Skärpta vapenregler
Förord Regeringskansliet har uppdragit åt chefen för Statens kriminaltekniska laboratorium, överdirektören Olof Egerstedt, att biträda Justitiedepartementet med att utreda vissa vapenfrågor (Ju 2003:U). Hovrättsassessorn Katarina Adolfson har förordnats som sekreterare. I denna promemoria behandlas frågorna om kontroll av införsel och utförsel av skjutvapen, vissa förutsättningar för sammanslutningar och enskilda att inneha skjutvapen samt förhållandet mellan vapenhandlartillstånd och tillhandahållandetillstånd. Linköping i december 2004 Olof Egerstedt /Katarina Adolfson 3
Innehåll Sammanfattning... 9 1 Författningsförslag... 11 1.1 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)...11 1.2 Förslag till förordning (200x:xx) om uppgiftsskyldighet om införsel och utförsel av skjutvapen...13 1.3 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel...14 1.4 Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen (1996:70)...16 2 Inledning... 21 2.1 Uppdraget...21 2.2 Arbetets bedrivande...21 3 Kontroll av införsel och utförsel av skjutvapen... 23 3.1 Inledning...23 3.2 Tullens hantering av skjutvapen vid in- och utförsel...24 3.2.1 Allmänt...24 5
3.2.2 Införsel...25 3.2.3 Utförsel...26 3.2.4 Uppgiftsskyldighet enligt tullagen...28 3.3 Rikspolisstyrelsens förslag...28 3.4 Överväganden och förslag...29 4 Förutsättningar för sammanslutningar och enskilda att inneha skjutvapen...33 4.1 Inledning...33 4.2 Gällande rätt...34 4.2.1 Vapentillstånd för enskilda...34 4.2.2 Vapentillstånd för sammanslutningar...36 4.2.3 Ytterligare förutsättningar...36 4.3 Rikspolisstyrelsens förslag...37 4.4 En kartläggning av behovet av skärpta regler...39 4.4.1 En enkätundersökning...39 4.4.2 Vapentillstånd för sammanslutningar...40 4.4.3 Vapentillstånd för enskilda...41 4.5 Överväganden och förslag...41 4.5.1 Allmänt...41 4.5.2 Vapentillstånd för sammanslutningar...42 4.5.3 Vapentillstånd för enskilda...46 5 Vapenhandlartillstånd och tillhandahållandetillstånd...49 5.1 Inledning...49 5.2 Gällande rätt...50 5.3 Rikspolisstyrelsens rapport...51 5.4 Överväganden och förslag...51 6
6 Ekonomiska konsekvenser... 55 7 Författningskommentar... 57 Bilagor 1 Uppdraget...59 2 Ett tillägg till uppdraget...63 7
Sammanfattning I denna promemoria behandlas frågorna om kontroll av införsel och utförsel av skjutvapen, vissa förutsättningar för sammanslutningar och enskilda att inneha skjutvapen samt förhållandet mellan vapenhandlartillstånd och tillhandahållandetillstånd. Kontroll av införsel och utförsel av skjutvapen För att förbättra kontrollen av skjutvapen som rör sig över Sveriges gränser föreslår vi att Tullverket åläggs en uppgiftsskyldighet gentemot polisen beträffande skjutvapen som förs in i eller ut ur Sverige. Uppgifter skall lämnas då ett skjutvapen förs in i eller ut ur landet av en enskild person bosatt i Sverige eller av en vapenhandlare med rörelse i Sverige. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln är jakt eller tävling. Uppgiftsskyldigheten regleras i en ny förordning. Förutsättningar för vapentillstånd Vi föreslår en skärpning av kraven i vapenlagen för att en sammanslutning för jakt eller målskytte skall få tillstånd att inneha skjutvapen. Utöver de nu gällande kraven på stabilitet, kontinuitet och säkerhet införs ett krav på att verksamheten skall vara etiskt godtagbar. 9
Vidare föreslår vi en bestämmelse i vapenförordningen som innebär att en enskild målskytt för att kunna få ett innehavstillstånd måste vara medlem i en godkänd sammanslutning eller en organisation som är ansluten till en sådan sammanslutning. Vapenhandlartillstånd och tillhandahållandetillstånd För att komma till rätta med gränsdragningsproblemen mellan vapenhandlartillstånd (vapenlagen) och tillhandahållandetillstånd (lagen om krigsmateriel) föreslår vi att det för handel med sådana handeldvapen eller delar därtill som omfattas av vapenlagen alltid skall krävas tillstånd av polismyndighet. Reglerna om tillhandahållandetillstånd skall inte vara tillämpliga på handel med sådana skjutvapen. 10
1 Författningsförslag 1.1 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1996:67) att 2 kap. 3 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 3 1 Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas a) enskilda personer, b) sammanslutningar för jakt eller målskytte, som har en stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet samt uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen, b) sammanslutningar för jakt eller målskytte, som har en stabil organisation, kontinuerlig och etiskt godtagbar skytteverksamhet samt uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen, c) huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i samlingarna, och 1 Senaste lydelse 2000:147 11
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen. ------------ Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006. 12
1.2 Förslag till förordning (200x:xx) om uppgiftsskyldighet om införsel och utförsel av skjutvapen Härigenom föreskrivs följande. 1 Tullverket skall i enlighet med vad som föreskrivs i denna förordning lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen (Rikskriminalpolisen) om skjutvapen som förs in i eller ut ur Sverige. Uppgiftsskyldigheten avser sådana skjutvapen som omfattas av bestämmelserna i vapenlagen (1996:67). 2 Uppgiftsskyldighet enligt 1 föreligger då ett skjutvapen förs in i eller ut ur landet av en enskild person bosatt i Sverige eller av en vapenhandlare med rörelse i Sverige. Uppgifter behöver inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln av skjutvapnet är att det skall användas för jakt eller tävling. 3 Uppgiftsskyldigheten avser vapnets tillverkningsnummer eller annan uppgift som tillåter identifiering, vapentypen, införsel- eller utförselorten och datum för införseln eller utförseln. Uppgift om innehavstillståndet, vapenhandlartillståndet, utförseltillståndet eller annat motsvarande tillstånd skall också lämnas. 4 Tullverket får meddela närmare föreskrifter om verkställigheten av denna förordning. -------------- Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2006. 13
1.3 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:1303) om krigsmateriel 2 att 4 och 11 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Tillstånd enligt 4 lagen (1992:1300) om krigsmateriel behövs inte för handeldvapen eller delar därtill, om handeln regleras genom föreskrifter i vapenlagen (1996:67). 4 3 Vad som sägs i 4 lagen (1992:1300) om krigsmateriel om krav på tillstånd gäller inte handel med handeldvapen eller delar därtill. Tillstånd för sådan handel regleras genom bestämmelser i vapenlagen (1996:67). 11 4 Polismyndigheten prövar frågor om utförsel av sådana handeldvapen och delar till dem som utgör övrig krigsmateriel och i förekommande fall tillhörande ammunition, om den sökande är berättigad att inneha vapnet här i landet enligt vapenlagen (1996:67) och 1. vill föra ut vapnet vid flyttning till utlandet, 2. vill föra ut vapnet för användning vid jakt, tävling eller övning utomlands, om vapnet skall återinföras, 3. vill överföra vapnet till en enskild person eller vapenhandlare i ett land som är medlem i OECD, 4. vill föra ut vapnet eller delar av det för reparation, översyn eller någon annan liknande åtgärd, om materielen skall återinföras, eller 2 Förordningen omtryckt 1997:690 3 Senaste lydelse 1997:690 4 Senaste lydelse 1999:257 14
5. vill återutföra vapnet eller delar av det efter reparation, översyn eller någon annan liknande åtgärd, om utförseln skall ske till en mottagare i det land som vapnet eller delarna förts in från. Utförsel av handeldvapen till en enskild person enligt 3 får medges endast om den sökande kan visa att mottagaren är berättigad att inneha vapnet i det land dit utförseln skall ske. Första stycket gäller dock inte om sökandens rätt att inneha vapnet grundas på 3 eller 4 lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Första stycket gäller dock inte om sökandens rätt att inneha vapnet grundas på 3 lagen (1992:1300) om krigsmateriel. ------------ 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2006. 2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om den som vid ikraftträdandet har ett tillstånd enligt 4 lagen (1992:1300) om krigsmateriel. 15
1.4 Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen (1996:70) Härigenom föreskrivs i fråga om vapenförordningen (1996:70) att 2 kap. 3 skall ha följande lydelse. 2 kap. Nuvarande lydelse 3 5 Den som ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen skall, om inte ansökan uteslutande avser annat ändamål än skjutning, visa sig kunna handha sådant vapen som ansökan avser. Därvid gäller för nedan angivna vapentyper följande särskilda krav. Vapentyp 1. Jaktvapen med undantag av enhandsvapen för jakt. 2. Enhandsvapen med undantag av jakt-, kolsyre-, luft-, fjäder- och harpunvapen. 3. Kulsprutepistol eller annat helautomatiskt vapen utom enhandsvapen. Krav Bevis om avlagt prov som avses i 4. Sökanden skall ha fyllt 18 år och vara aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation samt visat prov på särskild skjutskicklighet. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. Sökanden skall ha fyllt 20 år och vara aktiv medlem i en sammanslutning för skytte vars verksamhet 5 Senaste lydelse 2004:616 16
Försvarsmakten förklarat vara av betydelse för totalförsvaret samt visat prov på särskild skjutskicklighet. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. 4. Annat målskjutningsvapen än enhandsvapen, helautomatiskt vapen eller kolsyre-, luft- eller fjädervapen. 5. Tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar. Sökanden skall vara ordinarie hemvärnsman inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet eller aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation samt, för den som inte fyllt 18 år, ha intyg från organisationens styrelse om skjutskicklighet och personlig lämplighet. Sökanden skall kunna hantera anordningen och ha kunskap om dess verkningar. Utan hinder av första stycket 1-5 får tillstånd att inneha skjutvapen ges till sökande som behöver vapnet i sin tjänst eller som för sin tjänst behöver annat skjutvapen än tjänstevapen för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet. Är det fråga om utländsk säkerhetspersonal som medföljer vid statsbesök eller liknande eller som ansvarar för personers säkerhet vid internationell luftfart, skall samråd i ärendet ske med Utrikesdepartementet. Naturvårdsverket får i särskilda fall medge undantag från första stycket 1. Tillstånd till innehav av skjutvapen för något annat ändamål än jakt eller målskjutning får meddelas endast den som har fyllt 18 17
år. Detta gäller dock inte start- eller signalvapen eller vapen som gjorts varaktigt obrukbara. Rikspolisstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om de krav på skjutskicklighet som gäller för tillstånd till innehav av målskjutningsvapen och om vilka kunskapskrav som gäller för tillstånd till innehav av tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar. Föreslagen lydelse 3 Den som ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen skall, om inte ansökan uteslutande avser annat ändamål än skjutning, visa sig kunna handha sådant vapen som ansökan avser. Därvid gäller för nedan angivna vapentyper följande särskilda krav. Vapentyp 1. Jaktvapen med undantag av enhandsvapen för jakt. 2. Enhandsvapen med undantag av jakt-, kolsyre-, luft-, fjäder- och harpunvapen. 3. Kulsprutepistol eller annat helautomatiskt vapen utom enhandsvapen. Krav Bevis om avlagt prov som avses i 4. Sökanden skall ha fyllt 18 år och vara aktiv medlem i en sammanslutning som avses i 2 kap. 3 b vapenlagen (1996:67) eller en organisation som är ansluten till en sådan sammanslutning samt visat prov på särskild skjutskicklighet. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. Sökanden skall ha fyllt 20 år och vara aktiv medlem i en sammanslutning som avses 18
i 2 kap. 3 b vapenlagen (1996:67) eller en organisation som är ansluten till en sådan sammanslutning och vars verksamhet Försvarsmakten förklarat vara av betydelse för totalförsvaret samt visat prov på särskild skjutskicklighet. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. 4. Annat målskjutningsvapen än enhandsvapen, helautomatiskt vapen eller kolsyre-, luft- eller fjädervapen. 5. Tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar. Sökanden skall vara ordinarie hemvärnsman inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet eller aktiv medlem i en sammanslutning som avses i 2 kap. 3 b vapenlagen (1996:67) eller en organisation som är ansluten till en sådan sammanslutning samt, för den som inte fyllt 18 år, ha intyg från organisationens styrelse om skjutskicklighet och personlig lämplighet. Sökanden skall kunna hantera anordningen och ha kunskap om dess verkningar. Utan hinder av första stycket 1-5 får tillstånd att inneha skjutvapen ges till sökande som behöver vapnet i sin tjänst eller som för sin tjänst behöver annat skjutvapen än tjänstevapen för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet. Är det fråga om utländsk säkerhetspersonal som medföljer vid statsbesök eller lik- 19
nande eller som ansvarar för personers säkerhet vid internationell luftfart, skall samråd i ärendet ske med Utrikesdepartementet. Naturvårdsverket får i särskilda fall medge undantag från första stycket 1. Tillstånd till innehav av skjutvapen för något annat ändamål än jakt eller målskjutning får meddelas endast den som har fyllt 18 år. Detta gäller dock inte start- eller signalvapen eller vapen som gjorts varaktigt obrukbara. Rikspolisstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om de krav på skjutskicklighet som gäller för tillstånd till innehav av målskjutningsvapen och om vilka kunskapskrav som gäller för tillstånd till innehav av tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar. ------------ Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2006. 20
2 Inledning 2.1 Uppdraget Uppdraget innefattar flera skilda vapenfrågor. I denna promemoria behandlas frågorna om kontroll av införsel och utförsel av skjutvapen, vissa förutsättningar för sammanslutningar och enskilda att inneha skjutvapen samt förhållandet mellan vapenhandlartillstånd och tillhandahållandetillstånd. Hela uppdraget återges i bilagorna 1 och 2. 2.2 Arbetets bedrivande I vårt arbete i de delar som behandlas i denna promemoria har vi samrått med Rikspolisstyrelsen, Inspektionen för strategiska produkter, Tullverket och Krigsmaterielutredningen (dir. 2003:80). För att få synpunkter på frågan om förutsättningarna för vapentillstånd har vi skickat ut en enkät till tretton sammanslutningar. Enkätundersökningen behandlas närmare i avsnitt 4.4. Som ett led i arbetet kring frågan om förutsättningarna för sammanslutningar att få vapentillstånd har utredaren sommaren 2004 besökt SM i dynamiskt skytte i Tullinge söder om Stockholm. 21
3 Kontroll av införsel och utförsel av skjutvapen Förslag: En uppgiftsskyldighet införs för Tullverket gentemot polisen beträffande skjutvapen som förs in i eller ut ur Sverige. Uppgifter skall lämnas då ett skjutvapen förs in i eller ut ur landet av en enskild person bosatt i Sverige eller av en vapenhandlare med rörelse i Sverige. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln är jakt eller tävling. Uppgiftsskyldigheten regleras i en ny förordning. 3.1 Inledning Rikspolisstyrelsen har föreslagit att tullen skall notera tillverkningsnumret på skjutvapen som förs in i eller ut ur landet och att uppgiften därefter skall lämnas till polisen. Syftet med en sådan uppgiftsskyldighet skulle vara att förbättra polisens kontrollmöjligheter av de vapen som är i rörelse över gränserna. Behovet av kontroll gäller framförallt vapenhandlarna. Vi har fått i uppdrag att utreda den angivna frågan och analysera om det finns behov av någon författningsreglering. Nedan beskrivs tullens hantering av skjutvapen vid in- och utförsel (avsnitt 3.2) och Rikspolisstyrelsens förslag (avsnitt 3.3). Därefter redogörs för våra överväganden och förslag (avsnitt 3.4). 23
3.2 Tullens hantering av skjutvapen vid in- och utförsel 3.2.1 Allmänt Den som från ett annat EU-land till Sverige för in eller från Sverige till ett sådant land för ut vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67) skall alltid anmäla varan till Tullverket, se 3 3 och 4 andra stycket lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (befogenhetslagen). Anmälningsskyldighet till Tullverket föreligger också i fråga om skjutvapen och ammunition vid införsel från eller utförsel till ett område utanför EG:s tullområde. Denna skyldighet följer av de allmänna bestämmelserna om import och export i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och av tullagstiftningen i övrigt. Tullverket har beslutat föreskrifter och allmänna råd (TFS 2003:17) om viss införsel och återutförsel av skjutvapen och ammunition. Verket har också beslutat föreskrifter (TFS 1997:35) om anmälan till Tullverket vid utförsel m.m. av krigsmateriel. Nedan följer en redogörelse för de nämnda reglerna. Redogörelsen omfattar inte de bestämmelser som gäller införsel och utförsel av skjutvapen i samband med jakt eller tävling. Skälet till detta är att de problem som denna promemoria skall försöka lösa i första hand tar sikt på införsel och utförsel för andra ändamål. Det skall dock nämnas att det även i fråga om införsel och utförsel i samband med jakt eller tävling finns ett detaljerat regelverk rörande tullens hantering. 24
3.2.2 Införsel Införsel från ett annat EU-land Vid införsel från ett annat EU-land av skjutvapen och ammunition för annat ändamål än jakt eller tävling skall en skriftlig anmälan om införseln lämnas till Tullverket. Anmälan skall vara undertecknad av mottagaren eller av ett ombud som mottagaren anlitar och innehålla uppgift om 1. mottagare, 2. avsändare, 3. avsändningsland, 4. order- och/eller kontraktsnummer, 5. vapentyp, 6. fabrikat, 7. tillverkningsnummer, 8. antal, 9. införselort och införseldatum. Anmälan skall lämnas vid gränspasseringen på en ort som är tullplats. Vapenhandlartillstånd, vapenlicens eller innehavstillstånd skall visas upp när anmälan lämnas. Tulltjänstemannen som tar emot anmälan skall ta fotokopia av uppvisade tillstånd. Kopiorna läggs till ärendet. För att säkerställa vapnets identitet skall det visas upp för tulltjänstemannen när anmälan lämnas. Tulltjänstemannen skall kontrollera att de identitetsuppgifter som lämnats i anmälan överensstämmer med det uppvisade vapnet. Import från tredje land Vid import från tredje land av skjutvapen och ammunition för annat ändamål än jakt eller tävling skall vapnets tillverkningsnummer anges i tulldeklarationen för övergång till fri omsättning. Vapenhandlartillstånd, vapenlicens eller innehavstillstånd skall bifogas tulldeklarationen. Klarerande tulltjänsteman skall ta 25
fotokopia av handlingarna. Kopiorna läggs till ärendet. Tullverket återlämnar handlingarna till deklaranten i samband med Tullverkets beslut att frigöra varan. För att säkerställa vapnets identitet skall det visas upp för tulltjänstemannen när tulldeklarationen lämnas. Tulltjänstemannen skall kontrollera att de identitetsuppgifter som lämnats i deklarationen överensstämmer med det uppvisade vapnet. 3.2.3 Utförsel Utförsel till ett annat EU-land Vid utförsel till ett annat land inom EU skall enligt 3 första stycket TFS 1997:35 anmälan om utförsel lämnas skriftligt till Tullverket. Bestämmelsen är tillämplig då Inspektionen för strategiska produkter har lämnat tillstånd till utförseln. Den avser i första hand krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel som inte är handeldvapen men kan i vissa fall bli aktuell att tillämpa beträffande handeldvapen. Det gäller de fall då polisen inte är behörig att besluta om utförsel enligt 11 förordningen (1992:1303) om krigsmateriel utan beslutet om utförseltillstånd har meddelats av Inspektionen för strategiska produkter. Anmälan skall vara undertecknad av avsändaren eller av ett ombud som denne anlitar och innehålla uppgift om 1. avsändare, 2. mottagare, 3. bestämmelseland, 4. varuslag, 5. nummer enligt Kombinerade nomenklaturen, 6. kvantitet, 7. varans värde, 8. utförseltillståndets nummer, 9. order- och kontraktsnummer för varorna, 10. var inlastning skall ske, och 26
11. när inlastning skall ske. Anledningen till att det inte finns någon skyldighet att lämna uppgift om vapentyp och tillverkningsnummer, såsom är fallet vid införsel från ett annat EU-land, är att bestämmelsen i första hand tar sikte på kommersiella kvantiteter, inte enstaka vapen. Utförseltillståndet skall visas upp i original för tullkontoret, om inte annat framgår av tillståndet, och fakturakopia skall avlämnas (se 3 andra stycket TFS 1997:35). Uppgifter enligt punkterna 9 11 behöver inte lämnas vid utförsel som omfattas av undantagen i 15 andra stycket och 15 a första stycket förordningen om krigsmateriel (se 3 tredje stycket TFS 1997:35). Utförsel till tredje land Vid utförsel till tredje land i de fall Inspektionen för strategiska produkter har meddelat utförseltillstånd gäller 4 TFS 1997:35. Anmälan om utförsel skall då lämnas i tulldeklarationen för export som därvid också skall innehålla uppgifter enligt 3 första stycket punkterna 8 11 i nämnda föreskrifter. I övrigt tillämpas bestämmelserna i 3 andra och tredje styckena i nämnda föreskrifter på motsvarande sätt. Utförsel när utförseltillstånd meddelats av polismyndighet Den som för ut handeldvapen, delar till dessa eller ammunition till ett annat EU-land med utförseltillstånd från polisen enligt 11 förordningen om krigsmateriel skall enligt 5 TFS 1997:35 lämna anmälan om utförsel till Tullverket genom en skriftlig avisering enligt 3 första stycket i nämnda föreskrifter, med undantag för uppgifterna i punkterna 9 11. Vid utförsel till tredje land skall anmälan om utförsel lämnas i tulldeklarationen för export som därvid också skall innehålla uppgift enligt 3 första stycket punkten 8 i nämnda föreskrifter. 27
Utförseltillståndet skall i båda fallen visas upp för tullkontoret. Utförsel av enskild person i vissa fall En enskild person som till ett annat EU-land eller till tredje land för personligt bruk för ut handeldvapen och ammunition enligt 9 förordningen om krigsmateriel får enligt 6 TFS 1997:35 lämna anmälan om utförsel muntligt. Anmälan skall lämnas till tulltjänsteman på utförselorten från Sverige. Samtidigt skall personen styrka rätten enligt vapenlagen att inneha vapnet här i landet. 3.2.4 Uppgiftsskyldighet enligt tullagen I tullagen (2000:1281), som är tillämplig på förhållandet till tredje land, finns en uppgiftsskyldighet för Tullverket (se 11 kap. 6 ). Tullverket skall på begäran tillhandahålla Sveriges Riksbank, Skatteverket, Läkemedelsverket, Statens livsmedelsverk, Statens jordbruksverk, Kommerskollegium, kronofogdemyndighet, Statistiska centralbyrån, Kemikalieinspektionen och Fiskeriverket uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor. Tullverket skall vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor. 3.3 Rikspolisstyrelsens förslag I Rikspolisstyrelsens årliga rapport till regeringen på området för civila skjutvapen för år 2002 har styrelsen pekat på behovet av åtgärder för att hindra illegal in- och utförsel av skjutvapen. Enligt Rikspolisstyrelsen fungerar inte kontrollen av skjutvapen som förs mellan länder tillfredsställande. Problemet gäller framförallt vapen som förflyttas inom den Europeiska 28
gemenskapen. Detta är enligt styrelsen en bidragande orsak till att vapenhandlare har kunnat föra in stora mängder skjutvapen till Sverige utan att det har särskilt noterats. Även om den som för in vapen till Sverige anmäler detta till tullen, sker enligt Rikspolisstyrelsen ofta inte någon fysisk kontroll av vapnen. Mot bakgrund av det anförda har Rikspolisstyrelsen föreslagit att Tullverket skall notera tillverkningsnumret på skjutvapen som förs in i eller ut ur landet och att uppgiften skall lämnas till polisen. Uppgifterna kan sedan bl.a. användas som underlag vid den årliga vapenhandlarinspektionen eller för kontroll av att den person som fört in vapnet verkligen innehar vapenlicens eller ansöker om sådant tillstånd. 3.4 Överväganden och förslag En ny uppgiftsskyldighet införs för tullen I svensk rätt krävs med några få undantag ett särskilt tillstånd av polisen eller Inspektionen för strategiska produkter för in- och utförsel av skjutvapen. I vissa fall räcker det med ett innehavstillstånd. Tillståndsreglerna utgör en grundläggande ingrediens i vår vapenlagstiftning. För framgång i arbetet med att bekämpa förekomsten av illegala vapen är det av central betydelse att efterlevnaden av dessa regler kan kontrolleras effektivt. En aspekt som uppmärksammas alltmer i det internationella arbetet på vapenområdet är betydelsen av att kontrollera skjutvapen som rör sig över nationsgränserna. 1 På så sätt kan nya vapenbrott förebyggas och begångna vapenbrott snabbare upptäckas och utredas. Det sagda förutsätter utöver annat att ett mer fördjupat samarbete mellan polisen och tullen kommer till stånd. En betydande mängd skjutvapen förs in i och ut ur Sverige varje år. Uppskattningsvis rör det sig om ungefär 15 000 skjutvapen årligen. Många av dessa fångas inte upp i någon 1 Se t.ex. Förenta nationernas vapenprotokoll från år 2001 29
kontroll vare sig av tullen eller av polisen. Detta är givetvis en allvarlig brist i gällande system. Det framstår som klart att polisens möjligheter att kontrollera beslut om införsel, innehav och utförsel skulle förbättras avsevärt, om man hade tillgång till uppgifter från tullen rörande skjutvapen som förs över vår nationsgräns. En viktig grupp för sådana kontroller utgörs av vapenhandlarna. 2 Som Rikspolisstyrelsen framhållit skulle uppgifterna om införda och utförda vapen bl.a. kunna användas av polisen som underlag vid de årliga vapenhandlarinspektionerna. Men inte bara vapenhandlarna utan också enskilda personer skulle kunna kontrolleras bättre med ledning av uppgifter från tullen. Det finns alltså starka skäl för en uppgiftsskyldighet för tullen i förhållande till polisen. Något hinder för en sådan ordning ur integritetssynvinkel kan enligt vår mening inte anses föreligga. Skulle sekretess gälla för de aktuella uppgifterna hos tullen finns sekretessbestämmelser som kan tillämpas på uppgifterna också hos polisen. 3 En uppgiftsskyldighet bör alltså införas beträffande skjutvapen som förs in i eller ut ur Sverige. Den bör gälla såväl i förhållande till annat land inom EU som tredje land. Uppgiftsskyldigheten bör avse sådana skjutvapen som omfattas av vapenlagen. Det innebär bl.a. att polisen i framtiden kommer att få kunskap om hagelgevär som förs ut ur landet, något som är svårt i dag, eftersom hagelgevär inte utgör krigsmateriel och således inte omfattas av utförselreglerna i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Uppgiftsskyldigheten bör avgränsas till att avse de vapeninnehavare som Rikspolisstyrelsen tagit upp, dvs. vapenhandlare som bedriver rörelse i Sverige och enskilda personer bosatta i Sverige. Detta innebär att vissa grupper faller utanför uppgiftsskyldigheten, t.ex. utländska vapenhandlare. De grupper vi angett får dock anses som de viktigaste med tanke på det ändamål uppgiftsskyldigheten har. Eftersom 2 Angående detta behov se också departementspromemorian Förstärkt kontroll av vapen m.m., Ds 2004:32, avsnitt 3 3 Se t.ex. 5 kap. 1 och 9 kap. 17 sekretesslagen (1980:100) 30
uppgiftsskyldigheten innebär en ny rutin för tullen, kan det också vara lämpligt att rikta in sig på ett par grupper som ett första steg. Undantag från uppgiftsskyldigheten bör göras för införsel och utförsel av skjutvapen som sker i samband med jakt eller tävling. Skälet till detta är som berörts ovan att de problem med kontroll och tillsyn som behandlas i denna promemoria i första hand tar sikt på införsel och utförsel för andra ändamål. Närmare om uppgiftsskyldigheten Nästa fråga blir då vilka uppgifter som bör omfattas av tullens uppgiftsskyldighet. Enligt Rikspolisstyrelsen är den viktigaste uppgiften vapnets tillverkningsnummer. Detta nummer i kombination med uppgift om vapentyp och det tillstånd som enligt redan gällande regler skall visas upp för tullen bör ge tillräckigt underlag för polisens kontroll- och tillsynsarbete. Om tillverkningsnummer saknas, bör annan uppgift som tillåter identifiering lämnas. Den nya uppgiftsskyldigheten innebär att tullen behöver skaffa en rutin som vid såväl införsel som utförsel innefattar en fysisk kontroll av vapnet och vid vilken tillverkningsnumret och vapentypen noteras. Dessa uppgifter tillsammans med uppgift om tillståndet bör sedan vidarebefordras, t.ex. via e-post, till polisen. För att rutinen skall bli enkel bör tullen få sända uppgifterna till en kontaktpunkt inom polisen. Denna bör vara Rikskriminalpolisen som sedan i sin tur kan sända uppgifterna vidare till polismyndigheten i den ort där den enskilde är bosatt eller där vapenhandeln bedrivs. För att sekretessbelagda uppgifter hos Tullverket skall kunna lämnas till polisen utan sekretessprövning i varje enskilt fall bör den nya uppgiftsskyldigheten regleras i lag eller förordning. 4 Eftersom frågan inte hör naturligt hemma i någon gällande författning bör den regleras i en ny. Den aktuella typen av 4 Se 14 kap. 1 sekretesslagen 31
föreskrifter faller under regeringens restkompetens 5, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten kan regleras i en förordning. Vi lämnar därför förslag till en sådan. 5 Se 8 kap. 13 första stycket andra punkten RF 32
4 Förutsättningar för sammanslutningar och enskilda att inneha skjutvapen Förslag: Kraven i 2 kap. 3 b vapenlagen för att en sammanslutning för jakt eller målskytte skall få tillstånd att inneha skjutvapen skärps. Utöver de nu gällande kraven på stabilitet, kontinuitet och säkerhet införs ett krav på att verksamheten skall vara etiskt godtagbar. Vidare införs en bestämmelse i vapenförordningen som innebär att en enskild målskytt för att kunna få ett innehavstillstånd måste vara medlem i en godkänd sammanslutning eller en organisation som är ansluten till en sådan sammanslutning. 4.1 Inledning Rikspolisstyrelsen har i 2003 års rapport till regeringen föreslagit att en sammanslutning skall få tillstånd att inneha skjutvapen endast om den har ett behov av skjutvapen som är godtagbart med utgångspunkt i de värderingar som ligger till grund för vapenlagstiftningen. Styrelsen har vidare föreslagit att det skall framgå av lagstiftningen att en enskild person kan anses ha behov av skjutvapen endast om han eller hon är medlem i en godkänd sammanslutning. Vi har fått i uppdrag att se över gällande regelverk beträffande ovan angivna frågor och analysera om det finns behov av författningsändringar. 33
Nedan beskrivs gällande rätt (avsnitt 4.2), förslaget från Rikspolisstyrelsen (avsnitt 4.3) och en kartläggning av behovet av ändrade regler (avsnitt 4.4). Därefter redogörs för våra överväganden och förslag (avsnitt 4.5). 4.2 Gällande rätt För att inneha skjutvapen eller ammunition krävs enligt 2 kap. 1 vapenlagen (1996:67) tillstånd. Frågor om tillstånd prövas av polismyndigheten. Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas bl.a. enskilda personer och sammanslutningar för jakt eller målskytte (se 2 kap. 3 vapenlagen). 4.2.1 Vapentillstånd för enskilda En enskild person får enligt 2 kap. 4 vapenlagen meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om han eller hon behöver vapnet för ett godtagbart ändamål. Kravet på ett godtagbart ändamål infördes år 2000. 1 Tilläget gjordes i förtydligande syfte. Enligt propositionen syftar tillägget till att klargöra att behovsrekvisitet endast är relevant för de ändamål som är förenliga med vapenlagstiftningen. 2 Bestämmelsen utformades enligt Lagrådets förslag. Som godtagbara ändamål anses t.ex. jakt, målskytte, skydd, samling, minne och prydnad. 3 Den som ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen skall, om inte ansökan uteslutande avser annat ändamål än skjutning, visa sig kunna handha sådant vapen som ansökan avser. Därvid gäller enligt 2 kap. 3 vapenförordningen (1996:70) bl.a. följande särskilda krav. 1 1995 års vapenutredning hade i stället föreslagit att begreppet behov skulle ersättas med ett krav på att sökanden skulle ha giltigt skäl att inneha skjutvapen, se slutbetänkandet En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44) s. 120 f. 2 Se prop. 1999/2000:27 s. 32 och 94 3 Se RPSFS 2002:9, FAP 551-3, 2 kap. 34
Enhandsvapen med undantag av jakt-, kolsyre-, luft-, fjäderoch harpunvapen: Kulsprutepistol eller annat helautomatiskt vapen utom enhandsvapen: Annat målskjutningsvapen än enhandsvapen, helautomatiskt vapen eller kolsyre-, luft- eller fjädervapen: Sökanden skall ha fyllt 18 år och vara aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation samt visat prov på särskild skjutskicklighet. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. Sökanden skall ha fyllt 20 år och vara aktiv medlem i en sammanslutning för skytte vars verksamhet Försvarsmakten förklarat vara av betydelse för totalförsvaret samt visat prov på särskild skjutskicklighet. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. Sökanden skall vara ordinarie hemvärnsman inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet eller aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation samt, för den som inte fyllt 18 år, ha intyg från organisationens styrelse om skjutskicklighet och personlig lämplighet. 35
I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen 4 sägs att för att ett behov av att inneha skjutvapen för målskjutning skall anses föreligga bör målskjutningen i allmänhet äga rum i regi av en sådan sammanslutning som godkänts av styrelsen. Det bör också krävas att sökanden är aktiv medlem i en sådan sammanslutning samt att denna, inom ramen för sitt reglemente, bedriver skytte med sådana vapen som ansökan avser. 4.2.2 Vapentillstånd för sammanslutningar Förutsättningarna för att en sammanslutning för jakt eller målskytte skall få vapentillstånd är enligt 2 kap. 3 b vapenlagen att sammanslutningen har en stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet samt uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen. Dessa förutsättningar infördes år 2000. Rikspolisstyrelsen meddelar med stöd av 2 kap. 1 vapenförordningen närmare föreskrifter om vilka sammanslutningar som skall anses uppfylla kraven i 2 kap. 3 b vapenlagen. I dag är tio sammanslutningar godkända av Rikspolisstyrelsen. 5 Frågan om tillstånd för en sammanslutning att inneha skjutvapen prövas av polismyndigheten i den ort där sammanslutningens styrelse har sitt säte (1 kap. 3 2 vapenförordningen). 4.2.3 Ytterligare förutsättningar I 2 kap. 5 vapenlagen föreskrivs ytterligare förutsättningar som skall vara uppfyllda för ett vapentillstånd. 4 Se RPSFS 2002:9, FAP 551-3, 5 kap. 5 Se RPSFS 2002:9, FAP 551-3, bilaga 1 36
Ett tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Vidare får ett tillstånd meddelas endast för särskilt angivna ändamål. Tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning får meddelas endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet skall avse. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter bör vapen vars utförande är sådant att det i jakt- och målskyttesammanhang inte går att uppnå samma precision som med ordinära vapen, anses som direkt olämpliga för jakt och målskytte. 6 Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får enligt 2 kap. 6 vapenlagen meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- eller signalvapen. Ett tillstånd att inneha skjutvapen skall enligt 6 kap. 1 vapenlagen återkallas av polismyndigheten bl.a. om tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen, förutsättningarna för tillståndet inte längre finns eller det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. 4.3 Rikspolisstyrelsens förslag I Rikspolisstyrelsens årliga rapport till regeringen på området för civila skjutvapen för år 2003 tog styrelsen upp frågan om förutsättningarna för att en sammanslutning skall få meddelas tillstånd att inneha vapen. Enligt rapporten har Rikspolisstyrelsen under senare år uppmärksammat vissa tveksamma skyttevarianter som bedrivs i organiserade former. Det rör sig om en typ av skytte som styrelsen starkt ifrågasätter från etiska utgångspunkter, i vart fall om det skall bedrivas i organiserade former inom ramen för civil målskytteverksamhet. De skytteformer som avses, s.k. praktiskt 6 Vad nu sagts bör enligt föreskrifterna exempelvis gälla i fråga om korta vapen som saknar traditionell kolv och som inte har för ändamålet lämpliga riktmedel, t.ex. militära närstridsvapen. Enhandsvapen med en piplängd som understiger 2 ¾ tum, dvs. ca 7 cm, är inte lämpliga för målskjutningsändamål. Även andra vapen kan enligt föreskrifterna, med hänsyn till sin konstruktion eller vikt, anses olämpliga för jakt eller målskytte. Se RPSFS 2002:9, FAP 551-3, 2 kap. 37
skytte, motsvarar enligt styrelsen närmast polisiära eller militära tjänsteskjutningar. Dessa skytteformer bedrivs i sammanslutningar som inte är godkända av styrelsen. Rikspolisstyrelsen har vidare uppmärksammat att skytte bedrivs med skjutvapen med särskilt korta pipor och som styrelsen därför anser är mindre lämpliga som målskyttevapen. Sådana kortpipiga enhandsvapen är speciellt attraktiva i kriminella kretsar och lätta att bära och gömma t.ex. vid vistelse på allmänna platser. Vapnen benämns ibland av tillverkare som självförsvarsvapen. Även skytte med sådana vapen bedrivs i sammanslutningar som inte är godkända av styrelsen. Vid prövningen av ärenden enligt 2 kap. 1 vapenförordningen har Rikspolisstyrelsen konstaterat att det för tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. 3 b vapenlagen skulle vara värdefullt om författningstexten kunde förtydligas och kompletteras med ytterligare ett krav för att en sammanslutning skall få möjlighet att inneha vapen. Enligt styrelsens uppfattning bör det göras klart att det inte räcker med att en förening uppfyller de angivna, mer formella förutsättningarna. Det bör även anges att den skall ha ett godtagbart behov av vapen. Styrelsen menar att det måste vara möjligt att neka en sammanslutning godkännande om den bedriver ett skytte som det från etiska utgångspunkter är mindre lämpligt att enskilda utövar. En konsekvens blir att det endast är medlemmar i sådana godkända sammanslutningar som kan anses ha behov av skjutvapen. Även om detta varit lagstiftarens mening framgår det inte klart av lagstiftningen, något som ställer till stora problem för såväl lokala polismyndigheter som styrelsen. Om medlemskap i en sammanslutning som inte godkänts av Rikspolisstyrelsen enligt 2 kap. 1 vapenförordningen skulle anses behovsgrundande för en enskild medlem att inneha skjutvapen, medför detta att man accepterar skytteformer som inte prövats utifrån kraven i 2 kap. 3 b vapenlagen. Detta innebär vidare att en enskild skytt skulle kunna få tillstånd att inneha skjutvapen utan att den sammanslutning som han är 38
medlem i bedriver ett skytte som t.ex. uppfyller de krav på säkerhet som uppställs i vapenlagen. Ett liknande förhållande uppstår om Rikspolisstyrelsen ändrar sina föreskrifter så att godkännandet av en sammanslutning upphävs, t.ex. på grund av att den inte längre lever upp till säkerhetskraven. Det skulle vara otillfredsställande om en medlem i en sådan sammanslutning ändå skulle kunna anses ha behov av skjutvapen för att utöva ett skytte som inte uppfyller dessa krav. För att komma till rätta med de beskrivna problemen har Rikspolisstyrelsen föreslagit dels att 2 kap. 3 b vapenlagen kompletteras med en bestämmelse om ett etiskt krav på sammanslutningar, dels att det i 2 kap. 3 vapenförordningen införs krav på medlemskap i en godkänd sammanslutning för att behov av skjutvapen skall anses föreligga för en enskild. 4.4 En kartläggning av behovet av skärpta regler 4.4.1 En enkätundersökning För att också få en bild av sammanslutningarnas synpunkter på frågorna om förutsättningarna för vapentillstånd har vi under utredningsarbetet gjort en enkätundersökning. Enkäten skickades dels till de tio sammanslutningar som är godkända av Rikspolisstyrelsen, dels till ytterligare tre sammanslutningar. 7 I enkäten bad vi om sammanslutningarnas synpunkter på Rikspolisstyrelsens förslag. Vi bad också om förslag på etiska kriterier som skulle kunna ställas upp som förutsättning för vapentillstånd för en sammanslutning. I det följande ges en sammanfattning av svaren. 7 De sammanslutningar som fick enkäten var Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska Sportskytteförbundet, Frivilliga Skytterörelsen, Skytterörelsens Ungdomsorganisation, Svenska Skidskytteförbundet, Sveriges Militäridrotts- och mångkampsförbund, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare, Svenska Svartkruts Skytte Federationen, Svenska Armborst Unionen, Sveriges Metallsilhuettförbund, IPSC Sverige (International Practical Shooting Confederation), s.k. dynamiskt skytte, och Svartkrutsförbundet 39
4.4.2 Vapentillstånd för sammanslutningar Flera sammanslutningar är positiva till Rikspolisstyrelsens förslag och anser att det är fullt naturligt att en skytteorganisation för att få tillstånd att inneha vapen skall bedriva en etiskt godtagbar verksamhet. En sådan bör enligt svaren vara grundad på i samhället accepterade moraliska grunder där idrotten och den demokratiska föreningsverksamheten står i centrum. Införandet av ett etiskt krav skulle vidare enligt svaren förhindra att vapenutbildning ges till olämpliga personer och motverka en negativ grundsyn på skytteverksamheten i stort. Klargörande regler om kraven på sammanslutningar välkomnas också för att nya skytteorganisationer skall veta vad som krävs för att bli godkänd av Rikspolisstyrelsen. De förslag på etiska kriterier som lämnats gäller bl.a. utformningen av målen i målskytte. T.ex. föreslås att målfigurer som är rasistiska, sexistiska eller liknar barn inte skall tillåtas. Det bör inte heller vara tillåtet att skjuta på levande eller döda djur i målskytte. Några av sammanslutningarna är emot Rikspolisstyrelsens förslag. De anser att det är svårt att bedöma om en idrottsutövning är etiskt korrekt. T.ex. är boxning en accepterad idrott av samhället trots att det involverar direkt våld mot en annan människa i ett tävlingsmoment. Uppfattningen om vad som är etiskt godtagbart är också kulturberoende och föränderlig över tiden. När det gäller utformningen av måltavlor framhålls vidare från något håll att de godkända sammanslutningar som är frivilliga försvarsorganisationer har legitima skäl att träningsskjuta mot människoliknande figurer. Slutligen framförs vid sidan av enkätfrågorna - synpunkten att påståendet om att kortpipiga vapen inte är lämpliga som målskjutningsvapen är felaktigt. Precisionsskillnaden mellan kortpipiga och andra vapen är enbart teoretisk på de skjutavstånd som är aktuella i Sverige. Det finns inget att vinna med att klassa vissa vapen som olämpliga för målskytte. Alla vapen är 40
potentiellt farliga och möjliga att använda för att skada andra människor. 4.4.3 Vapentillstånd för enskilda De flesta som svarat på enkäten anser att det är logiskt att en enskild för att kunna anses ha behov av ett vapen och därmed få innehavstillstånd måste vara medlem i någon av de godkända sammanslutningarna eller en organisation som är ansluten till en sådan sammanslutning. Det handlar enligt svaren om säkerhet. Vapnen bör bara användas på sammanslutningarnas skjutbanor. Ett krav på medlemskap är vidare viktigt för fortbildning och kontroll. Några sammanslutningar är dock negativa till förslaget och befarar att ett krav på medlemskap i en godkänd förening försvårar utvecklingen av nya skytteformer. De som redan har godkänts av Rikspolisstyrelsen skulle komma att få monopol på skyttet. 4.5 Överväganden och förslag 4.5.1 Allmänt Vi har i denna del av vårt uppdrag att ta ställning till två skilda frågor. Den första frågan gäller om det i vapenlagen bör införas ett krav på att en sammanslutning för att få tillstånd att inneha skjutvapen skall ha ett behov av skjutvapen som är godtagbart med utgångspunkt i de värderingar som ligger till grund för vapenlagstiftningen. Den andra frågan gäller om det i lagstiftningen skall anges att en enskild person kan anses ha behov av skjutvapen endast om han eller hon är medlem i en godkänd sammanslutning. När det gäller den första frågan om sammanslutningar och etik vill vi understryka att våra ställningstaganden nedan avser 41
vilka allmänna krav som bör ställas i vapenlagen. Vi tar inte ställning till frågan huruvida enskilda sammanslutningar och deras verksamhet svarar mot de krav som kan komma att ställas eller ej. 4.5.2 Vapentillstånd för sammanslutningar Grundläggande principer och utgångspunkter Rikspolisstyrelsen har pekat på ett behov av att kunna neka en sammanslutning godkännande om den bedriver ett skytte som det från etiska utgångspunkter är mindre lämpligt att enskilda utövar. Flertalet sammanslutningar som yttrat sig i enkäten ställer sig positiva till att ett etiskt krav på verksamheten införs som förutsättning för vapentillstånd. Flera organisationer anför att det framstår som självklart att ett sådant krav skall finnas. Samtidigt framförs från några sammanslutningar skäl mot ett sådant krav. En väsentlig utgångspunkt för en diskussion om ett etiskt krav på sammanslutningar är de principer som utgör grunderna för den svenska vapenlagstiftningen. Dessa framgår på flera ställen i förarbetena. Senast kom de till uttryck i samband med de ändringar som genomfördes i vapenlagstiftningen år 2000. 8 I propositionen uttalades då bl.a. att en minskning av det totala antalet tillstånd för innehav av skjutvapen inte bör vara ett mål i sig för en reform av vapenlagen. Vapenlagstiftningen bör däremot vara så utformad att tillstånd inte beviljas för andra vapen än sådana som innehavaren har behov av för ett godtagbart ändamål. Höga krav måste också ställas på hanteringen av skjutvapen och ammunition så att egendomen inte kommer i orätta händer eller annars missbrukas. Samtidigt uttalades att rimlig hänsyn bör tas till intresset av att seriös verksamhet som 8 Se prop. 1999/2000:27 s. 26 ff. 42
innefattar användning av skjutvapen skall kunna utövas även i framtiden. De nu redovisade principerna utgör basen för den svenska vapenlagstiftningen. Det handlar om att skapa ett säkert skytte och att förhindra att brott begås med vapen eller att svåra olyckor inträffar. Principerna innebär som vi ser det i förlängningen att enskilda exempelvis inte bör använda skjutvapen i situationer som kan framstå som våldsprovocerande och inspirera till brott. Jakt är sedan urminnes tider en accepterad form av skytte i samhället som också fyller en viktig naturvårdsfunktion. Även målskytte är i grunden en vedertagen skytteform. Det finns dock inte samma basala behov av att få bedriva denna form av skytte utan här rör det sig om en idrott och fritidsverksamhet. Det är också främst i samband med målskytte som en diskussion om etik har aktualitet. Skyttesammanslutningarna har ett stort ansvar för det skytte som bedrivs i samband med målskjutning och jakt. Detta gäller inte minst ungdomars inställning till vapen i samband med den ungdomsverksamhet som bedrivs. Det är därför viktigt att sammanslutningarna värnar de grundläggande principer som vapenlagstiftningen vilar på. Det ligger i hela skytterörelsens intresse att det omgivande samhället fortsätter att acceptera målskytte och jakt och det är då viktigt att även etiska dimensioner förs in i kraven på sammanslutningarnas verksamhet. Att flertalet sammanslutningar som yttrat sig i enkäten själva ställer sig positiva till ett etiskt krav spelar självklart en stor roll för möjligheten att få genomslag för just denna typ av regelförändring. Enkätsvaren visar vidare på ett behov av tydligare regler så att de sammanslutningar som tänker ansöka om tillstånd har möjlighet att anpassa sin verksamhet till de krav som gäller. En ny reglering behöver alltså inte innebära försämrade möjligheter för nya sammanslutningar att godkännas. Tvärtom bör en ny reglering komma att innebära att fler sammanslutningar kan bli godkända. 43
Det skulle alltså finnas mycket att vinna på att införa ett etiskt krav på sammanslutningar. Nästa fråga blir då att precisera vad ett sådant krav närmare skulle innebära i praktiken. Närmare om ett etiskt krav Vad skulle då ett etiskt krav närmare kunna innebära? Syftet med skärpta krav på sammanslutningarna skulle vara att hålla jakt och målskytte fria från avarter, dvs. att motverka skytteverksamheter med inslag av oacceptabelt våld eller som ger associationer till våldskriminalitet. Sammanslutningarna har i enkätsvaren själva tagit upp exempel på avarter när det gäller utformningen av målen i målskytte. Det anses t.ex. som självklart att sammanslutningar som använder sig av måltavlor som är rasistiska, sexistiska eller föreställer barn inte skall få godkännas. Detsamma gäller sammanslutningar som vid målskytte använder levande eller döda djur som mål. Vi delar sammanslutningarnas synpunkter när det gäller utformningen av målen. Även med ett starkt kritiskt betraktelsesätt behöver det dock inte innebära att varje målskytte med måltavlor som har drag av människor skall anses oetiskt. Betydelsefullt är bl.a. det sammanhang skyttet förekommer i. T.ex. kan frivilligorganisationer inom försvaret ha berättigat behov av träning av målskytte mot människoliknande mål. En helhetsbedömning får göras i varje enskilt fall om skyttet kan anses etiskt godtagbart. Till vad som kan betraktas som vedertaget målskytte kan däremot enligt vår mening inte hänföras skytte som innehåller moment som byggs upp som realistiska överfallsscener där skytten skall bekämpa eller nedkämpa motståndare i form av människoliknande figurer. Sammanslutningar som ägnar sig åt sådant skytte bör således inte godkännas. I linje med detta bör skytteformer som motsvarar polisiära eller militära tjänsteskjutningar och som utövas av privatpersoner stävjas. 44