SVARSSKRIVELSE Sida 1 (11) Riksåklagarens kansli Datum Rättsavdelningen 2012-03-13 Ert datum Er beteckning Byråchefen My Hedström 2011-10-17 B 3189-11 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM Högsta domstolens mål HB m.fl. / riksåklagaren ang. brott mot ordningslagen (Svea hovrätts dom den 27 maj 2011 i mål B 1131-11) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Jag motsätter mig dock inte att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Bakgrund Åtalet och tingsrättens dom HB, RB, RG, RK och JRL åtalades för brott mot ordningslagen bestående i att de den 6-7 mars 2010 tillsammans och i samråd uppsåtligen eller av oaktsamhet anordnat en offentlig tillställning (danstillställning) i Folkets hus i Skutskär i Älvkarleby kommun utan föreskrivet tillstånd. Samtliga tilltalade bestred ansvar och gjorde gällande att det varit fråga om en privat fest som inte krävde tillstånd. Tingsrätten ogillade åtalet och uttalar i sina domskäl bl.a. följande. Tingsrätten konstaterar till en början att tillställningen uppenbarligen är att betrakta som en danstillställning enligt 2 kap 3 första stycket 2 med hänsyn redan till de tilltalades uppgifter om dans och förekomsten av en ljud- och ljusmaskin i lokalen. När det sedan gäller frågan om danstillställningen är att betrakta som en offentlig tillställning krävs enligt 2 kap 3 ordningslagen att den ordnats för allmänheten eller att allmänheten hade tillträde till den. Detta begrepp innebär alltså att var och en hade möjlighet att få tillträde dit. Av de tilltalades samstämmiga uppgifter framgår att de muntliga inbjudningarna avsåg enbart personer bekanta till i första hand Gunnarsson eller sådana som han eller någon av de tilltalade i varje fall kände till. Även om antalet inbjudna enligt listan, 500 personer, kan sägas vara förvånansvärt stort med hänsyn till att lokalen endast fick rymma omkring 300 personer går inte att bortse från de tilltalades uppgifter om ett antal av dem som tackat ja inte var säkra på att de kunde komma och att avsikten var att släppa in endast 300 personer, något som enligt de tilltalade också skedde. Vad Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-562 50 00 Telefax 010-562 52 99 Registrator.riksaklagaren@aklagare.se Webbadress www.aklagare.se
Sida 2 (11) polismännen ACJ och JE som vittnen uppgett om antalet personer i lokalen, med råge över 280 (ACJ) och mellan 400 och 500, varav många utanför (JE) leder inte till annan bedömning med hänsyn bl a till att de tilltalades uppgifter om att många objudna personer på olika sätt tog sig in i lokalen, också för att värma sig eller för att undvika att polisen beslagtog alkohol från dem, eller stod kvar utanför. Sammantaget finner tingsrätten att det inte framkommit att de muntliga inbjudningarna inneburit att fler än 300 inbjudna enligt listan skulle släppas in i lokalen eller att detta i praktiken skulle ha varit de tilltalades avsikt. Kretsen av inbjudna är enligt tingsrättens mening mer begränsad än vad som förekom i rättsfallet RH 1997:40 och bör inte medföra att tillställningen av det skälet skall anses vara offentlig. I förarbetena till lagen om allmänna sammankomster, som föregick ordningslagen, uttalades, prop 1956:143 s 300 f, att ett mycket stort antal deltagare i en enskild sammankomst kunde medföra att den skulle betraktas som allmän, med hänsyn bl a till ordnings- och säkerhetssynpunkter. Liknande resonemang kan tillämpas på begreppet offentlig tillställning i ordningslagen. Även om, som konstaterats i det föregående, de 300 deltagare som enligt de tilltalade skulle släppas in, var förhållandevis stort, går inte att bortse från att lokalen tillät detta antal samt att det antal personer som i övrigt fanns i och utanför lokalen inte kan uteslutas ha varit sådana som faktiskt var objudna och som inte frivillig släppts in. Tingsrätten finner mot den angivna bakgrunden, trots vad de båda polismännen uppgett om berusade ungdomar och delvis bråkig stämning i lokalen, där tillställningen avbröts av polis, att det inte heller i tillräcklig grad av säkerhet kan anses att tillställningen utifrån antalet deltagare skall betraktas som offentlig. Varken påståendet från MH som vittne om att RB, när han hyrde lokalen av henne uppgav antalet deltagande personer till omkring 150, en uppgift som hon heller inte var helt säker på och som förnekats av RB, eller vad som i övrigt förekommit, t ex misstanken att en förutsättning för tillträde skulle ha varit att man betalade, utgör enligt tingsrättens mening tillräckligt stöd för åklagarens talan. Sammanfattningsvis skall åtalet alltså ogillas. Hovrättens dom Åklagaren yrkade bifall till åtalet. De tilltalade bestred ändring. Åklagaren förtydligade att det gjordes gällande att den danstillställning som de tilltalade anordnat är att anse som en tillställning som allmänheten haft tillträde till i den mening som avses i 2 kap. 3 tredje stycket ordningslagen (1993:1617). Hovrätten, som dömde samtliga tilltalade för brott mot ordningslagen och bestämde påföljden till dagsböter, uttalar i sina domskäl bl.a. följande. Utredningen i hovrätten är densamma som vid tingsrätten.
Sida 3 (11) Av HBs, RBs, RGs, RKs och JRLs egna uppgifter framgår att de anordnade den fest som åtalet avser tillsammans, att de alla var lika delaktiga i arrangemanget och att de inte hade något tillstånd att anordna festen. Utifrån deras uppgifter får det även anses utrett att festen utgjort en danstillställning i ordningslagens mening. Målet gäller i första hand frågan om danstillställningen ska bedömas som en offentlig tillställning och som i så fall varit tillståndspliktig. Av 2 kap. 3 andra stycket ordningslagen framgår att det för att en tillställning ska anses som offentlig krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. Som tillställningar som allmänheten har tillträde till anses enligt paragrafens tredje stycke även sådana tillställningar till vilka tillträdet är begränsat genom bl.a. krav på inbjudan om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med en sådan tillställning. Den sistnämnda bestämmelsen syftar enligt motiven till att förhindra att en anordnare av en tillställning genom olika manövrer kringgår lagens föreskrifter om offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen är enskild, när de faktiska omständigheterna utvisar att den är offentlig (se prop. 1992/93:210 s. 244). Som exempel på arrangemang som enligt bestämmelsen bör betraktas som en offentlig tillställning har i doktrinen nämnts att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon särskild anknytning till den aktuella skolan eller den som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då uppgå till 100-200 personer och förutsättningarna för tillträde till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till (Åberg, Ordningslagen kommentar och rättspraxis, 3 u, s. 42). Av JEs och ACJs uppgifter framgår att arrangörerna bad polisen om hjälp med att återställa ordningen på tillställningen och att de sedermera blev tvungna att upplösa tillställningen. Bedömningen av om en tillställning är att anse som en tillställning till vilken allmänheten har tillträde och som kräver tillstånd måste kunna göras av den som anordnar tillställningen innan denna äger rum. Huruvida det senare uppstår oroligheter och anordnaren tappar kontrollen över tillställningen kan därför inte ges någon självständig betydelse vid denna bedömning. De tilltalade har om tillställningen berättat att alla gäster som befann sig på festen hade fått en muntlig inbjudan och att de kände eller i vart fall var bekanta med alla dessa personer. De har dock själva berättat att inbjudan gick ut till så pass många att ca 500 personer hade anmält sig till festen, låt vara att vissa av dem sagt att de inte var säkra på om de kunde komma. Även om lokalen rymde ca 280 personer och det aldrig var de tilltalades avsikt att fler personer än så skulle vistas i lokalen åt gången, kvarstår det faktum att 500 personer hade tillträde till tillställningen genom inbjudan. Omfattningen av den krets som ägde tillträde till tillställningen talar därför med styrka för att denna ska anses som en offentlig tillställning. Även den omständigheten att betydligt fler gäster bjudits in än vad som rymdes i lokalen talar enligt hovrätten för samma slutsats.
Sida 4 (11) Även om vittnet JE berättat att han pratat med ungdomar som inte kommit in på festen och som sagt att man behövde betala inträde för att komma in på festen, har det inte påträffats någon kassa och det kan inte anses utrett att det ställts upp något krav på betalning som villkor för inträde till tillställningen. Det är dock klart att tillställningen varit sådan att de som kommit in på festen fått en stämpel på handen så att de kunnat passera in och ut genom ingången och att detta måste ha varit en förutsättning för att det skulle gå att få någon överblick över vilka som redan blivit insläppta på festen. RG har själv beskrivit att syftet med tillställningen var att anordna en fest där ungdomar kunde träffas och umgås. Det är vidare utrett att de tilltalade anlitat flera vänner för att hjälpa till att hålla ordning på festen och att de själva inte kunde delta aktivt i festen eftersom de var tvungna att arbeta hela kvällen. Det har inte förekommit gemensamma aktiviteter för alla festdeltagare och det har inte funnits någon specifik tid när man behövde anlända till festen (annat än innan lokalen blev full). Sammantaget anser hovrätten att festen uppvisat alla yttre attribut för en tillställning till vilken allmänheten har tillträde och att den därför måste jämställas med en sådan tillställning. Det har därmed krävts tillstånd för att anordna tillställningen. De tilltalade har samtliga berättat att de kände till att det krävs tillstånd för att anordna en offentlig tillställning men att de gjorde bedömningen att tillställningen var anordnad för ett slutet sällskap. Det saknas anledning att ifrågasätta deras uppgift om att de inte varit medvetna om att det krävdes tillstånd för att anordna tillställningen. De har dock trots kännedom om att sådant tillstånd krävs för vissa tillställningar inte vidtagit några åtgärder för att ta reda på om tillställnigen varit tillståndspliktig. De måste därför anses ha av oaktsamhet brutit mot kravet på tillstånd. Överklagandet till Högsta domstolen HB, RB, RG, RK och JRL yrkar att åtalet ska ogillas. Till grund för sin talan anför de att tingsrättens dom är riktig och att hovrättens bedömning avviker från gällande rätt. Som skäl för prövningstillstånd anför de bl.a. följande. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas. Det senaste refererade avgörandet från högsta instans är från 1951 (RÅ 1951 ref 49 II) och före ordningslagens tillkomst. Praxis i lägre domstolar är oenhetlig (jfr RH 1997:40, 1997:83 och 2000:12) och det föreligger en osäkerhet om huruvida det skett en förändring av rekvisiten för vad som är att bedöma som en offentlig tillställning. Till detta kommer att användningen av Internet som verktyg vid inbjudningar till olika evenemang kan förväntas medföra att anmälningar om brott mot ordningslagen kan komma att öka.
Sida 5 (11) Grunderna för min inställning Den rättsliga regleringen m.m. Med offentlig tillställning avses enligt 2 kap. 3 första stycket ordningslagen bl.a. danstillställning (p. 2). Enligt andra stycket samma lagrum krävs för att en tillställning ska anses som offentlig att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. Av tredje stycket samma lagrum följer att en tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom bl.a. krav på inbjudan dock är att anse som en tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen är en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsentligen består i att anordna tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet och andra liknande omständigheter är att jämställa med en sådan tillställning. I 2 kap. 4 ordningslagen stadgas att det krävs tillstånd för att anordna en offentlig danstillställning. Enligt 2 kap. 29 första stycket p. 1 samma lag döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd i 4 till böter eller fängelse i högst sex månader. I motiven uttalas bl.a. att bestämmelserna i 2 kap. 3 tredje stycket syftar till att förhindra en anordnare av en tillställning genom olika manövrer kringgår lagens bestämmelser för offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen är enskild, när de faktiska omständigheterna utvisar att den är offentlig (prop. 1992/93:210 s. 244). I doktrinen har som exempel på arrangemang som enligt bestämmelsen bör betraktas som en offentlig tillställning nämnts att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon särskild anknytning till den aktuella skolan eller den som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då uppgå till 100-200 personer och förutsättningarna för tillträde till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till (Åberg, Ordningslagen kommentar och rättspraxis, 3 uppl., s. 42). Tidigare författningar och förarbeten m.m. Den första generella författningen med ordningsföreskrifter var ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22). Den fortgående utvecklingen i samhället medförde dock att 1868 års ordningsstadga så småningom kom att framstå som föråldrad. Särskilt påkallade de förändrade formerna för nöjeslivet nya bestämmelser om nöjestillställningar. Den 14 december 1956 infördes därför bl.a. allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankomster, som då kom att ersätta 1868 års ordningsstadga. (Persson m.fl. Ordningslagen kommentarer och praxis 1994, s. 16 f).
Sida 6 (11) I motiven till allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster behandlades bl.a. den viktiga frågan om den gränsdragning som redan enligt de tidigare gällande bestämmelserna visat sig svårlöst, nämligen hur allmänna sammankomster och offentliga tillställningar ska avgränsas i förhållande till enskilda sådana. Departementschefen anförde angående denna fråga bl.a. att erfarenheten synes ha visat, att det knappast är möjligt att på ett fullständigt sätt definiera de begrepp det här gäller utan man lär bli nödsakad att överlämna åt rättstillämpningen att i sista hand fastslå, var gränsen skall gå samt att detta synes fullt förklarligt med hänsyn till de vitt skilda former, under vilka tillställningar och sammankomster hålles (prop. 1956:143 s. 152 f). Angående offentlighetsrekvisitet eller frågan hur offentliga tillställningar och sammankomster ska avgränsas i förhållande till enskilda sådana anförde departementschefen bl.a. följande (a. prop. s. 155 f). I den nuvarande ordningsstadgan för rikets städer talas om tillställning, till vilken allmänheten har tillträde, och ställe, till vilken allmänheten har obegränsat tillträde. I detta uttryckssätt torde ligga att envar skall äga tillträde. Någon begränsning får icke ske med hänsyn till person. Dessa bestämmelser visade det sig så småningom leda till otillfredsställande resultat. Olika tillställningar undandrogs nämligen kontroll genom att deltagarna antecknade sig som medlemmar i en förening, och därigenom blev tillställningen att anse som enskild. För att undanröja dessa missförhållanden utsträcktes 1932 bestämmelserna i 13 ordningsstadgan till att avse jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller inbjudning, om tillställningen uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar driven rörelse eller om tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde. ( ) När det gäller att i nu ifrågavarande författningar närmare bestämma offentlighetsrekvisitet har det befunnits lämpligt att så nära som möjligt anknyta till nu gällande bestämmelser. Dessa har i stort sett visat sig väl avvägda och en tämligen fast praxis har utvecklat sig. Det är då angeläget att icke utan tungt vägande skäl införa nya bestämmelser, som kan ge anledning till nya gränsdragningsproblem och tolkningssvårigheter. Vad först angår tillställningar bör fastslås, att med offentlig tillställning avses sådan som anordnas för allmänheten. Genom denna bestämning bortfaller enskild tillställning. Men, såsom framgår av vad jag tidigare har anfört, måste man utvidga offentlighetsrekvisitet. Därför föreslås att såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnade av dylika tillställningar, eller eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde eller de villkor varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Den föreslagna
Sida 7 (11) formuleringen skiljer sig något från den som användes i 1932 års kungörelse men står däremot i överensstämmelse med formuleringen i nöjesskatteförordningen. Detta innebär icke några sakliga ändringar i förhållande till vad som nu gäller. En viktig utgångspunkt i det lagstiftningsärende som sedermera låg till grund för den nuvarande ordningslagen var att försöka göra lagstiftningen på det aktuella området överskådlig och lättillgänglig. Mot den bakgrunden var det en strävan att begränsa antalet författningar som reglerar allmän ordning och säkerhet De grundläggande bestämmelserna i dessa frågor har därför samlats i ordningslagen (Persson m.fl. Ordningslagen kommentarer och praxis 1994, s. 33). Regleringen i ordningslagen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar överensstämmer dock i sak i allt väsentligt med vad som tidigare gällde. T.ex. motsvarar 2 kap. 3 ordningslagen 9 allmänna ordningsstadgan (prop. 1992/93:210 s. 244). Praxis Äldre avgöranden NJA 1929 s. 109: Tillträde till biografföreställningar medgavs endast för medlemmar i en film- och musikklubb. Medlemskap i klubben kunde erhållas av personer över 15 år, om de var bosatta på orten och erlade en inträdesavgift. Varje vecka skulle en medlem erlägga en medlemsavgift som berättigade till fritt inträde till en klubbafton per vecka. Biografföreställningarna ansågs utgöra offentliga nöjestillställningar. NJA 1933 s. 350: Förevisning av biografbilder hade skett för 25 50 personer. Till förevisningarna hade, mot betalning vid tillträdet eller i efterhand, utdelats biljetter till personer som var bekanta med den person som anordnade förevisningen; denne visste dock inte om biljetter lämnades över till andra personer. Föreställningarna ansågs med hänsyn till villkoren för tillträde ha varit att jämställa med föreställningar till vilka allmänheten hade tillträde. NJA 1935 s. 688: En sammanslutning av konstnärer och konstintresserade hade för medlemmarna anordnat tillställningar nattetid med servering och musik huvudsakligen dansmusik. Medlemmarna betalade en årsavgift som kunde avbetalas med små belopp vid tillträdet. För den som inte var medlem kunde tillträde till en tillställning vinnas genom ansökan om medlemskap. Allmänheten ansågs ha haft tillträde till tillställningarna. NJA 1941 s. 203: Till biografföreställningar hade medlemmar i en förening haft tillträde. Medlemmarna hade emellertid lämnat ut inträdeskort till bekanta som i sin tur lämnat ut dem till sina bekanta. Någon inträdesavgift togs inte ut annat än i form av frivilliga bidrag efter föreställningarna. Föreställningarna ansågs med hänsyn till villkoren för tillträdet ha varit att jämställa med föreställningar till vilka allmänheten hade tillträde.
Sida 8 (11) NJA 1946 s. 89: En biografföreställning anordnades av en arbetarkommun. Tillträde till föreställningen hade lämnats endast medlemmar av arbetarkommunen, två fackföreningar på orten, socialdemokratiska ungdomsoch kvinnoklubbarna på orten och arbetarkommunen på en närbelägen ort. De föreningar för vilkas medlemmar filmförevisningen hade anordnats ansågs ha så nära gemenskap med varandra att förevisningen inte genom att den bevistades av föreningsmedlemmarna blev att jämställa med en föreställning till vilken allmänheten hade tillträde. R 1931 ref. 27: En förening hade anordnat nöjestillställningar till vilka tillträde medgavs var och en som vid köp av inträdesbiljett hade erlagt avgift för inträde som medlem i föreningen. Inträdesavgiften hade dragits av på biljettpriset. Förteckning över medlemmar hade inte förekommit. Allmänheten ansågs ha haft tillträde till tillställningarna. R 1936 ref. 59: Ungdomar i ett samhälle hade anordnat nöjestillställningar. Ungdomar från kringliggande bygd hade genom inbjudan av anordnarna fått delta som gäster utan att erlägga avgift. Kostnaderna för tillställningarna hade bestritts genom sammanskott av anordnarna. Tillställningarna ansågs inte vara sådana nöjestillställningar till vilka allmänheten hade tillträde mot avgift. R 1951 ref. 49 I: En arbetarkommun och fackliga centralorganisationen på en ort anordnade för sina medlemmar till självkostnadspris en revyafton med dans. Endast medlemmar fick tillträde. Med hänsyn till omfattningen av den krets som hade haft tillträde till tillställningen flera tusen personer varav 158 besökte tillställningen ansågs den ha varit jämförbar med en sådan tillställning till vilken allmänheten hade tillträde. R 1951 ref. 49 II: En förening anordnade ett samkväm med bl.a. dans och servering. Till samkvämet hade ca 900 personer bjudits in, varav 375 personer deltog. Eftersom endast vissa särskilt inbjudna personer haft rätt att delta i samkvämet, ansågs det inte ha varit jämställt med en tillställning till vilken allmänheten hade tillträde. SvJT 1943 ref. s. 82: En politisk ungdomsklubb anordnade en danstillställning. Till varje klubbmedlem hade lämnats ut en biljett på vilken medlemmarna hade rätt att inbjuda en utomstående person. Inträdesavgift togs ut. Danstillställningen ansågs inte ha varit att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten hade tillträde. SvJT 1965 ref. s. 57: En förening hade anordnat lördagsmöten på en pråm med underhållning i form av sång, musik och dans. Det var fråga endast om spontan dans och den musik som förekom hade inte utförts av någon engagerad orkester. Andra personer än medlemmar och särskilt inbjudna hade inte
Sida 9 (11) tillträde till mötena. Dessa ansågs inte vara att jämställa med tillställningar till vilka allmänheten hade tillträde. SvJT 1971 ref. s. 68: En förening De ensammas förening anordnade danstillställningar till vilka medlemmar såväl i föreningen som i liknande sammanslutningar i andra städer hade tillträde. Inträdesavgift togs ut. Medlemskap kunde erhållas vid tillträdet till tillställningarna. En prövning skedde av om en sökande var behörig att vara medlem. Tillställningarna ansågs ha varit att jämställa med sådana till vilka allmänheten hade tillträde. JO 1989/90 s. 327: Ärendet gällde frågan om en nöjestillställning bort anses som en sådan offentlig tillställning som krävde tillstånd enligt 12 andra stycket i den då gällande Allmänna ordningsstadgan, jfr 2 kap. 4 andra stycket ordningslagen. I ärendet uppkom även frågan om ansvariga myndigheter och tjänstemän hade åsidosatt gällande säkerhetskrav genom att medge fler personer tillträde till nöjeslokalen än det antal för vilket lokalen var godkänd. Utredningen i ärendet visade att på planeringsstadiet av en fest som skulle bestå av diskotekdans på en restaurang som var godkänd för drygt 975 personer drygt 3 800 elever i årskurs 9 i det aktuella länet plus några hundra vuxna avsågs få tillträde. Vid festen bereddes 1 400 elever jämte ett antal vuxna tillträde till restaurangen. JO fann att anledning hade funnits att överväga på planeringsstadiet om inte omfattningen av personkretsen var tillräcklig för att tillställningen skulle anses som offentlig enligt 9 andra stycket i den då gällande Allmänna ordningsstadgan, jfr 2 kap. 3 tredje stycket andra meningen ordningslagen. JO ansåg att rättsfallet R 1951 ref. 49 II gav visst stöd för denna tolkning. Hovrättens för Övre Norrland, avd. 2, dom 1994-05-31, DB 2079: Åklagaren åtalade två personer för att de i maj 1993 utan tillstånd hade anordnat offentlig tillställning (danstillställning) och vid denna sålt alkoholdrycker. De åtalade hade anordnat en danstillställning till vilken de delat ut biljetter till personer som sysslade med media och andra bekanta (sammanlagt omkring 200 personer). Därutöver hade man annonserat om festen i tidningen Opera. I samband med entrén fick gästerna betala en avgift om 50 kr. Inne i festlokalen hade de åtalade personerna sålt öl. Sålunda hade det inte varit en förutsättning för deltagande i festen att gästerna fått en personlig inbjudan av de tilltalade. Vidare hade inbjudningskorten inte varit personliga utan kunnat överlåtas. Hovrätten konstaterade att festen hade varit öppen för allmänheten och dömde de tilltalade som saknade nödvändiga tillstånd för förseelse mot den då gällande Allmänna ordningsstadgan och olovlig försäljning av alkoholdrycker. Påföljden bestämdes till 50 dagsböter för envar av de tilltalade. Senare avgöranden RH 1997:40: I fallet hade sju ungdomar anordnat en tillställning där de vänt sig till en personkrets av ca 500 skolungdomar med vilka de varit mer eller mindre
Sida 10 (11) bekanta. Till dessa personer hade överlämnats ett inbjudningskort där mottagaren själv hade fått skriva sitt namn, om han/hon velat utnyttja kortet som entrébiljett. Den som därefter kunde visa upp ett sådant kort hade fått tillträde till tillställningen. Hovrätten ansåg att det därför inte hade varit fråga om en tillställning som varit tillgänglig endast för en bestämd eller sluten krets av personer. Med hänsyn till omfattningen av den krets som ägde tillträde och de villkor som gällde för tillträdet fick det enligt hovrättens mening anses ha varit fråga om en offentlig tillställning. RH 1997:83: En kulturförening anordnade en danstillställning. De tilltalade, som var styrelseledamöter i föreningen, hävdade att tillställningen inte varit offentlig utan haft karaktären av en intern icke tillståndspliktig medlemsfest. Hovrätten fann att vad som hade framkommit angående främst den krets som ägt tillträde, det sätt på vilket biljetter och medlemskort sålts samt det pris som gällt att omständigheterna kring arrangemanget sammantagna hade varit sådana att föreningens danstillställning varit att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten haft tillträde. RH 2000:12: Tre skolungdomar anordnade en fest med dans och musik via stereoanläggning för ett 100-tal kamrater. Praktiskt taget alla tillhörde en gemensam vänkrets. Ett 80-tal kamrater deltog i tillställningen. I planerna för tillställningen, som inte var avsedd för allmänheten, ingick att genom olika åtgärder förhindra objudna inträde och säkra ordningen. Omständigheterna ansågs vara sådana att tillställningen inte var jämställd med en offentlig tillställning. Ansvarsfrågan Som domstolarna angett får det anses stå klart att den aktuella festen varit att jämställa med en danstillställning i ordningslagens mening. Av utredningen framgår att syftet med tillställningen var att samla ungdomar för dans och umgänge. Det har dock inte funnits någon gemensam aktivitet (annat än dans) och inte heller någon bestämd tid till vilken de inbjudna skulle anlända till festen, annat än att de uppmanades att komma tidigt för att inte riskera att bli nekade inträde till följd av att lokalen hade hunnit bli full. De tilltalade kunde själva inte delta aktivt i festen på grund av allt arbete de hade med denna under kvällen. De har också anlitat flera vänner för att hjälpa till, bl.a. med att hålla ordning. Särskilt anmärkningsvärt är dock att så många som 500 personer bjudits in och därmed haft tillträde till festen trots att lokalen bara rymde ca 300 personer. Sammantaget anser jag därför att tillställningen varit att jämställa med en offentlig tillställning. Tillstånd för att anordna den aktuella festen har således krävts. De tilltalade har invänt att de gjort bedömningen att festen varit privat och således inte tillståndspliktig. De har dock, trots att de varit medvetna om att tillstånd för att anordna offentliga tillställningar krävs, inte vidtagit några åtgärder för att ta reda på om festen varit tillståndpliktig. De har därför i vart fall av oaktsamhet gjort sig skyldiga till brott mot ordningslagen. Den av
Sida 11 (11) hovrätten bestämda påföljden är väl avvägd. Hovrättens dom bör därför fastställas. Prövningstillstånd Den fråga som kan vara av intresse ur prejudikatsynpunkt är hur offentliga tillställningar ska avgränsas i förhållande till enskilda sådana. De avgöranden som finns från de högsta instanserna är samtliga av äldre datum. Flera av dem är också från tiden innan allmänna ordningsstadgan infördes. Som framgår enligt ovan har dock det s.k. offentlighetsrekvisitet i princip stått oförändrat sedan 1932, varför de äldre avgörandena i och för sig fortfarande är av intresse. Det kan här också nämnas att de tilltalade i RH 1997:40 och 1997:83 överklagade till Högsta domstolen, som inte meddelade prövningstillstånd. Av motiven till allmänna ordningsstadgan framgår dock att gränsdragningen mellan offentliga tillställningar och enskilda sådana visat sig vara svårlöst och att det, i avsaknad av möjlighet för lagstiftaren att fullständigt definiera de begrepp som här gäller, får överlämnas till rättstillämpningen att fastslå var gränserna ska gå (jfr prop. 1956:143 s. 152f). Mot bakgrund bl.a. härav och då de avgöranden som finns är av äldre datum kan det således finnas ett värde i att Högsta domstolen på nytt uttalar sig angående denna gränsdragning. Då förevarande mål synes vara ett lämpligt mål för en sådan prövning motsätter jag mig inte att prövningstillstånd meddelas. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Anders Perklev My Hedström Kopia till Utvecklingscentrum Malmö Åklagarkammaren i Uppsala (AM-185559-10) Kammaråklagaren Liselott Herschend