U 29/2013 rd Statsrådets skrivelse till riksdagen om kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (omarbetning) och ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken. I enlighet med 96 2 mom. i grundlagen översänds till riksdagen Europeiska kommissionen förslag av den 27 mars 2013 till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ((COM 2013) 162 final) och förslag till förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken ((COM 2013) 161 final) samt en promemoria om förslagen. Helsingfors den 23 maj 2013 Arbetsminister Lauri Ihalainen Överinspektör Mika Kotala 296478
2 U 29/2013 rd ARBETS- OCH NÄRINGSMINISTERIET PROMEMORIA EU/2013/0839 OCH EU/2013/0840 KOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DI- REKTIV OM TILLNÄRMNINGEN AV MEDLEMSSTATERNAS VARUMÄRKESLA- GAR OCH ÄNDRING AV RÅDETS FÖRORDNING (EG) NR 207/2009 OM GEMEN- SKAPSVARUMÄRKEN 1 Allmänt Europeiska kommissionen lade den 27 mars 2013 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (omarbetning) (COM (2013) 162 final) och ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken (COM 2013) 161 final). Förslagen är sammankopplade och bildar ett lagstiftningspaket som föreslagits för varumärkesområdet. Vid sidan av dessa förslag pågår också en ändring av kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 om de avgifter som skall betalas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller). Kommissionen lade den 27 mars 2013 fram ett förslag om ändring av denna avgiftsförordning. Medlemsstaternas varumärkeslagar harmoniserades genom rådets direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988. I harmoniseringen av varumärkeslagarna höll man sig till de bestämmelser som mest direkt påverkar den inre marknadens funktion. Parallellt med och kopplat till de nationella varumärkessystemen infördes genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken ett varumärkessystem där det med en enda registrering är möjligt att få varumärkesskydd i hela EU. Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (KHIM) ansvarar för registrering och förvaltning av gemenskapsvarumärken. I 2008 års småföretagsakt åtog sig kommissionen att göra gemenskapens varumärkessystem mer tillgängligt för små och medelstora företag. Vidare framhölls i 2008 års meddelande om en strategi för industriella äganderätter för Europa kommissionens åtagande om ett effektivt och ändamålsenligt varumärkesskydd och ett varumärkessystem av hög kvalitet. I meddelandet om Europa 2020-strategin, inom ramen för flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen åtog sig kommissionen 2010 att modernisera varumärkesramen för att förbättra företagens ramvillkor för innovation. I 2011 års strategi för immateriella rättigheter i Europa tillkännagav kommissionen en översyn av det europeiska varumärkessystemet i syfte att modernisera det både på EU-nivå och nationell nivå genom att göra det mer effektivt, ändamålsenligt och konsekvent. Syftet med ändringen av det paket som består av varumärkesdirektivet och förordningen är att främja innovation och ekonomisk tillväxt genom att göra varumärkesregistreringssystemen i hela EU mer tillgängliga och ändamålsenliga för företag i form av lägre kostnader, mindre komplexitet, ökad hastighet samt bättre förutsägbarhet och rättslig säkerhet. Samtidigt försöker man säkerställa samexistens och komplementaritet mellan unionens varumärkessystem och de nationella systemen. Initiativet till omarbetning av varumärkesdirektivet utgår från målen att modernisera och förbättra de befintliga bestämmelserna i direktivet, öka den rättsliga säkerheten och klargöra varumärkesrättigheter vad gäller omfattning och begränsningar. Förslaget till ändring av varumärkesförordningen utgår från målen att förnya terminologin och anpassa den till Lissabonfördraget, förenkla de förfaranden som ska iakttas vid ansökan om och registrering av europeiskt varumärke, öka rättssäkerheten, skapa en lämplig ram för samarbetet mellan KHIM och de nationella myndigheterna i syfte att främja konvergens
U 29/2013 rd 3 mellan praxis och utveckla gemensamma verktyg. 2 Förslagens huvudsakliga innehåll 2.1 Förslaget till omarbetning av varumärkesdirektivet Definition av ett varumärke (artikel 3) I princip kan vilket tecken som helst vara ett varumärke. Till exempelförteckningen över tecken som kan skyddas med ett varumärke i artikel 3 i direktivet ska fogas färger som sådana samt ljud. Ändringarna snarast stärker rådande rättspraxis, eftersom sådana tecken under vissa förutsättningar kan skyddas även nu. Ett varumärke ska inte längre behöva återges grafiskt utan det ska vara tillräckligt att återge det så att de behöriga myndigheterna och allmänheten kan avgöra exakt vilken typ av skydd som ges innehavaren av varumärket. I praktiken utvidgar ändringen de godtagbara sätten att återge ett varumärke, men samtidigt ställs det krav på deras exakthet. Ändringen i sig medför troligtvis ingen avsevärd förändring jämfört med nuläget, även om den i någon mån leder till osäkerhet om hur bestämmelsen senare ska tolkas i Europeiska unionens domstols rättspraxis. Enligt motiveringen till kommissionens förslag är avsikten att uppnå större flexibilitet och förbättra den rättsliga säkerheten. Absoluta registreringshinder eller ogiltighetsgrunder (artikel 4) Absoluta registreringshinder, såsom att varumärket saknar särskiljningsförmåga eller är vilseledande, tillämpas enligt den nya punkten 2 i artikeln även om registreringshindren finns i andra medlemsstater än de där ansökan om registrering lämnades in (a). Absoluta hinder ska också tillämpas om ett varumärke översätts eller transkriberas till en skrift eller ett officiellt språk som används i medlemsstaterna (b). Uppenbarligen utvidgas därigenom till exempel bedömningen av särskiljningsförmågan till att i större utsträckning ske på andra medlemsstaters språk. Bestämmelsen är anmärkningsvärt mångtydig och dess konsekvenser är tills vidare svåra att bedöma. Dessutom ska i artikel 4 beaktas varumärkets förhållande till ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar. Det kan anses att dessa tillägg snarast beskriver det nuvarande rättsläget. Enligt punkt 3 i artikeln ska ett varumärke förklaras ogiltigt om den sökande gjorde sin ansökan om registrering av varumärket i ond tro. Varje medlemsstat ska få föreskriva att detta också är ett absolut hinder för registrering. Varumärkeslagen innehåller ingen sådan bestämmelse, utan detta är en ny grund för ogiltigförklaring. Enligt punkt 5 i artikeln ska ett varumärke inte få ogiltigförklaras på grund av att det saknar särskiljningsförmåga, om varumärket som en följd av bruk av det har förvärvat särskiljningsförmåga efter registreringsdagen. I behandlingen av ansökan ska ett varumärke som saknar särskiljningsförmåga ha förvärvat särskiljningsförmåga som en följd av bruk av varumärket före ansökningsdagen. Relativa registreringshinder eller ogiltighetsgrunder (artikel 5) Ett varumärke ska inte få registreras eller det ska ogiltigförklaras om ett ombud eller en företrädare för innehavaren av varumärket har ansökt om registrering av detta i sitt eget namn utan innehavarens tillstånd, om ombudet eller företrädaren inte kan visa fog för sitt handlande. Detta är ett nytt uttryckligt registreringshinder och bör därför införas i varumärkeslagen. I ett invändningsförfarande kan en sådan situation även nu beaktas. Ett varumärke ska inte få registreras eller ska ogiltigförklaras om varumärket kan förväxlas med ett äldre varumärke som är skyddat utanför unionen, under förutsättning att varumärket fortfarande användes i praktiken vid tidpunkten för ansökan och sökanden handlade i ond tro. Detta är en ny uttrycklig relativ grund för hinder i ett invändningsförfarande eller i ett administrativt upphävandeförfarande och utvidgar i och för sig skyddsområdet för varumärken som är skyddade utanför unionen. Bestämmelsen innebär dock ingen stor förändring jämfört med nuläget, eftersom sådana här fall har kunnat beak-
4 U 29/2013 rd tas i invändningsförfarande med stöd av 14 1 mom. 7 punkten i varumärkeslagen. Rättigheter som är knutna till ett varumärke (artiklarna 10 13) Innehavaren av ett varumärke har rätt att förbjuda användningen av märket som firma eller bolagsnamn eller som en del av firma eller bolagsnamn, om allmänheten anser att användningen av ett bolagsnamn också avser de varor eller tjänster som bolaget tillhandahåller. Innehavaren av ett varumärke har rätt att förbjuda användningen av märket i jämförande reklam om sådan reklam inte uppfyller kraven i artikel 4 i direktiv 2006/114/EG. I direktivförslaget preciseras det att innehavaren av ett varumärke har rätt att hindra import av varor också i det fallet att endast avsändaren av varorna agerar i kommersiellt syfte. Innehavaren har också rätt att förhindra införande av varor i unionens tullområde från tredjeländer vilka utan tillstånd är försedda med ett varumärke som är väsentligen identiskt, oberoende av om varorna har övergått till fri omsättning. Innehavaren ska också ha rätt att förbjuda anbringande i näringsverksamhet av ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket vid utstyrsel, förpackning eller andra sätt på vilka varumärket kan anbringas samt att erbjuda eller släppa ut på marknaden, eller lagra för dessa ändamål, eller importera eller exportera utstyrsel, förpackning eller andra sätt på vilka varumärket kan anbringas. Rätten att förbjuda ska preciseras och utvidgas till att gälla bl.a. erbjudande av utstyrsel och förpackningar. Om ett varumärke är registrerat i ett ombuds eller en företrädares namn utan innehavarens tillstånd, ska denne ha rätt att förbjuda användningen av varumärket eller kräva att varumärket överlåts till honom, om ombudet eller företrädaren inte kan visa fog för sitt handlande. Begränsningar av ett varumärkes rättsverkan (artikel 14) Innehavaren av ett varumärke får inte för närvarande förbjuda någon annan att i näringsverksamhet använda sitt eget namn. Enligt direktivförslaget utvidgas varumärkesinnehavarens rätt att förbjuda användningen av namn, eftersom i fortsättningen endast användningen av ett personnamn inte får förbjudas. I direktivförslaget preciseras förutsättningarna för god affärssed. Särskilt strider det mot god affärssed om användningen ger upphov till föreställningen att det föreligger ett ekonomiskt samband mellan tredje man och innehavaren av varumärket eller om användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. Överlåtelse av registrerade varumärken (artikel 22) I direktivförslaget har tagits in bestämmelser om överlåtelse av varumärken. En överlåtelse av varumärket ska ske skriftligen och undertecknas av de avtalsslutande parterna. I varumärkeslagen och varumärkesförordningen (296/1964) finns redan nu bestämmelser om överlåtelse. Enligt varumärkesförordningen krävs förvärvarens samtycke till överlåtelsen, men något särskilt krav på undertecknande finns inte i de nuvarande bestämmelserna. Kravet på parternas undertecknande innebär en viss skärpning av nuvarande praxis, enligt vilken förvärvarens samtycke per e-post till överlåtelsen har godkänts i vissa fall. Sakrätt, exekutiva åtgärder och insolvensförfaranden (artiklarna 23 25) Nya bestämmelser i direktivet är pantsättningsrätt, riktande av exekutiva åtgärder mot ett varumärke och införande av insolvensförfarande i registret. I varumärkeslagen och varumärkesförordningen finns redan nu bestämmelser om pantsättning, utsökning av varumärke och betydelsen av företagssanering och konkurs. En avsevärd ändring jämfört med nuläget är att i registret också ska göras anteckningar om ansökningar (artikel 27 i direktivförslaget). Licensiering (artikel 26) Bestämmelser om licensiering har införts i direktivförslaget. Licenstagaren kan väcka talan om intrång i varumärket endast om dess
U 29/2013 rd 5 innehavare lämnar sitt medgivande till detta, om inte något annat har överenskommits i licensavtalet. Innehavaren av en exklusiv licens får dock väcka sådan talan om innehavaren av varumärket inte själv väcker talan om intrång i varumärket inom skälig tid efter underrättelse härom. Licenstagare ska äga rätt att intervenera i det mål om intrång som innehavaren av varumärket har inlett för att kunna erhålla skadestånd för den skada som de har lidit. I varumärkeslagen jämställs en innehavare av exklusiv licens med innehavare av varumärke i fall av intrång i varumärkesrätten. Detta förslag orsakar ett behov att ändra varumärkeslagen. I praktiken förändras nuläget dock inte i högre grad, eftersom innehavaren av exklusiv licens kan vidta åtgärder på grund av ett intrång, om innehavaren av varumärket inte själv gör det. I fråga om licens ska bestämmelserna i direktivförslaget också gälla varumärkesansökningar, vilket är en tydlig förändring jämfört med nuläget. Garantimärken, kvalitetsmärken och kollektivmärken (artiklarna 28 37) Enligt direktivförslaget ska det vara valfritt för medlemsstaterna att föreskriva om registreringen av garanti- och kvalitetsmärken, medan det ska vara obligatoriskt att förskriva om registreringen av kollektivmärken. Ett kollektivmärke kan också vara ett märke som visar varornas eller tjänsternas geografiska ursprung, varvid bestämmelserna om användningen av märket ska innefatta rätten för alla vars varor eller tjänster har sitt ursprung i det berörda geografiska området att bli medlemmar i den sammanslutning som innehar kollektivmärket. I bestämmelserna om användningen ska dessutom anges vilka personer som har rätt att använda kollektivmärket, villkoren för medlemskap i sammanslutningen och villkoren för märkets användning. Bestämmelserna om användningen får inte strida mot allmän ordning eller moral. Ansökan om ett kollektivmärke kan också avslås om märket är vilseledande i fråga om karaktär eller innebörd, särskilt om det är troligt att det kan uppfattas som någonting annat än ett kollektivmärke. Innehavaren av ett kollektivmärke ska underrätta myndigheten om ändringar i bestämmelserna om användningen. En ändring av bestämmelserna om användning börja gälla från och med den dag då ändringen införts i registret. Varje person som har rätt att använda ett kollektivmärke ska också ha rätt att väcka talan om intrång. Innehavaren av ett kollektivmärke ska ha rätt att kräva skadestånd för dem som har rätt att använda kollektivmärket. Ett kollektivmärke kan upphävas om innehavaren inte vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att märket används på ett sätt som inte är förenligt med de villkor för användning som anges i bestämmelserna om användning, om märket har använts på ett vilseledande sätt eller nya bestämmelser om användningen är lagstridiga. I Finland finns bestämmelser om kollektivmärken och kvalitetsmärken (kontrollmärken) i lagen om kollektivmärken (795/1980). För kollektivmärken gäller i tillämpliga delar varumärkeslagen. Nytt jämfört med nuläget är att ett kollektivmärke också ska kunna vara ett märke som visar varornas eller tjänsternas geografiska ursprung och att ett kollektivmärke kan vara vilseledande, om det uppfattas som någonting annat än ett kollektivmärke. En förändring jämfört med nuläget är också det att var och en som har rätt att använda ett kollektivmärke också ska ha rätt att väcka talan om intrång. Ett märke kan också upphävas om det har använts på ett vilseledande sätt. Klassificering av varor och tjänster (artikel 40) Direktivförslaget beaktar de principer som Europeiska unionens domstol har fastställt (C-307/10 IP TRANSLATOR). Sökanden ska tillräckligt tydligt och exakt ange varorna och tjänsterna. De allmänna indikationer som ingår i klassrubrikerna i Niceklassificeringen eller andra allmänna uttryck ska få användas, förutsatt att de uppfyller relevanta normer för tydlighet och exakthet. Allmänna uttryck ska tolkas så att de innefattar alla varor och tjänster som tydligt och klart omfattas av beteckningen eller uttryckets bokstavliga innebörd. För tydlighetens och den rättsliga säkerhetens skull ska myndigheterna i samarbete med varandra sammanställa en förteckning som återspeglar deras respektive administrativa praxis med avseende på klassificeringen
6 U 29/2013 rd av varor och tjänster. Klassificeringen av varor och tjänster ska uteslutande användas för administrativa ändamål. Varor och tjänster ska inte anses likna varandra av det skälet att de förekommer i samma klass enligt Niceklassificeringen, och varor och tjänster ska inte anses skilja sig från varandra av det skälet att de förekommer i olika klasser enligt Niceklassificeringen. Dessa ändringar i klassificeringsbestämmelserna registrerar den gällande praxis som Europeiska unionens domstol genom sina beslut har skapat. Obligatorisk granskning av registreringshinder (artikel 41) Myndigheterna i medlemsstaterna ska begränsa sin obligatoriska granskning till de absoluta registreringshinder som anges i artikel 4. I förslaget konstateras att den obligatoriska granskningen av relativa hinder skapar flera onödiga hinder för registreringen av varumärken och näringsidkarna tvingas ådra sig onödiga kostnader och förseningar. Granskning av relativa hinder anses också försvaga den rättsliga säkerheten, eftersom etablerade eller vittkända märken ändå inte granskas. I skäl 34 i ingressen till direktivförslaget fastslås att det dock fortfarande ska vara tillåtet att på sökandenas begäran tillhandahålla sökningar efter äldre rättigheter i rent informationssyfte. I Finland granskas för närvarande såväl absoluta som relativa registreringshinder och förslaget innebär därför en förändring i förfarandet för registrering av varumärken och lagstiftningen om det. Avgifter (artikel 44) För registrering och förnyelse av ett varumärke ska betalas en tilläggsavgift för varje klass av varor och tjänster som går utöver den första klassen. Syftet är att förenhetliga myndigheternas avgiftsstrukturer. För närvarande täcker ansökningsavgiften för ett varumärke tre varu- eller tjänsteklasser. Det nuvarande systemet, där tre klasser infördes i ansökningsavgiften, trädde i kraft i Finland den 1 april 2000. Denna ändring innebär en återgång till det förgående systemet. Syftet med ändringen är att undvika onödigt omfattande registreringar. Invändningsförfarande (artklarna 45 46) I direktivet ska föreskrivas om ett obligatoriskt invändningsförfarande i medlemsstaterna. Enligt direktivförslaget ska medlemsstaterna sörja för ett effektivt och snabbt administrativt förfarande för att invända mot registrering av en varumärkesansökan av de skäl som föreskrivs i artikel 5. Dessutom förutsätts det att åtminstone innehavaren av en äldre rättighet som avses i artikel 5.2 och 5.3 ska kunna inkomma med en invändning mot registrering av ett varumärke. Parterna ska beviljas en tidsfrist på minst två månader innan invändningsförfarandet inleds för att förhandla om en uppgörelse i godo mellan sökanden och den invändande parten. På sökandens begäran ska den som gjort en invändning lägga fram bevis för att det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk eller för att det finns vägande skäl till att varumärket inte har använts, om det äldre varumärket på ansökningsdagen eller prioritetsdagen för det yngre varumärket har funnits i registret i minst fem år. Invändningsförfarandet tillämpas i Finland även nu. Bristande användning av ett varumärke är ett nytt försvar i invändningsförfaranden, som avsevärt kommer att påverka behandlingen av invändningar. Nytt är också den tidsfrist som beviljas parterna för uppgörelse i godo. Administrativt förfarande för upphävande eller ogiltighetsförklaring (artiklarna 47 49) Ett administrativt förfarande för upphävande eller ogiltighetsförklaring ska bli obligatoriskt. Upphävande av ett varumärke kan krävas om märket inte har använts, det har blivit en allmän beteckning eller blivit vilseledande. Ogiltighetsförklaring av ett varumärke ska kunna krävas på grund av absoluta eller relativa hinder. Upphävande eller ogiltighetsförklaring kan på grundval av absoluta hinder krävas av vem som helst och på grundval av relativa hinder av åtminstone den tidigare rättsinnehavaren. Enligt artikel 8 i direktivförslaget utesluts ogiltighetsförklaring av ett varumärke om ett äldre varumärke har bristande särskiljande egenskaper eller inte är känt. Varumärkesrättigheterna upphör från dagen för ansökan om upphävande eller på
U 29/2013 rd 7 begäran av en av parterna från den tidigare tidpunkt vid vilken grunden för upphävande inträffade. Om ett varumärke förklaras ogiltigt, ska det från första början anses ha saknat varumärkesrättsliga verkningar. Registreringens giltighetstid (artikel 50) Varumärken ska registreras för en tioårsperiod räknat från den dag då ansökan lämnas in. Detta ändringsförslag förändrar nuvarande praxis, eftersom varumärken enligt varumärkeslagen registreras för en tioårsperiod räknat från registreringsdagen. Om ansökningsfasen varade över tio år, skulle förnyelseavgift kunna tas ut först när varumärket är registrerat. Förnyelse (artikel 51) Registreringen av ett varumärke ska förnyas på begäran av innehavaren av varumärket eller av någon som uttryckligen bemyndigats av denne, under förutsättning att förnyelseavgifterna har betalats. Myndigheten i medlemsstaten ska underrätta innehavaren av varumärket och eventuella andra personer som har en registrerad rätt till varumärket om registreringsperiodens upphörande i god tid dessförinnan. Förnyelseavgifterna ändras på samma sätt som ansökningsavgifterna, dvs. förnyelseavgift ska betalas separat för varje klass. Innehavaren av varumärket och eventuella andra personer som har en registrerad rätt till varumärket ska underrättas om registreringsperiodens upphörande. Administrativt samarbete (artiklarna 52 53) Medlemsstaterna ska se till att deras myndigheter samarbetar med varandra och med Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller för att främja enhetliga metoder och verktyg och uppnå samstämmiga resultat i samband med granskning och registrering av varumärken. Samarbetet ska ske t.ex. genom att skapa och uppdatera gemensamma eller sammankopplade databaser och portaler för samråd och sökändamål. Dessutom ska samarbete bedrivas på alla övriga områden som är relevanta för skyddet av varumärken i unionen. 2.2 Förslaget till ändring av varumärkesförordningen Genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken infördes ett varumärkessystem där det med en enda registrering är möjligt att få varumärkesskydd i hela EU. Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (KHIM) ansvarar för registrering och förvaltning av gemenskapsvarumärken. Förslagen till omarbetning av varumärkesdirektivet och ändring av varumärkesförordningen är sammankopplade och bildar ett lagstiftningspaket för varumärkesområdet. Ett viktigt syfte med förslagen är en tillnärmning av lagstiftningen om europeiska varumärken och den nationella varumärkeslagstiftningen. Av den orsaken innehåller förslaget till förordning flera förslag som är identiska med direktivförslaget eller har samma innehåll. Sådana är bl.a. - tecken som kan utgöra ett europeiskt varumärke (artikel 4) som till sitt innehåll ska motsvara artikel 3 i direktivet. - absoluta registreringshinder eller ogiltighetsgrunder (artikel 7.2), som ska motsvara artikel 4.2 i direktivet - ändringar som gäller ensamrättens innehåll (artiklarna 9, 9a och 9b) som till sitt innehåll motsvarar artiklarna 10 13 i direktivet - begränsningar av ensamrätten (artikel 12), som till sitt innehåll ska motsvara artikel 14 i direktivet. De synligaste ändringarna som endast ingår i varumärkesförordningen är ändring av terminologin. Enligt förslaget blir gemenskapsvarumärke europeiskt varumärke och BHIM blir Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller. Alla omnämnanden av Europeiska gemenskapen ska ersättas med Europeiska unionen. BHIM:s direktör blir verkställande direktör (Executive Director). I fråga om det administrativa samarbetet mellan EU:s byrå för varumärken, mönster och modeller och de nationella myndigheterna ingår de viktigaste bestämmelserna i förordningen. De viktigaste ändringarna i förslaget till förordning är
8 U 29/2013 rd Ingivande av ansökan (artikel 25) Granskning (artiklarna 38 och 155) Ansökningarna om europeiskt varumärke ska inges direkt till Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller. I praktiken slopas alternativet att ansökningar kan inges till de nationella myndigheterna. Orsaken till detta torde vara ökningen av e- tjänsterna. Till exempel 2012 ingavs 96,3 % av ansökningarna till BHIM på elektronisk väg. Ansökningsdag (artikel 27) En ansökan om europeiskt varumärke anses vara gjord när avgiften är betald. Genom ändringen frångås den nuvarande enmånadsfristen, inom vilken den sökande måste betala ansökningsavgift. Avsikten är att eliminera möjligheten att inge provansökningar och slippa betala avgiften om hinder för registrering upptäcks inom en månad. Beteckning och klassificering av varor och tjänster (artikel 28) Till artikeln om klassificering av varor och tjänster ska fogas grundläggande bestämmelser om klassificering. Förslaget följer de principer som i rättspraxis har fastställts om tolkningen av varumärkesdirektivet och motsvarar även artikel 40 i direktivförslaget. De allmänna beteckningarna, de så kallade klassrubrikerna, i Niceklassificeringen ska kunna användas för att identifiera varor och tjänster, förutsatt att sådana identifieringar är tillräckligt klara och precisa. Allmänna uttryck ska innefatta alla varor eller tjänster som uppenbart omfattas av uttrycket enligt en strikt bokstavstolkning. I förordningen ingår också en övergångsbestämmelse: Innehavare av europeiska varumärken som lämnat in ansökan före den 22 juni 2012 och som bara registreras i fråga om hela rubriken i en Niceklassificering, kan förklara att deras avsikt den dag då ansökningen gjordes hade varit att söka skydd för varor eller tjänster utöver det som i bokstavlig mening omfattas av klassrubriken. De nationella myndigheternas frivilliga system för granskning av relativa hinder i ansökningar om europeiska varumärken ska slopas. Granskningssystemet bör ersättas genom att heltäckande, snabba och kraftfulla sökmaskiner för fri och allmän användning görs tillgängliga inom ramen för samarbetet mellan Europeiska unionens byrå och medlemsstaternas myndigheter. Offentliggörande av ansökan (artikel 39) I och med att granskningssystemet avskaffas blir det också möjligt att avskaffa den gällande enmånadsperioden från det att byrån överlämnar granskningsrapporten till sökanden till offentliggörandet av ansökan. Detta kommer att göra registreringsförfarandet snabbare. Anmärkningar från tredje man (artikel 40) Artikel 40 ska ändras genom en förlängning av den period under vilken anmärkningar kan inges. Avsikten med ändringen är att göra det lättare för tredje man att inge anmärkningar. Hänvisningen till offentliggörandet ska utgå, eftersom ansökningar om europeiska varumärken redan offentliggörs i byråns varumärkesdatabas (CTM online) inom några dagar från ingivandet. Genom ändringarna förenklas förfarandet genom att tredje man får möjlighet att inge anmärkningar så snart han eller hon får kännedom om en ansökan. Tidsfristen för ingivande av anmärkningar kommer att vara invändningsperiodens slut eller när invändningsförfarandet har slutförts, i enlighet med byråns gällande praxis. Omprövning av beslut som berör två parter (artikel 62) Nuvarande artikel 62 i förordningen har visat sig sakna praktisk relevans. Inte ett enda beslut som rör två parter har hittills omprövats enligt denna bestämmelse. Det främsta skälet till detta är sannolikt att den andra parten inte har något intresse av att tillhandahålla det godtagande som krävs enligt artikel
U 29/2013 rd 9 62.2. Dessutom finns det tillräckliga skyddsmöjligheter för att rätta till ett felaktigt beslut som berör två parter. Artikel 62 i förordningsförslaget ska helt och hållet utgå. Europeiska kvalitetsmärken (artiklarna 74b 74k) Olika nationella system erbjuder skydd för kvalitetsmärken, men i nuläget omfattar det europeiska varumärkessystemet endast registrering av individuella märken och kollektivmärken. Enligt kommissionen är det nödvändigt att skydda kvalitetsmärken inom hela EU. Ett sådant system råder bot på den rådande obalansen mellan de nationella systemen och det europeiska varumärkessystemet. Till förordningen föreslås bli fogade specifika bestämmelser om registrering av europeiska kvalitetsmärken. Bestämmelserna ska bl.a. gälla användning, överlåtelse av kvalitetsmärke, talan om varumärkesintrång, grunder för upphävande och ogiltighetsgrunder. Fortsatt behandling (artikel 82) Tillämpningen av artikel 82 om fortsatt behandling har lett till vissa problem i praktiken. På grund av ändringar som ska göras annanstans i förordningarna ses hänvisningarna över. Även hänvisningen till artikel 42 ska utgå för att alla frister för invändningsförfaranden ska kunna fortsätta att gälla, med undantag av den invändningsperiod som fastställs i artikel 41.1 och den betalningsperiod för invändningsavgiften som fastställs i artikel 41.3. Samarbete för att främja samsyn vad gäller praxis och verktyg (artikel 123c) Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller och medlemsstaternas centrala myndigheter för industriellt rättsskydd ska samarbeta med varandra för att främja samsyn vad gäller praxis och verktyg på området för varumärken och formgivning. Frivilligt samarbete bedrivs även nu, men genom direktivet ska deltagande i samarbetet förutsättas. I artikeln ska föreskrivas om huvudområdena för samarbete och även om en finansieringsmekanism som gör att EU:s byrå kan finansiera samarbetsprojekten. Samarbetet ska omfatta utveckling av gemensamma standarder för prövning, inrättandet av gemensamma databaser och portaler för samråd, sök- och klassificeringssyfte, kontinuerligt tillhandahållande och utbyte av data och information, fastställande av gemensamma standarder och metoder, i syfte att säkerställa samstämmighet mellan förfaranden och system i hela unionen och att göra dem mer konsekventa, effektiva och ändamålsenliga, utbyte av information om industriella äganderätter och förfaranden samt utbyte av teknisk sakkunskap och tekniskt bistånd med anknytning till de områden som anges ovan. Unionens byrå för varumärken, mönster och modeller ska definiera, utarbeta och samordna gemensamma projekt av unionsintresse. Medlemsstaternas centrala myndigheter ska effektivt delta i de gemensamma projekten. Unionens byrå för varumärken, mönster och modeller ska ge ekonomiskt stöd till gemensamma projekt av unionsintresse i den mån det är nödvändigt för att säkra att medlemsstaternas myndigheter för industriell äganderätt effektivt kan delta i projekten. Det totala finansieringsbeloppet får inte överskrida 10 % av byråns årsinkomst, enligt den konsekvensbedömning som hänför sig till förslagen, alltså uppskattningsvis 17 20 miljoner euro per år. Det ekonomiska stödet kan ges i form av bidrag. Bestämmelser som gäller byrån, styrelsen och verkställande direktören Alla uppgifter som sköts av Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller ska fastställas i en ny artikel (123b). Styrelsens uppgifter och sammansättning ska preciseras (artiklarna 124 127). Också verkställande direktörens (tidigare direktören) funktioner och valet av denne ska preciseras (artiklarna 128 129). I byråns förvaltning och interna förfaranden föreslås ytterligare preciseringar av teknisk natur.
10 U 29/2013 rd 3 Konsekvenserna i Finland Konsekvenser för lagstiftningen De föreslagna ändringarna i varumärkesdirektivet förutsätter strukturella och innehållsmässiga ändringar i den nationella lagstiftningen. Ändringarna gäller bl.a. definitionen av ett varumärke och ensamrättens innehåll och begränsningar. Till stor del uppdateras direktivet genom ändringarna så att det motsvarar nuvarande rättspraxis och förändringarna i omvärlden och även i övrigt förtydligas regleringen. Genom direktivet utvidgas dessutom harmoniseringen till att gälla vissa förfaranden hos den nationella varumärkesmyndigheten samt varumärken som föremål för äganderätter. Enligt direktivförslaget ska ett varumärke i ett administrativt förfarande kunna förklaras upphävt på grundval av bristande användning och märkets generering. Ogiltighetsförklaring ska vara möjlig på grundval av absoluta registreringshinder (t.ex. bristande särskiljningsförmåga) och relativa registreringshinder (t.ex. ett äldre varumärke). Förslaget gör det möjligt att upphäva märket utan rättegång, vilket sänker kostnaderna för upphävandet och antagligen också förkortar den tid som går åt till det. En av arbets- och näringsministeriet tillsatt arbetsgrupp, som har utrett behoven att ändra varumärkeslagen, föreslog införande av ett administrativt förfarande för att upphäva oanvända varumärken. Direktivförslaget går i samma banor som arbetsgruppens förslag, även om upphävande enligt direktivförslaget ska vara möjligt på fler grunder. (Memorandum om modernisering av varumärkeslag, ANM publikationer 38/2012). Enligt direktivförslaget ska de nationella varumärkesmyndigheterna begränsa sin obligatoriska granskning till avsaknaden av absoluta registreringshinder. Genom denna bestämmelse avskaffas möjligheten att bevara det förfarande enligt den nuvarande varumärkeslagen som innebär att myndigheten också ska granska s.k. relativa registreringshinder. Enligt motiveringen i direktivförslaget garanterar granskningen av hinder inte att det beviljade varumärket förblir i kraft. Enligt kommissionen orsakar systemet med obligatorisk granskning också företagen kostnader och förseningar och dessutom anses granskningen av hinder leda till konstgjorda tvister och snedvrida konkurrensen. Den av arbets- och näringsministeriet tillsatta arbetsgruppen, som utrett behoven att ändra varumärkeslagen, ansåg däremot att en omfattande undersökning av hinder är till fördel för företagen, minskar tvisterna i efterhand och förbättrar förutsägbarheten i systemet. En betydande principiell ändring är ändringen av artikel 3 som gäller definition av ett varumärke, där man avstår från kravet att tecknet ska kunna återges grafiskt. I stället för kravet på grafisk återgivning föreslår kommissionen en bestämmelse enligt vilken tecknet ska kunna återges så att de behöriga myndigheterna och allmänheten kan avgöra exakt vilken typ av skydd som ges innehavaren av varumärket. Bestämmelsen möjliggör i princip användning av nya sätt att återge ett tecken, men samtidigt ställer den nya krav på återgivningssättet. De övriga kraven (såsom särskiljningsförmåga) på ett varumärke som ska skyddas kvarstår. Största delen av varumärkena består av ord, figurer eller kombinationer av dem. För typiska varumärken skulle direktivändringen antagligen inte ha några konsekvenser. Däremot verkar ändringen möjliggöra nya sätt att återge ett tecken i vissa mer sällsynta fall. Nya tecken som ska skyddas ska kunna vara ljudsignaler som återges t.ex. som ljudinspelningar (utan särskild grafisk återgivning), i den mån de uppfyller alla andra krav på det tecken som ska registreras. I vissa fall kan ett annat återgivningssätt, t.ex. en ljudinspelning anses vara precisare än grafisk återgivning när det gäller att definiera föremålet för skyddet. Ändringen förutsätter dock att myndigheten har teknisk beredskap att behandla nya typer av tecken och med tanke på allmänheten har avancerade varumärkesdatabaser, där det exakta föremålet för skyddet kan klarläggas. Ändringen orsakar också i någon mån rättslig osäkerhet i fråga om kommande tillämpningspraxis. Förordningen är direkt tillämplig och genomförandet av den kräver därför inga lagstiftningsåtgärder.
U 29/2013 rd 11 Konsekvenser för myndigheterna Den ändring som gäller omfattningen av myndighetens granskning av hinder skulle i någon mån minska PRS arbetsmängd. Delvis samma arbete skulle dock även i fortsättningen utföras i granskningen av de absoluta registreringsförutsättningarna, så ändringen är inte betydande. Dessutom skulle det vara den nationella lagstiftningens uppgift att föreskriva om huruvida PRS i fortsättningen på sökandenas begäran ska erbjuda granskningar av tidigare rättigheter i informationssyfte. Konsekvenserna av granskningen av hinder kommer alltså även att bero på hur direktivet genomförs nationellt. Införandet av ett administrativt förfarande för upphävande och ogiltighetsförklaring är en ny myndighetsfunktion. Efterfrågan på ett sådant förfarande eller den arbetsmängd som det orsakar myndigheten är tills vidare svårt att förutse. Enligt bestämmelserna om de avgifter som Patent- och registerstyrelsen tar ut skulle kostnaderna för förfarandet i princip täcka de avgifter som tas ut hos kunderna. Också vissa ändringar som ingår i förordningsförslaget skulle ha konsekvenser för Patent- och registerstyrelsen. Ansökningarna om europeiska varumärken ska enligt förslaget lämnas direkt till Europeiska unionens byrå för varumärken, mönster och modeller. I praktiken slopas alltså det alternativet att ansökningar också kan lämnas till de nationella myndigheterna. Också det frivilliga systemet enligt vilket de nationella myndigheterna granskar relativa hinder vid ansökningar om europeiska varumärken, skulle slopas. Ekonomiska och samhälleliga konsekvenser För samarbetet enligt direktiv- och förordningsförslagen ska enligt konsekvensbedömningen anvisas cirka 17 20 miljoner euro per år. EU:s nya byrå för varumärken, mönster och modeller ska bevilja ekonomiskt stöd för gemensamma projekt av unionsintresse i den mån det är nödvändigt för att säkra ett effektivt deltagande i projekten vad gäller medlemsstaternas myndigheter för industriell äganderätt. För att få stöd krävs det att nationella projekt som främjar unionsintresset definiera och att behovet av stöd i anslutning till dem motiveras. Troligtvis skulle det vara möjligt att få stöd t.ex. för utveckling av datasystem och för annat samarbete för konvergens av praxis. På grund av det föreslagna förfarandet förutsätter erhållandet av stöd aktivitet från de nationella myndigheternas sida. För närvarande utdelas BHIM:s överskott inte till medlemsstaterna eller de nationella varumärkesmyndigheterna. Patent- och registerstyrelsen (PRS) är ett nettobudgeterat ämbetsverk, vars verksamhet huvudsakligen finansieras genom avgifter som tas ut hos kunderna. De förslag som gäller registrerings- och förnyelseavgifterna ändrar avgiftsstrukturen på så sätt att en särskild gradvis stigande klassavgift ska tas ut för varje varu- eller tjänsteklass utöver den första. Därigenom försöker man undvika onödigt omfattande registreringar och förhindra överbelastning av registren. Ändringarna gäller endast strukturen i de avgifter som tas ut. De nationella avgifternas nivå regleras inte i direktivet, utan avgiftsnivån ska även i fortsättningen fastställas inom ramen för lagstiftningen om de avgifter som Patentoch registerstyrelsen tar ut. Den ändring i direktivförslaget som innebär att det inte ska vara obligatoriskt att granska relativa hinder, kan eventuellt minska myndighetens arbetsmängd och därigenom minska kostnaderna för registrering av ett varumärke. Slopandet av den obligatoriska granskningen av relativa registreringshinder skulle också öka företagens behov att aktivare än förut bevaka sina rättigheter. Ändringen skulle påverka nivån på myndighetens tjänster, vilket kan påverka efterfrågan på nationella varumärken i förhållande till gemenskapsvarumärken. Kommissionen lade den 27 mars 2013 fram ett förslag om ändring av förordningen (kommissionens förordning (EG) nr 2869/95) om de avgifter som ska betalas till BHIM. Därigenom genomförs de ändringar som gäller registrerings- och förnyelseavgiften. Genom förordningen ändras avgifternas struktur. Dessutom sänks avgiftsnivån som helhet betraktad. Orsaken till sänkningen av avgifterna är att BHIM kontinuerligt genererar överskott. Det är därför motiverat att sänka avgifterna. Trots ändringen av avgiftsförordningen kommer BHIM även i fortsätt-
12 U 29/2013 rd ningen att generera överskott, som ska fördelas mellan medlemsländerna i form av stöd som främjar unionsintresset inom ramen för det samarbete som förutsätts i direktiv- och förordningsförslagen. Ändringen av avgiftsförordningen skulle sänka kostnaderna för företagen och sannolikt också öka systemets attraktivitet jämfört med registrering av nationella varumärken. Ovannämnda nedsättningar av BHIM:s avgifter samt ändringarna i den nationella varumärkesmyndighetens förfaranden kan försvaga efterfrågan på nationella varumärken i förhållande till europeiska varumärken. En försvagad efterfrågan skulle minska PRS inkomster, vilket i sin tur kan påverka avgifterna för ämbetsverkets prestationer och nivån på PRS tjänster. Som allmänna trender i fråga om registrering av varumärken kan konstateras att såväl antalet registrerade nationella varumärken som antalet årligen inlämnade varumärkesansökningar har sjunkit efter införandet av gemenskapsvarumärket, medan antalet ansökningar om och registreringar av gemenskapsvarumärken stadigt har ökat. Konsekvenserna av varumärkesförordningen gäller speciellt företag som behöver varumärkesskydd i hela Europa. De föreslagna ändringarna innebär konvergens mellan systemet med gemenskapmärken och de nationella varumärkessystemen (inklusive myndighetspraxis), vilket ökar förfarandenas förutsägbarhet. 4 Förslagets rättsliga grund och förhållande till grundlagen Direktivförslaget grundar sig på artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Förordningsförslaget grundar sig på artikel 118 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Statsrådet bedömer att den rättsliga grunden är adekvat. De föreslagna ändringarna har inte ha några konsekvenser i förhållande till grundlagen. 5 Subsidiaritetsprincipen Statsrådet anser att direktivförslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen. De centrala delarna i varumärkeslagstiftningen har redan harmoniserats genom det gällande direktivet och för att den ska kunna ändras behövs åtgärder av EUlagstiftaren. Varumärkeslagstiftningen har för närvarande endast harmoniserats i fråga om de bestämmelser som mest direkt påverkar den inre marknadens funktion. Enligt direktivförslaget går man längre i harmoniseringen bl.a. genom att harmonisera vissa förfaranden hos de nationella varumärkesmyndigheterna. Förslagen är också i detta avseende förenliga med subsidiaritetsprincipen. Skillnaderna i de nationella systemen kan t.ex. påverka möjligheterna att registrera ett gemenskapsvarumärke eller möjligheterna att få samma nationella varumärke registrerat i olika medlemsstater. Statsrådet anser att förordningsförslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen. Eftersom gemenskapsvarumärket är en självständig europeisk immateriell rättighet som skapats genom en EUförordning, kräver en ändring av det åtgärder av EU-lagstiftaren. 6 Behandlingen av förslagen i Europeiska unionen Kommissionen förslag behandlades i rådets arbetsgrupp den 10 april 2013 och den 15 maj 2013. I Europaparlamentet ansvarar utskottet för rättsliga frågor (JURI) för behandlingen. 7 Den nationella behandlingen av förslagen Statsrådets skrivelse till riksdagen (Uskrivelse) behandlades i sektionen för den inre marknaden den 17 maj 2013. Preliminära kommentarer till förslagen begärdes den 5 april 2013 av den arbetsgrupp för industriella rättigheter som tillsatts av arbets- och näringsministeriet. Dessutom behandlades förslagen och U-skrivelsen på arbetsgruppens möte den 8 maj 2013. 8 Ålands behörighet Ärendet faller enligt 5 kap. 27 i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) inom rikets lagstiftningsbehörighet.
U 29/2013 rd 13 9 Statsrådets ståndpunkt Statsrådet förhåller sig allmänt taget positivt till kommissionens förslag gällande varumärkesdirektivet och varumärkesförordningen. Ur företagens synvinkel är det viktigt att regleringen av varumärkesrätten är så tydlig och förutsägbar som möjligt. Statsrådet anser det viktigt att varumärkesregleringen uppdateras och förtydligas så att den motsvarar nuvarande förändringar i omvärlden och rättspraxis. De föreslagna ändringarna i myndighetsförfarandet är som helhet betraktade ägnade att ge flexibilitet och sänka kostnaderna för företagen. Eftersom de enskilda förslagen gällande myndighetsförfarandet i många avseenden är beroende av varandra anser statsrådet det viktigt att de behandlas som en helhet. De föreslagna förfarandena för upphävande och ogiltighetsförklaring går delvis i samma banor som föreslaget från den arbetsgrupp som har utrett moderniseringen av varumärkeslagstiftningen och är till sina syften sådana att de i princip kan stödjas. Noteringarna om klassificering snarast stärker redan rådande rättspraxis, något som dock behöver förtydligas. De ändringar som gäller avgifterna stöder hänförandet av skyddet för märkesinnehavaren till endast de klasser som verkligen behövs. I fråga om myndighetens granskning av registreringshinder anser statsrådet att medlemsstaterna, om de vill, fortsättningsvis ska ha möjlighet att bibehålla den obligatoriska granskningen av relativa registreringshinder. I fråga om myndighetsförfarandena som helhet anser statsrådet i varje fall att det är viktigt att finna en sådan helhetslösning som säkerställer att det nationella varumärkessystemet och den nationella varumärkesmyndigheten förblir livskraftiga vid sidan av det europeiska varumärkessystemet och att lösningen även tryggar små och medelstora företags verksamhetsförutsättningar. Statsrådets mål i förhandlingarna är att medverka till att föremålet för varumärkesskyddet kan definieras tillräckligt exakt av allmänheten och myndigheterna och att varumärkets användningsområde inte avsevärt utvidgas från det nuvarande. Statsrådet anser i princip att ett bättre alternativ vore att kravet på grafisk återgivning bibehölls, även om kommissionens förslag med vissa ändringar kan vara godtagbara. Preciseringar av direktivet behövs, eftersom en ändring av en sådan bestämmelse som är av central betydelse för varumärkesrätten orsakar rättslig osäkerhet i fråga om kommande tillämpningspraxis. Dessutom har konsekvenserna av den föreslagna ändringen inte i tillräcklig grad beaktats på andra ställen i direktivet. I granskningen av de absoluta hindren för registrering av ett varumärke är avsikten att under förhandlingarnas gång medverka till att granskningen i varje medlemsstat ska begränsas till dess officiella eller allmännast använda språk. En mer omfattande granskning än så verkar inte behövas med beaktande av att verkningarna av ett nationellt varumärke är geografiskt begränsade. Direktivet ökar samarbetet mellan varumärkesmyndigheterna och EU:s byrå för varumärken, mönster och modeller. Enligt förslaget ska den nya byrån för varumärken, mönster och modeller också ha en central roll som beviljare av stöd för gemensamma projekt av unionsintresse. Statsrådet förhåller sig positivt till förslagets mål. Statsrådet stöder också den i direktivet framförda ståndpunkten att varumärkesinnehavarens förbudsrätt också ska omfatta transitsituationer. Den föreslagna ändringen möjliggör en effektivare bekämpning av förfalskning av varor i EU.