Det här verket har digitaliserats i ett samarbete mellan Litteraturbanken och universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den tolkade texten kan innehålla fel. Därför bör du visuellt jämföra den tolkade texten med de scannade bilderna för att avgöra vad som är riktigt. Om du anser dig ha upphovsrätt till detta material, ber vi dig vänligen kontakta Göteborgs universitetsbibliotek. The digitisation of this work is a collaboration between The Literature Bank and the university libraries in Gothenburg, Lund, Umeå and Uppsala. All printed text is OCR processed into machine readable text. This means that you can search the document and copy its text. Older documents with print in poor condition can be hard to process and may contain errors. Compare the interpreted text visually to the scanned image to determine what is correct. If you believe you own the copyright to this work, please contact the Gothenburg University Library. BL
mm4 "'-:v mm. mmm
í? mm fe «'$ <*? ifllll,-' vmm IÄ*. itlsill -.' - ill ;. '? ' i 0 KÍ1 111SS fí ": > m tt< * 2s
PÅ SLAGFÄLTET. Suaven, et,t minne från Plcwna. Dikt af FR. AÜBELL. Eftertryck förhjucles af författaren. Unkiipiug, Isidor Kjellbergs boktryckeri, 1887.
Ack, hvad är skönare än friden Och minnet ifrån ungdomsår, Då, lifvet var en solig vår, Som än ej sköflats utaf tiden. Behagligt var hvart andetag, Och hjertat slog så friska slag. Om lifvets strid och verldens vimmel Man viste ej, allt var en himmel Så skön, som barnets himmel är När aningen den skönast klä r. O, gyllne frid, du sändes neder Från himmelen till jordens grus Att lysa som ett himlaljus När sorgen sina skuggor breder; Och som en engel skön du går Så trofast uti sorgens spår. Du helar trofast djupa såren, Förtröstansfull du torkar tåren, Som fäller från det öga ner, Som endast qval och smärta ser. När men skan slutat sina öden, Då är du skönast uti döden. Blef striden längre eller kort, Dock, när hon under torfvan gått Hur tidens vexlingar må falla, Hur ödets vågor än må svalla, Om sorgen eller glädjen gror, Dock, friden hos de döda bor. För Adams barn i lifvets töcken, n
4 En skön oas i verldens Öken, Att hvila efter stomiens strid Vid fridens källa, der blott frid Och ro i menskosjälen blandas- Men ack, igenom tiden går En storm, som sköflar lifvets vår, Förgiftar luften, som vi andas. I slott och koja går han kring Från pol till pol på jordens ring, Men vän till sorgerna och nöden, Han är förvisst, hans namn är döden. En storm, som härjar månget bröst Och ofta byter vår till höst Och pressar fram den bittra tåren Och sänder tomma saknaden. När döden stal en älskad vän; Men friden kommer uti spåren. O frid ifrån Allfaders bröst, Un kom att blifva menskans tröst Och nu i afskedsstundens' smärta, O tala, tala till mitt hjerta. Hvart jag med ödets stormar far, Skänk mig ett barndomsminne qvar. Nu far och mor farväl, på jorden Vi ses kanske ej mer igen. Farväl, farväl du hulda vän Så ljöd de sorgefulla orden, Som qvälde fram med bruten röst Utur souavens qvalda bröst. Så qvad souaven i söderns lunder På fosterjorden han ännu satt, På afstånd hördes än krigets dunder,
Och vakan sjöng i den ljusa natt. Hans öga tolkade sorg och smärta, An låg han dock vid ett älskadt hjerta Vid hennes, Zaimas, som troget var Hans hopp, hans glädje från barndomsdar. Farväl, min Zaima, från fridens dalar; Mig pligten kallar från dig. Jag går Till hemska festen, der döden talar, Till morgondagen jag dröja får; Men natten nu sina skuggor sänker. O tala då, livad ditt hjerta tänker! När dagen randas, jag är ej här, Och då, min Zaima, farväl, farväl. O, Zelim, Zelim, i afskedsstunden Hur månget minne sig smyger fram, Min själ för mycket vid sorgen bunden, Jag har ej ord, som den tolka kan; Men ack, hur mycket mitt hjerta klagar, Förbi för alltid är fridens dagar. Jag vet, jag känner, att aldrig mer Jag ser dig, se n du mig sagt farväl. Jag känner striden, dess vilda flamma, Som intet skonar, livar hon går fram. O, Zelim, Zelim, låt Zaima stanna Invid din sida i stridens larm! Jag vet, att du är en man i striden, Och jag kan bistå dig under tiden; Blir lönen död eller segrens krans, Jag följer dig till den vilda dans,
6 Du sköna jord, du min fader gömmer, I dina dalar min vagga stått. Min barndomssaga från dig jag drömmer, Dess sköna bilder af dig jag fått. I dina dalar jag älska lärde, Af dig jag fått, hvad mitt lif begärde: En vän att älska i lust och nöd. Jag följer honom i lif och död! Ty huru skön du din tafia målar, För mig en öken du blef ändå, For heta blefve mig solens strålar Att här i saknaden ensam gå. Nej, hellre minnet af fridens stunder Jag tager med mig i krigets dunder. O! Zelim, Zaima dig aldrig svek, Han följer dig uti blodig lek. Hör fogeln sjunger i tysta lunden Så sorgligt för oss en afskedssång, Och natten skrider. Snart nalkas stunden, Den stund, då hyddan blir mig för trång. Dig fosterjord och min barndomshydda Må trogna söner dig ständigt skydda. O, smärtsamt är att dig skiljas från, Gud skydde dig ifrån krigets dån! Mörk är den bana vi skola vandra, Men Zelim gerna jag följer dig. Hur allt sig vänder, jag ej skall klandra Den stund, mitt hjerta sig band vid dig. Och när du går att för frihet strida, Skönt skall mig bli att med dig få lida Och ömt förbinda de sår du får. I döden, Zelim, med dig jag går.
O, Zaima, Zaima, kom till mitt hjerta, Blott döden sliter det ifrån dig, I all min lycka, i fröjd och smarta Du som en stjerna jemt lyste mig. Nåväl, så följ mig på hemska färden, Lys mig, som alltid, igenom verlden, Som marketenterska följ du med Vår krigarskara i skog och hed. Jag räds ej döden, jag räds ej faran, Ej heller fruktar jag stridens larm. Med hurtigt mod mot den vilda skaran Jag bland de främste skall draga fram. Och om jag stupar, då slöt min bana Bland svärd och åskor just vid den fana, Som jag i döden min trohet gaf O fosterjord, blif du blott min graf! Mitt hjerta klappar, kan ro ej finna, Vi mäste vandra, tag nu farväl Af kära nejder, som snart försvinna För ögat aldrig dock för min själ. Mitt öga fuktas, förlåt jag gråter. Farväl, om aldrig jag ser dig åter, Du fosterjord, som mig blef så kär, Farväl, måhända ett långt farväl. I gröna lunder, som troget susa Omkring min hydda, mitt afsked tag! Hos er bo minnen, båd mörka, ljusa, Såväl från sorgens, som glädjens dag, Hos er jag lyssnat så många gånger Till vakans toner, till foglars sånger, Som troget stannat uti min själ Ses vi ej åter farväl! Farväl!
8 Nu sänker natten sin dunkla slöja Och innesluter, livad jag har kärt. Mot himlen vill jag då blicken höja Och bedja såsom jag bedja lärt. Och bönens ande på ljusa vingar Mot blåa hvalfvet i natten svingar En bön för fader och moder kär. Hvad allt jag älskar farväl! Farväl! Kom, Zaima, räck mig nu troget handen, Vi måste vandra, du ädla vän, Ty natten flyktar, snart himlaranden Af solens stråle blir ljus igen Och dessförinnan bör jag ju vara Ibland Suavernas tappra skara, Som länge blödt på en blodig mark Dock ännu modig och frisk och stark. Och så de vexlade månget minne, Som troget gömts ifrån svunna dar. Hos båda stå de så troget inne, Som minnesblommorna på en graf. Och innan morgonens strålar brunno, Med hurtigt mod de till målet himno Fram der souavernas trupper stod. Just som desamma sin krigsmarsch slog.
9 Souavernas krigsmarsch. Se fienden! Hans massa hotar. Framåt, du tappra krigarstam, Se hur de samla sig hans rotar På nytt att öfva mord och skam, Se hur dess vilda skaror bryta Mot våra hemlandsdalar ner, Roflystna deras blickar ser Som lejon vredgade de ryta; Men stupa vi med dem, Då vän skall hämnas vän. Framåt, framåt! Vår fosterjord Skall dricka deras blod. Se våra svärd i solen glimma Den glans, som elda skall vårt mod, Och när han kommer, hämdens timma, Vi spara ej barbarens blod. Hör trummor gå, trumpeter skalla, En maning ifrån stridens röst, Som talar till souavens bröst, Att fienderna skola falla. Och stupa vi med dem, Då vän skall hämnas vän. Framåt, framåt! Vår fosterjord, Skall dricka deras blod. Vår äras dag är ej föriiden, Framåt! Vi den till mötes gå, Ty den skall komma uti striden, Och segrande vi målet nå. Se ryska örnar stolt sig höja
10 Och sti äcka vingar ut till flygt. Men likväl, framåt, framåt, gå n tryggt, Ty våra led ej fruktan röja. Dö vi med fienden, Då vän skall hämnas vän. Framåt, framåt! Vår fosterjord, Skall dricka deras blod. Vid Plewna, natten före slaget. Bleka strålar månen breder öfver Plewnas dystra nejd Här för här i massor ligga, samlade på nytt till fejd. Dunkel, som en skepnad höjer Plewna sina murar grå, Snart den vilda stormen nalkas, månn de falla eller stå? Uti kämpens bröst sig blandar hopp och fruktan denna stund. Aningsfullt han blicken sänder, spejande den hemska rund. Man vid man i djupa leder, ligga kämpar slumrande Och vid sidan af sin hjelte, ligga svärden slipade.
Mången gammal kämpe vakar, makan sitter vid hans bröst, Denna natt, kanske den sista, gråtande hon ber om tröst, Med förtviflan hon sig trycker hårdare intill hans barm, Som när nästa qväll sig sänker, kanske ligger död och arm. Tusen, tusen böner stiga uti denna fasans natt, Upp till honom i det höga, som sin sal med stjernor satt. Tunga vemodsfulla suckar smyga sig ur månget bröst Tårar fins i månget öga, smärta tolkar mången röst. Mången gammal kämpe solver, slumrar stilla på sitt svärd, För hans själ i drömmen fara, bilder från hans barndomsverld. Drömmer han om forna bragder, drömmer han om guld och namn? Ack nej, forna, glada minnen smyga blott till honom fram. Ofver allt tycks friden råda, ack, men döden sofver blott, Innan österns skyar ljusna nya offer har han fått. Hatets is kring hjertat fryser, hämndens låga brinner än, Men den slocknar, och i döden, isen tinar upp igen. Il
Í2 Natten sina tårar stänker, kring det tält der smärtan bor, Nattens vindar sucka stilla, följa troget i dess spår, Stjernan mild derofvan tindrar, lockar blicken upp till sig, Mången kämpe på den blickar, ber och hoppas innerlig. Vid en vaktelds matta flamma vid geväret lutad står, Ynglingen, suaven, Zelim, vida kring hans tanke går, Hemsk lian finner denna tafia, ty hon visar död och mord, Och dess ram är tunga suckar, och dess färg är men skoblod. Menska har du mod att mörda; hvarje menska är din vän. Den du aldrig förr har skådat, har du mod att rycka den Kanske ifrån hem och maka, ifrån fridens lugna r0 Säg livad har lian mot dig brutit, att han skall i grafven bo. Så hans kära se n forsmäkta, sörjande invid hans bår, Klagan, blandad med förtviflan, du är skuld till denna tår, Fick du kanske guld och ära, för den bror du slog ihjäl, Säg kan detta kallas ärans, detta fasans skådespel?
13 Da som skådat fridens bygder, du som värmts vid hemmets härd, Ha de svikit dessa minnen, sköna, från din barndomsverld, Bodde icke i ditt hjerta lycka, kärlek, hopp och frid, Har alltsammans så försvunnit under pröfningarnas tid? Ack, se våren hur den närer blomman vid naturens bröst, Lunderna ai tusen sånger, fyllas utaf foglars röst, Blad och blommor, allt uppvaknar härligt i den friska vår Och ändå igenom hjertat, blott en vemodskänsla går. Ty livad är det skäl att glädjas åt det sköna våren gaf, Snart så månget älskadt hjerta offras åt den kalla graf, Snart förgäfves på ett slagfält kommer vän att söka vän, Men han fins ej mer; i döden träffas de kanske igen. Zelim tänkte så i natten, men det ljusnar mer och mer, Natten flyr, re'n solen stänker guld på höjd och dalar ner, Härarne sig börja röra, trummorna nu slå allarm, Alla drömmar äro borta, striden börjar nu sitt larm.
lé Striden vid Plewna. áakta solea gär Bakom molnets kam Liksom stilla står Vågar knappt sig fram. Striden börjar, luften skälfver, Marken darrar på sin grund. Moln af rök och dam sig hvälfver Skymmande den hemska rund. Trummor gå, trumpeter klinga, Blandadt med kommandoord, Skarpa svärd i luften svinga Färdiga att kräfva blod. Dagen mörknar. Luften tjocknar, I ett moln hvar kämpe stod. Sjelfva solens stråle slocknar, Och ur molnet regnar blod. Väl sig tusen blixtar svinga Ur dess massa hvarje stund, Jord och himmel tyckes brinna Askor dåna i dess rund. Plewna, hennes murar vackla, Modig kämpe dock ej svek. An ett mål för stridens fackla Trotsar hon den vilda lek. Fiendernas blixtar ljunga, Hennes dödsdom talar ut, Ty, förgäfves tycks hon slunga, Eld och dödar hvar minut.
Skarpt det biter svärdets tunga, Stridens ande så befalt. Kulorna i luften sjunga Kämpens dödssång öfver allt. Hästarna af smärta bräcka Sina betsels hårda tvång, Och i vildt karir de sträcka Öfver blodigt fält sitt språng. Svärden korsas, skaror falla, Plevna mäktar ej att stå. Jemmerrop och härskri skalla, Mer än tusen åskor gå. Mången kämpe stilla tiger, I den suck som döden gaf; Andras jemmer högt uppstiger Ifrån stridens afgrundsdal. Se, der rusar fram en skara, Flykten tyckes bli dess lott, Den har trotsat hvarje fara Styrkan svikit modet blott. Se, suavens skara hastar Hejdlöst i den vilda flykt, Nej, hon vänder, hon sig kastar In i stridens larm på nytt. Se, der föll en yngling neder, Barmen är förblödd och matt, Dödens skuggor redan breder För hans blick den långa natt, Tungan mäktar mer ej tala, Ieke hviska mer så öm, Sjunken i den djupa dvala, Skådar han en högre dröm. Plötsligt kommer öfver fältet Zaima, marketenterskan, Flaskan från det röda bältet
Knappast hon att lösa bann, Då ett steg hon tar tillbaka, Dessa drag hon känner väl, Allt hon velat nu försaka, För att väcka Zelims själ. Några droppar vin hon häller Uti Zelims torra mun, Drufvans kraft dock intet gäller Emot dödens, denna stund. Blott en suck han stilla höjer, Som en bruten afskedsröst. Under tårar Zaima böjer Knä, vid Zelims kalla bröst. Qvällen re n sin skugga breder, Öfver fältets hemska rund, Vänner för de döda beder, Det är dödens högtidsstund, Frid det hvilar öfver dragen, Der som döden gick förut, Lycklige, som slutat dagen, Striden är för evigt slut. Dock igenom natten föres An en dyster klagoröst, Det är Zaimas suck som höres, Än hon satt vid Zelims bröst. Zelim, här skall du ej stanna, Här ej redas skall din graf. Dn skall föras utaf Zaima, Till din barndoms sköna dal. Bland de gröna lunder ljusa, Der skall gröna kullen stå, När dess gamla kronor susa, Jag dess klagan skall förstå. Foglar der med sorgsen tunga, Sjunga än för dig sin sång, Samma foglar du hört sjunga Då du lycklig var en gång.
Prydd står grafven, i de lunder Der han lifvets morgon såg, Ötver den i nattens stunder Draga stjernorna sitt tåg. Och när qvällen sänkt sin slöja Fridfullt öfver haf och land, Zaima ofta der plär dröja, Klagande så tyst ibland. Zaimas klagan. Fridens stjerna, vaka öfver kullen, Ty den gömmer allt, som var mig kärt, All min lycka hvilar der i mullen, Allt hvad sköna drömmar mig beskärt. I mitt bröst der bor oändlig smärta, Nå så klaga, klaga då mitt kjerta. Men det båtar föga till att klaga, Smärtans toner väcka ej din röst. Jag blott tolka vill en lefnadssaga, Tolka tanken i mitt eget bröst. Kulan, som dig bragte död och smärta, Samma kula krossade mitt hjerta. Kall är barmen, der jag ofta lutad Drömma fick, invid det trogna bröst. Du är borta, nu din tunga slutat Mer att hviska med sin milda röst. Kalla graf! O, detta bröst du söfver, Det är icke ditt, det mig tillhörer. Var så kort den lycka som jag drömde, Älskade, hos dig så mången gång. Hoppets blommor, som jag troget gömde I min själ, dö bort i sorgens tvång. Ack, men hoppet är en sol som målar Sina verldar blott med falska strålar.
Hvarfôr föddes kärlek i vårt hjerta? För detsamma fans ju plåga nog. Mången kärlek följes blott af smärta, Och som bruten ros dess glädje dog. Endast sorg och qval åt men skan gilvet, Följa henne troget genom lifvet. Jag vill lyssna till en röst härinne, Helga stämma, jag dig väl förstår. Du är sorgens vän, du beter minne, Mildt ditt ijud igenom själen går, Hviskande om tid som är förliden, Minne, du en grafvård är åt tiden. Och vid minnets grafvård skall jag gråta, Der jag skådar bilden utaf dig. Zelim, troget skall jag dig förlåta Att så fort du flydde bort från mig. Och på grafven ständigt skall stå inne, Tro och kärlek, saknad, hopp och minne. Der med lyran skall jag stilla klaga. Släppa själen ur sitt bittra tvång, Sjunga vill jag här vår lefnadssaga, Kanske hör du då min vemodssång, Toner skönare ej lyran känner, Än då minnet hennes strängar stämmer. Nu farväl, då nästa qväll sig sänker, Här, vid kullen, vakar jag igen. Hvarje blomma, jag ditt minne skänker Åt din graf, min tår skall vattna den. Mycket må försvinna ur mitt minne, Plevnas dag derur dock ej försvinne. Så sjöng vakan uti sommarnatten, Drömmande jag hörde hennes slag. Mildt sken månen öfver land och vatten, Svepte nejden i sin dunkla dag. Hänförd lyrans strängar då jag rörde, Ty min egen känslas röst jag hörde.
liläiå
s p s p s m Pris 15 öro.
S;:. '
1001850785
MÉlSIfifi @åsä» I«Ê0SS - U wßmm VwSI. '. 4Æ.. -iv! psjpé ÄStSffij msm»wm Mmm 9mRBk '»S^vJtíÁ»... -.- '%V'Vv -iv:i,r #í$*ksmssví '»fee? : íl%.'stoß S'Vi I raäw@aäy ' i PP;-"* 1... «SÄ'' '