Till inrikesministeriet

FÖRVALTNINGSUTSKOTTETS UTLÅTANDE 40/2010 rd Utredning från ministeriet: Bestämmelserna om familjeåterförening i utlänningslagen och hur de tillämpas Till inrikesministeriet INLEDNING Remiss Förvaltningsutskottet har den 11 maj 2010 i sitt betänkande FvUB 5/2010 rd RP 240/2009 rd begärt utredning från ministeriet enligt 47 2 mom. i grundlagen: Bestämmelserna om familjeåterförening i utlänningslagen och hur de tilllämpas. Inrikesministeriet har den 22 oktober 2010 lämnat utskottet en utredning i ärendet (HAO 5/2010 rd). Sakkunniga Utskottet har hört - migrations- och Europaminister Astrid Thors - konsultativ tjänsteman Meri-Sisko Eskola och överinspektör Sonja Hämäläinen, inrikesministeriet - direktör Kari Ilmonen och regeringsråd Marja-Terttu Mäkiranta, social- och hälsovårdsministeriet - överdirektör Jorma Vuorio, Migrationsverket - kontaktchef Essi Rentola, Folkpensionsanstalten - sakkunnig Anu Wikman-Immonen, Finlands Kommunförbund - professor Juha Raitio. Dessutom har skriftliga utlåtanden lämnats av finansministeriet undervisnings- och kulturministeriet arbets- och näringsministeriet. INRIKESMINISTERIETS UTREDNING 1. Jämförelse av familjeåterföreningspraxis i Europa Inrikesministeriet går i sin utredning till förvaltningsutskottet igenom det generella innehållet i Europakonventionen och rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (2003/86/EG) och redogör ländervis för familjeåterföreningspraxis i Finland, Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket. Därefter följer en sammanfattning av varje villkor i direktivet om familjeåterförening och vilket land i jämförelsen som tillämpar vilket villkor. 2. Villkoren för att få uppehållstillstånd för familjemedlemmar och utvärdering av dem Utredningen beskriver vilka villkor för familjeåterförening som gäller för olika grupper av inflyttande, dels medlemmar av en kärnfamilj, dels anhöriga utanför kärnfamiljen, när referenspersonen befinner sig i Finland antingen permanent MINU 8/2010 rd Version 2.1

eller tillfälligt eller när han eller hon bildar familj. Utredningen avslutas med en bedömning av de finska bestämmelserna. 3. Ekonomiska och sociala aspekter på och kostnader för invandring och integration Här redovisas ersättningar till kommunerna, den förberedande undervisningen för grundläggande utbildning, undervisningen i finska eller svenska som andra språk för barn och unga med något annat språk som modersmål, hemspråksundervisningen och statsbidrag till stöd för annan undervisning för dem, integrationsutbildningen för vuxna invandrare, ersättning av familjemedlemmars flyttresor till Finland och invandrarnas jobbutsikter. 4. Bedömning av behovet av krav som kan främja integration, som krav på bostad och vistelsetid Här motiveras i korthet varför de villkor för familjeåterförening som direktivet tillåter inte bör ges en bredare tillämpning i Finland. 5. Bedömning av vilka attraktionsfaktorer i Finlands familjeåterföreningspolitik som möjligen påverkar en humanitärt betingad invandring Här drar man utan särskild argumentering den slutsatsen att "familjeåterföreningspolitiken i Finland inte är mer attraktiv än i andra länder" och att "det inte har visat sig nödvändigt att göra andra ändringar" än de som redan gjorts. UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN Motivering Allmän bedömning av hur de finska reglerna för familjeåterförening och tillämpningen av dem fungerar. Förvaltningsutskottet lämnade den 11 maj 2010 ett betänkande (FvUB 5/2010 rd) om regeringens proposition med förslag till lag om ändring av utlänningslagen (RP 240/2009 rd). Utifrån betänkandet godkände riksdagen ett uttalande som förutsätter att statsrådet före den 16 oktober 2010 lämnar en samlad och systematisk rapport till förvaltningsutskottet om gällande bestämmelser om familjeåterförening i utlänningslagen och om tillämpningen av dem. Rapporten ska utöver 1) en bedömning av villkoren för uppehållstillstånd ta upp ekonomiska och sociala aspekter på flyttning till och integrering i Finland och kostnadseffekterna av olika slag av förmåner och åtgärder. Vidare ska den ta upp 2) behovet av integrationsfrämjande villkor, som krav på bostad och hur länge referenspersonen ska ha vistats i Finland och 3) jämföra nuvarande bestämmelser om familjeåterförening i finsk lagstiftning och praxis med motsvarande bestämmelser och praxis i de övriga EU-länderna och Norden för att man ska kunna bedöma om våra bestämmelser utgör en attraktionsfaktor för asylsökande och migration med humanitära förtecken. Förvaltningsutskottet noterar att utredningen utöver Finland gällde bara fem jämförelseobjekt bland EU-länderna och Norge. Upplägget är delvis mycket ytligt och går inte på djupet med skälen till de problem som Finland på senare år har haft inte minst på grund av antalet ansökningar om familjeåterförening och behandlingstiderna för ansökningar. Rapporten bjuder inte heller på några alternativ till de bestämmelser och den praxis som nu är tillämpliga, utan utgår från att det inte behövs några ändringar. Ett skäl till att det uppenbarligen har varit svårt att skriva ihop en rapport är att det inte finns någon statistik över en lång rad invandrarrelaterade faktorer och att det är ett krävande jobb att skriva en rapport om de ekonomiska attraktionsfaktorer som kan påverka migrationen, eftersom invandrarna får tjänster och stöd också genom det allmänna social- och hälsovårdssystemet. Grunderna för att ansöka om uppehållstillstånd varierar. De vanligaste är arbete, studier eller familjeband. I fjol lämnades totalt 19 600 2

ansökningar om uppehållstillstånd in fram till slutet av oktober och totalt 17 405 av dem avgjordes inom samma tid. På senare år har det totala antalet ansökningar som grundat sig på familjeband ökat. De utgör 33 42 % av alla ansökningar. Antalet arbetsrelaterade ansökningar har i sin tur gått ner och legat på 44 31 %, medan studierelaterade ansökningar utgjort drygt 20 % varje år. I november 2010 låg totalt omkring 9 000 ansökningar om familjeåterförening och väntade på behandling. Förvaltningsutskottet ser det stora antalet obehandlade ansökningar om familjeåterförening som ett problem, eftersom artikel 5 i EU:s direktiv om rätt till familjeåterförening och utlänningslagen (301/2004 ) kräver ett beslut senast inom nio månader; tidsfristen får visserligen överskridas om förhållandena är exceptionella. Om det inte sker en avgörande minskning i antalet ansökningar om familjeåterförening bör myndigheterna enligt utskottets mening få så mycket extra resurser på Migrationsverket, ambassaderna i Addis Abeba och Nairobi och inom polisen och gränsbevakningsväsendet att den lagfästa behandlingstiden på 9 månader inte överskrids permanent. Om å andra sidan antalet ogrundade ansökningar kan pressas ner, kan de resurser som den vägen sparas in användas till att göra integrationsåtgärderna effektivare. Oavsett bristerna i ministeriets utredning pekar det material som utskottet fått och inhämtat helt klart mot att det finns en hel del att åtgärda när det gäller våra bestämmelser om familjeåterförening och praxis för att tillämpa dem. Den enda slutsatsen redan av en jämförelse mellan praxis i Finland och praxis enligt EU:s direktiv om familjeåterförening och i de jämförliga länder som plockats ut för inrikesministeriets utredning när det gäller kravet på bostad och vistelsetid och förutsättningarna för integrering eller till exempel kravet på makars minimiålder är att våra bestämmelser om familjeåterförening och tillämpningen av dem är betydligt mer generösa än i de jämförda länderna. Vidare konstaterar utskottet att vi i vår lagstiftning på senare år har infört begreppet humanitärt skydd, som är helt okänt i direktivet om familjeåterförening och som inte tillämpas i alla länder i Europa. Ändringar i utlänningslagen och lagen om främjande av invandrares integration Förvaltningsutskottet har under det gångna året godkänt flera ändringar i utlänningslagen och lagen om främjande av invandrares integration (1387/2010) i syfte att göra Finland mindre attraktivt för asylsökande och humanitärt betingad invandring. Utskottet lämnade den 3 juni 2010 sitt betänkande (FvUB 9/2010 rd) om regeringens proposition (RP 25/2010 rd) med förslag till lag om ändring av 3 och 19 c i lagen om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande som innebär att en asylsökande som är medborgare i en medlemsstat av Europeiska unionen eller i Island, Liechtenstein, Norge eller Schweiz inte omfattas av mottagandet av asylsökande efter att de fått del av Migrationsverkets beslut om avslag på sin ansökan om internationellt skydd. Utskottet lämnade den 30 november 2010 ett betänkande (FvUB 26/2010 rd) om regeringens proposition (RP 185/2010 rd) med förslag till främjande av integration och ändring av vissa lagar som har samband med den. I 86 i den nya lagen om främjande av integration ändrades tidigare praxis för att ersätta kostnader för familjemedlemmars inresa i landet så till vida att kostnaderna för inresa nu i regel bara ersätts för personer som tagits till Finland inom flyktingkvoten och deras familjemedlemmar. I det sammanhanget gjorde utskottet en sådan ändring i 45 i propositionen att kalkylerad ersättning för personer som anvisats till kommunen nu betalas för fyra i stället för tre år. Utskottet har dessutom regeringens proposition (RP 104/2010 rd) med förslag till lagar om ändring av utlänningslagen, lagen om utlänningsregistret och hittegodslagen under behandling. Meningen är att de ändringar som behövs för att biometriska kännetecken kan börja användas i uppehållstillstånd ska göras i de här lagarna. Referenspersonens möjlighet enligt 62 i utlänningslagen att få en ansökan om uppehålls- 3

tillstånd upptagen till behandling på en sådan sökandes vägnar som befinner sig utomlands ska slopas i detta sammanhang. Åtgärdsförslag 1. Krav på bostad I artikel 7.1a i direktivet om rätt till familjeåterförening sägs det att den berörda medlemsstaten för familjeåterförening får kräva att referenspersonen har en bostad som anses normal för en familj av jämförbar storlek. Bland de länder som inrikesministeriet jämfört med tillämpar Sverige, Norge, Danmark och Tyskland bostadskravet. I Sverige ska en referensperson som vistats i landet i fyra år ha en lämplig bostad att erbjuda sin familj. Kravet gäller ändå inte dem som fått flyktingstatus eller som beviljats sekundärt skydd. I Norge, som inte förpliktas av EU:s direktiv om rätt till familjeåterförening, gäller bostadskravet inte för medlemmar av kärnfamiljen, de som har flyktingstatus eller familjeåterförening för dem som vistas i landet med stöd av förbud mot tillbakasändning. I Danmark tillämpas kravet i regel inte på en referensperson som riskerar förföljelse och som vistas i landet på grund av behov av skydd. I Tyskland gäller kravet i praktiken inte för dem som har flyktingstatus, om banden fanns där redan före referenspersonens inresa i landet. I Finland gäller inget krav på bostad. I utredningen till utskottet motiverar ministeriet sitt vägval bland annat med att om vi inför det hos oss främmande kravet på bostad betyder det mer byråkrati och kräver en helt ny typ av myndighetskontroll. Förvaltningsutskottet ser det som en nödvändighet att man börjar arbeta på att införa ett krav på bostad. Referenspersonen ska ha en lämplig bostad för sin familj innan han eller hon ansöker om familjeåterförening. 2. Krav på försörjning Enligt artikel 7.1c i direktivet kan det för uppehållstillstånd på grund av familjeband krävas att referenspersonen har stabila och regelbundna försörjningsmedel. Försörjningskravet gäller i alla de länder som ministeriet plockat ut för sin jämförelse, också Finland. I Norge, Danmark och Tyskland är försörjningskravet förenat med ett ytterligare krav på att referenspersonen inte nyligen har behövt hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda staten. I Finland gäller försörjningskravet inte för familjemedlemmar till den som fått internationellt eller tillfälligt skydd, om familjebandet existerade före referenspersonens inresa i landet. I Sverige gäller kravet inte dem som fått flyktingstatus eller som beviljats sekundärt skydd. I Norge gäller kravet inte dem som fått flyktingstatus och som vistas i landet med stöd av ett förbud mot tillbakasändning. I Danmark tillämpas kravet inte på en referensperson som får internationellt skydd och som riskerar förföljelse. I Tyskland gäller kravet i praktiken inte för dem som har flyktingstatus, om banden fanns där redan före referenspersonens inresa i landet. I Nederländerna gäller kravet inte för dem som vistas i landet på grund av behov av skydd, om referenspersonen ansöker om familjeåterförening inom tre månader från sin inresa i landet. Förenade kungariket tillämpar inte kravet på dem som vistas i landet på grund av behov av skydd, om familjebanden fanns där redan före referenspersonens inresa i landet. Förvaltningsutskottet anser att försörjningskravet bör införas i större omfattning. De nödvändiga försörjningsmedlen bör i princip kunna säkerställas genom förvärvsinkomster. Det ska kunna krävas av referenspersonen att han eller hon inte har behövt hjälp från det finländska systemet för social trygghet under det senaste året eller de senaste två åren innan ansökan om familjeåterförening lämnades in. 3. Krav på integrering Enligt artikel 7.2 i direktivet får medlemsstaterna också kräva att integrationsåtgärderna följs. Bland de länder som Finland jämförs med ställer Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket ett sådant krav. De kräver att maken/makan behärskar det mottagande landets språk hjälpligt. Nederländerna kräver dessutom grundläggande kunskaper om samhället. I Tysk- 4

land gäller kravet i praktiken inte för dem som har flyktingstatus, om banden fanns där redan före referenspersonens inresa i landet. I Nederländerna gäller kravet inte för dem som vistas i landet på grund av behov av skydd, om referenspersonen ansöker om familjeåterförening inom tre månader från sin inresa i landet. Förenade kungariket tillämpar inte kravet på dem som vistas i landet på grund av behov av skydd, om familjebanden fanns där redan före referenspersonens inresa i landet. I Finland gäller inga krav på integrering. Ministeriet motiverar inte i sin utredning varför man valt denna väg. Förvaltningsutskottet konstaterar i sitt betänkande om lagen om främjande av integration att en integrationspositiv politik kräver mer ekonomiska och personella resurser. Samtidigt kräver det emellertid att regeringen före utgången av 2011 lämnar utskottet en rapport om huruvida det i testet för dem som söker finskt medborgarskap kommer att ställas som villkor att de har tagit till sig den basinformation som avses i lagen om främjande av integration. Förvaltningsutskottet anser att man måste börja arbeta på att införa ett krav på integrering. Som integrationsåtgärder kan man tänka sig att de berörda personerna deltar i integrationsutbildning, tillägnar sig en viss nivå av språklig färdighet och tar till sig en viss basinformation om det finländska samhället. 4. Krav på vistelsetid Artikel 8 i direktivet medger ett krav på att referenspersonen ska ha vistats i landet under en period som inte får överstiga två år i fråga om andra än flyktingar. Norge och Danmark har ett krav på referenspersonens vistelsetid. I Norge krävs det att den som fått internationellt och tillfälligt skydd ska ha studerat eller arbetat fyra år i landet, om familjebandet har uppstått efter referenspersonens inresa i landet. Danmark kräver att referenspersonen ska ha vistats tre år i landet med fortlöpande uppehållstillstånd. Kravet gäller inte för dem som vistas i landet på grund av behov av skydd, om de riskerar förföljelse i ursprungslandet. Kravet på boendetid tillämpas inte i Finland; i stället kan referenspersonen initiera en ansökan om familjeåterförening så fort han eller hon fått uppehållstillstånd. Ministeriet motiverar sitt vägval med att frågan anses problematisk i många avseenden. I utredningen nämns likabehandling, skydd för familjelivet och överbelastade besvärsdomstolar som exempel på problem. Förvaltningsutskottet anser att man måste börja arbeta på att införa ett krav på vistelsetid. Det ska kunna krävas av referenspersonen att han eller hon har vistats i landet en viss tid innan ansökan om familjeåterförening får lämnas in. 5. Fosterbarn Utskottet har erfarit att flera personer i nästan alla familjer som ansöker om familjeåterförening uppges som fosterbarn. Artikel 4 i direktivet om rätt till familjeåterförening definierar vilka som räknas som familjemedlemmar men känner inte till begreppet fosterbarn. Det förefaller att vara en exklusivt finländsk lösning att godkänna fosterbarn som familjemedlemmar, eftersom till exempel de länder som är med i jämförelsen enligt inrikesministeriets utredning bara godkänner biologiska barn och adoptivbarn som familjens barn. Det är svårt att verifiera om fosterbarn verkligen hör till familjen, inte minst som familjebegreppet i till exempel Afrika skiljer sig markant från det finska. Förvaltningsutskottet anser att villkoren för att godkänna fosterbarn bör samordnas med de villkor som gäller i andra EU-länder. 6. Krav på uppnådd myndighetsålder för referenspersonen Utifrån artikel 4.5 i direktivet om familjeåterförening får medlemsstaterna kräva att referenspersonen och maken/makan ska ha uppnått en viss lägsta ålder, som får vara högst 21 år, innan maken/makan kan återförenas med referenspersonen. Som förvaltningsutskottet ser det är det motiverat att klarlägga om det behöver fastställas ett minimiålderskrav för referenspersonen och maken/makan innan de kan ansöka om familjeåterförening. 5

7. Avgifter för uppehållstillstånd och dna-test I Finland är det gratis för alla familjemedlemmar till referenspersoner som beviljats internationellt skydd att ansöka om familjeåterförening på grund av familjeband så länge referenspersonerna inte har beviljats permanent uppehållstillstånd. I många EU-länder betalar de sökande själva åtminstone en del av kostnaderna. Förvaltningsutskottet anser att förfarandet också i Finland ska vara åtminstone delvis avgiftsbelagt. Här betalas dna-test i praktiken alltid med statens medel. Förvaltningsutskottet anser att kostnaderna för testen ska tas ut hos de sökande själva, om textresultaten är negativa för dem. 8. Kalkylerad ersättning för personer som anvisats till en kommun Förvaltningsutskottet ändrade regeringens proposition med förslag till lag om främjande av integration genom att förlänga betalningstiden för kalkylerade ersättningar från tre till fyra år för att göra de integrationsfrämjande åtgärderna effektivare. När riksdagen godkände utskottets betänkande om propositionen förutsatte den att regeringen i sina budgetpropositioner skriver in tillräckliga anslag för att effektivt och heltäckande genomföra lagen om främjande av integration, inbegripet en höjning av ersättningarna till kommunerna. Utskottet understryker att det allra viktigaste nu är att avsätta tillräckliga medel för att integrationsåtgärderna ska få genomslag. 9. Statistik Arbetsministeriet tillsatte 2003 en arbetsgrupp som har sett på vad det kostar kommunerna att ta emot invandrare. I det sammanhanget konstaterades det att kostnaderna för invandrare inte statistikförs separat från kostnaderna för övriga invånare. Därför gick det inte heller att klarlägga om kommunerna har extra kostnader och vad skräddarsydda tjänster kostar och därmed fanns det en viss osäkerhet i arbetsgruppens slutsatser. Förvaltningsutskottet noterar att det uppenbarligen inte finns någon övergripande statistik över väsentliga faktorer som har med invandring att göra. Jämförelser med andra EU-länder innehåller många osäkerhetsmoment på grund av olikheter både i lagar och i rätts- och förvaltningspraxis. Därmed bör det skyndsamt klarläggas vad som kan göras för att förbättra Finlands egen statistik. På sikt bör målet dessutom vara att EU-länderna sätter i gång och samordnar sina statistiksystem så att de åtminstone möjliggör bättre ländervisa jämförelser än de nuvarande. 10. Biståndsmedel till ursprungsländerna Förvaltningsutskottet konstaterar att många EUmedlemsstater har olika förfaranden för att påverka invandringen genom att förbättra levnadsvillkoren i ursprungsländerna; de bygger t.ex. bostäder, skolor, daghem för barn och barnhem, förbättrar ursprungslandets infrastruktur eller satsar på utbildning. Förvaltningsutskottet föreslår följaktligen att man ser på vilka möjligheter det finns att prioritera biståndsmedel särskilt för de områden som migrationen till Finland är särskilt livlig från. Utskottets ställningstaganden 1. Utskottet ser positivt på att riksdagen under det gångna året har fått flera lagförslag till behandling som avsett att förtydliga Finlands utlänningspolitik och göra asylsökandet och den humanitärt betingade invandringen mindre attraktiv. 2. Utskottet förutsätter att inrikesministeriet tar fram ett handlingsprogram till underlag för kommande förhandlingar om regeringsprogrammet för att närma den finska lagstiftningen om familjeåterförening till allmäneuropeisk praxis. 3. Utskottet kräver att regeringen avsätter adekvata medel inom de statsfinansiella ramarna och statsbudgetarna för Migrationsverket, utrikesministeriet, polisen och gränsbevakningsväsendet för behandling av utlänningsärenden och för att verkställa lagen om främjande av integration på ett effektivt sätt över hela linjen, inbegripet för att höja ersättningarna till kommunerna. 4. Utskottet förutsätter att regeringen målmedvetet arbetar för gemensamma spelregler 6

inom Europeiska unionen i frågor som har med migration och flyktingskap att göra. Ställningstagande Förvaltningsutskottet anser att inrikesministeriet bör beakta det som sägs ovan. Helsingfors den 9 februari 2011 I den avgörande behandlingen deltog ordf. Antti Rantakangas /cent vordf. Tapani Mäkinen /saml medl. Marko Asell /sd Thomas Blomqvist /sv Maarit Feldt-Ranta /sd Juha Hakola /saml Heli Järvinen /gröna Pietari Jääskeläinen /saf Oiva Kaltiokumpu /cent Sekreterare var utskottsråd Tuula Sivonen. ers. Timo V. Korhonen /cent Outi Mäkelä /saml Petri Pihlajaniemi /saml Raimo Piirainen /sd Lenita Toivakka /saml Unto Valpas /vänst Markku Pakkanen /cent Veijo Puhjo /vänst. 7

Avvikande mening 1 AVVIKANDE MENING 1 Motivering Rätten till familjeliv är en grundläggande rättighet. Var och en har rätt till respekt för sitt privatoch familjeliv. Finland har förbundit sig till detta bland annat genom Europakonventionen. Antalet ansökningar om familjeåterförening har ökat under de senaste två åren. Däremot gick det totala antalet ansökningar om uppehållstillstånd ner 2008. Uppehållstillstånden minskade med 20 % från 2008 till 2009. Antalet asylansökningar är också klart på väg ner. Vi delar utskottsmajoritetens uppfattning att det inte är bra att så många ansökningar om familjeåterförening ligger och väntar på behandling. De utdragna behandlingstiderna kränker rätten för dem som redan bor i Finland att återförenas med sina familjer. EU:s direktiv om rätt till familjeåterförening sattes i kraft i Finland under den förra regeringsperioden genom lag 380/2006. I sitt betänkande (FvUB 3/2006 rd) om lagändringen konstaterade förvaltningsutskottet att den gällande lagen i långa stycken motsvarar direktivet och att den på många punkter är mer generös mot utlänningar än direktivet. Det ansåg vidare att lagförslaget förbättrar tredjelandsmedborgares möjlighet att ha kvar sitt familjeliv och återförenas med sin familj. Enligt utskottet var det ett viktigt mål att lagen främjar skyddet för familjer och respekterar familjelivet. Direktivet är ett minimidirektiv som möjliggör för medlemsstaterna att tillämpa mycket olika villkor för uppehållstillstånd, som krav på bostad och vistelsetid, försörjning och minimiålder för makar. De förfaranden som direktivet tillåter ger emellertid inte uttryck för någon samordnad alleuropeisk policy, utan medlemsstaterna har fortfarande sina divergerande förfaringssätt och därmed finns det inte någon europeisk policy som Finland skulle kunna avvika från. Det finns bara en rad olika förfaranden som direktivet tilllåter. Alla länder tillåter till exempel inte dna-test i familjeåterföreningsfall. I Finland är de rutin. En jämförelse av antalet sökande i olika länder visar att det inte kommer fler inflyttare hit på grund av familjeband än till de länder man jämför sig med. Belgien beviljade till exempel 9 993 uppehållstillstånd på grund av familjeband 2008 och Norge 20 766. Samma år beviljades 6 847 tillstånd i Finland. I Sverige är siffran 33 687 och omfattar uppehållstillstånd både på grund av familjeband och på grund av familjeband med EU-medborgare. Utskottet vill få utredning i ett antal begränsningar i rätten till familjeåterförening som direktivet medger. Vi är inte emot utredning. Men utskottet vill att enbart begränsande faktorer reds ut. Man kunde ju samtidigt utreda på vilka punkter praxis hos oss är sträng i en europeisk jämförelse. Som exempel kan man nämna vilken möjlighet en anhörig utanför kärnfamiljen har att få uppehållstillstånd, på den punkten har Finland en mycket strängare policy än många andra länder i EU. Vi anser vidare att ärendet behandlades på ett sensationellt sätt i utskottet. På sammanträdet i dag, den 9 februari 2011, beslutade man bordlägga ärendet och rösta om tidpunkten för nästa sammanträde. Enligt slutresultatet av omröstningen beslutade man hålla nästa sammanträde fem minuter senare. Vi ville att nästa sammanträde hålls nästa dag för att lämna tid för debatt om de frågor som det rådde oenighet om i utskottet. Familjeåterföreningen är en fråga där det gäller att beakta att ändringar kan få konsekvenser både för den arbetsrelaterade invandringen och för migrationen över lag. I till exempel företagsvärlden är det stor omsättning på experter och det betyder relativt korta vistelser i Finland. Ett krav på vistelsetid kan i det sammanhanget försvaga chanserna för vår arbetsmarknad att få tillgång till nödvändig expertis. 8

Avvikande mening 1 FvUU 40/2010 rd MINU 8/2010 rd Familjeåterföreningen bör också bedömas dels mot våra internationella förpliktelser, dels mot nödvändiga andra åtgärder. En person som kommer till Finland som minderårig har alltså inte rätt till eftervårdsåtgärder motsvarande de stödåtgärder som de som nått myndighetsålder får inom ramen för barnskyddet. Under innevarande regeringsperiod har det gjorts många lagändringar som kommer att minska antalet ansökningar. Det skulle gälla att först ge akt på och bedöma konsekvenserna av dem innan man rusar iväg för att göra nya ändringar. Vi anser på det hela taget att utskottets ställningstaganden med hänsyn till sakkunnigutlåtandena går för långt. Förslag Vi anser följaktligen att förvaltningsutskottet i sitt utlåtande borde ha beaktat vad som sägs ovan. Helsingfors den 9 februari 2011 Thomas Blomqvist /sv Heli Järvinen /gröna 9

Avvikande mening 2 AVVIKANDE MENING 2 Motivering Vi konstaterar att vi inte kan godkänna förvaltningsutskottets utlåtande om ministeriets utredning om bestämmelserna om familjeåterförening i utlänningslagen och tillämpningen av dem. Vi har följande argument för vår åsikt: 1. Utskottet har inte hört tillräckligt många sakkunniga om detaljerna i de frågor som tas upp i utlåtandet och det gör jämförelser med bara fem stater. Därmed är den ländervisa jämförelsen alldeles för snäv enligt vår mening. 2. Ministern gavs inget tillfälle att lägga fram sin syn om det slutliga utlåtandet, trots att vi begärde det i utskottet. 3. Vi anser att det var alldeles för bråttom med behandlingen. När ärendet begärdes bordlagt var det bordlagt i bara 10 minuter och därefter fortsatte behandlingen omgående. Följaktligen hade utskottsmedlemmarna inte tid att sätta sig ordentligt in i utkastet till utlåtande. Förslag Vi anser därmed att förvaltningsutskottet inte borde ha godkänt utlåtandet. Helsingfors den 9 februari 2011 Unto Valpas /vänst Veijo Puhjo /vänst 10