Avelsstrategi för portugisisk vattenhund Historia Portugisisk vattenhund är en riktigt gammal ras som har funnits längs hela Portugals kust sedan urminnes tider. Redan så tidigt som på 1200-talet finns det anteckningar om rasen i Portugal. Det ursprungliga användandet av hundar på och omkring fiskebåtar har minskat i takt med den tekniska utvecklingen. Dagens vattenhundar har så gott som helt förlorat sin betydelse för Portugals fiskare. Vattenhunden har simhud mellan tårna och det gör den till en simmare och dykare av stora mått. Den var en oumbärlig följeslagare till fiskaren, som inte bara använde den under själva fisket, utan också som vakthund för att försvara båt och ägodelar. Medan fiskaren arbetade var hunden mycket uppmärksam. Skulle fisk eller redskap falla över bord, hoppade hunden självmant i vattnet för att fånga det, dykande under vattnet om det behövdes. Vattenhunden kan, om man tränar den, dyka ner till sex meters djup. Den var även tränad till att driva fiskstim mot fångstnät, på samma sätt som en vallhund driver får. Hundarna användes också som kurirer mellan båt och land, även om avståndet var stort. Den portugisiska vattenhunden ska vara medelstor, kvadratisk och ha väl utvecklad muskulatur. Den ska utstråla kraft och ha ett uppmärksamt uttryck. Vattenhunden ska vara intelligent, nyfiken och viljestark. Vidare ska den ha självförtroende, vara lyhörd och ha lätt att anpassa sig till olika miljöer och situationer. År 1979 importerades den första portugisiska vattenhunden till Sverige. Tikens namn var Foursome s Primavera. Hon var en brun tik född i Norge med härstamning direkt från Portugal och USA. Denna tik parades med sin bror, Foursome s Pescador, fyra år senare och en kull om sju valpar blev den först födda i Sverige. Kombinationen gjordes om senare, med två valpar som resultat. Åren fram till 1990 importerades följande hundar som gick i avel: Leme d Albergaria (imp Portugal 1986) Cartmels Devil s Storm (imp England 1986, inga avkommor har gått i avel) Glenwhin Burletta (imp England 1988) Cartmel Sea-Storm (imp England 1988) Inka do Condinho (imp Portugal 1990). Cartmel Sea-Sympony (imp England 1990) Dessa hundar möjliggjorde den portugisiska vattenhundens etablering i Sverige, då någon eller flera av dessa hundar kan återfinnas på nästan alla stamtavlor hos hundar uppfödda i Sverige. Rasens utveckling i Sverige gick sakta framåt till år 2000 med ökad tillgänglig population som följd. Därefter har utvecklingen svängt och den tillgängliga populationen har minskat samtidigt som rasen blivit mer populär. Speciellt två hundar har verkat för att visa upp rasen och dess mångsidighet. Räddningshunden Tash Kurgan Aquarius, född 1991 och verksam mellan 1993 och 2001, är nog den hund som varit mest flitig inom bland annat lydnad och agility. I utställningsringarna sågs Alstrum s Noivo E Baco Icko, född 1989 och verksam mellan 1990 och 1997, vanligtvis med mycket goda resultat.
Rasklubben för Portugisisk Vattenhund (RPVH), som bildades 1992, ska väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt och exteriört fullgoda, rasrena hundar. RPVH har satt upp långsiktiga mål som stöd för avelsarbetet med följande prioriteringar: Verka för ökad tillgänglig population. Verka för ökad genetisk variation och minskad inavelsgrad för att ge en bredare avelsbas. Verka för att bibehålla den rastypiska mentaliteten och de egenskaper som ligger till grund för rasens ursprungsändamål. Verka för en fortsatt god hälsa som möjliggör ett långt liv samt bibehålla rasens goda reproduktionsegenskaper. Verka för en funktionell exteriör och bibehållande av den typ som anges i rasstandarden. RPVH har utifrån dessa mål tagit fram avelsstrategier, vilka ska vara föremål för årlig uppföljning samt revidering vid behov. Kvantitativa mål har ännu endast satts upp vad gäller ökning av den effektiva populationen, då större underlag och mer bearbetning av data behövs avseende de övriga områdena.
Avelsstrategi Ökad genetisk variation Ärftlig variation är en förutsättning för att en ras ska kunna behålla sina egenskaper och kunna motstå sjukdomar. I små populationer är nära släktskapsavel en vanlig konsekvens. Nära släktskap innebär en högre grad av dubblering av arvsanlag, både vad gäller positiva egenskaper och defekter/sjukdomar. Varje fördubbling av gener innebär att en annan gen inte får plats utan försvinner och den genetiska variationen minskar. Den effektiva populationsstorleken utgör ett mått på stegringen av inavelsgraden per generation. Hos portugisisk vattenhund var siffran år 2003 endast 28. Färre än 50 individer i effektiv population medför allvarliga risker för rasens överlevnad i och med en alltför hastig förlust av gener. Vid 100 individer anses en ras kunna överleva, och vid 200 är rasens överlevnad och förmåga till utveckling säkrad. Ett sätt att minska inavelsgraden är att begränsa användandet av varje enskild hanhund. Den allmänna rekommendationen för små populationer är att en enskild hanhund bör bli far till högst 5 % av avkomman som produceras av en generation avelsdjur (ca 5 år). En hanhund bör därför i nuläget bli far till högst 40 valpar under sin livstid enligt denna rekommendation, beräknat på en årsregistrering av 160 valpar per år. Det är också önskvärt att sträva mot att lika många tikar som hanar används i aveln, och att ta avelsdjur ur alla familjer i rasen. Varje hund som tillåts fortplanta sina gener i för stort antal utgör en riskfaktor för den framtida utvecklingen av rasen. Möjligheterna att nå en lägre inavelsgrad inom den svenska populationen blir större genom ett ökat utbyte av avelsdjur mellan länder och ett större internationellt samarbete. Därför är användandet av importer viktigt för vårt framtida avelsarbete. Av totalt ca 70 importer har endast 27 använts i avel. Av dessa kommer en stor del från Norge och är därför baserade på svenskt avelsmaterial, vilket inte tillför något nytt blod till den svenska populationen. Ett verktyg i aveln är sk farfarskurvor De talar om hur många barnbarn en hund har. Även om en hanhund har många avkommor kan den hanhundens inflytande på sikt bli relativt begränsat om dess avkommor används i liten omfattning. Det omvända kan inträffa om hunden har relativt få avkommor men dessa används flitigt. Att sträva mot så obesläktade parningskombinationer som möjligt. Högst 6,25 % i enskild parning. Att verka för att nytt blod tillförs genom t ex importer och ett ökat användande av oanvända hanhundar. Att verka för att öka den effektiva populationen från idag 28 till minst 50 individer inom 15 år. Begränsa användandet av varje enskild hanhund så att den blir far till högst 40 valpar.
RPVHs avelskommitté står till tjänst med uträkning av inavelsgrad i tänkt kombination samt övrig information om tilltänkta hanhundar. Mentalitet Den portugisiska vattenhunden används inte längre till sin ursprungssyssla att arbeta med fiskaren på en båt. Trots detta är dess ursprungliga egenskaper viktiga att bibehålla. Idag är hunden främst en sällskapshund och måste kunna fungera i samhället och i familjen, vilket kräver en mentalt stabil hund utan aggressivitet eller rädsla. Många tränar och tävlar i olika grenar, bland annat agility, lydnad och bruks och där ställs krav på att hunden har självförtroende, intelligens och samarbetsvilja. Klubben ska verka för att bibehålla den rastypiska mentaliteten och de egenskaper som ligger till grund för rasens ursprungsändamål, det vill säga Dess goda förmåga och uthållighet att simma och dyka Dess goda förmåga att vakta Dess impulsiva läggning Dess viljestyrka Dess orädsla Dess anspråkslöshet och outtröttlighet Dess utmärkta syn och goda väderkorn Dess arbetsvillighet Klubben arbetar för att utveckla en form av vattenarbete vilket ställer krav på att hundarna har kvar sin ursprungliga arbetsvilja och vatteninstinkt. I hemlandet Portugal har man regelbundet tävlingar i vattenarbete och klubbens strävan är att vi även i Sverige ska kunna anordna detta. Att bibehålla arbetsvilja, apporteringsförmåga och vatteninstinkt i rasen. Fortsätta det påbörjade arbetet med att ta fram ett fungerande vattenprov, med tillhörande träningsunderlag. Uppmana hundägare till att mentalbeskriva sina hundar, helst före 2 års ålder. Hälsa Portugisisk vattenhund är en jämförelsevis frisk hundras. Rasen har god reproduktionsförmåga och lätta valpningar, endast ett fåtal födslar med kejsarsnitt är kända. Rasen är ansluten till SKKs hälsoprogram avseende höftledsdysplasi och PRA. Andra sjukdomar/defekter förekommer endast i låg grad enligt vad som är känt idag. För att nå framgång i avelsarbetet gäller det att inte ha för många kriterier att ta hänsyn till. Det är viktigare att de för individen allvarliga sjukdomarna/defekterna prioriteras. För att få kännedom om sjukdomar som kan förekomma i ökad frekvens inom rasen och där
ärftlighet kan misstänkas, behövs information från uppfödare och hundägare. Detta för att man ska kunna påbörja en kartläggning av problemet, samt fastställa arvsgången. Först därefter kan rekommendationer för bekämpning av defekten ges. Fram till dess kan som allmänt råd ges att sjuka hundar eller hundar som ger avkomma med sjukdom med trolig ärftlig bakgrund naturligtvis inte bör användas i avel. Höftledsdysplasi Höftledsdysplasi (HD) innebär att ledskålen är för grund, varför höftledskulan får ett otillräckligt stöd och leden blir ostadig. Instabiliteten i höftleden vid dysplasi leder till broskförslitning och benpålagringar. Lårbenshuvudet blir också mer eller mindre deformerat, dels beroende på graden av dysplasi, dels på hundens kroppsvikt. Hundar med lindrigare grad av HD behöver inte ha några smärtor och graden av HD står inte alltid i proportion till den enskilda hundens problem. Arvsgången är polygen, vilket innebär att det är flera faktorer som påverkar arvbarheten för defekten. Vid polygen nedärvning är selektion den viktigaste metoden. Man måste titta på förekomsten av anomalin i hela familjen. Belastningsgraden för den enskilda individen kan inte beräknas, bara uppskattas. Ju fler djur som röntgas desto säkrare urval av avelsdjur. Enligt SKKs hälsoprogram ska båda föräldradjuren vara höftledsröntgade för att avkomma ska få registreras i SKK. Undersökningen skall vara utförd före parning och officiellt resultat ska föreligga. Under åren 1979-1993 var antalet hundar så lågt att ingen säker HD-statistik kan tas fram. Antalet registrerade hundar var 119 st varav 62 st höftledsröntgade. 52 av dessa har fått resultatet utan anmärkning. Åren 1994-2003 föddes och importerades 622 hundar. Andelen röntgade hundar av dessa är ca 50 %. Andelen HD är ca 26 %. Andelen röntgade hundar är i dagsläget ca 50 %. Ännu så länge har vi ett för lågt antal röntgade hundar för att kunna göra en fullständig kartläggning av HD-förekomsten i rasen. Vid import av hundar är det viktigt att komma ihåg att kontroll av avelsmaterial kan vara annorlunda i andra länder varför det är viktigt att samla så mycket information som möjligt om den importerade hunden samt föräldrar, syskon och eventuella avkommor. Många länder använder till exempel inte höftledsröntgen som ett verktyg i sitt avelsarbete. Att öka andelen höftledsröntgade hundar för att få situationen statistiskt säkerställd och utifrån det kunna sätta mål för bekämpningen av HD. Informera om vikten av att röntga sin hund samt uppmana valpköpare att röntga. PRA PRA, Progressiv Retinal Atrofi, prdca-formen, är en recessivt ärftlig ögondefekt med vissa varianter.
PRA förekommer hos portugisisk vattenhund och leder vanligtvis till blindhet. Sjukdomen innebär att det sker en successiv förtvining av näthinnan och dess synceller med sent påvisbara symtom. När defekten förekommer kan förloppet inte hejdas. Oftast uppstår tecken på nedsatt syn till en början i skymning och mörker, vanligtvis vid en ålder av 4-6 år. Den enda metod för att diagnosticera sjukdomen i Sverige idag är ögonlysning. Sedan 1979 har 11 ögonlysta hundar fått diagnosen PRA. Ett problem med denna variant av PRA är att den ofta utvecklas när hunden kommit upp i ålder. Detta innebär att en hund som ögonlysts utan anmärkning vid ett flertal tillfällen i unga år ändå kan vara bärare av PRA-anlag och även utveckla sjukdomen vid högre ålder. Mörkertalet är stort vad gäller både anlagsbärare för PRA samt hundar som faktiskt drabbats av sjukdomen. Därför är det angeläget att ögonlysa även äldre hundar, också de som inte gått i avel. Ett amerikanskt företag, Optigen, kan genom blodprov fastställa om hunden har genen för prcdformen av PRA. Det finns 3 graderingar, A1 - som innebär att hunden inte har anlaget, B1 - hunden har anlaget men kommer inte att utveckla PRA och C1 - hunden har anlaget och kommer att utveckla PRA. I SKKs hälsoprogram för rasen sägs att, avkomma efter föräldradjur som inte ögonundersökts inom 1 år före betäckningen ej kan registreras, samt att PRA-hund avelsspärras och att avkomma fortsättningsvis ej kan registreras. Att få större kännedom om utbredningen av PRA inom rasen. Att minska spridningen av sjukdomen. Att informera om PRA och vikten av att ögonlysa alla hundar, speciellt de som kommit upp i ålder samt hundar som inte använts i avel Att informera om det molekylärgenetiska testet och forskningen om detta. RPVH uppmanar till att låta Optigen-testa avelsdjuren innan parning. Övriga förekommande sjukdomar Följande sjukdomar har förekommit och dokumenterade fall finns i Sverige Autoimmuna sjukdomar såsom Addison, Hypothyreos. Allergi. Ytterligare sjukdomar/defekter kan uppträda men har ännu inte observerats i nämnvärd omfattning eller dokumenterats i Sverige. Information om dessa återfinns på rasklubbens hemsida www.portugisisk-vattenhund.nu samt (på engelska) på http://www.pwdca.org/. Att få ökad kännedom om sjukdomar i rasen för att inom 5 år kunna presentera ett väl underbyggt underlag gällande rasens hälsa.
Att årligen sända ut hälsoenkät till alla medlemmar för kartläggning av förekomst av olika sjukdomar samt eventuell ärftlighet. Exteriör Idag förekommer olika typer av portugisiska vattenhundar. Den typ som är den korrekta regleras av en utförlig rasstandard. Detsamma gäller för de rastypiska rörelserna som vattenhunden ska ha. Uppfödarna måste sträva efter att bibehålla den typ som anges i rasstandarden. Det är av stor vikt att bibehålla rasens kännetecken, det vill säga en exteriört fullgod och funktionell hund som har uthållighet och styrka att fungera som en vattenapporterande hund. Vi vill ha hundar med ett kraftfullt, uppmärksamt helhetsintryck där vi ser tydlig könsprägel. Hundarna bör ha de i rasstandarden förordade proportionerna och rörelserna. Portugisisk vattenhund kan ibland födas med felaktig päls. Detta är ett ärftligt fel men inte en sjukdom. En hund med felaktig päls (=korthårig) ska EJ användas i avel, och man bör vara noggrann vid val av partner när man avlar på föräldrar och syskon till en hund med felaktig päls. Att i avelsarbetet följa rasstandarden. Att sträva mot en enhetlig exteriör inom rasen. Ansöka om obligatorisk mätning på officiella utställningar Sammanfattning Rasklubben för Portugisisk vattenhunds främsta prioritet bör vara att sträva efter en ökad tillgänglig population för att motverka hotet om utrotning av rasen i Sverige. Rasen är inte utrotningshotad ur ett världsperspektiv varför vi har stora möjligheter att genom ökad import förnya och förstärka avelsbasen i Sverige. Det är för närvarande framförallt import från USA som kan öka den genetiska variationen. Vi måste vara medvetna om att ett ökat antal registrerade kullar inte automatiskt innebär att den tillgängliga populationen ökar. Åren 2000-2003 ökade antalet registreringar medan tillgänglig population gick ned. RPVH måste inrikta sig på att motverka matadoravel, vilket innebär att en viss hund eller familj används för mycket och därmed i alltför hög grad medverkar till rasens genetiska utarmning. Sammanfattningsvis är portugisisk vattenhund en frisk och sund ras med få hälsostörningar samt lätta parningar och valpningar. Om rasklubb och uppfödare tillsammans tar hänsyn till de framtagna strategierna för avelsarbetet finns goda förutsättningar att bibehålla de goda egenskaper och den goda hälsa som finns i rasen. Styrelsen för RPVH 2005-11-06