Reseberättelse Grupp Avfall, YG21, 2015-10-26 Emil Huuva, Per Axelsson och Sabina Hammarberg Japans kärna September 2015 gjorde vi vårt utlandsbesök och resan gick till Japan. Mot alla odds gick TEPCO med på att ta emot vår grupp som kunde göra ett studiebesök på både Fukushima Daini och Fukushima Daiichi. Detta var både glädjande och överraskande då TEPCO numera bara tar emot myndighetsbesök och liknande. Att vårt besök trots allt blev möjligt kan vi till stor del tacka Igor Trisics (OKG) goda kontakter på TEPCO för. Besöket genomfördes tillsammans med YG-gruppen Säkerhet. Vi fortsatte att nyttja kontakter och genom Sabina Hammarberg (SKB) kunde vi även göra ett studiebesök på Hamaoka Nuclear Power Station. I reseberättelsen förkortas Fukushimaverken med F. Daini och F. Daiichi. Deltagare på resan Emil Huuva Erik Lindahl Per Axelsson OKG AB OKG AB FKA AB Peter Lundqvist Petty Cartemo (fadder) Sabina Hammarberg Vattenfall AB Chalmers SKB Tanke bakom resmål och koppling till vårt tema Sverige ligger i framkant i världen vad det gäller kärnavfallshantering och det finns ett program och ett system för hur detta ska ske. Under vårt Sverigebesök lärde vi oss mer om detta genom att bland annat besöka SKB:s anläggning i Forsmark samt Studsvik i Nyköping. När det var dags att planera vår andra studieresa så ville vi åka till ett land där man har mycket avfall och där slutförvarsfrågan inte är helt löst. Japan har ett större kärnkraftsprogram än Sverige och slutförvarsfrågan har varit på tapeten länge, men man har stora problem med att hitta en plats för slutförvaret av högaktivt avfall då opinionen varit starkt emot kärnkraft. Efter händelserna i Fukushima har frågan om avfall åter aktualiserats då man nu står med stora mängder avfall som måste hanteras. Det omedelbara stoppet av samtliga kärnkraftverk i Japan har också lett till att avvecklingen av ett flertal reaktorer påbörjats, vilket kommer att generera en mängd högaktivt avfall som behöver omhändertas. Efter några år av mindre aktivitet i avfallsfrågan så verkar det nu som att det åter finns ett politiskt intresse för att ta sig an detta igen och finna en lösning på ett ganska stort och svårt problem. I och omkring Fukushima står man dessutom inför en stor utmaning vad gäller avfallshantering, både gällande allt avfall från verken och avfallet från det enorma dekontamineringsarbete av omgivningarna till verken. Med anledning av detta och tack vare goda kontakter så bestämde vi oss för att besöka Japan med huvudresmål Fukushima.
F. Daiichi Vi anländer i en taxi-karavan till J-village. Det som idag fungerar som högkvarter för uppröjningsarbetet efter härdsmältorna som inträffade i mars 2011, var tidigare en fotbollsträningsanläggning med 12 fotbollsplaner och ett hotell. Vi blir väl mottagna av representanter från verkets företagsledning. Det känns hedrande för oss att dom tagit sig tid till vårt besök trots den höga arbetsbelastning som måste krävas av dom. Efter en kort instruktion och lunch hämtar en minibuss upp oss och den guidade tur som vi så länge sett fram emot kan påbörjas. Med på bussen har vi en strålskyddare som hela tiden håller koll på dosraten, en guide som berättar vad vi ser samt en fotograf (vi får inte ta egna bilder). Vi åkte genom området i en minibuss och blev guidade av TEPCO-anställda, genom vår tolk. Bussen passerade bara några meter ifrån reaktorbyggnaderna. Eftersom att vi är två YG-grupper som gör samma studiebesök, försöker vi fokusera på vårt tema som är avfall. Det avfall som är synligast för blotta ögat när man kommer in på området är alla enorma vattentankar som står i närheten av reaktorbyggnaderna. I tankarna lagras det grundvatten som trängt in i reaktorbyggnaderna och blivit kraftigt kontaminerat av härdresterna. Vid vårt besök fanns 153 000m³ vatten som innehåller bland annat strontium (5MBq/L) som väntar på att renas. Det vattnet renas i flera steg och man börjar med att rena bort cesium och strontium. Därefter avsaltas vattnet för att sedan gå genom sista steget som är en utrustning för multinuklidborttagning. Den renar bort 62 radioaktiva substanser och slutprodukten blir vatten som innehåller tritium. I dagsläget finns ingen bra metod för att rena bort tritium i den stora skala som det handlar om. Totalt fanns 521 000m³ renat vatten vid vårt besök, men i och med att det dagligen tränger in mer grundvatten så ökar mängden kontaminerat vatten kontinuerligt. Trots alla steg av rening lyckas man inte få det så pass rent att myndigheterna godkänner att vattnet släpps ut i havet igen. Ur ett avfallsperspektiv är detta ett stort problem att bemästra.
Förr bestod området kring kärnkraftverken av lummiga grönområden. Idag är alla träd nedsågade och istället finns här massor av vattentankar fyllda med kontaminerat kylvatten. Innan besöket hade vi aldrig trott att vi skulle få komma så nära härdsmältorna som vi verkligen fick göra. Minibussen kör först runt inne på området runt kärnkraftverken och man kan verkligen se hur mycket aktiviteter som pågår. En intressant sak vi får se är kylledningarna som går ner i backen och som ska frysa marken runt reaktorbyggnaderna och på så sätt minska mängden grundvatten som läcker in och blir kontaminerat. Utanför detta område har man även borrat brunnar som ska pumpa upp grundvattnet innan det når det kontaminerade området. Av en ren händelse är det idag första dagen som dessa pumpar sätts i drift. När vi sett detta svänger bussen in på vägen som går precis utanför reaktorbyggnaderna och vi passerar bara några meter ifrån block 4 och 3. När vi är som närmas reaktorbyggnad 3 uppnår vi vår resas högsta dosrat på 250 μsv/h. Runt block 4 har en metallkonstruktion byggts för att möjliggöra uttransport av utbränt bränsle som fanns i bränslebassängen när jordbävningen och tsunamin slog till (vänstra bilden). Idag finns allt detta bränsle i den intilliggande byggnaden där man byggt en förvaringsbassäng för använt bränsle (högra bilden). Efter bussresan får vi en rundvandring i deras katastrofcenter. Här inne är allting väldigt välorganiserat och i en stor sal med mängder av skrivbord och datorer sitter folk och arbetar i sina respektive arbetsgrupper. Härifrån har man kontakt via direktlänk till bl.a. F. Daini, J-village och kommunhuset. Vi får träffa verkschefen som håller en kort presentation för oss om hur arbetena fortskrider. Man räknar med att man har ca 40 år upprensningsarbete framför sig. Som plåster på såren överlämnar vi en svensk dalahäst för att visa våra sympatier och som tack för att vi fick komma.
F. Daini Knappt två mil söder om F. Daiichi ligger F. Daini. Vi möts upp av en grupp företagsrepresentanter; samtliga i TEPCO-uniformer. Dessa visar sig vara högt uppsatta chefer från verkets ledningsgrupp. Vi får en kort genomgång av hur de drabbats av jordbävningen och tsunamin och hur långt man kommit med uppröjningsarbetet. På japanskt vis innebär detta en Powerpoint-presentation med ofantlig mängd information intryckt på så få sidor som möjligt. De intryck vi får av våra värdar är att dom är både allvarliga och något nedstämda. Att visa upp anläggningar som, trots att de gjort heroiska insatser för att förhindra ytterligare en katastrof på, ändå har gett kärnkraftsbranschen i hela världen en bitter eftersmak. Vi tror att det är härifrån deras nedstämdhet kommer. De är ledsna för att de inte kunnat göra mer, trots att man gjort så mycket som man kan förvänta sig av dem. Kärnkraftverken på F. Daini fick aldrig någon härdsmälta, även om det var väldigt nära. Detta visste vi redan innan besöket, men det var först när vi var där som vi verkligen insåg hur nära det var. Vi fick se rum efter rum där vattennivån varit långt över två meter som högst. Dessa rum som då innehöll kritiska komponenter för att nödkylningen skulle fungera, är idag bara rostigt skrot. Under rundvandring fick vi se hur hög vattennivån var i dom mest utsatta byggnaderna. Dessa elskåp dränktes av vatten och är idag helt obrukbara. Mot slutet av rundvandringen fick vi besöka en av deras simulatorer. Här spelade ett skiftlag upp en förkortad scen från hur det såg ut i F. Daiichis kontrollrum när jordbävning och tsunamin slog till. För att göra det mer realistiskt spelades mullerljud upp i högtalarna som symboliserade jordbävningen och tsunamilarm ljöd innan tsunamin slog till. Förutom skiftchef (supervisor) finns en vice skiftchef (sub-supervisor) i kontrollrummen på japanska kärnkraftverk. Varje skiftlag (japanerna kallar det familj) tränar 5 ggr/år. Scenario som spelades upp för oss (förkortad) hur det gick till på F. Daiichi: - Stabil drift 100% (1100 MW) - Jordbävning (alla står still och håller i sig) - SCRAM (snabbstopp) - Elledning rasar ner -> Bortfall av yttre nät -> Reservkraft startar inom 10 sek - Tsunamivarning - Tsunami slår till - Reservkraft slås ut -> Batteridrift aktiveras - Batterier tar slut - Black out
Före 11 mars 2011 var det standard med 10 personer i kontrollrummet. Efter jordbävningen/tsunamin höjdes antalet till 17 i varje skiftlag. Nu när allt bränsle från block 4 på F. Daiichi flyttats ut ur anläggningen är antalet reducerat till 6 personer. På F. Daini fungerade 3 av 12 reservkraftsgeneratorer och på så sätt kunde black-out undvikas. Ett skiftlag från F. Daini demonstrerar en förkortad version av hur det gick till i kontrollrummen på F. Daiichi när jordbävningen och den efterföljande tsunamin slog till. Efter besöket i simulatorn får vi byta om för att komma in på kontrollerat område på block 3. Även om tillvägagångssättet att ta sig in på kontrollerad sida skiljer sig från hur det går till på svenska kraftverk, är ändå principen den samma fast med lite japansk touch. Vi blir guidade runt i anläggningen och får bl.a. se drivdonsskogen under reaktortanken. Dessutom fick vi besöka kontrollrummet till laddmaskinen. Härifrån kunde man genom fönster se in i den mörka och öde reaktorhallen.
Evakuerat område Den tredje dagen blir vi upphämtade av en minibuss som ska ta oss på en rundtur genom de evakuerade områdena runt Fukushimaverken. Resan arrangeras av forskare och studenter från samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Fukushima vilka också guidar oss genom hela resan och förklarar genom vår tolk bl.a. hur Japans befolkning ser på kärnkraft och vilka samhällsproblem som uppstår när ett tidigare evakuerat område ska börja befolkas igen. Resan går längs motorvägen norrut från Iwaki mot Fukushimaverken. När vi börjar närma oss det evakuerade området passerar vi genom orten Nalaha som tidigare var evakuerat men evakueringen hävdes 2015-09-05 och nu kan folk börja återvända om de vill. Även tåglinjen har börjat köra hit igen efter att evakueringen hävts. Provtagningar har visat att risfälten ej längre är kontaminerade. Dosrat i bussen: 0,02 μsv/h. Vi blev bjudna på fika av eldsjälar som kämpar för uppbyggnaden av samhället igen efter att evakueringsbesluten hävts. Nästa stopp görs i Tamioka. Här är det fortfarande evakuerat men saneringsarbetet pågår för fullt och förhoppningen är att människor ska få börja återvända hit inom en snar framtid. Vi besöker järnvägsstationen som skadades svårt av tsunamin. Av detta kan man inte se så mycket spår av idag. Av de återstående skador vi ser i omgivningen har vi ibland svårt att avgöra vad som orsakats av vågen och vad som orsakats av jordbävningen. Dosrat i bussen: 0,6 μsv/h.
Alla infarter längs motorvägen genom Okuma är avspärrade för att förhindra plundring. En vanlig syn är dom enorma berg av säckar fyllda med kontaminerat material. Ofta avskrap av det översta markskiktet. Nästa ort vi åker igenom är Okuma. Här är alla korsningar avspärrade med metallräcken. Vi får förklarat för oss att det är för att minska risken av stölder och plundring av de övergivna husen. Dosrat i bussen: 2,4 μsv/h. När vi närmar oss infarten till Daiichi kärnkraftverk är den maximala dosraten 10,3 μsv/h. Detta är ungefär en tredjedel av vad det var strax efter härdsmältorna.
Hamaoka Efter Iwaki och vårt besök i Fukushima tog vi tåget tillbaka till Tokyo för att tidigt nästa morgon fortsätta vår resa mot vårt nästa studiebesök på Hamaoka Nuclear Power Station (NPS). I Japan finns det 51 kärnkraftverk och Hamaoka NPS är det mest besökta med omkring 250 000 besökare/år. Simulatorerna för block 1 och 2 har rivits och byggnaden har istället inretts med utställningsmontrar där man beskriver olika olyckor som inträffat under verkets livstid och hur man kan ta lärdom av dessa olyckor. Utställningshallen heter Learning by shippai (shippai = olycka). Hamaoka är ett av 7 kärnkraftverk i Japan som har tillåtelse att köra på MOX-bränsle. Bränslet som finns i anläggningarna är en blandning av 8x8- och 9x9-bränsle och tillverkas av GNF-Japan. Hamaoka NPS har varit stängd sedan maj 2011 då premiärminister Naoto Kan flög in med helikopter och beordrade att driften skulle stoppas. Sedan dess har man dock inte legat på latsidan, utan man arbetar hårt med att jordbävningssäkra samtliga byggnader och man genomför ett stort antal förbättringar. Man har bland annat byggt en 22 m hög, 3 m bred och 1,3 km lång skyddsmur mot havet för att förhindra en framtida Tsunamikatastrof likt den i Fukushima. Muren är dessutom säkrad 18-33 m under marknivå och det finns utsläppsluckor som öppnas utåt ifall man behöver dränera vatten som tagits sig in trots allt. Förutom detta så pågår även avveckling av block 1 samt block 2, och man är inne i avvecklingsfas 2 av 4. Vi blir visade den enorma betongmur som byggts upp i en halvcirkel runt området. Förhoppningsvis är man nu skyddad mot eventuella flodvågor i framtiden. Under vårt studiebesök guidades vi runt inne på aktiv sida för block 1 och 2. Vi fick bland annat se uppsamlingsplatser för delning och kontaminering. Delning skulle snart påbörjas. Dekontaminering av turbin pågår och sker genom blästring. När en dekontaminering är klar så täcks den berörda delen med plast (se gruppfoto). Det mesta avfallet kommer att skickas till stålverk för smältning. Vi fick se verkets egen smältanläggning (induktion) som smälter i 1500 C i syfte att minska avfallsvolymerna. Ångorna filtreras genom keramiskt filter.
Gruppfoto framför turbinen där dekontaminering pågår. I bränslebassängen står bränslet i 3-4 år innan det skickas vidare. Bränslet från block 1 lagras i bränslebassängen under avvecklingen. Planen är att allt bränsle (Global Nuclear Fuel Japan) ska reprocessas, men det finns inget tillstånd för detta ännu och inte heller något beslut om hur det ska slutförvaras och vart detta ska ske. Reaktortankarna är för tunga och aktiva för delning, och dessutom svårt att genomföra i Japan. Planen är därför att förvara dem i Open air storage. Utöver block 1 och 2 så ville man även visa upp allt det arbete som man genomfört med anledning av katastrofen i Fukushima. Vi fick bland annat se in i kontrollrummet (genom ett fönster) för block 5 som är en generation 3+ Advanced-BWR. Kontrollrummet sköts av 25 stycken 2-skiftslag som består av skiftchef, ass. skiftchef och 3-5 operatörer med olika grader (A-, B- och traineeklass). Reaktortankens dimension är 6,4x22m och innehåller 764 bränslepatroner. Gasturbinen finns belägen 14 möh. Skorstenar har utrustats med ställningar som extra jordbävningsskydd. Verket är utrustat med djupvattenintag (700 m långa tunnlar) för att garantera tillgången till kylvatten. Efter mars 2011 har ett nytt emergency-center byggts som är både jordbävningssäkrad (magnitud 9) och strålningsskärmad. Generella konstruktionsändringar pågår för att uppfylla nya myndighetskrav. Sex nya Kawasaki reservkraftsaggregat har installerats (gasdrivna) för att försörja block 3-5 med en total effekt på 19,2 MW under en drifttid av 1000 h. Dessa reservkraftsaggregat testas en gång/månad. Bränslet till de 6 reservkraftsaggregaten räcker i 7 dygn och efter det har man troligtvis hunnit fylla på med mer bränsle. Som en ytterligare åtgärd så har man uppdaterat och byggt ut sin nödfordonspark rejält. Den består i dagsläget bland annat av AC-lastbilar med kapacitet på 2,05kVA (2050W) och 460V (2N+2 anger hur många redundanta AC-bilar som behövs där N anger antal kkv i drift) (dieselgeneratorer), DC-lastbilar på 360A och 125V (dieselgeneratorer), tunga fordon (grävmaskiner, lastbilar m.m), tre typer av nödkylningsfordon (pumpbil, slangbil och tankbil kopplas ihop och bildar tillsammans en nödkylningsenhet). Det var ett mycket intressant och lärorikt studiebesök som gruppen bjöds på under en fullspäckad dag. Alla inblandade var mycket imponerade av det arbete som lagts ner (och som man fortsätter att lägga ner) och det engagemang som verkar finnas bland alla som vi träffade trots att framtiden i viss mån fortfarande är oviss.
Tankar om hur besöken uppfyllt YGs riktlinjer Vid merparten av besöken träffade vi chefer vilket inte är ultimat om man vill utveckla personliga nätverk. Vid besöket på Hamaoka valde man att engagera sina unga ingenjörer, dvs personer i vår ålder och med liknande arbetsuppgifter som oss vilket gjorde utbytet mer ömsesidigt. Då japanerna är villiga att dela med sig av sina erfarenheter har vi kunnat ta med oss viktig kunskap tillbaka till våra arbetsplatser och på så sätt fört kunskapen vidare till våra kollegor. De kontakter vi framförallt utvecklat och som kommer bestå under lång tid framöver är de kontakter vi fick med varandra i gruppen. Reflektion mot temat Under studieresan kom vi i kontakt med avfall på många olika sätt. Vi såg t.ex. det avfall som genereras vid avveckling, men vi fick också se nya typer av avfall som vi inte kommit i kontakt med tidigare, nämligen det avfall som skapats i och med händelserna i Fukushima. Överallt i det evakuerade området stod svarta sopsäckar fyllda med ihopsamlat material som är kontaminerat. Det var enorma arealer som upptogs av dessa sopsäckar som man inte riktigt vet var och vad man ska göra av. Japan är hårt drabbat av naturkatastrofer vilket resulterade i att man nu har 40 års uppröjningsarbete framför sig. Detta har bidragit med lärdomar och erfarenheter till övriga kärnkraftsländer och vi fick se hur besvärlig avfallshantering kan vara och vi har fått en ökad förståelse för komplexiteten i frågan. Tips Vi hade flera motgångar under planeringen av utlandsresan, men lyckades med lite tur och rätt förutsättningar. Dock är tur inget man kan påverka själv utan istället vill vi ge andra tips för att få en så lyckad resa som möjligt. - Börja planera så tidigt som möjligt. Helst redan under uppstartsmötet. - Ha kontinuerliga telefonmöten. Det kommer att kännas rörigt och som att det inte ger något, men det är ändå bättre än enbart mailkontakt. Utse moderator och sekreterare. - Börja med många alternativ på resor och gallra allt eftersom. Det är lättast att få till en resa om man har personliga kontakter, t.ex. tidigare YGare. - Beräkna hur mycket olika resmål kommer att kosta. Det är inte alltid billigast att hålla sig inom Europa. - Förbered er på att medlemmar kan falla av längs vägen. Se därför till att så mycket information som möjligt finns tillgängligt på t.ex. Google Drive så att inget går förlorat. - Försök få ett slutgiltigt godkännande från alla medlemmars företag så tidigt som möjligt.