DOMSTOLENS DOM av den 6 oktober 1982*



Relevanta dokument
DOMSTOLENS DOM av den 23 mars 1982*

DOMSTOLENS DOM av den 3 februari 1982*

DOMSTOLENS DOM av den 18 maj 1982*

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen) av den 8 december 1987*

och processindustrin tillhörande ISIC-huvudgrupperna (industri och

DIATTA MOT LAND BERLIN DOMSTOLENS DOM av den 13 februari 1985* I mål 267/83 har Bundesverwaltungsgericht (den högsta förvaltningsdomstolen i

BRT MOT SABAM OCH FONIOR DOMSTOLENS DOM. av den 21 mars 1974* har Tribunal de première instance i Bryssel till domstolen gett in en begäran om

DOMSTOLENS DOM av den 4 februari 1988*

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen) den 17 juli 1997*

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT DÁMASO RUIZ-JARABO COLOMER föredraget den 16 januari

REGINA MOT BOUCHEREAU DOMSTOLENS DOM. av den 27 oktober 1977*

DOMSTOLENS DOM av den 24 november 1982*

Bernard Bareyt m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 4 oktober 2001 *

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen) den 30 november 2004 *

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen) den 3 februari 2000 *

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen) av den 8 oktober 1987 *

DOMSTOLENS DOM av den 17 september 1980*

DOMSTOLENS DOM av den 26 januari 1993 *

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen) av den 5 februari 1981*

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 13 november 2003 *

Sammanfattning av domen

DOM AV DEN MÅL C-124/05. DOMSTOLENS DOM (första avdelningen) den 6 april 2006*

DOMSTOLENS DOM av den 31 januari 1984*

DOM AV DEN MÅL 139/85 DOMSTOLENS DOM av den 3 juni 1986* I mål 139/85 har Raad van State i Haag till domstolen gett in en begäran om

DOMSTOLENS DOM av den 10 april 1984'

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen) den 14 juli 2005 *

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen) den 7 september 2006 *

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 8 juli 1999 *

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen) den 3 februari 2000 *

DOMSTOLENS DOM den 11 mars 1997 *

DOMSTOLENS DOM av den 20 september 1988*

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen) den 3 april 2008 (*)

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen) deh 8 maj 2003 *

Vissa frågor om förhandsavgörande från EGdomstolen

InfoCuria Domstolens rättspraxis

HÖGSTA DOMSTOLENS DOM

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 11 september 2014 (*)

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 27 februari 2003 *

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT FRANCIS G. JACOBS föredraget den 19 februari

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (femte avdelningen) den 17 september 1998 *

DOMSTOLENS DOM av den 12 juli 1983*

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) av den 25 november 1986*

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 12 december 2002 *

av den 4 april 1974* Sohier, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos kommissionens

VIKTIGT RÄTTSLIGT MEDDELANDE: Informationen på denna webbplats omfattas av en ansvarsfriskrivning och ett meddelande om upphovsrätt.

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen) den 7 september 2004*

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen) den 13 juli 2004 *

Försäkringskassan sida 1 av 6

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen) den 29 november 2007 *

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen) den 8 juli 1999 *

Munck, Håstad (referent), Lindeblad, Calissendorff och Wersäll. Jonsson

Lombach KLAGANDE 1. KR

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 18 januari 2001 *

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) av den 25 juli 1991 *

FÖRSLAG TILL YTTRANDE

HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT

DOMSTOLENS DOM av den 18 maj 1982*

FINLANDS FÖRFATTNINGSSAMLINGS FÖRDRAGSSERIE Utgiven i Helsingfors den 28 januari 2013

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål B

Ds 2006:21. Danmarksavtalen. Justitiedepartementet

HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT

HFD 2015 ref 79. Lagrum: 58 1 jaktförordningen (1987:905)

DOM. Ombud och offentligt biträde för 1 5: SAKEN Överföring enligt Dublinförordningen MIGRATIONSÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT. Mål nr. meddelat i Stockholm den 11 november 2015 Ö

DOMSTOLENS DOM av den 13 december 1983*

Åtgärderna i samband med tillämpningen av konventionen

RP 58/2010 rd. I denna proposition föreslås att varumärkeslagens

DOMSTOLENS DOM av den 13 maj 1986*

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Kommissionens förordning (EG) nr 1177/2009 av

Svensk författningssamling

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT PHILIPPE LÉGER föredraget den 12 oktober

Lag (SFS 1999:116) om skiljeförfarande

DOMSTOLENS DOM den 4 juni 2002 *

Rättssystemets uppbyggnad - Portugal

DOMSTOLENS DOM av den 21 november 1991 *

Amina Lundqvist (Justitiedepartementet) Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

DOMSTOLENS DOM den 25 februari 2003 *

Sveriges regering, genom A. Falk, i egenskap av ombud, och efter att den 31 januari 2008 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande, Dom

RÅDETS DIREKTIV 93/98/EEG. om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter

Förordning (2011:443) om Europeiska unionens punktskatteområde

RP 32/2009 rd. Lagen avses träda i kraft sommaren 2009.

Rättsskyddsförsäkring

DOMSTOLENS DOM av den 9 juli 1985*

HÖGSTA DOMSTOLENS DOM

HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT. Mål nr. meddelat i Stockholm den 27 april 2016 Ö SÖKANDE KL. MOTPART Riksåklagaren Box Stockholm

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen) av den 14 februari 1985*

HÖGSTA DOMSTOLENS. Ombud och offentlig försvarare: Advokat F- MS. ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål B

HÖGSTA DOMSTOLENS DOM

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 21 september 1999 *

Offentlig upphandling från eget företag?! och vissa andra frågor (SOU 2011:43)

Utdrag ur protokoll vid sammanträde Offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen) den 20 maj 2010 *

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) av den 27 september 1988*

Högsta domstolen NJA 2013 s. 31 (NJA 2013:4)

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 2 februari 2016 följande dom (mål nr ).

DOM Meddelad i Stockholm

Utdrag ur protokoll vid sammanträde

Transkript:

DOM AV DEN 6.10.1982 - MÂL 283/81 DOMSTOLENS DOM av den 6 oktober 1982* I mål 283/81. har första tvistemålsavdelningen vid Corte suprema di cassazione till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de mål som pågår vid den nationella domstolen mellan Sri CILFIT i likvidation och 54 andra bolag, Rom, Ministero della sanità (hälsovårdsministeriet), genom ministern, Rom, och samt mellan Lanifício di Gavardo SpA, Milano, Ministero della sanità (hälsovårdsministeriet), genom ministern, Rom. och Begäran avser tolkningen av artikel 177 tredje stycket i EEG-fördraget. DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden J. Mertens de Wilmars, avdelningsordförandena G. Bosco, A. Touffait och O. Due samt domarna P. Pescatore, Mackenzie Stuart, A. O'Keeffe, T. Koopnians, U. Everling, A. Chloros och F. Grévisse, generaladvokat: F. Capotorti, justitiesekreterare: P. Heim, * Rättegångsspråk: italienska 516

CILFIT MOT MINISTERO DELLA SANITÀ meddelar följande dom DOMSKÄL i Genom beslut av den 27 mars 1981, som inkom till domstolen den 31 oktober 1981, har Corte suprema di cassazione med stöd av artikel 177 i EEG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av artikel 177 tredje stycket i EEG-fördraget. 2 Denna fråga har uppkommit inom ramen för en tvist mellan bolag som importerar ull och det italienska hälsovårdsministeriet om betalning av en fast avgift för hälsovårdsmyndigheternas kontroll av ull som importeras från länder som inte är medlemmar i gemenskapen. Dessa bolag har åberopat rådets förordning (EEG) m 827/68 av den 28 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för vissa produkter som förtecknas i bilaga II till fördraget (EGT nr L 151, s. 16, fransk version; svensk specialutgåva, del 03, volym 02). Enligt artikel 2.2 i den förordningen är det förbjudet för medlemsstaterna att ta ut avgifter med verkan motsvarande en tull på importerade "animaliska produkter" som är uppförda under tulltaxenummer 05.15 i Gemensamma tulltaxan och som inte omnämns på annat håll. Hälsovårdsministeriet har mot denna argumentering invänt att ull inte faller under bilaga II till fördraget. Enligt hälsovårdsministeriet omfattas därför inte ull av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna. 3 Hälsovårdsministeriet har av dessa omständigheter dragit den slutsatsen att svaret på frågan om tolkningen av gemenskapsinstitutionernas rättsakt är så uppenbart att det inte föreligger något tvivel om tolkningen och att det därför är onödigt att begära ett förhandsavgörande av domstolen. De berörda bolagen har däremot gjort gällande att eftersom en fråga om tolkningen av en förordning har uppkommit vid Corte suprema di cassazione, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, kan den domstolen enligt lydelsen av artikel 177 tredje stycket inte undandra sig sin skyldighet att föra frågan vidare till EG-domstolen. 4 Med beaktande av dessa motsatta uppfattningar har Corte suprema di cassazione ställt följande fråga till domstolen: "I artikel 177 tredje stycket i fördraget föreskrivs att när en fråga av det slag som anges i första stycket i samma artikel uppkommer i ett mål vid en 517

DOM AV DEN 6.10.1982 - MAL 283/81 domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen. Innebär denna bestämmelse en skyldighet att hänskjuta frågan som inte tillåter den nationella domstolen att bedöma frågans berättigande, eller är denna skyldighet - och inom vilka gränser - beroende av att det föreligger ett rimligt tvivel om tolkningen?" 5 För att besvara denna fråga måste hänsyn tas till systematiken hos artikel 177, vilken artikel ger domstolen behörighet att meddela avgöranden angående bl.a. tolkningen av fördraget och av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner. 6 Enligt andra stycket i denna artikel "får" varje domstol i en medlemsstat, om den anser att ett beslut i en tolkningsfråga är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande. När en tolkningsfråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, "skall" enligt tredje stycket den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen. 7 Denna skyldighet att föra en fråga vidare till domstolen är ett led i samarbetet mellan de nationella domstolarna, som skall tillämpa gemenskapsrätten, och EG-domstolen för att säkerställa att gemenskapsrätten tillämpas korrekt. och tolkas enhetligt i alla medlemsstater. Avsikten med artikel 177 tredje stycket är i synnerhet att hindra att det inom gemenskapen uppkommer skillnader i rättspraxis i gemenskapsrättsliga frågor. Räckvidden av denna skyldighet skall därför bedömas med ledning av dessa syften och i förhållande till de nationella domstolarnas och EG-domstolens respektive behörighet, när det i den mening som avses i artikel 177 uppkommer en sådan tolkningsfråga. 8 I detta sammanhang är det nödvändigt att klargöra den gemenskapsrättsliga betydelsen av uttrycket "när en sådan fråga uppkommer", för att kunna fastställa under vilka förutsättningar en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall föra frågan vidare till domstolen. 9 Här skall för det första anmärkas att det inte genom artikel 177 öppnas en form av talan för parterna i ett mål som pågår vid en nationell domstol. Det räcker alltså inte att en part gör gällande att målet ger upphov till en fråga om tolkning av gemenskapsrätten för att den berörda nationella domstolen 518

CILFIT MOT MINISTERO DELLA SANITÀ skall anse att det har uppkommit en fråga i den mening som avses i den artikeln. Däremot kan den nationella domstolen i förekommande fall på eget initiativ föra en fråga vidare till EG-domstolen. 10 För det andra framgår det av förhållandet mellan andra och tredje stycket i artikel 177 att de domstolar som avses i tredje stycket har samma utrymme för skönsmässig bedömning som alla andra nationella domstolar när det gäller att avgöra om ett beslut i en gemenskapsrättslig fråga är nödvändigt för att göra det möjligt för dem att döma i saken. Dessa domstolar är därför inte skyldiga att till EG-domstolen hänskjuta en vid dem väckt fråga om tolkning av gemenskapsrätten, om den frågan inte är relevant, dvs.om svaret på frågan inte under några omständigheter kan inverka på utgången av målet. 1 1 Om dessa domstolar däremot finner att de måste anlita gemenskapsrätten för att kunna avgöra ett vid dem anhängigt mål, är de enligt artikel 177 skyldiga att till EG-domstolen föra vidare varje uppkommande tolkningsfråga. i2 Den fråga som ställts av Corte di cassazione går ut på om den skyldighet som föreskrivs i artikel 177 tredje stycket under vissa omständigheter ändå kan vara begränsad. 1 3 I detta sammanhang skall erinras om att domstolen i sin dom av den 27 mars 1963 i förenade målen 28-30/62, Da Costa (Rec. s. 75) fann att "även om artikel 177 sista stycket utan någon inskränkning tvingar nationella domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, att till EG-domstolen överlämna varje tolkningsfråga som uppkommit vid dessa domstolar, kan emellertid grunden för denna skyldighet bortfalla genom verkan av den tolkning som EG-domstolen gjort med stöd av artikel 177 och skyldigheten på så sätt förlora sitt innehåll. Så är särskilt fallet när den fråga som uppkommit är praktiskt taget likalydande med en fråga som redan har varit föremål för ett förhandsavgörande i ett liknande fall." 1 4 Samma verkan vad gäller gränserna för den skyldighet som anges i artikel 177 tredje stycket kan följa av att det redan föreligger en rättspraxis hos EGdomstolen varigenom den ifrågavarande rättsfrågan har avgjorts, oavsett karaktären hos de förfaranden som lett fram till denna rättspraxis och även om de tvistiga frågorna inte är helt identiska. is Det står dock i alla dessa fall de nationella domstolarna, däribland de som avses i artikel 177 tredje stycket, fritt att föra en fråga vidare till EG-domstolen, om de finner det lämpligt. 519

DOM AV DEN 6.10.1982 - MAL 283/81 ie Slutligen kan den korrekta tillämpningen av gemenskapsrätten vara så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel om hur frågan skall avgöras. Innan den nationella domstolen drar den slutsatsen att så är fallet, måste den vara övertygad om att saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna och för EG-domstolen. Endast om dessa villkor är uppfyllda, får den nationella domstolen underlåta att föra frågan vidare till EG-domstolen och i stället avgöra den på eget ansvar. 1 7 Huruvida en sådan möjlighet föreligger skall dock bedömas med beaktande av gemenskapsrättens särdrag och de särskilda svårigheter som dess tolkning medför. is, Till en början skall hänsyn tas till att gemenskapsrättens bestämmelser är avfattade på flera språk och att de olika språkversionerna är lika giltiga. En tolkning av en gemenskapsrättslig bestämmelse kräver följaktligen en jämförelse av de olika språkversionerna. i9 Vidare skall det, även om de olika språkversionerna helt överensstämmer med varandra, beaktas att gemenskapsrätten använder en egen, särskild terminologi. Det skall för övrigt understrykas att de rättsliga begreppen inte nödvändigtvis har samma innehåll i gemenskapsrätten och i de olika nationella rättsordningarna. 20 Slutligen måste varje gemenskapsrättslig bestämmelse sättas in i sitt sammanhang och tolkas mot bakgrund av gemenskapsrätten som helhet, med hänsyn tagen till gemenskapsrättens syften och dess utvecklingsstadium vid den tidpunkt då den ifrågavarande bestämmelsen skall tillämpas. 2i Med beaktande av ovanstående överväganden skall frågan från Corte suprema di cassazione besvaras på följande sätt. Artikel 177 tredje stycket skall tolkas på så sätt att om en gemenskapsrättslig fråga uppkommer vid en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall denna domstol fullgöra sin skyldighet att föra frågan vidare, om den inte har funnit att den uppkomna frågan saknar relevans, att den ifrågavarande gemenskapsrättsliga bestämmelsen redan har blivit föremål för en tolkning från EG-domstolens sida eller att den korrekta tolkningen av gemenskapsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel. Huruvida ett sådant fall föreligger skall bedömas med beaktande av gemenskapsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför samt risken för skiljaktigheter i rättspraxis inom gemenskapen. 520

CILFIT MOT MINISTERO DELLA SANITÀ Rättegångskostnader 22 De kostnader som har förorsakats Italiens och Nederländernas regeringar samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Corte suprema di cassazione utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN - angående den fråga som genom beslut av den 27 mars 1981 förts vidare av Corte suprema di cassazione - följande dom: Artikel 177 tredje stycket i EEG-fördraget skall tolkas på så sätt att om en gemenskapsrättslig fråga uppkommer vid en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall denna domstol fullgöra sin skyldighet att föra frågan vidare, om den inte har funnit att den uppkomna frågan saknar relevans, att den ifrågavarande gemenskapsrättsliga bestämmelsen redan har blivit föremål för en tolkning från EG-domstolens sida eller att den korrekta tolkningen av gemenskapsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel. Huruvida ett sådant fall föreligger skall bedömas med beaktande av gemenskapsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför samt risken för skiljaktigheter i rättspraxis inom gemenskapen. Mertens de Wilmars Bosco Touffait Due Pescatore Mackenzie Stuart O'Keeffe Koopmans Everling Chloros Grévisse Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 6 oktober 1982. P. Heim Justitiesekreterare J. Mertens de Wilmars Ordförande 521