjön. Historik 1500-tal. Järn och tyskar Man kan idag inte med säkerhet veta när brytning började vid Gladhammarsberget. De uppgifter som säger att ett bergsbruk på orten förekom redan på 1400-talet, tycks sakna egentlig täckning 1. Troligen bygger de på uppgiften att gruvan tagits upp av Svante Sture, eller under Sturarnas regering som det heter i en lantmäteriakt från 1785. Riksföreståndaren Svante Nilsson Sture (född 1458, död 1512) har då sammanblandats med Greve Svante Sture (född 1517, död 1567). Ett bergsbruk i Gladhammar under 1400-talet tycks dock inte otänkbart, mot bakgrund av att det äldsta belägget är från 1520-talet. De första skriftliga uppgifterna som berör Gladhammarsgruvorna härrör från åren 1526, 1527 och 1530 då Casper Koberg, en invandrad tysk, driver en hytta vid Järnberget vid Västervik. En uppgift gör gällande att det då var 3 4 personer som arbetade på berget. Detta är samtidigt en av de första skriftliga uppgifterna om att bergsbruk förekommer i Tjust. Koberg fick 1530 livstidsmonopol på anläggningen, men eftersom inga uppgifter föreligger från 1530- eller 1540-talet antas driften ha avstannat rätt snart. Från början av 1550-talet finns ett par handlingar som indikerar att viss brytning förekom i Gladhammar, troligen i tysk regi. Denna drift antas dock inte ha fått någon större omfattning. Greve Svante Sture, som erhöll Västerviks grevskap år 1561, skall ha tagit initiativ till driftens återupptagande. År 1565 drevs ett järnbruk i Kronans regi vid Åby gård vid Gamla Västervik (Gamleby) som antas ha baserats på malm från Gladhammar. Från 1587 finns en uppgift om ett nyupptäckt järnberg i Torsfall, Gladhammars socken. Av Västerviks exportuppgifter att döma var bergsbruket på trakten dock ganska slumrande decennierna kring sekelskiftet 1600. 2 1620 1655. Koppar och holländare 1619 besökte Gustav II Adolf Gladhammarsberget, varefter han verkade för att en sammanslutning av Västerviksborgare, ett Bergskompani, fick rättigheterna till berget och järnproduktionen. Bergskompaniet arrenderade genast ut sina rättigheter till en holländare och tre år senare övertog två andra holländare rättigheterna. Redan efter några år hade malmens kopparinnehåll ökat i den grad att man övergick till att producera koppar. Under den holländska perioden upplevde Gladhammars gruvfält en storhetstid, att döma av den aktivitet som då rådde där. Vägen till Västervik 1 Lindberg, 1933. 2 Lindberg, 1933. Hoppe, 1884. Svenska män och kvinnor (Sture, Svante). 7

iordningställdes, ett gästgiveri inrättades vid Torsfall och Gladhammarsberget blev tidvis marknadsoch tingsplats. Då fyndigheterna försämrades uppstod emellertid oenigheter i bolaget och 1635 återvände holländarna till sitt hemland. 3 Trots att regeringen 1636 bestämde att berget skulle ligga öde, gjordes vissa försök att igångsätta anläggningarna under 1640- och 1650-talen. I början av 1640-talet drevs de av ett konsortium av Västerviksborgare, men man lyckades inte få upp produktionen. Något bättre lyckades Hindrich Meijer von Berge som hade ensamrätt på gruvdriften från 1646 till sin död 1655. Kopparproduktionen förblev dock blygsam och vid Meijers död indrogs gruvorna till Kronan och förklarades öde. Möjligen kan en viss sovring i varpen ha förekommit under några år efter Meijers död, men i källorna återfinns ingenting som tyder på att gruvorna bröts under det sena 1600-talet. Abraham de Besche fick visserligen privilegium på anläggningarna 1662, men tycks aldrig ha utnyttjat detta. 4 1738 1763. Sohlbergska perioden Gruvfältet tycks ha legat öde ända till år 1738 då ett bolag med bl.a. bergmästare Erik Sohlberg fick tillstånd att sovra i varpen, göra försök med malmbrytning och uppföra en provsmälthytta. Anläggningarna, med dammar, rostverk, hytta m.m. iordningställdes. Främst byggde produktionen på sovring, men tre nya gruvor togs också upp: Enigheten, Ostadigheten och Skillsmässan. De nya gruvorna visade sig dock svårarbetade och magra och gruvdriften avslutades redan 1747. De större gruvorna på fältet bearbetades troligen inte alls under denna tid. Från slutet av 1740-talet togs driften över av Jonas Sohlberg, men från slutet av 1750-talet tillföll anläggningarna finansiären Didrich Maechel. Jonas Sohlberg fortsatte vissa försök och tog bl.a. upp gruvorna Prins Carl och Hoppet i samma område som de under 1740-talet upptagna gruvorna. Resultaten av hans försök blev magra och kopparproduktionen förblev blygsam. 5 1763 1795. Cederbaumska perioden 1763 inköptes anläggningarna med rättigheter av bruksmagnaten och bergsrådet Peter Christopher Cederbaum på Helgerum. Cederbaum tog sig an företaget med stor optimism och energi. Han upprättade förteckningar över såväl inventarier som arbetskraft, lät upprätta en plan för brytningen, gjorde diverse inmutningar runtom i regionen och lät rusta upp anläggningarna. Redan 1764 hade en ny lave med hästvind uppförts över Svenska gruvans öppning. Samma år inleddes anläggandet av den 271 meter långa stollgången Sancte Pehrs Nyckel som går mellan Tjursbosjön och Tyskgruvan. Stollgången tog nio år att färdigställa. 6 Cederbaum lyckades få upp produktionen i Gladhammar, men hans kostnader var samtidigt så stora att han aldrig fick någon lönsamhet i företaget. Som väl var hade Cederbaum även inköpt Mörtfors kopparverk och den vinstgivande Solstads gruva 1767. År 1777 påträffades kobolt i Knuts schakt och 1786 hade detta resulterat i flera hundra skålpund (100 skålpund = 42,5 kg) ren kobolt. Cederbaum fick med åren allt svårare att sköta sina företag. 1781 begärde Cederbaum ett års vila i Gladhammar. Då han avled 1795 hade gruvdriften redan avstannat och hyttan lades ned efter ett par år. Den Cederbaumska tiden hade då trots allt varit den viktigaste i Gladhammars kopparbruks historia. 7 3 Lindberg, 1933. 4 Lindberg, 1933. Lehman, 1953. 5 Lehman, 1953. Hoppe, 1884. 6 Lehman, 1953. 7 Lehman, 1953. Hoppe, 1884. Hoppe, 1887. 8

Peter Christopher Bauman, adlad Cederbaum (född 1733, död 1795) Bergsråd, bruks- och industrimagnat. Ärvde bl.a. Ankarsrums och Tovehults järnbruk och Helgerums gods. På Helgerum lät han uppföra ett rokokoslott med paviljonger som inhyste proberkammare (ung. geologiskt laboratorium) och mineralkabinett. Mineralkabinettet finns idag på Fredriksbergs herrgård. På Helgerum lät han anlägga pappersbruk och garveri. Cederbaum drev även ett skeppsvarv och ett tegelbruk, samt var delägare i Lovers alunbruk och i Kosta glasbruk. Han verkade för att dominera kopparproduktionen i Västerviksområdet, och drev bl.a. Leboda, Gladhammars, Solstads och Skälö gruvor (samt Tunabergs gruvor i Södermanlands län) och dessutom kopparverken i Mörtfors och Gladhammar. Kobolt är ett metalliskt grundämne som räknas till de s.k. övergångsmetallerna. I jordskorpan förekommer det bland annat som mineralet koboltglans, ofta tillsammans med järn, nickel och koppar. I äldre tid, från 1500-talet fram till slutet av 1800-talet, bestod koboltproduktionen huvudsakligen av framställning av s.k. smalt (ibland kallat smalts eller koboltglas), ett blått färgpigment för glas, glasyrer, emaljer och målarfärger. Pigmentet framställdes genom att koboltrika mineral upphettades tillsammans med kvarts och pottaska (kaliumkarbonat), varefter den stelnade smältan (kaliumkoboltsilikat) pulveriserades. Även andra pigment med kobolt finns, ex koboltblått. Smalt tillverkades framförallt i Sverige, Norge, Ungern och Sachsen. Från 1907 har den metalliska användningen successivt ökat och idag har kobolt sin största betydelse som legeringsmetall i olika högpresterande material. 8 1820 1826. Koboltbrytning i Knutsschaktet Inget återfinns i källorna om Gladhammarsgruvorna förrän 1820 då man tagit upp arbete i Knutsschaktet på 83 m djup. Redan tre år senare sinade kobolten i Knuts schakt och ytterligare tre år senare lades allt arbete vid verket ned. Under denna tid hade man ett krossverk av Owens konstruktion med hjul av järn. Slamningen skedde för hand och järnet avskildes med magnetstänger. Uppgiften tyder på att man nu frigjort sig från behovet av vattenkraft, eftersom man mekaniskt- magnetiskt anrikade malmen med hjälp av en ångmaskin. Något uppenbart behov av verksbyggnader vid hyttbacken fanns alltså inte längre. 9 1875 1892. Gladhammars Gruvaktiebolag Efter det att man nedlagt brytningen 1826, kan möjligen viss sovring av varpen ha förekommit tills Gladhammars Gruvaktiebolag lät uppföra en ny anläggning 1875. Det var vid denna tid man tog upp Odelmarksgruvan, en rik koboltgruva, som arbetades till 1879 då den knappt var brytvärd längre. I början av 1880-talet meddelas att gruvarbetet är betydligt minskat, koboltpriset står lågt och tillräckliga lager för extraktionsverket finns. År 1892 skriver den ansvarige gruvingenjören i en verksamhetsberättelse över åren 1888 1891: Under de 4 år som undertecknad haft tillsynen öfver nämnda gruffält sig anförtrodd, hafva malmtillgångarna efter hand allt mer och mer minskats och äro nu, vid grufvans läggande så gott som inga. Och efter allt hvad som kan spåras i såväl äldre som nyare relationer måtte det egentligen blott hafva varit under Odelmarks grufvans utbrytande, som grufvorna lemnat någon större vinst samt vid några andra tillfällen. Brytningen under den i verksamhetsberättelsen behandlade perioden har i stort bestått i att tidigare kända malmer brutits. En ny malmfyndighet hittades dock i fältriktningen från Bondegruvan år 1890. Malmen, som låg på 70 meters djup och var 30 meter lång, var dock utbruten inom två år. Av verksamhetsberättelsen framgår även att mycken möda har lagts på att finna nya 8 Nationalencyklopedin (kobolt), 1993. 9 Hoppe, 1884. 9

parallella malmgångar, bl.a. har flera tvärorter upptagits, men utan gynnsamt resultat. Produktionen, av exportmalm, skärsten och nas (för förklaring av dessa begrepp, se sid. 17f) hade sålts till Tyskland. Gruvingenjören uttrycker sin förståelse för att ägarna tröttnat på förlustföretaget, men menar att det finns gott hopp om att finna mer malm i berget. I februari 1892 lades gruvan ned. 1900-talet. Enstaka försök Någon kommersiell brytning har inte förekommit i Gladhammarsfältet sedan nedläggningen 1892. Aktiviteten inskränker sig till olika typer av undersökningar. Idag är alla utmål i Gladhammarsfältet sönade, d.v.s. ingen försvarar längre brytningsrätten. Utmålet Solbergsgruvan, samt utmålen Lundgruvan nr 1 och 2 som ligger nordost om det förstnämnda, försvarades senast av Boliden Mineral AB, men sönades 2000-01-01. Övriga sju utmål innehades senast av Josef M Berglund, Ludvika och sönades redan 1969-04-01. 10 På 1930-talet genomförde AB Elektrisk Malmletning undersökningar i Sohlbergsfältet avseende guld. Dels gjordes omfattande geofysiska undersökningar med elektriska mätningar, dels togs borrprover om sammanlagt 40 meter. Möjligen togs några skärpningar upp. 11 Den mest omfattande verksamheten i gruvorna under detta sekel, skedde åren 1952 1953 i regi av en stor privat gruvägare: Lars Berglund i Ludvika. Berglund lät bl.a. pumpa ur Bondegruvan och driva en relativt lång ort (ca 150 meter?) från denna gruva mot Sohlbergsfältet. Sammanlagt togs ett tjugotal borrprover, bl.a. från den nya orten. Vid denna tid uppfördes en spelbyggnad mellan Holländare- och Svenskgruvorna, samt någon form av mast över Bondegruvan. 12 Boliden Mineral AB köpte några av utmålen ca 1960 och genomförde under 1970- och 1980-talen undersökningar i området, avseende kobolt, kvarts och guld. På 1970-talet genomfördes provtagningar av hällar och varp i Sohlbergsfältet. Bl.a. grävdes fyra diken, vilka troligen återställdes. På 1980-talet utfördes diverse mätningar och sex stycken borrhål om totalt 924 meter borrades. 13 De historiska kartorna Historiska kartor över gruvor och hyttor 1636 års karta över anläggningarna År 1636 då Riksrådet beslöt att lägga Gladhammars gruvfält öde, nedsändes Sekreteraren i Bergsamtet Hans Filip Lybecker för att hålla rannsakning på platsen. Man får förmoda att det är Lybecker som står bakom den osignerade karta som visar hur Gladhammars gruvor och hytta såg ut detta år. Kartan är inte geografiskt riktig, utan får snarast betecknas som en illustration över anläggningarna. Byggnader och gruvor är avritade med stor detaljrikedom. Kartan återger den centralt belägna Holländska gruvan, med överbyggnad/lave och handvind (G). Denna gruva uppges för övrigt ha varit den mest givande. Västerut återfinns i tur och ordning Svenska gruvan (F), Svenska Lichtlochen (E, fritt översatt från tyskan: ljushål ) och ett schakt (D), samtliga med handvind och de två första med taköverbyggnader/lavar. Vidare åt väster följer en gruva som uppges ha varit den som först brukades av arrendatorerna, då som järngruva (A). Den räknas som utgången liksom den intilliggande gamla gruva som uppges ha brukats av svenskarna (C). På längre avstånd västerut ligger så åtta stycken äldre gruvor, varav en är namngiven som Casper Lemels gruva. 10 Muntl. Monika Fernvik, Bergsstaten. 11 Muntl. Benny Mattsson. Geologisk beskrivning, stencil från Boliden Mineral AB. 12 Muntl. Benny Mattsson. Muntl. Roland Fridleifer. 13 Muntl. Benny Mattsson. Geologisk beskrivning, stencil från Boliden Mineral AB. 10

Fig. 3. Delar av karta från 1636 över Gladhammars gruvor, gruvbyn och hyttområdet. Österut från Holländska gruvan återfinns på 1636 års karta: Kistgruvan (H), Tyska gruvan (I) och Nya schaktet (K), alla med handvind och de två senare överbyggda, samt ett Lichtloch till Nya schaktet (L). På längre avstånd österut, bortom ett kärr, ligger Sil-Hansas gruva. De gruvor som betecknas som äldre eller utgångna varierar i djup från ett par meter upp till 28,5 meter (Casper Lemels gruva). De gruvor som varit i drift varierar mellan 39 och 68 meters djup. Nio stycken gruvdrängsstugor av varierande storlek ligger norr om gruvan. En stor vällingklocka, att ringa in och ut arbetet, finns uppsatt i en ek. På hyttbacken återfinns smälthytta med två ugnar (4), rosthus (6) och garmakeri (5). Klensmedja, fängelse, stall, en stor bod och två arrendatorsbostäder ligger också på hyttområdet. Av teckningen framgår att flera av byggnaderna är uppförda i korsvirkesteknik. Kartans schematiska karaktär gör det närmast omöjligt att fastställa de olika gruvornas exakta lägen. Ett försök till tolkning, med början i sydost, kan ändå göras. Nya schaktet med Lichtloch är troligen den senare Bondegruvan. Tyskgruvan och Kistgruvan utgör då det som senare kom att kallas Holländaregruvan. Detta innebär att 1636 års Holländska gruva är den gruva som senare döps om till Svenska gruvan, möjligen en patriotisk gest eftersom denna gruva varit den största och mest givande. 1636 års Svenska gruva med Lichtloch och schakt, måste då döpas om till Tyskgruvorna. Den gruva som uppges som Arrendatorernas första gruva får då antas vara den senare Gamla gruvan, möjligen inklusive den Nya gruvan. Oaktat denna tolknings riktighet i detalj, tycks det som om Holländarefältet är upptaget i sin fulla längd redan 1636. Sil-Hansas gruva, 23 meter djup och belägen bortom kärret, kan tolkas som en äldre gruva belägen i Sohlbergsfältet. 1700 års avmätning över Mörghult Den äldsta lantmäterikartan som berör området är den avmätning av Mörghults ägor som gjordes år 1700. Den sydligaste spetsen av detta hemmans ägor gränsar mot Torsfallsån. Kartan tycks bekräfta att ingen hytta drevs på platsen vid denna tidpunkt, men att en sådan tidigare funnits här. Helt nära ån ligger Hyttetorpet som brukas utan avgift av en gammal inhyses. En damm finns i samma läge som 11

senare, och förmodligen tidigare, men den förefaller endast betjäna en Kronan tillhörig uthjulskvarn som brukas av en arrendator. 1764 års karta över gruvfältet Då Cederbaum inköpt gruvfältet lät han upprätta en brytningsplan och i samband med detta karterades gruvfälten år 1764. Av kartan framgår att det framförallt är Sohlbergsfältet som senast arbetats. Här återfinns de enda byggnaderna i området: smedja, redskapsskjul, gruvstuga och skrädhus. Prins Carls gruva uppges vara nyligen ödelagd. Gruvorna Ostadigheten och Skillsmässan uppges vara öde. Hoppet är den enda gruva som betecknas som gammal, vilket leder tanken till att detta är den Sil- Hansas gruva som återges på 1636 års karta. Ytterligare en handfull mindre gruvor eller skärpningar återfinns i samma område på kartan. Fig. 4. Del av plankarta från 1764 över Gladhammars gruvor. Av kartan framgår bl.a. gruvornas namn och kanalsystemet kring Sohlbergsfältet. Västerut mellan Sohlbergsfältet och Holländarefältet ligger Kiärr- eller Kisgruvan, Sohlbergs gruva och några skärpningar. I Holländarefältet ligger från öster räknat Bondegruvan, Holländargruvan, Svenska gruvan, Tyskgruvan, Gamla gruvan och Nya gruvan, samt några skärpningar. Kartan utvisar också de i väster belägna Hindrich Meijers gruva och Ris- eller Ryssgruvorna. Den av Cederbaum nyligen anlagda laven med hästvandring över Svenska gruvan är utritad. Av kartan kan vidare utläsas att stollen är påbörjad från sjön. Dess planerade fortsatta sträckning till Svenskgruvan, alltså inte till Tyskgruvan som fallet verkligen blev, är utritad. Dessutom finns sträckningen för en alternativ, eller ytterligare, stollgång mellan sjön och Gamla gruvan med på kartan. 1774 och 1776 års gruvprofiler Stollgången stod färdig 1773. En gruvprofil över Tyskgruvan 1774 (se fig. 6, nästa sida) visar hur ett hästvandringsdrivet pumpverk uppfordrar vattnet från gruvbotten på ca 60 meters djup upp till stollens nivå på ca 35 meters djup. Ytterligare en hästvandring ligger intill gruvöppningen. Den driver ett linspel med tunnor som fraktar malm och gråberg upp till stollen, där materialet kan köras ut med skottkärra. Av profilen framgår också att man 1774 drivit Commendörsorten igenom till Svenskgruvan. I motstående vägg har man påbörjat Riddareorten. Brytningen i gruvbotten sker uppenbarligen med krut, eftersom en skjutkoja (skyddskoja?) står upprest mot gruvväggen. 1776 arbetar man tydligen främst i Svenskgruvan, dit linspelet från Tyskgruvan nu överförts. Man arbetar dels med brytning vid gruvbotten, dels med Commendörsortens fortsatta sträckning mot 12

Holländaregruvan. Ett handdrivet pumpverk för gruvvattnet upp till Commendörsortens nivå. En odetaljerad profilkarta över Prins Carls gruva från samma år indikerar att viss brytning förekom, eller planerades, i denna gruva. 1781 års avmätning över Torsfall Den avmätning över Torsfall som gjordes år 1781 ger detaljerad information om hyttområdet. Till detta område räknas nu även den del av Mörghults tidigare ägor som ligger närmast norr om Torsfallsån. På den norra sidan om ån ligger, en mjölkvarn (q), en garhytta (n), ett rosthus (o) och en spannmålsbod. Söder om ån ligger smälthytta (k), en gammal knippsmedja (l), ett kolhus (m), ett rosthus (o), några bruksarbetarbostäder med kryddträdgårdar (t), bokhållarens byggnader (r), hans trädgård (s), kryddgård och åker- och ängslycka (B). Av beskrivningen framgår även att lyckan tidigare legat under Gladhammars Frälsegård. Den skissmässiga framställningen i 1636 års karta, innebär att en jämförelse mellan de båda kartorna knappast låter sig göras. Smälthyttan förefaller dock ligga i samma läge som tidigare. 1781 års akt redovisar ingen information om gruvområdet, trots att det karterade området i sin södra del tangerar Holländarefältet. Fig. 5. Hyttområdet 1781. Detalj ur karta från 1781. 13

Fig. 6. Profil genom Tyskgruvan 1774. 1785 års avmätning över Tjursbo I beskrivningen till sin arealavmätning över Tjursbo ägor år 1785 tecknar lantmätaren Magnus Forssman en kortfattad historik över gruvområdet: Desse grufvor som skola i fordna tider gifvit god malm äro först upptagna under Sturarnas regering en tid bearbetade och sedan ödelagde. I Konung Gustav Adolfs tid hafva de åter varit brukade men i Drottning Christinas tid hafva de äfven blifvit öfvergifne och sedan legat öde till år 1760. Då nuvarande ägaren Bergsrådet Wälborne Herr Petter Christopher Cederbaum med odrägelig kostnad igenom en stollgång ifrån Sjön nästan horisontelt igenom berget till Gruföpningarne aftappade det i dem stående vattnet, hvarefter de blifvit ränsade och försökte men ej gifvit någon Malm, utom uti öpningen litra A fås nu litet kopparmalm Inga gruvor namnges på kartan, men littra A återfinns intill ett par gruvor som måste tolkas som komplexet Knuts schakt Gamla gruvan Nygruvan. Här är även ett uppfordringsverk med hästvandring utritad. Uppenbarligen har brytningen nu koncentrerats till dessa gruvor. Tyskgruvorna, Svenskgruvan och Holländaregruvan finns med på kartan och beskrivs som ödelagda öppningar av större eller mindre djup. Det var också i Knuts sänkning som kobolt först upptäcktes år 1777. Knuts schakt finns inte markerat i dagen på 1764 års karta, varför själva dagöppningen tycks ha anlagts under Cederbaums tid, gissningsvis en tid efter det att fyndet av kobolt gjorts. På kartan återges även varphögar, stollgång och ett par byggnader eller gruvöverbyggnader/lavar. Risgruvan (Ryssgruvan) och Meijersgruvan har utsatts på kartan. Risgruvorna sägs ha blivit upptagna under brukspatron Sohlberg och sedan bearbetade av Rådman Didrich Maechel, De är dock aldeles ödelagde vid karteringen. Om Meijersgruvan vet ingen mer att berätta, enligt lantmätaren. 14

1785 86 och 1797 års storskifteskartor Storskifteskartorna över Mörghult 1785 86 och Gladhammar 1797 utvisar bruksplanen norr om respektive söder om Torsfallsån. Kartorna ger dock ingen detaljerad information om anläggningen. Man kan endast konstatera att smälthyttorna (eg. smälthytta och garhytta) 1797 ligger kvar på samma platser som 1781. År 1797 var Cederbaum avliden sedan ett par år och hyttan stod förmodligen just i begrepp att nedläggas. 1845 47, 1865 66 och 1872 84 års laga skifteskartor, samt rågångsbestämning 1915 Då laga skifte förrättades i Mörghult 1845 47 låg ett par byggnader på hyttområdet norr om ån och enligt jämförelsen med 1781 års karta skulle det kunna röra sig om den kvarn och den spannmålsbod som tidigare låg på platsen. På motsatta sidan ån är en större byggnad utritad intill åfåran, i ett läge som närmast skulle motsvara den gamla knippsmedjans eller den gamla hyttans plats 1781. Kartan röjer inget om byggnadens funktion. En liknande byggnad finns även med på Gladhammars laga skifteskarta som upprättades ca 30 år senare. På denna senare karta ligger den stora byggnaden snarast på hyttans plats. Någon damm finns nu inte längre kvar. Delar av den gamla dammbotten har istället lagts under plogen som åker. Då rågången utstakas mellan Mörghult och Gladhammars bruksplan år 1915 finns inga möjliga verksbyggnader kvar på planen. Den forna verksamheten avtecknar sig främst genom de slaggupplag som karterats. En mindre byggnad på platsen kan möjligen vara en kvarstående bruksarbetarbostad. Laga skifteskartan över Torsfall 1865 66 utvisar stollen och några av gruvhålen schematiskt (Svenskgruvan, Lilla Tyskgruvan, Knuts schakt - Gamla gruvan, Nygruvorna), samt tre byggnader uppe på berget. Alldeles utanför gruvplanen, i norr, ligger Lindqvists boningsplan, troligen samma torp som det som ännu ligger kvar på platsen. Den 100 år äldre kartan över gruvområdet utvisar inte detta torp och det gör inte heller arealavmätningen från 1781 över Tjursbo. Torpet får anses ha tillkommit efter dessa kartors upprättande. Någon direkt koppling till gruvverksamheten, att byggnaden skulle vara uppförd som gruvarbetarbostad, kan inte beläggas. 1887 års gruvkarta År 1887 upprättar Felix Hoppe en gruvkarta över Holländarefältet. Kartan består av en plan, samt ett antal horisontal- och vertikalsektioner genom gruvan. Som brukligt då det gäller gruvkartor har man de efterföljande åren kompletterat kartan med de nya brytningar man företagit ända fram till nedläggningen. Till kartan hör en beskrivning som ger information om verksamheten vid gruvan under perioden 1870 1887. Av beskrivningen framgår att gruvorna på Holländarefältet bearbetats oavbrutet från 1870 av Gladhammars Grufveaktiebolag. I en år 1883 författad historik skriver dock Hoppe att: Härpå (från 1827, min anm.) följde en lång hvilotid. Troligen sofrades litet koboltmalm ur varpen af deromkring boende arbetare, men grufvorna omnämns ej i bergmästarerelationerna förrän 1875, då der meddelas att ett nytt spel och konstbyggnad blifvit uppförda. Någon mer omfattande verksamhet kom således troligen inte till stånd innan 1875. Av Hoppes kartbeskrivning framgår vidare att man 1876 uppsatt ett lokomobildrivet gruvspel, dessförinnan hade all uppfordring skett med hästkraft. På kartan finns de två spelen, ett till Svenskgruvan och ett till Odelmarksgruvan, utritade. Man får förmoda att det lokomobildrivna spelet är det som går ned i Odelmarksgruvan, som upptogs vid denna tid och där den mest omfattande brytningen skedde. Omkring 1879 80 avtog koboltmalmen i Odelmarksgruvan så att vidare brytning inte längre lönade sig. Mellan 1881 och 1885 bröts istället framförallt Bondegruvan på koboltmalm. Under perioden 1885 1887 drevs ett antal orter och Knuts schakt avsänktes. 15

Fig. 7. Av kartan över Holländarefältet från 1887 framgår bl.a. namnen på gruvhålen och var olika anläggningar som smälthyttor och gruvarbetarbostäder låg. Fig. 8. Längdprofil genom Holländarefältet 1887. Bondegruvan längst till höger. Av beskrivningen framgår att man 1877 uppsatt en smälthytta vid Tyskgruvorna, i syfte att genom smältning anrika den kopparmalm och fattigare koboltmalm som, jämte den rika malm som kunde exporteras direkt, bröts ur Odelmarksgruvan. Den skärsten, eller concentrationssten, som kom härav innehöll ganska stora mängder koppar, men man kunde dessvärre inte ta betalt för denna utan endast för kobolten. Detta förhållande ledde till att man 1879, då Odelmarksgruvan knappt befanns vara brytningsvärd längre, men man fortfarande hade ett stort lager av sämre malm, beslutade sig för att anlägga ett kemiskt extraktionsverk. Tanken var att effektivisera processen, så att man kunde särskilja kobolt, koppar, järn och andra metaller och dessutom erhålla en del färger som biprodukter. Det kemiska extraktionsverket slog dock aldrig väl ut och nedlades efter en kort tid. Istället anlades samma år en ny smälthytta vid sjön. Förhoppningen var att kopparen skulle stanna i skärstenen (d.v.s. i den 16

egentliga smältan) och kobolten i nasen (en metallhaltig slagg som avsätts på kallare delar av ugnens insida). Försöken att skilja kobolt från koppar i den nya hyttan, lyckades dock inte fullt ut. På 1887 års karta finns en mängd byggnader utsatta. Längst i norr ligger en grupp om sex stycken hus, varav flera kan antas vara arbetarbostäder. Intill Tyskgruvan ligger en större verksbyggnad som kan tolkas som 1877 års hytta. Byggnaden har dock inte någon skorsten, en detalj som indikerar att smältningen 1887 uteslutande bedrevs vid den senast anlagda hyttan. Denna 1879 års hytta ligger i en grupp om fyra byggnader intill stollen vid sjöstranden. I en verksamhetsberättelse över åren 1888 1891 meddelas att man haft en mindre schaktugn i smälthyttan. Den kobolthaltiga nasen smältes till ren nas på en nashärd. Vidare har man haft en lokomobildriven vaskapparat med roterande trumma. Sammanfattning av fakta ur kartorna mot bakgrund av övrig historik Holländarefältet Fig. 9. Gruvorna i Holländarefältet. Årtalen hänvisar till vilken karta namnen hämtats från. Utdrag ur fastighetskartan. Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket. Medgivande 507-98-2848. Lantmäteriet. Gävle 2003. Redan 1635 var Holländarefältet upptaget i sin fulla längd i sträckriktningen. Flera av gruvorna var mellan 39 och 68 meter djupa. I den nordvästra delen av fältet fanns då äldre, utgångna järnmalmsgruvor. Nio gruvdrängsstugor låg norr om gruvorna, förmodligen i deras närhet. Holländarefältet tycks ha legat öde från mitten av 1600-talet fram till 1763, då Svenska gruvan återupptogs. Samtidigt påbörjades stollgången. Under 1760- och 1770-talet bröts även i Tyskgruvorna, under det att man även arbetade med att anlägga en sträckort. I slutet av 1770-talet och under 1780- talet tycks brytningen förskjutas ytterligare mot nordväst, mot Knuts schakt och Gamla gruvan. 17

Under några år på 1820-talet bröts koboltmalm ur Knuts schakt. Inga kartor från denna period har påträffats i detta arbete. Uppgifter om den då begagnade processutrustningen tyder dock på ett anrikningsverk vid gruvfältet, sannolikt beläget i Knutsschaktets närhet. Omkring 1870 återupptogs brytning i Holländarefältet, troligen inledningsvis som försöksbrytning. Då koboltmalm påträffades 1875 bröts Odelmarksgruvan i stor skala fram till 1879. Under 1880-talet upptogs ett flertal försöksorter innan nedläggningen 1892. En hytta anlades 1877 intill Tyskgruvan, men ersattes två år senare med en ny hytta vid Tjursbosjöns strand. Även ett kemiskt extraktionsverk skall ha funnits i området under en kort period. Flera troliga arbetarbostäder låg i områdets norra del. En av dessa är ännu bevarad på ursprunglig plats. Det befintliga mindre bostadshus som ligger norr om arbetarebostaden, tycks sakna direkta kopplingar till gruvrörelsen. Sohlbergsfältet Fig. 10. Gruvorna i Sohlbergsfältet med en gammal väg och ett omfattande dikessystem markerat. Årtalen hänvisar till vilken karta namnen hämtats från. Utdrag ur fastighetskartan. Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket. Medgivande 507-98-2848. Lantmäteriet. Gävle 2003. Fram till det att den Sohlbergska eran inleddes år 1738 fanns troligen bara någon enstaka gruva i detta område. Från denna tidpunkt och fram till år 1763 som längst, upptogs en mängd nya koppargruvor i området. Prins Carls gruva var uppenbarligen den gruva som bearbetats senast då P. C. Cederbaum övertog anläggningarna sistnämnda år. Eftersom uppfordring och ett antal verksbyggnader fanns vid denna gruva, kan det tyckas troligt att Cederbaum vid övertagandet fortsatt viss brytning där. Hans primära intresse tycks dock omgående riktas mot Holländarefältet och sannolikt sker ingen omfattande brytning i Sohlbergsfältet efter år 1763. 18

Ryssgruvefältet Den enda information om Ryssgruvorna som står att finna i det historiska kartmaterialet, är uppgiften i 1785 års karta om att alla gruvorna ska ha tagits upp och bearbetats under den Sohlberg/Maechelska regimen. Detta skulle innebära att de enbart brutits någon gång under perioden 1738 1763. Informationen om Meijersgruvan är i stort sett obefintlig. Gruvans namn kan naturligtvis tolkas som att brytningen främst skett under den Meijerska perioden, d.v.s. mellan 1646 och 1655. I litteraturen finns en uppgift om att en av gruvorna i Ryssgruvefältet skall ha blivit arbetad till 36 meters djup innan 1623 och att samma gruva brutits av Västerviksborgarna i början av 1640-talet 14. Hindrich Meijer var en av dessa borgare och uppgiften kan röra Meijersgruvan, men någon säker slutsats om vilken gruva som avses kan inte dras. Hyttorna De äldre hyttorna tycks alla ha varit belägna på i stort sett samma plats vid Torsfallsån. En omfattande bruksbebyggelse har periodvis funnits på platsen. Under de perioder då bruksverksamheten legat nere har dammen/strömsträckan utnyttjats till bland annat kvarnar och sågar. Själva hyttan kan möjligen ha legat kvar på platsen under 1800-talet, då med annan funktion. Hyttdammen finns inte längre kvar på 1870-talet och i början av 1900-talet återstod i stort sett bara slagghögar av den forna bruksverksamheten. Kulturhistorisk fältinventering Resultat av fältinventeringen Sammanfattningsvis görs bedömningen att i inventeringsresultatet är representativt för de i området förekommande kulturhistoriska lämningstyperna. Beträffande den kvantitativa representativiteten torde ytterligare lämningar kunna påträffas i undersökningsområdet, något som f.ö. är helt normalt vid alla inventeringar. Totalt gjordes 92 beskrivningar (nummer). Dessa fördelas på 4 gruvområden, 20 gruvhål, 22 skärpningar, 3 områden med gråbergsvarp (de flesta varpen beskrivna under respektive gruvhål), 3 försvar?, 7 slaggvarp/slaggförekomster, 1 dagschakt till stollgång, 21 husgrunder, 2 gropar, 1 dikessystem, 3 vägar, 4 fossila åkrar, 2 områden med täkt, 1 kolupplag, 1 område med sprängsten och 1 byggnad. I det följande ges en övergripande karakteristik av de olika gruvfälten. De enskilda beskrivningarna redovisas separat i bilaga 1. Sammanfattande karakteristik Gladhammars gruvor utgörs huvudsakligen av tre gruvfält: Ryssgruvefältet eller det norra fältet, med Ryssgruvan (RAÄ 156) och Meijersgruvan (RAÄ 158), det centralt belägna Holländarefältet (RAÄ 155) och i sydöst Solbergsfältet (RAÄ 155 och 229). Holländarefältet Holländarefältet är beläget på ett bergskrön norr om en brant mot Tjursbosjön. Holländarefältet är det största gruvfältet med de flesta kulturhistoriska lämningarna. Genom att det i stort sett inte förekommer någon vegetation på bergskrönet är de flesta lämningarna väl synliga. En aspekt som är kännetecknande för Holländarfältet utgör dess olika kronologiska horisonter. Då brytning skett i fältet i omgångar från 1500- till 1900-talet har detta avsatt en mängd olika årsringar. De senaste utgörs bl.a. av betongfundament för uppfordring. Den senaste gruvdriftsperioden har dock inte avsatt några 14 Lehman, 1953. 19

dominerande spår i gruvfältet. Gruvmiljön som helhet ger ett ålderdomligt (1500 1800-tal) intryck med inslag från 1900-talet. Gruvfältet karakteriseras av en hög komplexitet och variationsrikedom avseende olika lämningstyper, representerande olika typer av gruvdriftsaktiviteter som brytning, uppfordring av malm, krossning, skrädning, vaskning och anrikning av malm. Att bergsbruk förr i tiden bedrevs under andra förutsättningar än idag visar den kvarstående gruvarbetarbostaden och grunderna efter flera gamla gruvarbetarbostäder. Dåliga transportmöjligheter och ekonomiska skäl medförde att regelrätta gruvbyar uppfördes i nära anslutning till arbetsplatsen. Genom att Holländarfältets gruvor inte är helt vattenfyllda, åskådliggörs på ett tydligt sätt olika tiders brytningsmetoder som tillmakning (bl.a. Tyskgruvorna, nr 18, 19, 28) och sprängning (Bondegruvan, nr 15 och Knuts schakt, nr 30). Fig. 11. Tyskgruvan. Kring kanten på det tillmakade gruvhålet är en kallmur med bevarad stensyll. Denna har utgjort fundament till en manuell uppfordringsanläggning. På bilden till höger ses att en kraftig lagertillväxt av gråberg i olika fraktioner har skett. Foto: Håkan Nilsson, Kalmar läns museum. Den tidiga gruvdriftens manuella och mödosamma uppfordring representeras på av en konstruktionsdetalj en kallmur med bevarad träsyll kring en gruvöppning (Tyskgruvan, nr 28), som på 1600-talet utgjorde ett fundament till en handdriven uppfordringsanläggning. Konstruktionen är dokumenterad på en karta från 1636. Även olika led i tillverkningsprocessen åskådliggörs i Holländarfältet. Grunden till ett krossverk (nr 29) ligger i nära anslutning till Knuts schakt (nr 30). Intill grunden ligger högar av sten som skulle ha krossats och grushögar efter sten som krossats. Krossverket var av Owens konstruktion och i drift på 1820-talet. Norr om Tyskgruvorna (nr 18 19) ligger grunden efter en smälthytta (nr 21) med en intilliggande slaggvarp (nr 20) och en hög med skärsten (nr 21). Smälthyttan var i drift under koboltbrytningens storhetstid på 1870-talet. 20