DET NYA TESTAMENTETS UPPKOMST Rom år 64 e Kr var en praktfull stad. Den var medelpunkten i ett av historiens mäktigaste kejsardömen, som sträckte sig från England till Eufrat. Den förste kejsaren, Augustus, som regerade vid den tiden för Jesu födelse skröt med att han hade funnit Rom som en tegelstad och lämnat den som en marmorstad. De följande kejsarna tävlade med varandra i att pryda den eviga staden med enorma byggnadsverk, vilkas ruiner fortfarande gör turisterna imponerade och förtjusta. 64 e Kr var det år då den stora branden svepte genom stadens slumområden som ett inferno. På tronen satt en halvt vansinnig kejsare vid namn Nero, en man som ansåg sig själv vara en stor konstnär, en man som föga brydde sig om hur befolkningen fick lida så länge som han själv fick medel att fullborda sina storslagna planer att pryda staden som ett evigt monument över sitt namn. När ryktena pekade ut kejsaren själv som mordbrännaren, försökte han listigt att skjuta skulden på någon annan. Bland de nya religionerna i huvudstaden fanns en redan impopulär grupp som kallades kristna en perfekt syndabock. Arresteringar gjordes snabbt och Nero erbjöd tjänstvilligt sin egen stadion för den grymma tortyr som följde. Tacitus, en romersk historieskrivare, skrev följande:. Några syddes in i hudar av vilda djur och slets i bitar av hundar, andra spikades fast på kors och brändes för att lysa upp natten när dagsljuset hade flytt Fastän de var brottslingar som förtjänade det strängaste straff, så väcktes ändå en känsla av medlidande, eftersom de dödades inte för det allmännas bästa utan för att släcka vreden hos en enskild människa. Kort efter denna fruktansvärda tid skrev Markus, som ville bevara berättelserna om kyrkans marterade ledare, en liten bok som vi känner till under namnet Evangelium enligt Markus. Markus huvudsyfte var att skriva ned Kristi mäktiga gärningar, som han så ofta hört Petrus och de andra berätta om. Det var ungefär tio eller femton år senare som Matteus och sedan Lukas skrev sina evangelier. I sina uppteckningar tog de med nästan allt som Markus hade skrivit samt ytterligare viktiga fakta som belyste Jesu liv och lärdomar. Evangelium enligt Johannes kom ännu senare ( mellan 90 och 100 e Kr ) och är därmed en av de sista böckerna i Nya testamentet som skrevs. Varför dröjde det så länge innan de skrev? Det kan ha funnits flera goda skäl, till exempel (1) den brådskande missionärsverksamheten som hindrade dem från att skriva, (2) det tillräckliga muntliga budskapet som man fortfarande kunde lyssna till från dem som hade känt Jesus per- Sonligen, och (3) tron på att Kristi andra ankomst var nära. Uppenbarligen skulle det inte behövas någon skriftlig uppteckning när den skedde En del hade oroat sig över evangeliernas tillförlitlighet, eftersom de skrevs så sent. Litade författarna helt enkelt på sitt minne beträffande de ord och händelser de upptecknade? Kunde Jesu historia vid det laget ha blivit förvrängd och uppförstorad? Detta blir ett mindre problem när man får veta att bibelforskare tror att evangeliernas författare fick en stor del av sina uppgifter från tidigare skrifter förutom från pålitliga muntliga källor. I sin inledning vittnar Lukas om detta, när han nämner att många andra hade skrivit om Kristus före honom ( Lukas 1:1-4 ).
Papias, biskop i Hierapolis i främre Asien i början av 100-talet, har gett oss detta förbryllande uttalande: Matteus upptecknade det Jesus sade på hebreiska och var och en tolkade det efter bästa förmåga. Man frestas att tolka detta som att Matteus var de tolvs historieskrivare och förde en dagbok som användes av senare författare. Papias menar kanske ett förevangeliskt dokument, som forskarna betecknar med bokstaven Q, vilken står för det tyska ordet Quelle, som betyder källa. Forskarna har funnit att Matteus och Lukas har en stor mängd av Jesu lärdomar gemensamt. De hävdar att Q är källan som båda använde för detta material. (Det finns emellertid andra mycket korrekta säkra källor som stöder bibelns sanningshalt. Professor Brittmari Näslund, Uppsala, Religionshistoriker antyder att vissa sentida källor är rimliga att hänskjuta till klassen bevis för Jesu liv och mission. Detta gjort i TV-programmet Debatt, 2006.) Fastän evangelierna står först var de inte de böcker i Nya testamentet som skrevs först. Efter Kristi död och uppståndelse började apostlarna med förvånansvärd energi att sprida evangelium över hela medelhavsområdet. Lukas skrev en kort historia om dessa intressanta förehavanden, som kallas Apostlagärningarna. Evangelierna berättar om hur apostlarnas förtvivlan vid korsfästelsen snabbt skingrades när de såg och rörde vid sin uppståndne Messias öppna sår. Uppeldade av entusiasm och anförtrodda Frälsarens gudomliga befallning att gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat ( Markus 16:15 ) spred apostlarna ivrigt de goda nyheterna. Traditionen säger att de spred sig åt alla håll: Man tror att Tomas gick så långt österut som till Indien, Filippus arbetade i Egypten, Paulus for till Främre Asien och Grekland och Petrus undervisade i Palestina och på platser väster därom. Ingenting kunde jämställas med deras predikningar. Petrus trotsiga svar karaktäriserade deras inställning: Om det är rätt inför Gud att vi hörsammar eder mer än Gud, därom må ni själva döma; vi för vår del kunna inte underlåta att tala om vad vi hava sett och hört. (Apg 4:19-20) Apostlagärningarna handlar huvudsakligen om aposteln Paulus missionsresor. Han var en av de modigaste kristna. Under loppet av sitt missionsarbete skrev Paulus många brev för att lösa lokala problem som uppstod i kyrkorna. Dessa brev var de första av våra nytestamentliga böcker som skrevs och de författades mellan åren 50 och 64 e Kr. Paulus hade fått utbildning som Judisk rabbi före sin underbara omvändelse till kristendomen och många av hans brev var tunga och svåra också för hans samtida. Men också i dessa fall är hans brev ofta lidelsefullt vältaliga och mycket innehållsrika. Det är fantastiskt att läsa det han skrivit och att få uppleva skarpsinnet och den gudomliga inspirationen. Han var verkligen ett speciellt utvalt redskap. Återstoden av Nya testamentets böcker Hebréerbrevet, sju allmänna brev och uppenbarelse- Boken skrevs till största delen i slutet av det första århundradet för att bekämpa problem inom och utanför kyrkan. Hebréerbrevet, Petrus första brev och Uppenbarelseboken är kristna svar på stridigheter med den romerska regeringen. Under Domitianus regering (81-96 e Kr) blev det ett tvång i många provinser att dyrka Kejsaren. Eftersom många trofasta vägrade att kompromissa med sin tro på Gud, blev de hotade med förföljelse av staten. Det var för att uppmuntra de kristna under denna svåra tid som Johannes, den älskade lärjungen, författade sin förborgade angreppsskrift på den romerska regeringen och religionen, Uppenbarelseboken. I ett majestätiskt bildspråk avbildade han kampen mellan det goda och det onda under
alla tidsåldrar, som slutar med den slutliga triumfen för Guds rike. Han hade sett vad som skulle hända, utvecklingen, och beskrev den. Hebréerbrevet skrevs för att övertala några judekristna som bodde i Rom att inte lyda minsta motståndets lag och förfalla till judendomen. Författarens avsikt var att visa kristendomens överlägsenhet över judendomen och Kristi överlägsenhet över gamla testamentets profeter och präster. Kyrkan ställdes inför ett annat problem i form av kätterska läror och söndrade grupper, av vilka den farligaste var gnosticismen. Till och med några av Paulus brev angriper tidiga tecken på denna kätterska lära. Gnosticismen utgjorde en oerhörd fara för kyrkan på 100-talet. Johannes tre brev, Judas brev och Petrus andra brev skrevs i första hand för att angripa denna farliga irrlära och försvara kyrkans lära mot den, motsatsen till uppståndelsen, till en förvandlad fysisk kropp. I början av 100-talet, när den sista av Nya testamentets böcker hade skrivits, fanns det fortfarande inte något Nya testamentet. Hur samlades dessa spridda skrifter och blev antagna som helig skrift? Den första heliga skriften som godkändes av de kristna var Gamla testamentet, trots att de hade skilt sig från mycket som var judiskt. Jesus förkastade några av judendomens sedvänjor och tillkännagav att han hade kommit för att fullborda eller förbättra moselagen. Därför verkar det som om Jesu lärdomar var mera auktoritativa än Gamla testamentets skrifter. Han skulle även dana en ny människonatur. Paulus vidhöll också att hans åsikter och uppenbarelser om läran stod över lagen. Lagen, sade Paulus, var enbart vår uppfostrare till Kristus. (Gal 3:24). Följaktligen verkar det ända från början som om Jesu och apostlarnas läror intar en auktoritativ ställning som motsvarar eller överträffar Gamla testamentet. Apostlagärningarna beskriver apostlarna som andligt inspirerade, erkända talesmän för Gud, och det är rimligt att tro att deras tal och skrifter ansågs som sådana av kyrkan. (De var varken mer eller mindre, med auktoritet, Guds och Kristus förlängda arm och verktyg. Kristi kyrka. De första dagarnas heliga.) Paulus gjorde alltså det med visshet klart att det budskap han förkunnade inte var människors visdom utan inspiration från Herren. (1 Kor 2) Till galaterna skrev han att det evangelium han förkunnade icke är någon människolära, ty han mottog det genom uppenbarelse från Jesus Kristus. (Gal 1:11-12) Han hävdade eftertryckligt att hans skrifter lika visst var Herrens bud. (1 Kor 14:37) I sitt andra brev till tessalonikerna uppmanade Paulus dem att hålla fast vid de lärdomar de mottagit vare sig muntligen eller genom brev. (2 Tess 2:15) Vad mera är, författarna till 1 Timoteus och 2 Petrus hänvisade till tidigare nytestamentliga böcker som helig skrift. (1 Tim 5:18, 2 Petrus 3:15-16). Slutsatsen är klar att apostlarna betraktade sina skrivelser som auktoritativa och därmed jämställda med helig skrift, och det är otvivelaktigt sant att kyrkorna som mottog dessa skrivelser värderade dem som inspirerad, apostolisk litteratur. Paulus brev lästes högt i gudstjänster vid sidan av ställen i Gamla testamentet. (Kol 4:16; 1 Tess 5:27). Med tiden skrevs dessa tidiga kristna dokument av och om igen, ungefär som vi kopierar utvalda predikningar av våra generalauktoriteter i dag. Vilka krafter var i verksamhet i kyrkan som ledde till att dessa skrivelser samlades till en enda helig skrift? Följande orsaker räknas till de viktigare: (1) I början av 100-talet hade nästan alla dött som kände Jesus personligen. Därför tänkte man mera på att bevara dessa dyrbara minnen
av Frälsaren. (2) Tron på att Kristi andra tillkommelse var nära förestående hade avtagit och därför ökade behovet av att stabilisera kyrkan, både läromässigt och organisatoriskt. (3) Förfalskade skrifter om Jesus och apostlarna cirkulerade och det blev nödvändigt att bestämma vilka uppteckningar som var pålitliga och vilka som var tvivelaktiga. (4) Avfällingsläror oroade kyrkan och många var förvirrade i sin trosåskådning. Fanns det något bättre sätt att besvara dessa avfällingar och kritiker än att kunna peka på en auktoritativ bok med lärosatser som innehöll vedertagna sanningar. Underligt nog var det en av de mest ryktbara avfällingarna på 100-talet som satte fart på rörelsen att skapa ett Nytt testamente. Han hette Marcion och var en välbärgad båtägare från Pontus i Främre Asien. Marcion försökte skilja kyrkan fullständigt från judendomen och all judisk påverkan. Han föreslog att kyrkan skulle förkasta Gamla testamentet och ersätta det med en egen kanon. Han föreslog att de kanoniska böckerna skulle utgöras av Evangelium enligt Lukas samt tio av Paulus brev. Marcion blev utesluten och drog sig en mäktig avfällingsgrupp. Han väckte emellertid intresset för en kristen helig skrift. Det dröjde inte länge förrän andra framstående kristna rekommenderade sina listor med böcker som de föredrog. Under de nästa två hundra åren sållade kristna kyrkor och ledare omsorgsfullt kyrkans litteratur och valde slutligen ut bara 27 korta skrifter och böcker som Nya testamentets kanoniska böcker. Från början var det föga diskussion om de fyra evangelierna och de flesta av Paulus brev skulle tillhöra de kanoniska böckerna. Det blev en del stridigheter kring senare kristna skrifter, där man svävade i tvivelsmål om vem författaren var eller där innehållet var av tvivelaktigt värde. Något som komplicerade problemet var det ökade antalet förfalskade evangelier, handlingar och brev, av vilka många påstods vara författade av apostlar. En bok av M.R. James med titeln The Apocryphal New Testament är en 600 sidor tjock antologi med sådana dokument. De flesta av dessa skrifter innehåller fantasifulla och kätterska berättelser som lätt diskvalificerade dem från allvarligare krav på införlivande i de kanoniska böckerna. Många av dessa apokryfiska evangelier lägger i dagen en nyfikenhet rörande de okända åren i Jesu liv och hittar på sagor för att fylla luckan. Det gnostiska verket Tomas evangelium, till exempel, berättar om hur pojken Jesus gör djur av lera och sedan förvånar sina vänner med att göra dem levande. I samma verk gör Josef ett misstag genom att skära av en planka så att den blir för kort. Barnet Jesus tar plankan och drar genom ett underverk ut den till den önskade längden. Det finns fler berättelser om hur Maria kroppsligen uppsteg till himmelen, en legend som den katolska kyrkan senare accepterade som trolig sanning. Där är liknande långsökta berättelser om apostlarna. Många av dessa sagor var populära under medeltiden och lusten att hitta på sådana myter är faktiskt inte död än. I motsats till dessa skrifter fanns det några kristna böcker som var så högt respekterade att de nästan införlivades i Nya testamentet. De viktigaste av dessa skrevs i början av 100-talet och omfattar Clemens brev, Barnabas brev, Hermas Herden, De tolv apostlarnas lära eller Didakén samt Petrus Apokalyps. I början av 200-talet var man nästan helt överens om vilka böcker som skulle utgöra vårt nya testamente. Ett gott bevis på detta är det så kallade Muratoriska fragmentet, ett manuskript som daterar sig från ungefär 180 e Kr och innehåller en förteckning över den romerska kyrkans kanoniska böcker. Detta manuskript som uppkallats efter den italienska antikvarie som hittade det på 1700-talet, upptar de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, tretton brev av
Paulus, Judas, två brev av Johannes samt Uppenbarelseboken. Petrus apokalyps får bara villkorligt godkännande och Hermas Herden omnämns som värd att läsas. Hebréerbrevet, 2 Petrus, Jacobs brev, Johannes brev och Uppenbarelseboken diskuterades av några kyrkor i ytterligare hundra år. Man förvånades till exempel att finna att Eusebios, den kristne historie- Skrivaren och samtida med kejsaar Konstantin, i en skrift år 325 e Kr uppdelade de böcker som tävlat om godkännande i fyra kategorier: 1) erkända böcker, 2) diskuterade böcker, 3) förfalskade böcker och 4) böcker som var ogudaktiga och utom kyrkans råmärken. Denna lilla svårighet avgjordes till slut och de kanoniska böckerna blev en sluten kanon. Hieronymus översättning av hela Bibeln till latin (Vulgata) hade ett starkt inflytande så att hela saken avgjordes. Hieronymus Nya testamente innehöll de tjugosju böcker som vi fortfarande använder. En viktig punkt som kommer fram ur denna berättelse är hur vårt Nya testamentes pålitlighet kommer till uttryck i det omsorgsfulla sållandet och urvalet av de kanoniska böckerna. Om en bok inte gick igenom provet i fråga om läromässig sundhet, allmänt bruk och pålitligt författarskap, så förkastades den som helig skrift. Detta faktum förstärker vårt förtroende för denna ojämförliga religiösa uppteckning. BEHOLD