Jesus, en skattemotståndare

TEOLOGISKA HÖGSKOLAN STOCKHOLM Jesus, en skattemotståndare Av Arvid Elenäs 03/06/15 Exegetisk Teologi Kandidatuppsats Kontakt: arvid.elenas@telia.com Handledare: Thomas Kazen, Professor i Exegetisk Teologi Examinator: Rikard Roitto, Teol. dr Termin: VT 2015

Abstract The objective of this study is to investigate if the historical Jesus was a tax resister and what the motives may have been for that. The study presents a survey of the ancient Galilean economy, with a focus on the taxes paid by the general population, and looks at ancient tax resistance movements in the Galilean community and nearby. Three gospel texts containing accusations of Jesus for tax resistance are analyzed in detail. The study shows that it is reasonable to suggest that the historical Jesus resisted the payment of taxes to the Roman (and possibly Herodian) authorities, based on that Jesus sympathized with the same agendas as the fourth philosophy did, and that Jesus had a compassion for the peasants who lived under an exploiting taxation. Key words: the historical Jesus, the synoptic Gospels, tax resistance, Jesus and politics, Jesus and empire English title: Jesus: A Tax Resister 2

Innehållsförteckning 1. Inledning 5 1.1 Frågeställning och syfte 6 1.2 Teori och metod 6 1.2.1 Historisk Jesusforskning 6 1.2.2 Sammanfattning 8 1.3 Disposition 9 1.4 Material och avgränsning 9 1.5 Tidigare forskning 9 2. Bakgrund 11 2.1 Skattesystemet i Palestina 11 2.1.1 Den romerska beskattningen 11 2.1.2 Herodes Antipas beskattning 12 2.1.3 Tempelbeskattningen 15 2.1.4 Galiléens skattesystem 17 2.2 Skattemotstånd i Palestina 19 2.2.1 Religiösa extremister 19 2.2.2 Vardagsmotstånd mot beskattning 20 2.2.3 Folkliga uppror 20 2.2.4 Selotupproret år 66-70 21 2.2.5 Slutsatser 22 2.3 Galiléens demografi och ekonomi 22 2.3.1 Galiléens samhällsstruktur 22 2.3.2 Valutan i Galiléen 24 2.3.3 Jesus i Galiléen 26 2.3.3.1 Jesus sociala och ekonomiska bakgrund 27 2.3.3.2 Jesus efterföljares sociala och ekonomiska bakgrund 30 3. Den synoptiska traditionen och Jesus, skattemotståndaren en textanalys 34 3.1 Frågan om skatt till kejsaren 35 3.1.1 Källor och redaktion 35 3.1.2 Historiskkontext och kommentar 39 3

3.1.3 Slutsatser 42 3.2 Jesus inför Pilatus 44 3.2.1 Källor och redaktion 44 3.2.2 Historiskkontext och kommentar 46 3.2.3 Slutsatser 50 3.3 Om tempelskatten 51 3.3.1 Källor och redaktion 51 3.3.2 Historisk situation och kommentar 52 3.3.3 Slutsatser 59 4. Jesus, skattemotståndaren - en diskussion 60 4.1 Var Jesus en skattemotståndare? 60 4.1.1 Diskussion 60 4.1.2 Slutsatser 61 4.2 Ledde Jesus en organiserad massrörelse mot beskattning? 61 4.2.1 Diskussion 61 4.2.2 Slutsatser 62 4.3 Vilka motiv är rimliga? 63 4.3.1 Diskussion 63 4.3.2 Slutsatser 64 5. Sammanfattning 64 6. Litteraturförteckning 65 A. Primärkällor 65 B. Sekundärkällor 66 4

1. Inledning Vem var Jesus och vad karakteriserade hans verksamhet? Dessa frågor är ständigt återkommande och de absolut främsta frågorna när det kommer till bibeltolkning. I evangelietraditionen möter läsaren texter om anklagelser och frågeställningar kring beskattning. Varför finns dessa texter i evangelierna? Vad kan förklara deras uppkomst? Är det för att Jesus ägnade sig åt en verksamhet som innebar ett motstånd mot beskattningen i Galiléen eller är det för att evangelieförfattarnas adressater i sin kontext ägnade sig åt ett sådant motstånd som behövdes dämpas ner i en tid av förföljelse. Eller är Jesus förväxlad med någon annan samtida judisk ledare, som påvisat ett motstånd mot beskattningen. Denna studie kommer arbeta med frågor om Jesus som motståndsman mot beskattningen. Målsättningen är att finna en rimlig förklaringsmodell för uppkomsten av de texter som direkt rör olika typer av beskattning. 5

1.1 Frågeställning och syfte Syftet med denna uppsats är att aktualisera bilden av Jesus som motståndsman. Detta kommer att göras genom att diskutera om den historiske Jesus bedrev en slags motståndsrörelse mot beskattningssystemet. Därför blir frågeställningen följande: Bedrev den historiske Jesus ett organiserat motstånd mot skattesystemet och vad var i så fall motivet/bakgrunden till detta? 1.2 Teori och metod Här följer studiens teori och metod. Avsnittet inleds med en historisk översikt över hur metoder använts i den historiska Jesusforskningen. Sedan följer en sammanfattning av hur den historiska Jesusforskningen arbetar idag med metod och hur denna studie kommer arbeta med dessa metoder. 1.2.1 Historisk Jesusforskning Den historiska Jesusforskningen har arbetat på olika sätt och med olika metoder för att rekonstruera den historiske Jesus bakom texterna. Men hur är det möjligt att veta vad ur evangelierna som speglar den historiske Jesus och vad som speglar Jesus efterföljares föreställningar om Jesus? I den tidigare Jesusforskningen så användes de klassiska autenticitetskriterierna för att besvara frågan om vad som är autentiskt Jesus material. Det ansågs länge legitimt att använda sig av denna typ av metod och så även idag. 1 Idag är dock kriterierna mycket mer omdiskuterade än tidigare vilket lett till att kriterierna ofta har utvecklats (Theissen & Winter 2002). John P. Meier är en av dem som utvecklat kriterierna under den senaste perioden av Jesusforskning, som brukar kallas the third quest. Meier utvecklar bland annat det så kallade genanskriteriet som ett viktigt verktyg (Meier 1991:168-171). Genanskriteriet definieras som händelser, ståndpunkter eller synpunkter som den tidiga kristna rörelsen känt genans inför men som ändå skrivits ner i evangelierna och som då indikerar att händelsen har historisk förankring (Theissen & Winter 2002:156). Genanskriteriet kommer att användas som ett av verktygen i denna studie. Det blir ett 1 Se uppställning av kriterierna i Runesson & Mitternacht 2006:154-155. 6

användbart kriterium då det var pinsamt eller farligt för de tidiga kristna att tala och skriva om en läromästare som gjorde skattemotstånd. Detta motiverar till användandet av kriteriet. Många forskare skulle hävda att ifall resultaten av flera kriterier är samstämmiga så kan händelsen ses som autentisk. Trots detta är det svårt att idag tala om autenticitet utifrån några kriterier (Kazen 2013:24). Det kan rent av vara förrädiskt då det kan bli likt det som hände under den så kallade new quest i den historiska Jesusforskningen, då forskningen ofta resulterade i Jesusbilder som var anakronistiska eller framställda med ett särskilt syfte trots kriterier. Så att idag tala om autenticitet är att göra för mycket anspråk (Kazen 2013:24-25). Meier lyfter fram att det är en lång process innan kriterierna kan komma att användas i överhuvudtaget. Denna process som Meier åsyftar står även denna studie inför. Så som Meier uttrycker det måste processen för Jesusforskaren göra det evangelieförfattarna gjort ogjort. De kristna kompositionerna måste lösas upp i berättelserna så att de olika byggstenarna texten består av kommer fram. Därefter står forskaren inför en urskiljningsprocess av vad som är den mest primitiva eller mest ursprungliga ordalydelsen. Därefter blir det, enligt Meier, aktuellt att argumentera för eller emot historicitet genom kriterier. Sedan står forskaren inför att lägga de mest troliga utsagorna i en judes mun som talar till judar och försöka förstå undervisningens innebörd (Meier 2009:43). Genanskriteriet kan dock inte vara det enda bärande argumentet för autenticitet, då kriteriet bara hjälper vid en viss typ av texter. Annars är ett hypotesbyggande vägen framåt där kriterier kan användas som ett komplement (Kazen 2013:26). Gerd Theissen och Dagmar Winter menar att ta ett övergripande grepp om historisk plausibilitet, genanskriteriet och de andra kriterierna kan vara en hjälp på vägen till att finna den historiske Jesus men kan inte vara hela metoden (Theissen & Winter 2002:167-171). Det innebär att arbetet måste ske genom ett byggande av hypoteser som testas utifrån vad som är mest rimligt i relation till Jesus historiska judiska kontext. Detta görs huvudsakligen genom att ställa händelserna mot hur väl det förklarar utformningen och utvecklingen av Jesustraditionen läsaren har idag. Texterna blir det absolut viktigaste för forskaren att arbeta med, inte för att de rakt av innehåller autentiska Jesus ord, utan för att de bär spår av en historisk process och tidigare händelser. Det forskaren idag har att arbeta med i form av text, är effekten av det förflutna. Därför behöver inte texten med nödvändighet alls innehålla några autentiska Jesusord (Kazen 2013:27). Detta säger sig egentligen självt, då evangelierna skrevs på grekiska och den historiske Jesus med all sannolik talade arameiska. Meier menar att det 7

som är tillgängligt genom texten bara är en del av substansen av vad som sagts (Meier 1991:43). Texten har alltså gått genom författarens tradition, minnen eller erfarenheter av den historiske Jesus (Kazen 2013:27). 1.2.2 Sammanfattning I denna studie har jag valt att belysa andra tempelperiodens skattesystem, ekonomi och Jesus roll i relation till detta. Den frågeställning som formulerats i 1.1 blir befogad utifrån de anklagelser eller misstankar som visas i evangelierna (3.) samt utifrån andra tempelperiodens generella kontext. Denna studie försöker analysera och definiera den historiske Jesus motiv samt bakgrund för hans handlade i relation till skattesystemet. I studien kommer evangelieförfattarna stå i dialog med varandra och med den historiske Jesus samtida kontext. När studien arbetar med den historiska Jesusforskningen idag letar den efter en hypotes som ger en överlägsen förklaring till form, funktion och tolkning av den nuvarande utformningen av berättelsen som läsaren står inför. När en sådan hypotes utformats, som står sig som mest trolig och överlägsen alla andra hypoteser, kan vi tala om den historiske Jesus (Kazen 2013:28). För att arbeta fram en sådan hypotes kommer genanskriteriet vara ett relevant verktyg då det fanns en genans i att Jesus skulle varit en upprorsmakare. Detta är den metod studien kommer använda sig av i förhållande till frågeställningen. 8

1.3 Disposition Studien utgår från de tre texter som starkast berör beskattningen. Dessa texter är uppställda under kapitel 3. I kapitel 2 skrivs en större bakgrund ut för beskattning, samhällsstruktur och skattemotståndsrörelser som tar plats i Jesus samtid. Bakgrundskapitlet sätter texterna i kapitel 3 i sin kontext. Slutsatserna från textkapitlet kommer sedan diskuteras med hjälp av tre underfrågor i kapitel 4 vilket kommer ge en hypotetisk rekonstruktion av den historiske Jesus. Rekonstruktionen kommer svara på frågor om huruvida Jesus var en skattemotståndare, om Jesus ledde en motståndsrörelse och vilka motiv han hade för detta. 1.4 Material och avgränsning Studien avgränsas till de texter ur evangelierna som berör Jesus relation direkt till skattesystemet. Källmaterial till studien är evangelietexten enligt översättningen i Bibel 2000, men även apokryfa texter ur Thomasevangeliet, Justinus första apologi till de kristna och Papyrus Egerton berörs. Josefus historieskrivning 2 tillsammans med bibeltexterna används för att förstå det ekonomiska systemet och skattemotståndsrörelser. Kontextbeskrivningen i kap 2 är i huvudsak begränsad till Palestina och Galiléen vilket är en geografisk avgränsning. Valet av avgränsningen är gjort utifrån relevans och omfång för uppsatsen. 1.5 Tidigare forskning Att sätta Jesus i sin kontext och i ett sociologiskt perspektiv är något som får sitt genomslag under den så kallade third quest (1980 och framåt). Här börjar forskarna låta det judiska samhället från år 0-100 korrelera med Jesus bakgrund, beteende och värderingar. På grund av detta började Jesus ses som en person som verkade inom den judiska sfären för att åstadkomma en förnyelserörelse inom judendomen. Till denna skolbildning kan forskare som 2 Josefus historieskrivning har sin särskilda agenda och är tendensiös i viss mån, på samma sätt som många andra historieskrivningar (Mason 2009:41-43). Detta till trots så är Josefus material det bästa som finns att tillgå och något som måste användas för den kontextuella kartläggningen. Detta tills det försvunna materialet Josefus själv använt är funnet (Mason 2009:135-137). 9

Ed P. Sanders lyfts upp som en förgrundsgestalt (för en mer genomgående diskussion av den historiska Jesusforskningens metoder och skolbildning se 1.2.1; Theissen & Merz 1998:10). När det kommer till att sätta in Jesus i en politisk kontext och ett politiskt ramverk var Samuel G. F. Brandon en av de första. I sin bok Jesus and the Zealots (1967) arbetar han med att förstå Jesus politiskt beteende. Där förklaras bland annat Jesus död på korset som något Jesus blev dömd till på grund av politiskt upprorsmakeri. Hypoteser om att evangelieförfattarna försökte avpolitisera Jesus presenteras också här (Brandon 1967; Oakman 2012:11). Jesus som politisk figur och befriare var bilder av Jesus som gavs i befrielseteologin och har varit särskilt aktuella under 1960-talet men har också följt med fram till 1980-talet (Oakman 2012:12). I Jesusforskningen från 1970-talet och framåt hade Sanders och Meier stort inflytande över forskningsfältet (Sanders 1995; Meier1991). Dock var ingen av dem särskilt intresserade av de politiska dimensionerna av Jesus. Under sent 1970-tal började Gerd Theissen och Richard Horsley att publicera arbeten som lyfter den politiska dimensionen av Jesus på nytt. Horsley lyfte en sociologisk och historisk forskning från andra kulturer för att förstå landsbygdsbefolkning under förtryck (Horsley 1989; Theissen 1978; Oakman 2012:13). Bruce Malina gav en förståelse av Guds rike som ett politiskt rike (Malina 2001; Oakman 2012:14). John Dominic Crossan och Jonathan Reed har de senaste 20 åren arbetat med att ge politiska perspektiv utifrån den ekonomiska utvecklingen som skedde i Galiléen under Herodes (Crossan 1991; Reed 2000; Oakman 2012:15). Metoderna som används inom den Jesusforskning som arbetar med sociala faktorer, arbetar idag med arkeologiska fynd och med social teori i huvudsak vid sitt exegetiska arbete (Oakman 2012:17). Till den bibliska ekonomiska forskning i nyare tid kan David Fiensy och Douglas Oakman räknas upp som två som varit aktiva i ämnet som inte nämnt tidigare här (Fiensy 2014; Oakman 2014). Mark 12:13-17 är en text som har kommenterats flitigt och har under en lång kyrkotradition använts och tolkats som argument för en luthersk tvåregementeslära. Andra tolkningar har tillhandahållits men har ofta avslagits. Den forskare som arbetat mest med frågan om Jesus som skattemotståndare är Douglas E. Oakman. 10

2. Bakgrund I följande del målas den kontext där den historiske Jesus verkade upp. Utifrån studiens särskilda betoning på skattemotstånd följer en redogörelse för rådande skattesystem som Jesus levde under och med. En översikt över andra skattemotståndare och deras motiv skrivs också ut för att fungera som historisk bakgrund till texterna och som jämförelsematerial till Jesus eventuella skattemotstånd. Galiléens demografi och ekonomi skrivs också ut för att skapa en bild av det samhällsystem Jesus levde i. 2.1 Skattesystemet i Palestina Under följande rubriker kartläggs skattesystemet som Jesus och hans efterföljare var del av och påverkades av. 2.1.1 Den romerska beskattningen Den romerska beskattningen inrättas i Juden, Samarien, Idumeen samtidigt som områdena kommer under direkt Romersk styre år 6 e.v.t. (Oakman 2014:94; Fiensy & Hawkins 2013:168). Skatten togs ut i silvermynt och inget annat (Oakman 2014:98). Det fanns flera typer av skatt som romarna och kejsaren tog in. Huvudskatten och landskatten var två av dem (Carter 1992:478). Landskatten gällde jordmarken man odlade sina grödor på och möjligen fanns det utöver detta en procentuell beskattning på skörden också (Fiensy & Hawkins 2013:168). Detta gjorde att jordbruksbefolkningen blev tvungen att omvandla sina varor till silver för att kunna betala kejserlig skatt. Skatten var troligen fixerad vid en summa på jordbruksmarken (Oakman 2014:98). Detta gjorde att den kejserliga skatten på jordbruksmark kunde se olika ut från år till år. Under ett år av god skörd och produktion kunde skatten vara relativt låg och väldigt hög om jordbruket ett annat år gick dåligt. Men om en procentuell beskattning också kan räknas in så blev det minst sagt en stor kostnad. Huvudskatten var något som var ålagd varje man mellan 14-65 år och varje kvinna mellan 12-65 år. Huvudskatten var troligtvis 1 denar per person, men kunde möjligen utökas till en högre kostnad om individen ägde flyttbara enheter som slavar, djur eller båtar (Fiensy & Hawkins 2013:168). I Jerusalem finns det indikationer på att en skatt på ägande av hus också var en del av den kejserliga beskattningen (Fiensy & Hawkins 2013:168). Skatterna var 11

ålagda alla invånare som inkluderas utifrån definitionerna, såväl bonden som samhällets elit (Oakman 2014:98). Den romerska beskattningen togs upp av kejserliga tjänstemän med lokala kontor för staden eller byn som drev in den. Utöver beskattningarna ovan togs tull upp av tullindrivare som skatt för genomresande och handelsvarors transportering. Denna typ av skatt eller tull togs inte in via det lokala skattekontoret utan betalningen gjordes till tullindrivare vid portar och hamnar (Carter 1992:478). Den romerska historikern Tacitus skriver om skatten under Neros regeringstid 54-68 e.v.t.. Nero föreslog avskaffande av skatt på transport av varor (Tactius, Ann 13:50; Carter 1992:478). Detta efter att uppror och protester från folket varit påtagliga år 58 (Burg 2003:29). Rådgivare till Nero avrådde honom dock från detta då de menade att staten skulle förlora kontrollen över invånarna samt lida ett ekonomiskt nederlag. Detta resulterade i att skatten för transport av varor inte försvann (Carter 1992:478). 2.1.2 Herodes Antipas beskattning Roms normala tillvägagångssätt för en erövring av en ny region var att tillsätta en kung som skulle styra och hålla ordning på området. Romarna hade i sin tur en stark militär närvaro för att hålla kungen på plats och under kejsarens inflytande. Så var det även i Herodes Antipas fall som blev en romersk lydkonung över Galiléen. Herodes var alltså inte ditsatt som kung av Guds nåde utan av romersk nåd. Efter att Herodes fått kontroll med hjälp av romersk militär, så styrde han Galiléen med järnhand (Horsley 2003:31-32). Herodes Antipas var kung vilket innebar att han skulle ha in skatt av folket. Från början inrättades skatten av Antipas far, Herodes den store, under dennes regeringstid 39 f.v.t.-4 f.v.t.. Det som då beskattades var jordbruket och försäljning av varor. Herodes Antipas tog sedan över dessa skatter under sin regeringstid 4 f.v.t.-39 e.v.t. men han formade delvis om den beskattning hans far infört (Udoh 2006:159; Carter 1992:478). Jordbrukarna var de som fick stå för de stora omkostnaderna i Galiléen när det gäller skattebetalningen till Antipas. Detta genom beskattning av jordegendomar, dvs. landskatten. Varför just jordbrukarna? Jo Galiléen största industri var just jordbruk vilket gjorde att det var där pengarna fanns (Udoh 2006:163). Att Herodes beskattade jordegendomar bekräftas av 12

Josefus då han berättar om torrperioden under 27-26 f.v.t. (Ant. 15:303-305). Vi vet dock inte om beskattningen gällde jordegendomarna som sådana eller om det var en procentsats utefter produktion (Udoh 2006:164). Däremot skulle detta gett olika konsekvenser. En procentuell intäkt av produktion skulle innebära att skatten fungerade på samma sätt som betalningen till en arrendator som kunde ta en 25-50% del av inkomsten på produktionen (Fiensy 2014:74). Skulle Antipas beskattning vara statisk (dvs. vara en kostnad för jordegendomen per hektar eller likande) skulle det inneburit att skatten varit olika betungande beroende på hur väl skörden gav utdelning under säsongen. Enligt Fabian E. Udoh kan möjligen annan fastighetsbeskattning inkluderas under landskatten som begrepp, dock finns det inget dokumenterat om detta. Möjligheten måste ändå hållas öppen (Udoh 2006:164). Udoh argumenterar sedan för en beskattning av försäljning av varor, liknande det vi idag skulle tala om som en slags moms. Bevis för att Herodes skulle tagit in en sådan skatt finner vi hos Josefus (Ant. 17:205) där det står omnämnt att Herodes i sitt rike tog skatt på försäljning. Informationen om denna beskattning är begränsad och säger oss inte mycket mer än att skatt samlades in på försäljning. Vi vet inget om hur stor skatten var eller i vilken utsträckning skatten hade betydelse. Ser vi däremot till Josefus igen (Ant. 18:90) så finner läsaren att samma skatt fanns i Syrien år 37 e.v.t. under Vitellius styre. Där omnämns skatten som kom in från försäljning av produkter från jordbruket, som något som tillgavs folket i städerna (Udoh 2006:175). Det kan antas att en liknande princip tillämpades i Galiléen. Vilka produkter som försäljningsbeskattningen gällde är svårare att fastslå. Vägtullar och beskattning av varor var två former av skatt som Herodes Antipas drev in. Däremot tar inte Warren Carter upp tullen som en särskild beskattningsform. Möjligtvis räknar han inte med den för att han anser att det går att göra en skiljelinje mellan beskattning och tull. Pengarna går dock in i samma ficka och bör därför nämnas här som något som påverkade folket ekonomiskt i relation till Antipas. I evangelierna är omnämnanden av tullindrivare inte så ovanlig (Matt 9:11; 11:19; Luk 5:30). Enligt Udoh bör tullen benämnas som indirekta skatteintäkter då den samlades in av mellanhänder, dvs. tullindrivare. Men inkomsten var mycket stor och absolut väsentlig för Herodes. Inkomsten från vägtullar och tilläggsavgifter var viktig för både provinsen och städerna. Tull togs upp när handel skedde mellan städer och inom städer (Udoh 2006:171). Det gick också viktiga handelsvägar genom Galiléen som ledde till Joppe och Caesarea som var städer med stora hamnar. Vägtullen vid dessa handelsvägar drog in mycket skatter till Antipas skattkistor (Udoh 2006:172). Antipas familj hade erfarenhet av handel och ett stort inflytande över den, detta gjorde att också 13

Antipas hade en viktig roll när det kom till handeln i området Detta fick till följd att många handlare använde sig av hans handelsvägar vilket gav stora summor pengar till Antipas genom vägtull (Udoh 2006:172-175). Dessa tre beskattningar, landskatten, beskattning av jordbruksproduktion och tull, är de som vi med säkerhet kan fastslå gällde under Herodes Antipas styre. Sedan finns det flera mindre säkra och omdiskuterade områden för beskattning (Udoh 2006:180). Av dessa mer omdiskuterade skatter är de mest väsentliga huvudskatten och fastighetskatten. Huvudskatten var en beskattning på individer. För att kunna ta in en skatt på individer behöver man veta hur många invånare som är beskattningsbara. Enligt Udoh skulle detta krävt en folkräkning vilket inte verkar ha varit ett särskilt vanligt fenomen. Den folkräkningen vi kan läsa om i Luk 2:1-5 äger rum på order av Kejsaren och var ett standardgrepp romarna använde sig av för att besiktiga värdet av en nyerövrad provins (Udoh 2006:165). Dock är det ändå fullt möjligt att Herodes, som hade stark kontroll över sitt område, genomförde en egen folkräkning för att beräkna skatteintäkterna (Udoh 2006:166-167). Men en sådan folkräkning finns det inga bevis för att den faktiskt skulle hänt (Udoh 2006:170-171). Fastighetskatten skulle vara en beskattning utifrån ägandet av fastigheter. Intäkterna var särskilt avsatta till att bekosta vägar. Bor invånaren i en stad så måste den vara med och bidra till en väg till staden. Egentligen skulle skatten snarare kunna sägas vara en vägskatt än en fastighetsskatt. Detta då en person som vistades i en stad mer än 12 månader utan att äga en bostad också var betalningsskyldig. Ägandet av bostad gjorde bara att man var direkt kvalificerad till att betala (Udoh 2006:78). Emellertid är det omdiskuterat ifall detta gällde i Galiléen då det, enligt Josefus, rörde sig om ett fenomen i Jerusalem. Det verkar också som om detta var en skatteindrivning som romarna bedrev som ett slags bestraffning efter revolutionärt beteende (Udoh 2006:179-180). Det enda vi vet att Herodes beskattade när det kom till fastigheter var jordegendomar. Men självklart väcks obesvarbara frågor om beskattningen på jordegendomar också kunde gälla fastigheter generellt eller mark där husen stod då det var så i Jerusalem (Udoh 2006:181). De sammanlagda skatteinkomsterna som Herodes Antipas under ett år fick in från Galiléen och Peréen uppgick till 200 talenter (Udoh 2006:181). För att sätta detta i perspektiv så var en familjs levandkostnader för ett år där familjen var tre personer och en slav 570 denarer 14

(Stegemann & Stegemann 1999:40) och en talent motsvarade 6000 denarer (Hagner 1995:734). Detta ger en summa av 1,2 miljoner denarer som total inkomst för Herodes. Frågan är om Herodes beskattning blev betungande för folket? När Oakman studerar Udohs studie av beskattningen så sammanfattar Oakman Udohs resultat på följande sätt: Udoh arbetar i sin studie med att förstå varför Herodes hade en så stor inkomst. Att utröna i vilken utsträckning inkomsten kommer från skatter går inte enligt Udoh. Detta gör det (enligt Udoh) svårt att avgöra i vilken grad folket blev drabbade av en hård skatteindrivning av Antipas. Udoh står i Sanders lärotradition och hävdar likt Sanders att Antipas beskattning inte varit så stor som man på ett mer generellt plan kommit att tro. Udoh har snarare kommit att se Herodes Antipas som någon som givit arbetstillfällen till folket i Palestina än den förtryckare som ofta målats upp (Oakman 2014:96). Oakman kritiserar resonemanget genom att lyfta fram Fredrick C. Grants hypotes om samband mellan flera skatter som leder till ekonomisk belastning (se vidare resonemang under 2.1.4; Oakman 2014:97). Vilket i så fall gör det troligast att anta att landsbygdsbefolkningen inte såg positivt på skatten trots att den i sig själv (möjligen) inte var allt för betungande rent ekonomiskt. 2.1.3 Tempelbeskattningen Tempelskatten var något israeliterna betalade till templet i Jerusalem för att stödja templets ekonomi (Stevens 2006:108). Skatten var enligt 2 Mos 30:13 en halv sikel. Vid tiden för 2 Mos 30:13 verkar detta varit en engångssumma som sedan utvecklats till att bli en årlig skatt på en tredjedels sikel (Neh 10:32-33). I 2 Krön 24:8-12 så påminns läsarna om skattepåbudet i Mose lag till förmån för templets reparationer. I praktiken gick insamlingen av de ekonomiska medlen till så att en kista där pengarna samlades in ställdes upp utanför templet (2 Krön 24:8-10). Denna praxis med en insamlingskista (eller korg) utanför templet fanns också i Mesopotamiens tempeltradition för insamling av silverskatt. Det fanns också insamlingsplatser för de heliga pengarna vid banker runtom medelhavet där diasporajudarna samlade in tempelskatt som sändes vidare till templet i Jerusalem (Stevens 2006:108-109). Tempelskatten och tiondet var under denna period inte en så betungande kostnad för bönderna och byborna att de skulle försatts i ekonomisk konkurs enbart genom tempelbeskattningen (Stevens 2006:110). Under de perioder då Juda och Israel stod under egen kung så centraliserades tempelskatten 15

till att gälla Jerusalems tempel. Kultplatserna som fanns runtom i Israel och Juda förstördes. Då Israel och Juda inte längre var självständigt så fick troligen det andra templet fungera som en slags centraliserad insamlingsplats för regimens skatter istället för att bara vara insamlingsplatsen för tempelskatten (Stevens 2006:113). Som exempel kan nämnas att 5000 siklar silver av templets inkomster skulle gå till regimen enligt 1 Mack 10:42 (Stevens 2006:112). Det som var en viktig del av den ekonomiska finansieringen av återuppbyggandet av det andra templet var faktiskt persiska skatteindrivare. De pengar från de persiska kungliga skatterna som bekostat återuppbyggnaden av templet tjänades nämligen in genom skatteindrivare runtom i Israel och Juda som drev in skatter till den persiska makten. (Stevens 2006:113). När templet blev den centrala platsen för skatteindrivning så skickades efter insamlandet av pengarna den del av tempelskatten som skulle tillfalla kungen vidare till honom. Vad betalade då templet för skatt och till vad? Det finns dokumenterat att templet i vissa perioder behövde betala skatt till regimen för djur, tyger osv. Oftast togs skattesystemet över av efterträdande härskare så antagligen gällde beskattning på denna typ av varor under en lång period. Under den hellenistiska perioden finns det inget dokumenterat om att templet skulle behövt betala skatt på sådana varor (Stevens 2006:124). Alltså går det inte att utgå från att templet var skyldiga att betala skatt till regimen för dessa varor vid denna tid. Detta innebär dock inte att templet var helt befriat från skyldighet att betala skatt under den hellenistiska perioden. Det finns indikationer på att templet behövde betala någon form av skatt till regimen för exempelvis offerdjur. Det verkar inte orimligt att se härskarnas skattepålagor som ett försök att beskatta så många olika saker som möjligt för att få leva ett liv i omåttlig rikedom (Stevens 2006:124). Ser vi till exempel på villkoren för dem som arbetade i det grekiska templet så var tjänstemännen befriade från att betala skatt till regimen, på samma sätt var det vid templen i Mesopotamien. Kanske kan det utifrån detta antas att också den judiska personalen var befriade från skatt, även om de inte finns någon given bevisning för detta (Stevens 2006:125). De som var ålagda att betala skatt var judarna. Detta innebär att de av icke-judisk härkomst inte hade någon skyldighet att betala skatt (Stegemann & Stegemann 1999:121). Tempelskatten betalades till Jerusalem fram till år 70, då templet förstördes, sedan bestämde kejsare Vespasianus att skatten skulle överföras till Rom istället som ett bestraffningssätt (Carter 1992:479). 16

2.1.4 Galiléens skattesystem Vilket eller vilka skattesystem var det då som gällde i Galiléen? När det kommer till att förstå Galiléens skattesystem så är fakta snarare generella för hela Palestina än direkt gällande för Galiléen (Oakman 2014:95). Att Galiléen skulle stå utanför beskattningen som Herodes den store instiftade under sin regerings tid 39-4 f.v.t. verkar knappast troligt. Den skatten gällde framför allt på jordbruksproduktion och försäljning av varor (Carter 1992:478). Herodes Antipas, dvs. Herodes den stores son, tog sedan över Galiléen som område och därmed följde också delar av Herodes den stores beskattningssystem med in i detta område. Dessutom utvecklade Herodes Antipas själv beskattningen (2.1.2). Lydde Galiléen under den romerska kejsarens beskattning? Galiléen hamnar inte under direkt romerskt styre förrän år 44 e.v.t. i jämförelse med Judeen (2.1.1). Men detta till trots är det inte troligt att Galiléen varit utan kejserlig skatt. Galiléerna var ålagda att betala huvudskatt och antagligen beskattningen på jordegendomar (Fiensy & Hawkins 2013:168), vilket gällde alla i Galiléen som uppfyllde kriterierna för att betala kejserlig skatt. Även eliten i Galiléen, dvs. Herodes Antipas med anhängare, var tvungna att betala skatt för att visa kejsaren lojalitet. I utbyte mot den erlagda betalningen fick de ett militärt skydd av den kejserliga makten i ett så kallat patron-klient system (Oakman 2014:98). Dock verkar det som att den kejserliga skatten inte var lika betungande i Galiléen som i Judeen då levnadsstandarden verkar sjunkit snabbare i Judeen än i Galileén (Fiensy & Hawkins 2013:169). Detta indikerar antingen att ytterligare kejserliga skatter krävts i Judeen eller att Galiléens ekonomi, handel och jordbruk var effektivare. Udoh argumenterar dock för att huvudskatten inte var gällande under Jesus tid utan togs i bruk senare, närmare år 70 e.v.t.. Udoh menar att folkräkningen år 6 e.v.t. inte var för att ålägga huvudskatt utanför att ålägga skatt för egendomar (Udoh 2006:207-241) Tempelskatten och tiondet var också en del av den ålagda skattebetalningen i Galiléen för judarna (2.1.3). Denna skatt handlade om etnicitet och inte geografiska områden. Udoh påstår att folket i Palestina (och i förlängningen Galiléen) inte skulle lidit under en särskilt tung beskattning (2.1.2). Oakman argumenterar dock mot Udoh genom att istället följa Fredrick C. Grants hypotes om att flera skatter gemensamt gav betungande effekter för vissa sociala grupper, vilket i detta fallet är jordbruksbefolkningen (Oakman 2014:97). Grant 17

menar att det fanns två skattesystem som parallellt och oberoende av varandra verkade samtidigt nämligen den kejserliga skatten och tempelskatten (vilken gällde fram till år 70) (Oakman 2014:96). Tillsammans hade de två skattesystemen blivit så betungande för vissa delar av folket att det ledde till uppror år 66 (Oakman 2014:97). I framställningen ovan lyfter jag fram tre olika typer av skatter dit också tempelskatten bör räknas in. Jag ser dem som samverkande skatter som påverkade Galiléen, dvs. Herodes Antipas beskattning, den kejserliga beskattningen samt tempelskatten. Detta innebär att jag följer en slags utvecklad Grant-teori om multipelskatt som innebär att folket i Galiléen verkligen levde under ett multipelt skattetryck. Samma resonemang för Richard Horsley om multipelt skattetryck (Horsley 2003:32). Det är rimligt att anta att vissa beskattningar dock inte skulle ha gällt alla invånare i Galiléen. Exempelvis att icke-judar var undantagna från tempelskatten och tiondegivandet (Stegemann & Stegemann 1999:121). Eller de vissa skatter som bara gällde handel givetvis utgått för dem som inte arbetade med handel. Det kan diskuteras huruvida beskattningen innebar en stor ekonomisk belastning för galiléerna, men att fastslå att den åtminstone påverkade dem är rimligt. Att säga att skatten till och med var ordentligt krävande ekonomiskt de åren skörden var dålig är också fullt rimligt utifrån resonemanget som förts tidigare i studien. Detta innebar att skattesystemet alltid slog hårdas mot dem som hade det svårast. En jorbruksfamilj som hade familjemedlemmar som var sjuka eller skadade som inte kunde hjälpa till med skatten lär också ha lidit. Även om familjen var fullt frisk och skörden bra under ett år så kan det omöjligt funnits någon som kände glädje över skatten då den inte premierade skattebetalaren i någon nämnvärd bemärkelse (ovan). I varje fall inte den skattebetalare som inte bodde i städerna. 18

2.2 Skattemotstånd i Palestina Under följande rubriker följer en uppställning av olika former av skattemotstånd som utspelades i en närliggande tid till Jesus samtid i Palestina. 2.2.1 Religiösa extremister I relation till den romerska beskattningen fanns en känd motståndsrörelse eller ett renlevnadsparti som kallades den fjärde filosofin som vägrade betala skatt till kejsaren. När Josefus skriver om rörelsen kategoriserar han dem som skriftlärda judéer (Horsley 2003:41). I Josefus historieskrivning (Ant. 18:23) kan det läsas om den självutnämnda ledaren för den fjärde filosofin, nämligen Judas från Galiléen. Rörelsen var generellt oerhört lik och samstämmig med fariséerna, förutom att rörelsen hade en obstinat längtan efter frihet under Gud (Oakman 2014:95). Anhängarna såg lidandet de stod inför på grund av sin skattevägran som ett martyrskap som var rättfärdigt inför Gud (Horsley 2003:42). Jesus själv kopplas också samman med Judas från Galiléen i senare tid enligt Apg 5:33-39. Lärjungarna förkunnar Jesus som messias och undervisar folket om Jesu lära vilket leder till att apostlarna ställs inför rådet och översteprästerna. Där försvaras Jesusrörelsen av Gamaliel men rörelsen liknas vid Theudas rörelse och Judas Galiléens rörelse (Apg 5:36-37). Öster om Galiléen finner vi två motståndsmän som också var ledargestalter i denna rörelse Judas av Gamala och Zaddok, farisén (Ant. 18:9). Att betala skatt innebar enligt dem att man bekände kejsaren som Gud, vilket var djupt problematiskt för dem som höll sig till den monoteistiska mosaiska lagen. De såg till och med beskattningen som att gå in under ett slaveri under kejsaren (Ant. 18:4ff). Deras motstånd började strax efter instiftandet av den romerska beskattningen år 6 och ledde till att de fick lida tortyr och död. Detta var de dock beredda att utstå för att slippa kalla Ceasar för herre (Horsley 2003:41). Dessa motståndsmän var en slags religiösa extremister som hörde till en begränsad grupp av befolkningen och de hade inte någon alltför omvälvande påverkan på det romerska imperiet (Horsley 2003:45). Ser vi till när denna typ av motstånd inträffade förstår vi att Jesus, som själv inte bodde långt ifrån Gamala som barn när denna rebellrörelse var verksam med all sannolikhet kände till händelserna (Oakman 2014:95). 19

2.2.2 Vardagsmotstånd mot beskattning Förutom organiserat motstånd fanns det också från jordbruksbefolkningen ett slags vardagligt motstånd mot överheten och skattepålagorna (Oakman 2014:98). Enligt James C. Scott fanns det ett vardagsmotstånd från folket som blev utnyttjat av överheten (Oakman 2012:72). James C. Scott använder sig av generella mönster för vardagsmotstånd hos en förtryckt grupp. De generella mönstren som Scott tar upp rör inte Galiléen specifik men Oakman tillämpar teorin på Galiléen (Scott 1985:XVI ) De motståndsformer som Scott ser är motstånd genom att ljuga, dölja inkomster, falsk underordning, snatteri, låtsas vara okunnig inför överheten, förtal, anlagda bränder, sabotage (Scott 1985:XVI ). Dock tog sig sällan denna typ av motstånd utryck i några väpnade uppror som kunde påverka systemet fundamentalt. Det kan frågas varför det inte gjordes några väpnade uppror? Enligt Oakman så var det för att den elit de i så fall skulle angripa hade tillgång till soldater och försvar som var väl organiserat och ett anfall skulle antagligen bara resultera i nederlag (Oakman 2014:98). Detta är egentligen ganska självklart. Vem skulle angripa de militära härskande styrkorna utan att själv ha vare sig träning eller ordentliga vapen? 2.2.3 Folkliga uppror År 67 fvt utkämpades en maktkamp mellan fariséer och saddukéer som kom att beröra hela Judéen. Konfliktens utveckling leder senare delvis till ett skattemotstånd. Johannes Hyrkanos II hade fått rollen som överstepräst när hans far dog år 78 fvt. Då hans mor dog år 67 fvt erhöll han också rollen som ståthållare över Judéen, vilket gjorde att han hade högt uppsatta roller inom både politiken och religionen. Dock utbryter en tvist kring hans kombinerade roller mellan fariséer och saddukéer. Denna tvist berodde på att Hyrkanos ville bedriva en hellenisering och införa en stark monarki i Judéen vilket ledde till fiendskap från fariséernas håll då de var mot monarki (Burg 2003:18). Hyrkanos hade också infört en tung beskattning. Detta ledde till en fientlig inställning från fariséernas sida som på detta sätt också fick en tillströmning av sympatisörer från de fattiga delarna av befolkningen i Judéen. En sadduké som var närstående till Hyrcanus fick honom att ta avstånd från fariséerna i Sanhedrin och istället enbart börja sympatisera med saddukéerna. Detta gav en uppdelning av folket som inte var positiv för Hyrcanus. Elitgrupperingarna inom samhället ställde sig på saddukéernas sida 20