rotel 3 Umeå Mål nr Sid 1 (11) ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Umeå tingsrätts mellandom 2010-01-20 i mål T 5416-04, se bilaga A KLAGANDE Stävrullen Finans AB, 556125-5851 Ombud: Advokaten OH MOTPART Konsumentombudsmannen Box 48 651 02 Karlstad Företrädd av byråchefen PM GRUPPMEDLEMMAR Se bilaga B SAKEN Skadestånd på grund av kontraktsbrott HOVRÄTTENS SLUT Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i överklagad del. Dok.Id 54918 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 384 Storgatan 39 090-17 20 00 090-13 88 50 måndag fredag 901 08 Umeå E-post: hovratten.ovrenorrland@dom.se 09:00-16:00
Sid 2 YRKANDEN I HOVRÄTTEN Stävrullen Finans AB (Stävrullen) har yrkat att hovrätten förklarar att det inte föreligger skyldighet för Stävrullen att ersätta de kunder till Stävrullen som efter den 19 december 2002 haft gällande avtal med Stävrullen om leverans av el mot fast pris för skada som uppkommit på grund av att Stävrullen efter nämnda dag inte levererat el enligt ingångna avtal. Konsumentombudsmannen (KO) har bestritt ändring. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten. HOVRÄTTENS SKÄL Grunderna för parternas talan m.m. Parterna har åberopat samma grunder som vid tingsrätten. I allt väsentligt har de också utvecklat sin talan på sätt som framgår av tingsrättens dom. Parterna har åberopat samma bevisning som vid tingsrätten. I hovrätten har ljud- och bildupptagningarna av förhören vid tingsrätten med PÖ, RF, CN, SN och LS spelats upp. Tvistens bakgrund Stävrullen verkade som ett elhandelsbolag; då under namnet Kraftkommission i Sverige Aktiebolag. Stävrullen hade avtal med gruppmedlemmarna om leverans av el mot fast pris. Som en följd bl.a. av att elpriset gick upp under hösten 2002 tvingades Stävrullen att ställa större säkerhet för att få handla på den nordiska elhandelsplatsen Nordpool Elspot (elbörsen). När Stävrullen inte kunde ställa begärd säkerhet stängdes bolaget av från elbörsen den 19 december 2002 och bolagets leveranser av el upphörde
Sid 3 samma dag. Gruppmedlemmarna anvisades andra elleverantörer, som tillämpade högre priser än det fasta pris som gruppmedlemmarna hade avtalat om med Stävrullen. Målet gäller frågan om Stävrullen ska ersätta de skador som kan ha uppkommit för gruppmedlemmarna. Kort om elmarknaden Målet handlar om de förhållanden som råder på elmarknaden och det finns därför anledning att inledningsvis beskriva hur denna är uppbyggd i Sverige. En elanvändare har avtal med två parter, dels ägaren av elnätet (innehavaren av nätkoncessionen), dels med en elleverantör som handlar med el. För att bedriva nätverksamhet krävs tillstånd (en koncession) och den som bedriver sådan nätverksamhet får normalt inte bedriva produktion av eller handel med el (3 kap. 1 a ellagen). Koncessionsinnehavaren svarar för själva elnätet och för den fysiska överföringen av el. I förhållande till elanvändarna tillhandahåller koncessionsinnehavaren således närmast en tjänst. Systemet är uppbyggt på ett sådant sätt att det bara är koncessionsinnehavaren som kan avbryta överföringen av el. Kontinuerlig tillgång till hushållsel är av stor betydelse och ellagen innehåller därför tvingande bestämmelser till skydd för brukare som är konsumenter. Elanvändaren måste alltså även ha ett avtal med en elleverantör. I denna del är elmarknaden konkurrensutsatt och elanvändaren kan välja mellan olika leverantörer. Stävrullen var en av dessa elleverantörer. Elleverantörer som inte har egen produktion, köper in el från andra producenter, normalt via elbörsen. Eftersom priset på el varierar över tiden förekommer det avtal som innebär att el under en period levereras mot fast pris. Genom sådana avtal tar elanvändaren risken för att marknadspriset sjunker och elleverantören tar risken för att marknadspriset stiger. De avtal som är föremål för prövning i detta mål avser i samtliga fall fastprisavtal. Om den elleverantör som konsumenten har avtal med inte längre kan leverera el, följer av bestämmelser i ellagen att kunden direkt blir anvisad en annan leverantör. Kunden
Sid 4 blir därmed aldrig utan el på grund av brister hos elleverantören. Den skada som en konsument med fastprisavtal riskerar att lida i ett sådant fall är den ökade kostnad som kan följa om den nye leverantören tillämpar ett högre pris. Som framgår av tingsrättens dom innehåller ellagen inte någon reglering av leverantörens skadeståndsskyldighet i denna situation. Tillämplig lag? Enligt 1 köplagen gäller lagen köp av lös egendom. Av 1 kap. 1 och 2 kap. jordabalken följer att fast egendom är jord, att jorden är indelad i fastigheter och att viss egendom med nära anknytning till fastigheten utgör fastighetstillbehör och därmed fast egendom (t.ex. byggnader och fast inredning i byggnader). Det som inte i jordabalken anges vara fast egendom är lös egendom, som således fastställs genom en uteslutningsmetod (se bl.a. Hellner och Ramberg, Speciell avtalsrätt I, Köprätt 1991, s. 38). Även om köplagens regler huvudsakligen är utformade med hänsyn till köp av lösa saker, är lagen alltså tillämplig även på köp av t.ex. aktier, nyttjanderätter, fordringar och immateriella tillgångar. Frågan är om el kan anses vara lös egendom. Till att börja med står det klart att el inte utgör fast egendom. Om elektrisk kraft överhuvudtaget är att bedöma som egendom, är det alltså fråga om lös egendom. Som tingsrätten pekat på finns det vissa uttalanden i den juridiska litteraturen som tyder på att el inte skulle omfattas av egendomsbegreppet. Således hävdar Jan Ramberg att avtal om distribution av elektrisk kraft inte kan utgöra köp medan däremot rättigheterna enligt ett sådant avtal kan förvärvas genom köpavtal. Han anger vidare att elektricitet inte är avgränsad på ett sådant sätt att den kan utgöra föremål för köp. I likhet med TVsändningar och överföringar av elektronisk information är föremålet alltför speciellt för att kunna betraktas som lös egendom (se Ramberg, Köplagen, 1995, s. 137 f). Som hovrätten uppfattar det skulle det i så fall snarare vara fråga om köp av en tjänst. Vid bedömningen av dessa uttalanden bör dock beaktas att elmarknaden under de senaste decennierna genomgått en genomgripande förändring. Tidigare skötte ett företag både driften av elnätet och elleveransen. Tingsrätten har med stöd av ovan
Sid 5 nämnda doktrinuttalande angett att köplagen inte omfattar distribution av el (s. 63 i tingsrättens dom). Att distribution i form av tillhandahållandet av en viss infrastruktur för elöverföring utgör en tjänst snarare än ett köp framstår i och för sig som rimligt. Avtalsförhållandet mellan Stävrullen och dess kunder har emellertid inte avsett distribution av el. Stävrullen har istället åtagit sig att för kundernas räkning upphandla och löpande leverera el mot betalning. Att bedöma detta som ett tjänsteavtal framstår som mer främmande. Ett centralt moment i avtalen som är aktuella i detta mål har dessutom varit en rätt för elanvändarna att köpa elen till ett fast pris (jfr att köplagen otvivelaktigt är tillämplig på värdepapper av typen optioner, terminer och liknande). Även om elens fysikaliska egenskaper måhända skiljer sig från annan typ av egendom, vilket Stävrullen framhållit, finns det uppenbarligen även likheter. Som exempel kan pekas på att el i likhet med annan egendom kan produceras på en viss plats och sedan levereras till en annan plats. Elleverantören tar betalt för en viss kvantitet el, som alltså i praktiken behandlas som en egendom som kan köpas och säljas. I nordisk doktrin förekommer också uppfattningen att elektricitet i princip kan vara behäftad med faktiska fel i likhet med annan fysisk egendom (Frost, Informationsydelsen, 2002, s. 114). EU-rättsligt synes el i vart fall i vissa sammanhang att vara att bedöma som en vara (se generaladvokatens yttrande den 26 november 1996 i EUdomstolens mål C-157/94, C-158/94, C-159/94 och C-160/94 samt EU-domstolens dom den 23 oktober 1997 i målet kommissionen./. Italien, mål nr C-158/94). Hovrätten anser sammantaget att avtalen mellan Stävrullen och kunderna om en rätt för dessa att köpa el till ett fast pris är att bedöma som avtal om köp av lös egendom. Köplagens regler gäller därför i tillämpliga delar på parternas prestationer. Köparens rätt till skadestånd vid säljarens dröjsmål regleras på samma sätt i konsumentköplagen som i köplagen. Det har inte påståtts att elektrisk kraft är en lös sak. Vid en sådan analog tillämpning av konsumentköplagen som KO har gjort gällande skulle bestämmelsernas tvingande karaktär inte kvarstå (se rättsfallet NJA 2008 s. 24). Eftersom köplagens likalydande skadeståndsregler är direkt tillämplig på de aktuella avtalen, saknas mot denna bakgrund anledning att i detta mål närmare överväga en analog tillämpning av konsumentköplagens regler.
Sid 6 Hovrättens slutsats är alltså att frågan om skadestånd ska prövas med utgångspunkt i 27 köplagen; Stävrullen har ett s.k. kontrollansvar. Finns det skäl att jämka avtalen som förmedlats av Kundkraft? Bestämmelserna i köplagen gäller bara när inget annat avtalats. I avtalen mellan Stävrullen och de kunder som förmedlats av Kundkraft finns en särskild skadeståndsregel. Som tingsrätten funnit kan villkoret om force majeure i punkten 8 i avtalet inte tolkas på det sätt som KO gjort gällande och det föreligger därför inte något strikt skadeståndsansvar för Stävrullen. För dessa kunder är således utgångspunkten det skadeståndsansvar som följer av punkten 7 i avtalet. Där anges att Stävrullen svarar för skada till följd av vårdslöshet eller försumlighet; dvs. Stävrullen har ett culpaansvar. KO har gjort gällande att det avtalsvillkoret är oskäligt enligt 36 avtalslagen och att det därför ska lämnas utan avseende. Enligt 36 avtalslagen kan ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid prövningen ska särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Det aktuella villkoret har ingått i ett standardavtal som Kundkraft tillhandahållit och villkoret har inte varit föremål för individuell förhandling (jfr 10 lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden). Ett förhållande som talar emot jämkning är att avtalet upprättats av Kundkraft och att Stävrullen, enligt vad CN berättat, inte haft ett bestämmande inflytande över avtalets utformning. Det finns dock en rad omständigheter som gör att villkorets skälighet ändå kan sättas i fråga. Vid en jämförelse med det kontrollansvar som finns i köplagen framstår villkoret om ansvar vid oaktsamhet som väsentligt mindre förmånligt för köparen, och särskilt för en konsument. Villkoret är sådant att det i praktiken kan antas utesluta möjligheten för en konsument att få en skada ersatt. Även i andra delar av avtalet föreligger en obalans till konsumentens nackdel. Således innehåller avtalet villkor som innebär att en kund med
Sid 7 fastprisavtal som sagt upp avtalet i förtid av annat skäl än flytt eller försäljning av förbrukningsstället, varit skyldig att betala ersättning med upp till tio procent av värdet på återstående elleverans, medan leverantören alltså endast svarar vid vårdslöshet eller försumlighet (punkt 5.3 jämfört med punkt 7). Det kan även noteras att i det ledande standardvillkoret numera gäller ett kontrollansvar (se punkt 2.11 i EL 2004 K). Med hänsyn till det nu anförda anser hovrätten att villkoret om att Stävrullen endast svarar vid skada till följd av oaktsamhet, är oskäligt. Villkoret bör därför med stöd av 36 avtalslagen lämnas utan avseende. I stället ska köplagens bestämmelser om skadestånd tillämpas även för denna kundgrupp. Är Stävrullen vid en prövning enligt kontrollansvaret skadeståndsskyldigt? Av 27 första stycket köplagen följer att köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Bestämmelsen ger uttryck för en lagreglerad riskfördelning mellan köparen och säljaren. Det är således inte fråga om att bedöma om hindret berott på att någon av parterna har betett sig vårdslöst eller klandervärt (se Håstad, Köprätt, 2009, s. 60). Skadeståndsskyldighet inträder alltid om orsaken till hindret kan hänföras till säljarens kontrollsfär (se prop. 1988/89:76 s. 110). Sedan Stävrullen blev avstängt från elbörsen var det inte möjligt för bolaget att leverera el. Det har därför förelegat ett hinder i den mening som åsyftas i köplagen. Frågan är om hindret legat utanför Stävrullens kontroll. Stävrullen blev avstängt från elbörsen på grund av att bolaget inte förmådde ställa tillräcklig säkerhet för fortsatt elhandel. Huvudorsaken till detta var att priset på el steg kraftigt under hösten 2002. Bolaget har även framhållit att Stävrullens franchisetagare RF genomförde en stor upphandling i strid med det interna regelverket. Upphandlingen innebar en kraftig ökning av Stävrullens elleveranser, med ökade säkerhetskrav som följd. Slutligen har Stävrullen pekat på att bolagets bank agerade oförutsägbart genom att inte bevilja en utökad bankgaranti.
Sid 8 Villkoren för den säkerhet som en elleverantör skulle ställa för att få handla på elbörsen var såvitt framkommit tydliga och direkt kopplade till leverantörens tidigare handel. Det var förutsägbart för Stävrullen att kravet på säkerhetens storlek skulle öka om priset på el steg. Att priset på el, liksom på andra typer av tillgångar som omsätts på en konkurrensutsatt marknad, skulle kunna stiga kraftigt i pris kan inte anses oförutsägbart; låt vara att de exakta prisnivåerna kan vara svåra att förutspå. Det framstår allmänt som rimligt att det är elleverantören som bör bära risken gentemot elanvändarna för att bolaget inte förmår infria denna typ av säkerhetskrav. Det var också möjligt för Stävrullen att i vart fall i viss utsträckning kontrollera sin risk för elprisets förändring genom den terminshandel som förekom på elbörsen. Det faktum att elpriset ökade kraftigt under hösten 2002, kan alltså inte i sig anses medföra att det uppkomna hindret legat utanför Stävrullens kontroll. Till bilden av bolagets ekonomiska förhållanden hör den upphandling genom Kundkraft som RF deltog i under augusti 2002. Genom upphandlingen tillfördes Stävrullen ett stort antal kunder med fastprisavtal. Att dessa fastprisavtal prissäkrades först i början av december 2002 ledde, enligt bolaget, till en ökad kostnad för prissäkringen på 4,5 miljoner kr. Stävrullen har påstått att RF agerat i strid med bolagets instruktioner vid upphandlingen. Bevisningen i målet har i stora delar berört dessa frågor. Hovrätten konstaterar emellertid att oavsett omständigheterna kring upphandlingen, ansvarar Stävrullen i princip även för sin kontraktsmedhjälpare RF på motsvarande sätt som vad som skulle ha gällt om Stävrullen hade genomfört upphandlingen självt (se 27 andra stycket köplagen). Oavsett om hindret för Stävrullens leverans berodde på RF:s åtgärder, är det inte visat att detta har legat utanför Stävrullens kontroll. Stävrullens säkerhet på elbörsen bestod av garantier från bolagets bank. Det har framkommit att banken i ett sent skede lämnade besked till Stävrullen att man inte avsåg att utöka bolagets bankgaranti. Ett bolags ekonomiska angelägenheter, inklusive åtgärder som den av bolaget valda banken vidtar, ligger normalt inom bolagets kontrollsfär. Stävrullen har inte visat att bolaget saknat möjlighet att förutse bankens
Sid 9 agerande eller att det av annat skäl finns grund för att anse att bankens agerande legat utanför bolagets kontroll. Enligt hovrättens mening kan Stävrullen, i enlighet med vad som nu anförts, inte anses ha visat att bolagets bristande förmåga att uppfylla kraven för att få verka på elbörsen legat utanför bolagets kontroll. Stävrullen är därför i och för sig enligt 27 köplagen skadeståndsskyldigt för uppkomna skador. Reklamation Av 29 köplagen följer att om varan har avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte reklamerar inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet. Normalt föreligger alltså enligt köplagen inte någon skyldighet att reklamera innan varan har levererats. I detta fall har leverans inte skett, och det kan därför hävdas att någon reklamationsskyldighet ännu inte inträtt. Omständigheterna vid leverans av el skiljer sig dock från de typfall som får antas ha legat till grund vid urformningen av köplagens reglering (leverans av en vara). Efter att Stävrullen blev avstängt från elbörsen blev kunderna omedelbart anvisade annan elleverantör och de erhöll således el som vanligt. Av de allmänna villkoren (punkt 6.1 i EL 2000 K) följer att Stävrullens oförmåga att leverera el innebar att leveransavtalet mellan Stävrullen och kunden hävdes. Någon fullgörelse av avtalet var således inte längre möjlig samtidigt som annan leverantör fullgjorde leveransen till kunden. För Stävrullen finns det i en sådan situation ett uppenbart intresse att få information om att kunder ansåg sig ha lidit skada till följd av Stävrullens oförmåga att leverera el; förekomsten av och storleken på skadan beror ju på vilket pris som kunden fick betala till den anvisade leverantören. Mycket talar därför för att de kunder som i den uppkomna situationen avsåg att kräva ersättning av Stävrullen, bör anses ha varit skyldiga att inom skälig tid meddela detta till bolaget (jfr rättsfallet NJA 1992 s. 728). Oavsett hur frågan om reklamationsskyldighet bör bedömas i detta fall, kan under alla förhållanden konstateras att KO i en skrivelse till Stävrullen som är daterad den 5 mars 2003 angav att dels Stävrullen borde kompensera de kunder som haft fastprisavtal med
Sid 10 Stävrullen, dels KO övervägde att föra talan om detta enligt lagen om grupprättegång. Av rättspraxis framgår att reklamation inte alltid behöver lämnas av den drabbade parten själv (se bl.a. rättsfallen NJA 1921 s. 246 och NJA 1994 s. 532). Enligt hovrättens mening har Stävrullen genom innehållet i skrivelsen informerats om att gruppmedlemmarna avsåg att kräva skadestånd. Skrivelsen har därför varit tillräcklig för att reklamation för samtliga gruppmedlemmars krav ska anses ha skett. Tidsförhållandena är inte sådana att reklamationen framställts för sent. Även om gruppmedlemmarna har varit skyldiga att reklamera till Stävrullen, har reklamation således skett i tid. Sammanfattande slutsatser Hovrätten har, till skillnad från tingsrätten, funnit att köplagen är tillämplig på förhållandet mellan Stävrullen och gruppmedlemmarna. För de gruppmedlemmar som förmedlats genom Kundkraft har hovrätten vid en prövning enligt 36 avtalslagen funnit att villkoret i deras avtal om att Stävrullen är skadeståndsskyldigt endast vid oaktsamhet, är oskäligt och att ett kontrollansvar enligt köplagens regler ska tillämpas istället. Stävrullens skadeståndsskyldighet mot samtliga gruppmedlemmar ska därför prövas enligt kontrollansvaret i 27 köplagen. Vid den prövningen har det enligt hovrättens mening visserligen förelegat ett hinder för Stävrullen att leverera el, men Stävrullen har inte visat att detta hinder berott på ett förhållande utanför bolagets kontroll. Oavsett om det har varit en rättslig skyldighet för gruppmedlemmarna att meddela Stävrullen att de avsåg att kräva skadestånd, har KO rent faktiskt lämnat ett sådant meddelande (reklamerat) för gruppmedlemmarnas räkning. Stävrullen kan alltså inte undgå skadeståndsansvar på grund av bristande reklamation. Hovrätten delar på dessa skäl tingsrättens slutsats att Stävrullen är skadeståndskyldigt på sätt som påståtts. Tingsrättens domslut ska därför fastställas. Rättegångskostnaderna Frågan om skyldighet för part att utge ersättning för rättegångskostnader i hovrätten bör prövas av tingsrätten efter målets återupptagande.
Sid 11 HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga C Överklagande senast fredagen den 2 december 2011. Hovrättsråden Bertil Eriksson, Susanne Möller och Mikael Forsgren samt tf. hovrättsassessorn Per Christensen (referent) har deltagit i avgörandet. Enhälligt.