1.1. Utredningens bakgrund

Bikt, tystnadsplikt och tystnadsrätt en utredning om pastoral praxis i Evangeliska Frikyrkan (2013-10-27) Författad av Lars-Göran Sundberg 1.1. Utredningens bakgrund Så långt tillbaka som förtroliga samtal förts mellan människor har också frågan om tillit och tillitens gränser varit viktig. Tilliten ställs på sin spets när vi behöver ta upp, bekänna och bearbeta händelser som vi vet är fel och skäms för, handlingar av brottslig karaktär och företeelser som skulle innebära att vår ställning i församlingen markant skulle förändras. Synd och dess konsekvenser är faktum som inte kan ignoreras utan behöver mötas på ett ärligt sätt. Den kristna tron erbjuder läkedom för syndens sjukdom. Bibeln kallar människor att bekänna synd därför att det finns och erbjuds förlåtelse. 1 Synd och att bekänna synd samt att bevara förtroenden handlar också om relationer i gemenskapen. Den enskilda personen är inlemmad i den kristna församlingens liv och sammanhang vilket också påkallar uppmärksamhet till hur felsteg och konflikter hanteras liksom hur församlingen kan vara en upprättande och transformerande gemenskap. 2 Med andra ord innehåller församlingsspektrat både förtroende och öppenhet, och därmed gränser även för tystnadsplikt. Frågan som tas upp i följande text är hur bekännelse och förtroliga samtal i sammanhang av bikt och tystnadsplikt ser ut i Evangeliska frikyrkan. Särskild hänsyn tas till förhållandet mellan det enskilda förtroliga samtalets gränser och församlingen som transformerande gemenskap. Louise Gehandler tog 2002, utifrån sin roll som anförtrodd själavårdare i Korskyrkan i Norrköping, initiativ till att klargöra och dokumentera själavårdens ärende och praxis. Genom Moni Höglund, som handläggare på Evangeliska frikyrkans (EFK) församlingsprogram, bereddes utvecklingen av ett Själavårdsdokument 2006 för att ge ett ramverk för dessa frågor i samfundet. Ett par av de frågor som dokumentet väckte berörde förståelsen och praxis av bikt och tystnadsplikt. Under 2011 initierade Öyvind Tholvsen, programledare för EFK:s församlingsprogram, ett samtal om dessa frågor på medarbetarkonferensen. Därefter tillfrågades EFK:s diakonala grupp att ansvara för utredning av frågorna. Louise Gehandler, Annika Lager Watrous och Lars-Göran Sundberg fick uppdraget att samla material, utreda och sammanställa utredningen för en första presentation vid medarbetarkonferensen 2012, sedan med vidare behandling av EFK:s församlingsprogram och slutligen EFK:s styrelse. 1.2. Utredningens begränsningar Bikt och tystnadsplikt är var för sig stora temata och innehåller många aspekter. Följande studium begränsas först och främst till områden som har bäring på Evangeliska 1 Se t.ex. John R. W. Stott refererad av Theodore Jungkuntz i Private Confession: A 20th-Century Issue Seen from a 16th-Century Perspective, Concordia Theological Monthly, 39.2, Feb., 1968, sid 106 och Eric D. Stumpf, Private Confession: A Call for Restoration in Pastoral Care, Concordia Journal, July 1993, sid 219. 2 Steven Croft betonar vikten av att lokala församlingar är transforming communies i betydelsen att de hjälper människor att växa i tro och förståelse av vad det är att följa Jesus Kristus. Transforming Communities: Re-imagining the Church for the 21st Century, London: Darton, Longman and Todd, 2002, sid 153-161. 1

frikyrkans nuvarande situation och som kan bidra till perspektiv på hur församlingsaktiva, ideella eller betalda, skall kunna bedriva en välgrundad praxis. Ämnena bikt och tystnadsplikt studeras utifrån hur de knyter an till varandra. Det betyder att kyrkohistoriska eller teologiska aspekter av dessa ämnen, inklusive sådant som gäller EFK:s egen kyrkohistoriska och teologiska tradition, inte belyses i sin fulla bredd eller djup utan begränsas utifrån studiets specifika syfte. Det vill säga att mer specifika aspekter av biktens teologiska och psykologiska innehåll bara snuddas vid, att frågan om hur tystnadsplikten i samhället i stort fungerar eller hur den fungerar i andra kyrkotraditioner främst finns med som jämförelsematerial i relevanta aspekter. 2. Inledande perspektiv Bikt handlar i grunden om ett möte mellan två eller flera personer där synd bekänns inför Gud och människor och den/de biktande får ta emot förlåtelse på Guds Ords grund. Bekännelsen genomförs grundad på Guds försoningsverk och i tron på förlåtelsen genom Jesus Kristus. Tystnadsplikt handlar om den sekretess som utgörs av en moralisk och i vissa fall lagskyddad förpliktelse att skydda en utsatt människa genom att inte röja information som delgivits i t.ex. själavårdande samtal eller bikt. Bikt och tystnadsplikt är två olika företeelser i kyrkans liv, men är ändå nära förknippade med varandra. Sekretessen och tystnadsplikten i kyrkan har ett ganska brett och komplext omfång och handlar om betydligt mer än den så kallade absoluta tystnadsplikten som oftast förknippas med bikt och biktsamtal. Även om tystnadsplikt och bikt förtjänar separat behandling är det oundvikligt att behandla frågorna var för sig eftersom tystnadspliktens principer sätts på sin spets i de mera strängt reglerade situationerna som utgörs av bikt och enskilda själavårdande samtal. 3. Historiska perspektiv 3.1. Biblisk bakgrund till bikt och tystnadsplikt 3.1.1. Inledning Bibeln hjälper oss förstå biktens 3 /bekännelsens och tystnadspliktens roll utifrån frågan om vad det är att vara människa. Att vara skapad till Guds avbild och vara samtidigt leva med syndens konsekvenser efter syndafallet. Att brottas med skuld inför så väl Gud som människor är en del av människans lott. I stort handlar hela Bibeln om Guds handlande för människors räddning och upprättelse till gemenskap och livsvandring med Honom och delaktighet i gudsfolket. 4 Bibeln både ger anvisningar till, exempel på och konsekvenser av människors respons till Guds historiska försoningshandlingar tydliggjorda i Jesu Kristi död och uppståndelse. När en människa blir medveten om sin synd och skuld kan hon antingen förneka den eller göra upp med den genom att bekänna och få förlåtelse av Gud och därmed befrias. Här spelar makten att binda och lösa (Matt. 18:15-19) en avgörande betydelse. 5 Genom tillgången till nycklarna som stänger eller öppnar dörren till huset, som omges av Guds bud och löften genom förkunnelsen av evangelium erhåller man förlåtelse och begränsning av synden i Kristi 3 Från ett nedertyskt ord som betyder bekänna 4 Donald A. Hagner skriver i George E. Ladds reviderade utgåva A Theology of the New Testament, Grand Rapids: Eerdmans Publ. Co., 1993, sid 20, att Guds självuppenbarelse och befrielse av kvinnor och män är bibelns centrala fokus. 5 Enligt Thomas C. Oden, Corrective Love: The Power of Communion Discipline, Concordia Publishing House, 1995. Se särskilt sid. 33-41. 2

namn. 6 Genom analogin av en stad med höga murar beskrivs att man får tillgång till denna trygga Guds borg genom hjärtats omvändelse och tro. Över denna bastion kommer Hades krafter aldrig att segra! 7 Under reformationen lyftes fram att den personliga bekännelsen i bikt inför en medmänniska till sin natur inte är annorlunda än bekännelsen som görs i ensamhet eller i en gudstjänsts syndabekännelse. Martin Luther påpekade att det han kallar privatbikten har själavårdande fördelar genom att man där tydligare kan bli viss om förlåtelsen genom sin kristne medvandrare och samtidigt kan få del av andliga råd. 8 Fördelen ligger inte i att man i detalj skall räkna upp alla synder för att vinna frälsningens trygghet utan i att man genom omvändelsen sätter sin lit till Guds löfte i Guds Ord. 9 Synd och överträdelse är så väl personlig som kollektiv. 10 Den kan vara dold för omgivningen eller bli synlig i det sociala samspelet människor emellan. Bibeln betonar både individuellt ansvar och ansvar mot gemenskapen. Ibland, men långt ifrån alltid, är situationerna enkla att reda ut. Att den/de felande bekänner, ber om och får förlåtelse och eventuellt behöver ta stegen att ställa saker tillrätta kan vara utmanande och grannlaga. Ibland är läget tilltrasslat med inslag av brott mot så väl sociala normer som samhällets juridiska lagar och/eller Guds uttryckliga vilja osv. Det kan vara svårt att överblicka vilka konsekvenser en enskild handling kan ge av sår och konflikt i gemenskapen. Frågorna om bikt och tystnadsplikt handlar i grunden om att hjälpa människor, om att ge dem vägar och utrymme till försoning, befrielse och i förlängningen ett liv i frihet. Bikt och tystnadsplikt har sin främsta grund i kyrkans själavårdsansvar och är därför förankrade i förståelsen att Gud är vår läkare (2 Mos. 15:26) och barmhärtighetens fader och all trösts Gud (2 Kor. 1:3-4). 11 Det är till Gud vi människor får och kan komma med vår allra djupaste nöd, skam och skuld. Gud ser, lyssnar och bryr sig. Gud som skapat oss håller oss ansvariga och äger förmåga att förlåta, befria och läka. Bikt kan generellt definieras som att man muntligt bekänner synd och får ta emot förlåtelse från Gud inför och tillsammans med en medkristen. På så sätt skiljs bikten från en allmän bekännelse av synd enskilt på sin kammare eller som deltagande i en syndabekännelse i t.ex. gudstjänstens nattvardsfirande. 3.1.2. Perspektiv i Gamla testamentet Behovet av bikt har sitt ursprung i att Gud är frälsningens Gud. Människan är fallen i synd och bortvänd från Gud. (1Mos. 3; Rom 3:23). Gud är ytterst värd vår tillbedjan (Ps. 145) och därför är också människor i behov av räddning från sin synd, som ytterst är mot Gud (Ps. 51:6). Bara Gud kan förlåta synder (Jes. 43:25, jfr. Mk. 2:5-12). Och han är villig och generös i att ge nåd och förlåtelse för synd och överträdelse (Ps. 103:3, 8-11; Jes. 55:6-7). 6 Ibid., sid 34. 7 Ibid., sid 37. 8 Se t.ex. Stumpf, Private Confession, sid 225, 227. 9 Jungkuntz, Private Confession, sid 107, 109-110, 113. 10 C. Norman Kraus, The Community of the Spirit: How the Church is in the World, Scottdale: Herald Press, 1993. Se speciellt kap 2, The individual-in-community in the Bible, sid, 31-56. 11 Ett skyddat rum: tystnadsplikt i Svenska kyrkan: slutbetänkande från 2008 års tystnadspliktsutredning, Svenska kyrkans utredningar: 2010:3, sid 27. 3

I Gamla testamentets offerlagar uppmanas Israels folk att bekänna såväl ouppsåtlig som uppsåtlig synd för att uppnå försoning med Gud och få hans förlåtelse (3Mos. 4:27-31; 16:21-22). Gamla testamentets offerkult förebildar Jesus Kristus försoningsoffer som bringar full försoning och möjlighet till förlåtelse och evig gemenskap med Gud (Hebr. 9:23-28). Att bekänna synd beskrivs inte som en engångsföreteelse utan en kontinuerlig nödvändighet för att leva i sin frälsning. Gamla testamentet belyser detta t.ex. genom Josuas uppmaning till Akan: Min son, ära Herren Israels Gud och bekänn inför honom. Tala om vad du har gjort, dölj ingenting för mig. (Jos. 7:19). Eller Davids bekännelse inför Natan: Jag har syndat mot Herren Natan svarade: Herren förlåter dig din synd (2 Sam. 12:13, jfr Ps. 32 och 51). Dessutom visar och illustrerar dessa berättelser att synd skapar konsekvenser i gemenskapen. Bekännelse och omvändelse handlar därför inte bara om något enskilt inför Gud utan berör och knyter an till Gudsfolkets gemenskap. I Gamla testamentet förebådas en ny ordning då bekännelse av synd leder till en relation med Gud som gör att Gud inte mera kommer ihåg synden (Jer. 31:34), en gemenskap som beror på Guds nåd och barmhärtiga handlande med sitt folk (Mika 7:18-19). Tystnadsplikten har ingen direkt förlaga i GT. Att göra saker i det fördolda beskrivs generellt som något negativt, dock med en förståelse för att det i känsliga situationer finns skäl att skapa skydd runt viss information (ex. Jer. 37:17; 38:16). 12 Ett par motiv kan dock knytas till att förstå tystnadsplikten som företeelse: 1) Skyddsmotivet utgör en sådan delvis och indirekt typologisk koppling. En fristad skapas för att ge en person, som av någon anledning t.ex. blivit orsak till annans död, ett skyddat utrymme och därmed möjlighet att bli rättsligt prövad och inte godtyckligt utsatt för hämnd. Vid Israels barns intåg i det utlovade landet skapades levitstäderna eller asylstäderna (4 Mos. 35:9-34; 5 Mos. 19:1-13; Jos. 20-21) med dess altaren som sådana skyddade platser. I detta sammanhang agerade prästen i den sociala strukturen å den anklagades vägnar utifrån vittnesbördet om Guds barmhärtighet och den Gud som är det yttersta skyddet och den slutlige försvararen av utsatta människor. Ledarna var ytterst ansvariga för att praxis skulle leda i riktning mot Guds shalom. 13 2) Förtroendemotivet bidrar med ytterligare en typologisk delförståelse genom att utsedda människor med förtroende tillsattes i Israels förbundsfolk för att man hos dem tillitsfullt skulle kunna framlägga sin nöd och sin belägenhet. Detta motiv framträder vid flera tillfällen och knyts på olika sätt till personliga kvaliteter som trovärdighet, pålitlighet och integritet. Mose tillsätter på Jetros inrådan gudfruktiga män, pålitliga och redbara för att människor hos och tillsammans med dem skulle kunna fråga Gud och lägga fram sina ärenden inför Honom (2 Mos. 18). 3.1.3. Perspektiv i Nya Testamentet 12 Secret; Secretly, i The International Standard Bible Encyclopedia, vol. IV, Gen.ed. Geoffrey W. Bromiley, Grand Rapids: Eerdmans Publ. Co., 1988. 13 D. Gene Kraus, Confidentiality: UCC Understanding and Practice, Prism: A theological forum for the UCC, 19, no 1, 2004, sid 27-28. 4

I Nya testamentet bekräftas GT:s bakgrundsbeskrivning till bikt. Betoningen ligger på att bekännelsen och räddningen grundas på den personliga relationen till Gud genom Jesus Kristus, hans död och uppståndelse. 14 Att bekänna sin synd handlar också om att erkänna Jesus Kristus som Herre eftersom det bara är genom Honom man kan få förlåtelse och frälsning (Matt. 10:32; Rom. 10:9). Att bekänna synden, ta emot Kristi förlåtelse (Luk. 15:18; Apg. 19:18; 1Joh. 1:9) och leva i Kristus (1Petr. 2:25; Fil. 2:12-16) är så som erbjudandet att relatera till Gud genom Jesus Kristus ser ut (Ef. 1:7-14). Ånger och tro är olika aspekter av omvändelsen genom vilken en människa vänder sig bort från sin synd och sätter sin lit till Kristus (Mk. 1:15; 6:12; Luk. 10:13). 15 Eftersom synd inte bara är enstaka handlingar utan en vidare problematik som behäftar livet på den här sidan himlen uppmanas människor att utifrån förståelsen av och responsen till evangeliet ta itu med synden såväl enskilt som i gemenskapen (Kol 3:8-11). Vikten av att hantera försoning och förlåtelse mellan varandra i gemenskapen betonas av Jesus (Matt. 6:14-15). Ibland behövs hjälp av ledare att hantera överträdelse och synd med varandra (Matt 18:15-20); att inför varandra bekänna synd, uttala ord om förlåtelse och försoning samt att ta emot densamma (2Kor. 5:17-6:2; Hebr. 13:17; Jak. 5:15-16.). Dessutom uppmanas till att hantera ärenden i proportion till situationen och vem eller vilka parter som berörs (Matt. 6:12; 16:19; 18:15-20; Joh. 20:21-23). Inte heller Nya testamentet talar specifikt om tystnadsplikt, snarare om att upprätthålla kommunikationen med varandra i gemenskapen. Utgångspunkten är att människor är skapade till Guds avbild för att leva i gemenskap med Gud, att ord och tunga bär välsignande och förstörande makt med sig, att skvaller bryter ner gemenskap och att det dubbla kärleksbudet kan tillämpas också på samtal i gemenskapen. 16 Grundhållningen är i övrigt samstämmig med GT om att leva i transparens och öppet förhållningssätt till varandra (Mk. 4:22; Luk. 8:17). Evangelium är anförtrott allt Guds folk (1Petr. 2:9) och även det själavårdande uppdraget, med omsorg om medmänniskan, som ett utflöde från att ha tagit emot evangelium (Matt. 22:38-40). De motiv som i NT kan knytas till tystnadsplikt är i hög grad lika texterna i GT och ger indirekt förståelse för tystnadsplikt: 1) Skydd för individen, med avsikt att upprätta shalom och 2) förtroende och tillit. Det är värt att notera att i både GT och NT går skydd och tillit till individen och gemenskapen hand i hand. Därför varnas för lösmynthet och skvaller (Ords. 11:13; 20:19) och vishet är frekvent förknippat med återhållsamhet även på talets område 17 (jfr Jak. 3:1-18). Jesus uppmuntrar således till återhållsamhet även när det gäller att prata om goda saker som fasta, bön och givande (Matt. 6:4-8). Även om Gud kan vara tyst är han inte bunden av tystnadsplikt. Gud är seendets Gud. Han ser, vakar över och har omsorg om människan i alla hennes belägenheter (Ps. 139:1-6). Gud ser, avslöjar och griper även in i människors liv mitt i syndens bedrägligheter (1 Kor. 2:11; Apg. 5:1-11). Gud ser också personen som drabbas, den som 14 Confession, i Evangelical Dictionary of Theology, Ed., Walter A. Elwell, Grand Rapids: Baker Book House, 1986. 15 Penitence, i Evangelical Dictionary of Theology, Ed., Walter A. Elwell, Grand Rapids: Baker Book House, 1986. 16 Confidentiality in the church, Kimberly Stutts, Beth Kilpatrick and Gaynor Yancey in Family and Community Ministries, Baylor University School of Social Work, December 1, 2010, sid 64. 17 Confidentiality, P. Helm, i New Dictionary of Christian Ethics and Pastoral Theology, Leicester: Inter- Varsity Press, 1995. 5

är särskilt utsatt (1Mos. 16). Tystnadsplikten är till för att människor med förtroende för varandra skall kunna hantera livets skörhet, och sin nöd i de mest sårbara situationer. Detta för att med respekt och integritet kunna växa mot Kristuslikhet. 3.2. Några historiska perspektiv på bikt och tystnadsplikt 3.2.1. Den tidiga kyrkan Dagens frågor om sekretess, tystnadsplikt, bekännelse av synd och bikt har en historia, i princip så länge det funnits kyrka. Vi behöver därför belysa dagens situation i ljuset av kyrkans historiska praxis om hur vi gör upp med synden och dess konsekvenser i kyrkan och den enskildes liv. Offentlig bekännelse När man följer biktens och tystnadspliktens väg nämns bekännelsen först i Didaché (De tolv apostlarnas lära, 100-talet e.kr) som en offentlig bekännelse i gudstjänsten före bön och mottagande av nattvarden (4:14; 14:1). Finns oförsonlighet mellan församlingsmedlemmar skall de försonas först (14:2). Även om det finns skilda uppfattningar följer i stort den västliga kyrkan Tertulianus (200-talet) och Augustinus (354-430) den öppna men restriktiva bekännelsens praxis med enl. Tertulianus hälsosam förödmjukelse för bekännaren. 18 Vid denna tid i kyrkans historia hade man börjat göra en slags praktisk uppdelning mellan lätta eller dagliga synder som ilska, svordomar, skvaller och mer allvarliga synder som leder till andlig död. 19 Anledningen till att man tilläts att ångra och omvända sig en enstaka gång, eller möjligen två, från allvarliga oförlåtliga synder som mord, avgudadyrkan, bedrägeri, avfall från tron, hädelse, äktenskapsbrott och otukt, 20 låg allvaret i att ha mottagit syndernas förlåtelse genom Kristus och döpts, vilket förväntades forma ett klanderfritt liv i omvändelse. 21 Om man var ohörsam uteslöts man ur församlingen. De omvända förväntades leva som människor hos vilka Kristus åstadkommit en inre förvandling. 22 Det är dock viktigt att komma ihåg att man även tidigare alltid hade räknat med en klass mindre synder, vilka man kunde bli befriad ifrån genom ömsesidig bekännelse och förlåtelse eller genom privat bön och allmosor. 23 Den offentliga och restriktiva praxisen under kyrkofädernas tid var ett försök från kyrkans sida att vara tydlig och konfrontera moralisk slapphet i den hedniska världen. Den var också avsedd att avskräcka människor från synden och dess eviga konsekvenser. Förutom att strängheten speglade överträdelsernas skymf mot Gud, var den tänkt som ett skydd mot det som hotade den kristna gemenskapen (koinonian). 24 18 John T. McNeill, Själavårdens historia, Stockholm: Diakonistyrelsens förlag, 1966, sid 124. En mera fullständig bekännelse (exomologesis) med offentlig och förödmjukande karaktär, ibid., sid 121-122. 19 T.C. Oden, sid 67-68. 20 Reinhold Seeberg, The History of Doctrines, vol. I, Grand Rapids: Baker Book House, 1977, sid 175. 21 William A. Clebsch & Charles R. Jaeckle, Pastoral Care in Historical Perspectives, Engelwood Cliffs: Prentice-Hall, 1964, sid 15. 22 McNeill, sid 120. 23 Ibid., sid 127. Till den mildare kategorin av dagliga synder räknades enl. Tertulianus ilska, slagsmål, förbannelse, svordomar och lögn. Seeberg, sid 175. 24 Ibid., sid 120-125. De protestantiska och reformatoriska kristna tenderade att varna för att göra för skarp skillnad mellan olika grad av synder. I de Schmalkaldiska artiklarna betonas att syndabekännelse skall ske utifrån kristen frihet snarare än tvång. Se T.C. Oden, sid 72-73. 6

Östkyrkan uppvisade en liknande praxis där bla. Origenes (ca. 185-254) och Clemens av Alexandria (ca. 150-215) var tongivande och i stora drag delade Tertulianus hållning. Dock skilde sig östkyrkan genom att bekännelsen inte betonade tillfredsställandet av Gud utan avsåg att leda bekännaren till ett inre helande och förändring, så att vi skall bli starka och sunda genom tron för att kunna hålla buden. 25 Den stränga offentliga bekännelsens praxis upphörde runt 300-talet i östkyrkan och i väst omnämns den inte längre efter 400-talet. Det var dock inte förrän under medeltiden man i kyrkan tillät talrika bottillfällen. 26 Av naturliga skäl finns därför inga bestämmelser om tystnadsplikt från den tidiga kyrkans liv. Enskild bekännelse Den enskilda bekännelsens spår leder tillbaka till slutet av 300-talet, därefter tillämpas den allt mera frekvent om än inte som en allmänt accepterad och kyrkligt auktoritativ praxis. 27 Vanligen handlade det om att bekänna synder inför sin andliga vägledare, som t.ex. Ambrosius (340-397), som aldrig yppade för någon utom för Herren vad som blivit anförtrott honom. 28 Kopplingen till tystnadsplikt dyker upp i en första bestämmelse i samband med kyrkomötet i Kartago år 419. Då sägs att om man bekänner synd inför biskopen behöver den inte dessutom bekännas inför församlingen. 29 Denna förståelse stärks när påven Leo I, år 459, skriver att hemliga synder bara skall bekännas vid enskild bikt. 30 Den tidiga kyrkans bekännelsepraxis präglades av syndens allvar, vikten av att göra upp med den och tydliggöra frälsningsbeslut genom att bekännelsen ägde rum offentligt i gemenskapen. De enskilda samtalen fanns, men hade mer karaktären av andlig vägledning. Bekännelsens offentlighet avsåg att avskräcka från synd, frukta Gud och skydda gemenskapen. Främst i östkyrkan fanns en starkare betoning på bekännelsens läkande och frigörande kraft till trons vandring. 3.2.2. Medeltidens kyrka Det finns inga tecken på att man innan mitten av 800-talet krävde sekretess för enskilda bekännelsesamtal - bikt. 31 Det är först runt 1000-talet som Burchard av Worms i sin handbok med skärpa stryker under att en präst som bryter sekretessen skall avsättas och föreskrivas botgöring i form av ständiga pilgrimsfärder, berövad all heder och ära. 32 Vid den här tiden hade biktens innebörd tagit form av ett andra dop där alla 25 Origenes citterad av Seeberg, sid 190. 26 McNeill, sid 127. 27 Ibid., sid 128-129. 28 Ibid., sid 128. 29 Ett skyddat rum, sid 31. 30 Ibid., sid 31. 31 McNeill, sid 154 refererar Bertrand Kurtschieds studier som menar att det var först frankiska kyrkomöten som på mitten av 800-talet krävde att sekretess infördes i den kyrkliga lagen. Eventuellt utgjorde den hippokratiska läkareden en förebild. Paulinus av Aquileia säger 802, att en präst i likhet med en vis och fullt utbildad läkare bör kunna läka och hela sår och inte tala om dem (non publicare). sid 154. 32 Mc Neill, sid 155-156 7

synder sköljdes bort. Därför måste biktfadern betrakta de synder som bekänts i bikten inte längre existerade efter avlösning och genomförd botgöring. 33 Som kontrast till praxis i kyrkans tidiga århundraden hade den enskilda och ofta förekommande bot- och biktordningen blivit allmänt vedertagen på 1200-talet. Offentlig bekännelse krävdes endast för de synder som begåtts offentligt, en praxis som dock succesivt avtog även den. 34 Den enskilda bikten hade vid medeltiden blivit en del av sakramentsordningen och så småningom dessutom en allmän förpliktelse för alla att genomföra minst en eller två gånger om året primärt hos sin församlingspräst. Bekännelsen genomfördes under absolut sekretess, 35 och absolutionen utgjorde förlåtelsens sista del av botgöringen. 36 I svensk kontext beskrivs att bikten skulle avläggas varje påsk, vara uppriktig och fullständig och förutsattes för deltagande i kommunionen. Här ålades den kristne botgöring som satisfaktion (vanligen bön, fasta och allmosor), men absolution meddelades efter syndabekännelsen före botövningen. För grova synder ålades straff, antingen det mindre bannet (excommunicatio minor), vilket innebar uteslutande ur sakramentets gemenskap, eller det större bannet (excommunicatio maior), vilket uteslöt från all gemenskap med kyrkan, också från kyrklig begravning. 37 Det var under den här tiden som man började göra skillnad mellan olika sorters tystnadsplikt där prästen omfattades av den strängare och t.ex. läkare under en mindre sträng. Skillnaden motiverades av att prästen som mottagare av bikt var Guds företrädare och måste därför helt tiga. 38 Däremot förordnade påven Innocentius III, år 1215, att den som tar emot bekännelse väl kan rådgöra med andra i fallet dock utan att förråda syndaren. 39 Syftet med tystnadsplikten var förstås att den biktande tryggt skulle kunna bekänna sina synder utan att av rädsla behöva undanhålla något. Avvikelser från västkyrkans tillämpning fanns dock på sina håll. Till exempel finner McNeill belägg för att syndabekännelse kunde göras till lekmän, i vissa fall även kvinnor. Denna praxis var inte helt ovanlig, särskilt i områden med keltiskt inflytande redan på 500-talet. En sådan praxis förekom även i den grekiska kyrkan. 40 3.2.3. Kyrkan i spåren av reformationen 33 Ett skyddat rum, sid 32. 34 Seeberg, vol II., sid 42, 93. 35 Mc Neill, sid 149. 36 Clebsch & Jaeckle, Pastoral Care, sid 59. Grunden till denna praxis lades av Gregorius den store på 500-talet och utgör bas för den moderna Romersk Katolska kyrkans förståelse av bikt i enlighet med denna bekännelsens ordning för att få del av absolutionen tillsägelsen av syndernas förlåtelse. Se även Seeberg, vol II., sid 24. Tertulianus såg bekännelsen och botgöringen som den väg som människan har att gå för att återvinna gemenskap med Gud. Att visa ånger och sorg för överträdelsen sågs som en del av att bära ett gottgörande straff för att blidka och tillfredsställa Gud för att därmed bli föremål för Guds förlåtelse. Därför kunde inte tillerkännandet av förlåtelsen (absolutionen) ges förrän efter gottgörelsens gärningar genomförts. Bengt Hägglund, Teologins historia: En dogmhistorisk översikt, Lund: Liber Läromedel, 1967, sid 88; Seeberg, vol. II., sid 43. Den teologin gör reformatorerna upp med genom rättfärdiggörelse från Gud genom tron allena baserad på Kristi merit. För t.ex. Luther har absolutionen bara en deklarativ kraft Seeberg, vol. II sid 234, 236. 37 Berndt Gustafsson, svensk kyrkohistoria, Stockholm: Verbum, 1957, sid 23. 38 Ett skyddat rum, sid 32. 39 Mc Neill sid 176. 40 Ibid., sid 155. 8

Reformatorernas förhållningssätt till syndabekännelse, bikt och bot färgades av viljan att göra upp med missförhållanden som bl.a. rörde mänskliga meriter för frälsningen. Man betonade vikten av hjärtats och människans inre förvandling som svar på mötet med evangelium och att förlåtelsen är grundad på Guds barmhärtiga handlande inte på den formella bekännelsen av synden. Bara Gud kan förlåta synder! Martin Luther (1483-1546), liksom de övriga reformatorerna, förkastar biktkravet och avskriver så småningom bikten som sakrament. Utifrån det allmänna prästadömet hävdar Luther att alla kristna i princip kan ta emot bekännelse och ge avlösning. 41 Pietisten P.J. Spener (1635-1705) kritiserade senare det lutherska bruket av enskild bikt 42 eftersom, menade han, praxis ofta blivit ytlig och meningslös. Samtidigt hävdade han att det är viktigt att ha en förtroendefull och vänskaplig relation till sin pastor som sin biktfader eller till någon annan klok och upplyst kristen, inför vilken man kan redovisa sin andliga situation. 43 Zwingli (1484-1531) och Bullinger (1504-1575) avskriver helt behovet av ordning för öronbikt eftersom det egentligen handlar om att enskilt bekänna sin synd inför Gud och få del av Guds nåd i Kristus. I övrigt, menade de att man kan vända sig till någon präst eller broder kunnig i Guds lag för att få råd och hjälp. 44 Jean Calvin (1509-1564) och hans efterföljare gick i samma reformatoriska fåra som Luther genom att betona den inre förvandlingen och förnyelsen som grund för ett liv i omvändelse. Om hjärtat är ångerfullt vill man också bekänna för människor både i gudstjänst och enskilt, menade han. 45 Dock förde de reformerta med sig relativt stränga regler kring kyrkotukt och nattvardspraxis som utgjorde sammanhang för samtal, bekännelse och bot. Inte minst gick den holländska grenen, som även influerade de lutherska pietisterna, i den riktningen. Såväl Luther som Calvin värdesatte alltså inbördes bekännelse och förmaning, och insåg värdet av enskild och hemlig bikt inför en pålitlig rådgivare, vanligtvis prästen. Bekännelse inför en lekman var dock lika giltig. 46 Anglikanerna etablerade på 1500 och 1600-talet en praxis som gav bikten och boten i stort sett samma teologiska innebörd som Luther och Calvin. Samtidigt behöll de bikten som en given ordning med bekännelse inför en präst med absolution. Men man betonade att biktpraxisen inte skulle ses som något krav. I polemik mot den romersk katolska kyrkan lade man tonvikt vid bikt av svåra synder snarare än alla synder. I kontrast till den romersk katolska sakramentala synen med given syndaförlåtelse definierade boten som inre sorg över synden och längtan efter återupprättelse 47 och förankrade absolutionens verkningskraft i Guds Ord. 48 Det uppmanades strängt att prästen icke vid något tillfälle yppar och kungör för någon människa vilket brott eller vilken synd som än anförtrotts åt honom 49 Tilläggas kan att i och med den så kallade 41 Ibid., sid 212-220. Se även Clebsch & Jaeckle, sid 60. Jungkuntz refererar Hellmut Lieberg som menar att Luther aknowledges that every Christian has both the ability, the right, and the duty to administer the absolution. Dock önskade inte Luther auktorisera alla kristna att utöva denna rätt på grund av församlingsorganisatoriska skäl. Jungkuntz, sid 113 n28. 42 Ibid., sid 236. 43 Ibid., sid 237. 44 Ibid., sid 251-252. 45 Ibid., sid 254-256. 46 Ibid., sid 277. 47 Mc Neill, sid 281. 48 Ibid., sid 283. 49 Ibid., sid 284. 9