ANDRUMSKORALER. Magdalena Eriksson. LÄNGTANSKORAL ur En aning av evighet s.25

Transkript

1 ANDRUMSKORALER Text: Musik: Atle Burman Magdalena Eriksson LÄNGTANSKORAL ur En aning av evighet s.25 Inte är det på grund av nån innerlig tro, för jag tvivlar en hel del ibland, nej det är på nåt annat det måste bero att jag söker så ofta Din hand. Inte är det för nånting som alla kan se, för jag gömmer den dröm som jag har. Inte är jag väl heller så bra på att be, ändå lyssnar jag efter Ditt svar. Kanske är det för nånting jag fått och jag får som jag anar en fadershand nu. Herre, hjälp mej att vara det barn som förstår att den älskade Fadern är du. Kanske är det för nånting jag aldrig kan få som det gråter ibland i mitt bröst. Kanske är det rätt barnsligt att gå till nån då, men jag längtar så efter Din tröst. Kanske är det för nånting jag fått och jag får som jag anar en fadershand nu. Herre, hjälp mej att vara det barn som förstår att den älskade Fadern är du. EN ANING AV EVIGHET ur En aning av evighet s.89 En aning av evighet stilla Du ger och förändrar min dag och mitt liv, ty långt bortom allt som jag hör och jag ser har det öppnats ett nytt perspektiv: En strimma jag ser i det himmelska blå som ett ljus från en gläntande port. Och jag vet var Du finns, det är dit jag vill gå för att mötas på helig ort.

2 En aning av evighet bor i Ditt namn och jag minns och bevarar det väl. Det leder mej in i Din väntande famn som till sist blir ett hem för min själ. En glimt har jag sett och en aning förstått av hur en gång den hemkomsten känns. Ty en aning av evighet har jag ju fått och av kärlek som saknar gräns. BÖN OM LJUS ur Högt ovanhimmelens stjärnor s.32 originaltitel Herre jag ber Dej om ljus Herre, jag ber Dej om ljus, men jag ber inte bara den dag alla ängar och parker är öde och tomma. Nej, jag ber om det också när våren är här och när sommaren ger mej all sol jag begär. För jag ber om ett ljus av ett särskilt slag och jag ber för en särskild sorts blomma. Inte gäller det gullregn och maskros, ej heller hägg och syren för dom vet vem som gör alla under på våren. Till exempel att solen igen hittar hit så den kargaste mark kan bli vitsippevit och den naknaste kvist och den kalaste gren kan bli gröna som förut om åren. Nej, jag vill be för en alldeles särskild sorts blomma idag. Ja, en blomma är just vad jag själen vill kalla. För den vänder sej uppåt som blommor gör och den är lika sårbar och bräcklig och skör och den bär på en längtan längst in i sitt jag till det ljus som är målet för alla. Herre, jag vänder min själ, jag vänder min själ mot ditt ansikte nu som en liljekonvaljens och gullvivans like. Ja, jag öppnar den skyddande blomkalk jag bär upp mot källan som livets och kärlekens är, för min hunger och törst är det ljus som är Du och min hemliga dröm är Ditt rike.

3 BÖN OM KVÄLLEN ur En aning av evighet s. 32 Månen går sin vilsna färd hemlös i sin mörka värld. Molnen jagar så ikväll, söker ingens land. Kom till mej så är Du snäll, kom och håll min hand. Alla bryr sej så om sitt. Vem tar hand om mej och mitt? Dagen ändas fort till kväll, bräcklig är min tro. Kom en stund så är Du snäll, kom och ge mej ro. Alla tror som om dom vet. Jag har ingen säkerhet. Allt jag kan och vågar nu är att ha en dröm: Var mej nära snälla Du, Du som är så öm. Visst syns stjärnklar himmel hit, men så lång är vägen dit. Alla har väl sitt ikväll. Vem kan få mitt bud? Kom en stund så är Du snäll, kom Du son av Gud. ÄNGLAKORAL ur En aning av evighet s.88 Osynlig vid min sida här en hjälpare så nära är, jag anar, nästan ser ibland en ängels blick, en ängels hand. En tröstare med änglanamn vill ge mej från en fadershand all himlens glädje, frid och ro det är min enkla barnatro.

4 Så när jag hjälps och tröstas här av en som inget tack begär då finns det ingen tvekan, nej, en ängel ser mej, rör vid mej. Det minsta jag vill ge som lön är tacksamt hjärtats tysta bön, dess lovsång bortom ord och ljud till alla goda änglars Gud. KÄRLEKEN KOM FRÅN EN STJÄRNA ur En källa av ljus s. 40 Jag drömde att kärleken kom från en stjärna och sökte nånstans där den kunde få bo, men bortmotad blev den från huvud och hjärna för där var det fullt fast man annat kan tro. Där trängdes kalkyler och siffror och lagar och dogmer och regler, etik och moral, ja, kunskapen uppfyllde nätter och dagar så där fanns det inte nån ledig lokal. Då öppna sej hjärtat och sa så försiktigt: Här bor ingen lärdom så jag är väl dum, men kärlek härinne är kanske nåt viktigt så kom du och bo här, för här finns det rum. Jag drömde att hjärnan nu fick nåt att lära när hjärtat blev uthyrt på stadigt kontrakt, för nu fanns en granne där alldeles nära som älskade närhet och livlig kontakt. Men priset för hyran var längtan och smärta som måste betalas av den m hyr ut, i gengäld fick värden ett flödande hjärta med tillgång till källan som aldrig tar slut. Jag drömde att kärleken kom från en stjärna och här fick en bostad av varaktig sort. Visst låter det barnsligt, det erkännes gärna, men vore det sant slapp man drömma sej bort.

5 DEN ENSAMMA STUNDEN ur Högt ovan himmelens stjärnor s.85 Visst är den väl härlig, den ensamma stunden då världen därute ens stillhet ej når och själen som kanske var nertyngd och bunden befrias av nånting man inte förstår. Och ljuset man tänder, det levande ljuset, det öppnar en väg bortom tillvarons gräns och når också nånting längst in som var fruset men nu som en blomma i vårsolen känns. Visst är den väl härlig, den ensamma stunden då någon är här fast man inget kan se och hela ens inre blir upplyft från grunden av glädje och frid som ej världen kan ge. Och ljuset, det levande ljuset man tänder det är som en glimt från ett bortanförland dit själen precis som en blomma sej vänder och sträcker sej efter sin Skapares hand. VID DITT KORS ur En aning av evighet s.73 originaltitel Det är här nånting sker Det är här vid Ditt kors som en sunnanvind vaknat och en sommardag börjat som aldrig tar slut det är här nånting sker som dom blommorna saknat som har längtat så efter att våga slå ut. Det är här vid Ditt kors som den fruktade tjälen har förlorat sin kyla och bara gett opp det är här nånting sker allra längst in i själen på dom slokande blommor som levt utan hopp Det är här vid Ditt kors som det tecknet står skrivet att en blommas farväl gäller bara för nu det är här nånting sker när man anar att livet och att Vägen och Sanningen alltid är Du. Det är här vid Ditt kors som dom uppåt sej vänder alla dessa små blommor som trängs med varann det är här nånting sker för med sargade händer tar Du upp dom så ömsint som bara du kan.

6 VÅRPSALM ur Högt ovan himmelens stjärnor s.20 originaltitel En vårpsalm Nu vandrar Gud i stad och land och blommor är Hans spår, Han smeker med sin skaparhand och träden gröna står. Ja, undrens tid är inne det ser och känner jag det krävs ej sjätte sinne att ana Gud idag. Bland blommorna och grönskan jag ber Dej nu i vår: Kom hör den tysta önskan jag bär från år till år: Låt himmelens sol nå själen så den blir fri och löst ty vem har sagt att tjälen ej går i människobröst? Kom blomstergud med ljuset som livets under gör låt inget som känns fruset bli lämnat utanför, låt alla blomblad tåras av glädjens dagg idag ja låt det också våras för blomman som är jag. ANDRUMSKORAL ur Till själens andetag s.66 (Till Peter Lindberg) Ett eget andrum finner jag längst in närhelst jag vill, det är ett rum av särskilt slag. här stannar tiden till. Här anar jag en frid och ro som inte världen vet, här andas jag i barnslig tro en aning evighet. En luft så syrerik som här till flera önskar jag för stillhet livsnödvändigt är till själens andetag. I andakt vill jag dröja här hos Den som mening vill till stunden som ett andrum är där själen stannar till.

7 Här känns ibland som att på glänt står himmelrikets port ja, nån gång har jag rentav kännt att här är helig ort. Min viskning här gör ingen störd för orden saknar ljud, här är jag sedd och alltid hörd här talar jag med Gud DET TÄNDS KANSKE STJÄRNOR ur Högt ovan himmelens stjärnor s. 34 Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland små stjärnor som strålar och blänker, kanske tänds de av kärlekens tankar som någon på jorden här tänker. Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans som levande klara kristaller för att återge himmelens ljus och balans när andra slocknar och faller. Det tänds kanske stjärnor i rymden iblan när någon har knäppt sina händer, kanske tänds de av kärlekens böner som någon på jorden här sänder. Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans i rymdernas stjärnströdda vimmel kanske kärleken är våran jordiska chans att skapa en ljusare himmel Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland ty kärleken kan göra under, kanske skapas det något för evigt i flyende korta sekunder. Kanske nya stjärnor kan tändas nånstans när kärlekens makter får råda, kanske blev det rätt mörkt om ej kärleken fanns och det inte fanns stjärnor att skåda