Goudapipans utveckling för datering av europeiska pipor. Att exakt ange vart kritpipstillverkningen startade är nästan omöjligt eftersom det på den tiden inte skedde någon direkt registrering. Man måste räkna med att där och bär man kunde röka tobak det också fanns en tillverkning av pipor. Man kan med relativt stor säkerhet konstatera att den första tillverkningen i större skala skedde i England ca 1575, troligast i London. Rätt snart kom kritpipan över till Holland, ditförd av de soldater drottning Elisabeth I skickade över för att hjälpa sin kusin prins Mauritz i hans frihetskrig mot spanjorerna. När sedan dessa soldater skulle återvända hem till England hade Elisabeth I avlidit och efterträtts av kung James I som var emot tobaksrökningen. Bland soldaterna fanns det kritpipsmakare som blev rädda för att återvända och därför stannade kvar i Holland. I staden Enkhuisen vid kanalkusten har man hittat kritpipor av mycket tidigt datum som förmodligen hade medförts av soldaterna när de kom från England. Pipa från Enkhuisen. (Nat. Stl.) Holland hade en väl utvecklad keramisk industri som vid denna tidpunkt befann sig i en lågkonjunktur med många väl fungerande ugnar och tillgång till ledig utbildad arbetskraft, varför många engelska pipmakare beslöt sig för att starta en tillverkning. Detta skedde först i Amsterdam 1607 för att sedan sprida sig runt i landet. Gouda kom att bli den ort där flest pipmakare startade tillverkning 1617 och staden utverkades till att bli Hollands och hela Europas pipmakarcenter där kvaliteten och formen på piporna utvecklades. Man hade här ett starkt pipmakarskrå som sedan 1660 reglerade tillverkningen och såg till att piporna standardiserades. Redan 1630 fick goudapiporna en tydlig inverkan på den holländska pipindustrin. Tillägg till detta så startade man här en bred export, piporna var av en hög kvalitet med en fin vitbrännande lera, trots att den inte fanns naturlig i Holland utan måste importeras från länder som England, Belgien och Tyskland. De olika pipmakarorterna i Holland hade sin egen variation av den piptyp som tillverkades i Gouda. Det kan vara små skillnader på huvudet som för en arkeologisk tidsbestämning inte har någon större betydelse, endast om dateringen skall vara exakt med t.ex. namnet på pipmakaren. Fortsättningen på denna artikel är hämtat från det föredrag pipforskaren Don Duco gav vid kritpipsseminariet i Liestal, Schweiz 26 mars 1998. För att identifiera europeiska pipor måste vi dela in frågeställningen i 4 stepp: 1. Original goudatyp. 2. Imitation av goudatyp. 3. Lokala typer. 4. Influens från goudatyp. I denna artikel har största uppmärksamhet tagits till grupp 1 på grund av att denna grupp är basen för systemet. Denna artikel handlar endast om pipans typ inte om dess dekor. De flesta pipor är av den släta typen varför artikeln limiterade pipor från tidigt 1660 fram till ca 1800. Pipor efter detta datum är mindre intressanta för fynddatering. 1
Stepp 1. Vi skall först titta på goudapipornas utveckling. Den startade ca 1625 och visar tre strikta bastyper. (Bastyperna finns angivna i Ducos bok De Nederlandske Kleijpijp 1987 ). De utvecklades under influens av piprökare. Efter en period av instabilitet mellan 1590 och ca 1620 stabiliserades piptyperna. Bastyp 1 (1:1-3) uppstod från varierande piptyper och mellan 1615 och 1625 accepterades de som vackrast och mest lämpade att adopteras av de flesta tillverkarna i Holland speciellt bastyp 1:1. Bastyp 1:1-3. Från början visade piporna en dubbelkonisk huvudlinje med en rund klack som har en litet steg sakta övergående till skaftet. Huvudet kan vara både större och mindre, men av samma form, varför det ibland kan vara svårt att datera. Finishen på huvudet kan vara av två kvaliteter, på holländska betecknade grove, grova ojämna och fijne, fin- jämn. Millningen vid huvudets mynning på de grova endast anbringas på den sida som vetter mot rökaren (framsidan) medan på de fina den går runt hela pipan. De grova är inte polerade med agat eller annat polermedel, medan de fina är det. De fina har också klackmären som visar vem som tillverkat dem och de har i allmänhet en graverad dekor på skaftets översida. Från 1650 går den graverade dekoren runt skaftet, först i två band senare i endast ett. Finishen kan vara olika beroende på tillverkaren. Utvecklingen av Bastyp 1 är huvudsakligen orsakad av tobakens tillgänglighet. I mitten av 1600-talet var tobaksrökningen så starkt utvecklad att piphuvudet kunde göras med högre kvalitet och skaftlängderna blev 10-15 cm längre. Tidigare var de ca 9-10 cm. De såldes för ett högre pris. En tredje kvalitet kom till som kallades porseleijn, porslin. Denna senare typ kan jämföras med kinesiskt porslin, trots att materialet är helt annat. Bastyp 1 var populär från 1620 till ca 1680. Därefter försvann de dubbelkoniska piporna sakteliga från marknaden. Bastyp 2 (4-5) är utvecklad från bastyp 1 och den var menad att pipan skulle rymma mera tobak. 2
Bastyp 2:4-5 Öppningen vidgades för att få in mera tobak och den dubbelkoniska formen övergick till en skorstensliknande form. Benämningen dubbelkonisk gäller endast för bastyp 1 medan den skorstensliknande gäller för bastyp 2. Denna form gjorde att piphuvudet kunde tillverkas med tunnare vägg varvid pipan blev lättare och skaftet följaktligen kunde göras längre. Från några decimeter upp till meterlånga. Detta gav pipan en mera elegant utseende. Utvecklingen skedde sakta mellan 1680 och 1700. Tack vare denna förbättring blev skillnaden mellan de tre kvaliteterna, grova, fina och porslin kraftigare. De fina och porslin är mer nära varandra. Skillnaden mellan dem är att de fina endast har huvudet polerat medan porslins har både huvud och skaft polerat. Efter bränningen blir de behandlade med ett vitt vax som gör dem mer glänsande. Bastyp 2 hade inte någon längre popularitetsperiod och försvann mellan 1720 och 1740. Man kan säga att typen var en mellantyp mellan bastyp 1 och 3. Mellan 1720 och 1740 ökade åter piphuvudets storlek och konturerna blev symetriska. Med detta var den perfekta ovala piptypen född. Bastyp 3 (6-7) blev den typ där goudapiporna uppnådde sin största elegans. Bastyp 3:6-7. 3
Först var den inte utmärkande slank men ca 1740 fick huvudet fullt oval form med endast små variationer. Denna typ tillverkades i olika storlekar på huvudet från stots huvuden med långa skaft upp till omkring 1 meter och ner till dockskåpsstorlek med skaftlängd på ca 6 cm. Därför skall man vid datering inte ta så stor hänsyn till storleken utan se mera på formen. Bastyp 3 var populär till mitten av 1900-talet när kritpipstillverkning upphörde. Formen på en goudapipa tillsammans med finishen är så kännetecknande och standardiserad, speciellt efter 1675, att det knappast är något problem att fastställa om det är en goudaproduktion eller från annat pipmakarcentra. I tillägg till de tre typerna kan många övergångstyper av formen på huvudet ha tillverkats. Detta kan försvåra en datering. Speciella pipor för export tillverkades också i Gouda. Dessa var imiterade eller anpassade till regional stil och exempel på detta kommer senare. Stepp 2. Många pipmakare i närheten av Gouda försökte imitera den fina kvaliten på pipor tillverkade i Gouda. Även centra i andra lände försökte imitera goudapiporna. För ett vant öga är många ab imitationerna lätta att upptäcka. Varje goudaprodukt blev tillverkad med de mest precisa verktygen med mycket yrkesskicklig hand och enligt strikta riktlinjer som de varierade kvaliteterna hade. Man kan inte få fram full goudakvalitet utan endast en imitation. Centra som låg nära Gouda kunde få pipmakare och verktyg därifrån. Ju längre bort från Gouda de verkade var det svårare eftersom transporten av arbetare och verktyg blev så dyra att det inte lönade sig. Exempel på sådana pipor är de som tillverkades i Amsterdam (2:1) som har ett goudautseende men inte dess finish. Klackmärket är ingen imitation utan visar initialerna för en pipmakare verksam där. Alkmaar pipor (2:2) visar en mera lokal karakteristik med strakt dubbelkoniskt utseende, men trots det en goudakopia. Bredaversionerna (2:3) är mera lik en goudapipa med god finish och bra dekor. En imitation från Gorinchem (2:4) där pipmakaren gjort en bra imitation. Klackmärket är dock inte så bra utfört söm på goudapiporna. Amsterdam. Alkmaar. 4
Breda. Gorinchem. En av de mest intressanta imitatörerna av goudapipor är Philip Hogenboom från Alphen aan den Rijn. Hans tillverkning skedde mellan 1745 och 1764. Han inte bara köpte sina verktyg från Gouda utan också sin arbetskraft, Därför är hans pipor svåra att skilja från goudapiporna (2:5). Endast en mindre skillnad på goudavapnet på klackens sidor kan iakttagas. Detta märke kan inte användas utanför Gouda utan bestraffning, därför satte han dit en eller ett par punkter i mittbandet på vapenskölden. Tittar vi sedan på en pipa tillverkad i Groningen (2:6) vid samma tid, kan noteras en sämre kvalitet och skärpa. Den krönta stjärnan förekommer inte i Gouda vid denna tidpunkt. Bastyp 3 blev också kopierad i andra europeiska länder såsom Frankrike, Tyskland, Polen, Ryssland m.fl. Ett exempel från Zborowsky i Polen visas här (2:7) som skiljer sig i det att pipans form är mera mekaniskt rundad än de från Gouda.. Bastyp 3 fortsatte under 1800-talert. Philip Hogenboom, Alphen aan den Rijn. 5
Groningen. Zborowsky, Polen. Stepp 3. Så snart de lokala pipmakarna fått fart på sin produktion slutar vi att tala om imitationer utan som skapelser. Detta är inte pipmakarnas förtjänst utan snarare formmakarnas När de fått fart på en formtyp fortsatte det framåt med samma lokala stil. Ett bra exempel på detta är pipan från Leiden (3:1) som tillverkades mellan 1650 och 1675. Denna stad ligger endast ca 30 km från Gouda. Det mest framträdande för denna typ är den bulliga något tillplattade huvudformen. Denna typ har inte kopierats i andra pipcentra. Pipfabriken i Groningen i norra Holland visar på en egen typ (3:2). I Westerwald, Tyskland hade man en speciell bägarlik form som kom i produktion 1750 till 1900. Det var en exporttyp ägnad för den internationella marknaden (3:3), Leiden. 6
Groningen. Westerwald, Tyskland. Den engelska stilen på kritpipor (3:4-7) syns ha utvecklats separat från de övriga europeiska. Den mest märkliga är den från Salisbury (3:4) med en S-format stil på huvudet. Mer generell typ är de med s.k. sporre (3:5) och rakt huvud (3:6) och den sydöstra typen (3:7). Dessa typer har producerats i stor skala på ett flertal orter i England. S-form Salisbury, England. Pipa med sporre. Sydöstra England. Stepp 4. Om en pipa inte är en kopia av en goudapipa så kan den vara influerad av goudatypen eller en blandning av flera typer. 7
En intressant iakttagelse av en tidig produktion är de s.k. elbowpiporna (armbågspipor) (4:1). En sådan typ var producerad för export till Virginia med omnejd i USA. Profilen är influerad av den lokala indianska piptypen men material och finish är holländsk. Detta är en alltså en holländsk tolkning av en amerikansk typ. Elbowpipa (Armbågspipa). Ett intressant exempel på en exakt kopia är en pipa från Hildesheim, Johan Iser, som tillverkade för den tidigare nämnde pipmakaren Philip Hogenboom (4:2). En annan är en pipa tillverkad av Pieter van Wijngaarden som imiterat en tysk typ (4:3). Hildesheim, Johan Iser. Pieter van Wijngarden. En pipa för export till den nordliga delen av Tyskland är den utdragna stilen som producerades av pipmakarna i Hamburg (4:4). Den s.k. sydöstra typen i England har också kopierats i Holland (4:5) Den engelsk inspirerade typen med märke på framsidan (4:6) tillverkades för den polska marknaden. Exportpipa från Hamburg. 8
Engelsk typ tillverkad i Holland. Engelskinspirerad holländsk pipa för Polen. Till slut kan nämnas den engelska typen som tillverkades i Stockholm vid Olof Forsberg pipfabrik (4:7) som definitivt är en engelsk kopia. Olof Forsberg, Sverige. Det finns många internationella typer som tillverkades i många länder eftersom de var av god kvalitet och populära. Ett sådant exempel är de fina Dornier piporna som började tillverkas i Tyskland och tillverkades i Gouda och i Adenne, Belgien medan produktionen i Westerwald, Tyskland fortfarande pågick under 1800-talet. Den var huvudsakligen ämnad att exporteras till Amerika. Haninge 1 februari 2006. Arne Åkerhagen Tobaks- & Tändsticksmuseet Stockholm. 9