Indelningsverket - Det ständiga knekthållet

Indelningsverket - Det ständiga knekthållet GENERALEN till KAPTENEN vid mönstring: Karlarna är så dumma så det är alldeles förbannat! Ja, men så länge militären rekryteras bland de civila, kan man ju inte bättre begära! Det ämne jag har valt är ett historiskt perspektiv på Det ständiga knekthållet i Sverige. Via Raskens har den indelte knekten och hans familjs vardag i detalj och livfullt skildrats - men vilka historiska o politiska beslut, lagar och förordningar låg bakom historien om Raskens? när började det och inte minst när tog det slut. Den siste kvarvarande knekten Drängen Axel Ljung antogs 18 år gammal som knekten nr 483 vid Vartofta kompani, Skaraborgs regemente. Efter lång tjänstgöring avgick Axel som furir 1942. 1983 avled Axel Ljung som den siste indelte knekten nästan på dagen 300 år efter att Karl den XI förmått riksdagen att anta beslutet om indelningsverket - och det är om detta indelninsverk/ständiga knekthåll som det handlar om. Äldre Indelninsverket från Gustav Vasa till Gustav den II Adolf 1280 i Alnsö Stadga instiftades och sedermera 1345 fastställdes reglerna för ett frälserytteri = bepansrade ryttare. Det innebar att den som kunde ställa upp med häst och utrustning skulle räknas som frälse/adeln + delar av det rika prästerskapet, med frihet från kungliga skatter o pålagor som motprestation. Alsnö Stadga hade formen av ett öppet brev (för alla som fick det uppläst), från Kung Magnus Ladulås, och innehöll förutom huvudsyftet, Gästningsartikeln som förbjöd våldgästning av stormän hos bönderna, även Frälseartikeln som stadgade enligt reglerna som nämnts. Dessutom en sk Edsöres artikeln angående straffet för dråp som skärptes. Förrutom frälserytteriet tillkom Fotfolk rekryterade via det sk bondeuppbådet (lantvärnet man ur huse ) tillsammans med inhyrda legoknektar av både svenskt och utländsk härkomst (när kronan hade råd).

Efter 1526 års rustningsstadga kopplades rustningsskyldigheten till frälsemannens inkomster: Tjänade man 400 daler skulle man utrusta 6 ryttare och hästar, och tjänade man ytterligare 400 daler blev det totalt 12 ryttare. Det stadgades att varje ryttare skulle erhålla 12 tunnor öl och 6 tunnor bröd. Vid Arboga möte 1536 införde Gustav Vasa ( som ansåg att det blev dyrt att även städsla legosoldater från Tyskland) ett nytt system för krigsorganisationen. Syftet var att huvuddelen av armen: sk fotfänikor med omkring 500 man och ryttarfanor skulle rekryteras inom landet och kopplas till de olika landskapen. Fänikorna indelades i Rotar och fotfolket kallades landsknektar, ryttarna landsryttare. Högste befäl var hövidsmannen = (Gustav Vasa) respektive Ryttmästaren. En ryttarfana bestod av 300 beridna soldater som utrustats av huvudsakligen adelsmän som gengäld för sitt frälse = skattefrihet. Under Erik den XIV s tid benämdes fanorna efter landskapen/eller färgerna på rustningarna. Det bör nämnas att adelsmännen själva från början inte ingick i fanorna. Hertig Karl IX minskade fanorna till 120 man. Denna ordning från Arboga Möte, stadfästes ytterligare 1543 efter Dackeupproret då det tydligt visat sig hur opålitliga bondeuppbåden kunde vara. Sverige fick en stående arme på ca 15.000 soldater som senare ökades till 24.000 soldater mot slutet av 1500-talet. Det skulle dröja 100 år innan något Europeiskt land genomförde något liknande. Trots detta var soldaterna otränade då de tillbringade mesta tiden som hemförlovade och inga årliga övningsmöten förekom. Man började mot slutet av 1500-talet - också använda pikenerare inom infanteriet utrustade med upp till 5 meter långa pikar, vilket väsentligt ökade slagkraften hos dessa. Det äldre indelningsverket Gustav den II Adolf omorganiserade armen via beslut 1619. Svenska män mellan 15 40 år skulle rekryteras och delades in i rotar. Varje rote bestod av 10 karlar från 10 gårdar varav 1 man skulle tjänsgöra inom armen. S.K. Utskrivning. Landskaps regementen bildades. Under 1620 talet skärptes kraven på utskrivning så var 10 man från 15 år och uppåt skulle skrivas ut dvs ingen övre gräns och ingen koppling till antalet gårdar.. Främst var det ogifta unga män som skrevs ut. Gifta män fick ta med hustru o barn i Trossen inte sällan så hade adelsmännen med sig sitt tjänstefolk.

Medföljande hustrur från både soldater o adelsmän sörjde för stora delar av underhållet i fält, t.ex. mat o tvätt. Detta ledde till att armens långa svans av civila var nästan i numerär lika stor som den stridande truppen. På 1620-talet började kyrkan i vissa delar av landet ta de första stegen med folkbokföring, sk. längder/kyrkoräkenskaper som senare övertogs av staten, med register på födslar, dop o bröllop o husförhör. Prästen o Kyrkan var en nyckelfunktion i församlingen och behövde ha bättre ordning på sin flock. Det startade med att biskoparna i Linköpings respektive Västerås stift började föra längder över sina församlingar och detta spred sig successivt över landet. Under en tid förde kyrka o stat parallella längder och detta blev ett effektivt sätt att optimera utskrivningen och kunna ta ut högre skatter för att finansiera krigen. Ett exempel är Axel Oxenstiernas förmögenhetsskatt av 1619. Prästerna fick först dra detta tunga lass fram till 1600-talets senare del då staten tog över och den eg folkbokföringen startades, fortfarande med huvudsyftet att få fram krigsfolk och kunna driva in nya skatter. I 1686 års kyrkolag stadgades forstsatt att kyrkan skulle föra husförhörslängder vilket blev allmänt infört i hela landet i början av 1700-talet. När Sverige inträdde i tyska kriget var dess arme större än de flesta. Fotfolk var beväpnade med luntlåsgevär, al pikenerare tillsammans med ryttarkompanier sammansatta i skvadroner. Även om Karl XI gjorde den mest betydelsefulla och omfattande indelningen så kom Gustav den II Adolf s regementsindelning stadfäst 1634 att bestå fram till 1925. Sverige gick således in i 30-åriga kriget, 1630 med en av Europas största armer inklusive utländska legosoldater. På sommaren 1632 kunde Gustav mobilisera ca 150.000 man. Vid Lutzen, 1632 bestod 90 % av armen av utländska legosoldater, främst tyskar. Man gick ur kriget vid freden 1648, Westfaliska Freden under drottning Kristinas regering, med katastrofala förluster i soldater och civila. 90 000 soldater, svenskar och finnar inklusive dog under perioden 1620 1650 ca 3000 man/år. Utomlands värvade soldater är exkluderade. Detta kan jämföras med hela armen på 1500-talet på 15-24000 man. Unga män utgjorde 20 % av förlusterna och forskarna har beräknat var 3-svensk dog i krigets tjänst under den perioden. Ett mindre antal dog i regelrätt krig på slagfältet, men majoriteten dog av sjukdomar, ex dysenteri, infektioner i sårskador, svalt eller frös ihjäl. Svenska landsbygden hade nu- delvis avbefolkats. Gårdar o torp stod tomma och de familjer som inte följt med i fält bestod av änkor o faderlösa barn.

Som exempel kan man ta Bygdeå socken i Västerbotten med ca 259 gårdshushåll skrevs under hela perioden fram till 1640, 255 man ut till armen. Bara ett 40-tal kunde återvända. Karl den XI och det yngre indelningsverket. Skånska kriget 1675 1679 hade visat Karl XI och hans rådgivare att rådande sätt att få fram rekryter inte fungerade. Bönder o rotar gjorde allt för att undvika utskrivningar. Många rymde från tjänsten. Ekonomin var körd i botten efter alla krig under 1600-talet. Värvning av utländska soldater var mycket kostsamma. Lösningen skulle bli att kraftigt förstärka och förbättra rådande system för värvning. Som ett första steg genomdrevs en reduktion 1680, av gods som adeln fått under 1500-1600-talet mot att de försörjde armen med ryttare. Kronan fick betydande inkomster+ gods o gårdar som kunde utnyttjas i att genomföra steg 2. Till sitt stöd hade konungen två äldre generaler: Rutger von Ascheberg och Erik Dahlberg. Von Ascheberg kom ursprungligen från Lettland. Deltog i såväl 30-åriga kriget som de skånska krigen. Pga av stora personliga framgångar tog Karl XI honom till rådgivare till såväl uppbyggnaden av det yngre indelningsverket som delar av genomförandet i fram allt södra Sverige. En annan tung post avseende det nya systemet fick Krigskommissarie Johan Hoghusen. Hoghusen var ingen krigare utan snarare ämbetsman. Tjänstegjorde dock som generalproviantmästare under svensk danska kriget. Han blev i praktiken en statssekreterare till kungen. Han planlade många moment och regler för det nya indelningsverket innan kungen eftergodkännande kommunicerade detta. Exempel på detta är: exercisreglementen, vakttjänst o förläggningar, uppmarschrutter, möten o inspektionsreglementen. I det praktiska genomförandet av indelningsverket deltog han i processen för Östergötland och Närke. Kungen och de lägre stånden drev igenom beslutet vid en oktober-riksdag 1682. Baserat på ett stort antal inspektioner av regementen och fortifikationer runt om i landet (åtföljd av sina rådgivare) lade kungen fram ett slutligt förslag till riksdagen. Han visste att frälsebönder och adeln skulle vara emot förslaget men bondeståndet som helhet hade tröttnat på frälseböndernas lägre skatt och

adelns privilegier ställde sig bakom förslaget (jfr när Gustav den III behövde mer pengar till sitt ryska krig). Enligt vissa romaner kallades Karl den XI för gråkappan när han red runt i landet i princip ensam. Detta anses vara en myt uppdiktad av folklivsskildrare. Däremot kunde Kungen + några ryttare ibland ta in hos allmogen för nattkvarter om så behövdes under dessa inspektionsrundor. När det framkom under riksdagen att bönder i enskilda landskap bla Dalarna och Uppland redan innan riksdagens möte, hade skrivit kontrakt om det nya knekthållet, så vek sig adeln. Kungens proposition var mer allmänt hållen och påtalade mer riskerna som omgav Sveriges långa land. Tack vare bearbetningen av bondeståndet var det deras egen formulering: att de ville ha ett wist knekthåll och utskrivningens avskaffande som låg till grund för beslutet.. De stora linjerna i beslutet som i stort sätt bestod i 200 år Via detta riksdagsbeslut inrättades ett system för armen som skulle beröra större delen av det svenska folket - då 95 % av medborgarna ännu i början av 1700- talet levde på landsbygden. Indelningsverket bestod av : Det ständiga knekthållet, fotfolket och rusthållningssystemet för kavalleriet. Fotfolket organiserades i landskapsregementen inalles 22 stycken, Ett infanteriregemente omfattade 1200 man. Värt att notera är att dessa namn som t.ex Dalregementet och liknande förblev oförändrade till en bit in på 1900-talet vissa ännu längre, men införandet av allmän värnplikt föranledde vissa förändringar. Varje regemente indelades i 8 kompanier om 150 man. 150 man fördelades därefter på 150 rotar i landskapet och dessa rotar var skyldiga att rusta och tillhanda hålla en infanterisoldat/knekt. Mobergs Raskens skildrar ju den indelte soldatens dagliga liv mycket livfullt, vilket jag därför inte tänker gå in på utan mer fokusera på uppbyggnaden i praktiken av systemet.

Roten Två gårdar eller hemman skulle bilda en Rote. Ibland räckte det inte med två gårdar för att orka med att hålla en knekt, utan det behövdes 3 6 gårdar i vissa delar av ett landskap. Den främste av rotebönderna på vilkens mark soldattorpet byggdes blev utsedd till stamrote. Det var på denna gård som soldatens vapen och uniform skulle förvaras när de inte var i bruk. Rotebönderrna valde på ett år inom roten en rotemästare att föra deras talan gentemot knekten och militära myndigheter. De andra gårdarna som kunde variera i antal kallades strörotar eller hjälprotar. Flera gånger om året kallades till rote-stämma parallellt med den ordinarie byastämman Kostnaden för att hålla en knekt har beräknats till mellan 1 10 % av böndernas samlade utgifter beroende på antalet hjälprotar samt strukturen på landskapet där roten låg. Jfr bördiga jordar med god avkastning med mer renodlade skogslandskap. där inkomsterna var lägre. Knektens huvuduniform var livmunderingen. Den förvarades i en rotekista och fick bara användas vid mobilisering eller stora övningar. Under 1800-talet flyttades rotekistan från rotemästaren till soldattorpet. Till vardags använde knekten en enklare uniform ofta en gammal utsliten livmudering kallades släpmundering. När även denna enklare uniform slitis ut skänktes den till knekten som civila bonna kläder att användas vid mer smutsiga sysslor. År 1811 stadagades det att : när en soldat körer lass, leder kreatur till marknaden m.m skall han alltid vara klädd i bonnakläder. Efter ett fälttåg eller avslutat övningsmöte infann sig misstänksamma kompanichefer på rotarna och inspekterade rotekistan. Därefter drog han en tråd genom knapphålen i uniformen och förseglade med kronans sigill. Varken soldaten eller rotebonden skulle frestas att slita på kronans kläder utan tillstånd. Denna övervakning från kompanichefen skulle även tillse att knekten skötte sig, ta upp ev tvister med rotebönderna, och varade långt in på 1800 talet. Vid såväl avtåg till gemensamma övningar eller fälttåg som hemkomst förekom mången traditionell sup. Vid avtåg var det rotebönderna som bestod och vid hemkomst var det knekten. Speciellt mycket blev det vid jultid då knekten enligt sed skulle gå runt i rotegårdarna och samla in julmaten i en säck. Var det många gårdar kunde det kanske sluta med att knekthustrun körde hem spannet med knekten liggande lealös på flaket.

På vägen till övningsfälten låg många gästgivargårdar som gärna serverade soldaterna. Uttrycket: Orsa kompani lovar ingenting bestämt sägs härröra från solder tillhörande dalaregementet som tar in på en gästgivargård 1894 och när befälet uppmanar dessa att vara försiktiga med starkare drycker. Enligt överenskommelsen skulle en avliden eller avskedad soldat i fredstid ersättas inom 3 månader. I krigstid skulle ersättningsmanskap vara marschfärdigt mot fronten före mars månads utgång följande år. Beroende på när soldaten stupat kunde tidsfristen bli längre eller kortare. Detta ändrades dock 1812 då roten slapp rekrytera soldater i krigstid. Avsked från armen kunde en soldat få först vid en generalmönstring. När systemet väl var i full skala kunde en generalmönstring äga rum vart annat eller vart tredje år. Det kunde ske på egen begäran eller på order av armen. Giltigt skäl för avsked var hög ålder, krigsskada eller sjukdom. Vid avsked fick knekten bo kvar på soldattorpet en kortare tid. Var han frisk nog kunde han kanske få tjänst som dräng hos någon av rotebönderna eller enklare sysslor i socknen t.ex kyrkvaktmästare. Var det - vilket blev mycket vanligt på 1800-talet, soldatens son som blev ersättningsknekt, kunde det gamla paret bo kvar som inhysningar hos sonen. Den lilla pension som kunde lyftas räckte inte långt så fattigvården fick oftast träda in. Knektar som på detta sätt avlasta byn, fick extra tilldelningar från roten så länge det gamla paret bodde kvar. Soldatänkor hade samma rättigheter som den avskedade knekten men hon fick lämna soldattorpet efter nästa midfastetid efter knektens frånfälle. Ibland klarade de sig på att hjälpa bönder med höskörden, hemslöjdsarbete eller pigtjänst men många gick till ett okänt öde. Det blev social nedgradering från en någorlunda respekterade soldathustru. Var hon någorlunda ung, kunde den nya knekten gifta sig med änkan, inte alls ovanligt, även om åldersskillnaden kunde vara 10 år. Detta var ju ett bättre öde för henne. Det finns tom exempel på att rotebönderna satt som vilkor för den nye knektens tillträde, att änkan ingick på köpet. Förståeligt då annars byn eller socknen kunde få en extra kostnad för en änka + ev barn. Örlogsflottan Även örlogsflottan utrustades med menige soldater båtsmän enligt samma regler som det ständiga knekthållet. Båtsmännen organiserades i

båtsmanskompanier i kustlandskapen och försågs med båtsmanstorp. Ett annat system som nu successivt började avskaffas var sk stadtsbåtsmän där kuststäder och mindre landsortstäder hade haft en plikt att hålla med meniga båtsmän. Fördelen med det nya systemet, inte minst i Blekinge, var att snabbt kunna ta sig till örlogsbasen och bemanna fartygen. I Karlskrona fanns dessutom en båtsmanselit en beredskapsstyrka av en viss mängd värvat manskap som ständigt fanns tillhands för kostsamma lönepengar. I Blekinge fanns vid införandet inte tillräckligt med rekryter för att fylla båtsmanstorpen inte ens med hjälp av det folkrika Småland. Lösningen blev den största tvångsvisa befolkningsomflyttningen under svensk stormaktstid. Från kustsocknarna i det finska Österbottnen förflyttades 1.350 finländska båtsmän i början av 1680 talet, tillsammans med sina familjer till Blekinge och båtsmanstorp runt om i landskapet. De nyinflyttade användes också för att säkra det erövrade landskapet som en del av Sverige, och i torp o byar försvenska det dansksinniga Blekinge. Kavalleriet häst, ryttare o rustning Genom frivilliga överenskommelser mellan staten och rika bönder eller aristokratin, s.k. rusthållare skulle man hålla med en ryttare, häst och utrustning. Moroten var partiell eller i vissa fall total skattebefrielse. I krig skulle dessutom fyra rusthållare = 4 ryttare s.k tältlag, förse sina ryttare med en trosshäst och trosspojke som skötte packningen, dessutom tält o diverse specialutrustning. Även här förvarades häst och utrustning när de inte skulle användas hos rusthållaren och var inte ryttarens personliga egendom. Som knekten fick ryttaren även via rusthållaren ett torp och en jordlott att bruka, något större än en vanlig knekt.. För officerare vid kavalleriet var villkoren likartade med skillnad att storleken på bostället och jordlotten var kopplad till gradbeteckningen och att han även lyfte s.k. ränteinkomster från ett antal hemman, de indelta räntorna. Härav det alternativa namnet till det ständiga knekthållet indelningsverket. Genomförandet av det yngre indelningsverket Manskapet skola frukta o lyda gud, konungen och översten var den trohetsed som samtliga indelta soldater o officerare skriftligt eller muntligt fick avge 1687.

Det är viktigt att påpeka att när nu systemet började införas fom 1683 var detta inte något dekret som med kunglig makt bara skulle drivas igenom utan en förhandling mellan kronan och de olika landskapen, representerade av riksdagsbönder alternativt mellan en lokal grupp av bönder och sk kommissarier representerande kronan. Till detta tillkommer den förhandling som sedan sker mellan de individuella rotebönderna och den person som är villig att bli knekt s.k. soldat/knektkontrakt. Allmogen i de olika landskapen hade således betydande möjligheter att påverka utformningen av kontrakten och introduktionen av systemet. Här ett exempel från så sent som 1895, och Södermanlands regemente. Indelte soldaten och före detta drängen: Gustav Arvid Karlsson som anställdes på Rote 615, kyrkbyn vid Strängnäs kompani. Av kontraktet framgår Att Gustav : Fick 25 kr vid rekryteringstillfället 125 kr/år i soldatlega I hemkallet Specificeras 585 kg spannmål (350 kg råg o 235 kg korn) 850 kg hö o 850 kg råghalm till utfordring av kreatur 7.5 kubikmeter ved Rätt till bete för en ko på rotens mark Roten var skyldig tillhandahålla dragare med redskap för torpets skötsel. Rätt till två kvarnskjutsar per år Man inser att med alla dessa individuella knektkontrakt, ryttarkontrakt o båtsmannskontrakt av äldre datum + förhandlingar på landskapsnivå tog det ett antal år att genomföra indelningsverket och ett gigantiskt arbete med tusen o en detaljer att komma överens om. Regionala länskontrakt som byggde på förordningar från Kungen skulle garantera knekten någorlunda jämlika förhållanden med sina bröder inom länet. Däremot fanns skillnader mellan olika länsregementen i hur knekten skulle försörjas av rotebönderna. De individuella rotekontrakten blev under 1800-talet mycket detaljerade, för att så långt som möjligt undvika tvister mellan knekten och rotebönderna. Dessa rotekontrakt skulle först förvaras på länsstyrelsen. 1819 bestämdes att varje kontrakt skulle skrivas i två original, ett hos knekten och ett hos roten. Dessutom 3 kopior som förvarades hos kompanichefen, länsstyrelsen och regementsskrivaren.

Ett typiskt kontrakt från indelningsverkets senare tid i Växsjö den 10 mars, 1887 mellan bönderna i rote 132 och Kalmar regemente och den nye knekten Karl Gottfrid Thor, som antog soldatnamnet Moberg. Den drygt 22 årige knekten skulle i byn Moshultamåla få en son, Wilhelm o resten av historien känner ni ju till. Karl den XI var passade inte för dessa detaljerade förhandlingar utan var mer involverad. när regementen började sättas upp, att rida runt i landskapen och inspektera vid generalmönstring av - i början, ej helt kompletta regementen med avsett antal soldater eller ryttare. Den första mönstringen skedde med Upplands regemente, 11-12 mars, 1683 i Uppsala. Kungen noterade hur stridsdugligt regementet var, Varje kompanis uppmarschväg granskades.och slutsatsen blev att samtliga 8 kompanier kunde vara på plats inom 24 timmar och sedan fick man räkna med 2-3 dagars marsch för att vara på plats i Stockholm. Uppmarschområdena för de olika regementena var också noggrant reglerade och varje regemente fick sig tilldelat en speciell rutt al två rutter fördelat på vardera 600 man där bönderna skulle lägga upp förråd för de passerande. Vägarnas skick, lämpliga vadställen, inkvarteringsmöjligheter och gästgivargårdarnas kapacitet dokumenterades noga. Därefter granskade konungen varje man angående utrustning, fysisk kondition o ålder. Knektarna kunde rekryteras från män mellan 15 o 60 år. Mönstringen ledde till att ett antal avskedades av olika orsaker och rotebönderna uppmanades i skarpa ordalag från kungen att genast skaffa ersättare. Befattningar i den Karolinska armen på 1700-talet Närmast manskapet stod Föraren som ansvarade för kompaniets fana Furiren ansvarade för kompaniets proviant och markerade lägerplatsen för kompaniet Rustmästaren ansvarade för ammunition o vapenvård Fältväbeln al kvartersmästaren var ungefär som en klasasföreståndare. Han rapporterade om sjuka soldater, ställde upp kompaniet rätt fördelade pårotar, bestraffade soldaterna för mindre förselser. Han skulle vara läs o skrivkunnig Fänriken skötte exercisen och inspekterade de sjuka Löjtnanten var kompanichefens ställföreträdare och såg till att verksamheten inom kompaniet fungerade

Kaptenen skulle vara mild och fungera som en far för sina soldater men även alltid föregå med gott exempel. Regementskvartermästaren ansvarade för att läger och lägergator ordnades i fält. och att varje kompani fick sin plats så furiren kunde ordna detaljerna Översten och hans ställföreträdare Överstelöjtnanten skulle ha en bred kunskap om uppgifterna i fält och skulle bemötas med vördnad o respekt o lydnand från underställda befäl som meniga. En viktig grupp som ej var indelta men ändå fick tjänst fr allt vid uppmarscher och i krig var trossdrängarna som hade hand om vagnarna i trossen + reservhästarna. De kunde vara mellan 50 200 stycken vid ett kavalleriregemente, allt efter behov. De var ofta knektsöner eller drängar som ville kvalificera sig för en knekttjänst. Indelningsverkat tar fart fom 1682. Först ut var 16 Upplandsbönder som redan under riksdagen i oktober 1682 skrev på kontrakt om knekthållet tillsammans med ett antal bonderiksdagsmän från Södermanland. Det var dessa åtgärder som hjälpte kungen att driva igenom beslutet. Under slutet av 1682 följde bondedelegationer från Östergötland, Västmanland o Närke efter. Ett av skälen som påskyndade processen var att gårdarna och markstrukturen i dessa landskap var väl lämpade för rotesystemet. I Värmland krävdes ett omfattande arbete innan man slöt kontrakt med kronan 1688. Intressant är att landskap som Dalarna, Jämtland o Västerbotten redan i mitten på 1600- talet långt före riksdagsbeslutet, slutit vissa avtal om knekthåll, för att slippa det illa sedda utskrivningssystemet. Skåne var det landskap där Rutger von Aschenberg fick arbeta länge för att få systemet på plats. Pga krig o snapphanarnas härjningar var bönderna utarmade och det fanns gott om ödegårdar. Dessutom fanns hos adeln fortfarande en viss dansk-kärlek. Först 1730, 50 år efter att arbetet sattes igång, fastställdes indelningsverket slutligen i Skåne.

Indelningsverket i Finland I Finland prioriterades kavalleriet hårdare jfr med i svenska landskapen, Rusthåll och kavallerihemman skulle först utses innan indelningskommissarierna grep sig an infanteriet och båtsmännen. Först ut med ett kavalleriregemente var Viborgs och Nyslotts län. I Åbo och Björneborgs län strandade förhandlingarna vid flera tillfällen och det var först i mitten av 1690-talet som indelningen blev helt accepterad och man kunde ställa upp med 6000 infanterister från Åbo, Björneborg, Nyland och Tavastehus län. I Österbotten blev det tvärstopp! Bönderna höll envist fast vid det gamla utskrivningssystemet och ville inte fastna i det nya hårt reglerade systemet. Man hade också skaffat sig extrainkomster, främst av tjärbränning, och hade då råd att leja ersättare för de från byn utskrivna männen. Kungen och landshövdingen valde då strategin att ställa hårdare krav på antalet utskrivna soldater via det gamla systemet för att få Österbottningarna till förhandlingsbordet. Det skulle dock krävas ett krig, en ny kung och många turer innan Österbottens allmoge 1733 antog det ständiga knekthållet. Åland Här hade man redan före indelningsverket satt upp ett båtsmanskompani om 274 man. Arbetet blev främst efter 1682 att reda runt och granska och reorganisera de gamla rotarna från drottning Kristinas tid. På flera håll bl a på Eckerö var man 8 hemman i varje rote mot det brukliga 4. Bönderna hävdade att då även postrodden till Väddö föll på deras lott blev det extra betungande vilket framfördes i en skrivelse till Karl den XI från Ålandskommissarien Lorentz Creutz den yngre. vilket bevekade konungen. Ett annat stort jobb var att rensa ut båtsmän som ansågs vara för gamla, sjuka eller ha dålig fysik samt krigsinvalider samt att varje båtsman skulle ha ett eget torp. Den karolinska hären I slutet av 1690-talet var indelningsverket infört i de flesta landskapen som skulle vara bas för rekryteringen och bestod av: 25000 fotsoldater, 11.000 ryttare, och 6000 båtsmän. Inalles ungefär 42.000 man. Till detta tillkom ca 30 35000 värvade soldater i livgardet, flera kavalleriförband samt soldater förlagda på fästningar och städer samt beredskap på marina fartyg. Dessa var dels bekostade av folk som bodde i städerna al. avlönade av Kronan.

Soldattorpet Bestod ofta av ett stort kök = vardagsrum, en sovkammare och inbyggd förstuga. Vidare ingick fähus, lada, förråd o dass. Intill torpet låg en åker + ängsmark På 1800-talet blev soldattorpen något större. Soldaterna skulle stå för de mindre reparationerna och bönderna för de större. Avsyn av torpets skick genomfördes regelbundet med en representant för kronan (ofta någon högre officer), representant för roten (bonde), kronolänsman och eller ett par nämdemän. För att skilja ut de militära torpen från de civila motsvarande bestämde Karl den XI, 1695 att ena gaveln skulle märkas med kompaniets namn och knektens nummer i röd färg. Detta utvecklades under 1800-talet till sk soldattorpstavlor I både trä al plåt med knektens nummer och kompaniets namn ofta mot en bakgrund av regementets färger. Officerarna hade liknande standardiserade bostäder. En mindre för kornetter, fänrikar och löjtnanter och en större för ryttmästare o kaptener. De senare hade två kammare jfr med knekttorpets 1 kammare. Även färgsättningen var noga reglerat och kopplat till befälsgrad. De högsta officerarna skulle måla samtliga byggnader röda Lägre officerare fick måla bostället rött men lämna övriga byggnader gråa Underofficerare fick bara rödmåla knutarna + runt fönster o dörrar På knektarnas torp fick bara knutarna rödmålas. Detta är regler från 1684. Med tiden lättades dessa regler upp, fr a in på 1800-talet Även officerarnas boställen inspekterades. Juridiskt sätt tillhörde alla dessa boställen kronan och man hade då intresse av att dessa alltid var i gott skick. När en ny befattningshavare knekt som officer skulle tillträda, förätttades en s,k. tillträdesinspektion. Soldatnamn jfr Rasken Fom slutet av 1600-talet infördes bruket av dessa namn, de tillkom för att kompanichefen skulle kunna skilja på sina 150 mannar och det var kompanichefen som vid första mönstringen gav soldaten ett namn. Namn som Rask, modig, Djärv o Klang har bevarats som vanliga svenska familjenamn.

Kompanichefen ville att namnet skulle utstråla kraft o mod så även djurnamn som Björn o Varg var vanliga. Inkluderar vi även båtsmännen i flottan kan man säga att genom åren har hela den svenska faunan och djurarter inklusive fiskar och fåglar använts. Några namn där soldaten inte var nöjd och i samråd med kompanichefen fick ett bätttre är: Soldaterna slut, fyllhund o elefant. Den sista fick dessutom avsked och i rullan stod det liten o oduglig, avskedas, så försvann detta namn. På 1830-talet fanns det tydligen en spelintresserad kompanichef vid Kronobergs regemente så där figurerade soldaterna: trumf, spader, hjärter o klöver. Ibland kunde torpen få namn efter den soldat som bodde i dem ex: Klingvreten efr Klinga o Bergstorp efter Berg. Nyrekrytering ersättningsknektar Så fort en rote blev vakant fick bönderna betala en vakansavgift i maximalt 3 månader. Dröjde man längre än 3 månader att finna en bra karl fanns en bestämmelse från kungen att den bäste bonden skulle tas ut som ersättare. Oftast var det inte svårt att hitta ersättare då knektyrket i byn hade relativt god status i byn eller socknen. På Österlen räknades tom soldaten till herrskapsfolk och fick sitta långt fram vid bordet. Han var ofta hedersvakt vid bröllop. Yrket utövade en lockelse för många bonddrängar, bondsöner med äldre bröder som skulle få gården och sedermera även soldatsöner. Yrket ansågs ärofullt och flickorna gillade uniformerna. Det lockade att få en egen gård med djur Landshövdingen i länet (ofta fd officer) hade ansvaret att driva fram nya rekryter från rotebönderna. Han skulle även tillse att den nye knekten övertog den frånträdande knektens namn samt fick ett korrekt kontrakt från rotebönderna. Men den nye soldaten måste även antas och godkännas vid ett rekryteringsmöte inom kompaniet och var inte formellt godkänd förrän han uppvisats på en generalmönstring vart tredje år. Enligt ett rekryteringskontrakt från 1839 ersattes före detta soldaten Pehr Modig med nye soldaten Johan Ersson Modig. Han anställdes redan 1838 men blir fullt antagen vid generalmönstring 15 juni, 1839. Hans soldatnamn blir Johan Modig. För att allt skulle gå i lås krävdes även ett intyg från Johan Erssons tidigare arbetsgivare bonden Carl H Carlsson, och ett läkarintyg utfärdat av regementsläkaren

Pensionssytem inrättas för avskedade, skadade knektar och soldatänkor, o faderlösa barn. Redan på 1640-talet inrättades Vadstena krigsmanshuskassa som dels tog hand om krigsinvalider men även betalade ut små pensioner till officerare och knektar. Detta kompletterades på 1750-talet med armens pensionskassa. Från denna betalades även ut till änkor o faderlösa barn. Men summorna var små så man måste även söka ytterligare näring. Under 1700-talet fick ett par hundra krigsinvalider flytta in i Vadstena krigsmanshuskassas byggnad. Verksamheten stängdes 1783. I Karlshamn fanns under 1800-talet en motsvarande invalidkår som ersatte Vadstena. Verksamheten flyttade till det 1822 grundade Ulriksdals invalidkår när aktiviteterna i Karlshamn upphörde. Detta fortgick fram till 1850. Återstående veteraner överfördes till Danvikens hospital alternativt Prins Oscars hospitalinrättning i Stockholm s.k. Prinsens gubbar. Även ett flertal regementen grundade pensionskassor från vilka såväl knektar som soldatänkor kunde ansöka om bidrag. Traditionella mötesplatser Höjdpunkten för den indelta armen var de årliga övningrna på platser som Revingehed, Axvalla hed, Malma hed, Ljungbyhed och Polacksbackebn vid Uppsala. Mitten av maj ryckte befäl + mindre antal soldater in för att förbereda övningarna Veckan efter var det rekrytmöte där nya knektar visades upp och fick grundläggande drillningar. Fom 1812 tillkom en vecka senare beväringarna värnpliktiga soldater övades av såväl befäl som meniga ur den indelta armen. Slutligen kom huvuddelen av den indelta armen för 3 veckors övningar fram till midsommar. Tidpunkten för dessa övningar var vald för att inverka så lite som möjligt och när det var lågsäsong för jordbruket. Ovningsplatserna fick så småningom öknamn som: Skällingaryd, Lilla helvetet för Hultfreds slätt, Gråbo för Axvalla hed, Trälbacken för Backamo samt Pinan för Karlskrona.

Det stora nordiska kriget höll på att stjälpa indelningsverket redan efter 40 år i bruk 1721 låg det svenska stormaktsväldet i spillror och så även indelningsverket. Under de tre sista åren hade man barskrapat landsbygden på ersättningsknektar inklusive 15 åriga barn. Förlusterna 1700 1721 har grovt beräknats till 200.000 man ur en befolkning om totalt 2 millioner år 1700. jfr 30-åriga krigets förluster med 90.000 man. Till detta tillkom många soldater som var i fångenskap och som aldrig kom hem. Vissa regementen hade decimerats till 10 15 % av ursprungligt manskap. Många soldatänkor med barn hade under dessa år också slängts ur soldattorpen då en ny knektfamilj skulle flytta in. Då bönderna själva tvingats rycka in som soldater de sista åren, formades ett landskap med rotar som låg helt öde, alternativt samhällen som bestod av kvinnor, faderlösa barn och åldringar. På riksdagen 1721 lyckades bönderna och indelta officerare förhindra varje försök att diskutera ett avskaffande av indelningsverket. Deras privatekonomiska ställning ökade hela tiden i värde av naturainkomster och räntor från gårdarna kopplat till helt eller delvis befriande från skatt för rusthållarbönder. Arbets-och vaktkommenderingar För kronan var de indelta soldaterna en nästan gratis arbetskraft reserv. Under Karl den XI tid var det mest fästningsarbeten men senare tillkom t.ex vakttjänst på fängelser, vägbyggen årensingar och byggande av kanaler som Göta kanal, Hjälmare kanal, Södertälje kanal och Trollhättekanal. För Göta kanal var ca 40.000 indelta soldater verksamma under åren 1815-35. Minst uppskattat men också bland det mest omfattande tjänstgöringen var vakttjänst på fängelser mellan 1815 1870-talet. Soldaterna var inte utbildade för sådan tjänst och med skarpladdade vapen och order att skjuta alla som försökte rymma skapade många konflikter och flera massrymmningar. Under arbetet med å-rensning i Göta älv, 1830, inträffade försvarets största arbetskraftolycka i fredstid fr till 1939, då en överlastad färja kantrade och 46 soldater och en underofficer från Västgöta-dals regemente drunknade.

Man fick även tjänstgöra som en slags poliskår vid upplopp i o runt städer oftast från uppretade bönder. Det mest kända är Stora Daldansen/dalaupproret vid midsommar 1743. I protest mot regeringens politik efter det kostsamma kriget mot ryssland 1741-43, drog 5000 beväpnade dala- bönder och 600 900 knektar från Dalaregementet mot Stockholm. Den 22 juni möttes de på Gustav Adolfs torg av soldater o ryttare från Upplands-, Älvsborgs- Skaraborgs, Södermanlands- och Västmanlands-regementen + Västgöta ryttare. Ett skott från Dalkarlarna mot truppen utlöste kalabaliken. Order om eld gavs men många soldater vägrade då släktingar ovänner fanns bland upprorsmakarna, bl a Upplands-o Västmanlands regementen. Västgöta ryttare och Älvsborgs- o Skaraborgs regementen gick däremot till anfall mot bondehopen. 3000 Dalabönder o 600 soldater ur Dalregementet togs tillfånga. 140 dalkarlar stupade i striden. Efter 2 månaders fångenskap på olika håll i Stockholm eskorterades fångarna hem till Dalarna av pålitliga soldater från södra Sverige. Det hade bara behövts att Upplands o Västmanlands regemente som vägrade skjuta anslutit sig till upprorsmakarna vilket kunde ha orsakat ett inbördeskrig. Utfasningen av indelningsverket Efter krigsslutet 1809 upplöstes den finska delen av den indelta armen. Efter avskedet blev många civila torpare eller bönder. Andra blev lantarbetare eller drängar. Ett fåtal tog värvning i vid nyupprättade bataljoner som ryssarna satte upp i Finland. Ytterligare andra hamnade i fylleri, lösdriveri o stölder. I Sverige hade försvarets struktur o indelningsverket debatterats ända sen början av 1800-talet. 1812 infördes en Beväringsinrättning gällande män mellan 20 25 år. De hade initialt en mycket kort övningstid på 30 dagar och skulle därefter ingå i den reguljära indelningsarmen tillsammans med ytterligare värvade soldater. Tack vare Beväringsinrättningen ökade manskapet med mer än de dubbla i alla regementen. Pga låg rutin av reguljära strider fick beväringarna forma reserv- depå bataljoner men ej tjänstgöra i första linjen. Under 1860-talet ökade debatten. Fr allt bondeståndet var nu de som mest ifrågasatte indelningen pga av ökade kostnader för ett rusthåll. Man hävdade att endast kavalleriet var stridsdugligt mens resten bestod av uniformerade torpare.

Man framhöll att den indelta armen var ett föråldrat system jfr med andra länder med numera liten styrka och åldriga knektar. Att medelåldern var hög berodde på de många fredsåren då inga ersättningsknektar behövdes och man stannade kvar på sina torp så länge som möjligt. Bönderna krävde avskaffandet av skatter och avgifter till knekthushållet för att gå med på beslut om ett nytt värnpliktsystem. En kompromiss beslutades 1873, där värnpliktstiden och rekryteringen skulle ökas och att grundskatter o indelningsverket avskaffas under en period om 33 år. 1885 togs ett stort steg i o med att värnpliktsåldern ökades till 12 år (21 32 år) och övningstiden ökade till 42 dagar. 1892 beslöt statsministern o riksdagen att värnpliktstiden skulle förlängas till 20 år och övningstiden öka till 90 dagar. Dessutom skulle samtliga skatter o avgifter för rotebönderna avskaffas under nästkommande 10 års period. Sista steget blev 1901-års riksdag där en ny härordning infördes med en värnpliktsarme och en övningstid på 240-280 dagar för infanteriet. Indelningsverket skulle avskrivas och inga nya ersättningsknektar antas fom 1902. Gradvis minskade antalet indelta soldater i regementena under de närmaste 15 åren så bara ett fåtal, mellan 10 till 100 knektar fanns kvar efter 1914. Samtidigt avskaffades de flesta av de gamla övningsplatserna under 1920-talet, Det byggdes ytterligare kaserner i de större städerna dit soldaterna under övningarna flyttade in. 1940 var sista gången när Axvalla, Trossnäs och Romme hed togs i bruk då beredskapssoldaterna skulle utrustas. Men efter krigsslutet 1945 var det slutligen tyst på hedarna. De sista kvarvarande knektarna på 1900-talet Under 1:a Världskriget tjänstegjorde ännu många indelta soldater från de flesta av regementena och bidrog med totalt 150 000 tjänstgöringsdagar/år. Även under nästkommande världskrig genomförde indelta knektar ca 25.000 tjänstgöringsdagar/år. De var nu äldre gentlemen och man får förmoda att de bidrog med sysslor av mer trossliknande karaktär inne på regementena och ej i gränsbevakningstjänst.

1956 var fortfarande 14 knektar kvar i någon form av aktiv tjänst. 1969 fanns det 94 indelta soldater vid liv fördelade på 13 regementen. Den äldste var en 102 årig knekt vid Kronobergs regemente. den yngste var en 84-åring vid Dalregementet. Tjänstgöringen blev att ställa upp på regementets dag med en uniform som vittnade om en svunnen stormaktstid. Referenser 1. Ericson, Lars: Svenska Knektar. Historiska Media, 1997 2. Eriksson, Bo: Lutzen 1632. Nordstedts, 2007 3. Moberg, Vilhelm. Raskens. Bonniers, GGP Media, nytryck 2007