Välkommen till Nyhetsbrev nr 29 2018 från Kalle Eriksson och Bjäreförlaget. Ett av de många nyårskort från förr, som inlämnats till mitt bildarkiv. Nyårskortet ovan är ett exempel på bilder, som ställts till mitt förfogande av intresserade bjärebor, som tycker att det är bra, att jag tagit på mig uppgiften att samla, arkivera bilder och förse dem med text. Jag passar på tillfället att framföra mitt tack för alla dessa bild-gåvor. Hela bildarkivet har jag f.ö. donerat till kommunens arkiv med dokumentära bilder. Jag har kvar bilderna i min dator t.v. för att kunna fortsätta mitt arbete med att komplettera bildtexterna. Överlämnandet sker, när jag inte längre har möjlighet och förmåga att arbeta vidare med arkivet. Bildarkivet kräver ständig tillsyn. Det växer, dels genom mitt eget plåtande och dels genom att det kommer bilder från intresserade bjärebor och andra. En särskilt välkommen julklapp fick jag i år. Håkan Philipssons nyutkomna bok Folkhemmet i byn. Eftersom bokens innehåll utspelar sig i V. Karup som ju är en del av den värld som jag upplevt under många årtionden, är det med spänning som jag nu tar del av innehållet. Jag blir gripen redan av förordet i boken. Där hittar jag ett berömt citat från svensk 1900- talshistoria. Ett citat som jag känner särskilt starkt för, och som jag därför själv har använt i olika sammanhang:
Per Albin Hanssons historiska folkhemstal, hållet 1928. I talet visar Per Albin såväl suverän formuleringskonst som god pedagogisk blick. Det senare visar han genom liknelsen mellan samhället i stort och familjen. Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda samhället känner icke till privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad., den starke trycker inte ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor.. Det svenska samhället är ännu inte det goda medborgarhemmet. Nu ser jag fram mot att fördjupa mig i allt det övriga i Håkans bok. Om minnen från mittdelen av 1900-talet i såväl närsamhället ( V. Karup) som Sverige i stort. Ett Sverige som i flera avseenden genomgick en omvandlingsperiod. Håkan Ph. har lyckats med konststycket att med exempel från lokalsamhället byn V. Karup på ett mästerligt sätt mana fram en allmängiltig bild av svenskt 1950-tal. Detta årtionde, som kom att utgöra gränsen mellan det som varit depressionens och världskrigets båda årtionden - och den framtid som nu tedde sig så ljus. Därmed är boken intressant inte bara för invånarna i V. Karup med omnejd utan för alla som är intresserade av svensk 1900- talshistoria. De många exemplen från 1950-talet - hämtade från alldagliga företeelser, händelser och tänkesätt samverkar till att skapa detta resultat. Jag dristar mig till att låna några citat, som skildrar den allmänna andan i -50-talet: 1950-talet blommade av förhoppningar. Två världskrig hade satt sina spår. Nu närdes förhoppningar om fred och solidaritet och frihet i en alltmer utvecklad demokrati. Eller: Det var en värld i rask förändring. Välfärden växte. Nu skulle den politiska demokratin vinnas fullt och därefter skulle den ekonomiska demokratin följa efter. Fattigdomen skulle drivas på flykten och en ökad jämlikhet väntade Eller: Livet i byn på 1950-talet närde förhoppningar om en bättre framtid.ransoneringseländet och kupongklippandet var förbi. Nu kunde det bryggas kaffe på riktiga bönor. (Jag hoppas att Håkan tillåter min stöld av ord ur boken ) Nu ser jag fram mot fortsatta läsupplevelser och igenkännanden
Dags att vända blad. Dags att göra som vi brukar göra inför nyåret: försöka att summera året som gått. Försöka att förstå oss på den där kristallkulan, som lär avslöja, vad som kommer att erbjudas oss under det kommande året. Som vanligt serverar jag några glimtar från såväl vår närhistoria som övriga historia. Äventyret med Örnen Du minns förstås uppståndelsen när filmskaparen Jan Troell skulle skildra Ingenjör Andres ballongresa till Nordpolen på film. Filmen skulle skildra det drama, som utspelades i verkligheten långt tidigare och som slutade så tragiskt. Filmaren Troell hade valt Hovs Hallar för att skildra den plats där verklighetens uppstigning med varmluftballongen skedde. Det hade varit några veckor av nervositet i inspelningsgruppen före starten vid Hovs Hallar. Där hade man spelat in förberedelserna. Ett ballonghus hade rests vid hallarna.
Nu gällde det bara att få rätt vind för inspelningen av uppstigningen. Den rätta vinden kom. Linorna kapades. Ballongen steg till väders. Precis som i den verklighet som man ville skildra, sänkte sig plötsligt ballongen och var nära att snudda vid vattnet. Åtskillig barlast kastades ut- precis som skett i verkligheten. Regissören, Jan Troell, var nöjd. Ingen omtagning behövde göras. Så drev ballongen ut över havet och försvann för de många åskådarnas ögon. Nu väntade man i stället vid hörlurarna för att lyssna till rapporterna över kortvågsradion från männen där uppe i ballongen. Det blev tyst länge i lurarna. Så kom äntligen beskedet: Inom 10 minuter är vi inne över Halmstad Stor lättnad förstås bland filmfolket och bland de många nyfikna som samlats vid Hallarna för att beskåda den dramatiska starten. Efter hand kom fler lugnande rapporter. Även landningen gick bra. Den skedde på Örnnäset (!!) i Tylösand. Guld rökelse och myrra Du kommer förstås ihåg bibelns berättelse om Jesu födelse och om vise män som kom med gåvor till den nyfödde. Guld, rökelse och myrra. På bibelns tid var kryddor en minst lika värdefull gåva som guld. Sålunda ingen tillfällighet att det i Matteus evangelium omnämnas två slag av kryddor. Vi kan hitta fler berättelser från den tiden, som illustrerar kryddors värde. När drottningen av Saba besökte kung Salomo hade hon med sig bl.a. balsamolja i stor mängd. Det hade aldrig funnits en sådan balsamolja som den drottningen av Saba gav åt kung Salomo (2.a krönikeboken.) Även andra kungar skickade balsamolja till kung Salomo Att kryddorna var så viktiga på den tiden hade flera orsaker. De användes som skönhetsvård men även i samband med behandling av döda kroppar På bibelns tid växte vissa kryddor i Jordandalen. Andra kryddor måste dock importeras. Saffran, aloe, balsam, kanel, virak och myrra. Flera av kryddorna kom från avlägsna länder i Asien och i Afrika. Den exklusiva nardusen kom från Himalaya.
Med kamelkaravaner fraktades kryddorna till bl.a. länder vid östra Medelhavet. Dessa långa transporter förklarar att kryddorna blev så dyra. Dyrare än guld i vissa sammanhang. Ett faktum som ytterligare bidrog till att fördyra var, att karavanerna med kryddlasten måste passera den arabiska halvön på sin väg till Israel, Genom detta fick Syd-Arabien monopol på kryddhandeln. I The book of Spices kan vi läsa om att man funnit spår av bebyggelse i Negev i södra israel. Dessa spår visar kryddhandlarnas färdväg. Det var en omfattande trafik och den pågick under lång tid. Bortåt 2000 år! Med tiden avslöjades arabernas knep för att behålla sitt monopol på kryddhandeln. När egyptierna lärt sig att utnyttja monsunvindarna, kunde de segla den långa vägen mellan Alexandria och Indien. Det ledde till större tillgång till kryddor och därmed lägre priser. Virak, som även kallas olibanum, och myrra, utvanns från harts, som kom från barken på små träd med törniga buskar Myrra ingick i den heliga smörjelseoljan och virak i den heliga rökelsen. Myrra nämns vid tre tillfällen i samband med Jesus: som gåva vid födelsen. (Matteus 2:11). Som bedövningsmedlen i vin när han hängde på korset (Markus 15:23) och som en av kryddorna vid behandlingen av hans kropp inför begravningen. (Johannes 19:39) Emanuel Åkesson en utvandrare Under mitt arbete med årsboken Bjärebygden 1965 fick jag tillgång till en brevsamling från Selma Nilsson i Erikstorp. Denna brevsamling omfattade en korrespondens mellan två barndomskamrater från byn Boarp i Bjäre. (Boarp och Erikstorp är grannbyar.) De båda barndomskamraterna hade båda utvandrat till Nordamerika, men var för sig och med olika mål i det stora landet i väster. Genom breven får vi en god inblick i den värld, som väntade de många emigranterna. Hela brevsamlingen hamnade med tiden hos en systerdotter till en av de båda kamraterna. Systerdottern var den Selma Nilsson, som jag nämnt ovan. Mitt arbete med den unika brevsamlingen resulterade med tiden i en artikel som fick rubriken Ågesa gante och Bengts gavare Ågesa gante var Emanuel Åkesson. Han var född 1854 och andre sonen till lantbrukaren Åke Bengtsson i Boarp. Efter innehavarens namn kallades gården Ågegården (som på den lokala
dialekten blev Augagaur.) Eftersom den äldre brodern hade gett sig till sjöss, blev det nu Emanuels uppgift att ta över gården efter fadern. Emanuel hade emellertid en stark läslust och ville syssla med annat än jordbruk. Detta var orsaken till öknamnet Ågesa gante. ( Jag tror mig veta innebörden i ordet gante, men har svårt att hitta det bästa ersättningsordet. Du som lyckas med det skriv och berätta.) Kompisen kallades Bengts gavare. En gavare var en person som ansågs vara pratsam och högljudd. (Även i det här fallet tar jag gärna emot förslag på ersättningsord.) Brevsamlingen De båda kompisarna emellan ger oss intressanta inblickar i livet för utvandrande bjärebor. Emanuel Åkesson skriver från staden St Paul i Minnesota. Han skriver på svenska, men vi kan notera, att ord på engelska redan har smugit sig in i brevet: Dakota är det most of a Kontry I ever saw, an I never wish to be ther agen. Ty lättare kan man ta ner månen än att få arbete där. Om jag ej får arbete här ( i St Paul) så går jag till Chicago, där jag får min plats igen. Svenskarna rogar sig I Chicago träffar Emanuel Åkesson flera bekanta från hembygden. När han skriver till Emanuel Persson kan han hälsa från flera gemensamma bekanta. Exempelvis Christina Ebbesson och hennes bror L.P. Ebbesson från Bjäragården, John Pettersson från Lönhult, som stod på saloon en tid.. Emanuel konstaterar också att Svenskarna rogar sig av hjärtans lust och hvarjehanda roligheter, men inte är det för sparvar att komma in i stora dans, hvadan jag ej har haft en släng af slefven. Inte heller Chicago tycks erbjuda något jobb. Han berättar, att när rengöringen av Lincolnpasset skulle börja, kom 4 000 sökande, som konkurrerade om 40 jobb. Nu har Åkesson därför planer på att återvända till Dakota, en stat som han tidigare inte haft något gott att berätta om. Han tänker göra sällskap med Peter Nilsson, som förra året tagit land där. 16 acres för 100 dollars. I ett senare brev berättar Åkesson om fortsatta besvärligheter. Han konstaterar, att östern är bättre än här ute i mellersta västern. Han skriver: Det klokaste jag gjort i det här landet var då jag gick in för snickare, för övrigt har jag gjort endast fubbar. Tillbaka i Bjäre. 1924 återvände Emanuel Åkesson till Sverige. Nu för att stanna och överta faderns gård i Boarp Ågegården. Denna gård är i våra dagar vida känd. Den utgör en viktig del i det som senare blev Bjäre Härads hembygdspark. 1929 inköptes gården av Ludvig Nobel. Köpet hade ett visst samband med ett annat projekt, signerat Ludvig Nobel: Båstad golfbana. Ludvig Nobels planer på att skapa ett hembygdsmuseum förverkligades dock först senare och genom sonen, Olof Nobel. Denne skänkte såväl gården som 4 tunnland mark i anslutning till gården och kunde bilda Bjäre Härads Hembygdsförening. Bronsålderns bjärebor såg samma vy som vi. När jag vandrar på bjärehalvön och stöter på de många minnena från forntiden gravhögar, odlingsterasser, skålgropar, skeppssättningar mm är det naturligt, att jag försöker föreställa mig,
hur de olika platserna såg ut på den tiden, då märkena tillskapades. Under de årtusenden som gått har landskapet förändrats. Det gäller främst de odlingsbara områdena. Beträffande ett av våra fornminnen är det annorlunda; Gröthögarna. Dessa högar från bronsåldern ligger mitt i klapperstenfälten alldeles intill havet. Här har praktiskt taget ingenting av naturen förändrats sedan den tid, då högarna skapades. Därför är det med viss andakt jag står vid högarna. Jag ser samma vyer som bronsålderns bjärebor såg. Strandlinjen var ungefär densamma. Klapperstenfälten likaså. Här stod bronsålderns kvinnor och barn och spejade ut mot havet. Väntade oroligt. Skulle männen som var där långt ute och fiskade komma tillbaka? Särskilt stor var oron förstås, när stormen kom och när havet var i fullt raseri. Min boklåda Min boklåda Ord. Pris Rea-på-rea-pris Så blev Båstad tennis 225 60 Bilder av ett sekel i Bjäre Slutsåld Vår bjärehistoria i bild 350 70 Bjärebor berättar om Bjäre Slutsåld Strövtåg i Bjäres historia 350 70 NÄRA HAVET trivs jag bäst 350 Ny Böcker som är slutsålda hos mig kan ev. finnas i enstaka exemplar i bokhandel i Båstad, Laholm eller Ängelholm, eller i något av övriga säljställen på Bjärehalvön. Kontakta mig för ytterligare information. Min språklåda är den här gången extra innehållsrik. Det är en tillfällighet. Bl.a. innehåller den en dikt som har en form som trots årstiden gör, att den hör hemma i språklådan. Se Messommer nedan. Slarvigt språk bland chefer För en tid sedan fick jag ta del av en rapport, som bygger på mer än 1000 arbetstagare, som har fått uttala sig om sina chefers språk i brev och mejl. De anställda irriteras på slarvigt språk, felstavningar, irrelevant information mm. De som har varit med länge har noterat, att chefernas språk har blivit allt sämre.. Slarvigt språk får till följd att chefen uppfattas som mindre professionell. Det personliga varumärket försämras.. Anledningen till det försämrade språket anses vara den ökade användningen av sms, mejl i mobilen mm. Från de vuxnas värld flyttar vi över till barnens väld. Skolbarnens värld för ca 100 år sedan: Ren mun och ren hand Fria gå i alla land Små sår och fattiga vänner Skall man icke förakta. (Ur Välskrivningsbok 1888.) Mera från skolans värld Undervisning i svenska grammatiken. Annika 10 år får fråga av fröken: - Kan du säga vad som räknas till maskuliner? Alla herrliga varelser.
Messommer Ja drog neråt vägen om messomarnatten Hur länger ja geck, det vet fälle katten Ja geck där å lyddes te vind o vatten Så ja tyckte, ja måst vart vill Å vågorna hoppa så underligt fram Å skogen, han stod där så fundersam. Han undra vesst va dä va för en natt För allt va så innerligt roligt å glatt Och eko så fullt i skratt. Å vågorna hoppa och larva och stänkte Och tog sina skutt å glittra å blänkte Ja gick där å titta å tänkte: D ä härligt ändå en ä ung För de ä precis som en så lite mer Än di som e gamla, och hörde nå mera En tycker dä spelar å sjonger i skogen Och där ä som dä va någe särskilt som drog en Och tvang en te känna sig rakt som en kung. Vilken författare tänker du på när du läser dessa rader? Jag misstänker att många svarar med samma namn. Samma som jag tänkte på när jag läste dikten Gustaf Fröding. Det ÄR ju Gustav Fröding ut i fingertopparna!! Ändå. Jag hittade dikten i Badtidningen för Båstad 1934. Under dikten står signaturen Maja X. Nu är jag förstås nyfiken. Vem var Maja X. Vet du? Skriv till mig och berätta. Reflexion (Notis i Engelholms Tidning på 1940-talet.) 97-åriga Malena fick häromdagen uppleva, att hon måste följa sin 73-åriga dotter till graven. Då prästen går fram för att säga några tröstens ord avbryter gumman honom: Ja, si de ska ja si, att dä va ja beredder på frå början, att den jäntan inte skulle leva länge, för ho va så jädra klener när ho föddes. Detta var sista Nyhetsbrevet för 1918. Hur det blir med fortsatta Nyhetsbrev har jag ännu inte bestämt mig för. Någon gång måste jag ju sluta, och ett årsskifte kunde vara en lämplig tid för att sätta punkt. Att jag hållit på så länge beror främst på de många positiva reaktioner som jag fått från läsarna. Oavsett hur det blir med fortsättningen vill jag tacka för alla dessa uppskattande ord som kommit. Tack. Gott Nytt År. Vänligen Kalle Eriksson Bjäreförlaget Hallavaravägen 102 269 91 Båstad kalle@bjarenet.com Tel. 0431-365332