2012 SVENSK AVFALLSHANTERING 2012
Innehåll Förord 3 Så fungerar svensk avfallshantering 4 FÖREBYGGANDE AV AVFALL, FÖRBEREDELSE FÖR ÅTERANVÄNDNING 6 Insamling och transport 8 Avfallsmängder 2011 10 Farligt avfall 12 Batterier 16 Avfall från elektriska och elektroniska produkter 17 Materialåtervinning 18 Biologisk återvinning 21 Energiåtervinning 25 Deponering 28 Avfallsekonomi 30 Annat avfall än hushållsavfall 32 Avfallsagenda 33 Ordlista 36 Om Avfall Sverige 39 Kansli 39 OMSLAGSBILDEN Mannen på omslagsbilden heter Lulzim Zaggi Zogejani. Han arbetar på en återvinningscentral. Varje dag hjälper Zaggi och hans kolleger runt om i Sverige till att återvinna och återanvända 6 miljoner kilo avfall. 2
Förord Avfallsmängderna ökar något, efter att ha sjunkit ett par år i rad. Det visar den senaste statistiken från Avfall Sverige. De nya siffrorna visar hur viktigt det är att inte slå sig till ro med det faktum att insamling, återvinning och behandlingsmetoder fungerar. Metoderna kan bli bättre och förfinas men vi måste även fortsätta arbeta för att minska avfallsmängderna, både här i Sverige och i vår omvärld. Årets avfallstrend visar också hur viktigt det är att låta vår vision Det finns inget avfall genomsyra all avfallsverksamhet och vara ett motto för alla som arbetar med avfallshantering i Sverige. Insamlingen av källsorterat matavfall ökar. Kommunerna har tidigare kritiserats för att insamlingen inte har gått tillräckligt fort. Men det tar lång tid att etablera insamlingssystemen och det är viktigt att göra rätt från början. Nära 60 procent av landets kommuner har nu infört insamlingssystem för källsorterat matavfall och ytterligare ett 70-tal kommuner planerar att införa sådan insamling. En av flera nyheter i årets statistik är att vi nu kan redovisa kommunernas nya insamlings- och återvinningssystem för ytterligare fraktioner. Det är gips, planglas och den så kallade kommunplasten plast som inte är förpackningar som nu räknas in i materialåtervinningen. En annan nyhet är att farligt avfall inte längre redovisas som en behandlingsmetod utan ingår i material- eller energiåtervinningen. Kontorspapper utgår däremot. Det är inte hushållsavfall och ingår inte i värdet för materialåtervinning. Dessa förändringar innebär att tidigare publicerad statistik inte är jämförbar med årets. Med Svensk Avfallshantering 2012 vänder vi oss till verksamma i avfallsbranschen, beslutsfattare, myndigheter, utbildningsväsendet, media och alla andra intresserade. I text, figurer och tabeller beskrivs hur hushållsavfall hanteras i Sverige. Statistiken i årsskriften Svensk Avfallshantering 2012 är hämtad från Avfall Sveriges webbaserade statistiksystem Avfall Web och från producenternas organisationer. Malmö i juni 2012 Weine Wiqvist, VD Avfall Sverige 3
Så fungerar svensk avfallshantering Avfall ska hanteras så att största möjliga miljö- och samhällsnytta uppnås. I det arbetet ska alla delta producenter, verksamheter, kommuner och hushåll. Kommunerna ansvarar för hushållsavfallet, producenterna ansvarar för sina respektive produktgrupper och verksamhetsutövare ansvarar själva för omhändertagandet av det avfall som inte är hushållsavfall. Hushållen har skyldighet att sortera ut och lämna sitt avfall till de olika insamlingssystem som finns. Hushållen har också skyldighet att följa reglerna för avfallshanteringen i kommunen. Avfallshierarkin Hanteringen ska, om möjligt, ske enligt avfallshierarkins prioritetsordning: förebyggande av avfall förberedelse för återanvändning återanvändning materialåtervinning annan återvinning, till exempel energiåtervinning bortskaffande. Avvikelser från hierarkin kan vara nödvändiga av tekniska, ekonomiska eller miljömässiga skäl. EU anger ramarna för den europeiska avfallshanteringen, riksdagen beslutar utifrån dessa ramar hur den svenska avfallshanteringen ska utformas. Riksdagens miljömål har under 2000-talet styrt Sverige mot en mer miljömässig avfallshantering och i det arbetet har landets kommuner haft en central roll. Så har exempelvis deponeringen minskat som behandlingsmetod för hushållsavfall, från att utgöra nära fem procent år 2005 till mindre än en procent 2011. I maj 2012 beslutade regeringen om nya etappmål, två av dessa berör avfallshanteringen: Etappmålet om ökad resurshushållning i livsmedelskedjan innebär att insatser ska vidtas senast 2018 så att resurshushållningen i livsmedelskedjan ökar genom att minst 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger sorteras ut och behandlas biologiskt så att växtnäring tas tillvara, där minst 40 procent behandlas, så att även energi tas tillvara. Etappmålet om byggnads- och rivningsavfall innebär att insatser ska vidtas senast 2020 så att förberedandet för återanvändning, materialåtervinning och annat materialutnyttjande av icke-farligt byggnads- och rivningsavfall är minst 70 viktprocent. Behandlingsmetoder Avfall behandlas genom materialåtervinning, biologisk återvinning, energiåtervinning, deponering. Farligt avfall kan behandlas med någon eller flera av dessa metoder, beroende på avfallets egenskaper. Materialåtervinning av förpackningar, returpapper, metallskrot, el-avfall, batterier m.m. minskar miljöpåverkan. Det sparar också energi och råvaruresurser. Biologisk återvinning sluter kretsloppet och återför näringen till jorden. Avfallet behandlas genom rötning eller kompostering. Rötning ger biogödsel och biogas, som kan användas till fordonsbränsle. Kompost är ett långtidsver- 4
kande jordförbättringsmedel som används i trädgårdar, parker och vid markanläggningar. Energiåtervinning är ett effektivt och miljömässigt säkert sätt att utvinna energin ur avfallet. Det ger både fjärrvärme och el. Energiåtervinning är en metod som lämpar sig väl för avfall som inte kan återvinnas på annat sätt. Deponering är en behandlingsmetod för avfall som inte kan eller ska återvinnas. Deponering innebär att avfallet förvaras på ett långsiktigt säkert sätt. Det är förbjudet att deponera brännbart eller organiskt avfall. Så organiseras avfallshanteringen Kommunerna kan själva välja hur man vill organisera sin avfallshantering, den möjligheten till kommunalt självstyre finns i grundlagen, och det finns flera olika organisationsformer: egen förvaltning, kommunalt bolag, eget eller samägt med andra kommuner, gemensam nämnd, kommunalförbund. Det finns också kommuner som samverkar kring enskilda frågor, till exempel vid gemensamma upphandlingar. Samverkan är en naturlig verksamhetsform för att nå största möjliga miljö- och samhällsnytta, för att hantera avfallet på ett kostnadseffektivt sätt och för att säkra den kompetens som krävs, vilket gynnar både kommuninvånarna och miljön. I drygt 70 procent av landets kommuner utförs insamling av hushållsavfallet av externa aktörer privata företag övriga kommuner utför insamlingen i egen regi. Behandlingen av avfallet genomförs antingen av kommunerna själva eller av en extern aktör, som kan vara ett annat kommunägt bolag eller ett privat företag. Hur stor fördelningen är mellan de olika utförandeformerna beror på behandlingsmetod. 5
FÖREBYGGANDE AV AVFALL, FÖRBEREDELSE FÖR ÅTERANVÄNDNING Att förebygga uppkomsten av avfall är det första steget i avfallshierarkin. Det är också prioriterat i den svenska avfallslagstiftningen. I Sverige är vi bra på att återvinna material, energi och näring ur avfallet. Men vi kan nå ännu längre genom att förebygga uppkomsten av avfall. Miljövinsten är större om en produkt aldrig produceras än om den produceras, används och sedan återvinns. Svenska kommuner har tagit ett stort ansvar för att minska avfallet och mängden farliga ämnen i det avfall som uppstår. För Avfall Sveriges medlemmar är arbetet med avfallsminimering högt prioriterat. Årsmötet 2011 antog den långsiktiga visionen Det finns inget avfall. Visionen innehåller två mål för 2020 - dels att sambandet mellan avfallsmängder och tillväxt har brutits, dels att det ska ha skett en stark och tydlig rörelse uppåt i avfallshierarkin. Kommunerna är en viktig aktör som motorn i omställningen och garanten för en långsiktigt hållbar avfallshantering. I en rapport från Avfall Sverige 1 finns exempel på åtgärder, där kommunerna lyckats få ner avfallsmängderna: Kretsloppsparken Alelyckan i Göteborg förebygger 360 ton avfall om året genom att produkter kan återanvändas istället för att slängas. Gävle driver projektet Hållbara familjer, där ett antal familjer under ett år får i uppdrag att ändra sin livsstil i en mer miljömedveten riktning. Ett av uppdragen i projektet har varit att minska avfallet. Mängden avfall minskade med tre kilo per månad och familj under projektets gång. Halmstad kommun arrangerade en tävling om vilken skola som kunde minska matavfallet mest under veckan Europa minskar avfallet. Resultatet blev 11 procent mindre matavfall. Avfall Sverige är nationell samordnare för EU-projektet Europa minskar avfallet, som även stöds av Naturvårdsverket. Projektet pågår under en vecka i november när det anordnas aktiviteter över hela Europa som syftar till att minska avfallet och mängden farliga ämnen i avfallet. Projektet startade 2009 och sträcker sig fram till 2015. Förberedelse för återanvändning och återanvändning är nästa steg i avfallshierarkin. Ett mål i den nationella avfallsplanen är att återanvändningen av hushållens avfall ska öka, bland annat genom att det ska bli enklare att lämna material och produkter till återanvändning eller till förberedelse för återanvändning. Det saknas verktyg för att följa upp utvecklingen av avfallshanteringen och se att åtgärderna styr mot de uppsatta målen. Avfall Sverige, med flera aktörer, har därför initierat ett projekt för att ta fram indikatorer för en resurseffektiv avfallshantering och verktyg för att följa upp utvecklingen och arbetet med Avfall Sveriges vision Det finns inget avfall. 1 U 2011:05 Goda exempel på förebyggande av avfall för kommuner idébok för en mer hållbar produktion och konsumtion 6
Avfallskärl i rader är en symbol för de ökade avfallsmängderna. Men Sverige och resten av Europa har krav på sig att minska mängderna genom olika åtgärder. 7
Insamling och transport Det finns flera olika system för att samla in och transportera hushållsavfall. Hushållens kärl- och säckavfall kan samlas in som en blandad fraktion avsedd för energiåtervinning eller delas upp i en matavfallsfraktion och en brännbar fraktion. För blandat brännbart avfall från enfamiljshus används vanligen ett 190-liters kärl som töms varannan vecka. Det finns även varianter med olika säck- eller kärlstorlekar och med olika tömningsintervall. Från flerfamiljshus hämtas avfallet ofta varje vecka. De vanligaste systemen för insamling av källsorterat matavfall är separata kärl, ett för matavfall och ett för brännbart avfall, flerfackssystem eller optisk sortering. Vid optisk sortering sorterar hushållen sitt avfall i olikfärgade påsar som läggs i samma kärl. Påsarna transporteras sedan av sopbilen till en optisk sorteringsanläggning där de sorteras automatiskt för rätt behandling. Optisk sortering har införts i flera kommuner de senaste åren. Eskilstuna har optisk sortering i sex fraktioner: matavfall pappersförpackningar tidningspapper metallförpackningar plastförpackningar övrigt hushållsavfall. Under 2012 har även Linköping, Vadstena och Motala infört optisk sortering för matavfall. De flesta kommuner erbjuder fastighetsnära insamling av förpackningar och tidningar från flerfamiljsfastigheter, ett 30-tal kommuner erbjuder även samma tjänst från villfastigheter. Vid fastighetsnära insamling av förpackningar och tidningar är det vanligt att förpackningarna sorteras i två fyrfackskärl och hämtas med olika intervall. Det ena kärlet kan vara avsett för till exempel matavfall, brännbart avfall, pappersförpackningar och färgat glas. Det hämtas varannan vecka. Det andra kärlet, med till exempel ofärgat glas, metall, plastförpackningar och tidningar, hämtas var fjärde eller var åttonde vecka. Den traditionella baklastande sopbilen dominerar fortfarande insamlingsarbetet men andelen flerfacksfordon ökar och teknikutvecklas. Sidlastare har en mer konstant andel av fordonsparken. Allt fler fordon kör på biogas, vilket kan styras av kommunens krav i upphandlingen. Dessutom används andra alternativa drivmedel, till exempel RME, och även olika hybridtekniker i bilarna för att minska klimatpåverkan. Genom upphandlingar kan kommunerna även ställa krav på att kärl och fordon anpassas ur arbetsmiljösynpunkt. Moderna insamlingssystem Avfallshämtning har tidigare inneburit mycket arbetsskador. Tunga lyft hörde till vardagen och för att arbeta med insamling krävdes en mycket god fysik. Idag har säckar ersatts med kärl eller andra typer av behållare. Manuell hantering ersätts med ny teknik och automatiserade system som sopsug och underjordsbehållare. Båda dessa system ökar, främst i storstäderna och i nybyggda områden. Fördelarna är bland annat att det inte krävs lika tung manuell hantering. Arbetsmiljön har blivit bättre ur många aspekter, men det uppstår fortfarande problem, som branschen kontinuerligt arbetar med att lösa. Sopsug är ett bra system ur arbetsmiljösynpunkt eftersom det är slutet och helt automatiserat. Systemet minskar också behovet av transporter, särskilt inne i bostadsområden. Det finns två olika sopsugsystem, stationärt och mobilt. Stationärt sopsugsystem innebär att avfallet samlas in med hjälp av luft i ett automatiskt vakuumsystem. Det transporteras sedan via rör i marken från nedkasten till stora uppsamlingscontainrar, som är placerade i en terminal. Tekniken kan transportera avfallet upp till två km från sopnedkasten. Antalet containrar varierar och beror dels på antalet utsorterade fraktioner och dels på mängden avfall. Containrarna hämtas sedan av lastväxlarfordon. Även i det mobila sopsugsystemet samlas avfallet in med hjälp av luft och själva vakuumtekniken sitter i bilen. Under varje nedkast finns en lagringstank. Tankarna binds ihop genom rör i marken till en så kallad docknings- 8
punkt, som kan vara placerad upp till 300 meter från tankarna. Vid tömning ansluter fordonet till dockningspunkten, vakuumtekniken sätts igång och avfallet transporteras med hjälp av luft från de olika lagringstankarna till dockningspunkten och vidare in i bilen. Mobila sopsugsystem kräver specialfordon. Underjordsbehållare är ett annat växande insamlingssystem. Genom att placera behållare under jord minskar behovet av utrymme ovan jord. Temperaturen i marken där avfallet förvaras är relativt låg vilket förhindrar dålig lukt, och behållarna är lätta att tömma med kranbil. Det finns även underjordsbehållare som töms med frontlastarfordon. Eftersom underjordsbehållare rymmer större volymer minskar transporterna. Återvinningscentraler På kommunernas bemannade återvinningscentraler lämnar hushållen själva in sitt grovavfall, el-avfall och farliga avfall. Grovavfall är hushållsavfall som är för tungt, skrymmande eller har andra egenskaper som gör att det inte är lämpligt att samla in i säck eller kärl. Under 2011 lämnade hushållen in 1,6 miljoner ton grovavfall, merparten på kommunernas bemannade återvinningscentraler. En liten del av detta, mindre än tio procent, samlades in via fastighetsnära insamling. Mängden grovavfall motsvarar 173 kg/person. Det finns 630 återvinningscentraler i hela landet och sammantaget får de årligen cirka 20 miljoner besök. Mängden grovavfall och farligt avfall, som lämnas till återvinningscentralerna, har ökat kraftigt de senaste åren. Kommunerna har därför anpassat och moderniserat sina återvinningscentraler. Mindre återvinningscentraler har lagts ner och ersatts av nya och större, som är bättre anpassade till de mängder som lämnas in och till antalet besökare. Många av landets återvinningscentraler har de senaste åren drabbats hårt av stölder och inbrott. Personal har också hotats av besökare. På de flesta nybyggda större återvinningscentralerna installeras därför elstängsel, vilket reducerat inbrotten avsevärt. För att öka säkerheten, men också för att få ett funktionellt passersystem och bättre besöksstatistik, har flera kommuner infört ett bomsystem på återvinningscentralerna. Systemet är ofta kombinerat med ett besökskort, som ger hushållen rätt till ett visst antal fria besök. Även småföretagare kan i flera kommuner mot avgift använda den service, som kommunerna ger via återvinningscentralerna. Återvinningsstationer Producenternas system med cirka 5 800 obemannade återvinningsstationer för mottagning av förpackningar och tidningar ska täcka hela landet. Insamlingssystemen ska bygga på samråd mellan producenter och kommuner. På återvinningsstationerna finns behållare för tidningspapper och olika förpackningsmaterial. Fastighetsnära insamling av förpackningar och tidningar från flerfamiljshus och villafastigheter är på väg att införas i allt fler kommuner. Omkring 60 procent av det som läggs i hushållens soppåse kan återvinnas. I hushåll utan utsortering av matavfall är siffran nästan 80 procent. Det visar en undersökning från Avfall Sverige 2. Undersökningen har sammanställt 246 plockanalyser som genomförts i Sveriges kommuner sedan 2007. Villaägare är generellt sett bättre på att sortera ut återvinningsbara material. Omkring 30 procent av innehållet i soppåsen från ett villahushåll består av förpackningar och tidningar. I lägenhetshushåll är motsvarande siffra 36 procent av soppåsen. En halv procent av det som finns i soppåsen är farligt avfall, batterier och el-avfall. Merparten utgörs av el-avfall. Det system som valts för insamling påverkar också graden av sorteringen. Villahushåll med fastighetsnära insamling sorterar bäst. De lämnar hälften så mycket förpackningar och tidningar i soppåsen som andra hushåll. 2 U2011:04 Nationell kartläggning av plockanalyser av hushållens kärl- och säckavfall 9
AVFALLSMÄNGDER 2011 Den behandlade mängden hushållsavfall uppgick år 2011 till 4 349 910 ton. Det är en ökning med 3,5 procent jämfört med 2010. Utslaget på hela befolkningen gav varje svensk upphov till 458,7 kg hushållsavfall 2011, att jämföra med 443,3 kg per person 2010. Biologisk återvinning ökade med 4,3 procent till 650 300 ton, 68,6 kg/person. 14,9 procent av hushållsavfallet behandlades genom biologisk återvinning 2011. Mängden insamlat matavfall ökade med 10 procent till 275 000 ton. Matavfall behandlas alltmer genom rötning, i stället för kompostering. Matavfall till samrötningsanläggningar har ökat med 28 procent och matavfall till centrala komposteringsanläggningar har minskat med 24 procent. Matavfall som rötas vid avloppsreningsverk uppgick till ca 65 000 ton. Hemkompostering av matavfall fortsätter att minska i takt med att kommunerna inför central matavfallsinsamling. Energiåtervinningen ökade med 5,3 procent till 2 235 720 ton, 235,8 kg/person. 51,4 procent av hushållsavfallet gick till energiåtervinning 2011. En förklaring till ökningen är att mängden grovavfall ökade kraftigt med 120 000 ton till 1,6 miljoner ton, en ökning på 8 procent. En stor del av grovavfallet går till energiåtervinning. Mängden kärl- och säckavfall ökade med 3,6 procent till 2,2 miljoner ton. Insamlat farligt avfall ökade med 16 procent, till knappt 60 000 ton. Hälften av det farliga avfallet består av impregnerat virke, vilket går till förbränning. Det är också impregnerat virke som står för en stor del av ökningen. Materialåtervinningen ökade med 0,8 procent till 1 425 690 ton, 150,3 kg/person. 32,8 procent av hushållsavfallet går till materialåtervinning. Kommunerna har numera insamlingssystem för fler typer av material till materialåtervinning. Från och med 2011 redovisas även materialåtervinning av gips, planglas och plast som inte är förpackningar, så kallad kommunplast. Även en del vattenbaserad färg och oljehaltigt filter går till materialåtervinning. Mängden förpackningar och returpapper minskade med 2 procent. Övrigt hushållsavfall till materialåtervinning ökade med 11 procent. Metallskrot ökade med 4 procent. Deponering av hushållsavfall minskade med 9 procent till 38 200 ton jämfört med 2010, 4 kg/person. Deponering står för 0,9 procent av totala behandlingen. Farligt avfall redovisas inte längre i avfallstrenden för behandlat avfall. Det ingår i mängderna för material- eller energiåtervinning alternativt deponering. Kontorspapper är inte hushålls avfall och räknas inte längre in i material återvinningen. Mängderna i avfallstrenden 2007-2011 har korrigerats för detta, men statistik i tidigare publikationer är inte direkt jämförbar. Insamlad mängd kärl- och säckavfall samt grovavfall 2007 2011 (ton) 2007 2008 2009 2010 2011 Kärl- och säckavfall* 2 211 900 2 226 700 2 167 800 2 152 000 2 230 900 Grovavfall 1 227 400 1 421 100 1 498 400 1 518 000 1 638 000 (Kg/person) 2007 2008 2009 2010 2011 Kärl- och säckavfall* 241 241 232 229 235 Grovavfall 134 154 160 161 173 10 *Kärl- och säckavfall består av blandat brännbart avfall samt utsorterat brännbart avfall och källsorterat matavfall. Källa: Avfall Web/Avfall Sverige 2012
Behandlad mängd hushållsavfall 2007 2011 (TON) 2007 2008 2009 2010 2011 Materialåtervinning 1 591 180 1 520 470 1 604 400 1 414 410 1 425 690 Biologisk återvinning 561 300 597 280 617 680 623 200 650 300 Energiåtervinning 2 190 980 2 292 970 2 173 000 2 123 680 2 235 720 Deponering 186 490 140 250 63 000 42 000 38 200 Totalt behandlad mängd 4 529 950 4 550 970 4 458 080 4 203 290 4 349 910 Behandlad mängd hushållsavfall 2007 2011 (KG/PERSON) 2007 2008 2009 2010 2011 Materialåtervinning 173,3 164,3 171,8 150,2 150,3 Biologisk återvinning 61,1 64,5 66,1 66,2 68,6 Energiåtervinning 238,6 247,7 232,6 225,5 235,8 Deponering 20,3 15,2 6,7 4,5 4,0 Totalt behandlad mängd 493,3 491,7 477,3 443,3 458,7 Behandlad mängd hushållsavfall 2007 2011 (%) 2007 2008 2009 2010 2011 Materialåtervinning 35,1 33,4 36,0 33,7 32,8 Biologisk återvinning 12,4 13,1 13,9 14,8 14,9 Energiåtervinning 48,4 50,4 48,7 50,5 51,4 Deponering 4,1 3,1 1,4 1,0 0,9 Totalt behandlad mängd 100 100 100 100 100 Källa: Avfall Sverige Översikt 1975-2011 ton 2 500 000 2 000 000 5 4 milj. ton AVFALLSTRENDEN 2012 1 500 000 3 1 000 000 2 500 000 1 0 1975 1994 2000 2005 2011 Biologisk återvinning Energiåtervinning Deponering Materialåtervinning 0 2007 2008 2009 2010 2011 Materialåtervinning Biologisk återvinnning Energiåtervinning Deponering 11
Farligt avfall 2011 samlades 59 830 ton farligt avfall in från hushållen. I genomsnitt lämnade varje svensk in 6,3 kg farligt avfall. I mängden ingår även 30 000 ton impregnerat virke och 5 450 ton asbest. Farligt avfall redovisas numera inte som en del av den behandlade mängden hushållsavfall, vilket det gjort tidigare. Farligt avfall kan behandlas med flera olika metoder och ingår därför i den totala mängden behandlat avfall. Några av de egenskaper som utmärker farligt avfall är att det kan vara giftigt, cancerframkallande, frätande, fosterskadande, ekotoxiskt, smittförande eller brandfarligt. De farliga ämnena kan finnas i väldigt små mängder i olika produkter men sammantaget kan de göra stor skada om de hamnar fel. Det är därför viktigt att det farliga avfallet sorteras ut och lämnas in på rätt sätt och på rätt plats. Kommunerna har ansvar för hushållens farliga avfall. Ansvaret omfattar insamling, transport och behandling. Ansvaret regleras i miljöbalken, avfallsförordningen och den kommunala renhållningsordningen. Hushållen är skyldiga att sortera ut sitt farliga avfall från övrigt hushållsavfall. De flesta kommuner har denna skyldighet inskriven i den kommunala renhållningsordningen. På det nationella planet saknar Sverige helt ett uppföljningssystem för farligt avfall från industri och andra verksamheter. Det finns heller inga exakta uppgifter på mängden farligt avfall från industrin, men enligt den officiella svenska avfallsstatistiken, som Naturvårdsverket rapporterar till EU, uppkom 2,5 miljoner ton farligt avfall från hushåll och företag i Sverige under 2010. I den mängden ingår även skrotbilar från hushåll, el-avfall med mera. Insamlingssystem Det vanligaste insamlingssystemet för hushållens farliga avfall är inlämning på kommunernas bemannade återvinningscentraler. Många kommuner har avvecklat de obemannade miljö stationerna, som tidigare var vanliga, och i stället infört någon form av fastighetsnära insamling. Cirka 40 procent av landets kommuner kan erbjuda fastighetsnära insamling av farligt avfall, ofta i kombination med flera andra insamlingssystem. Behandlingsmetoder Farligt avfall som lämnats till mottagningseller behandlingsanläggningar, måste ofta förbehandlas för att förenkla den fortsatta behandlingen. Eftersom farligt avfall kan innehålla ämnen som ska fasas ut ur kretsloppet går behandlingen oftast ut på att förstöra dessa ämnen. De ämnen, som inte kan oskad- 12
liggöras eller återanvändas, deponeras. Det är då viktigt att avfallet är kemiskt och fysiskt stabilt så att farliga ämnen inte läcker ut till omgivningen. Materialåtervinning från farligt avfall sker genom att de farliga ämnena separeras ut och återstoden återvinns. Metoden används till exempel för att ta hand om färgburkar och oljefilter. Giftiga och svårnedbrytbara ämnen, som bekämpningsmedel och annat farligt kemikalieavfall, förbränns i speciella ugnar vid höga temperaturer. Förorenad jord kan saneras genom biologisk nedbrytning. Impregnerat virke innehåller miljöfarliga ämnen som arsenik, kreosot och koppar. Det insamlade virket flisas och förbränns med energiutvinning i anläggningar, som har särskilda tillstånd. INSAMLAD MÄNGD FARLIGT AVFALL 2000-2011 ton 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0-00 -02-04 -06-08 -10-11 Insamlad mängd farligt avfall (exkl. asbest och impregnerat virke) Insamlad mängd farligt avfall (inkl. impregnerat virke) Insamlad mängd farligt avfall (inkl. asbest och impregnerat virke) Källa: Avfall Web/Avfall Sverige 2012 13
Batterier 2011 samlades 2 700 ton bärbara batterier och 500 ton inbyggda batterier in, i genomsnitt 340 gram per invånare. Det innebär en ökning med 16 procent jämfört med 2010. 6 780 ton bilbatterier, i genomsnitt 0,7 kg per invånare, samlades in 2011. Det är en minskning med 3 procent jämfört med året innan. Det är batteriproducenterna som har ansvaret för insamling, behandling, återvinning och bortskaffande av alla batterier oavsett när de satts på marknaden. Producenterna ska också ansvara för att genomföra nationella informationsaktiviteter. I cirka 70 procent av kommunerna sköter producenternas organisation El-Kretsen insamlingen av bärbara batterier. I övriga sköter kommunen insamlingen mot en avtalad ersättning från producenterna. Alla batterier som samlas in tas om hand och sorteras efter kemiskt innehåll innan de skickas till återvinning eller bortskaffande: Bilbatterier skickas till återvinning och blyet används i nya bilbatterier. Batterier som innehåller nickel/kadmium skickas till behandling och kadmium används till så kallade öppna nickelkadmiumbatterier, som används inom industrin. Nickel återvinns i stålverk. Nickelmetallhydridbatterier återvinns. Batterier med kvicksilver skickas till upparbetning. Kvicksilver ska inte återvinnas därför utvinns kvicksilvret ur batterierna så att det ska kunna föras ur kretsloppet och slutförvaras på ett säkert sätt. Litiumbatterier tas omhand där man kan återanvända kobolt, till exempel som tillsats i stålindustrin. Alla batterier ska samlas in och materialåtervinnas så långt det är möjligt. INSAMLAD MÄNGD BÄRBARA OCH INBYGGDA BATTERIER 2002-2011 kg/invånare 0,35 0,30 0,25 0,20 0,15 0,10 0,05 0,0-02 -03-04 -05-06 -07-08 -09-10 -11 Inbyggda Bärbara Småbatterier Från 2009 redovisas inbyggda och bärbara batterier separat. Källa: El-Kretsen och Avfall Web/Avfall Sverige 2012 14
AVFALL FRÅN ELEKTRISKA OCH ELEKTRONISKA PRODUKTER 149 280 ton el-avfall samlades in 2011, vilket är en ökning med 4 procent jämfört med 2010. I genomsnitt lämnades 15,7 kg el-avfall per person in 2011. Året innan samlades 15,3 kg in per person. Insamlingssystem Sedan producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter infördes i Sverige 2001 har kommuner och producenter samarbetat för att samla in el-avfall. Avfall Sverige, Sveriges Kommuner och Landsting samt elproducenternas servicebolag El-Kretsen bildade systemet El-retur. Det samarbetet innebär att kommunerna åtar sig att mot ersättning ansvara för insamling av el-avfall från hushåll och producenterna ansvarar för behandlingen. Insamling av el-avfall från hushållen sker främst på kommunernas bemannande återvinningscentraler, det finns 630 runt om i landet. I cirka 80 procent av kommunerna finns tre eller flera insamlingssystem för elavfall där insamlingen är organiserad via kommunerna. Den fastighetsnära insamlingen via kommuner eller entreprenörer omfattar sammantaget ca 1 200 000 hushåll. Insamling via butiker, inklusive elektronikbranschens egen insamling, sker på mer än 1 500 insamlingsställen. Avfall Sverige och El-Kretsen har, tillsammans med flera kommuner, bedrivit olika projekt för att utveckla insamlingssystemen. Ett sådant system är insamlingsbehållaren Samlaren för glödlampor och smått el-avfall. Ett 100-tal sådana insamlingsbehållare finns utplacerade i butiker eller andra offentliga miljöer runt om i landet. Utvecklingen av teknik för olika återvinningsmetoder har underlättat insamlingen för konsumenterna, som numera kan lägga alla ljuskällor i samma behållare. Behandlingsmetoder Elektriskt och elektroniskt avfall förbehandlas sorteras och demonteras innan det behandlas. Förbehandlingen sker hos certifierade anläggningar, som därefter skickar avfallet vidare till slutlig behandling eller återvinning. Komponenter med farliga ämnen, farligt avfall, tas om hand i godkända anläggningar. När de miljöfarliga ämnena tagits bort kan mycket återvinnas. Plasthöljen förbränns i anläggningar för energiutvinning och metaller skickas till smältverk för återvinning. Återvunnet koppar, aluminium och järn används som råvara i nya produkter. Datorer, mobiltelefoner och andra IT-produkter innehåller små mängder ädelmetaller som också återvinns, exempelvis kan vissa kretskort innehålla guld och/eller silver. Lysrör och lågenergilampor innehåller kvicksilver. Dessa produkter hanteras därför genom separering i en sluten process. Lysrörspulvret och kvicksilvret kan återanvändas vid nyproduktion av ljuskällor. Glaset renas och återanvänds i glasflaskor och burkar. Det förekommer att uttjänt elektronik skänks till andra länder men även om syftet är gott så gagnar det inte miljön. Det är bättre att lämna till återvinning i Sverige, där det finns möjlighet att ta hand om avfallet på ett miljömässigt riktigt sätt. Avfall Sverige och El-Kretsen bedriver under 2012 kampanjen Lysande återvinning för att öka insamlingen av ljuskällor och smått el-avfall. ÅTERVINNING AV EL-AVFALL 2003-2011 ton 200 000 150 000 100 000 50 000 0-03 -04-05 -06 Återvunnet elavfall -07-08 -09-10 -11 Källa: El-Kretsen 15
16
17
Materialåtervinning Materialåtervinningen uppgick till sammanlagt 1 425 690 ton 2011, 150,3 kg per person. 32,8 procent av hushållsavfallet gick till materialåtervinning 2011. Det är en ökning med 0,8 procent jämfört med 2010. I den totala mängden ingår insamlade förpackningar och tidningar från hushåll, som lämnats till materialåtervinning. Dessa fraktioner uppgick till 757 430 ton, 80 kg per person. Den delen av materialåtervinningen som omfattar el-avfall, kylenheter, batterier och det grovavfall som tas tillvara vid kommunernas återvinningscentraler uppgick till 360 100 ton, 38 kg per person. Förpackningar och tidningar samlas huvudsakligen in via de cirka 5 800 obemannade återvinningsstationerna, som producenterna driver. Insamling kan även finnas vid kommu- nernas bemannade återvinningscentraler. De flesta kommuner erbjuder fastighetsnära insamling av förpackningar och tidningar från flerfamiljsfastigheter, ett 30-tal kommuner erbjuder även samma tjänst från villfastigheter. På kommunernas bemannade återvinningscentraler kan hushåll, och ibland även mindre företag, lämna sitt grovavfall, el-avfall och farligt avfall. Mycket av grovavfallet återvinns, till exempel metallskrot. Trä blir ofta bränsle, trädgårdsavfall komposteras, sten och jord blir till fyllnadsmassor etc. Numera finns även återvinningsmetoder för gips, planglas och plast som inte utgörs av förpackningar, så kallad kommunplast. Materialåtervinning spelar en stor roll i ett hållbart samhälle. Det är därför viktigt att avfallet ses som en resurs och behandlas på rätt sätt. Materialåtervinning innebär att sorterat material kan ersätta andra produktions- eller konstruktionsmaterial. Materialåtervinning medför inte bara att uttaget av mängden jungfruligt material minskar. Det leder också till att vi sparar energi. Genom att till exempel använda ett ton återvunnet stål sparas lika mycket jungfruligt material, men även mer än ett ton koldioxid. Avfall Sverige genomförde under 2010-2011 en nationell kampanj om materialåtervinning, i samarbete med landets kommuner. Målet med kampanjen har varit att öka kunskapen om materialåtervinning och förtroendet för kommunernas arbete med återvinningen samt att öka materialåtervinningen. 18
Insamlad mängd förpackningar och returpapper från hushåll till materialåtervinning 2011 [ton] [kg/person] Tidningspapper 383 500 40,4 Pappersförpackningar 125 600 13,2 Metallförpackningar 16 660 1,8 Plastförpackningar 48 270 5,1 Glasförpackningar 183 400 19,3 Totalt 757 430 79,9 Källa: Avfall Web och Förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI) Uppgifterna avser endast det som samlats in från hushåll via återvinningsstationer och sk. fastighetsnära insamling. materialåtervinning hushåll 1975-2011 ton 2 000 000 1 800 000 1 600 000 1 400 000 1 200 000 1 000 000 800 000 600 000 400 000 200 000 0 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2011 Materialåtervinning Materialåtervinning exkl kontorspapper, inkl nya fraktioner för återvinning Insamlat hushållsavfall för materialåtervinning 2007-2011 (ton) 2007 2008 2009 2010 2011 Returpapper 474 000 459 000 420 000 386 000 383 500 Förpackningar av papp, metall, plast och glas 759 520 739 140 852 830 704 730 682 100 Elektronikavfall 129 700 122 900 117 770 117 100 122 530 Kylenheter 30 500 28 800 26 080 26 730 26 760 Bärbara batterier 1 660 1 830 1 720 2 750 3 200 Bilbatterier 5 000 6 000 5 280 7 000 6 780 Elavfall utanför producentansvaret 5 000 5 000 5 000 5 500 5 050 Oljehaltigt filter 1 800 1 800 1 800 1 800 1 820 Vattenbaserad färg 4 000 4 000 4 000 3 750 4 100 Metallskrot 180 000 152 000 169 920 159 050 164 730 Gips - - - - 18 090 Planglas - - - - 1 630 Plast, ej förpackningar - - - - 5 400 Summa 1 591 180 1 520 470 1 604 400 1 414 410 1 425 690 Källa: Avfall Web, El-kretsen och Förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI) I mängden ingår även insamlade förpackningar från verksamheter. Mycket av detta material är sk. jämförligt hushållsavfall. Fr.o.m. 2011 samlas statistik in om kommunernas materialåtervinning av gips, planglas och plast som inte utgörs av förpackningar. Uppgifter om oljehaltigt filter, vattensbaserad färg och elavfall utanför producentansvaret har uppskattast för åren 2007-2009. 19
Det här är Irene Bohn. Hon är forskare på en biogasanläggning och varje dag hjälper Irene och hennes kollegor runt om i Sverige till att hantera 2,6 miljoner kilo hushållsavfall för rötning och kompostering.