FK Stigens fjälltur påsk 2013 Efter en utsökt lunch på Grövelsjöns Fjällstation startade turen den 1:a april med 3 km uppförsbacke. Med stighudar gick det utmärkt, och efter en knapp timme var det dags att börja glida fram i god fart på den välpreparerade skoterleden. Säga vad man vill om snöskotrar, men när de väl passerat lovordar man deras spår, speciellt när man drar pulka. Framme vid Hävlingens fiskecamp finns utöver de bokningsbara stugorna också en större övernattningsstuga för det rörliga friluftslivet, allt i länsstyrelsens regi och till mycket förmånliga priser. Denna var målet för dagens etapp, och snart sprakade en brasa i kaminen. Flera skidåkare anlände under kvällen, och erfarenheter från olika turer i området ventilerades flitigt som alltid i sådana här sammanhang. Tisdagen kom med lika klart och soligt väder, men en kylig vind gjorde vägvalet enkelt. Istället för att gå över fjället via Storrödtjärn blev det skoterleden via hela sjösystemet. Här och där fanns pimpelfiskare på plats, och visst fick de en och annan röding som de gärna förevisade. Solen strålade hela den 20 km långa sträckan, och endast någon enda skoter var i rörelse, så det var lätt att njuta av fåglarna som redan börjar tycka att det är vår. Dagens mål var STF:s Rogenstugan, och stugvärden mötte med besked om att bastun snart skulle vara varm. För det tyska sällskap som också bodde i stugan var mixedbastu lika överraskande som de snöförhållanden som råder här i trakterna. På frågan varför de använde snöskor istället för skidor blev svaret det undrar vi också!
Onsdagen kom med en fortsatt lysande sol men vinden hade mojnat något. Färden fortsatte mot Skedbrostugan, och blickarna vandrade många gånger över fjällsidorna för att om möjligt få en skymt av myskoxarna. Vid framkomsten upplyste stugvärden om att hon sett dem för bara ett par dagar sedan, men inte idag. Det blev tid för en liten tur i närområdet också, för vem vill gå in när dagsmejan börjar få fatt i de första gräsfläckarna samtidigt som snön ligger fast och inbjudande runt omkring? Torsdagen väntade turens längsta etapp. Lite tuffare än väntat blev den också. Att skoterleden och kryssmarkeringarna tar slut då man passerar gränsen och kommer in i Norge var ju ingen överraskning. Däremot att flera av vattendragen mellan sjöarna var smalare och mer strömmande, och börjat gå upp, så det fick bli en hel del forcerande av stock och sten i strandkanterna, och att det var så många och så stora stenar att det bitvis inte gick att åka skidor var lite överraskande. Efter att ha hållit en hastighet av ca 1 km/h under flera timmar var det befriande att åter hitta ett skoterspår. Det måste sannolikt vara samer som åker här, de som behöver komma fram för sitt arbetes skull. Privatpersoner kan få böta upp till 20 000 kr om de kör skoter i terrängen sägs det. Men säg den lycka som varar, skoterspåret drog snart så långt från den tilltänkta rutten att det fick bli skogspulsande igen tillbaka mot sjöarna. Minst lika jobbigt i fjällbjörkskogen som bland stenarna i strandkanten.
Efter ytterligare ett par tuffa timmar nåddes den sista, långa sjön, och vips kunde man åka fort och lätt igen. En annan skidåkare, även han med pulka, kunde upplysa om att det fanns skoterspår de sista kilometrarna fram mot stugan, och därmed blev också orienteringen mycket enkel, bara att följa spåret med kartan nedstoppad.
Efter närmare 10 timmars skidåkning (inklusive flera mat- och fikapauser förstås) var Rövollen-stugan nådd! En norsk DNT-stuga som man kommer in i med nyckel, och där man betalar för sin vistelse genom att skriva en fullmakt med sitt VISA-kortnummer och angivet belopp, och stoppa i en låst låda. Vill man handla proviant plockar man vad man vill ha i skafferiet och betalar det på samma sätt. Ingen hade varit där sedan påskhelgen, så det var bara att köra igång eldandet. Dricksvattnet fick man hämta i älven, dit var det ca 500 meter på bristande skare. Väl framme vid vattnet var det ca 75 cm från iskanten och ner till vattnet, så det var verkligen tur att det låg en skidrem i fickan på mina byxor, som kunde knytas fast i hinken, annars hade det fått bli ytterligare 2*500 meter snöpulsning, i alla fall om man ville ha fint dricksvatten istället för smält snö.
Fredagsmorgonen kom med en oförtrutet lysande sol. Här nere i dalen hade temperaturen krupit ner till -15 grader under natten, men varefter timmarna gick och höjdmetrarna klättrades blev det varmare och varmare. Efter en bitvis trasslig sträcka genom fjällbjörkskogen, med ett antal stopp för att pulkan vält, nåddes åter kalfjället. Idag var det helt vindstilla, så lunchen kunde intas utan vare sig vindskydd eller dunjacka. Utsikten över bergen i väster, med bl.a. Dronningen var fantastisk.
Nu gällde det bara att hålla sig över trädgränsen så länge som möjligt, bland träden var snön knädjup och mycket tung att åka i. Sista kilometern fram mot Svukuriset dök åter ett efterlängtat skoterspår upp, och det blev en fin glidande avslutning ner mot stugan. Efter påsk går inte norrmän på tur sägs det, och följaktligen hade fjällstationen stängt. Men en privat stuga gick att hyra. Konstig känsla: elspis, dusch och toa inne, elektriskt ljus och element för värme, samt mobiltäckning! Så var det lördag, och dags att lämna den norska civilisationen för en tur över berget och sjön till den svenska. Det var helt vindstilla, och samma strålande sol som funnits hela veckan lyste vägen ända tillbaka till Grövelsjön. Vän av ordning frågar sig nu kanske hur många deltagare denna tur hade? Ja, kanske hade det brustit i marknadsföringen, eller också har de frisksportare som vill ge sig ut på skidturer redan sällskap, och inget behov av ett sådant här arrangemang, för jag var faktiskt den enda deltagaren! Kristina Hagfalk