INNEHÅLLSFÖRTECKNING: 1. INLEDNING... 3 2. ALLMÄNT OM KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER... 5 HISTORIK... 5 VEGETATION... 6 GRAVVÅRDAR- EN ÖVERSIKTLIG UTVECKLING... 7 Gravstenar... 8 Dekor... 8 LAGSTIFTNING... 10 Lagen om kulturminnen m.m. (SFS 1988:950)... 10 Begravningslagen (SFS 1990:1144)... 11 Förordning om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. (SFS 1998:1252)... 11 Plan- och bygglagen (SFS 1987:10)... 12 3. YSANE KYRKOGÅRD...13 KYRKAN... 14 OMGIVNING... 16 KYRKOGÅRDEN... 16 OMGÄRDNING OCH... 24 ENTRÉER.... 24 VEGETATION... 25 ÖVRIGA BYGGNADER... 26 4. GRAVVÅRDAR...28 MODERNA TRENDER... 29 KASSERADE STENAR... 29 EXEMPEL PÅ GRAVVÅRDAR AV KULTURHISTORISKT INTRESSE... 31 5. KYRKOGÅRDENS KARAKTÄR OCH FÖRSLAG TILL FRAMTIDA BEVARANDE...44 KULTURHISTORISK VÄRDERING... 44 Övergripande karaktärsdrag Ysane kyrkogård... 44 Karaktärsdrag gamla kyrkogården... 45 Framtida hantering av gamla kyrkogården... 45 Karaktärsdrag minneslunden... 45 Framtida hantering av minneslunden... 45 Karaktärsdrag utvidgningen 1920... 45 Framtida hantering av utvidgningen 1920... 46 Karaktärsdrag utvidgningen 1940... 46 Framtida hantering av utvidgningen 1940... 46 Omhändertagande av kasserade gravvårdar... 46 UNDERHÅLL... 46 6. KÄLL OCH LITTERATURFÖRTECKNING...47 ARKIV... 47
INFORMANTER...47 LITTERATUR...47 BILAGA 1: BILAGA 2: BILAGA 3: BILAGA 4: BILAGA 5: BILAGA 6: GRAVKARTA VEGETATIONSKARTA ÄLDRE FOTOGRAFIER GRAVVÅRDAR DATERADE INNAN 1900 OCH GRAVVÅRDAR AV SÄRKSKILT KULTURHISTORISKT INTRESSE SKISS AV PLANERAD MINNESLUND FOTOKARTA 2 Länsstyrelsen Blekinge Län
1. INLEDNING Föreliggande rapport är en del inom ett av Länsstyrelsen i Blekinge Län påbörjat projekt med kulturhistoriska dokumentationer av kyrkogårdar och begravningsplatser. Projektet omfattar inte sådana begravningsplatser som är varaktigt övergiva och därmed klassas som fornminnen. Kyrkogårdar är ofta anläggningar med en lång historia. Genom deras framväxt och utveckling över tid utgör de värdefulla kulturmiljöer. Det är viktigt att dessa miljöer vårdas och bevaras inför framtiden på ett föredömligt sätt. För att göra detta möjligt krävs det ett samspel mellan församlingen och kulturmiljövårdens aktörer. Denna rapport ska fungera som underlag både för församlingens fortsatta skötsel av begravningsplatsen/kyrkogården och som beslutsunderlag åt länsstyrelsen när man hanterar tillståndsärenden som rör begravningsplatserna/kyrkogårdarna. Kyrkogårdar och begravningsplatser är miljöer som ständigt genomgår mer eller mindre omfattande förändringar. Det råder en problematik angående hur man ska handskas med äldre gravvårdar när gravrätten återgår till upplåtaren. Många äldre områden har förändrats under modern tid för att underlätta den praktiska skötseln. Utveckling bör ske på ett sätt som tar hänsyn till den befintliga miljön och de värden och kvaliteter den besitter. Föreliggande arbete är ett kunskapsmaterial och avsikten är att det ska kunna ligga som grund för framtida underhållsarbeten och förändringar. Dokumentationen är genomförd under november-december 2001 av undertecknad i samarbete med Anna- Karin Skiöld, båda bebyggelseantikvarier vid länsstyrelsen i Blekinge. Dokumentationen omfattar en historik som tagits fram med hjälp av arkiv- och litteraturstudier. En okulär besiktning ligger till grund för beskrivningen av miljöns nutida utseende med en bedömning av kulturhistoriskt, konstnärligt och personhistoriskt värde. För att tydliggöra kyrkogårdens/begravningsplatsens karaktär har dels en inventering gjorts av de olika gravkvarteren, dels en inventering av enskilda gravvårdar. Gravvårdsinventeringen är selektiv, där unika, tidstypiska eller på annat sätt representativa vårdar valts ut bland de övriga. Det bör påpekas att även de gravvårdar som inte enskilt blivit inventerade besitter ett kulturhistoriskt värde. Gravvårdsinventeringen har genomförts utifrån en för ändamålet framtagen inventeringsblankett. Fotografering har varit en viktig del av dokumentationen. En kombination av översiktsbilder och detaljbilder har kompletterat det skriftliga materialet. Fotograferingen har utförts av författaren, samt att bildmaterial från arkiv har använts. Dokumentationen är inriktad på kyrkogården som anläggning och innehåller därför en sparsam information om kyrkan samt de övriga byggnaderna. Med utgångspunkt från det insamlade materialet har kyrkogårdens/begravningsplatsens kulturhistoriska värde tydliggjorts och råd tagits fram för den framtida skötseln. Mia Jungskär Karlskrona 011205 Länsstyrelsen Blekinge Län 3
4 Länsstyrelsen Blekinge Län
2. ALLMÄNT OM KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER HISTORIK En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så sätt att den ligger i direkt anslutning av en kyrkobyggnad. Många begravningsplatser ansluter endast till ett begravningskapell. Den text som nedan sammanfattar kyrkogårdarnas historia rör i stor utsträckning även begravningsplatser vad gäller gravskick och utformning. I förhistorisk tid var det vanligt med både jordbegravningar och brandgravar, men när kristendomen infördes förbjöd man brännandet av kroppar. De döda begravdes vanligen i närheten av sina gårdar innan skicket med kyrkogårdar blev utbrett. Under medeltiden hade oftast varje kyrka en egen kyrkogård, om än liten och obetydlig. Först begrov man varje byalag för sig, men det övergick till att man delade in kyrkogården för olika hemman. Kyrkogården hade vanligen en omgärdning som kunde bestå av träbalkar som täcktes av ett spåntak. Omgärdningen kallades bogårdsmur, men har på senare tid fått namnet kyrkogårdsmur. År 1764 kom ett kungligt påbud att kallmurade gråstensmurar skulle omgärda kyrkogårdarna, och i början av 1800-talet tillät man att de murades i kalkbruk om de täcktes med tegel eller skiffer. Den medeltida kyrkogården bestod troligen av gräs eller ängsmark där de besuttnas gravvårdar stod uppställda i form av sarkofager, hällar, tumbor och stenkors. Marin Luther föreslog redan på 1500-talet att man skulle flytta kyrkogårdarna utanför städerna och göra dem till rum för andakt och begrundan, men detta kom inte att förverkligas förrän på 1800-talet. Då infördes förbud mot att uppföra stadskyrkogårdar eftersom det ansågs ohygieniskt och sattes i samband med vattenföroreningar. På 1500- och 1600-talen hände det att kyrkogårdsmurar revs och området fick växa igen eller användas som betesmark. Först under 1700-talet började man att visa större intresse för kyrkogårdarna och lägga mer energi på att planlägga dessa. Innan 1800-talet var det vanligast att folk som inte var av högre stånd begrovs i anonyma allmänningar kring kyrkan, medan de rika kunde få begravas inne i kyrkan eller strax utanför. Det var också bara de rika som hade egentliga gravstenar. På allmänningarna kunde graven märkas ut genom en liten kulle, ett träkors eller inte alls. Det var vanligt att man begravde i skift. Det innebar att man lade de döda i allmänningarna bredvid varandra allt eftersom. När platsen var full kunde man återigen begrava folk där man hade börjat. Fram till slutet av 1700-talet placerade man de ben man grävde upp när man återanvände marken i benhus. Sedan kom skicket att låta benen vila i evig tid, vilket har lett till att vi idag begraver på olika djup för att ändå kunna använda marken mest effektivt. Det innebar att det inte fanns något större behov för utvidgning av kyrkogården förrän framåt 1800-talet. Då ökade också efterfrågan efter enskilda gravplatser samtidigt som befolkningsantalet steg. Under 1700-talet och framförallt 1800-talet började man uppföra mer strikta och välplanerade kyrkogårdar. Strax innanför kyrkogårdens gräns, som ofta bestod av en mur, kunde det vara tätt planterat med träd, vanligen lindar. Detta kallas trädkrans och Länsstyrelsen Blekinge Län 5
ses som en kvarleva från 16-1700-talens franska trädgårdsstil. De olika gravkvarteren på större kyrkogårdar avskildes vanligtvis med häckar till lagom stora ytor. År 1815 lagfästes en förordning med anvisningar för nya begravningsplatser. De skulle anläggas utanför städer och byar och vara uppbyggda med kvarter, symmetriska gångar och trädplanteringar. Enligt samma förordning upphörde officiellt rätten för den som ville begravas inom kyrkobyggnadens murar. Detta ledde till att fler gravvårdar restes utanför kyrkan. Det ansågs finare att begravas så nära kyrkan som möjligt, och den södra sidan var av högre status än den norra. Under den senare hälften av 1800-talet blev det allt vanligare för vanligt folk att skaffa sig en egen gravplats med gravvård. Samtidigt blev de rikas gravvårdar allt mer pompösa för att hävda sig i mängden. Från mitten av 1800-talet började man att anlägga kyrkogårdar influerade av de engelska parkerna. Man skapade miljöer som såg naturliga ut och som inte alls hade den tidigare strikta symmetrin. En bit in på 1900-talet växte intresset för naturliga begravningsplatser och skogskyrkogårdar anlades som i större utsträckning tog tillvara på befintliga växtförhållanden och topografi. I och med att man började använda maskiner anpassades kyrkogårdarna till deras mått och krav. Gräs kom allt mer att dominera nyanläggningar och många grusgravar såddes in samtidigt som staket och häckar togs bort för att underlätta skötseln. Kremering har varit vanligt i förhistorisk tid, men förbjöds i och med kristendomens införande och blev inte vanligt igen förrän en bit in på 1900-talet. Idag är antalet kremeringar i förhållande till jordbegravningar i Sverige ca 80/20. Denna siffra kan dock variera stort i landet och i mindre landsortsförsamlingar kan förhållandena vara de omvända. Bruket att begrava i minneslund blev gällade först 1958. Det har fått stor genomslagskraft under det sena 1990-talet, även om minnelunden fortfarande inte är populär på stora delar av landbygden. Det är ett billigt och praktiskt sätt att ha en vacker minnesplats där de anhöriga själva inte behöver stå för underhållet. En tanke med minneslundar är anonymiteten, att man ska känna en samhörighet i kollektivet och att de sörjande kan dela sin sorg med andra i samma belägenhet. Väljer man att begravas i en minneslund så väljer man bort att resa ett personligt monument, alla blir lika inför döden, fattig såväl som rik. Idag finns det dock ett motstånd till det helt opersonliga i ett kollektivt gravskick. På flera håll experimenterar man idag med att göra lundar där platsen för den enskildes aska märks ut med en liten plakett, även om det därtill finns en gemensam gravvård. Detta motsäger egentligen mycket av grundtanken med minneslundar. Anledningen bakom är att det har funnits önskemål från de sörjandes sida att ha en plats, en specifik punkt där de vet att den begravne ligger. VEGETATION Vegetationen som idag återfinns på våra kyrkogårdar i form av träd, häckar och buskar är, i förhållande till kyrkogårdens ofta höga ålder, väldigt ung. Fram till 1800-talet fanns det ont om planerad vegetation på begravningsplatserna. Utvecklingen som har skett under de senaste tvåhundra åren har satt sin prägel på kyrkogårdarna och gjort dem till 6 Länsstyrelsen Blekinge Län
de gröna rum som vi känner dem idag. Följande faktorer som har påverkat kyrkogårdens vegetation nämns i boken Kyrkogårdens gröna kulturarv : Hälso- och hygienaspekter sundhet Park- och trädgårdsideal arkitektur Kyrkans liv och lära teologi Myndighetsförordningar funktionalitet Lokala traditioner ekonomi Innan den strukturerade vegetationen infördes på begravningsplatserna fanns där ofta högt och vildvuxet gräs samt betande kreatur. Under medeltiden var det inte ovanligt att kyrkogården, vid sidan om sin funktion som begravningsplats, även kunde vara en plats för kontakter t.ex. handel. Klosterväsendet under medeltiden hade stort inflytande på framväxten av våra trädgårdar och därigenom har influenserna kommit att överföras även på kyrkogårdar och begravningsplatser. När kyrkogårdarna växte i skala blev det mer eller mindre nödvändigt att införa ett gångsystem. Träd planterades till en början främst av hygieniska skäl, då man ansåg att de hade en renande inverkan. De blev sedan en del i ett, för kyrkogården, nytt formspråk. Hängande arter planterades och kom att kallas sorgträd. Efter 1850 blev det allt mer vanligt att även landsbygdskyrkogårdarna fick en mer vårdad och prydlig karaktär. GRAVVÅRDAR- EN ÖVERSIKTLIG UTVECKLING Traditionen att resa gravvårdar har en lång historia. Det har förekommit allt från likträn och dödsbrädor till gravkor, hällar och stenkistor. Träkors har varit vanliga under en lång period, framförallt när det gällde begravningar på allmänningarna, men någon stilutveckling är svår att följa då de sällan finns bevarade. Även järn har varit vanligt material till gravvårdar. I Sverige finns bevarade vårdar av smidesjärn från sent 1600-tal. De rätt få bevarade smideskorsen i Blekinge är enkla och försedda med stora namnplåtar av järn. Under 1800-talet kom gravvårdar av gjutjärn som en industriprodukt. Framförallt rör det sig om kors och staket, men det finns även exempel på gjutjärnshällar. Kring sekelskiftet 1900 var murgrönegravar vanliga, det är kullar försedda med murgröna som märker ut gravplatsen. Ytmaterialet på gravplatserna kan skilja sig markant åt. Idag är det vanligast med gräsbetäckta gravar när man anlägger nya gravplatser, medan grus var ett vanligt ytmaterial under det sena 1800-talet. Mönsterkrattning av gruset är en tradition som till viss mån har levt kvar till våra dagar. Valet av ytmaterial har även påverkats av lokala förhållanden och under senare tid av önskan om en mer rationell skötsel. Gravvårdarnas utseende följer ofta lokala traditioner. Innan gravkatalogernas uppkomst (se nedan) präglades gravvårdarnas utseende av vilka hantverkare som fanns i trakten, men även senare kan man se lokala särdrag. Orsaken är att många söker inspiration på kyrkogården när de ska välja gravvård. Länsstyrelsen Blekinge Län 7
Gravstenar Kortfattat kommer här att tas upp gravstenarnas utveckling. Även om det fortfarande förekommer flera andra sorters gravvårdar, är gravstenen idag den vanligast förekommande. Fram till mitten av 1800-talet höggs gravstenarna för hand och representerade ett hantverk. I och med den ökande efterfrågan växte det under slutet av århundradet fram en stenindustri som maskinellt kunde producera ett allt större antal gravvårdar. Så småningom började man även ge ut kataloger, ur vilka man kunde välja en vård som passade och låta hugga in en personlig inskription. Dessa bestod nästan uteslutande av polerad svart granit. Praktfulla gravar kunde omgärdas av stensocklar eller järnstaket, ofta markerade de då en hel familjegrav. Gravplatsen kunde också omgärdas av låga häckar av till exempel buxbom eller liguster. Gravstenarna har följt med de allmänna stilriktningarna i såväl formspråket som i dekoren. Man kan se inslag av jugend under det tidiga 1900-talet, som sedan övergår till klassicism och funktionalism. Efter andra världskriget kom en bestämmelse från kyrkogårdsnämnder runt om i landet att införa maxhöjd på gravstenarna. Detta resulterade i att de svällde ut på bredden istället för att markera sin status i höjden. Följaktligen blev låga, breda gravvårdar kännetecknande för perioden. Under 1960-talet blev stenarna allt mer enkla och strikta, oftast rektangulära, helt släta och med en enkel inskription. Dekor begränsas till ett kors eller kanske en list. Idag så väljer man istället friare former, många föredrar natursten. Bland granitstenar har den röda blivit allt vanligare. Det är framförallt ekonomin som styr valet av gravvård. Kvadratmeterpriset på stenen är högt, vilket i sin tur leder till att man sällan väljer riktigt stora stenar. Begravningsfirmorna har oftast ett billigt standardsortiment som masstillverkas. Det innebär att man har litet utrymme för egna förändringar. Vill man påverka själv får man räkna med att kostnaderna blir mycket högre. Dekor Det är vanligt med dekor på gravvårdar, antingen huggen eller gjuten. Även träkorsen kunde vara målade och försedda med symboler. När gravkatalogerna infördes kom en uppsjö av slingor och blomsterrankor vilka kritiserades under början av 1900-talet för att vara smaklösa och schablonartade. Förr var det vanligare med kristna symboler eller bibelcitat. Idag har sekulariseringen lett till att många väljer andra symboler som de förknippar med den avlidne, det kan vara allt från tallar, båtar och soluppgångar till nallebjörnar och hjärtan. Ofta kan de ha en grund i kristen ikonografi, men står oftare för den avlidnes personlighet. En båt kan till exempel vara tecken på den eviga resan, men samtidigt kan det stå för att den avlidne tyckte om havet. Fram till i mitten av 1900-talet var det vanligt att skriva titlar på gravvårdarna. Detta gör att de utgör en viktig källa till traktens socialhistoriska utveckling. Det har även funnits en tradition i att, inte minst på landsbygden, skriva hemort eller gårdsnamn i inskriptionerna. Detta ger gravvårdarna en lokalhistorisk förankring och ortsnamn och 8 Länsstyrelsen Blekinge Län
gårdsnamn som ofta lever via muntlig tradition blir på detta sätt dokumenterade och bevarade som historiska dokument. Kanske ligger de massproducerade gravstenarna till grund för att man istället väljer att sätta en identitet på stenen med hjälp av symboler. EXEMPEL PÅ GRAVVÅRDAR UNDER 1800-1900-TALEN Länsstyrelsen Blekinge Län 9
LAGSTIFTNING Genom lagstiftning finns det möjlighet att styra en kyrkogårds utveckling och förändringar. Med olika lagar regleras allt från gravplatsens utformning till förfarandet av begravningsplatsens vegetation. Församlingen har ett stort ansvar för sin kyrkogård. Den kommunala byggnadsnämnden utför viss prövning och länsstyrelsen kontrollerar så att de kulturhistoriska intressena tillvaratages och gör tillståndsprövningar när det rör väsentliga förändringar. Lagen om kulturminnen m.m. (SFS 1988:950) Lagen om kulturminnen m.m. benämnes även Kulturminneslagen (KML). I den står att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och ansvaret för detta delas av alla. Alla kyrkor och kyrkogårdar byggda eller anlagda fram till 1939 och ett begränsat urval kyrkor byggda efter 1939 skyddas av KML. Enligt KML, 4 kap., skyddas de kulturhistoriska värdena i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser. Lagen om kulturminnen m.m. 4 kap. Kyrkliga kulturminnen Begravningsplatser 11 I vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. 12 Begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen som avses i 1 kap. 1 begravningslagen (1990:1144). Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar såsom murar och portaler. Lag (1990:1146). 13 I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen 1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen, 2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. Lag (1999:304). 14 Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 tillämpas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. 15 Om det på en begravningsplats eller i en byggnad på en begravningsplats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 också på sådana föremål. Kommunen skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av föremålen. I stället för vad som sägs i 7 skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen. 10 Länsstyrelsen Blekinge Län
Det är länsstyrelsens uppgift att pröva ärenden om begravningsplatsen ska genomgå en väsentlig förändring. Enligt boken Kyrkogårdens gröna kulturarv kan väsentliga förändringar innebära: borttagande eller genomgripande ändring av hägnad, ändring av material eller färgsättning på anordning inom begravningsplatsen, ändring av inredning och konstnärlig utsmyckning i ceremonirum samt konstnärlig utsmyckning utomhus med undantag för sådana betydelselösa ändringar som endast avser att tillgodose vissa praktiska behov, ändring av vegetationens arkitektoniska och rumsskapande karaktär, större ändringar av gravkvarter och vägsystem inom gravplatsen, åtgärder som i sig själva inte är väsentliga men som har betydelse för anläggningens helhetsverkan om de upprepas såsom borttagande av gravramar, staket och dylikt kring gravplatser, ändrad vägbelysning, anläggande eller ändring av elektrisk belysning. Vad gäller gravvårdar och gravhällar inne i kyrkan gäller 4 kapitlet 6 som lyder: Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad, kyrkotomt eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl. Begravningslagen (SFS 1990:1144) Begravningslagen innefattar bestämmelser som kan vara av stor vikt för en kyrkogårds utformning. Enligt begravningslagen (kap. 7 26) har gravrättsinnehavaren rätt att bestämma gravanordningens utseende och beskaffenhet. Detta gäller även gravplatsens utsmyckning och ordnande. Bestämmanderätten kan begränsas av upplåtaren för att uppnå en god gravkultur. Det är sedan gravrättsinnehavaren som har ansvaret för att gravplatsen hålls i ordnat och värdigt skick. En gravrätt får upplåtas för 15-50 år och kan sedan förlängas. I 7:e kapitlet om gravrätt står i 37:e paragrafen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Detta innebär ett stort ansvar för församlingen vad gäller förfarandet av äldre gravanordningar. Förordning om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. (SFS 1998:1252) Kyrkogårdens vegetation kan skyddas genom miljöbalkens 7:e kapitel som förtydligas i Förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. ( 5 och bilaga 1). Alléer skyddas där genom biotopskyddet, och med allé menas Lövträd planterade i en enkel eller dubbel rad som består av minst fem träd längs en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Träden skall till övervägande del utgöras av vuxna träd. De vanligt förekommande trädkransarna som omgärdar en kyrkogård får härigenom ett lagligt skydd. Utbyte av träd kan förekomma om alléns karaktär bevaras. I denna förordning klargörs även att det är länsstyrelsernas ansvar att se till att biotopskyddet efterlevs. Länsstyrelsen Blekinge Län 11
Plan- och bygglagen (SFS 1987:10) Kyrkogårdsförvaltningen måste söka bygglov hos den kommunala byggnadsnämnden enligt Plan- och bygglagen (PBL) för de ärenden som faller utanför den statliga tillsynen genom KML. Enligt kapitel 8 i PBL krävs bygglov för att uppföra byggnader inom begravningsplatser eller göra tillbyggnader. Det krävs också bygglov för att anordna en ny begravningsplats eller i väsentlig grad ändra den befintliga. 12 Länsstyrelsen Blekinge Län
3. YSANE KYRKOGÅRD Bild 1: Ysane sockengräns och översiktskarta Blekinge län Ysane ligger på Listerlandet, en dryg halvmil norr om Sölvesborg. Listerlandet är uppdelat i församlingarna Ysane, Gammalstorp, Mjällby och Sölvesborg. Denna indelning har funnits åtminstone från 1300-talets förra hälft. Ysane bildar tillsammans med Gammalstorp ett pastorat, där Gammalstorp är moderförsamling. Föreningen skedde under mitten av 1500-talet. Det är idag synligt att snarlika beslut har präglat båda kyrkogårdarna, bl.a. har utvidgningar skett vid samma tidpunkter. Listerlandet har tillhört Danmark från mitten av 1000-talet till 1658. Det var under denna tid, år 1536, som man genomförde reformatorisk ordning i Danmark. När dessa förändringar nådde Ysane är svårt att säga. Förändringarna skedde långsamt och byn låg långt från rikets hjärta. Mjällby har historiskt varit det i särklass mest välbärgade pastoratet på Listerlandet medan staden, Sölvesborg, var det fattigaste. Trakten har livnärt sig på jordbruk och fiske. Under 1500-talet betalade Gammalstorp-Ysane sitt tionde med ål, Mjällby med pengar och Sölvesborg med smör. Idag består Ysane församling av ca. 1450 invånare vilket är ett par hundra fler än i Gammalstorp. Besöksantalet vid en högmässa rör sig dock om 10-20 personer, undantaget större högtider. Länsstyrelsen Blekinge Län 13
Bild 2: Kyrkan i Ysane, foto mot söder KYRKAN Kyrkan i Ysane är helgad åt St. Gertrud och dess ursprungliga delar uppfördes kring sekelskiftet 1300. Delar av den medeltida kyrkan finns fortfarande bevarade, bland annat takpannor i munktegel och rika väggmålningar. Munkteglet täcker korets norra takfall och finns inte daterat närmre än medeltida. Målningarna återfanns i koret vid en restaurering av värmesystemet 1932 och är enligt inskription uppförda 1459 av Nils Håkansson. Man fann samtidigt ett par gamla böcker i sakramentsnischen, men dessa var så förmultnade att de blev till stoff när de vidrördes. Den nuvarande kyrkan är till stora delar resultatet av om- och tillbyggnaderna 1777 och 1862. Vid den sistnämnda uppfördes kyrkans torn. Tidigare hade man använt det klocktorn av trä som stod utanför muren vid den nuvarande parkeringen. Under en period fanns skorstenar på kyrkans tak. De togs bort i och med att man införde centralvärme i slutet av 1940-talet. 14 Länsstyrelsen Blekinge Län
Bild 3 (ovan vänster): Munktegel på korets norra sida Bild 4 (ovan höger): Medeltida kalkmålningar i koret Bild 5 (höger): Planskiss över kyrkan från 1929 Det finns noteringar om att man 1917 vill flytta de liggande gravstenarna i kyrkans mittgång till koret, där de blir mindre utsatta. Istället skulle man lägga in ett nytt golv av Ölandsten. Ändringen verkar ha blivit genomförd, men om man flyttade gravstenarna till koret går inte att se. Nu täcks koret av tegelplattor och ett upphöjt trägolv. Idag används kyrkan av församlingen, även om vissa högmässor sammanlyses med Gammalstorp. Dess intima miljö och det vackert utsmyckade koret bidrar till att kyrkan idag är en populär plats för vigslar. Länsstyrelsen Blekinge Län 15
OMGIVNING Kyrkan i Ysane ligger alldeles intill väg E22. Kyrkan har alltid angränsat till vägen i öster. Under medeltiden gick via regia från Valje, via Sölvesborg, Sölve, Ysane och Norje till Pukavik. Det var huvudleden när det gällde kommunikationerna på land mellan Kalmar och Skåne. Senare kom den att kallas Allmänna landsvägen och denna utgör idag E22:an. Åt norr ligger församlingshemmet som är uppfört 1960 och väster om det en gård. Kyrkogårdens västra mur gränsar till en åker, medan den södra angränsar till en privat villatomt och en grusplan, som används till parkering. Förhållandena gör att kyrkogården idag har små expansionsmöjligheter om man inte kan köpa upp åkermark åt väster. KYRKOGÅRDEN Kyrkan ligger på norra delen av kyrkogården. Mot norr finns bara enstaka gravar, vilket har sin grund i att den förr ansågs som en sämre sida. Alla gravplatser är riktade i östvästlig riktning, med huvudet i väster, även om det ovan jord kan se annorlunda ut. Detta är en gammal sed som bygger på att den gravlagde, ska kunna skåda Jesus på yttersta dagen, när han i uppståndelsen kommer från öster. Troligen har det under en lång tid varit vanligt att begrava i skift och på så sätt återanvända marken hela tiden. Först när efterfrågan av enskilda gravrätter ökade, var kyrkogården tvungen att expanderas. Eventuellt har det skett en utvidgning av kyrkogården i mitten av 1700-talet. Kyrkogården är enhetligt uppbyggd. De olika kvarteren liknar i stort Bild 6: Kvartersindelningen Ysane kyrkogård varandra med grusgravar, omgärdade av låga buxbomshäckar lagda efter högre tujahäckar. Särskilt utmärkande är de runda, formklippta buskarna som pryder flertalet av gravarna, både på den gamla och på de nyare delarna av kyrkogården. Gräs används endast sparsamt, och återfinns i minneslunden och i kvarter G och K. Vägsystemet består av grusgångar och 1997 satte 16 Länsstyrelsen Blekinge Län
man upp den nuvarande belysningsarmaturen längs dessa. Armaturen i form av svarta lyktstolpar, smälter bra ihop med omgivningen. Bild 7: Kända utvidgningar av Ysane kyrkogård Länsstyrelsen Blekinge Län 17
Bild 8(ovan):Armaturen Bild 9: Översiktsbild gamla delen. Foto taget från kyrktornet mot väster. Gamla delen Den äldsta delen av kyrkogården består av kvarter A, B, C och D (se kvartersindelning s.16). Delen längst åt väster är resultatet av en utvidgning i mitten av 1800-talet, då kyrkan gjorde ett markbyte med Per Lafvesson, som ägde marken. En trolig utvidgning av kyrkogården har också ägt rum i mitten av 1700-talet. Området kännetecknas idag av höga tujahäckar som delar in kvarteren i rader, grusgravar och låga buxbomshäckar. Överlag är gravstenarna högresta, förutom där modernare stenar har ersatt tidigare gravvårdar. Två gravar har gjutjärnsstaket som är i dåligt skick. Tujahäckarna är relativt nyplanterade. Områdena har varit indelade med lägre häckar, troligen av liguster, under den första hälften av 1900-talet. På ett fotografi från 1931 finns inte heller de formklippta buskarna, istället återfinns flera murgrönegravar. Det är gravkullar täckta med murgröna som märker ut gravplatsen. Idag finns inte en enda av dessa bevarad. Det finns inte dokumenterat hur kvarter D har sett ut tidigare, men troligen har det skett vissa ändringar under årens lopp. Det kan vara värt att notera att det i den mittersta sektionen i kvarteret nästan enbart ligger gravvårdar från tiden 1970-80 tal. De ser dessutom snarlika ut, av liknande storlek och av polerad, röd granit. Detta kan vara tecken på att en omstrukturering har ägt rum eller att man under en viss period har sorterat bort äldre gravstenar från platsen. 18 Länsstyrelsen Blekinge Län
Bild 10: Kvarter B, foto mot öster På ett fotografi från början av 1900-talet kan man se att kvarter C utgjorde allmänning och till större delen bestod av en gräsyta (se bilaga 3). På bilden är den förhållandevis igenvuxen och man kan urskilja små omkullvräkta träkors. Den östra delen har med tiden gjorts om till ett par rader med gravrätter. Idag har det som återstått av det öppna kvarteret blivit till minneslund. Bild 11: Kvarter D mot norr Bild 12 : Kvarter D mot nordost Länsstyrelsen Blekinge Län 19
Bild 13: Översiktsbild mot väster, minneslunden till vänster Bild 14: Minneslunden (i kvarter C) mot sydväst 20 Länsstyrelsen Blekinge Län
Bild 15: Fontänen i minneslunden Bild 16: Minneslunden mot väster Minneslunden I pastoratet är fördelningen jordbegravna och kremerade 80/20, vilket är ett resultat av att bygden håller sig till de gamla traditionerna, så som brukligt på landsbygden. Riksgenomsnittet är det omvända. Det är något vanligare med kremationer i Ysane jämfört med Gammalstorp, och man fick också sin minneslund ett par år tidigare. Minneslunden i Ysane anlades under slutet av 1980-talet i kvarter C. Man kan se liknande utveckling i grannförsamlingen, Gammalstorp, som även de anlade sin lund i ett gammalt gravkvarter. Minneslunden i Ysane är ritad av Ove Magnusson från Mörrum. Den omfattar en gräsyta med mindre hängalmar och en plantering. Minneslunden utmärks med en natursten med ordet minneslund inhugget. Länsstyrelsen Blekinge Län 21
Bild 17: Utvidgningen 1920, foto mot söder Utvidgning 1920 År 1914 beslutade man sig för en utvidgning av kyrkogården. I samband med detta besiktades kyrkogården av William Anderson från Riksantikvarieämbetet, som påpekade att väster var det bästa väderstrecket att utvidga åt eftersom muren där inte var av samma ålder som den övriga. Så blev dock inte fallet, för 1919 gjordes ritningar av E.M. Asplund för en utvidgning åt söder. Det ena förslaget innebar att sydmuren skulle rivas och ett större område skulle anläggas i anslutning till den gamla kyrkogården. Riksantikvarien gjorde dock invändningar och förslaget genomfördes med vissa revideringar. Det innebar att den gamla muren fick vara kvar och den östra gränsen fick dras in en bit för att bibehålla den södra porten. Utvidgningen utgör idag kvarter E, F, G och H (se kvartersindelning s.16). Enligt ritningarna skulle den nya delen utformas i fyra stycken fyrkantiga kvarter. Utrymmet mellan gravarna fylldes ut med gräsmatta. Innanför ramen av gravplatser skulle en två meter hög tujahäck skapa ett rum med plats för större, förnämare gravplatser. I mitten av det nyanlagda området, där grusvägarna korsades, skulle om möjligt uppföras en bevattningsbrunn. Runt hela anläggningen skulle en mur uppföras och längs med den skulle på insidan planteras träd. Träd skulle också planteras på liknande sätt på gamla kyrkogården. Till hur stor del planen genomfördes är svårt att bedöma. Det avgränsade området stämmer med det på ritningen, men idag ser kvarteren helt annorlunda ut. De är indelade med långa, raka tujahäckar med gravar på både sidorna. I kvarter G har på senare tid skapats ett område med urngravar, ritat av Ove Magnusson i Mörrum. 22 Länsstyrelsen Blekinge Län
Bild 18 : Urnlunden i kvarter G, foto mot sydväst Utvidgning 1940 Ytterligare en utvidgning gjordes 1940 ritad av Ivar Granberg. Då tog man i anspråk marken öster om den tidigare utvidgningen, kom att betecknas kvarter K och I. I och med denna var man tvungen att ändra landsvägens sträckning, varvid den gamla Bild 19: Utvidgningen 1940 kvarter I, foto mot söder Länsstyrelsen Blekinge Län 23
vägen bräckes upp och det därvid erhållna materialet användes till nödig bottenfyllnad i de gångar, som skola draga fram på området, som det står i beskrivningen till förslaget. Marken hade församlingen inköpt 1935 och den delen av vägen som löpte genom området skänktes av Ysane byamän 1940. Granbergs plan omfattar drygt 400 nya gravplatser. Dessa är ordnade i långa rader och omsluts med ligusterhäckar eller prydnadsbuskar. Idag avskiljs raderna med tujahäckar, så som det är på övriga kyrkogården. Uppfarten till kyrkan kantas av en allé som leder både genom den nya och den gamla sydporten. På ursprungsförslaget skulle vägen ha en plantering av rosenrabatter och smärre blommande stamträd (Prunus serrulata), men det ändrades av kyrkofullmäktige till ovan nämnda allé. Utvidgningen harmonierar idag väl med kyrkogårdens övriga delar. Idag kännetecknas den delen av utvidgningen som ligger väster om allén av stora, rektangulära gravstenar som är enkla och har klassiska drag. Här har man från kyrkorådets sida lagt bestämmelser om måtten på nya gravvårdar som uppförs. Det innebär att raden känns enhetlig även om den innehåller några nyare gravstenar. Bild 20: Murad pelare vid östra entrén, foto mot sydväst OMGÄRDNING OCH ENTRÉER. Kyrkogården omgärdas i alla väderstreck av stenmur, i norr, söder och öster av murad, kluven gråsten. Den östra muren har fortfarande kvar åtta stycken järnringar placerade i olika höjd. I dessa skulle man binda hästarna vid kyrkobesök. I väster står en nyare kallmur som delvis är fogad. År 1665 var murarna täckta med tegelpannor, men dessa byttes 1794 mot täcksten. En utvidgning av muren gjordes under mitten av 1700-talet. Hur denna har sett ut framgår inte av arkiven. Eventuellt gjorde man ytterligare utökningar i samband med täckningen. Murarna har haft brett utstrukna fogar som ibland helt täckt stenarna, idag har de mer sparsam fogning och den grå stenen dominerar intrycket. Enligt ett tillstånd från 1996 ska murens krön och fogar utföras som löpande underhållsarbete. Kyrkan hade två stora entréer, en mot söder och en mot öster. De finns omtalade från mitten av 1700-talet, men är säkerligen betydligt äldre än så. De markeras av tegelpelare med pyramidformade grönmålade plåttak krönta av stenklot. Förr har de 24 Länsstyrelsen Blekinge Län
varit vitputsade, men idag är det rena teglet framtaget. Enligt Sveriges Kyrkor är de uppförda 1860. Riksantikvarien daterar dock 1919 dessa till slutet av 1700-talet. Båda entréerna har dubbla gjutjärnsgrindar. Hur de såg ut tidigare finns få uppgifter om, men 1663 omnämns en ny port av ek och i mitten av 1749 får den östra porten ett brädtak. Det finns även en mindre gjutjärnsgrind i den norra muren och man kan i den västra tydligt se en öppning som har blivit igenmurad. När man på 1920-talet byggde ut kyrkogården åt söder hade man i förslaget tänkt riva den ursprungliga södra muren, men detta gillades inte av riksantikvarien som påpekade dess höga kulturhistoriska värde. Istället behöll man muren och byggde till en mur runt den nya delen. Den södra porten fick ha kvar sin funktion som ingång till kyrkogården, samtidigt som man gjorde en ny öppning som förband den gamla och den nya delen. Ut mot landsvägen fanns redan tidigare en stenmur, några tecken på att en ny gräns skulle ha byggts finns inte. Bild 21: Öppningen i den gamla sydmuren som gjordes 1920 i samband med utvidgningen Vid 1940-talets utvidgning förlorade den södra porten sin roll som entré, men behölls och visar idag en tydlig markering mellan den äldre och de nyare delarna av kyrkogården. I den nya södermuren finns istället ett par låga, breda järngrindar. Mot vägen, som var tvungen att dras om utanför nyanläggningen, anlades en mur av sten med en invändig jordvall, ett s.k. vallgärde. VEGETATION Vegetationen på kyrkogården utmärks idag av häckar och formklippta buskar. Häckarna består av tuja mellan raderna med gravar och av buxbom när det gäller att avgränsa enskilda gravplatser. De formklippta buskarna består till större delen av cypresser och i viss mån idegran, men det förekommer även andra varianter. Det är endast i några enstaka fall som det finns buskar som inte är formklippta, t.ex. rhododendron. Tujahäckarna planterades i början av 1940-talet, vilket är ungefär när samma utveckling inträffade i Gammalstorp. Samtidigt som man förtydligade kvartersindelningen, strukturerade man upp och utvidgade gångsystemet för att få ökad tillgänglighet mellan gravplatserna. De formklippta buskarna härstammar från 1960-talet och sköts av Länsstyrelsen Blekinge Län 25
vaktmästarna på kyrkogården. Det är frivilligt för varje gravrättsinnehavare att ta bort dem om man vill, men de flesta väljer att ha dem kvar. Trots att de kräver mycket skötsel finns det idag inga planer på att ta bort dem. De är idag de som tydligast ger kyrkogården sin särprägel. Trädbeståndet består av kastanj och av hamlade lindar. I utkanten av de nyare delarna finns det även enstaka granar, bl.a. vid sidan av bårhuset. Så som ofta är vanligt på kyrkogårdar är de planterade längs med kyrkogårdsmuren, förutom på den senaste utvidgningen där de utgör allén som leder upp mot gamla kyrkogården. De bidrar till att avskilja kyrkogården från den trafikerade vägen och fyller på så sätt en viktig funktion, även om de i sig inte dominerar kyrkogårdens utseende. ÖVRIGA BYGGNADER Bild 22: Moderna gravvårdar på gamla kyrkogården med de typiska formklippta cypresserna, foto mot nordost Förutom kyrkan finns det i anslutning till kyrkogården ett församlingshem, beläget utanför murarna strax nordost om kyrkan. Det tjänstgör även som lunchrum för kyrkovaktmästarna och uppfördes 1960. Utanför den gamla sydporten ligger ett bårhus ritat 1945 av kyrkoarkitekt Eiler Graebe. Planerna på att bygga ett bårhus på den platsen fanns med på ritningarna redan vid utvidgningen 1940, men det dröjde innan det kom till stånd. Byggnaden är vitputsad och har ett säreget utseende, med ett sadeltak som markant skjuter ut över gaveln. Entréfasaden är stilren och modernistisk samtidigt som den hämtar influenser från de antika templen. De rustika, liggande bjälkarna och träpelarna anknyter i sin tur mer till förhistoriskt nordiskt byggande. 26 Länsstyrelsen Blekinge Län
På bårhusets plats hade det tidigare funnits ett ekonomiområde, men detta flyttades till det södra delen av kyrkogården. Idag finns i det sydvästra hörnet ett dubbelt utedass och en plankinhägning för kompostspann m.m. Brevid församlingshemmet finns det en ekonomibyggnad för kyrkovaktmästarnas redskap och dylikt. Denna byggdes i slutet av 1960-talet. Bild 23: Äldre fotografi av bårhuset Länsstyrelsen Blekinge Län 27
4. GRAVVÅRDAR De gravvårdar som idag finns på kyrkogården i Ysane skiljer sig från hur de tidigare såg ut. På 1930-talet fanns åtskilliga gravar som markerades med murgrönekullar. Idag är samtliga försvunna. Av de bilder som finns från början av 1900-talet kan man urskilja flertalet stora resta vårdar. Små träkors har troligen använts vid allmänningen vid jordfästningen. Dessa har inte haft som syfte att märka ut graven för någon längre tid, vilket också är anledningen till varför de inte finns kvar idag. Dekoren på olika gravvårdar skiljer sig betydligt åt beroende på från vilken tid de kommer. En symbol som man ofta hittar på gravstenarna under hela 1900-talet, är en oljelampa. På moderna stenar finner man en mängd olika symboler, allt från skepp till tallar. Det är typiskt för att man i dagens sekulariserade samhälle vill göra gravstenen mer personlig. Bild 24: Olika typer av gravvårdar på Ysanes kyrkogård 1. Enkel gravsten i granit från 1860-tal. 2. Gravvård i kalksten och marmor från 1880-tal 3. Grovhuggen sten i svart granit från 1880-tal 4. Modern gravvård i polerad röd granit från 1990-tal 5. Enkel, stor gravvård i grå granit från 1930-40-tal 6. Bred gravvård i polerad svart granit från sent 1940-tal 28 Länsstyrelsen Blekinge Län
Det har varit vanligt att man har skrivit titlar i inskriptionerna på gravvårdarna. De bör man slå vakt om när man betraktar kyrkogården ur ett kulturhistoriskt perspektiv, eftersom de bidrar med personhistoriska och lokalhistoriska värden. Titlarna ger en bild av traktens sociala uppbyggnad och vilka näringsgrenar som har varit vanligt förekommande och kan vara en anledning för framtida bevarande av gravvården. I Ysane finns det många hemmansägare och lantbrukare, vilket är typiskt för en jordbruksbygd. Socknens närheten till havet förklarar varför man hittar flera skeppare och fiskare, men det förekommer även mer ovanliga titlar. Ett urval av titlar som förekommer på kyrkogården i Ysane är: - Byggmästare - Kapten - Målarmästare - Smedsmästare - Kyrkovärd - Ryktare - Maskinist - Vägarbetare - Kantor och skollärare - Köpman - Minkfarmare - Kyrkovaktmästare - Stenhuggare Utöver detta är det vanligt att man titulerar sig med släktskap som herr, fru, systrarna eller änkan. Det finns exempel på att bruket att använda titlar har levt kvar in på slutet av 1900-talet, men det har blivit allt mer ovanligt. Skicket att skriva vilken by eller gård man härstammar från verkar istället ha levt kvar i större utsträckning. MODERNA TRENDER Mer moderna trender verkar inte ha fått särskilt stor genomslagskraft i Ysane. Det finns bara ett exempel på att man låtit ställa en stenbänk vid graven. I det fallet rör det sig om en grav inom kvarter C på den gamla delen av kyrkogården. Den bryter tydligt av det likformiga, prydliga intryck som det jämna gruset och de låga häckarna ger. Man kan ifrågasätta om fler bör tillåtas inom den äldre delen av kyrkogården. En annan trend som fått stor genomslagskraft på vissa håll i landet är de vita duvorna i sten som sitter på kanten av gravstenen, men här finns endast ett exempel i Ysane. KASSERADE STENAR På senare tid har man ställt sig frågande till vad man ska göra av gamla gravstenar när gravrätten har återgått och platsen ska upplåtas på nytt. Samtidigt som man inser stenarnas kulturhistoriska värde skulle det innebära stora kostnader att bevara dem på plats, då ingen innehavare betalar för skötsel och underhåll. På Ysane kyrkogård har man en uppställningsplats för kasserade stenar utanför den gamla sydmuren bredvid Länsstyrelsen Blekinge Län 29
Bild 25 (vänster): Kasserade stenar vid den gamla sydmuren Bild 26 (höger): Rostiga smidda järnkors lutade mot kyrkogårdsmuren bårhuset. Här kan man idag hitta allt från rostiga järnkors, blankpolerade granitstenar, marmorplattor och söndervittrade kalkstenar. Det är ett bra initiativ att ta tillvara på äldre stenar när gravrätten har återgått, men dagens uppställning är inte det bästa alternativet. Stenarna står lutade mot muren vilket gör att de utsätts hårdare för regn och slitage än om de hade stått upprätt. Järn rostar om det inte underhålls, vilket har blivit tydligt för de smidda järnkors som står vid muren. Eftersom Ysane inte längre har några järnkors kvar ute på kyrkogården, försvinner de sista resterna av detta hantverk, om de inte tas bättre tillvara. Man borde också röja upp bland de kasserade gravstenarna för att ge ett bättre intryck för besökarna. Idag står vissa inklämda mellan en stor grushög och ett skynke av plast. Om man bevarar gravvårdarna för att de har ett kulturhistoriskt värde skall man behandla dem på lämpligt sätt. Det finns även en uppställningsplats för mindre stenar under träden strax innanför den nya sydmuren. Här återfinner man små kvadratiska stenar som har kompletterat familjegravar. Allt som allt rör det sig om 20-talet stenar, de flesta från första hälften av 1900-talet. 30 Länsstyrelsen Blekinge Län
EXEMPEL PÅ GRAVVÅRDAR AV KULTURHISTORISKT INTRESSE Alla gravvårdar har ett kulturhistoriskt värde av något slag. Genom att göra ett selektivt urval har meningen varit att försöka ge en bild av särskilt intressanta objekt. Därmed inte menat att de gravvårdar som inte har redovisats skulle vara ointressanta. Gravvårdarna har valts ut för att de är tidstypiska, unika eller kulturhistoriskt intressanta. I flera fall har bara en enstaka sten fått representera en hel kategori av vårdar, t.ex. de massproducerade svarta granitstenarna från slutet av 1800-talet/ början av 1900-talet. Inventeringen som har gjorts med hjälp av blanketter, är inte särskilt omfattande. Den är gjord för att man ska kunna skapa sig en bild över kyrkogårdens särart. De gravplatsnummer som finns med i blanketterna kan jämföras med gravkartan (Bilaga 1). Som Bilaga 4 finns även en karta över gravvårdar av hög ålder eller särskilt kulturhistoriskt intresse. Den tar upp fler objekt än de som nedan följer. Länsstyrelsen Blekinge Län 31
Gravvård Ysane Läge Gamla kyrkogården vid norra muren Gravvårdens typ Stående sten Plantering/växtmaterial Gravplatsnummer Kv. A pl.1-3 Gravvårdens höjd 140 cm Omgärdning buxbomshäck Årtal Troligen sent 1800-tal Gravvårdens material kalksten Ytmaterial grus/jord Inskription Nils Anderssons Familjegraf Sv. Ps. 480 Oliva Andersson Inskriptionstyp försänkt Titel Skador/åtgärder Korset som troligen suttit högst upp på stenen är borta. Mossa och lav finns på stenen. Stenen lutar. Den bör rengöras och rätas upp. Beskrivning Buxbomshäck skiljer vården från framförvarande grusyta. Gravstenens utformning tillhör en typ som förr var vanlig, men som idag är allt mer sällsynt. På Ysane finns två stenar av denna kategori kvar på plats ute på kyrkogården. Kulturhistoriskt värde Stenen är kulturhistoriskt värdefull genom sin ålder och för att den representerar en stil av gravstenar som idag håller på att försvinna. Foto Datum 2001-11-14 Fotograf Mia Jungskär 32 Länsstyrelsen Blekinge Län
Gravvård Ysane Läge Gamla kyrkogården sydväst om kyrkan Gravvårdens typ Stående sten Gravplatsnummer Kv. C pl. 167 Gravvårdens höjd 160 cm Årtal 1865 Gravvårdens material kalksten och marmor Plantering/växtmaterial En oplanterad rabatt bakom gravvården, avgränsad med betongsten Omgärdning Buxbomshäck, bakre avgränsning tujahäck Inskription Åt minnet af Hanna Olsdotter född i Möllebjörk D 27/3 1806 Död i Örnavik D 9/9 1865 Sv. Ps. 485 v. 4&5 Vården rest av Olof & Augusta Mattson i San Francisco Ytmaterial grus Inskriptionstyp försänkt Titel Skador/åtgärder Lite lavar Beskrivning Vården består av en kalkstensbas med huggen dekor i form av murgröna. Ovan reser sig ett kors i marmor, ett material som även har använts i inskriptionsplattan. Inom samma gravplats finns en liggande sten med texten Hemmansägare Sten Mattsson Norjeby 1878-1963. Kulturhistoriskt värde Gravvården har ett lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde eftersom den härrör till utvandringen till Amerika. Det är det enda exemplet på detta på kyrkogården. Dessutom är den en av två stenar av samma typ som finns bevarad ute på kyrkogården. Denna sten är i bäst skick och är intakt. Det är av stor vikt att stenen bevaras på plats och underhålls vid behov. Foto Datum 2001-11-14 Fotograf Mia Jungskär Länsstyrelsen Blekinge Län 33
Gravvård Ysane Läge Gamla kyrkogården mot norra muren Gravvårdens typ Stående sten Gravplatsnummer Kv. D pl. 55-56 Gravvårdens höjd 140 cm Årtal 1989 Gravvårdens material svart granit Plantering/växtmaterial Mindre enbuske Inskription Inger Svensson 7/4 1934 18/3 1989 Nils-Börje Svensson 22/11 1933 18/6 2001 För evigt tillsammans Omgärdning Tujahäck och buxbomshäck Ytmaterial grus Inskriptionstyp försänkt förgylld Titel Skador/åtgärder Beskrivning Ovanlig utformning och rik dekor. Enligt uppgift blev paret förtjusta i en snarlik sten från ett tv-program och lät specialtillverka en från Nilssons stenhuggeri i Sölvesborg. Kulturhistoriskt värde Stenen är ett exempel på hur modern gravvårdskonst kan utvecklas och hur nya influenser sprids i samhället. Foto Datum 2001-11-14 Fotograf Mia Jungskär 34 Länsstyrelsen Blekinge Län
Gravvård Ysane Läge Gamla kyrkogården väster om kyrkan Gravvårdens typ Stående sten Gravplatsnummer Kv. D pl. 50 Gravvårdens höjd 150 cm Årtal 1886 Gravvårdens material Grå granit Plantering/växtmaterial Omgärdning Bakom tujahäck, övrigt buxbomshäck Inskription Torparen Per Svensson 17/7 1810 12/10 1889 Hustrun Bengta Olsson 17/4 1817 19/11 1886 i Norje Ps. 482. V.6 Skador/åtgärder Vittringsskador i nederkant Ytmaterial grus/jord Inskriptionstyp Försänkt Titel Torpare Beskrivning Stenen särskiljer sig från övriga gravstenar från samma period med sin enkelhet och sitt ljusa material. Kulturhistoriskt värde Det är ovanligt med stenar av denna ålder som tillhör en lägre ståndsgrupp. Gravvårdens ålder och inskription ger den ett högt kulturhistoriskt värde. Foto Datum 2001-11-14 Fotograf Mia Jungskär Länsstyrelsen Blekinge Län 35