Åklagares ändringssökande till hovrätten

Åklagares ändringssökande till hovrätten ALLMÄN ANVISNING Dnr 31/31/11 Gäller fr.o.m. 1.10.2012 - tills vidare Upphäver RÅ:1998:2 Besöksadress Postadress Telefon Telefax E-post Albertsgatan 25 A PB 333 00180 Helsingfors 00181 Helsingfors 029 562 0800 029 562 0888 vksv@oikeus.fi

ÅKLAGARES ÄNDRINGSSÖKANDE TILL HOVRÄTTEN 1 Inledning...1 2 Centrala bestämmelser och lagberedningsdokument...1 3 Beredning i tingsrätten...1 3.1 Instansbunden åberopsbörda...2 3.2 Rättegångsmaterial och minnesanteckningar...2 4 Tillstånd till fortsatt handläggning...2 4.1 Fall då åklagaren behöver ett tillstånd (RB 25a 7.1)...3 4.2 Åklagaren som målsägandes representant (RB 25 a:8)...4 4.3 Grunder för meddelande av tillstånd (RB 25a:11)...4 4.4 Ansökan om tillstånd (RB 25:15.1/4a punkten)...6 5 Åklagaren som överklagande...6 5.1 Besvärsskrift (RB 25:15)...6 5.2 Bevis och bevisningsteman...7 5.3 Ändring av åtalet...8 5.4 Åklagaren begär huvudförhandling...8 5.5 Åklagaren begär inte huvudförhandling...9 5.6 Sökande av ändring i ett ersättningsyrkande från en målsägande som representeras av åklagaren...9 6 Åklagaren som ändringssökandens motpart...10 6.1 Bemötande av svarandens besvär...10 6.2 Svaranden kräver huvudförhandling...10 6.3 Svaranden kräver inte huvudförhandling...11 6.4 Bemötande av besvär om ersättningsyrkande från målsägande som representeras av åklagaren...11 6.5 Motbesvär...12 7 Huvudförhandling...12 7.1 Förberedelse...12 7.2 Rättegångsmaterial...13 7.3 Ändring av utsagor som getts i bevisningssyfte...14 7.4 Rättegångskostnader...15 7.5 Reseting och hovrättsåklagare...15 8 Uppföljning och utveckling av anvisningen...15

1 (16) 1 Inledning En åklagare deltar som part i samtliga rättegångar i brottmål och har också till uppgift att övervaka att det allmänna intresset förverkligas. Åklagaren ska bedöma rätts- och bevisningsfrågor, påföljdslösningar samt rättegångsförfarande i anslutning till de fall som han handlägger. Förutom att åklagaren ska uppnå ett materiellt riktigt slutresultat bär åklagaren också ett betydande ansvar för att utveckla rättspraxisen. Till åklagarens skyldigheter och ansvar hör att söka ändring i mål där han eller hon ser oenhetligheter i rättstillämpningen eller straffpraxisen eller behov av styrning i lagtolkningen. I kontroversiella fall och nya rättsfrågor framhävs åklagarens roll. Rättspraxisen utvecklas inte utan tillräckligt många avgöranden från fullföljsdomstolen. På grund av alla dessa orsaker ska åklagaren föra ett brottmål till hovrätten för handläggning. 2 Centrala bestämmelser och lagberedningsdokument 3 Beredning i tingsrätten Innehållet i bestämmelserna om ändringssökande från tingsrätten till hovrätten i 25 och 26 kap. i rättegångsbalken fastställdes genom lagen om ändring av rättegångsbalken (165/1998) som trädde i kraft den 1 maj 1998. De centrala lagberedningsdokumenten omfattar regeringens proposition (33/1997 rd), grundlagsutskottets utlåtande (9/1997 rd) och lagutskottets betänkande (19/1997 rd). Bestämmelserna godkändes av riksdagen i enlighet med lagutskottets förslag som i väsentlig grad avvek från regeringens proposition. Det krävs att man tar del av lagutskottets betänkande för att kunna reda ut lagstiftarens avsikt och vilja. Reformen av de aktuella kapitlen trädde i kraft den 1 oktober 2003 (381/2003). De centrala lagberedningsdokumenten omfattar regeringens proposition (83/2001 rd) och lagutskottets betänkande (27/2002 rd). Ytterligare gjordes en betydande reform av 25 och 26 kap. i RB genom lagen (650/2010) som trädde i kraft den 1 januari 2011. I lagen inkluderades också ett nytt kapitel 25 a om inledande av förberedelsen av ett besvärsärende vid hovrätten och om tillstånd till fortsatt handläggning. I fråga om dessa bestämmelser omfattar de centrala lagberedningsdokumenten regeringens proposition (105/2009 rd), grundlagsutskottets utlåtande (4/2010 rd) och lagutskottets betänkande (4/2010 rd). Den nyaste lagändringen innehöll också en föreskrift om förhandsbesvär från tingsrätten direkt till högsta domstolen. Anvisningar om förhandsbesvär ingår i riksåklagarens allmänna anvisning om åklagarens ändringssökande hos högsta domstolen. Ett brottmål undersöks i sin helhet i tingsrätten. Hovrättens uppgift är

2 (16) 3.1 Instansbunden åberopsbörda att kontrollera riktigheten av tingsrättens avgörande till de delar som åberopas i besvären och bemötandet samt korrigera eventuella fel. Åtalsbundenheten och även åklagarens åberopsbörda gäller respektive instans. Åklagaren ska se till att de alternativa straffyrkanden som han har framfört muntligt samt den omständighet som ligger till grund för dem (gärningsbeskrivning) blir exakt antecknade i tingsrättens protokoll, ur vilket de överförs till tingsrättens dom. Åklagaren kan i sitt ändringssökande eller bemötande hänvisa till de alternativa yrkanden som framgår av tingsrättens dom samt till grunderna för dem och sålunda försäkra sig om att hans åberopsbörda uppfylls också i hovrätten. Tingsrättens protokoll- och domsanteckningar är viktiga även ur följande synvinkel: på basis av dem ska hovrätten tolka huruvida bristande anteckningar av alternativa yrkandena innebär att tingsrätten avvisat en justering av åtalet och, om åklagaren inte överklagar, huruvida avgörandet till denna del vunnit laga kraft. 3.2 Rättegångsmaterial och minnesanteckningar 4 Tillstånd till fortsatt handläggning I hovrätten kan ett mål avgöras enbart utifrån ett skriftligt rättegångsmaterial (se punkt 6.3). Åklagaren ska därför se till att allt det material som han har avsett som tingsrättens rättegångsmaterial inkluderas. Om åklagaren i tingsrätten åberopar skriftligt material som han inte har tagit upp i stämningsansökan, ska han försäkra sig om att ett nytt bevis antecknas i tingrättens protokoll. I fråga om parternas utsagor i tingsrätten står på efterhand endast uppgifter som har antecknats i protokollet och domen samt eventuella bandinspelningar i tingsrätten till förfogande. Vid huvudförhandlingen i hovrätten ska åklagaren kunna reagera uttryckligen på de ändringar som sker i dessa utsagor. Av denna orsak ska åklagaren se till att han för huvudförhandlingen i hovrätten har material och minnesanteckningar av vilka de centrala omständigheterna under tingsrättens huvudförhandling framgår och som han kan använda som jämförelsematerial i hovrättens huvudförhandling. Materialet sparas fram till att en lagakraftvunnen dom har meddelats i målet. Då åklagaren överväger ett ändringssökande från tingsrätten till hovrätten, bedömer han innan besvär anförs huruvida målet kräver ett tillstånd till fortsatt handläggning och huruvida de formella förutsättningarna för beviljande av tillstånd uppfylls. Systemet med tillstånd till fortsatt handläggning begränsar inte rätten till ändringssökande, utan möjliggör en mer begränsad handläggning i hovrätten.

3 (16) 4.1 Fall då åklagaren behöver ett tillstånd (RB 25a 7.1) Allmänna åklagaren behöver tillstånd till fortsatt handläggning, om det inte för det brott som besvären gäller under de omständigheter som anges i åtalet föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två (2) år. Nödvändigheten av tillståndet är således förknippad med straffskalan, inte med det straff som dömts ut i tingsrätten. Hänsyn tas inte till de allmänna grunderna för strafflindring, till exempel försök, ung ålder eller förminskad tillräknelighet. Det avgörande är åtalet som har lagts fram i hovrätten. Om åklagaren i tingsrätten har yrkat att svaranden ska straffas för ett grovt bokföringsbrott (högst fyra år), men efter prövning av åtalet i hovrätten för enbart bokföringsbrott av oaktsamhet (högst två år) kräver en fortsatt handläggning av besvären att ett tillstånd meddelas. Behovet av ett tillstånd bestäms enligt mål och part. Om det i ett brottmål finns flera svarande eller om en svarande åtalas för flera brott, bestäms tillståndet separat för varje svarande och svarandens varje enskilda brott. Också i en situation då åklagaren söker ändring endast i en mätning av ett gemensamt straff bedöms behovet av ett tillstånd separat för varje brott. Åklagaren ska således anhålla om ett tillstånd till fortsatt handläggning, om ett gemensamt straff har dömts ut för en brottshelhet fastän det i helheten endast ingår ett brott för vilket inte föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två år. Hovrätten dömer i vilket fall som helst ut ett gemensamt straff, även om åklagaren inte anför besvär i fråga om samtliga gärningar eller denne inte meddelas tillstånd till fortsatt handläggning i fråga om samtliga gärningar (KKO:2001:108). Åklagaren behöver ett tillstånd till fortsatt handläggning om besvären gäller en juridisk persons straffansvar eller förverkandepåföljd, om det för det inte har föreskrivits något strängare straff än böter eller fängelse i högst två år för ett brott som anknyter till sagda yrkanden. De förutsättningar för tillstånd till fortsatt handläggning som ansluter till besvären gäller också motbesvär (se närmare punkt 6.5). Om åklagaren däremot söker en ändring till förmån för svaranden, behöver han inte ett tillstånd till fortsatt handläggning. Ett tillstånd behövs inte heller 1) i militära rättegångsärenden, 2) i ärenden som gäller bestämmande av förvandlingsstraff för böter, 3) i ärenden som gäller meddelande, upphävande eller förlängning av näringsförbud, 4) i ärenden som gäller meddelande, upphävande eller ändring av besöksförbud,

4 (16) - - - - - - - - - - - - - 6) i ärenden som har handlagts enligt 8 kap. Handläggningen av ansökningsärenden tas upp i 8 kap. i rättegångsbalken. Det avgörande är att handläggningen av ärendet inleds i den ordning som föreskrivs för handläggningen av ett ansökningsärende. En senare ändring av handläggningsordningen påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna om tillståndet till fortsatt handläggning. 4.2 Åklagaren som målsägandes representant (RB 25 a:8) Målsäganden behöver tillstånd till fortsatt handläggning, om det inte för det brott som besvären gäller under de omständigheter som anges i åtalet föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två (2) år. I fråga om ett privaträttsligt skadeersättningsyrkande bestäms målsägandes behov av ett tillstånd till fortsatt handläggning utifrån förlustvärdet. Förlustvärdet är differensen mellan slutresultatet av tingsrättens dom och det yrkande som lagts fram i besvären. Om förlustvärdet av målsägandes yrkande är högre än 10 000 euro, behöver han eller hon inget tillstånd. Vid beräkningen av beloppet beaktas inte räntor eller rättegångskostnader. Om förlustvärdet av målsägandens yrkande uppgår till högst 10 000 euro, bestäms hans eller hennes behov av ett tillstånd till fortsatt handläggning utifrån det utdömda straffet. Om svaranden har dömts till ett fängelsestraff på mer än fyra (4) månader, behöver målsäganden inget tillstånd till fortsatt handläggning. Om målsäganden inte behöver ett tillstånd för sitt ersättningsyrkande, behöver han eller hon inte heller ett tillstånd för brottmålet. Detta kan leda till att målsäganden inte behöver ett tillstånd, men att åklagaren behöver det. Tillämpningen av bestämmelsen påverkas inte av huruvida målsäganden driver sitt yrkande själv eller om han eller hon representeras av en åklagare. Om inget annat meddelas av målsäganden, gäller den begäran han eller hon fört fram vid förundersökningen också ändringssökande i de situationer som avses i 3:9.3 i lagen om rättegång i brottmål (BRL). I fråga om ett avgörande på målsägandens yrkande görs en separat missnöjesanmälan. Till åklagarens uppgifter hör inte ett ändringssökande som gäller enbart ett privaträttsligt anspråk (se RÅ:2006:3 s. 9). 4.3 Grunder för meddelande av tillstånd (RB 25a:11) Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om 1) det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt (ändringsgrund), 2) det inte är möjligt att bedöma om tingsrättens domslut är riktigt utan att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas (prövningsgrund),

5 (16) 3) det är viktigt att meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra likadana mål (prejudikatgrund), eller om 4) det finns andra vägande skäl till att meddela tillstånd. Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om någon av ovan nämnda grunder uppfylls. Tröskeln för meddelande är låg. Ändringsgrunden lämpar sig då det finns ett fel i tingsättens avgörande. Tingsrätten har till exempel gett en dom som gäller ett föråldrat brott, förordnat en högre ersättning än vad som hade yrkats eller felbedömt skulden. I tingsrättens bevisningsavgörande har bevis som stöder en annan ståndpunkt kunnat förbigås helt eller delvis, eller också har de betonats på fel sätt. Prövningen inriktas på hur sannolikt det är att tingsrättens avgörande inte är rätt (skäl till misstanke uppstår). Det avgörande är slutresultatet av domen, och därför meddelas inte tillstånd enbart för att korrigera brister i grunderna eller rätta till felaktiga lagrum. Om det är fråga om en straffmätning, förutsätts det att det inte finns någon vedertagen rättspraxis eller att avgörandet klart strider mot denna. Tillstånd meddelas dock inte enbart för en ny bedömning av bevisningen, utan det ska finnas ett orsakssamband mellan en felaktig bedömning av bevisningen och felaktigheten i slutresultatet. Enligt de omständigheter som har lagts fram i besvären ska det finnas en grundad anledning att betvivla riktigheten i slutresultaten av tingsrättens dom. Bevisningen och/eller bevisningsavgörandet ska således bestridas individuellt. Därtill ska slutresultatet av bevisningen ifråga om ett visst tema anmälas. Detsamma gäller orsaken till att ett beviset ska ges visst bevisningsvärde. Prövningsgrunden lämpar sig då grunderna för domen är så bristfälliga eller oklara att riktigheten av slutresultatet inte kan bedömas. Som ett exempel kan nämnas att domen saknar en analys av den muntliga bevisningen som påverkat slutresultatet samtidigt som det finns skäl att bestrida just den här muntliga bevisningen. Här betonas betydelsen av utförligheten i grunderna för tingsrättens avgörande. Nuförtiden ges i allmänhet allt bättre grunder för domarna. Därför tillämpas denna grund sällan. Prejudikatgrunden anknyter till hovrättens uppgift att övervaka enhetligheten i rättstillämpningen och styra lagtolkningen. Grunden lämpar sig då lagen inte ger något klart svar på ett problem, och med tanke på framtiden ges en rättsnorm genom ifrågavarande hovrättsavgörande. Grunden kan tillämpas till exempel i fall som gäller nya sätt att begå brott som anknyter till narkotika eller teknisk utveckling. Tillstånd meddelas även om det inte finns skäl att misstänka riktigheten av tingsrättens avgörande. Tingsrättens avgörande eller besvären ska innehålla klara antydningar om att ett styrande avgörande behövs och att det aktuella fallet ska lämpa sig för ett styrande avgörande

6 (16) Annat vägande skäl lämpar sig då det i besvären är fråga om en återbrytningsgrund som avses i 31 kap. i RB eller om betydelsen av avgörandet för svaranden är betydligt större än normalt enligt en objektiv bedömning. Grunden tillämpas också om det uppstår en misstanke om att tingsrättens förfarande inte uppfyller kraven i människorättskonventionen, trots att det inte finns något skäl att betvivla riktigheten av slutresultatet eller slutresultatet inte ens ändras. Överklaganden ska själv åberopa detta skäl och också lägga fram en utredning som krävs för detta. 4.4 Ansökan om tillstånd (RB 25:15.1/4a punkten) 5 Åklagaren som överklagande 5.1 Besvärsskrift (RB 25:15) Om åklagaren behöver ett tillstånd till fortsatt handläggning, ska han i början av sin besvärsskrift under en egen rubrik ange enligt vilken grund tillståndet bör meddelas och orsakerna till att han anser att denna grund existerar, till exempel på följande sätt: Tingsrätten har ansett att åtalet gällande olaga hot inte har bevisats och förkastat det. Tillstånd till fortsatt handläggning bör meddelas, eftersom tingsrätten har avgjort fallet på fel sätt (RB 25a kap. 11 1 mom. 1 punkten). Nedan anför jag skälen till att åtalet ska anses ha bevisats." Tillstånd till fortsatt handläggning bör meddelas på grund av fallets principiella betydelse (RB 25a kap. 11 1 mom. 3 punkten). Det olaga hotet hade riktats mot personer som inte har fört fram en åtalsbegäran. Ett mycket viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks, och därför har detta väckts med stöd av 25 kap. 9 1 mom. i strafflagen. I sin besvärsskrift avgränsar åklagaren hovrättens prövningsbefogenheter genom att definiera de punkter i tingrättens avgörande i vilka han yrkar ändring. I fråga om stridiga omständigheter ska åklagaren som stöd för sina ändringsyrkanden ange orsakerna till att grunderna för tingsrättens dom och således också slutresultatet är felaktiga. Med tanke på förberedelsen av ärendet och organiseringen av ändringssökandet i sin helhet har besvärsskriften en avgörande betydelse. Ett bra besvär har en klar uppbyggnad, och själva besvärsskriften är strukturerad och koncentrerad. Ett klart språk och exakta hänvisningar till bevisningen samt illustrationer som stöder bevisningen (till exempel ritningar) gör det lättare att förstå ärendet. Efter begäran om tillstånd till fortsatt handläggning framläggs yrkandena, grunderna för dessa (rättsfakta) och de rättsnormer som ska tillämpas. I synnerhet finns det skäl att föra fram åklagarens yrkanden och grunderna för dessa, om de avviker från yrkandena som framgår av tingsrättens beslut, samt orsakerna till dessa avvikande yrkanden.

7 (16) 5.2 Bevis och bevisningsteman I sin besvärsskrift ska åklagaren klart och ingående specificera de rättsliga skälen eller de skäl som anknyter till bedömningen av bevisningen, om åklagaren anser att slutresultatet av tingsrättens dom på grund av dessa är felaktigt. Domens riktighet bestrids så att det klart framgår huruvida domen enligt åklagaren är felaktig med tanke på lagtillämpningen eller bevisbedömningen (eller båda). Om åklagaren anser att en felbedömning av bevisningen har gjorts, ska den bestridas i detalj, till exempel i fråga om huruvida bevisens tillförlitlighet eller riktigheten i slutsatserna av dessa var felaktiga. Före en närmare juridisk argumentation och en bedömning av bevisen förs de ostridiga omständigheterna och tvistefrågorna fram. En juridisk argumentation ska grunda sig på tillräckliga juridiska utredningar och ett övergripande juridiskt källmaterial. I fråga om bevisen krävs en bedömning av huruvida åklagaren genom de bevis han lägger fram kan rubba slutresultatet av tingsrättens bedömning. Besvären ska också innehålla en eventuell begäran om huvudförhandling i hovrätten (se punkt 5.4). I sin besvärsskrift ska åklagaren med samma noggrannhet som i en korrekt stämningsansökan ange vilka bevis han vill stödja sig på och vilken stridig omständighet han med vart och ett bevis vill styrka. Åklagaren ska försäkra sig om att bevisningstemana gäller enbart de omständigheter som uttryckligen i hovrätten är stridiga och föremål för bevisningen. Vid behov kan temana omformuleras. I hovrätten är föremålet för rättegången tingsrättens dom och inte ett åtal, och därför ska samtliga bevis som läggs fram i besvären specificeras på nytt. Bevisen kan delas in på följande sätt: 1. ett bevis som har lagts fram i tingsrätten och som läggs fram enligt samma bevisningstema som i tingsrätten, I detta fall är det möjligt att hänvisa till numreringen av bevisen i stämningsansökan, under förutsättning att det kan göras utan att tydligheten blir lidande. 2. ett bevis som har lagts fram i tingsrätten och som läggs fram med ett modifierat tema; i så fall anges naturligtvis det modifierade temat, samt 3. ett nytt bevis som läggs fram först i hovrätten. Ett sådant bevis ett tema precis som i stämningsansökan. Ett nytt skriftligt bevis inkluderas antingen i besvärsskiften eller sänds till hovrätten så snart som möjligt efter att besvärsskriften har lämnats in. Om åklagarens yrkanden, grunderna för dessa, bevisen och bevisningstemana i ett enkelt ärende klart och specifikt framgår av tingsrättens dom, protokoll eller stämningsansökan, kan åklagaren undantagsvis hänvisa till dessa. I fråga om materialet som åklagaren hänvisar till

8 (16) ska åklagaren dock varje gång kontrollera att hänvisningen till dessa dokument kan ske på ett entydigt och tydligt sätt. En oklar hänvisningsteknik fördröjer handläggningen av ärendet i hovrätten och orsakar extra förberedelser. 5.3 Ändring av åtalet 5.4 Åklagaren begär huvudförhandling Enligt 5 kap. 17 1 mom. i BRL får ett åtal som har väckts inte ändras. En begränsning av åtalet eller ett angivande av ett annat eller nytt lagrum än det som angetts i stämningsansökan, eller åklagarens åberopande av en ny omständighet som stöd för åtalet (justering av åtalet) betraktas inte som en ändring av åtalet. Också i hovrätten kan åklagaren åberopa en ny omständighet som omfattas av rättskraften av den gärning som avses i avgörandet som överklagas och lägga fram ett nytt alternativt åtal, om den åtalades besvär ger anledning till detta. Med rättskraft avses det historiska händelseförlopp som det är fråga om. Om det till exempel är fråga om ett olagligt intrång en viss natt på en servicestation och ett egendomsbrott på detta ställe samt våld som riktats mot ägaren, utgör samtliga justeringar inom ramen för denna händelse tillåten åtalsjustering. Det är fråga om en ändring av åtalet först då man går utanför denna historiska händelse, till exempel till en narkotikahandel som har inträffat på morgonen samma dag. Rättegångsmaterialet kan vara mer omfattande och olika än i tingsrätten förutsatt att det inte finns skäl att återföra ärendet till tingsrätten på grund av en omständighet som med tanke på avgörandet är betydande. Om rättskraftsverkan hindrar åklagaren att senare väcka ett nytt åtal på basis av en gärningsbeskrivning som på ett visst sätt avviker från det ursprungliga åtalet, är det fråga om en tillåten åtalsjustering under rättegången. I annat fall undersöks gärningsbeskrivningen inte överhuvudtaget, och med tanke på strävan att nå den materiella sanningen är detta inte önskvärt. Om det nya åtalet står utanför rättskraften, kan det väckas som ett nytt mål och behöver inte nödvändigtvis inkluderas i samma handläggning. Hovrätten ska hålla huvudförhandling på begäran av åklagaren, om muntlig bevisning enligt 15 ska tas emot i målet (RB 26:14.3). Om huvudförhandling hålls och ärendet gäller tingsrättens bedömning av tilltron till muntlig bevisning, ska muntlig bevisning tas emot på nytt (RB 26:15.1 första meningen). Utgångspunkten för huvudförhandlingen är att parterna ges ett tillfälle att muntligen föra fram sitt ärende, dvs. en huvudförhandling måste ordnas också i andra fall än då hovrätten anser det vara nödvändigt. Åklagarens begäran om huvudförhandling har en central roll, och därför ska han ange en specificerad och grundad orsak till sin begäran. I detta

9 (16) 5.5 Åklagaren begär inte huvudförhandling sammanhang ska åklagaren föra fram andra eventuella aspekter som anknyter till förordnande om huvudförhandling, till exempel parternas eventuella utlandsvistelse eller annan information om anträffbarheten. Dessutom anger åklagaren sin uppfattning om till vilka delar och i vilken proportion den muntliga bevisningen bedömts fel, huruvida parterna personligen ska höras vid huvudförhandlingen, och i vilken utsträckning det är nödvändigt att höra vittnen, experter och andra personer i bevisningssyfte (RB 25:15.2). Personernas kontaktuppgifter kan uppges genom en hänvisning till stämningsansökan, om uppdaterade uppgifter framgår av denna (RB 25:16.1). Det viktigaste är att bedöma vilka frågor i ärendet som fortfarande är stridiga. En huvudförhandling behövs inte om tvisten inte gäller frågor som förutsätter personbevisning. En huvudförhandling kan dock förrättas också i ett ärende där bevisning inte tas emot på nytt (så kallad liten huvudförhandling). Bevisningen behöver inte tas emot på nytt, om det inte utifrån rättegångsmaterialet kan finnas något rimligt tvivel om att tingsrätten har bedömt bevisningen på riktigt sätt (RB 26:15.1 andra meningen). I detta fall är det ofta fråga om en diskussion om rättsfrågor och påföljder. Svaranden kan inte dömas till ett fängelsestraff, om han eller hon inte personligen har hörts vid en huvudförhandling. Hovrätten kan dock på åklagarens yrkande döma en svarande som tydligt håller sig undan huvudförhandlingen, och som i tingsrätten personligen har hörts med anledning av de yrkanden som besvären gäller, till fängelsestraff. Detta förutsätter att 1) det inte anses nödvändigt att svaranden personligen hörs, 2) försvaret är ordnat, och 3) svaranden har underrättats om att målet kan avgöras trots hans eller hennes utevaro (BRL 8:13.2). Om åklagaren inte begär huvudförhandling, ska en till alla delar fullständig besvärsskrift uppgöras (se RB 25:15 16). Särskild uppmärksamhet ska fästas vid att samtliga alternativa yrkanden och grunderna för dessa uttryckligen åberopas på nytt. 5.6 Sökande av ändring i ett ersättningsyrkande från en målsägande som representeras av åklagaren Vid sökande av ändring i ett avgörande i ett åtal söker åklagaren enligt förutsättningarna som föreskrivs i BRL 3:9.1 ändring också i ett yrkande om ersättning från en målsägande som han representerar, om det har berott på avgörandet i åtalsärendet. En separat missnöjesanmälan om ett ersättningsyrkande ska göras.

10 (16) I fråga om åtalet och målsägandens ersättningsyrkande bedöms behovet av ett tillstånd till fortsatt handläggning separat Åklagaren söker inte ändring i enbart ett ersättningsyrkande. 6 Åklagaren som ändringssökandens motpart 6.1 Bemötande av svarandens besvär 6.2 Svaranden kräver huvudförhandling Ändringssökandens motpart ska uppmanas att skriftligt bemöta besvären inom en tid som satts ut av hovrätten. Hovrätten behöver inte begära bemötande, om det är uppenbart onödigt att begära bemötande (RB 26:3.1). Hovrätten kan dessutom bestämma vilken fråga motparten särskilt ska uttala sig om i bemötandet (RB 26:3.2). Innan hovrätten avgör ett ärende om tillstånd till fortsatt handläggning, ska den vid behov uppmana ändringssökandens motpart att skriftligt bemöta besvären (RB 25a:13). Hovrätten är inte skyldig att begära bemötande, och därför har varje begäran prövats. Om hovrätten för åklagaren lägger fram en begäran om bemötande, är ett bemötande enligt hovrättens prövning nödvändigt. Av denna orsak ger åklagaren alltid det bemötande som hovrätten begär av honom och ett utlåtande om den fråga som bestämts av hovrätten. Ett bemötande där åklagaren enbart konstaterar att han inte ger ett bemötande tjänar inte handläggningen av ärendet i hovrätten. Detaljerna i bemötandet beror på tingsrättens dom, men besvärsskriftens struktur kan betraktas som utgångspunkten (se punkt 5.1). När åklagaren sammanställer sitt bemötande ska denne också överväga orsaken till att hovrätten meddelat tillstånd till fortsatt behandling och vilken bevisning han ska lägga fram i hovrätten. Åklagaren tar också alltid ställning till svarandens begäran om huvudförhandling. I detta sammanhang ska åklagaren också ta ställning till i vilken utsträckning det till följd av det som lagts fram i besvären kan finnas något rimligt tvivel om riktigheten i tingsrätten bedömning av bevisningen, dvs. huruvida det finns ett behov av att upprepa personbevisningen. En bra utgångspunkt är att analysera vilka frågor som är stridiga i hovrätten. Föremål för prövningen är uttryckligen motpartens besvärsskrift i vilken man bör sträva efter att skilja åt stridiga och ostridiga omständigheter. Den nödvändiga bevisningen gäller enbart stridiga omständigheter. Omständigheter som enligt besvärsskriften är ostridiga kräver inte någon ytterligare bevisning, och i hovrätten behövs då inte längre samma bevisning i sin helhet som i tingsrätten. Om svaranden krävt en huvudförhandling, ordnas denna i regel. Åklagaren ger hovrätten sin egen bevisning, inklusive teman, på samma

11 (16) 6.3 Svaranden kräver inte huvudförhandling sätt som i ett besvär (se punkt 5.2). I annat fall kan hovrätten inte planera huvudförhandlingen utan extra åtgärder. Åklagaren ska utifrån motpartens besvär eller tingsrättens dom reda ut till vilka delar ändring söks och till vilka delar domen bestrids. Åklagaren ska fokusera bevisningen på dessa. Om åklagaren inte känner till huruvida bevisningen gjorts stridig på behörigt sätt, kan han fästa hovrättens uppmärksamhet vid denna fråga utan att välja egen bevisning. Då åklagarens grunder, bevis och bevisningsteman svarar mot det som har åberopats eller lagts fram i tingsrätten, behöver han inte redogöra för dessa på nytt, utan en hänvisning till tingsrättens dom är tillräcklig. Om bevisning behövs, ska denna gälla enbart stridiga omständigheter. Också som svarandens motpart svarar åklagaren för att alla bevis på stridiga omständigheter som med tanke på verkställandet av straffansvaret är nödvändiga läggs fram under huvudförhandlingen. Ett mål eller ärende avgörs på föredragning på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet, om någon huvudförhandling inte hålls i saken (RB 26:12). I detta fall kan hovrätten vid avgörandet av ett ärende beakta det skriftliga material som lagts fram i hovrätten, till exempel besvär, bemötande, motbesvär och andra skriftliga uttalanden som lämnats under förberedelsen. Dessutom beaktar hovrätten också det rättegångsmaterial som samlats i tingsrätten, inklusive tingsrättens dom och protokoll. Också i dessa situationer gäller rättegången enbart de delar i tingsrättens dom som åberopas i besvärsskriften och bemötandet. Då åklagaren ger ett bemötande beaktar hovrätten förutom tingsrättens dom endast de yrkanden och grunder som åklagaren åberopat i sitt bemötande. Av tingsrättens rättegångsmaterial framgår inte alltid till exempel åklagarens ställningstaganden i slutpläderingen, såsom hans uppfattning om vilken betydelse något bevis ska ges i fallet. Ställningstaganden av denna typ ska föras fram i bemötandet. Dessutom ska åklagaren i sitt bemötande åberopa de eventuella alternativa åtal om vilka tingsrätten i sitt avgörande inte har uttalat sig. Åklagarens åtgärder underlättas, om han enligt det som konstaterats i punkt 3.2 i tingsrätten har sett till att det i tingsrättens material finns exakta anteckningar om de omständigheter som han har åberopat. 6.4 Bemötande av besvär om ersättningsyrkande från målsägande som representeras av åklagaren Om svaranden har överklagat både ett brottmål och ett privaträttsligt ersättningsyrkande från en målsägande som representeras av åklagaren, kan åklagaren också i fråga om ett ersättningsyrkande från en målsägande som han representerar ge ett bemötande till besvärsskriften. Om åklagaren inte längre representerar målsäganden, ska han ome-

12 (16) delbart anmäla detta till hovrätten så att den kan sända uppmaningen om bemötande direkt till målsäganden. 6.5 Motbesvär Som ändringssökandens motpart har åklagaren utan missnöjesanmälan och efter den egentliga tiden för ändringssökande rätt att söka ändring i slutresultatet av tingsrättens dom. Han ska anföra motbesvär om det är motiverat med tanke på det straffrättsliga ansvarets förverkligandet. Motbesvär ska anföras inom två veckor efter utgången av den utsatta besvärstiden. För motbesvär ska ett tillstånd till fortsatt handläggning sökas skilt och angående motbesvär iakttas i övrigt vad som föreskrivs om besvär (RB 25:14c). Motbesväret förfaller om besväret återkallas, förfaller eller avvisas eller om ändringssökanden inte meddelas tillstånd till fortsatt handläggning. Om det inte finns någon tillståndsgrund för svarandens besvär, men nog för åklagarens motbesvär, förfaller motbesväret trots tillståndsgrunden, om tillstånd till fortsatt handläggning inte meddelas för besväret. Åklagaren ska således omsorgsfullt överväga huruvida han bör anföra besvär eller om anförande av motbesvär är tillräckligt. Motbesväret förfaller inte, om besväret återkallas först vid huvudförhandlingen. 7 Huvudförhandling Om förfarandet med huvudförhandling föreskrivs i RB 26 kap. 24, 24a och 24b. Handläggningen i hovrätten grundar sig på tingsrättens slutsatser. Ett muntligt förfarande är utgångspunkten för handläggningen även i hovrätten. En part kan avstå från en muntlig handläggning, och därför förrättas huvudförhandling endast om en part har yrkat på detta. Hovrätten kan dock också på eget initiativ förrätta huvudförhandling då den anser det vara nödvändigt. Huvudförhandling kan förrättas endast i en del av ett ärende. I så fall l avgörs ärendet på basis av det material som har lagts fram och behandlats vid huvudförhandlingen och till de övriga delarna på basis av det skriftliga materialet. 7.1 Förberedelse Huvudförhandlingen förbereds under ledning av hovrätten. Förberedelsen är i allmänhet skriftlig, och vid behov kan också ett muntligt förberedelsesammanträde (RB 26:8:2) eller en telefon- eller videoförhandling ordnas.

13 (16) Hovrätten strävar till att allt oftare på förhand utarbeta en skriftlig sammanfattning av parternas yrkanden och sända denna för kännedom till parterna före huvudförhandlingen. För förrättningen av huvudförhandlingen utarbetas i hovrätten en processplan, inklusive handläggningsordning och tidtabeller. Åklagaren har information om hur parterna är anträffbara och hur lång tid hörandet av ett vittne tog i tingsrätten. Vid processplaneringen beaktas också behandlingen av fakturorna på rättegångskostnaderna. Den bevisning som läggs fram vid huvudförhandlingen begränsas till enbart de stridiga frågorna, precis som bevisningen i allmänhet. Åklagaren ska i sin besvärsskrift och sitt bemötande avskilja de stridiga frågorna från de ostridiga i syfte att undvika onödig bevisning. Om svarandens besvärsskrift till denna del är oklar, kan åklagaren för hovrätten påpeka behovet av fortsatt förberedelse. Hovrätten ser till att parter (RB 26:17.1), vittnen, sakkunniga samt andra personer som ska höras i bevisningssyfte kallas till huvudförhandlingen (RB 26:23.1). Åklagaren anförtros att sköta kallelsen endast om han själv ber om det och hovrätten anser att det finns grundad anledning till det (RB 11:2). Hovrätten sköter även hämtning till domstol. Om den skriftliga bevisning som tagits emot i tingrätten inte på nytt tas emot i hovrätten, får tingsrättens avgörande till denna del av bevisningen inte ändras. Ljud- och bildupptagningar från tingsrätten kan vid behov till relevanta delar avlyssnas eller visas vid huvudförhandlingen i hovrätten (RB 26:24a.1). Ett vittne och en annan person kan också höras per telefon eller med hjälp av någon annan för ändamålet lämplig metod för ljud- eller bildöverföring (RB 26:24a.2). Ett avgörande kan ändras endast om bevisningen inte längre kan tas emot på nytt. Ett avgörande som gäller ett straffyrkande kan dock ändras till förmån för svaranden (RB 26:16). 7.2 Rättegångsmaterial Hovrätten får inte beakta andra fakta än de som har åberopats i hovrätten, och om ärendet avgörs i hovrätten beaktas i hovrättens dom endast det rättegångsmaterial som har lagts fram vid huvudförhandlingen (RB 26:24b.1). Ostridiga omständigheter i tingsrättens dom beaktas dock utan att dessa särskilt åberopas. Om saken avgörs trots att ändringssökandens motpart uteblivit, beaktas såsom rättegångsmaterial det material som denne tidigare lagt fram (RB 26:24b.2). Åklagaren ska dock vara närvarande. För att betraktas som lagligt rättegångsmaterial ska hela materialet, också de skriftliga bevisen, läggas fram muntligen. Hovrätten kan dock bestämma att ett skriftligt bevis upptas vid huvudförhandlingen utan att

14 (16) det läses upp, endast om domstolens medlemmar känner till dess innehåll, parterna samtycker till detta och det också annars kan anses lämpligt (RB 17:8e.3). I praktiken tillämpas detta förfarande. Ärendet tas upp i fri form och ett praktiskt avgörande tas. Vid hovrättens huvudförhandling hörs målsäganden också i allmänhet personligen i bevisningssyfte för att trygga omedelbarheten och förbättra bevisningsvärdet av utsagan. Om händelsen har inträffat för en lång tid sedan och minnesbilderna bleknat, förbättras bevisningsvärdet i verkligheten inte genom ett nytt hörande. Om ett vittne inte kan förhöras vid eller utanför huvudförhandlingen, kan hovrätten med stöd av RB 17:11.3 ändå tillåta att det dokument eller det utlåtande som avses i 1 mom. 2 punkten i paragrafen beaktas i rättegången (till exempel om vittnet avlidit, blivit allvarligt sjuk eller en längre tid varit oanträffbar). Om någon som inte har fyllt 15 år eller vars psykiska funktioner är nedsatta, vid förundersökningen har avgett en berättelse som har videobandats eller lagrats genom någon annan jämförbar bild- och ljudupptagning, får denna berättelse dock användas som bevis vid domstol, om den åtalade har getts möjlighet att ställa frågor till den som förhörts (RB 17:11.2). 7.3 Ändring av utsagor som getts i bevisningssyfte Om det viktigaste undantaget från förbudet mot att avge skriftlig utsaga föreskrivs i RB 17:32.2. En utsaga som vittnet tidigare avgett inför rätten, åklagaren eller en polismyndighet får uppläsas endast då vittnet i sin vittnesutsaga avviker från vad han eller hon tidigare berättat. Det samma är möjligt om vittnet inte kan eller vill yttra sig i saken. I hovrättsfasen har förhörspersonernas minnesbilder av det som inträffat med tiden ofta bleknat, förhörspersonen kan ha påverkats eller preparerats att avge en utsaga med ett visst innehåll, och förhörspersonerna kan ha läst varandras utsagor i tingsrättens dom. Allt detta påverkar utsagorna. Om en utsaga som avgetts i hovrätten avviker från förhörspersonens tidigare utsaga eller om förhörspersonen förklarar att han eller hon inte längre minns någon betydelsefull omständighet, åberopar åklagaren sitt jämförelsematerial och försöker reda ut vad ändringen i utsagan beror på. Jämförelsematerialet kan utgöras av antingen en inspelning av ett förhör som genomförts i tingsrätten eller en utsaga som avgetts vid förundersökningen eller bådadera (se punkt 3.2). Åklagaren kan anhålla om att nödvändiga delar av den aktuella inspelningen spelas upp i hovrätten. Åklagaren kan också anhålla om att få läsa upp aktuella delar av förhörspersonens utsaga vid förundersökningen. På detta sätt blir utsagorna ifråga lagligt rättegångsmaterial. Lång och omfattande innantilläsning bör ändå undvikas. Åklagaren lägger fram väsentliga fakta och strävar till att med hjälp av frågor reda ut huruvida den tidigare utsagan stämmer överens med den antecknade,

15 (16) 7.4 Rättegångskostnader 7.5 Reseting och hovrättsåklagare varför den nu ändras och varför domstolen borde tillmäta tilltro till den tidigare utsagan. Bestämmelsen lämpar sig också då en målsägande och svarande hörs i bevisningssyfte (BRL 6:7.2). Ifråga om ett skriftligt sakkunnig utlåtande är utgångspunkten att det läses upp (RB 17:51.2). I egenskap av myndighet som bevakar det allmänna intresset ska åklagaren också delta i den del av processen som gäller rättegångskostnaderna. Åklagaren ska se till att frågan om rättegångskostnadernas riktighet och rimlighet prövas av domstolen. Vid behov ska åklagaren bestrida kostnadsyrkandet som riktas mot staten och ange grunderna för att yrkandet ska anses vara för högt. Bestridandet ska vara detaljerat. Därför ska åklagaren reservera tid för att ta del av fakturorna och av biträdet kräva en tillräcklig utredning av fakturagrunderna och åtgärderna (jfr. statsrådets förordning om grunderna för arvoden vid allmän rättshjälp). Fakturorna och innehållet i dessa omfattas inte av advokatsekretessen. Huvudförhandlingen ska vid behov hållas på någon annan ort inom hovrättens domkrets än den ort där hovrätten har sitt säte. Av särskilda skäl får huvudförhandling också hållas på en ort utanför hovrättens domkrets (RB 26:13.3). Om åklagaren anser det vara viktigt att huvudförhandlingen hålls utanför hovrättens hemort, ska denne i besvärsskriften, bemötandet eller senast vid förberedelsen framställa en grundad begäran om att förhandlingen ordnas på ett annat ställe. En sådan situation kan uppkomma om det verkar osäkert att få till stånd en enhetlig huvudförhandling, till exempel om redan tingsrätten haft svårt att nå personer som ska höras, antalet sådana personer är stort eller om det finns anledning att ta hänsyn till de olägenheter och kostnader som åsamkas vittnen eller andra utomstående personer. Åklagare som är verksamma inom samma hovrättsdistrikt kan sinsemellan komma överens om att en åklagare på den ort där hovrätten har sitt säte sköter ett ärende vid hovrätten som en annan åklagare handhaft tills dess. En sådan situation kan bli aktuell i ett enkelt rutinärende eller ett ärende där ändamålsenlighetshänsyn väger tyngre än frågan om vem som drivit ärendet i tingsrätten. 8 Uppföljning och utveckling av anvisningen Det praktiska arbetet utvisar bäst hurdana följder den här anvisningen medför och hur pass ändamålsenlig den är. För att anvisningen ska kunna vidare utvecklas ber jag dem som tillämpar anvisningen att sän-

16 (16) da sin respons och sina ändringsförslag till Riksåklagarämbetets ämbetspost (vksv@oikeus.fi). Riksåklagare Matti Nissinen Konsultativ tjänsteman Virpi Jalkanen