Svensk Biblioteksförening Utvecklingsrådet för verksamhetsfrågor 2013-11- 18 Svar på frågeställningar från URV Universitets- och högskolebiblioteks service till allmänheten Universitets- och högskolebibliotek har i uppdrag att ge service till allmänheten. Samtidigt är våra primära målgrupper forskare, studenter och lärare och när vi prioriterar och utformar tjänster att ta del av. Hur ser URV på detta utifrån internationella organisationers ställningstagande om allas rätt till fri tillgång till information och kunskap samt andra krav om hög tillgänglighet. Har ni råd om hur vi skulle kunna hantera balansen mellan universitets- och högskolebiblioteks huvuduppdrag och den s.k. tredje uppgiften? URV diskuterade frågeställningen på sina möten den 5 april, 3 juni och 26 augusti 2013. Högskolelagen (1992:1434): 1 kap. 1 Staten ska som huvudman anordna högskolor för 1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och 2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete. I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Vad som i fortsättningen sägs om forskning avser även konstnärlig forskning, om inte något annat anges särskilt. Lag (2013:119). Bibliotekslagen (2013:801) [Denna lag träder i kraft 2014-01-01.]: Ändamål 2 [Denna lydelse träder i kraft 2014-01-01.] Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla. Högskolebibliotek 12 [Denna lydelse träder i kraft 2014-01-01.] Det ska finnas tillgång till högskolebibliotek vid alla universitet och högskolor som omfattas av högskolelagen (1992:1434). Dessa bibliotek ska svara för biblioteksverksamhet inom de områden som anknyter till utbildning och forskning vid universitetet eller högskolan. Samverkan 14 [Denna lydelse träder i kraft 2014-01-01.] I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka. Först och främst ska universitets- och högskolebiblioteken se till sina primära målgrupper forskare, studenter och lärare. Utöver första och andra uppgiften, utbildning och forskning, 1
ska de även ägna sig åt den tredje uppgiften. Den tredje uppgiften uttrycks i högskolelagen med I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Uttrycket tredje uppgiften indikerar just att den är underordnad första och andra uppgiften, I mån av tid och resurser kan biblioteket ägna sig åt allmänheten. Exempel på sätt att hantera tredje uppgiften är lägga ut publicerade uppsatser och forskning, anordna forskardagar och hålla öppet hus, ge tillgång på plats till databaserna samt tillgång till det fysiska biblioteket. Här förhåller det sig olika på olika bibliotek. På vissa förutsätts inloggning till e-resurserna. Det saknas reglering för hur man ska hantera frågeställningen; biblioteken har lokala policyer. I den nya bibliotekslagens 14 anges att olika bibliotekstyper ska samverka. Därför kan universitets- och högskolebiblioteken också hänvisa allmänheten till andra bibliotekstyper. Det är bra om olika huvudmän samarbetar. Bibliotekslagens nya portalparagraf, 2, tar sin utgångspunkt i IFLA:s och Unescos folkbiblioteksmanifest och stadgar att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet, d.v.s. även universitets-och högskolebiblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Vidare ska biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Däremot skriver regeringen i förarbetena (Prop. 2012/13:147 s. 14) att samtliga de ändamål som föreslås inte är sådana att de i samma utsträckning kan vara vägledande för alla bibliotekstyper. Bibliotekets koppling till kommunens IT-miljö krav på identifikation vid användning av bibliotekens datorer Ett folkbibliotek ska kopplas närmare till kommunens gemensamma IT-miljö än de varit tidigare. I samband med detta önskar kommunens tjänstemän att biblioteket ska begränsa åtkomsten till sina publika datorer, så att alla internetanvändare ska identifiera sig. Argumenten är att biblioteket ska kunna spåra vem som använt en dator vid förfrågan från polis. Idag har biblioteket s.k. "snabbdatorer", internetdatorer som är fria att använda, utan inloggning. Biblioteket menar att det ska vara så öppet som möjligt, och att man som internetanvändare inte ska uppleva sig bevakad/kontrollerad. Reglerar kommunallagen detta eller finns det något annat som är relevant? URV diskuterade frågeställningen på sina möten den 3 juni och 26 augusti 2013. Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL): 40 kap. 3 Sekretess gäller i biblioteksverksamhet för uppgift i register om en enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående till denne lider men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Denna och liknande frågor kommer upp relativt ofta på biblioteken. URV menar att biblioteken ska stå upp för viktiga principer, såsom fri tillgång till information, kunskap och kultur samt att värna användarnas integritet och personuppgifter. Stöd för denna hållning går att finna i bl.a. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, IFLA:s internetmanifest och IFLA:s etiska regler för bibliotekarier och informationsspecialister. Av IFLA:s internetmanifest stipuleras bl.a. följande: Tillgång till internet och alla dess resurser 2
bör vara förenliga med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, framför allt artikel 19: Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. ( ) Bibliotek och informationstjänster ska verka för användarnas rätt att söka den information de själva väljer. Bibliotek och informationstjänster ska respektera användarnas integritet och behandla uppgifter om resurser dessa använder med konfidentialitet. I IFLA:s etiska regler för bibliotekarier och informationsspecialister står det att: Bibliotekarier och andra informationsspecialister respekterar den personliga integriteten och skyddet av de personuppgifter som av nödvändighet måste utväxlas mellan individer och institutioner. Relationen mellan biblioteket och användaren kännetecknas av konfidentialitet och bibliotekarier och andra informationsspecialister vidtar lämpliga åtgärder för att se till att uppgifter inte får spridning utanför den ursprungliga transaktionen. Att kräva inloggning är att sätta upp hinder för den obehindrade tillgången till information. Biblioteken ska inte lämna ut uppgifter om enskilda hur som helst. Det är inte förenligt med bibliotekens värdegrund. URV:s uppfattning är att biblioteket ska värna sin oberoende ställning och användarnas integritet genom att inte kräva inloggning för användning av datorerna. Det finns ingenting i kommunallagen som reglerar denna frågeställning. Krävs målsmans intyg för barns internetsurfande? Vi har tidigare skött bokningen av bibliotekets publika datorer med bokningssystemet FRI. Då har vi registrerat alla låntagares lånekort och de har fått skriva på ett förbindelseavtal att de lovar att sköta våra datoregler. Barnen har fått ta med en lapp hem där målsman har skrivit på att det är OK att de lånar dator på bibblan. Nu har vi släppt det mer fritt den som vill kan bara sätta sig vid datorn och den som vill ha en bokad tid skriver vi upp på en lista i en pärm. Men vi har inga förbindelselappar alls nu inte heller för barn. Är det vårt ansvar att ha målsmans intyg att barnen får surfa på datorerna? URV diskuterade frågeställningen på sitt möte den 1 oktober 2013. Bibliotekslagen (2013:801) [Denna lag träder i kraft 2014-01-01.]: Folkbibliotek 6 [Denna lydelse träder i kraft 2014-01-01.] Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov. Folkbibliotekens utbud av medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet. 3
7 [Denna lydelse träder i kraft 2014-01-01.] Folkbiblioteken ska särskilt främja läsning och tillgång till litteratur. Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. 8 [Denna lydelse träder i kraft 2014-01-01.] Folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning, bland annat genom att erbjuda litteratur utifrån deras behov och förutsättningar. Biblioteket behöver inte ha målsmans intyg att barnen får surfa på datorerna. Bibliotekets tjänster omfattar även användning av datorerna. Sannolikt har flera av de barn som besöker biblioteket redan ett bibliotekskort, vilket godkänts av deras föräldrar. I bibliotekskortets användarregler kan man skriva in vad man förbinder sig till vid t.ex. nyttjande av bibliotekets datorer. Av pedagogiska skäl inte minst kan det vara lämpligt att lånekortet benämns som ett bibliotekskort eftersom det omfattar alla bibliotekets tjänster. Biblioteket ska ge alla fri tillgång till information, kunskap och kultur. Nationella minoritetsspråk Sverige har sedan 2009 en ny lag (SFS 2009:724) om nationella minoritetsspråk, som gäller finska, jiddisch, meänkieli, samiska och romani chib. I 4 anges att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. I förslaget till ny bibliotekslag skrivs att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på 1. de nationella minoritetsspråken, 2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och 3. lättläst svenska. Min fråga är då hur biblioteken aktivt ska svara för att följa dessa två lagar och stödja de nationella minoritetsspråken? Jag tror att det är en fråga om mer än att ha ett mediebestånd på dessa språk. URV diskuterade frågeställningen på sitt möte den 1 oktober 2013. Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk: 4 I språklagen (2009:600) anges att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. 4
Bibliotekslagen (2013:801) [Denna lag träder i kraft 2014-01-01.]: Prioriterade grupper 5 Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på 1. de nationella minoritetsspråken, 2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och 3. lättläst svenska. Avgörande för hur frågeställningen ska besvaras är både IFLA:s och Unescos manifest om mångkulturella bibliotek samt den nya Bibliotekslagen. I manifestet anges att det mångkulturella biblioteket i sin kärnverksamhet ska utveckla mångkulturella och flerspråkiga samlingar och tjänster, inklusive digitala resurser och multimedia avsätta resurser för bevarande av kulturella uttryck och kulturarv, med särskild hänsyn tagen till muntlig tradition, ursprungsfolks kultur och immateriella kulturarv planera in program med stöd för användarutbildning, informationskompetens, resurser till nyanlända, kulturarv och tvärkulturell dialog som väsentliga inslag i tjänsteutbudet göra bibliotekets resurser tillgängliga på relevanta språk genom informationsorganisation och söksystem utveckla marknadsförings- och informationsmaterial i de former och på de språk som behövs för att locka olika grupper till biblioteket URV konstaterar också att ansvaret för prioriterade grupper i den nya bibliotekslagen utökas från folk- och skolbiblioteken till biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet. Det är inte preciserat hur det ska gå till. Däremot sägs att inte alla dessa bibliotek måste kunna erbjuda litteratur på minoritetsspråken. Kraven kan uppfyllas genom fjärrlån och samverkan med andra bibliotek. Biblioteken kan i sin planering utgå från förutsättningarna i den egna kommunen, om många har annat modersmål än svensk, är del i ett förvaltningsområde etc. URV menar att det kan vara lämpligt att den regionala biblioteksverksamheten samordnar och utarbetar gemensamma strategier för hur kraven i bibliotekslagens 5 ska kunna uppfyllas. I förarbetena till Bibliotekslag (2013:801) (Prop. 2012/13:147 s. 18 f) framhåller regeringen bl.a. följande: Vikten av en väl utvecklad biblioteksverksamhet på nationella minoritetsspråk har ofta lyfts fram, bland annat i betänkandet Att återta mitt språk (SOU 2006:19). Vad gäller lydelsen om att ägna särskild uppmärksamhet åt personer som har annat modersmål än svenska har flera remissinstanser efterfrågat en vidare skrivning som innefattar alla språk som biblioteksanvändarna använder sig av på ett eller annat sätt. Vad gäller andra språk än de som är biblioteksanvändarnas modersmål finns det dock enligt regeringens bedömning inte skäl att särskilt ange dessa i lagen. Det är naturligtvis önskvärt att biblioteken även kan tillhandhålla bland annat litteratur på språk som läses i utbildningssyfte, däremot är det inte motiverat att lagreglera dessa och relaterade uppgifter som bibliotek ändå av hävd ofta utför. Den föreslagna bestämmelsen omfattar också det svenska teckenspråket. Som Specialpedagogiska skolmyndigheten påpekar har det svenska teckenspråket en stark ställning enligt språklagen. Material på teckenspråk är ofta en del av utbudet på biblioteken och det 5
svenska teckenspråket har en särskild ställning i svenskt samhällsliv. Enligt 9 språklagen har det allmänna ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. De föreslagna bestämmelserna innebär inte att alla bibliotek inom det allmänna biblioteksväsendet i de egna samlingarna måste kunna erbjuda litteratur på de nämnda språken. För att uppfylla de krav som ställs kan biblioteken använda sig av fjärrlån och samverkan med andra bibliotek i syfte att erbjuda litteratur och information på dessa språk. Att bibliotekslagens 5 anger att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat (URV:s kursivering) genom att erbjuda litteratur på ( ) etc. innebär att litteraturerbjudandet inte är tillfyllest. URV menar att det även kan vara hemsidor, foldrar, eventuell visning av UR:s program på minoritetsspråk m.fl. språk etc. Därutöver rekommenderar URV att biblioteken tar intryck av IFLA:s och Unescos mångkulturella biblioteksmanifest. Skolors ansvar för skolbiblioteksservice Om en skola vill köpa skolbibliotekstjänster av stadsbiblioteket ska avtal ingås. För att tillhandahålla tjänsten har vi infört krav på omfattning och så vidare. Liknande förfarande sker även i andra kommuner. Huruvida Skolinspektionen accepterar ett sådant tillvägagångssätt har dock kommit att ifrågasättas och diskuteras. Har URV möjlighet att fördjupa och förtydliga hur avtal om skolbiblioteksservice kan tecknas mellan skolor och folkbibliotek? URV diskuterade frågeställningarna på sina möten den 31 oktober 2012 och den 24 januari 2013. Bibliotekslagen (1996:1596): 5 I 2 kap. 36 skollagen (2010:800) finns bestämmelser om skolbibliotek. Lag (2010:860). Skollagen (2010:800): 2 kap. 36 Eleverna i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska ha tillgång till skolbibliotek. Skolbibliotek kan tillhandahållas via ett avtal mellan skolhuvudmannen och folkbiblioteket. Folkbiblioteket kan därefter tillhandahålla de efterfrågade och avtalade tjänster. Avtalet ska bygga på en rad grundprinciper, bland andra att skolan definierar behoven av biblioteksservice och tar fullt ansvar för att skolan motsvarar de krav som ställs på elevers tillgång till skolbiblioteksservice. Skolhuvudmannen är alltid ansvarig för skolbiblioteket och folkbiblioteket blir i dessa fall enbart ett slags utförare. Detta framgår av Skolinspektionens tolkning så som den framkommer i myndighetens informationsblad (2011-09-30). Sveriges kommuner och landsting (SKL) skriver i Det obegränsade rummet. Det moderna skolbiblioteket En framtidsskiss (SKL 2012): 6
Tydliga avtal För att ett folkbibliotek ska kunna fungera som skolbibliotek behöver kompetensen, urvalet och samarbetet med skolan tydligt beskrivas i ett avtal mellan folkbiblioteket och skolan. Frågor som behöver lösas är tillhörigheten för bibliotekarien, tillgång till folkbibliotekets resurser och ur det påverkar allmänhetens tillträde och hur samverkan med skolan ska se ut. Avtal mellan folkbibliotek och kommunala skolor är inte ovanliga, även om avtalen ser olika ut från kommun till kommun. I några fall har avtalats om att anställning som skolbibliotekarie ligger inom folkbibliotekens organisation. Detta innebär ett slags grundtrygghet, bland annat har den anställde då tillgång till intern fortbildning utan egen kostnad. Samtidigt anger samma avtal att rektor är chef och arbetsledare för skolbibliotekspersonalen, och att rektor är ansvarig för fort- och vidareutbildning samt för medieanslagets storlek. Krav på identifiering för besökare på gymnasiebibliotek Kan man tvinga biblioteksbesökare att identifiera sig? Kommunen vill införa ordningsregler på gymnasiet. De medför att alla besökare måste identifiera sig när de kommer till skolan och bära en namnbricka när de vistas i lokalerna. Får kommunen införa denna typ av regler eller kan man hävda att en besökare ska kunna få vara anonym? Gymnasiebiblioteket har ett stort antal besökare, till exempel utomstående som kommer och läser tidningar varje dag. URV diskuterade frågan på sitt möte den 13 januari, 21 augusti och den 31 oktober 2012. Kommunallagen (1991:900): 2 kap. 1 Kommuner och landsting får själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Kommunala angelägenheter ska ha anknytning till kommunens område eller medlemmar (2 kap. 1 kommunallagen). Juridiskt sett är det således möjligt att föreskriva kommunalt medlemskap för tillträde till exempelvis ett folkbibliotek. I praktiken görs inte sådana begränsningar, så även personer från andra kommuner har tillträde till folkbiblioteket och tillfrågas inte om sitt kommunmedlemskap när de besöker folkbiblioteket. Folkbiblioteken är alltså i första hand till för sin kommuns invånare. På motsvarande sätt är sjukhusbibliotek i första hand avsedda för anställda och patienter samt universitets- och högskolebiblioteken för studenter och forskare. Det här är deras viktigaste målgrupper, men de tillhandahåller också information till alla andra medborgare, antingen på plats eller via fjärrlånesystemen. Krav på identifiering för tillträde till bibliotek är av principiella skäl tvivelaktigt, bland annat därför att alla medborgare har rätt att fysiskt på plats ta del av den information offentligt finansierade bibliotek tillhandahåller. En annan sak är att det kan finnas begränsningar i hur man som privatperson kan låna medier eller ladda ned material till sin dator. 7
Rent juridiskt är det svårt att hitta lagstöd för att en besökare till en skola ska få vara anonym. Skolan är ingen allmän plats och allmänheten har som regel inte tillträde till skolbyggnader. Skolbibliotek som finns i en skolbyggnad är därför inte öppna för var och en. På integrerade folk- och skolbibliotek är det inte möjligt att kräva identifiering eftersom folkbiblioteken i praktiken är öppna för var och en. I detta fall som frågesvaret avser är det visserligen fråga om ett gymnasiebibliotek som typiskt sett inte är öppet för allmänheten. På samma gång har kommunen bestämt att gymnasiebiblioteket ska vara öppet för alla. Då är det vare sig förenligt med folkbibliotekens credo eller rättsläget att kräva identifiering på det öppna gymnasiebiblioteket. I första hand är detta en lokal ordningsfråga. Skolan eller kommunens utbildningsnämnd bör därför ta fram en policy för öppenheten i sitt skolbibliotek. Utlämning av låntagares namn eller surfhistorik Rådet har initierat frågeställningar kring offentlighet och sekretess som aktualiseras på bibliotek, exempelvis surfhistorik på bibliotekens datorer och utlämnande av namn på låntagare med låneskulden. URV diskuterade frågeställningarna på sina möten den 13 januari, 8 mars och den 21 augusti 2012. Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL): 40 kap. 3 Sekretess gäller i biblioteksverksamhet för uppgift i register om en enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående till denne lider men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Regeringens proposition om sekretessfrågor inom utbildningsväsendet m.m. (1988/89:67): Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i biblioteksverksamhet. Sekretessen gäller endast för uppgifter i register. Både manuella och databaserade register omfattas av bestämmelsen. Uppgifter som skyddas är uppgifter om enskildas lån, reservationer eller andra former av beställningar, dvs. uppgifter om vem eller vilka som har lånat en viss titel samt uppgifter om vilka titlar en viss person har lånat. En offentliganställd som lånar böcker i tjänsten, t.ex. facklitteratur, omfattas inte av uttrycket enskild. Däremot omfattas givetvis såväl fysiska som juridiska personer. Ett företags lån av böcker inom ett forskningsprojekt kan således sekretessbeläggas. Alla former av lån omfattas, dvs. utöver boklån även lån av talböcker, grammofonskivor, dvd-filmer, diabilder, grafik m.m. Sekretessen gäller, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada eller men för den som uppgiften rör eller någon honom eller henne närstående. Detta omvända skaderekvisit innebär att presumtionen är för sekretess. I ett beslut från 2001 resonerar Justitieombudsmannen (JO) om sekretessen i 40 kap. 3 OSL (i dess tidigare likartade lydelse) överhuvudtaget kan tillämpas på uppgifter i ett biblioteks dator om vilka webbplatser på Internet som en enskild har besökt. Det är av intresse i sammanhanget att liknande möjligheter att söka information via datorer inte fanns när den aktuella sekretessregeln tillkom. Olika spörsmål som aktualiseras är i vad mån uppgifter i bibliotekens datorer om sökningar på Internet kan anses utgöra register, om sådana sökningar 8
ska jämställas med lån, reservation o.dyl., samt i vilka situationer den enskilde ska anses ha lämnat medgivande till att sekretess inte ska gälla för uppgifterna. I det aktuella fallet hade ett bibliotek gått igenom användarnas besökslistor för Internetsidor och anmälts av en av en användare som känns sig orättfärdigt övervakad. JO menade att utredningen i det aktuella ärendet inte gav besked om omständigheter av betydelse för de angivna frågorna och fann därför inte grund för att hävda sekretess för de uppgifter som lämnats i ärendet. Därför hade biblioteket handlat på ett riktigt sätt. På grund av ovanstående problematik ansåg JO att det fanns behov av översyn av bestämmelsen (dåvarande 9 kap. 22 sekretesslagen) och översände därför en kopia av beslutet till justitiedepartementet. Bestämmelsen ändrades dock inte och kvarstår alltså även i den nu gällande 40 kap. 3 OSL. (JO 2001/02, s. 469, dnr 805-1999) URV har diskuterat ett fall där en journalist begärde att få del av namn och personnummer på den låntagare som för tillfället hade den största utestående skulden hos Malmö stadsbibliotek. Stadsbiblioteket avslog begäran med motiveringen att den begärda uppgiften förekommer i bibliotekets register och är hänförlig till enskilds lån och därmed sekretessreglerad enligt 40 kap. 3 OSL. Journalisten överklagade stadsbibliotekets beslut till kammarrätten som den 10 november 2011 avslog journalistens begäran och angav följande skäl (Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6217-11): Av förarbeten till nämnda bestämmelse (40 kap. 3 OSL, Bet.1988/89:KU38) framgår att konstitutionsutskottet ansett att uppgifter om vilka böcker som en person lånat normalt sett inte kan anses vara särskilt integritetskänsliga men att det i det enskilda fallet kan finnas risk för att sådana uppgifter används på ett sätt som för låntagaren leder till skada eller men. Möjlighet att kartlägga en persons intresseområden kan av vissa personer uppfattas som ett hot mot den personliga integriteten. En möjlighet har därför införts för att skydda registeruppgifter om lån vid bibliotek. Sekretessbestämmelsen är utformad så att den begränsas till att avse dels uppgift om vem eller vilka som lånat en viss titel, dels uppgift om vilka titlar en viss person lånat. Med uppgift om lån likställs uppgifter om reservation eller annan typ av beställning. I målet är inte fråga om utlämnande av uppgift som innefattar namn på titlar utlånade till en viss person. Frågan avser istället vem av bibliotekets låntagare som har den största skuldposten till Malmö stadsbibliotek. Uppgiften förs, såvitt framgår av utredningen, i ett databaserat register hos stadsbiblioteket. Även om den efterfrågade uppgiften inte innefattar frågan om lånade titlar anser kammarrätten att den är så tydligt kopplad till uppgiften om en enskilds lån, att den kan omfattas av sekretess enligt nämnda bestämmelse. Kammarrätten instämmer i Malmö stadsbiblioteks uppfattning att det inte står klart att denna kan lämnas ut utan att den person uppgiften rör lider men. Överklagandet ska därmed avslås. Denna dom överklagades inte och har vunnit laga kraft. Barns lån, målsman och sekretess Föräldrar har bett att i bibliotekets datasystem lägga in förälders e-postadress eller mobilnummer i barnets låntagaruppgifter, för att få övertidsvarning och eventuella krav. Ibland vill en förälder ha pinkoden till barnets låntagarkonto för att kunna låna om medierna via opac. I självbetjäningsstationer måste låntagaren ibland uppge pinkod för att få låna (både lånekort + pinkod behövs.) 9
Ibland ringer en förälder och vill ha reda på vad barnet har lånat och om det finns försenade lån. Krav adresseras till målsman när det gäller låntagare 6 14 år gamla. Är det förenligt med sekretessen i ovanstående fall? Får ett bibliotek uppge ett barns låneuppgifter till en målsman, t.ex. via e-postadress eller sms till förälder/målsman? URV diskuterade frågan på sitt möte den 13 januari och den 21 augusti 2012. Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL): Sekretess i förhållande till den enskilde själv 12 kap. 1 Sekretess till skydd för en enskild gäller inte i förhållande till den enskilde själv, om inte annat anges i denna lag. 12 kap. 2 En enskild kan helt eller delvis häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne, om inte annat anges i denna lag. Om en enskild samtycker till att en uppgift som är sekretessbelagd till skydd för honom eller henne lämnas till en annan enskild endast under förutsättning att myndigheten gör ett förbehåll som inskränker den enskilde mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, ska myndigheten göra ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas ut. Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i andra stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 andra stycket.) Sekretess i förhållande till vårdnadshavare 12 kap. 3 Sekretess till skydd för en enskild gäller, om den enskilde är underårig, även i förhållande till dennes vårdnadshavare. Sekretessen gäller dock inte i förhållande till vårdnadshavaren i den utsträckning denne enligt 6 kap. 11 föräldrabalken har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter, såvida inte 1. det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren, eller 2. det annars anges i denna lag. Om sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren förfogar denne enligt 2 ensam eller, beroende på den underåriges ålder och mognad, tillsammans med den underårige över sekretessen till skydd för den underårige. Biblioteksverksamhet 40 kap. 3 Sekretess gäller i biblioteksverksamhet för uppgift i register om en enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående till denne lider men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Föräldrabalken (1949:381, FB): 6 kap. 11 Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Lag (1983:47). 10
Enskilds lån omfattas av sekretess och det gäller även barns lån i förhållande till sina vårdnadshavare (OSL 40 kap. 3 och 12 kap. 3 ). En förälder har skyldighet att sörja för sina barn på olika sätt, ge dem omvårdnad och hålla uppsikt över dem. Sekretessen gäller däremot inte i förhållande till vårdnadshavaren i den utsträckning hen har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter (FB 6 kap. 11 ). En prövning ska dock ske om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren, eller det annars anges i OSL. Det framgår att vårdnadshavaren i takt med barnets stigande ålder och utveckling ska ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. URV konstaterar att det visserligen är i sin ordning att ett bibliotek till en målsman lämnar ut uppgifter om en underårigs lån, till exempel om förseningar. Samtidigt är det skillnad på att lämna ut uppgifter till en förälder om barnet är ungt eller nästan vuxet. Ett äldre barn kan brottas med existentiella och privata frågor och vilja söka information om det utan att föräldern får vetskap om det. Emellertid står det klart att sekretessen kan brytas såvida det inte kan antas att den underårige lyder betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren. Detta är ett rakt skaderekvisit, det vill säga att huvudregeln är att uppgifterna är offentliga. Att en underårig lider betydande men för att vårdnadshavaren får uppgift om lån är kanske inte så troligt och biblioteket ska normalt lämna ut uppgifterna till föräldern. Men, det är viktigt att biblioteket hela tiden är uppmärksamt på dessa frågor. Det finns inget givet svar på frågan i det aktuella fallet; olika situationer förutsätter olika bedömningar. Om biblioteket har möjliggjort för föräldern att göra omlån med pinkod, eller erhålla automatisk information om försenade lån per sms eller liknande, kan det vara lämpligt att vid en viss ålder informera den underårige om att föräldern har tillgång till dessa uppgifter. Biblioteket bör generellt vara försiktigt med att muntligen lämna ut uppgifter per telefon. Det går inte att säkert fastställa vem som ringer, om man inte motringer. Förseningsavgift för lån från låntagare som fyllt 18 år gjorda före 18- årsdagen Ett bibliotek har ställt frågan om biblioteket ska ta ut övertidsavgift om en låntagare lånat böcker innan denne fyllt 18 år, men lånetiden går ut när personen fyllt 18 år och lånen lämnas tillbaka försent. I detta biblioteks bibliotekssystem genereras automatiskt en övertidsavgift i dessa fall, eftersom personen vid återlämningstillfället är över 18 år. Vilket är korrekt ur juridisk synvinkel? Ska biblioteket ta ut avgiften eller ta bort den? Vi måste naturligtvis upplysa låntagare om att det utgår övertidsavgift då man fyllt 18 år. Det står i våra låneregler. Men det är nog sällan som låntagare läser dem annat än då de får ett lånekort för första gången. Och när det gäller lånekort till barn och ungdomar är det målsman som måste godkänna att barnet får ett lånekort. (Vi har ett särskilt formulär för det.) Bör vi som bibliotek ha en särskild information om övertidsavgifter som riktar sig till de som fyller 18 år? URV diskuterade frågan på sitt möte den 13 januari 2012. Som regel ska man vara myndig för att få ingå ett avtal. Det är när man fyller 18 år som man får rättslig handlingsförmåga. Det innebär att man med juridiskt bindande verkan bland annat kan ingå avtal och sätta sig i skuld. Dock kan barnets förmyndare i princip både före och efter 11
ett avtals ingående godkänna eller samtycka till avtalet, som då blir bindande både för den omyndige och dennes avtalspart. Om förmyndaren inte godkänner avtalet blir det endast bindande för den myndige avtalsparten. Däremot gäller till exempel att en underårig får rätt att bestämma över vad hon eller han förvärvar genom eget arbete efter det att han eller hon fyllt 16 år. Låneavtalet i det aktuella fallet ingicks innan låntagaren fyllde 18 år och lånetiden gick ut när låntagaren hade fyllt 18 år. Om den omyndige förstått innebörden av låneavtalet kan det finnas en laglig möjlighet att ta ut övertidsavgift när denne fyllt 18 år, men URV menar att det är olämpligt. I stället kan biblioteket fundera över rutiner för hur man ska informera nyblivna 18-åringar om vilka låneregler som gäller när man är myndig. Internetfilter på bibliotekens datorer Rådet har tagit initiativ till en frågeställning om Internetfilter på bibliotek. Är Internetfilter förenligt med bibliotekens uppdrag? Hur ska frågan hanteras rent praktiskt? URV diskuterade frågan på sina möten den 28 oktober 2011 och den 13 januari 2012. Rådet menar att frågan om Internetfilter är komplicerad och att det därför inte finns något enkelt svar. Samtidigt är det en frågeställning som behöver belysas och diskuteras. I ett beslut från 2003 uttalade Justitiekanslern (JK) att åtgärder som ett bibliotek vidtar för att begränsa möjligheten att söka efter hemsidor med pornografiskt innehåll med hjälp av bibliotekets datorterminaler inte strider mot bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) eller tryckfrihetsförordningen (TF). (JK 2003-03-20, diarienummer 1140-03-31). JK gjorde en bedömning av två frågor i sitt beslut: 1. Kan det strida mot förbudet mot censur om ett allmänt organ som ett stadsbibliotek begränsar allmänhetens möjligheter att via datorterminaler på biblioteken söka efter pornografiskt material? 2. Vilken skyldighet har ett bibliotek när det gäller att anskaffa böcker m.m. och hålla dem tillgängliga för allmänheten. Finns det t.ex. en skyldighet för biblioteken, enligt andra författningar än grundlagarna, att tillhandahålla Internet utan begränsningar? På första frågan fann JK, efter genomgång av censurförbudsreglerna i YGL och TF, att censurförbudet inte innebär att någon institution som drivs och bekostas av det allmänna är tvungen att tillhandahålla material som redan har spritts. Det betyder att grundlagens censurförbud i princip inte träffar bibliotekens verksamhet. När det gäller materialet på Internet illustreras det sagda av att detta redan är spritt och tillgängligt över hela världen för alla med tillgång till en dator som är uppkopplad mot nätet. Om ett bibliotek begränsar tillgången till visst material på Internet innebär detta alltså inte ett sådant hinder för materialets spridande som lagen avser med censurförbudet. Till detta kan läggas att huvuddelen av materialet på Internet inte över huvud taget skyddas av YGL (eller TF). Så förhåller det sig till exempel med den stora merparten av webbplatser med pornografiskt material. Det är således klarlagt att det inte står i strid med censurförbudet att ett bibliotek begränsar tillgängligheten till vissa webbplatser vid bibliotekets datorer. Inte heller på något annat sätt står detta i strid med YGL eller med TF. 12
På andra frågan uttalade JK att biblioteken inte har en skyldighet att införskaffa och tillhandahålla alla böcker och annat material som efterfrågas. Ett visst urval är förutsatt. Ytterst torde det vara chefen för biblioteket som i samråd med - eller enligt direktiv från - vederbörande kommunala nämnd har att göra de val som behöver göras. Bibliotekslagen föreskriver att biblioteken är skyldiga att verka för att databaserad information görs tillgänglig för alla medborgare, att barn och ungdomar erbjuds informationsteknik anpassad till deras behov. Någon bestämmelse om skyldighet att tillhandahålla exempelvis Internet utan begränsningar finns däremot inte. Susanna Broms, tidigare verksjurist på Kungliga biblioteket, anger i sin bok Biblioteken och juridiken (2005) att det alldeles oavsett JK:s bedömning att det inte strider mot grundlagarna eller bibliotekslagen att filtrera innehållet på Internet ändå kan vara mindre lämpligt att göra det. Broms skriver att en del menar att biblioteken, genom att hindra tillgång till material på Internet, bryter mot de grundläggande mänskliga fri- och rättigheter som uttrycks i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, jfr 2 kap. 23 regeringsformen. Filterprogrammen kan förutom avsett resultat rensa bort helt legitimt material. Vissa filtermotståndare menar att filter kan jämställas med censur, vilket går på tvärs mot bibliotekens uppdrag att tillgängliggöra information. Det finns också bilder med olagligt innehåll, som bibliotekens datorer inte ska vara med om att sprida. Bibliotek har dessutom alltid gjort ett urval, så det är inget som är främmande för verksamheterna. De som förespråkar filter åberopar ofta FN:s barnkonvention. Barn ska skyddas från att nås av budskap och bilder som kan vara skadliga för dem. Barnkonventionen är komplex. Konventionsstaterna, däribland Sverige, är å ena sidan skyldiga att tillförsäkra barn friheten att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väjer. Å andra sidan får denna rätt inskränkas genom lag som är nödvändig för folkhälsan eller den allmänna sedligheten (artikel 13). Internetfilter på svenska bibliotek är inte ovanligt idag. Däremot är det svårt att få fram några siffror på hur frekvent det är. En rundringning till några folk- och länsbibliotek i slutet av år 2011 visade att det verkar se mycket olika ut på olika håll. Några bibliotek har Internetfilter, andra har inte. Ett vanligt svar är att biblioteket är anslutet till kommunens filter: om kommunen har filter har även biblioteket filter. I ett fall var det till och med så att biblioteket fick samma filter som kommunens personal. Eftersom personalen inte fick använda Facebook på sina datorer, gick det inte heller att nå Facebook via bibliotekets datorer. Det verkar inte heller som om något länsbibliotek gått ut med riktlinjer. Det pågick en livlig diskussion om Internetfilter åren kring 2000. På Biblist och i BiS debatterades för- och nackdelar med filter och det skrevs flera uppsatser om filter på bibliotek. Även andra länder brottas med filterfrågan. I USA har biblioteken ålagts att ha Intertnetfilter (Children Protection Act). American Library Association (ALA) har opponerat sig mot detta. Kompetent och närvarande bibliotekspersonal är en bättre lösning än filter, menar ALA. År 2006 önskade Danmarks kulturminister införa obligatoriska filter på alla skol- och 13
folkbibliotek, men förslaget mötte stort motstånd. I slutändan erbjöds i stället barnbiblioteken ett bidrag för att bekosta etablering och licenser under det första året. 2002 publicerades IFLAs Internetmanifest, IFLA Internet Manifesto, vilket kompletterades med IFLA/UNESCO Internet Manifesto Guidelines år 2006. http://www.ifla.org/files/faife/publications/policy-documents/internet-manifesto-en.pdf http://www.ifla.org/files/faife/publications/policy-documents/internet-manifesto-guidelinesen.pdf IFLAs Internetmanifest uttrycker bland annat att Libraries and information services should support the right of users to seek information of their choice och Libraries and information services should respect the privacy of their users and recognize that the resources they use should remain confidential. URVs rekommendation är att biblioteken inte ska använda Internetfilter, eftersom det kan ses som en begräsning av rätten till fri tillgång till information och kunskap. Däremot kan det naturligtvis uppstå situationer när en Internetanvändare på biblioteket surfar på sidor med olagligt innehåll eller innehåll som skapar obehag för andra besökare. I de situationerna är det lämpligt att bibliotekspersonal pratar med användaren om att upphöra med den olämpliga användningen eller rentav kontaktar polis. Frågan om Internetfilter förtjänar att tas upp i fler forum och kommer förstås löpande att diskuteras inom Svensk Biblioteksförening. Låntagares medgivande till att spara lånehistorik Kan en låntagare ingå ett separat avtal där han eller hon kan medge att biblioteket sparar lånehistorik på samma sätt som för Boken kommer? Anledningen till frågan är att sekretess gäller för uppgift i register om enskilds lån. URV diskuterade frågan på sina möten den 28 oktober 2011 och den 13 januari 2012. Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL): 40 kap. 3 Sekretess gäller i biblioteksverksamhet för uppgift i register om en enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående till denne lider men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. 12 kap. 1 Sekretess till skydd för en enskild gäller inte i förhållande till den enskilde själv, om inte annat anges i denna lag. 12 kap. 2 1 st En enskild kan helt eller delvis häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne, om inte annat anges i denna lag. OSL föreskriver att sekretessen inte gäller i förhållande till den enskilde själv. Rent juridiskt finns således inget hinder för att låntagarens lånehistorik lämnas ut direkt till låntagaren. 14
Låntagaren har även möjlighet att häva sekretessen till förmån för annan. De sparade lånen kommer inte att bli en offentlig handling. Sekretessen gäller alltjämt i förhållande till andra. Visserligen tar lånehistorik resurser från biblioteken. Samtidigt kan det vara värdefullt att veta vilka böcker man har lånat till någon annan, till exempel åt sina barn. Man kan vilja förmedla boktips och därför vara intresserad av vad man tidigare har lånat. Någon annan kan vilja följa en författare. Tjänsten kan ses som service och dessutom främja låntagares delaktighet. Tjänsten med sparad lånehistorik prövas bland annat i Vaggeryd. Flera bibliotek använder Boken kommer-funktionen på motsvarande sätt. Låntagaren ger sitt skriftliga medgivande till att lånen sparas i en databas. Informationen blir mer användbar och därmed intressantare om lånen kan sorteras efter författare, titel, lånetillfälle med flera kategorier. Tjänsten möjliggör också att låntagaren, eller den låntagaren gett behörighet, kan se om den lånat en viss bok tidigare. Den nu diskuterade låntagargruppen bör bilda en egen kategori (t.ex. minneslåntagare ) och i biblioteksdatasystemen hållas åtskild från Boken kommer-låntagare. Av integritetsskäl ska den behöriga legitimera sig för att få se låntagarens lånehistorik. Vid egen inloggning använder den behöriga pin-kod, men vid lånedisken är det nödvändigt att visa legitimation så att inte någon annan kommer åt informationen, till exempel med hjälp av ett upphittat eller stulet lånekort. Skolbiblioteken i kommuners/landstings biblioteksplaner Omfattas inte skolbiblioteken av bibliotekslagens krav på biblioteksplan? Dvs. ska en biblioteksplan skrivas utifrån alla bibliotek i kommunen med kommunen som huvudman eller bara folkbiblioteket, nu när bestämmelsen om skolbibliotek står i skollagen? Har fått den tolkningen av skollagen från kommunens grundskolechef. URV diskuterade frågan på sitt möte den 28 oktober 2011. Bibliotekslagen (1996:1596): 7 Kommunerna ansvarar för folk- och skolbiblioteksverksamheten. Landstingen ansvarar för länsbiblioteken och för biblioteken vid högskolor med landstingskommunalt huvudmannaskap. Staten ansvarar för övriga högskolebibliotek och för lånecentralerna samt för sådan biblioteksverksamhet som enligt särskilda bestämmelser ankommer på staten. 7 a Bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet skall samverka. Kommuner och landsting skall anta planer för biblioteksverksamheterna. Lag (2004:1261). Bibliotekslagen föreskriver alltså att kommunerna ansvarar för såväl folkbibliotek som skolbibliotek. Vidare att kommunerna ska göra planer för biblioteksverksamheterna, det vill säga både för folkbiblioteken och skolbiblioteken, och för den delen även andra bibliotek. Regeringen skriver i propositionen att den närmare utformningen av dessa planer lämnas åt kommuner (och landsting) att själva besluta om och betonar att det är av fundamental betydelse att alla berörda instanser använder sig av detta instrument för att främja en rationell och rättvis fördelning av biblioteksresurserna. 15
Avgiftsfria dvd-lån Vi är på gång att se över våra avgifter och vill gärna slippa ta betalt för dvd-lån. Vi vill att alla lån ska vara fria. Vi stämmer just nu lite i bäcken, så vi inte senare hamnar i en diskussion om otillåten konkurrens. Jag vet att flera bibliotek inte tar betalt för dvd-lån men undrar om ni har någon uppfattning om huruvida vi kan hamna i trångmål eller inte. URV diskuterade frågan på sitt möte den 28 oktober 2011. Rådet menar att det är möjligt att inte ta ut en avgift. Dvd-utlåning utan avgift tillämpas idag på flera håll i landet. Rådets rekommendation är att man ändå kan vidta åtgärder för att undvika problem: 1. Man bör undersöka hur utbudet i närområdet ser ut. 2. Man bör kontrollera med kommunen om det finns en policy kring avgiftsneutralitet eller liknande. 3. Man bör kontakta ansvarig nämnd eller styrelse i kommunen. Idag är avgiftsfri utlåning av dvd-medier i praktiken inte ett stort problem, eftersom bibliotekens utbud sällan konkurrerar med uthyrarnas. Folkbiblioteken köper ofta endast in smalare film och många tillgodoser sitt filmbehov digitalt. 16