Norrländska Hembygdsbiblioteket. Hernösand

, Norrländska Hembygdsbiblioteket Hernösand

Moti(mer i 11lldra Kammaretl, N:o 123 1 11.0 /23. Af horr Fridtjuv Berg" om skrijvelse till ](ongl. Ma,j:t riirande åtgät'der f6r beredande af lämplig!lippfostran at minderåriga /iirb-rytare samt VlltWrtade och i sedligt a/seende försummade barn. Inom allt vidsträcktare kretsar synes man under senaste tiden hafva kommit till medvetande om den allvarsamma fam, som hotar vår samhullsordning genom den sedliga förvildningen hos en del at' det uppväxando 81ägtet. En oroväckande yttring af denna sedliga förvildning utgör det stora antulet unga förbrytare och framför allt den fortgående ökt~ingen af detta anlal. I Fångv rdsstyrclscns berlltte1aer finner man härom följande uppgifter: Å, Inkomna etraff:u:bctsl'&ngat under 20 är I ;\[anliga Q'I'inliga Summa. 1850 24 4 28 lr55 50 7 57 1860 125 29 154 1865 161 25 186 1870 199 26 225 1875 180 34 214 1880 233 18 251 Bil,. till Riks(?' Prot.':,1896. 1 Sa'flll. 2 A/d. 2 Bmld. 23 Hiift. (N:is 123-127.) 1 I

2 Motioner i Atulm Kammaren, N:o 123. Ä, Inkomna straltarbctsmngar under 20 lr :Manliga Q.iuliga Summa 1881 245 31 276 1882 264 29 293 1883 201 33 234 1884 206 29 235 1885 203 27 230 1886 182 26 208 1887 206 24 230 1888 158 23 181 1889 228 27 255 1890 197 25 222 1891 222 33 255 1892 219 27 246 1893 266 28 294 1894 286 29 315 Huru dess'1l unga straffllrbetafångnl' varit fördolado på de olika åldersklasserna framgår af följande ur samma berättolsor hemtadc uppgiftor: Ä, Straffarbehflngar inkomna vid fylda. I I I I 14 l>- 1å år 16 ir Ill>- 18 l>- 19 Ar Summa 18S1 - ' 20 43 6S 65 SO 276 1882 3 22 52 47 77 92 293 1883-15 33 54 46 S6 234 1884-9 32 53 61 80 235 18S5-19 23 4S 56 S4 230 18S6-18 25 53 36 76 208 1887-24 42 59 52 53 230 1888-14 27 43 35 62 181 1889 2 18 28 59 72 76 255 1890 l 12 30 46 62 71 222 1891 2 12 37 55 69 80 255 1892-13 40 53 58 82 246 1893 l 19 48 60 81 85 294 1894-30 52 62 75 96 315

:J[ONOtlC'l' i Andra Kammam" N:o 123. 3 Dessa uppgifter visa, att antalet af uti vårt land till straffarbete dömda unga forbrytare för nilrvarande i det hela taget synes vara i stigande. På samma sorgliga f6reteelse häntyder ock kriminalstatistiken inom nästau alla andra land. Så i Tyskland, Österrike, Ungarll, Frankrike, Italien, IIoIland, Danmark och Norge m. fl. (8e härom bland annat.die Bchandlung jugendlicher Verbrecher und verwahtloster Kinder. af d,r H. Appelius, nbcr die Behandlung der verbrecherisohen und arg verwahrloston Jugend in Österreich. af prof. Alois Zucker,.Betrenkning fra Kommissionen angående Statstilsyn med Borneop<1rage1sell" Köpenhamn 1895, samt Udkast til Lov om smdelig forkomne og vanvyrdede Borns Behandling med Motiver. af d:r B. Getz, Kristiania 1892). Om det vid bedtimandet af statistiska uppgifter i nllmi!nhet Ur af vigt, att man ej läter förleda sig tilt förhastade slutsatser, så gäller detta vnrsamhetsliud visserligen i allra högsta grad på det kriminalatntistiskn området. Antalet dtalade förbrytelser stär helt visst icke i något konstnnt förhällande till antalet verkligen begångna förbrytelser, utan det beror derjemte i högst väsentlig mån af andra omständigheter: dels nf de tid efter annan vidtagna förändringarna i strafflagstiftllingcn och i rättsskipningens organisation, dels af den större eller mindre stränghet, hvarmed malsegande och dklagaremagt under olika tider och på olika orter finna sig bom beifra de af minderåriga forbrytare begångna lngöfverträdelserna. Att af den nu tillgilngliga kriminalstatiatiken vilja sluta sig till ett växande sedligt fördert skulle vara så mycket mera obetänksamt, som ju brottsligheten icke får bedömas blott efter lagöfvertrlldelsernas antal, utan ufven efter deras att, d. u. efter den störro eller mindre ondska och råhet, hvaraf de Uro ett uttryck. Och!tfven om man finge antaga, att en tiuviixt i antalet beifrade förbrytelser utvisade en tillväxt i antalet verkligen begångna sådana, och denna sellare on tillväxt i brottslighet, så vore harmed naturligtvis ingalunda bevisadt, att nationens sedlign nivå i det hela skulle befinna sig i sjunkande. Förbrytarcbcfolkningen inom en nation utgör ju i alla fall endast ett mindretal, och dess tiub!\kagång i moraliskt ufseende kunde mångfaldigt uppvägns af en samtidigt härmed fortgående sedlig förbättring hos det stora Hertalet. Med allt erkllunande härar står det likväl fast, att de statistiska uppgifterna synas tyda på en tilltagande brottslighet hos ungdomen inom nllstan alla land. Lcmnas de sålunda gifna antydningarna obeaktade, så Ur fara vltrdt, att den sedliga forvildning, hvnri lagöfvertrrdelsema halva

4 Motioner i Andra Kammaren, lt.:q 123. 81n upprinnelse, kommer att sprida sig till allt vidstrucktare krotsar af det uppväxaude slligtet, hvaraf foljdcn måste blifva, att fn\mtidcns mcnsklighet sjnnker ned till en lägre moralisk ståndpunkt tin den. hvarpå nutidons befinner sig. Det har under sådana förhållanden varit helt naturligt, att frågan om brottsligheten bland de minderåriga uuder den senaste manslhdern tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i främsta rummet gifvetvis inom de kretsar, 80m af denna fråga omedelbart beröras, nomligen å ena sidnn kriminalisterna, fi. andra sidan skolmännen, framför allt folkskolamunnen. Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröf. ning torde vara den bland dem vunna erfarenheten om fångelselifvets förderfiiga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hafva do kommit till insigt derom, att förbrytare, hvilka ännu befinna sig i barndoms- eller öfvergångsäldero, ioke hafva sin rätta plats i ftingelset, samt att de ofta utgä ur detta vida Sämre än de gingo der in. Eolkskolemännen åter hafva under sin dagliga verksamhet varit i tilltdlle att steg för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de kullor, hvaru1' det hemtar sin nuting. De hafva dessutom haft flera särskildt tvingande anledningar att med lifligaste intre88e omfatta. denna fråga. De unga lagöfvcrtrildarllo hafva nemiigen så godt som undantagslöst framgått ur kretsen af dessa vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom sina skolförsummelser och sitt dåliga uppförande bereda läraren de bittraste bekymmer och i hög grad neutralisera honom i hans arbete. Ofta är det just efter dessa barns beteende, 80m allmänheten bildar sig sina förestiillningar om folkskolans uppfostrande verksamhet, hvadan omdömena hurom icke kullull blifva annat än vilseledande och orättfärdiga. Härtill kommer, att barn af ifrågavarande slag naturligtvis måste utöfva en i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater, hvndan deras tvungna samvaro med välartade barn innebär en upprörande orättvisa så vill mot dessa som mot deras f6räldrar. Af nu antydda skäl har lllmpligaate behandlingen af minderåriga förbrytare och vanartade barn allt mer blifvit en brll.nnande fråga bland tänkande kriminalister och skolmän samt tlfriga för social-etiska och social-pedagogiska spörsmål intresserade personer. Sil i utlandet; så äfven hos oss. Sverige har, som bekant, med afseende pö. strafliagstiftningens och fångvårdsviisolldets reform i allmanhet hållit sig i fritmsta ledet bland Europas

llfoti01te1 i A1Ulm Kammanm, N:o 123. nationer. Redan tidigt hafva -\'åra kriminalister haft uppmärksamheten fastad vid nödvändigheten nf att söka hämma förbrytarebefolkningeus fortgående rekrytering på grund af ständig tillströmning ntaf unga brottslingar, och sedan lång tid tillbaka har fångvär<1sstyrelsen i sina berättelacr år efter år påpekat den fara, som häl' hotar. 'fidigt hafva ock från uppfostrarnas sida starka röster höjt sig för det ondas förebyggande och hämmande genom de vanartade och brottsliga barnens hunvisande till enkom för dem upprättade räddnings- oeh föl'buttringshem. Uttalanden i denna l'igtning hafva tid efter annan fmmkommit inom skolprcssen samt från folkskole lärareforeningarna i olika delar nf vårt land, särskildt frän hufvudstadens} och under de senaste åren har centralstyrelsen for Sveriges allmiinna folkskolelärnreforening for frågans utredning genom trenne för ändamålet ut Sända. resestipendiater inhemtnt underrättelser om de -anstalter af ifrågavarande art, som finnas så vill i vårt eget land som i Norge} Danmark, Skottland och England. Af åtskilliga tecken att d(jma synes äfven den stora al1milnhetens intresse nu mera vara väckt för denna betydelsefulla augelägenhet. De berättelser, som pressen under seutlste tiden gång på gång haft att meddela om våldsdåd, för(jfvade af minderäriga, samt om formliga förbrytare Iigor, bestående af halfvux6n ungdom, hafva inom allt vidstr'dcktaro kretsar bragt det medvetandet till lif, att samhället har låtit en svår försummelse komma sig till last, och att denua forsummelse måste i möjligaste mån godtgöras, oeh detta med suaraste, så vida vi ej med visshet skola gå en mörk framtid till mötes. Att en förbilttring är möjlig, derorn harva vi lyckligtvis ett ovedersiigligt bevis. Det fins i Europa verkligen ett enda rike, 80m på detta område skiljer sig frän de öfriga oeh kan förete en statistik med ål' för år sjunkande brottslighet hos do minderåriga samt med doraf i sinom tid följ anda minskad brottslighet äfven ho/:! de vuxna. Det är det britiska. Följande uppgifter rörande förbryture i Englund ooh Wales synas i detta hänseende mycket talande:

6 Motilitler i Åt/dm Kammaren, N:o 12S, Ä, }t'örbr}'tnrc linder 16 åriilfvcr 16 år Ä, Förbrytare under 16 år MI'er lg nr I I 1861 8,801 103,343 1878* (4,384) (86,383) 1862 8,349 ]]7,126 1879 6,810 165,843 1863 8,459 121,068 1880 5,579 160,684 1864 8,857 ]]8,149 1881 5,483 173,723 1865 9,640 ]]6,398 1882 5,700 175,360 1866 9,356 ]]4,935 1883 5,275 172,239 1867.9,63] 121,767 1884 4,879 171,588 1868 10,Q79 133,078 1885 4,813 158,096 1869 10,314 146,940 1886 4,924 165,952 1870 9,998 147,225 1887 4,842 158,517 1871 8,977 140,127 1888 5,065 165,952 1872 9,363 137,710 1889 4,366 158,517 1873 9,359 146,054 1890 3,872 150,780 1874 8,943 148,837 1891 3,855 147,691 1875 7,212 154,276 1892 4,036 156,589 1876 7,138 167,160 1893 2,924 148,538 1877 7,582 168,074 I Af denna tabell framgltr, att antalet yngre förbrytare var i stigande till och med år 1869, men att det sedan dess befinner sig i ett nästan oafldtligt sjunkande, samt att verkningarna af detta sjunkande från och med år 1883 visat sig i ett fortgående sjunkande ufven af antalet äldre forbl'ytare. Hufvudorsaken till detta miirkliga förhållande är lätt funnen. Den ligger deruti, att staten allt sedan 1850- och ISGO-talen kraftigt tagit saken om hand. Den hal' genom sin lagstiftning föreskrifvit _tvångsuppfostran.. för sådana, som häraf Uro i bohof: för de minderåriga brottslingarna i fdrbättringshem (Reformatol'Y Sohool Aota 1854 ooh 1866), för de vagabonderande och vanartade barnen i räddningshem och dermed beslligtade anstnlter (Industrinl School Acts 1857, 1861 och 1866) Eternentnry Education Acts 18'70 och 1876 samt Industrial School Amendment Act 1880). Den har vidare genom storartade anslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning och anordnas på för ~ndamålet liimpligt sätt, och den hul' slutligen under- Endast för ena halffiret; för dct andra saknas nppgifter.

Motioner i Andra Kammarell, N:o 123. 7 kastat dem en sakkunnig och noggrann inspektio'l. Enligt den SGnast ut gifna. inspektiollsberättelscll fuonos under 1894 i Storbritannien icke mindre än 227 a.f staten underswdda. anstalter af förevarande slag: 50 jorbtittrulgshem (Reformatory Schools), 141 rncidningshem. (Industrini Schools), 14 skol karehem (Truant 80hools), och 22 t'åddningsskolor (Day Industrial SchooI8). Af dessa inrymde förbll.ttringshemmon 5,587 gossar och flickor, räddningshemmen och skolkarebemmen 24,683 samt räddningsskolorna 3,~UiL För bättring8hemmens samlade utgifter uppgingo till 109,874 pund sterl. 11 s. 6 d., räddnings- och skolkarehemmens till 865,775 pund 8001'1. 15 s. I) d. och räddningsskolornas till 29,85~ pund ster!. 7 s. l d. Statsbidraget utgjorde för det första slaget af anstalter 72,676 pund sterl. 12 s. 9 d., för det andra 196,222 pund sterl. 4 s.3 d. och för det tredje 7,712 pund sterl. 13 8. 2 d. Sådana uppoffringar för ett dylikt ändamål betraktas i Storbritannien såsom en synnerligen god statshushållning; härom äro alla partier der ense, de konservative lika väl som de liberale. Att äfven i vårt land ett ganska stort antal ftrbättrings- och ritdd ningsaostalter är af nöden, derom lär ingen sakförståndig kunna hysa något tvifvel. I fråga om förbättringshemmen lir bebofvet uttryckligen erklludt i nu gällande straffiags kap. 5 ] l hvilken bemyndigar domstol att rörande brottsligt barn efter omständigheterna fljrordna, att det )af för äldrar eller annan, under hvars vard och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skan eller i allmän uppfostringsanstalt insattas, om tillgdng de1"till finnes). I öfverensstämmelse härmed bruka ock minderåriga brottslingar domas till intagning i den med statsmedel understödda åkerbrukskolonien på Hall. Huru otillräoklig denna för ändamålet är, framgår emellertid tydligt af det klinda förhållandet, att för närvarande ensamt inom hufvudstaden gå en hel del gossar, som blifvit )dömda till Halb, men af brist på plats ej kunna komma in. Under tiden kunna de strafflöst förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga päfljljden blir nemiigen den, att de fljr andra, tredje eller fjerde gången dömas till Hall, utan att dock der vinna inträde. Hvilken uppfattning af samhällets magt och myndighet J som dylika barn komma att erhålla och bland sina kamrater utbreda, det låter lätt tänka sig. De fljrbiitlrings. och räddningshem, som utan swd af statsbidrag blifvit upprättade på olika orter i vårt land (Lindgreuska trasskolan i Stockholm, Riiddningsinstitutet i Råby, Räddningsinstitutet på Hisingen, Hallauds läns

8 ]J[Q!i(mer i Andra Kammaren, N:Q 123. l'ildrlningshem på Mäshult, Räddningshemmet Margretelun<l vid J~idköpillg, Fröbergska. stiftelsen vid Kalmar m. fl.), borätt.iga till den förhoppning, att man hos så väl enskilda personer som kommuner och landsting har att påräkna en stor offervillighet for anstalter med detta syfte, samt att ett tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå, så vida nemiigen staten Urven hos oss trädde emellan dels genom beviljando af anslag, dols genom vidtl.lgnllde af de lagstiftningsätgärder, som kunna för alldamlhct anses erforderliga. Då det emellertid synes mig gifvet, att inga mera ingripande boslut i JlU antydda rigtning kunna af Riksdagen fattas, innan densamma varit i tilltålle att på grund af omsorgsfull undersökning bilda sig en klar f'ö\'eställning om hvad i snken kan och bör göras, får jag härmed hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!' Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga forslag om åtgärder föl' beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytal'o samt vanartade och i sedligt afseendc försummade barn. Stockholm den 28 januati 1896. I motionens' syfte instämma: li" l ridtjuv Btr!!. J. Persson. C. G. 1'1101'. Johannes Svensson. J. Lindgren, A. F. Broström, Lars Eriksson. E. A. Zotterman. Joh. E1. Nordin. E. Norman. J. A. Fjallbrick. O. Walter. Joh. Johansson, Stockh. Afagnus Höjer. Edvard Wavrinsky, Gustaf E1icsson. Sl.Icn Palme. P. Norbe'rg. David Berfjsbrlim. W. StY"lander, Gm t WaUis. C. J. Hammarström.

MOtiQtlt) i Andra Kamtl fretl/' N:o 124. 9 N,o 124. Af herr J. Andersson i Öh,,!o p, om skri/ve/se till Kong/. MaJ.'t angdende a/gäld /1'dn J' da/s6ndringar. Slisom en följd af förändrade lagstif~gs. och skatteförhållanden hafva s. k. litgenhetsinnehafyare eller egare af n hemman afsöndrade mindre jordlotter blifvit rursatta i den svåra stälin gen, att de i flera fall nu få utgöra duhbl. utskylder. När den årliga afgälden Yid afsöndringens beviljande besti1mdes, afsåg denna otvifvelaktigt att motsvara alla ptamhemmanets skatter och utskylder, och sattes jemfisrelsevis tillrltckligt hög. De fisrändrade förhållandena hafva emellertid medfört att, oaktadt den sålunda bestämda årliga afgl1lden till stamhemmansegaren erlllgges, får IUgenhetsinnehafvaren sjelf utgöra en del af hemmanets onera och erhäller ingen afkortning for de lindringar, som hemmansinnehafvaren i form afgrundskatteafskrifning tillgodonjuter. Denna obillighet och oruth-isa mot de mindre jordlottsegarne förefaller mig vara at beskaffenhet, att en förändring och rättelse härutinnan är af bebofvet högeligen påkallad. Men dt förhållandena flerstädes kunlla vara olika och det således icke lir möjligt att utan föregående utredning framkomma med något bestiimdt förslag till ri:l.ttelse i berörda hänseende, tillåter jag mig rureslå, att Riksdagen ville i skrifvelse till KongL Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och föl' Riksdagen framlägga fol'slag till sådan förändrad lagstiftning, att egal'e af med full eganderiitt afsöndrad jord icke må varda betungade med högre årlig afglild till stamhemmanet än i forhållande till detsamma ålig. gande utskylder. Stockholm den 27 januari 1896. Jöns Andersson. Bih. till Riksd. Prot. 1896. 1 Saml. fl Ald. 2 Ulld. 23 Häll. 2

10 N.o 125. Af herr J. Andersson i Ö'l"storp, o'" tillägg till 35 ock 53 i lagen angående 1i19Ttållningsbes/;('irets utgörande pt11an. det aen 23 oktober 1891, Vid sistlidne riksdag vtl.cktes af C. H. "\Vittsell m. fl. en motion om tillägg till 35 och 53 i lagen angå nde väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, afse~. de införande af lagbestämd rätt för vid vägsyn biträdande niimndemfin att af vägkassans medel åtnjuta lämpligt dagarfvode och resekostnadsersäthjing. Denna framställning blef emelle~id på anfårda grunder af lagutskottet afstyrkt, och Riksdagen godkände denna utskottets hemställan. De skäl, som i utlåtandet hufvudsakligcn anföj!4es J voro: dels att 1734 års lag fore Bkrifvit SKyldighet för nämndemän att deltaga i vägayn, dels Dok att den nya väglagen genom ifrågavarande stidgande i 35 icke ålagt nämnden något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut varit i lag stadgadt, samt slutligen att ersättning till nämndemannen för utförande af det uppd.rng, som enligt förstnämnda lag till dem ~mnats, icke varit medgifven. Beaktande den betydelse, dessf\.1f skäl må anses ega, kan jag doc~ ej tinna annat än att frågan om rätt fbr nämndemän att erhålla ersättmng for bitr'åde med vägsyn är af forhlllandena påkallad; och den åsigten, att ersättning till nämndemän för vtt;syn icke varit i 1734 års lag medgifven) eller att nämndemansbefattji;ingen såsom hufvudsakligen till sin

Motioller i AlItlra Kammc!en, 1.\':0 126. 11 karakter ett förtroendeuppdrag, skulle utgöra något giltigt hinder för en lagförändring i det antydda syftet, förefall' r mig mycket t\'ifvelaktigt. Helt visst har iifven lagstiftningen på senare.den gått i den efter min uppfattning goda rigtningen, att icke allenas närondemansbefattningen i flera fall utan jemväl andra förtroendeuppdrag, er de utförts, blifvit tillerkända sl1xäl dagarf'v"ode som reseersättning äfven 'om sådant från äldre tider icke ifrågakommit eller ansetts hehöfligt. Vid tiden llli.rmast före 1872 vo:cl endast hesutne åboar och hemman segare valberättigade och valbara 'lut nlimndemansval, och den valde yar under den tid befattningen innehades tillförsäkrad åtskilliga $. k. privilegier eller rättigheter, såsom exempeh' s frihet från utgörande af skjutsskyldigheten. Denna jemte andra förmåner utgjorde, i synnerhet der skjutsskyldighetens fullgörande var ett svårt onus, en icke oväsentlig ersättning till nämndemannen för de skjutsar, llfln måste bestå sig vid vitgsyner och andra resor, som af sysslan pilkallades. Således äf,-en om ingen direl..-t ersättning tillkom nämndemännen f6r det pä den tiden ringa besvaret att biträda yid vägsyn å några fä. mil landlj\ägar, så utgjorde dock den indirekta godtgörelsen ett icke obetydligt ersättningsbelopp i forhållande till besvärets storlek. Efter det kongl. f6rordningen den 19 juli 1872 blifvit gällande, är nu mera en hvar i kommunens allmänna angeliigenheter röstberättigad, inom valkretsen bosatt mnn, som är 25 år garpmal, valbar till nämndeman,oeh det kan inträffa, att en person, som ej l.t~r egna hästar att tillgå, blifver utsedd till nämndeman för koromtmen el~r valkretsen. Huru uppoffrande och kostsamt för honom fullgörandet af et erhållna uppdraget skall blifva är lätt att inse, då ingen ersättning för,l'ägsynebesvllret under någon form nu är medgifven. Tager man Yidare i betraktande ökningen af det bes,:,är, som geno~ nya v~lagens ~llämp~ing. och deraf f6ranle.~da '-ägdelnrngar måste blllva en f6ljd, nemligen ett fördubbladt sntal vugar att besigtiga, då t6refaller det, som om niimndemansbefattningen vore ett mindre angenämt men ganska kostsamt förtroendoupp<lrag att fullgöra. Då det emellertid ansetts vara i ;vägtrafikanterg och Yäghållningsdistriktets intresse behöfl.igt, samt för allmänna n'igarnes vidmagthållande och förb1ittring nödigt, att Yiigsyn årlig~p hälles, b(l;l' det väl [lfven vara vägbåuoingsdistriktets oafvisliga skyldighet att af vligknssans medel skäligen ersätta biträdande nämndemännen f61' cl'erae med vllgsynebesvärets fullgurande förenade kostnader. Jag tillåter mig t6r den skull vörd~mt anhålla, att Riksuagen för sin <1el "ille besluta ett tillägg till 35 i lag~m angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 18!h af följande lydelse:

J2 MotiQllet i Åtldra Kammaren. N:o 126. Nämndeman, som biträder vid vägayn, tillgodonjuter dagarf\-ode enligt 5 klassen i gullande resereglemente samt skjutsersättning berl1k.nad efter lega för cn hlist för hvarje kilometer väg, 80m besigtigats; samt ett nytt moment till 53 i samma lag så lydande: vägsyniugskostnader. Stockholm den 27 januari 1896. JötlS A.tldersscm. N,o 126. Af herr J. Sjöberg, 6111 skdjvelse till Kongl. Maj:t angdc>ldr «lldr'inb i beslammelsema om transport af gods å slatens ierm;cigar. Mycket har under senare tider åtgjorts från så väl statsmagternns som enskilda nykterbetsviinners sida för befrilmjande af nykterhet och sedlighet. Men ännu llterstb.r mycket att göra, innan det eftersträfvade m,\ let uppnåtts; och det måste för rinnande derar vara en h,-ars skyldighet att i sin mån bidraga till minskande af rusdryckers missbrukande. Förbudet mot försäljning nf.spirituösa drycker vid gästgif,'erierna å landsbygden val' utan tvirvel en ror de verksammaste åtgiirder, som i antydda rigtningen blifvit vidtagna; och förhållandena betrjffande nykterhet och sedlighet hafva i allmänhet sentligt förändrats till det bättre, der i följd af omförmälda försitljnings ttigheters indragning tillgång till spiri. tuösa drycker flirsvårats. I de akter af landet åter, i hvilka jernvägar finnas ooh dit således spirituosa huru små qvtllltiteter som helst på reqvisition fråu spritförsilljuingsst lena i städerna kuuna afaäudas, fortfar deremat superiet i lika hög g. d som förut. Till förekommande deraf

Moticmnr i Anclra Kam laren, N:o 127. 13 gif\'e8, så vidt jag f"orstår, ingen annan tväg, än att forbud utfiirdas tör statens jernvägar att till befordran m ~taga spirituösn drycker i mindre partier. Ett sådant COrbud sknllo, der ro är jag öfvertygad, bidraga till superiets minskande yida mera än många andra af de förslag, som i enahanda syfte blifvit eller kunna blifva frthnstälda. På grund häraf får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om såwin lindring i nu gällande tdreskrifter om transport af gods A statens jornviigar, att spirituösa drycker i mindre qvantitet Uu 50 liter icke få å dessa jernvägar emottagas för trallbport såsom il eller fraktgods. Stockholm den 28 januari 1896, ~ W.' Bengtsson., I motionens syfte instämmer: Joh. Sj6herg. N.o 127. Af herr J. Sjöberg, om s if/.'else till KOflgl. Maj:t angående ändring i kongl. k gö-relsen angåejjdc tid, inom hoilken kartor och ski/tshatullingar skola af ordförallde i egodelningsrätt dterstduas till landtmlitare m. 111., den 10 maj 1867. Genom kongl. kungörelsen af den O maj 1867 hul' blifvit bestämd dels viss tid, inom hvilken egodelnings:$tts ordförande skall till landtmätare återstulla kartor ooh handlingar jerite utslag, angåonde sådana frågor, som omnämnas i 125 af stadgan o skiftesverket, samt dels viss tid, Bi/~. till Riksd. Prat. 1896. 1 Saml. 2 A/d. Band. 23 Häjt. 3

14 Motioner i Andra Kammaren, NOQ 127. inom h'rilken egodelningsl'ätts ordf~rande skall till skiftesmannen återställa kartor och handlingar, 80m af egodcluingsrhtten blifvit faststhlda. Deromot saknas bestämmelse om, inom hvilken tid egodelningsrätts ordförando btlr återställa kartor och handlingar till skiftesmannen i det fall, da nf slutad förrättning blifvit öfverklagad och pröfvats af egodelningsfätten. Och då, enligt hyad erfarenheten visat, det flera gånger intruffat, att i sist omförmäld,l. fall kartor och handlingar ioke pli flora männder, ja åratal, eftor det egodelningsrättens utslag vunnit laga kraft, återstälts af egodelningsrätts ordförande till förrättningsmannen sumt att handlingarna, då do slutligen kommit i6rrättningsmanuen tillhanda, ej åttoljts nf egodelningsrattens utslag, genom hvilka omständigheter förrättningens slutliga fullbordaude blifvit betydligt fördröjd, till stort men för jordegarne, hvilka sjelfva behöfva det dem tillshlida utslaget för att kontrahera, det förrättningsmannen vid!orrättningens!ornyade handläggning följer deri meddelade föreskrifter, sä fur jag härmed vördsamt anhålla, att Riksdagen måtte besluta aflåtandet nf en under dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kong!. Maj:t måtte bestämma viss tid, inom hvilken egodelningsrätts ordförande skall till skiftesmannen återställa kartor och handlingar, sedan egodelningsrätt meddelat utslag lulgående afslutad och o/verk/agad landt~ ml1teriförriittning; och att nämnda handlingar vid återstiillandet skola åtföljas af ett exemplar af egodelningsrättens utslag i urelldet, utan lösen. Stockholm den 28 januari lsd6. Joh. 8j6berg. ::Itoekholn,. t'l ci<t P. l'almquist.! A.kti~bo1a(:. II3ll6

Motioner i Första KammareIJ, N:o 19, 17 Slutligen: hvilken tidpunkt kan vara gynsammare att genomföra denna reform än just den närvarande, som med en å den allmänna penningmarknaden exceptionelt låg räntefot och öfverflöd Pl~ penningar erbjuder oss det bästa tillfulle att erhålla billigaste kapital. Försumma vi llu att begagna oss häraf, så. kan det komma en tid, då reformen tvingar sig frnm under vida ogynsammare forhåjlanden. :Med stöd af hvad jag här aufort far jag vördsamt hemställa, att Riksdagen ville uti nnderdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att KongI. Maj:t täcktes låta verkstihla en omfattande revision af v:'l.r nuvarande hypoteksinstitulion och i sammanhmlg hiirmcd tnga i öfvel.' viigandc, hurnvida icke genom förud<1l-ude bestämmelser angii.ende vår jordbrukskredit minskning i jol'dbrukslåneriint.an ml~ kunna åstndkommas, samt till Riksdagen inkomma med det (6rslag, 80m ur berörda. u/redning kan roraniedas. Stockholm den 27 januari 1896. C. 1'. aj' Btu e-u. Bill. till JUksd. PrOf. J896. 1 Saml. :1 A/d. J Bmul. 7 ljärl.

18 Motiom'r i FiJr.~[a KIlIJlIJuu"m, N:o 20. N:o 20. Af hen Rudebeck, om fdm'betande ((f jö1'sla,q till inrättande 0/ allmiinna uppjostl'in,9sfulstalter (ih' minderliriga brottslingar. Ett lika obestridligt som sorgligt förhållande är, ull nnt~'llet mindertu'igc brottslingar i vårt land årligen ukas. Förhnndling3rDn vid domstolarne icke blott i stad IIt~'ln ock å landet visa detta, och predikanterlln vid våm fiingelser hafva liinge i sinn cmbetsberiittelser framhållit dcnnn erfarenhet. Den bekräftas ock med tnlande siffror af de statistiskl;\ uppgifterna. Nödvändigheten af att något göres i denna bekymmersamma frilga, hvars betydelse för visso ingen kun jäfvfi, ligger såjedes i öppen dag. StrnlTlngcll stadgar, i fråga om brott. af minderårig, i 5 kap. l.'\ft gerning, som eljest är straffbar, vnre (med undantag af i 2 an~ gifyet fall) strufl1ös om den begås af barn innan det fylt femton {Lr, men lag<?n bcst~immer på samma gång, att domstolen eger förordna, att barnet sknl1 3gas i hemmet eller insiitt~'ls i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång dertill finnes. Att bestraffningen '-lgaj oarsedt de många svårigheter 80m vid den möter, siilbll länder till den brottsliges verkliga förbiittring, iir af Aero skål lätt iosedt, och det end:\ medel till verklig räddning för framtiden iir den brottsliges intngnndc å. uppfostringsanstalt. Men tyvärr högst ringa iir tillg{mgen till detta medels anlitande. Der fiones egentligen blott en sådan ansta.}t i v{trt land, nemligen den å Hall, och uppenbart ii.r, utt den icke kro fyl1n, det. sorgligt, stora. behofvet. Det lärer icke kunna emottugas mer ii,u 175 elever, och rör den skull blifva många der till intagning anmiilda mottagna först efter en lang, med farlig.t följder förenad väntan. Ännu flere blifvn icke anmälda, då under hand kännedom vunnits om att plats der icke finnes.

Motioner i Yorsta KammarNI, N:o 20. 19 Man måste således säga, att lagens anvisning till de unga brottslingarnes behandling i de flesta fall icke kan följas, och betydelsen af detta bekymmcrsanllnn f~rbu.llande skönjes äfven då samma unga brottsling mången gång inom kort tid åter står tilltalad och så åter, till dess huns ungdom ej mer utgör hinder för hans inneslutande i fängelse. Med tanke på. huru annorlunda det kunnat vura, om den unge brottslingen efter sitt torsta. fall blifvit intagen å en uppfostringsanstalt och att han på så slitt kunnat bevaras åt samhiillet, träder behofvet och nödvändigheten af ett utsträckt ordnadt förbättringsvltsende tydligt fram, och det är icko nog med att något härutinnan göres j hvad som skall göras bör göras snart. Att anordnandet af ett sådant förbättringsväsende bör vidtagus frun statens sidu, synes ock vara obestridligt. Hvad som på. enskild våg eller af kommuner kan härutinnan åstadkommas blifver icke till fyllest eller tillfredsställande. Här gäller det ock obestridligen ett statsintresse, och detta af den mest allvarliga och vigtiga betydelse. Det gäller att söka be"ara och återgifva ttt samhället en ungdom, som eljest går torlorad får all tid. Naturligt är, utt härmed folja kostnader för staten, moll det kan icke motsägas, att här om någonsin fonjenar målet vin uppoffringen, då vinsten äl så många samhällsrnedlemmnrs räddning från mornlisk undergång. En omfattande utredning af frågan erfordras naturligen, innan ett Iörshtg kan framläggas, och tydligt ilr, att en sådan utredning bäst kun åj,itadkojnjnas genom Kongl. Maj:t. Då. jag vågar vara. öfvertygnd om att den frå.ga, jag nu t.illåtit mig framliigga till bedömande, skall erkännas vara beaktansvärd, får jag vördsamt föl'esm, att Riksdagen ville beslut..'t att i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täckte. lilta llppsätta och för Riksdagen framlägga förslag till inrättande af allmiinnn uppfostringsanstalter för minder :\riga brottsliugar. Stockholm den 25 januari l89g. G. li11d,beck.

STOCKnOL~I. IS'\.-\C MARCUS' IJOKTRYCXER1 AKT1EBOLAG, 1890