Rustad för vandringen Av: Johannes Djerf Månadstema vårt lejon, lejonet av Juda, Jesus Kristus är den rätta kungen i vårt liv och i vårt land Bön. Syskonen Pevensi har kommit till landet Narnia. Ett land där djuren talar, där tiden är en helt annan än deras egen och där den vita häxan styr över allting. Hon har sett till så att Narnia alltid är täckt av is och snö och att varelserna i Narnia lever i strid mellan varandra. Men det finns Hopp, något betydligt mer än hopp som herr bäver uttrycker det. Han har berättat för syskonen om profetian och om Aslan, Lejonet, som är Narnias rätte Konung. Herr bäver har berättat att Aslan väntar på dem, att deras närvaro i Narnia inte är en slump, en tillfällighet som de själva tror, utan att de har ett uppdrag som de är menade för, att med Aslans hjälp skapa fred i landet. Efter många invändningar så ger de sig till slut ut. Med herr bävers ord om att Aslan redan förberett armén, så siktar de mot att få möta honom och med hans hjälp även rädda deras försvunne bror som är fånge hos den vita häxan. Nu har de börjat sin vandring till lägret nära stenbordet. - Filmklipp. (Till och med kom upp, det är någon här som vill träffa er) När Peter hörde om platsen där Aslan befann sig och samtidigt såg det väldiga landskapet framför sig av berg och fick höra om de andra hindren som den stora floden, så kändes det för en stund helt omöjligt. Det är så långt bort, det är så stort. Jag tror att även du och jag stått där på bergskanten någon gång och haft samma tankar när Jesus, vårt lejon, känts långt borta. Vi har lyssnat till de varma orden om att få leva nära hans hjärta i gemenskap med honom. Men ibland känns det så stort bara. För vem är jag? Vem är jag till att komma förbi alla dessa berg som jag ser framför mig. Berg i form av tid, olika måsten, min egen svaghet och misslyckanden. Och kanske det största berget av alla som jag tänkte stanna till vid för en stund och prata om. Berget i form av människofruktan. För vad ska andra människor säga, hur ska de reagera om jag tar ett oväntat kliv framåt i mitt liv. Om jag gör något som jag aldrig gjort förut. Om jag flyttar mig ifrån där jag nu står till en annan plats för att jag vill komma närmre Gud?
Jag är säker på att de flesta av oss känner igen tankarna. Rädslan för att misslyckas inför andra. Det är inte det att vi inte vill komma nära lejonet. Vi vill gärna ta ett steg över bergen, vi vill förändras. Vi längtar efter att få komma vidare på livets vandring, ta tag i nya uppgifter i vardagen, i församlingen. Vi vill utvecklas och självklart vill vi möta Gud, men vi är rädda för vad andra ska säga. Vi vill inte vara annorlunda. Och detta blir jag oerhört ledsen över. Inte minst när jag ser människor som har så tydliga och fantastiska gåvor, som har oerhörda talanger och en så enorm styrka i sin personlighet, som tittar ner och svarar sitt lejon till kung vad ska andra människor säga, tänk om det blir fel. Denna nedlagda fruktan för andra människor är något som trängt sig in överallt som ett ont virus i en dator som verkar vara omöjligt att få bort och till slut så vågar vi inte göra något, vi vågar inte ens starta upp datorn, alltså oss själva igen. Jag tror det är en förbannelse, som vi behöver bryta i Jesu namn! Jag vet att det kan kännas väldigt långt borta just nu. Vi kanske som Peter tror att världen skulle vara mindre, att allt skulle vara enklare än vad det visat sig vara. Men detta är verkligheten! Och det är inte fören vi har tagit itu med vår människofruktan som vi ser vad Gud vill och att han kan använda oss. Sanningen om oss själva och sanningen om Gud. Vi behöver inte bara se allt på avstånd. Guds gärningar och kraft behöver inte bara vara några ord som låter bra men känns för stora utan du och jag kan leva i dem. Så här står det i ords 29:25: Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN blir beskyddad. Peter såg den stora verkligheten, det enorma landskapet framför sig men han bands inte av fruktan för bergen och floden, utan förtröstade på orden han hört om Aslan och gav sig ut på äventyret med hans syskon. Men som vi såg i filmklippet så var det ingen garanti för att det skulle bli enklare. Den vita häxan, ondskan själv kom nära dem. Hon var ute efter att släcka hoppet för dem, men det slutar inte så. Bävrarna och syskonen hittar till klippan, där de kan gömma sig och vara trygga. Samma klippa som du och jag kan gömma oss i, när vi känner oss jagade av ondskan runt omkring oss som försöker släcka vårt hopp. Kung David skriver i Psalm 27:1-5. HERREN är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt försvar, för vem skulle jag vara rädd? När de onda kommer emot mig och vill uppsluka mig, mina motståndare och mina fiender, då skall de själva stappla och falla. Om en här belägrar mig fruktar ej mitt hjärta.
Om krig bryter ut mot mig är jag ändå trygg. Ett har jag begärt av HERREN, det längtar jag efter: Att få bo i HERRENS hus i alla mitt livs dagar för att se HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel. Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag. Han beskyddar mig i sin boning, han för mig upp på klippan. Vilka fantastiska ord. Herren Gud är ljuset i denna mörka värld, som du och jag alltid kan vända oss till. Han kommer beskydda oss ifrån allt ont, omsluta oss inne i klippan på varje sida. Jag vet inte om ni tänkte på det, eller så är det bara jag som bara vill hitta bilder i precis allt, men det var ju faktiskt så att barnen var omslutna på alla sidor inne i klippan. Bakom sig, under sig och på sidorna, men de hade inte någon bergvägg framför sina ögon. För mig så blev det en bild på att Gud inte vill att vi ska blunda för verkligheten, utan se och alltid fortsätta våga gå i förtröstan på att vi är rustade för vandringen. Vi går tillbaka en stund till Narnias förtrollande värld. - Filmklipp (till och med isen smälter ) Även om man tror på tomten eller inte, så vet vi alla att tomten förknippas med hopp och glädje, vilket han även får göra här. Efter en omskakad upplevelse ute på isen så får nu de fyra syskonen ett nytt hopp. Julen är god nu när du är här, sade mannen med skägg till Lucy, och jag gillar de orden. Världen i sig är kanske inte så god när vi ser på den, men den är god när du är här, när du och jag tagit vår uppgift på allvar och börjat vår vandring närmare Gud. Hoppet hade försvagat häxans makt i Narnia. På samma sätt är du ett hopp för Törestorp, för den här världen, ett hopp som försvagar djävulens makt! Det kommer aldrig sluta med att Djävulen släcker hoppet helt för vårt land, så länge du finns kvar och vandrar med Gud! Vintern är snart slut. Ondskans tid är snart över, isen har redan börjat smälta. Och tills isen har smält helt så har du blivit rustad ifrån Himlen. Vi läser om denna rustning vår bibel, Ef.6:10-17, ord som inte är någon saga utan hör till vår verklighet som kristna. I fångenskap skriver Paulus de här orden till församlingen i Efesos. Ord som är minst lika viktiga för oss idag som det var då. Paulus ser det kristna livet som en konflikt, då motståndet är på en andlig nivå. Motståndet vi har på vår vandring är alltså inte människor av kött och blod.
Utan mot furstar och väldigheter, världshärskare i mörkret och ondskans andemakter. Syskonen Pevensi stred inte bara mot den vita häxan som en person utan mot en makt som hade förstört ett helt land. Och detta är så viktigt för oss att bli påminda om, vi som lätt kan döma ut människor. Du och jag strider inte mot människor som handlar fel, utan mot makten som har drivit dem till att gå ondskans vägar. Något som också är viktigt att ha med när vi läser om Guds vapenrustning är att vi inte bara ska ta på oss den här själva. Paulus uppmaning är till hela församlingen. Vi skall som kristen ta på oss hela hans rustning. Men vi får inte glömma att vi som gemenskap gör detsamma. Alla måste vi vara rustade till strid. Till och med lilla Lucy fick redskap kommer ni ihåg. Detta är Guds omsorg. Man sänder inte ut soldaterna i striden utan att först utrusta dem. Gud vill rusta dig, Gud vill rusta oss, för livet. Paulus börjar med att uppmana oss till att ha sanningen som bälte. När soldaterna skulle göra sig redo för strid skulle de först ta på sig bältet, så att de lösa kläderna inte skulle fladdra runt dem och hindra dem för uppgiften. Det var många i Efesos som behövde förmanas att stå fasta och inte låta sig dra med av vindkast i läran. Och det behöver du och jag även ta till oss, att stå fasta. Vi behöver sanningens bälte som kan hålla uppe oss och vår tro. För Djävulen anfaller oss hela tiden med lögner. Med halvsanningar och smålögner om oss själva och om Gud, vill han lura oss bort från Jesus. Men med sanningen omkring dig innebär att du inte behöver gå på vad som helt. Sanningens Bälte hjälper helt enkelt till med magkänslorna. Alltså, bältet tillsammans med samvetet hjälper dig och oss som församling att avgöra vad som verkligen är sant. Och även att dela med oss av sanningen, även om den känns jobbig. Sanningen som vi tar på oss är Jesus själv. Han är sanningen. Nästa del i rustningen är rättfärdighetens pansar. Pansaret var det viktigaste man hade att försvara kroppen med eftersom det skyddade de mest viktigaste organen som t.ex. Hjärtat. Guds pansar skyddar alltså vårt hjärta som är platsen för våra känslor och vår trygghet. Ett skydd som vi verkligen behöver när man tänker på hur vi ofta låter hjärtat vara en enda stor svängdörr som får gå fram och tillbaka hela tiden, då vi tar in allt möjligt som inte är bra för vårt hjärta. Så vi behöver skydd, och vi behöver rättfärdighetens skydd.
Som hjälper till att påminna dig och mig om att det inte är vad vi gör eller inte som gör att vi är älskade av Gud. Att du är välkommen till Gud beror inte på dig, det beror bara på det Jesus har gjort på korset. För Jesu skull får vi syndernas förlåtelse och får det rätt ställt med Gud. Vi får göra som Paulus, varje dag kasta vår egen rättfärdighet på sophögen som det står i fil.3:8 och ta emot att han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Skorna som Paulus skriver om har även de ett fantastiskt skydd. Jag kan tänka mig att du någon gång gått barfota på en mark full av sten då det inte är skönt att gå utan skor. Vår gång blir nervös och försiktig. Blicken riktas neråt och man går sakta framåt och tänker att nu får jag akta mig. På samma sätt blir vår kristna vandring utan skor på våra fötter. Vi blir rädda för allt vi kan stöta på och stöta mot. Men med villighetens skor så blir vår vandring skyddad mot oro och lathet. De gör oss villiga att berätta för andra om Jesus. De gör att vi i trygghet kan gå över människofruktans berg och berätta om honom. Peter, i vår berättelse om Narnia fick en sköld, något som du och jag också får i Guds rustning. Och denna sköld, trons sköld hjälper oss att stå emot frestelser och tvivel. Trons sköld är Jesus själv och att hålla trons sköld framför sig är att hålla fram Guds löften i Skriften. Det kan ibland kännas som pilarna viner omkring dig och alla siktar mot den lilla tro som du har samlat ihop i hjärtat. du tror väl inte på det där står det på en pil. Skulle Gud ha sagt det, till dig!? står det på en annan. På trons sköld står det: jag vet inte allt, jag förstår inte allt - men jag vill tro. De romerska sköldarna gick att haka fast vid varandra och gav på så sätt dubbelt skydd. Församlingen, dina syskon omkring dig behöver din tro och du behöver deras... Peter fick också tillsammans med skölden ett svärd. Som för oss får vara Andens svärd. Det enda vapen som en kristen får använda. Det används inte för att döda andra människor utan för att befria andra och även dina egna tankar, när de är ute på villovägar, så kan bibelordet ge oss ny kraft, och leda oss vidare. Guds ord som är skarpare än något tveeggat svärd. Djävulen måste vika undan när vi använder oss utav det.
Tänk bara på när Jesus frestas i öknen då Jesus använder sig utav det skrivna ordet, och satan är tvungen att fly. Men kom ihåg orden ifrån vår kära tomte i filmen. Det är inga leksaker, utan redskap. Den som är ute och jagar älg i skogen vet att det är viktigt med vapenkännedom och vapenvård, så därför behöver du och jag också gång på gång komma nära Guds ord i vår bibel, så vi kan använda det väl, som ett redskap när det behövs. Till sist i vår vapenrustning så har vi frälsningens hjälm, som skyddar vårt huvud. Vårt tankeliv. Våra ögon, öron och mun. Vi har blivit räddade ifrån syndens straff, makt och närvaro i våra liv. Och det är viktigt att komma ihåg och hela tiden komma tillbaka till. Frälsningen är inte något som händer någon gång o så kan vi lämna det. Frälsningen behöver vi bära med oss. Som en hjälp på vårt huvud så att vi kan möta fiendens anklagelser, när missmod, orenhet, fruktan, avund och jämförelse börjar forma tankar och ord inom oss. När alla dessa mörka tankar vill komma in, möts de då istället av lovsången om Jesus frälsning. Frälsningens hjälm hjälper mig att ha mina tankar tillsammans med Jesus. Denna rustning tillsammans med kärlekens ylletröja som vi kan dra över den så vi inte blir så hårda och kantiga, är Guds sätt att rusta oss för livets vandring. Och när vi tar på oss denna utrustning så ska vi ständigt åkalla och be i anden. Vaka och hålla ut i bön för de heliga, skriver Paulus i vers 18. Det finns en god anledning till att Bönen inte finns med i vapenrustningen. För bönen hör ihop med allt. Den ska genomsyra varje steg vi tar närmare Jesus, lejonet av Juda. Målet för barnen Pevensi var Aslan. Att komma nära den rätta konungen. Och jag är helt övertygad om att de under hela deras vandring tänkte på honom som de snart skulle få möta. Och vår tanke till Gud, vår bön till vårt lejon tycker jag den här morgonen får bli de orden som lilla Lucy sade när hon fick sin utrustning Jag tror jag kan vara modig nog. Låt det få vara vår längtan, att vi kan vara modiga nog att ta på oss Guds rustning och gå över berget människofruktan och alla de andra bergen, närmare Jesus. Amen.