C 137/2 SV Europeiska unionens officiella tidning 25.4.2015 III (Förberedande akter) EUROPEISKA CENTRALBANKEN EUROPEISKA CENTRALBANKENS YTTRANDE av den 19 november 2014 om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om strukturella åtgärder för att förbättra motståndskraften hos EU:s kreditinstitut (CON/2014/83) (2015/C 137/02) Inledning och rättslig grund Den 14 mars 2014 mottog Europeiska centralbanken (ECB) en begäran från Europaparlamentet om ett yttrande över ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om strukturella åtgärder för att förbättra motståndskraften hos EU:s kreditinstitut ( 1 ) (nedan kallat förslaget till förordning). Den 27 mars 2014 mottog ECB en begäran från Europeiska unionens råd om ett yttrande över förslaget till förordning. ECB:s behörighet att avge ett yttrande grundas på artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, eftersom förslaget till förordning innehåller bestämmelser som berör Europeiska centralbankssystemets (ECBS) medverkan till ett smidigt genomförande av politiken för det finansiella systemets stabilitet i enlighet med artikel 127.5 i fördraget. I enlighet med artikel 17.5 första meningen i arbetsordningen för Europeiska centralbanken har detta yttrande antagits av ECB-rådet. Allmänna kommentarer ECB välkomnar förslaget att ta itu med den här frågan genom en förordning från Europaparlamentet och rådet om strukturella åtgärder för att förbättra motståndskraften hos EU:s kreditinstitut. Denna åtgärd kommer att vara direkt tillämplig i samtliga 28 medlemsstater ( 2 ) och bidra till att säkerställa en harmoniserad unionsram för att bemöta farhågor om att banker är för stora för att tillåtas gå omkull och för sammanflätade för att tillåtas gå omkull. Förslaget till förordning syftar till att minska den potentiella fragmentering som skulle kunna uppstå till följd av den varierande nationella strukturregleringen inom banksektorn och skulle kunna leda till inkonsekvenser, regelarbitrage och olika konkurrensvillkor på den inre marknaden ( 3 ). Förslaget till förordning innehåller även en närmare beskrivning av vissa uppgifter som ligger inom ECB:s exklusiva behörighetsområde enligt rådets förordning (EU) nr 1024/2013 ( 4 ). En inkonsekvent nationell lagstiftning skulle begränsa tillsynsmekanismens (SSM) effektivitet, vilket skulle medföra en försvårad tillsyn och ökade tillsynskostnader ( 5 ). Det finns därför ett behov av harmonisering på unionsnivå. Specifika kommentarer 1. Den föreslagna föreskriftstextens tillämpningsområde 1.1 Förslaget till förordning avser kreditinstitut som har fastställts vara globala systemviktiga institut ( 6 ) samt andra kreditinstitut vars balansräkningar och handel uppfyller vissa tröskelkriterier under tre år i följd ( 7 ). ECB förstår att ( 1 ) COM(2014) 43 final. ( 2 ) Frånsett ett fåtal bestämmelser kommer förslaget till förordning inte att innebära att det krävs några ytterligare genomförandeåtgärder på nationell nivå. Vad gäller sanktionsramen, se punkt 6 i detta yttrande. ( 3 ) Se COM(2014) 43 final, s. 5. ( 4 ) Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63). ( 5 ) Se skäl 8 i förslaget till förordning. ( 6 ) I enlighet med artikel 131 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338). ( 7 ) Enligt artikel 3 i förslaget till förordning är dessa tröskelkriterier: a) samlade tillgångar på minst 30 miljarder euro och b) en handelsverksamhet som uppgår till minst 70 miljarder euro eller 10 procent av dess totala tillgångar.
25.4.2015 SV Europeiska unionens officiella tidning C 137/3 detta överensstämmer med den uttryckliga inriktningen på en begränsad del av de största och mest komplexa kreditinstituten och koncernerna, som trots andra rättsakter fortfarande är för stora för att tillåtas gå omkull, för stora att rädda eller för komplexa att förvalta, övervaka och omstrukturera ( 1 ). 1.2 Vid en koncentration av kreditinstitut (t.ex. en sammanslagning) som omedelbart leder till att det bildas ett separat kreditinstitut som omfattas av förslaget till förordning, ska den behöriga myndigheten bedöma om tröskelkriterierna för den nya separata enheten är uppfyllda på grundval av det samlade värdet för de kreditinstitut som ingår i den separata enheten, under den tvåårsperiod som föregick koncentrationen ( 2 ). Frånsett dessa fall bör de nationella behöriga myndigheterna regelbundet och minst årligen kontrollera om tröskelkriterierna är uppfyllda ( 3 ). I sin granskning av förslaget till förordning bör kommissionen dessutom bedöma om tröskelkriterierna är lämpliga, t.ex. kontrollera om samtliga relevanta kreditinstitut omfattas ( 4 ). Om det visar sig att inte samtliga kreditinstituts tillgångar för handel på lämpligt sätt täcks in genom definitionen för handel bör kommissionen, i samband med utarbetandet av den rapport som avses i artikel 34, särskilt undersöka om samtliga finansiella tillgångar och finansiella skulder som värderas till verkligt värde eller motsvarande balansräkningsposter för banker som inte omfattas av de internationella redovisningsstandarderna (IFRS) ska ingå i beräkningen av handelsverksamhet enligt förslaget till förordning. För detta syfte kan det vara ändamålsenligt med en uppdaterad konsekvensanalys. 2. Förbjuden handel, särskilt egenhandel 2.1 ECB stöder på det hela taget det förbud som införs genom förslaget till förordning mot vissa kreditinstituts egenhandel enligt den snäva definitionen i artikel 5. Förbudet skulle framför allt gälla endast gruppers, enheters, divisioners eller enskilda handlares verksamhet som särskilt inriktas på att ta positioner för egen vinning, utan koppling till kundverksamhet eller risksäkring av enheten ( 5 ). Efter finanskrisen drog bankerna till stor del ner på gruppernas, enheternas och divisionernas egenhandel eller avskaffade verksamheten helt. Som ECB ser det är förslaget till förordning därför en framtidsinriktad förebyggande åtgärd som syftar till att avhålla banker från att satsa på denna form av verksamhet igen. Kostnaden för att genomföra förbudet mot egenhandel bör därför vara begränsad ( 6 ). Händelser före och under den senaste finanskrisen visar att egenhandel utgör en högriskaktivitet som kan komma att skapa systemrisk på grund av stora öppna positioner och sammanflätning mellan finansinstitut. Jämfört med annan mer kundbaserad verksamhet, exempelvis utlåning, är det enkelt att snabbt öka egenhandelns omfattning. Framför allt om egenhandel utförs i bankkoncerner som omfattas av en underförstådd garanti genom bankernas säkerhetsnät (rekonstruktionsmedel, insättningsgarantimedel eller i förlängningen skattebetalarna) kan det finnas ett incitament att öka en sådan högriskaktivitet på bekostnad av säkerhetsnätet. Som ECB förstår det är egenhandel inget som avser eller tillgodoser bankkundernas behov. Inom en bankkoncern som utför egenhandel kan det i själva verket förekomma intressekonflikter mellan egenhandeln och servicen till bankens kunder. Genom att förbjuda och inte enbart separera egenhandel från annan verksamhet säkerställer förslaget till förordning att bankerna inte blir direkt exponerade för en sådan verksamhets- eller ryktesrisk. Av samma skäl välkomnar ECB även att det enligt förslaget till förordning ska vara förbjudet för relevanta kreditinstitut att äga eller investera i hedgefonder ( 7 ). Ett sådant förbud skulle begränsa risken för att ett förbud mot egenhandel kringgås och bidra till att minska spridningseffekterna mellan bankerna och skuggbankssystemet. ( 1 ) Se skäl 13 i förslaget till förordning. ( 2 ) Se ändringsförslag 7 och 18 i bilagan till detta yttrande. ( 3 ) Se ändringsförslag 19 i bilagan till detta yttrande. ( 4 ) Se ändringsförslag 23 i bilagan till detta yttrande. ( 5 ) Se artikel 5.4 i förslaget till förordning. ( 6 ) Se bilaga A6 i kommissionens konsekvensanalys (del 3 av 3), s. 58. Av det fåtal banker som inkom med kvantitativa underlag under det offentliga samrådet var det ingen som uppgav sig ha några större inkomster från egenhandel. ( 7 ) Se artikel 6 i förslaget till förordning.
C 137/4 SV Europeiska unionens officiella tidning 25.4.2015 2.2 För att skilja egenhandel från annan handelsverksamhet, särskilt funktionen som marknadsgarant ( 1 ), behöver det upprättas adekvata definitioner. ECB konstaterar att det är svårt att skilja egenhandel från funktionen som marknadsgarant, både i teorin och i praktiken ( 2 ). ECB stöder på det hela taget den definition av egenhandel som presenteras i förslaget till förordning ( 3 ), men föreslår vissa ändringar som syftar till att förtydliga vilken verksamhet som är förbjuden ( 4 ). Framför allt föreslår ECB att det ska klargöras att det kommer att bli ett förbud mot transaktioner avseende egenhandel som utförs i vinstsyfte som en reaktion på och för att dra fördel av marknadsvärderingar, oavsett om vinsten faktiskt realiseras på kortare eller längre sikt. Kreditinstitut skulle utföra egenhandel till skillnad från funktionen som marknadsgarant genom att utnyttja information om tillgångarnas verkliga värden i syfte att uppnå en vinst på grund av variationer i marknadsvärdet, utan att det finns någon koppling till kundorder. 2.3 I det här avseendet innehåller kommissionens förslag slutligen vissa undantag: a) även om kommissionen ser egenhandeln som en högriskverksamhet, skulle det fortfarande vara tillåtet att bedriva egenhandel i fråga om statsobligationer, och b) kreditinstitut som inte omfattas av förslaget till förordning skulle fortfarande kunna bedriva en högriskverksamhet som kan komma att bli omfattande på aggregerad nivå. Som förefaller framgå av dessa undantag bör den undantagna handelsverksamhetens karaktär bedömas ytterligare i den kommande översynen av förslaget till förordning för att fastställa i vilken omfattning den skulle kunna utgöra ett potentiellt hot mot enskilda kreditinstitut eller hela det finansiella systemet ( 5 ). 3. Beslut om huruvida separering av handel bör begäras, särskilt för behandling av funktionen som marknadsgarant 3.1 ECB stöder på det hela taget att det införs mått på handelns storlek, komplexitet, finansiell hävstångseffekt och sammanflätning i den tillsynsbedömning som ska utföras enligt förslaget till förordning ( 6 ). Med dessa mått kan emellertid tillsynsmyndigheten inte göra någon ingående bedömning av den enskilda handelsverksamheten. ECB instämmer därför i att dessa kriterier inte bör utgöra det enda underlaget för att inleda förfarandet som leder till ett beslut om separering. Bedömningen av dessa mått bör kompletteras med den samordnande tillsynsmyndighetens eget bedömningsutrymme. Enligt förslaget till förordning ska tillsynsmyndigheterna ha visst bedömningsutrymme under de olika separeringsfaserna. I förslaget till förordning fastställs att den behöriga myndigheten ska fatta sitt beslut om att inleda förfarandet som leder till ett beslut att separera viss handel på grundval av den behöriga myndighetens bedömning att det anses föreligga ett hot mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller hela finanssystemets stabilitet, med beaktande av målen för förslaget till förordning ( 7 ). Om den behöriga myndigheten efter en bedömning av handelsverksamheten konstaterar att den motsvarar de relevanta måtten för relativ storlek, finansiell hävstångseffekt, komplexitet, lönsamhet, tillhörande marknadsrisk och sammanflätning, bör den kräva att handeln ska separeras från det centrala kreditinstitutet ( 8 ). För slutanalysen krävs det emellertid också att den behöriga myndigheten gör en ytterligare bedömning av den finansiella stabiliteten. Även efter det att det centrala kreditinstitutet har underrättats om den behöriga myndighetens slutsatser, kan det visa för den behöriga myndigheten att handelsverksamheten inte hotar institutets finansiella stabilitet eller unionens hela finansiella system, med beaktande av målen i förslaget till förordning ( 9 ). 3.2 ECB stöder det sätt som separeringen hanteras i förslaget till förordning. Detta kommer att förhindra att det inleds utdragna och kostsamma förfaranden i de fall då storleks- och komplexitetskriterierna är uppfyllda, men där de faktiska riskerna för institutets finansiella stabilitet eller unionens hela finansiella system minskas avsevärt till följd av existerande regleringskrav och tillsyn. Ett kreditinstitut skulle dessutom kunna uppfylla ovannämnda kriterier genom att bedriva viss handel som faktiskt bidrar till mer omfattande finansiell stabilitet, t.ex. genom funktionen som marknadsgarant som är avgörande för att finansiera ekonomin eller genom verksamhet som syftar till att skapa likviditetsbuffertar för att säkerställa att andra tillsynskrav är uppfyllda. Tillsynsmyndigheterna behöver därför kunna vara flexibla utöver de fastställda kriterierna när de gör sin bedömning, med tanke på mer omfattande regleringsmässiga kombinationseffekter samt konsekvenserna för hela det finansiella systemet. För denna ( 1 ) Se punkt 3.3 i detta yttrande. ( 2 ) Se kommissionens konsekvensanalys, avsnitt 5.3.1.1. ( 3 ) Se artikel 5.4 i förslaget till förordning. ( 4 ) Se ändringsförslag 5 i bilagan till detta yttrande. ( 5 ) Se ändringsförslag 23 i bilagan till detta yttrande. ( 6 ) Se artikel 9 i förslaget till förordning. ( 7 ) Se artikel 10.1 i förslaget till förordning. ( 8 ) Enligt vad som anges i skäl 23 i förslaget till förordning. ( 9 ) Se artikel 10.3 och skäl 23 i förslaget till förordning.
25.4.2015 SV Europeiska unionens officiella tidning C 137/5 bedömning bör även den finansiella stabiliteten för enskilda medlemsstater eller grupper av medlemsstater i unionen beaktas, eftersom tillsynsmyndighetens bedömning kan få en betydande inverkan på denna medlemsstat eller grupp av medlemsstater. Det vore värdefullt om dessa belysande bestämmelser kompletterades med ett förtydligande om bedömningen av huruvida ett centralt kreditinstituts handelsverksamhet hotar den finansiella stabiliteten, vilket gör det nödvändigt med en separering ( 1 ). Det krav på insyn i beslutsprocessen som ställs i förslaget till förordning ( 2 ) är viktigt för att säkerställa att beslut om att inte separera viss handelsverksamhet be är välmotiverade och berättigade. I detta avseende behöver tillsynsbeslutet fattas utifrån en mer omfattande uppsättning kriterier än den som anges i förslaget till förordning. En harmoniserad ram skulle kunna skapa förutsättningar för en mer insiktsfull tillsynsbedömning än vad som nu är möjligt och kunna vägleda den behöriga myndigheten i dess bedömning samt hjälpa tillsynsmyndigheterna att fastställa behovet av separering. Den kan också utgöra ett incitament för kreditinstituten att förbättra sin ledning, inbegripet interna system och förfaranden, för att undvika risken för bristande regelefterlevnad och minska kostnaden för eventuella framtida separeringskrav. För detta ändamål skulle det kunna vara lämpligt att komplettera måtten genom ytterligare kvalitativ information såsom: a) en kartläggning av handelsverksamheten, inbegripet metoder för att bedöma behovet att bygga upp lager för att möta en förväntad kundefterfrågan, b) ramen för regelefterlevnad som genomför förslaget till förordning samt c) systemen för ersättning till handlare. Måtten skulle även kunna kompletteras med ytterligare kvantitativa uppgifter såsom lageromsättning, value-at-risk-variationer, resultaträkning dag 1, begränsningar för handelsgrupper och handelns geografiska spridning ( 3 ). Detta skulle göra att processen blir mer praktiskt genomförbar för tillsynsmyndigheterna. I enlighet med det allmänna syftet med förslaget till förordning bör kreditinstituten lämna all den information som krävs för att beräkna de mått som tillsynsmyndigheten använder för att bedöma handelsverksamheten ( 4 ). 3.3 ECB anser att det är viktigt att i tillräcklig utsträckning bevara bankernas funktion som marknadsgarant för att upprätthålla eller öka tillgångarnas och marknadens likviditet, dämpa prisvolatiliteten samt öka värdepappersmarknadernas förmåga att stå emot chocker. Detta är avgörande för den finansiella stabiliteten, genomförandet och den smidiga överföringen av penningpolitiken samt finansieringen av ekonomin. Varje reglering bör därför utformas på ett sådant sätt att funktionen som marknadsgarant inte påverkas negativt, om detta inte är befogat på grund av avsevärda risker. När tillsynsmyndigheterna utför en noggrann bedömning av funktionen som marknadsgarant i enlighet med artikel 9.1 i förslaget till förordning, bör de vara mycket uppmärksamma på hur denna funktion kan komma att påverka den finansiella stabiliteten. Det centrala kreditinstitutets kvarvarande funktion som marknadsgarant ska självklart vara förenlig med syftet för förslaget till förordning. Denna funktion ska framför allt inte leda till att det skapas en bank som är för stor eller sammanflätad för att tillåtas gå omkull och bör inte omfatta förtäckt egenhandel inom ramen för funktionen som marknadsgarant, vilket i förlängningen skulle kunna hota den finansiella stabiliteten. Det borde därför förtydligas att den behöriga myndigheten får ge det centrala kreditinstitutet tillstånd att utföra funktionen som marknadsgarant förutsatt att detta inte utgör ett hot mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller mot hela eller delar av unionens finansiella system ( 5 ). Mot bakgrund av detta föreslår ECB även vissa ändringar för att säkerställa en effektiv tillämpning av den behöriga myndighetens slutsatser när det gäller vilken handel som bör utföras inom den handlande enheten ( 6 ). ECB föreslår en mer exakt definition av marknadsgarant ( 7 ) genom att lägga till orden genom en rimlig förväntan om potentiell kundverksamhet i den föreslagna definitionen av marknadsgarant, i enlighet med de komponenter som ingår i definitionen av egenhandel. ECB rekommenderar även att definitionen av marknadsgarant samordnas inom unionens lagstiftning i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar ( 8 ) respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU om marknader för finansiella instrument ( 9 ). En nackdel med förslaget till förordning är att det inte finns någon definition av begreppet väsentliga marknadsrisker. Begreppet marknadsgarant bör i ännu högre grad samordnas med förordning (EU) nr 236/2012. ( 1 ) Se ändringsförslagen 2 och 10 15 i bilagan till detta yttrande. ( 2 ) Se artikel 10.3 tredje stycket i förslaget till förordning. ( 3 ) Se ändringsförslag 8 i bilagan till detta yttrande. ( 4 ) Se ändringsförslag 9 i bilagan till detta yttrande. ( 5 ) Se ändringsförslag 12 i bilagan till detta yttrande. ( 6 ) Se ändringsförslagen 14 och 15 i bilagan till detta yttrande. ( 7 ) Se ändringsförslag 6 i bilagan till detta yttrande. ( 8 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 av den 14 mars 2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar (EUT L 86, 24.3.2012, s. 1). ( 9 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).
C 137/6 SV Europeiska unionens officiella tidning 25.4.2015 3.4 Kreditinstituten inför, som en konsekvens av sin verksamhet, riskhanteringsregler på grundval av risken för kreditinstitutet eller dess kunder. En adekvat riskhantering bidrar till kreditinstitutets solvens samt till det finansiella systemets stabilitet. Genom förslaget till förordning begränsas det centrala kreditinstitutets skyldigheter i fråga om riskhantering till vissa derivatinstrument i de fall då dessa instrument kan bli föremål för central motpartsclearing. Kommissionen rekommenderas därför att särskilt beakta särdragen och lämpligheten i fråga om bankernas riskhanteringsstrategier när den utövar sin befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 11.3 i förslaget till förordning. 3.5 Det bör slutligen noteras att en separering inte i sig löser problemet med banker som är för stora för att tillåtas gå omkull. Om en stor handlande enhet som redan har separerats går omkull, kan detta fortfarande leda till systemeffekter med omfattande konsekvenser för kapitalmarknaderna. Mot bakgrund av detta kan vissa banker besluta att en separat handlande enhet inte har tillräcklig omfattning för att vara ekonomiskt lönsam. Ett sådant beslut kan leda till att de avstår från all handelsverksamhet, vilket skulle kunna resultera i att den koncentreras till de större bankerna, så att de blir ännu större. Ett sådant resultat skulle inte vara i linje med syftet att minska problemet med banker som är för stora för att tillåtas gå omkull. Ett annat alternativ är att sådan handelsverksamhet flyttas över till skuggbankssektorn. En sådan utveckling skulle leda till att alla oplanerade effekter noggrant behöver följas upp och, om de blir betydande, kan det krävas särskilda åtgärder. 4. Undantagsbestämmelse I artikel 21 i förslaget till förordning fastställs att kommissionen på en medlemsstats begäran kan medge undantag från kraven på separation för de kreditinstitut som omfattas av nationell lagstiftning med motsvarande verkan som bestämmelserna i det förslaget. I ingressen till förslaget till förordning konstateras helt riktigt att en skiljaktig nationell lagstiftning skulle hämma den gemensamma tillsynsmekanismens effektivitet, eftersom ECB skulle behöva tillämpa olika och inkonsekvent lagstiftning på kreditinstitut som de övervakar, vilket ökar tillsynens kostnader och komplexitet ( 1 ). ECB delar helt och hållet denna oro, och dessa överväganden ska vägas mot att det införs ett undantag från den generella ordningen ( 2 ). Undantaget är inte förenligt med målet att skapa likvärdiga förutsättningar och kan bilda prejudikat för framtida undantag inom andra typer av unionslagstiftning. Detta skulle hämma integrationen av den inre marknaden och motverka just de mål som eftersträvas med förslaget till förordning ( 3 ). Undantagsbestämmelsens omfattande tillämpningsområde är kanske inte heller förenligt med den rättsliga formen för en förordning eller med den rättsliga grunden för förslaget till förordning enligt artikel 114 i fördraget. 5. Samarbete mellan den behöriga myndigheten och rekonstruktions- och avvecklingsmyndigheten De strukturella åtgärderna i förslaget till förordning syftar till att förbereda inför avveckling och rekonstruktion av finansinstitut, två processer som är nära knutna till varandra. I förslaget till förordning föreskrivs därför att behöriga myndigheter och relevanta rekonstruktions- och avvecklingsmyndigheter ska samarbeta under de olika faser då en behörig myndighet bedömer och genomför strukturella åtgärder ( 4 ). Den behöriga myndighet som har befogenhet att kräva separering måste meddela detta till relevanta rekonstruktions- och avvecklingsmyndigheter innan det fattas ett beslut om att handel ska separeras. När separeringsbehovet bedöms ska även eventuella aktuella eller tidigare omstrukturerings- och avvecklingsbedömningar beaktas. Separeringsåtgärderna ska slutligen vara i linje med de åtgärder som vidtas inom ramen för tillsynen och utvärderingen samt alla åtgärder som vidtas inom ramen för en omstrukturerings- och avvecklingsbedömning. För att kunna utarbeta en fungerande rekonstruktionsplan för ett kreditinstitut eller en koncern är det nödvändigt att hindren för rekonstruktion avlägsnas. Som ECB tidigare har konstaterat bör åtgärder för att avlägsna rekonstruktionshindren fastställas gemensamt och genomföras i samarbete med tillsynsmyndigheten, även om det förekommer tillräckligt med samråd med tillsynsmyndigheten om själva bedömningen ( 5 ). När det beslutas om lämpliga åtgärder för att stärka ett kreditinstituts eller en koncerns rekonstruktion, såsom förändrad affärspraxis, struktur eller organisation, måste vederbörlig hänsyn tas till hur dessa åtgärder påverkar sundheten och stabiliteten för enhetens befintliga verksamhet. Detta är ett relevant övervägande för den behöriga myndigheten. Att stärka bankernas möjligheter till rekonstruktion och samtidigt bibehålla viktiga finansiella tjänster i ekonomin i stort är ett annat viktigt mål med den tillsyn som åtgärderna i förslaget till förordning ska bidra till att uppnå. Det är därför nödvändigt att behöriga myndigheter och rekonstruktions- och avvecklingsmyndigheter arbetar i nära samarbete med varandra under båda dessa processer. ( 1 ) Enligt vad som anges i skäl 8 i förslaget till förordning. ( 2 ) Se ändringsförslagen 1 och 17 i bilagan till detta yttrande. ( 3 ) Se t.ex. skäl 7 och artikel 1 i förslaget till förordning. ( 4 ) Artikel 19 i den föreslagna förordningen. ( 5 ) Yttrande CON/2013/76, punkt 2.5. Alla ECB:s yttranden finns på ECB:s webbplats www.ecb.europa.eu
25.4.2015 SV Europeiska unionens officiella tidning C 137/7 Ett av målen med förslaget till förordning är att underlätta en ordnad avveckling och rekonstruktion av en grupp av enheter ( 1 ). När det gäller möjligheten att kräva att strukturella åtgärder ska vidtas har förslaget till förordning inte samma mål som omstrukturerings- och avvecklingsbedömningen. De strukturella åtgärder som kan vidtas enligt förslaget till förordning skiljer sig därför från de åtgärder som syftar till att avlägsna rekonstruktionshinder enligt den nyligen antagna unionsramen ( 2 ). Som ECB tolkar det får följaktligen den behöriga myndigheten fastställa att det finns ett behov av strukturella åtgärder enligt förslaget till förordning som skulle underlätta rekonstruktion och avveckling av komplexa institut, även om det inte har konstaterats några väsentliga hinder för rekonstruktion vid omstrukturerings- och avvecklingsbedömningen i samband med rekonstruktionsplaneringen ( 3 ). Det ska i detta sammanhang klargöras att även om den behöriga myndigheten ska beakta aktuella eller tidigare omstruktureringsoch avvecklingsbedömningar, får slutsatserna i denna bedömning under inga omständigheter påverka hur denna myndighet utövar sina befogenheter enligt förslaget till förordning, särskilt om myndigheten beslutar att kriterierna för att genomföra en separering är uppfyllda ( 4 ). 6. Sanktionsbefogenheter Förslaget till förordning är visserligen direkt tillämpligt i unionen, men för vissa bestämmelser måste medlemsstaterna vidta ytterligare genomförandeåtgärder ( 5 ). Eftersom ECB anses vara en behörig myndighet uteslutande för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom bland annat artikel 4.1 i förordning (EU) nr 1024/2013 och eftersom de uppgifter som avses i förslaget till förordning motsvarar de uppgifter som redan tilldelas ECB enligt artikel 4.1 i) i förordning (EU) nr 1024/2013, bör ECB även ha befogenhet att utöva lämpliga sanktionsbefogenheter i enlighet med den ram som fastställs i artikel 18 i förordning (EU) nr 1024/2013. Detta bör klargöras i ingressen till förslaget till förordning samt, för att undvika tvivel, i artikel 28 ( 6 ). De befogenheter som tilldelas ECB omfattar inte befogenheten att utfärda sanktioner mot fysiska personer eller att ålägga andra sanktioner än böter. Den bötesnivå som anges i förslaget till förordning måste även anpassas till Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU ( 7 ). En ny åtgärd som införs genom förslaget till förordning är befogenheten att tillfälligt upphäva ett tillstånd ( 8 ). För att undvika rättsliga problem föreslår ECB att denna sanktionsmöjlighet ska strykas från förslaget till förordning. När det gäller begreppet de vinster som gjorts eller de förluster som undvikits i förslaget till förordning kommer det slutligen att bli mycket svårt att i praktiken visa exakt vad dessa belopp ska uppgå till. För den föreslagna sanktionen i artikel 28.4 b i förslaget till förordning beaktas de vinster som gjorts eller förluster som undvikits, och krav på återbetalning anges där som en sanktionsmöjlighet. I artikel 29.1 d utgör omfattningen av de vinster som gjorts eller förluster som undvikits en av de omständigheter som myndigheterna ska beakta när de fastställer sanktionernas typ och nivå. ECB föreslår att detta begrepp i båda fallen ska ersättas med de behöriga myndigheternas skattning av de vinster som gjorts eller förluster som undvikits till följd av överträdelsen ( 9 ). Utfärdat i Frankfurt am Main den 19 november 2014. Mario DRAGHI ECB:s ordförande ( 1 ) Artikel 1 g i förslaget till förordning. ( 2 ) Se särskilt artiklarna 17 och 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190) och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1). ( 3 ) Se även kommissionens konsekvensanalys, avsnitt 5.3.1.1. ( 4 ) Se ändringsförslag 16 i bilagan till detta yttrande. ( 5 ) I EU-domstolens rättspraxis fastställs att i fråga om vissa bestämmelser i förordningar kan det emellertid erfordras att medlemsstaterna eller unionslagstiftaren antar tillämpningsföreskrifter för att genomföra dessa. Se, i detta hänseende, punkterna 32 och 33 i mål C-367/09 SGS Belgium m.fl. [2010] REG I-10761. ( 6 ) Se ändringsförslagen 4 och 21 i bilagan till detta yttrande. ( 7 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338). ( 8 ) Se artikel 28 i förslaget till förordning. ( 9 ) Se ändringsförslag 22 i bilagan till detta yttrande.
C 137/8 SV Europeiska unionens officiella tidning 25.4.2015 BILAGA Ändringsförslag Ändring 1 Skäl 10 (10) I enlighet med målet om en fungerande inre marknad bör det vara möjligt att för ett kreditinstitut bevilja undantag från bestämmelserna om separering av viss handelsverksamhet. Detta kan gälla, om en medlemsstat har antagit nationell primärrätt före den 29 januari 2014 (inbegripet senare antagen sekundärrätt) om förbud mot att kreditinstitut som tar emot insättningar från privatpersoner respektive små och medelstora företag också bedriver investeringsverksamhet som huvudman och håller tillgångar för handel. Medlemsstaten bör därför kunna begära att kommissionen beviljar undantag från bestämmelserna om separering av viss handel på ett kreditinstitut som omfattas av nationell lagstiftning som är förenlig med dessa bestämmelser. Detta skulle göra det möjligt för medlemsstater att undvika att anpassa gällande och effektiva bestämmelser, om deras primärrätts effekter är likvärdiga med och överensstämmer med denna förordning. För att denna nationella lagstiftnings effekter och senare genomförandeåtgärder inte ska äventyra målet med en fungerande inre marknad, måste den lagstiftningen och motsvarande tillsyn och genomförande kunna säkerställa att kreditinstitut som tar emot garanterade insättningar från privatpersoner respektive små och medelstora företag uppfyller juridiskt bindande krav som är likvärdiga och förenliga med bestämmelserna i denna förordning. Den behöriga myndighet som övervakar kreditinstitutet som omfattas av denna nationella lagstiftning bör tillhandahålla ett yttrande som bör åtfölja begäran om undantag. (10) I enlighet med målet om en fungerande inre mark nad bör det vara möjligt att för ett kreditinstitut bevilja undantag från bestämmelserna om separer ing av viss handelsverksamhet. Detta kan gälla, om en medlemsstat har antagit nationell primärrätt före den 29 januari 2014 (inbegripet senare antagen sekundärrätt) om förbud mot att kreditinstitut som tar emot insättningar från pri vatpersoner respektive små och medelstora företag också bedriver investeringsverksamhet som huvudman och håller tillgångar för handel. Med lemsstaten bör därför kunna begära att kommissionen beviljar undantag från bestämmelserna om separering av viss handel på ett kreditinstitut som omfattas av nationell lagstift ning som är förenlig med dessa bestämmelser. Detta skulle göra det möjligt för medlemsstater att undvika att anpassa gällande och effektiva bestämmelser, om deras primärrätts effekter är lik värdiga med och överensstämmer med denna för ordning. För att denna nationella lagstiftnings effekter och senare genomförandeåtgärder inte ska äventyra målet med en fungerande inre marknad, måste den lagstiftningen och motsvarande tillsyn och genomförande kunna säkerställa att kreditin stitut som tar emot garanterade insättningar från privatpersoner respektive små och medelstora företag uppfyller juridiskt bindande krav som är likvärdiga och förenliga med bestämmelserna i denna förordning. Den behöriga myndighet som övervakar kreditinstitutet som omfattas av denna nationella lagstiftning bör tillhandahålla ett yttrande som bör åtfölja begäran om undantag. Ett sådant undantag är oförenligt med målet att skapa likvärdiga förutsättningar. En sådan bestämmelse kan dessutom bilda prejudikat för kommande undantagsbestämmelser inom andra lagstiftningsområden, så att det hämmar integrationen av den inre marknaden i största allmänhet.
25.4.2015 SV Europeiska unionens officiella tidning C 137/9 Ändring 2 Skäl 23 (23) Om den behöriga myndigheten vid bedömningen av handelsverksamheten drar slutsatsen att den överskrider vissa mått när det gäller relativ storlek, finansiell hävstångseffekt, komplexitet, lönsamhet, tillhörande marknadsrisk samt sammanflätning, bör den kräva att handeln separeras från resten av det centrala kreditinstitutet, såvida det inte kan visa att den inte hotar dess finansiella stabilitet eller unionens hela finansiella system, med beaktande av målen i denna förordning. (23) Om den behöriga myndigheten vid bedömningen av handelsverksamheten drar slutsatsen att den överskrider vissa mått när det gäller relativ storlek, finansiell hävstångseffekt, komplexitet, lönsamhet, tillhörande marknadsrisk samt sammanflätning, och även anser att det finns ett hot mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller mot hela eller delar av unionens finansiella system, med beaktande av målen i denna förordning, bör den kräva att handeln separeras från resten av det centrala kreditinstitutet, såvida det inte kan visa att den inte hotar dess finansiella stabilitet eller unionens hela finansiella system, med beaktande av målen i denna förordning. Den föreslagna lydelsen har till syfte att säkerställa överensstämmelse mellan skäl 23 och artikel 10, där det fastställs att den behöriga myndigheten ska ha bedömningsutrymme när den granskar handelsverksamheten och beslutar om huruvida ett separeringsförfarande ska inledas. Ändring 3 Skäl 29 Oberoende av separering bör det centrala kreditinstitutet fortfarande kunna hantera sin egen risk. Viss handel bör därför tillåtas, i den mån syftet är klok förvaltning av det centrala kreditinstitutets kapital, likviditet och medel och den inte föranleder oro om dess finansiella stabilitet. På samma sätt behöver de centrala kreditinstituten kunna erbjuda sina kunder vissa nödvändiga riskhanteringstjänster. Detta bör dock ske utan att utsätta det centrala kreditinstitutet för onödiga risker och föranleda oro om dess finansiella stabilitet. Risksäkring för betryggande hantering av egna risker och tillhandahållande av riskhanteringstjänster till kunder kan men måste inte uppfylla villkoren för risksäkringsredovisning enligt de internationella redovisningsstandarderna (IFRS). Oberoende av separering bör det centrala kreditinstitutet fortfarande kunna hantera sin egen risk. Viss handel bör därför tillåtas, i den mån syftet är klok förvaltning av det centrala kreditinstitutets kapital, likviditet och medel och den inte föranleder oro om dess finansiella stabilitet. På samma sätt behöver det centrala kreditinstitutent kunna erbjuda sina kunder vissa nödvändiga riskhanteringstjänster. Detta bör dock ske utan att utsätta det centrala kreditinstitutet för onödiga risker och föranleda oro om dess finansiella stabilitet. Risksäkring för betryggande hantering av egna risker och tillhandahållande av riskhanteringstjänster till kunder kan men måste inte uppfylla villkoren för risksäkringsredovisning enligt de internationella redovisningsstandarderna (IFRS).
C 137/10 SV Europeiska unionens officiella tidning 25.4.2015 Oberoende av ett beslut om separering ska den behöriga myndigheten ha tilldelad befogenhet i enlighet med artikel 104.1 a i direktiv 2013/36/EU att införa ett kapitalbaskrav när risk- och handelsvolymen överstiger en viss nivå i syfte att skapa incitament för ett institut att inte ta onödiga risker för sin egen eller för hela eller delar av unionens finansiella stabilitet. För att säkerställa att handelsverksamheten ger upphov till begränsade risker för den finansiella stabiliteten bör den behöriga myndigheten ha befogenhet att införa ett extra kapitalkrav när risk- och handelsvolymen överstiger en viss nivå. Ett sådant extra kapitalkrav skulle bidra till att avskräcka banker från att bedriva alltför omfattande handel. Ändring 4 Skäl 37a (nytt) Ingen text (37a) För att utföra de uppgifter där ECB har exklusiv behörighet, inbegripet de skyldigheter som anges i denna förordning, har ECB sanktionsbefogenheter i enlighet med artikel 18 i förordning (EU) nr 1024/2013. Det bör förtydligas att efter medlemsstaternas genomförande av artikel 28 i förslaget till förordning kommer ECB att ha sanktionsbefogenheter i enlighet med framför allt artikel 18 i förordning (EU) nr 1024/2013 för att utföra sina uppgifter. Se även punkt 6 i detta yttrande. Ändring 5 Artikel 5 Definitioner 4. egenhandel: enbart i vinstsyfte och för egen räkning med hjälp av eget kapital eller lånemedel ta positioner i alla typer av transaktioner för att köpa sälja eller på annat sätt förvärva eller avyttra ett finansiellt instrument eller råvaror, utan koppling till aktuell eller förväntad kundverksamhet eller i syfte att risksäkra enheten till följd av aktuell eller förväntad kundverksamhet, genom användning av grupper, enheter, divisioner eller enskilda handlare enbart för att ta sådana positioner och vinstsyfte, inbegripet genom särskilda webbaserade egenhandelsplattformar. 4. egenhandel: enbart i vinstsyfte och för egen räkning med hjälp av eget kapital eller lånemedel ta positioner, som en reaktion på och för att dra fördel av faktiska eller väntade förändringar av marknadsvärderingar, i alla typer av transaktioner för att köpa sälja eller på annat sätt förvärva eller avyttra ett finansiellt instrument eller råvaror, utan koppling till aktuell eller förväntad kundverksamhet eller i syfte att risksäkra enheten till följd av aktuell eller förväntad kundverksamhet, genom användning av grupper, enheter, divisioner eller enskilda handlare enbart för att ta sådana positioner och vinstsyfte, inbegripet genom särskilda webbaserade egenhandelsplattformar. Denna definition omfattar varje transaktion som genomförs i vinstsyfte, oberoende av om en sådan vinst skulle uppnås på kort eller lång sikt eller om den faktiskt uppnås.
25.4.2015 SV Europeiska unionens officiella tidning C 137/11 Till skillnad från annan handelsverksamhet, exempelvis funktionen som marknadsgarant, utförs egenhandel i vinstsyfte på grundval av de faktiska eller väntade förändringar av marknadsvärdena som de som bedriver egenhandel reagerar på och spekulerar i. Med den föreslagna ändringen utesluts långsiktiga icke-spekulativa investeringar i aktiekapital (inbegripet aktieinnehav i andra finansinstitut såsom banker och försäkringsbolag) från definitionen. Ändring 6 Artikel 5 Definitioner 12. marknadsgarant: ett finansiellt instituts åtagande att regelbundet och fortlöpande tillhandahålla marknadslikviditet genom att lägga köp- och säljbud för ett visst finansiellt instrument, eller som en del av sin ordinarie verksamhet genom att verkställa handelsorder som initierats av kunder eller på kunders begäran, men i båda fallen utan exponering för väsentliga marknadsrisker. 12. marknadsgarant: ett finansiellt instituts åtagande att regelbundet och fortlöpande tillhandahålla marknadslikviditet genom att lägga köp- och säljbud för ett visst finansiellt instrument, eller som en del av sin ordinarie verksamhet genom att verkställa handelsorder som initierats av kunder eller på kunders begäran, eller genom en rimlig förväntan om potentiell kundverksamhet, samt genom att säkra positioner som uppkommer genom uppfyllandet av dessa uppgifter men i båda fallen utan exponering för väsentliga marknadsrisker. ECB förstår att funktionen som marknadsgarant, till skillnad från egenhandel, är en kunddriven verksamhet och därför är kopplad till vanlig bankverksamhet. Funktionen som marknadsgarant utförs ibland också genom en förväntan om kundverksamhet. Det föreslås därför att orden genom en rimlig förväntan om potentiell kundverksamhet läggs till i definitionen av marknadsgarant. Detta ger också en viss symmetri i förhållande till den föreslagna definitionen av egenhandel. Till skillnad från en mäklare absorberar marknadsgaranten även obalanser i utbud och efterfrågan vid en viss tidpunkt genom sitt eget lager och riskerar därigenom sitt eget kapital. En marknadsgarant bör därför kunna säkra de positioner som uppkommer genom uppfyllandet att uppgifterna som marknadsgarant. Eftersom begreppet väsentlig marknadsrisk inte har definierats samt för att i största möjliga omfattning anpassa de definitioner som används i relaterade unionsförordningar föreslås det att begreppet att säkra positioner som uppkommer genom uppfyllandet av dessa uppgifter används i överensstämmelse med förordning (EU) nr 236/2012. Ändring 7 Artikel 5 Definitioner Ingen text 23. koncentration: den koncentration som fastställts i enlighet med rådets förordning (EG) nr 139/2004. Se punkt 1.2 i detta yttrande.
C 137/12 SV Europeiska unionens officiella tidning 25.4.2015 Ändring 8 Artikel 9.2 Skyldighet att granska verksamhet 2. Vid bedömningarna enligt punkt 1 ska den behöriga myndigheten använda följande mått: 2. Vid bedömningarna enligt punkt 1 ska den behöriga myndigheten använda följande mått: a) Den relativa storleken på tillgångar för handel, beräknad som tillgångar för handel dividerat med samlade tillgångar. a) Den relativa storleken på tillgångar för handel, beräknad som tillgångar för handel dividerat med samlade tillgångar. b) Handelstillgångars hävstångseffekt, beräknad som tillgångar för handel dividerat med kärnprimärkapital. b) Handelstillgångars hävstångseffekt, beräknad som tillgångar för handel dividerat med kärnprimärkapital. c) Den relativa betydelsen av motpartskreditrisk, beräknad som verkligt värde av derivat dividerat med samlade tillgångar för handel. c) Den relativa betydelsen av motpartskreditrisk, beräknad som verkligt värde av derivat dividerat med samlade tillgångar för handel. d) Handlade derivats relativa komplexitet, beräknad som handlade derivattillgångar i nivå 2 och 3 dividerat med handlade derivat och med tillgångar för handel. d) Handlade derivats relativa komplexitet, beräknad som handlade derivattillgångar i nivå 2 och 3 dividerat med handlade derivat och med tillgångar för handel. e) Handelsinkomsternas relativa lönsamhet, beräknad som handelsinkomster dividerat med samlade nettoinkomster. e) Handelsinkomsternas relativa lönsamhet, beräknad som handelsinkomster dividerat med samlade nettoinkomster. f) Marknadsriskens relativa betydelse, beräknad som skillnaden mellan tillgångar för handel och skuldernas absolutvärde dividerat med det enkla genomsnittet av tillgångar för handel och handelsskulder. f) Marknadsriskens relativa betydelse, beräknad som skillnaden mellan tillgångar för handel och skuldernas absolutvärde dividerat med det enkla genomsnittet av tillgångar för handel och handelsskulder. g) Sammanflätningen, mätt med den sammanlänkningsmetod som avses i artikel 131.18 i direktiv 2013/36/EU. g) Sammanflätningen, mätt med den sammanlänkningsmetod som avses i artikel 131.18 i direktiv 2013/36/EU. h) Kredit- och likviditetsrisker som uppkommit genom åtaganden och garantier som det centrala kreditinstitutet lämnat. h) Kredit- och likviditetsrisker som uppkommit genom åtaganden och garantier som det centrala kreditinstitutet lämnat.
25.4.2015 SV Europeiska unionens officiella tidning C 137/13 i) Kartläggningen av handelsverksamheten, inbegripet metoder för att bedöma behovet att bygga upp lager för att möta en förväntad kundefterfrågan. j) Ramen för regelefterlevnad som genomför denna förordning. k) Systemen för ersättningar till handlare. l) Ytterligare kvantitativa uppgifter såsom lageromsättning, value-at-risk-variationer, resultaträkning dag 1, begränsningar för handelsgrupper och handelns geografiska spridning. Se punkt 3.2 i detta yttrande. Ändring 9 Artikel 9.2a (ny) Skyldighet att granska verksamhet Ingen text 2a. Den behöriga myndigheten får begära in all kvantitativ och kvalitativ information som den anser vara relevant för att bedöma handeln enligt punkt 1. Se punkt 3.2 i detta yttrande. Ändring 10 Artikel 10.1 Befogenhet för behöriga myndigheter att kräva att ett centralt kreditinstitut inte bedriver vissa aktiviteter 1. Om den behöriga myndigheten efter bedömningen enligt artikel 9.1 konstaterar att gränserna och villkoren uppnåtts för måtten i artikel 9.2 a h, specificerade i den delegerade akt som avses i punkt 5, och den därför anser att ett hot föreligger mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller unionens hela finansiella system, ska den med beaktande av målen i artikel 1 senast två månader efter att bedömningen slutförts inleda förfarandet som leder till ett beslut enligt punkt 3 andra stycket. 1. Om den behöriga myndigheten efter bedömningen enligt artikel 9.1 konstaterar att gränserna och villkoren uppnåtts för måtten i artikel 9.2 a h, specificerade i den delegerade akt som avses i punkt 5, och den därför anser att ett hot föreligger mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller mot unionens hela eller delar av unionens finansiella system, ska den med beaktande av målen i artikel 1 senast två månader efter att bedömningen slutförts inleda förfarandet som leder till ett beslut enligt punkt 3 andra stycket. Den föreslagna tekniska ändringen har till syfte att undanröja den eventuella tvetydighet som fortfarande kan finnas till följd av att ordet därför används, eftersom de behöriga myndigheterna ska bedöma hotet mot den finansiella stabiliteten under alla förhållanden, även om kriterierna är uppfyllda. Resultaten från de ytterligare indikatorerna bör dessutom utgöra underlag för den behöriga myndighetens beslut (se även punkt 3.2 i detta yttrande).
C 137/14 SV Europeiska unionens officiella tidning 25.4.2015 Ändring 11 Artikel 10.2 Befogenhet för behöriga myndigheter att kräva att ett centralt kreditinstitut inte bedriver vissa aktiviteter 2. Om gränserna och villkoren enligt punkt 1 inte uppnåtts, kan den behöriga myndigheten fortfarande inleda det förfarande som leder till ett beslut enligt punkt 3 tredje stycket, om den efter bedömningen enligt artikel 9.1 finner att all handelsverksamhet, med undantag av handeln med andra derivat än de som tillåts enligt artiklarna 11 och 12, som det centrala kreditinstitutet bedriver utgör ett hot mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller mot unionens hela finansiella system, med beaktande av målen i artikel 1. 2. Om gränserna och villkoren enligt punkt 1 inte uppnåtts, kan den behöriga myndigheten fortfarande inleda det förfarande som leder till ett beslut enligt punkt 3 tredje stycket, om den efter bedömningen enligt artikel 9.1 finner att all handelsverksamhet, med undantag av handeln med andra derivat än de som tillåts enligt artiklarna 11 och 12, som det centrala kreditinstitutet bedriver utgör ett hot mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller mot hela eller delar av unionens hela finansiella system, med beaktande av målen i artikel 1. Det föreslås att den behöriga myndighetens bedömning ska grundas på om det föreligger ett hot mot den finansiella stabiliteten i hela eller delar av unionen. Ändring 12 Artikel 10.3 Befogenhet för behöriga myndigheter att kräva att ett centralt kreditinstitut inte bedriver vissa aktiviteter 3. Sina slutsatser enligt punkterna 1 eller 2 ska den behöriga myndigheten meddela det centrala kreditinstitutet och ge det möjlighet att lämna skriftliga synpunkter inom två månader från dagen för meddelandet. 3. Sina slutsatser enligt punkterna 1 eller 2 ska den behöriga myndigheten meddela det centrala kreditinstitutet och ge det möjlighet att lämna skriftliga synpunkter inom två månader från dagen för meddelandet. Om det centrala kreditinstitutet, inom tidsfristen enligt första stycket, inte för den behöriga myndigheten tillfredsställande kan visa att slutsatserna inte är befogade, ska den behöriga myndigheten fatta ett beslut riktat till det centrala kreditinstitutet och kräva att det inte bedriver de i slutsatserna specificerade handelsaktiviteterna. Den behöriga myndigheten ska motivera sitt beslut och offentliggöra det. Om det centrala kreditinstitutet, inom tidsfristen enligt första stycket, inte för den behöriga myndigheten tillfredsställande kan visa att den relevanta handelsverksamheten inte utgör ett hot mot det centrala kreditinstitutets finansiella stabilitet eller mot hela eller delar av unionens finansiella system slutsatserna inte är befogade, ska den behöriga myndigheten fatta ett beslut riktat till det centrala kreditinstitutet och kräva att det inte bedriver de i slutsatserna specificerade handelsaktiviteterna. Den behöriga myndigheten ska motivera sitt beslut och offentliggöra det.