Författad av Fähstorkh mån, 23/02/2015-14:41 En sak som irriterar redaktören närhelst den svenska skolan kommer på tal är det faktum att etikundervisningen utgör en integrerad del av religionskunskapen. Det är naturligtvis att korrekt att de stora religionerna gärna serverar moralkakor, men kan någon på fullt allvar mena att litteratur, poesi och film skulle vara mindre ägnad åt att stimulera etisk reflektion än skapelseberättelser och mirakeltro? Finns det någon som på fullt allvar inbillar sig att praktiserande kristna och muslimer skulle vara bättre människor än icke-troende? Ett annat irritationsmoment är att religiösa hänsynstaganden verkar breda ut sig alltmer i skolan, ibland på den historiska sanningens bekostnad. Under en trepartskonversation med en bekant som är lärare förklarade vederbörande att islam är en fredens religion. Hon avslutade sitt anförande med att säga att "Åtminstone är det det som jag försöker lära mina elever". En annan lärare förklarade att "ingenting" i Koranen rättfärdigar våld. Uttryckt på ett annat sätt: islam är en fredens religion. Huruvida denna ståndpunkt är allmänt förekommande bland lärare i den svenska skolan, kan redaktören inte bedöma. Denna artikels slutsats är heller inte att lärare skulle vara positiva eller negativa i sin syn på islam. Frågan är hur skolan ställer sig till islam. I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på hur ämnet religionskunskap beskriver islam. Därigenom kanske vi kan besvara frågan "Vad är det som våra ungdomar får lära sig om denna märkliga föreställningsvärld?". Den granskade texten bär namnet Islam en världsreligion och används dagligdags i den svenska grundskolan. Page 1 of 5
Glad som en lärka, men vad får hon egentligen lära sig? En studie i eufemismer Islam en världsreligion inleds med följande betraktelse: Islam är världens näst största religion. Stora delar av befolkningen på arabiska halvön blev muslimer medan profeten Muhammed levde. Efter profetens död spred de arabisktalande muslimerna sin religion till andra folkslag långt utanför Mellanöstern. "Spred"? Det är förvisso sant att de "arabisktalande muslimerna [spred] sin religion till andra folkslag långt utanför Mellanöstern", men islam blev ju inte den dominerande religionen på den arabiska halvön, i Mellanöstern och Nordafrika därför att Muhammed och hans efterträdare lyckades genomföra en sällsynt framgångsrik dörrknackningskampanj. Det var ju inte så det gick till när islamisk och arabisk kultur "spreds" till omvärlden. Islam var ett på religiösa grunder motiverat imperialistiskt projekt. Muhammed Page 2 of 5
predikade att världen tillhör Gud och hans budbärare, dvs. han själv. Därigenom erhöll den muslimska imperialismen sitt teologiska rättfärdigande. Kristenheten ansågs ha bemäktigat sig världen i strid med Guds uttryckta vilja och därför var det ummans plikt att återerövra till muslimerna det som Gud en gång hade tilldömt dem. Kort uttryckt: i det islamiska perspektivet var kristenheten inget annat än tjuvar och gangsters. Det är detta och inget annat som förklarar varför den muslimska världen har ett permanent problem med den fria världen eller dar al-harb, som vi ibland lite nedlåtande kallas. Faktum är att kristendomen var majoritetsreligion i de områden som invaderades av islamiska härar. De arabiska och turkiska arméerna kuvade och destruerade kulturer med stabila icke-muslimska befolkningsmajoriteter. Det är denna imperialistiska politik som är skälet till att muslimska stater idag har kristna "minoriteter". Bokens behandling av invasionen av Spanien är typisk. Eleverna får veta att Spanien en gång styrdes av muslimska härskare, men författarna undviker nogsamt att berätta för läsaren hur det gick till när Spanien blev ett kalifat. När de muslimska arméerna hade skövlat färdigt i Nordafrika, stod de inför valet och kvalet att antingen marschera söderut och hamna i Saharaöknen eller korsa Gibraltarsundet och påbörja erövringen av Europa. Det var det sistnämnda som ledde till ockupationen av det kristna Spanien. Läromedelsförfattarna nöjer sig dock inte endast med att undertrycka den basala sanningen att den Iberiska halvön var ockuperad i flera hundra år av muslimska arméer, man hävdar dessutom det var de kristnas fel att det utbröt krig mellan den islamiska ockupationsmakten och det övriga Europa. Detta är givetvis snudd på lyteskomik. Den bistra sanningen är att den muslimska världen bedrev ett systematiskt krig mot det kristna Europa. Spanien var ockuperat i 800 år. Portugal ockuperades i 600 år. Grekland och Bulgarien hölls med våld i 500 år. Listan på militära expeditioner och erövringar är lika lång som den kinesiska muren. Rumänien och Serbien tvingades utstå islamiskt styre under 400 år. Ungern var ockuperat i 150 år. Sicilien led under 300 år. Muslimska arméer härjade i Armenien, Georgien, Polen, Ukraina, Ryssland, Österrike, Italien, Frankrike och Bosnien. De muslimska härskarna använde ofta massiv muslimsk immigration i kombination med deportationer av ursprungsbefolkningarna i syfte att ändra den etniska balansen i erövrade områden. Framför allt var det vanligt att man deporterade kvinnor och barn. Målet var att krossa dhimmibefolkningarna demografiskt: de kristna och judiska männen skulle inte hitta några kvinnor, istället skulle deras kvinnor utnyttjas av muslimska män. Varför inte berätta för våra ungdomar om hur islam försökte krossa kristenheten demografiskt? Eller varför inte upplysa landets tonåringar om att muslimska härar utsatte Konstantinopel, dvs. den stad som idag går under namnet Istanbul, för en sju år lång belägring? Varför inte informera landets högstadieelever om att det var under slaget vid Poitiers, platsen för kristenhetens mest berömda militära konfrontation med islam, som modiga franker räddade Europa? Inget av detta nämns. Den enda gången som ordet "imperialism" förekommer är i samband med den europeiska kolonialismen. Européerna, de leda européerna var imperialister, får vi veta; islam, däremot, bara "spreds", av någon outgrundlig anledning, från Page 3 of 5
arabiska halvön till omvärlden. Frihet under islam? Ibland förefaller författarna inte veta vilken fot som man skall stå på. På en plats i texten hävdar man att "Bokens folk, som kristna och judar kallades, åtnjöt religionsfrihet." Längre fram i texten hävdar man att icke-muslimer kunde köpa sig religionsfrihet. Det är naturligtvis inte riktigt samma sak. Faktum är att påståendet är rent nonsens. Det är nonsens i kvadrat. Den bistra sanningen är att islam var ett extremt utstuderat apartheidsystem med udden riktat mot icke-muslimer. När de muslimska arméerna hade erövrat ett område, delades befolkningen in i tre kategorier. Muslimer, Bokens folk och harbis. Harbis hade inga rättigheter överhuvudtaget utan kunde dödas eller förslavas utan några efterräkningar. Kristna och judar hade möjlighet att köpa sig rätten att leva genom att betala särskilda straffskatter. Det var dessa skatter som finansierade den muslimska imperialismen. När Marockos sultan förklarade för den franske generalkonsuln i Tanger i Algeriet, hur det islamiska systemet fungerade, sade han följande: If the Jews respect these conditions [skyddspakten], Our Law prohibits the spilling of their blood and enjoins the protection of their belongings, but if they break so much as a single condition, [then] Our blessed Law permits their blood to be spilt and their belongings to be taken. Our glorious faith only allows them the marks of lowliness and degradation, thus the sole fact that a Jew raises his voice against a Muslim constitutes a violation of the conditions of protection. Kort uttryckt: det räckte att en jude höjde rösten mot en muslim, för att muslimen skulle ha rätt att mörda honom. Vittnar detta om islamisk tolerans? Folkmordet på armenierna är ett annat exempel, devshirme är ett tredje. Devshirme praktiserades i det ottomanska imperiet och innebar att icke-muslimer varje år måste lämna ifrån sig barn till muslimer: On a fixed date, all the fathers were ordered to appear with their children in the public square. The recruiting agents... then selected the handsomest and most robust children in the presence of a qadi [Muslim judge]. No father could avoid this blood tribute on pain of severe punishment. Muslimska krönikörer beskriver naturligtvis långa köer av entusiastiska, kristna föräldrar som inget hellre vill än att ge bort sina barn så att de skall få en islamisk uppfostran, men vem tror egentligen på det? Vilka rättigheter saknade då kristna och judar i det "toleranta" islamiska imperiet? Listan är, ännu en gång, nästan lika lång som den kinesiska muren. För muslimer var förnedrandet av otrogna en religiös plikt och kristna och judar var omvänt Page 4 of 5
förpliktigade att förnedra sig inför muslimer. Således hade de inte rätt att argumentera emot en rättrogen. De måste stiga åt sidan närhelst som de mötte en muslim och en otrogen som hade lämnat sitt hus, måste förflytta sig snabbt och med sänkt blick. Det var inte tillåtet för icke-muslimer att manifestera sin religiösa övertygelse offentligt. Kyrkklockor, kors och banér var förbjudna. Kyrkklockor ansågs vara en särskild styggelse eftersom profeten hade kallat dem Djävulens pipa. Den religionsfrihet som läromedelsförfattarna orerar om existerade inte ens på papperet. För att förhindra att barn i kristna familjer uppfostrades till kristna, hände det att barnen togs ifrån föräldrarna och sattes i en muslimsk familj där de fick en islamisk uppfostran. Kristna och judar var tvingade att använda kläder som gjorde det möjligt för muslimer att snabbt identifiera dem som ideologiska fiender. På offentliga badplatser var icke-muslimer tvingade att bära små klockor så att muslimer skulle veta vilka badgäster som var otrogna. Kristna och muslimer betraktades som orena och fick därför inte bo bland muslimer, utan var hänvisade, i god apartheidanda, att leva i särskilda distrikt. Listan skulle kunna göras längre, men detta borde räcka för att normalbegåvade personer skall ställa sig frågan: Vad har detta islamiska system med tolerans att skaffa? Den bistra sanningen är att islam var ett mycket detaljerat och sinnrikt system för politiskt, ekonomiskt och ideologiskt förtryck. Till slut tröttnar man... På det viset håller det på och till slut tröttnar man som läsare. Författarna kämpar som lejon för att inte stöta sig med landets alla rättrogna och resultatet låter inte vänta på sig. I nästa artikel ska vi titta lite närmare på hur boken hanterar islams tidiga historia. Vad har kapitlet att säga om profeten? Vi skall också granska läromedelförfattarnas syn på troskrig, det som emellanåt går under namnet "jihad". Resultatet är ingen munter läsning. Source URL: http://www.samtiden.com/node/408 Page 5 of 5