Foto: Kenneth Lorentzon. Stilfullt modernt arrangemang på Sofiero våren 2003 med klassiska förgätmigej, Myosotis sylvatica, i botten. Vita liljetulpaner 'White Triumphator' och den mörklila till svarta sena tulpanen 'Queen of Night'. Vårlökar - användning, skötsel och komposition Användningen av vårlökar i gestaltande sammanhang har ökat de senaste åren, såväl i blandande planteringar som i särskilda lökrabatter. Sedan länge finns det dessutom ett stort intresse för mera naturnära användning av lökar genom att man låter dem förvilda sig i olika typer av miljöer i våra tätorter, lökarna kommer igen år efter år och skapar en långsiktig färgprakt. I detta Gröna Fakta beskriver vi hur man kan få härliga form- och färgeffekter med en genomtänkt komposition av lökar. Vi presenterar aktuell kunskap om beprövade, uthålliga arter och sorter med väl dokumenterad vitalitet och som lämpar sig väl för förvildning. Vi uppmärksammar även en del mindre kända lök- och knölväxter som vi hoppas kan få en större användning i offentliga miljöer. Av Kenneth Lorentzon och Mona Wembling GRÖNA FAKTA 5/2006 Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium
Förvildning av vårlökar ger långl Få vårtecken kan mäta sig med vårlökar i full blom! Förvildning har blivit ett budgetalternativ till de traditionella paradrabatterna. Rabatter, gräsytor och naturmark kan på olika sätt användas för långlivade vårlökar, men både nya och återuppväckta kunskaper behövs för att lyckas. Av Kenneth Lorentzon Naturligtvis har både traditionell plantering i rabatter och plantering för förvildning sina respektive fördelar och användningsområden. Under senare år har vi kunnat se många praktfulla och uppskattade exempel på modern gestaltning i rabatter, där lökar används renodlat eller som ett av inslagen i blandande planteringar. Krav på uthållighet Att använda växter på nya sätt kräver nya eller återupplivande av gamla kunskaper. Är målet förvildning efterfrågar lökanvändaren uthållighet och långlivadhet istället för kortvariga starka effekter. Merparten av det moderna sortimentet av till exempel Användningen av vårlökar har förändrats under de senaste decennierna. Konsumtionen har legat på en stabil nivå, men det har skett en förskjutning i inköpt material från kommuner till privatodling. I de traditionella lökplanteringarna, som förr var mycket vanliga i offentliga parker och trädgårdar, används lökväxterna som utplanteringsväxter och följs sedan av ett annat utplanteringsarrangemang. Detta tillvägagångssätt är kopplat till att man använt utplanteringsväxter i så kallade broderiplanteringsmönster från början av 1870-talet fram till och med 1960-talet. Förvildning ger lägre kostnader På senare år kan vi se att det har skett en förändring i användningsmönstret istället för planteringar av enbart engångslökar har det blivit mera vanligt med planteringar där avsikten är att smålökar i olika former ska förvildas. En förklaring är att de traditionella lökarrangemangen kostar mycket pengar att anlägga varje år. När lökar används som perenner får vi visserligen en hög anläggningskostnad, men det årliga underhållet av anläggningen kan sedan reduceras. Denna budgetmodell bygger i regel på att man sår frön, sprider smålökar, lökfjäll, bulbiller eller andra delar av lökarna direkt på växtplatsen. Kejsarkrona, Fritillaria imperialis, med sin punkiga bladkrona överst. Här i en form med vacker mörk blomfärg och blomstjälk i chokladbrunt. Förklaring av några begrepp Vårlök Med vårlökar menar vi både tidigblommande äkta lökar (ex. tulpan), knölväxter (ex. krokus) och jordstamsväxter (ex. vitsippa), vars bladverk vissnar ned senast under försommaren. Ett bra, men ganska lite använt, samlingsnamn för släkten och arter i växtriket som har dessa typer av upplagringssystem för sin överlevnad är geofyter. Förvildning Lökarna förökar sig med frö, utlöpare eller smålökar och sedvanlig delning. För förvildning krävs att detta sker i riklig omfattning och att de nya plantorna blir kvarstående under lång tid. Detta ger ett spontant utseende och till och med en i övrigt ordnad rabattplantering kan ge ett förvildat och spontant uttryck. II
ivad blomsterprakt tulpaner är dessvärre inte framtaget och framförädlat för att vara långlivat utan snarare för att tillfredställa behoven inom snittblomsproduktionen samt av nyheter. Variationen på uthållighet är stor såväl mellan som inom olika släkten. Om man uppfyller grundkraven för respektive art eller sort samt prickar kraven på klimatet så trivs och förökar sig ett stort antal arter och sorter. Flera smålökar har rent signifikanta fysiska egenskaper som gör att man kan lära sig en del om deras spridningsbiologi. Vissa arter har små lökar placerade i täta kransar kring lökbasen som gör att de med minsta markstörning automatiskt förökar sig. Exempel är pärlhyacinter, Muscari spp., morgonstjärnor, Ornithogalum spp., svalört, Ranunculus ficaria cvs, och holländarebyxa, Dicentra cuccullaria. Förvildning av lökväxter är vid rätt hantering en nästan oundviklig succé. Man kan urskilja tre slags tätortsmiljöer där man mera frekvent använder lökar till förvildning: i rabatter, gräsytor respektive naturmark. Sorter som man saknar lokal erfarenhet av bör man pröva i mindre skala först. Astilbe i olika sorter (Astilbe spp.) dock ej de låga som A. chinensis v. pumila eller A. simplicifolia-sorter som till exempel 'Sprite'. Dagliljor (Hemerocallis, olika arter och sorter). Speciellt bra blir H. flava med sitt lime-gula utspring tillsammans med olika blå vårlökar. Funkior i olika sorter (Hosta cvs). Undvik låga sorter som 'Snowstorm', 'Ground Master', med flera. Pioner (Paeonia spp.). De örtartade pionerna fungerar utmärkt, särskilt P. lactiflora med sitt lysande röda utspring. Rodgersia (Rodgersia spp.). Rodgersior är utpräglade skuggväxter som fungerar bra om de skuggas av till exempel lövträd och då tillsammans med de riktigt tidigblommande lökväxterna. För att Rodgersian skall utvecklas riktigt bra krävs bra tillgång på fukt och näring. Ormbunkar. Flera storvuxna ormbunkar av arter som strutbräken, Struthiopteris spp., kungsbräken, Osmunda spp., spetsbräken, Polystichum spp., träjon, Dryopteris spp., med flera. Dessa storvuxna arter kan vara bra som skydd för nedvissnande lökväxter samtidigt som flertalet av dem är ganska sena i starten på våren. Användning av vintergröna arter fungerar ofta väl genom att de allra flesta får sådana vinterskador att man av ren barmhärtighet skär ned dem på våren när man ändå putsar upp i planteringarna. Miscanthus. De så kallade japanska gräsen omfattar en stor mängd namnsorter varav många är utmärkta inslag i en blandad plantering. Här kan mången vissen lökväxt döljas. Bäst är att välja lite mer småvuxna sorter som är väl prövade, en del nya sorter är lite mera svårodlade. Bra sorter kan vara till exempel 'Kleine Fontäne', Förvildning i rabatter En del lökanvändare kan känna tveksamhet inför plantering av lökväxter i rabatter eftersom den nedvissnande blasten ger ett fult intryck. Man kan lösa detta på två sätt: genom att kombinationsplantera och/eller genom att använda lökväxter som vissnar snabbt. Växter för kombination När vi väljer perenner till kombinationsplanteringar bör vi helst välja sådana som inte kommer upp alltför tidigt och som heller inte är alltför låga. Vitsen är ju att kunna ha ett ostört lökflor innan perennerna kommit upp och där deras bladverk täcker den vissnande lökblasten. Det är viktigt att vårstädningen görs tidigt för att inte störa lökfloret. Vissa perenners nytillväxt på våren kan dock utgöra ett estetiskt komplement, till exempel pioner, vissa hosta och dagliljor. Bra kombinationsväxter tidig vår är vårtörel, julrosor och vårärt. Exempel på långsamstartare är: Snöklocka, Leucojum vernum, i en 100-årig förvildningssituation i en rik och fuktig almskog med fläckvisa gula inslag av vintergäck, Eranthis hyemalis. Vit hundtandslilja, Erythronium 'White Beauty', i ett vitt hav som av svävande fjärilar. En lättodlad sort som snabbt bygger upp täta ruggar. III
Corydalis solida transilvanica i en blodröd färg som väl alluderar på greve Draculas hemort i Transylvaniens vilda bergsskogar 'Kleine Silberspinne', 'Gracillimus', 'Morning Light', med flera. Då man oftast behöver den täckande effekten hos gräset så var försiktig med att använda strikt upprätta sorter. Varning för småväxta marktäckare Låga marktäckare tål dåligt att samplanteras med smålökar beroende på lökarnas nedvissnande blast, som helt kan ödelägga marktäckaren den växer i. Det finns dock undantag och som exempel på lökväxter som samsas alldeles utmärkt med låga marktäckare kan nämnas liljor, Lilium spp./cvs, kejsarkronor, Fritillaria imperialis cvs, Camassia leichtlinii och stäppliljor, Eremurus spp./cvs. Som exempel på dåligt marktäckarsällskap till småvuxna lökar kan följande framhävas: Acaena spp., Aubrietia spp./cvs, Cotula spp., Pachysandra spp., Phlox subulata cvs, Saxifraga spp., Thymus spp./cvs, Vinca minor och Waldsteinia. Skillnader i vissningstid Ett utdraget nedvissnande är ofta en belastning för en plantering, särskilt om den är centralt belägen och man har höga krav på prydnadseffekt. Hur lång tid lökväxten håller sin blast och hur utdragen vissningen är blir därför en viktig aspekt. En snabb och effektiv död är att föredra. Snabbt nedvissnande Bra lökväxter som vissnar snabbt och dör snyggt är till exempel: Lök (Allium arter och sorter). Är genomgående soldyrkare med undantaget munkarnas ramslök (A. ursinum), som inte heller vissnar ned så snabbt. Nunneört (Corydalis av typen knölväxter). Bra är C. solida och C. cava, som vissnar på nolltid. Vårstjärnor (Chionodoxa spp.). Speciellt bra är C. gigantea, C. luciliae och C. sardensis. Krokus (Crocus spp.). Exempelvis C. tommasinianus, C. vernus och C. biflorus med sorter, som tyvärr ofta felaktigt kallas för botaniska krokus. Vintergäck (Eranthis spp.). En förtjusande art som sällan lämpar sig att etablera i massplanteringar som knöl. Platsså den istället med färskt frö. Mognaden sker ofta i slutet av maj till midsommar. Hundtandsliljor, Erythronium spp., är spännande växter, med sina cyklamenlika blommor i olika färger. De har ett vackert fläckat bladverk som vissnar ned på kort tid. Flera arter och en del sorter är lämpade och utvecklar sig väl om man kan bjuda plantorna på en god vårfuktighet samt en god dränering och en upptorkning under sommaren. Vanlig snödroppe (Galanthus nivalis liksom den bred- och gråbladiga G. elwesii). Måste planteras mycket tidigt på säsongen, allra helst på senvåren, då den håller på att vissna. Om hösten är det alltid bra att blötlägga lökarna över natten innan planteringen. Vårlök (Gagea spp.). Denna lilla oansenliga gula växt som av många trädgårdsägare klassas som ogräs, är en lökväxt med en stillsam charm. Svalört (Ranunculus ficaria). Betraktas av de allra flesta trädgårdsmänniskor som ett ofta svårartat ogräs (vilket till exempel i ett offentligt sammanhang kan vara en utmärkt kvalitet). Den är en lättodlad, vacker, formrik vårblommare som försvinner på ett par veckor efter blomningen. Normalt nedvissnande Vårlökar som vissnar ned något långsammare är blåstjärnor (Scilla olika arter), snödroppar (Galanthus olika senblommande arter), snöklockan eller klosterliljan (Leucojum vernum), krokus (Crocus olika storblommiga sorter), pärlhyacinter (Muscari olika arter), knölbildande iris (Iris spp.), vitsippa (Anemone nemorosa) och balkansippa (A. blanda). Långsamt nedvissnande Bland de lökväxter som vissnar ned långsammast finner vi alla slags tulpaner (Tulipa spp.), påsk- och pingstliljor (Narcissus spp.), tidlösa (Colchicum, höstblommande sorter) samt de flesta liljor (Lilium spp.). Ju mera senvårblommande till sommarblommande de är, ju längre tenderar de att hålla kvar bladverket. Förvildning i gräsytor Ett flertal lök- och knölväxter kan odlas med framgång i gräsytor om några grundläggande förutsättningar uppfylls. Det pro- Långlivade tulpaner Arter: Tulipa biflora, T. praestans, T. silvestris, T. sprengeri, T. tarda, T. turkestanica. Sorter: Dardanellerna 1, Margaret Rose 3, Parago 2, Oxford 1, Gen. Eisenhower 1, Spring Song 1, Apeldoorn 1, Gudoshnik 1, Advance 3, Maytime 4, West Point 4, Mariette 4, Dyanito 4, Alladin 4, White Triumphator 4, Red Matador 1, Scaramouche 1, Mothers Day 3. 1 = Darwinhybrid 2 = Breeder (brutna enfärgade sorter med varierande flammor) 3 = Cottage 4 = Liljeblommande Källa: Tulpan, sid. 45-51 (Tjörnedala Trädgårdsförening). IV
blem som kan vara svårast att lösa är att gräsytan helst inte skall vara av det förädlade tätvuxna slaget, utan ett mera glest utmagrat gräsbestånd är att föredra. Målet blir att på något sätt efterlikna en idealiserad alpin slåtteräng, med de små lökarna som tidigblommare då konkurrensen är svag från gräsen. Allt eftersom gräsen växer till blir lökväxterna också allt större och avslutas med bestånd av kroll-liljor i mitten på juli. Viktigt är att låta dem få vissna ned innan blasten slås av. På 1970-talet gjorde man ett flerårigt försök i England med påskliljor. Detta visade att löken där behövde ca 8 veckor från avslutad blomning tills dess att blasten kunde slås av, för att lökarna skulle kunna bibehålla sin kraft eller föröka sig. Det betyder att man inte bör slå gräsytor förrän tidigast till midsommar i södra Sverige. Bra lökar att förvilda i gräsmattor: Krokus (Crocus vernus och C. tommasinianus). Snödroppar (Galanthus spp.). Blåstjärna (Scilla sibirica). Vårstjärna (Chionodoxa spp.). Vintergäck (Eranthis hyemalis). Bör planteras mycket tidigt om hösten och då blötläggas ett dygn i förväg eller direktsås. Fröet måste vara pinfärskt och sås utan dröjsmål, sedan tar det tre till fem år innan de blommar. Vanlig nunneört (Corydalis solida). Trivs bra i glesa gräsytor. Bristen på knölar till rimliga priser gör att man kan välja att etablera dem med så kallade spridningspooler där man planterar mindre grupper om kanske 25 stycken med 1-2 meters avstånd. Sedan får de så sig på platsen och fylla upp luckorna. Snöklocka eller klosterlilja (Leucojum vernum). Här förutsätts att tillgången på vårfukt är riklig och varar tillräckligt länge under växtsäsongen. I handeln har snöklockan ofta förväxlats med sommarsnöklockan (L. aestivum), som blommar på senvåren-försommaren och saknar en del av den charm och framförallt primöreffekten som den riktiga snöklockan har. L. vernum har ett tunt lökfjäll som inte skyddar den mot uttorkning. Helst bör L. vernum planteras in the green, alltså i blom eller strax innan de vissnat. Detta blir under våren och att då ha distribution via Holland kanske inte är så enkelt utan helst skulle man vilja se en mera lokal produktion. L. aestivum klarar torka bättre och är bland annat därför mycket vanligare i handel. Det är en stabil lökväxt som är kvarstående länge i en gräsyta. Den sprider sig måttligt, företrädesvis med delning, och blommar på 60 cm höga stjälkar med sedvanligt eleganta klockor. Tål vanlig trädgårdsjord bättre än den vårblommande snöklockan. Kungsängslilja (Fritillaria meleagris). Samma sak gäller för denna art som för snöklockan, den kan bedåra i full utveckling, men kan också ha svårigheter om kravet på rejält vårfuktiga marker och god tillgång på kalk inte tillgodoses. Påsk- och pingstliljor (Narcissus spp.) är vanligen att betrakta som givna succeér. Vanligen fungerar en sådan plantering under 10-15 år, därefter har lökarna vuxit ut så kraftigt att de börjar förkväva varandra och måste delas på rent manuellt. Viktigt är även för narcisser att de inte har det alltför torrt efter blomningen, då blombildningen inför nästa år hämmas. Påskliljor trivs bäst på sura jordar. Morgon- respektive aftonstjärna (Ornithogalum umbellatum respektive O. nutans) fungerar bra i gräs. Morgonstjärnan kräver dock ett ljusare läge för att utvecklas bra än vad aftonstjärnan gör. Tulpaner. Av tulpaner är det bara ett fåtal som tål att växa bland gräs i våra parker och trädgårdar. Mest användbara är vildtulpanen (Tulipa sylvestris) och junitulpanen (T. sprengeri). Den sistnämnda är beklagligt okänd och lite använd. Det är en 40-50 cm hög, stabil och samtidigt slankbyggd tulpan i rödorange, som blommar sist av alla tulpaner strax före midsommar i södra Sverige. Den förökar sig bra med frö, som tar 5-6 år på sig för att blomma. Tyvärr är det få lökar i omlopp i trädgårdshandeln även internationellt sett, och då de påträffas är de oproportionerligt dyra. Vildtulpanen är betydligt mera känd. Den är lättodlad, sprider sig raskt med utlöpare och kan bilda täta mattor med blad. Den trivs bäst på kraftigt upptorkande kalkjordar. Här har vi tyvärr att göra med en av de vårlökar som bildar blomanlag först då värmesumman är tillräckligt hög. En form av den Sydeuropeiska underarten T. sylvestris ssp. sylvestris 'Täbriz' är lättare att få att blomma. Kroll-lilja (Lilium martagon) är i all sin formrikedom en enastående lökväxt till förvildning. Bäst trivs den i sommarvarma områden, det kan man se på att de stora förvildningslokalerna finns i östra Sverige och Mälardalslandskapen. Tidlösa eller nakna jungfrun (Colchicum autumnale och C. bornmuelleri Hort.). På våren kommer en kraftig mörkgrön bladrosett upp och få brukar kunna ana sig till att detta var resultatet av den stora lök som man planterat på hösten. Denna vissnar helt hastigt ned på försommaren och först fram i slutet av augusti eller september kommer blommorna upp. C. bornmuelleri står stadigast av de sorter som vi odlar mera allmänt och har oftast de största blommorna, rosavioletta med vit bas. Den påminner om stora nakna krokus. Förvildning i naturmark Att förvilda lökväxter i olika slags naturmark har sina egna specifika problem. Men det har också fördelar då man kan Scilla siberica är en säker förvildare i gräsmattor i stora delar av Sverige. Trots att namnet antyder ett ursprung i Sibirien så är Kaukasus och nordöstra Turkiet det korrekta. V
Blå vitsippa, Anemone nemorosa 'Robinsoniana', är en utmärkt storvuxen blå vitsippa som bildar fina mattor med sina starkvuxna utlöpare. Den infällda bilden visar fylldblommig vitsippa, Anemone nemorosa 'Vestal'. En läcker sort med sitt danska prästkråslika utseende, som blommar längre än de enkelblommande. använda sig av mera ekonomiska metoder som direktsådd, utläggning av rotbitar och smålök. Metoden med enkla spridningspooler fungerar också bra. Växter för torrmark I det reguljära sortimentet är det framförallt följande lök- och knölväxter som kräver att odlas varmt, torrt och väldränerat: Lökar. Berglök (Allium oreophilum syn. A. ostrowskianum), dagglök (A. flavum), samt A. roseum och A. pulchellum trivs alla med sol och torka. Dessa arter är mellan 15 och 40 cm höga och finns i olika röda nyanser, med undantag för dagglöken som är gul. Den storvuxna kirgislöken (A. aflatunense) med sina tennisbollstora lilaröda blomklasar trivs också bra på torra varma jordar. Andra användbara arter är A. cristophii, A. giganteum och A. jesdianum cvs. Stäpplilja (Eremurus robustus) är en 2-3 m hög solitär-knölväxt med stora, sköra, sjöstjärnelika och uppsvullna jordstammar. Den har rosavita magnifika blomspiror som blommar i samband med att den stora bladrosetten vissnar ned och som sedan lämnar ett stort hål efter sig. Tidlösa (Colchicum spp.) och dess olika arter och sorter som bekrivits ovan. Vintergäcksiris (Iris danfordiae) saluförs allmänt i lökhandeln men är i vanlig trädgårdsjord mycket kortlivad. Löken kräver djup plantering och att det är extremt varmt och väldränerat för att kunna bilda nya blomanlag. Arten är triploid och saknar förmåga att bilda frö i odling. Våririsen (I. reticulata) är lättare att tas med än vintergäcksirisen och blommar i olika blå och violetta nyanser. De senare är de som doftar bäst och då oftast viol. Den blir allra bäst om lökarna får stå i sol och på väldränerade torra jordar. Växter för fuktigare jordar Ofta följs fuktigare jordar och skuggiga lägen åt i offentlig miljö, eftersom de mera öppna och fuktiga markerna nästan uteslutande är dränerade. Olika våtmarksbiotoper har under senare år blivit vanligare i anslutning till våra tätorter. Därmed har också överlevnadsbetingelserna för de högalpina slåtterängarnas lök- och knölväxter förbättrats. Följande arter är lämpliga för förvildning i fuktig naturmark: Guldlök (Allium moly) är bara 15-20 cm hög med stora, flata, gyllengula blomklasar och breda, blådaggiga blad. Den trivs i lättare skugga och med vårfuktiga jordar. Ramslök (A. ursinum) är en tidigt införd medicinalväxt som sprider sig raskt på goda mull- och kalkrika jordar. Den har breda, gräslöksdoftande, mörkgröna blad och stora starkt lökdoftande vita blommor. Vitsippa (Anemone nemorosa) är välkänd för alla men mera sällan som odlad och mindre vanlig i handel. Den har de senaste decennierna ökat runt våra städer, mycket beroende på att markskiktets busksly och basala grenar röjts undan i olika arbetsmarknadsinsatser. Detta har ökat ljusinsläppet och på de rätta markerna har vitsippan kunnat utnyttja den rika lövförnan. Vitsippan finns i en rad mera trädgårdsanpassade former som dubbla och fyllda samt i rosa och blå nyanser. Den inhemska gulsippan (A. ranunculoides) är mera anpassad till och förekommande på kalkrikare jordar, i övrigt gäller samma krav som för vitsippan. Den är känd i en fylldblommig form och i en blekgul mera storblommig hybrid med vitsippa, A. x seemanii/a. x lipsiensis. Balkansippa (A. blanda) har snarlika krav på livet som våra inhemska sippor men finns i olika blå, rosa, röda och vita nyanser. Den är lättodlad men tenderar att utvecklas raskare på kalkrika jordar. VI
Knölsippan, A. appennina, är lik A. blanda men har ett mera finflikigt bladverk och en större blomma med slankare kantblommor. Odlingsmässigt skiljer den sig markant genom att vara svårare att etablera, men är påtagligt mera långlivad. Knölsippan är sämre härdig, kanske bara till och med zon II, och är betydligt dyrare, 5-10 gånger, beroende på vilken form man väljer. Skånsk nunneört eller hålnunneört (Corydalis cava syn. C. bulbosa) trivs på neutrala till kalkiga jordar och finns inhemskt i en vit och en rödlila färgform i förhållandet 1:16. Hundtandsliljor (Erythronium spp., flera arter och sorter). Vanligaste arten är E. dens-canis, som trivs i ljusare lägen och på vårfuktiga, väldränerade jordar. Har rosa blommor i form av tillbakaböjda klockor och ett vackert marmorerat bladverk. Det finns även flera gula och vita sorter, som 'Pagoda' respektive 'White Beauty', vilka är mycket lättodlade. Lökarna planteras mycket tidigt på hösten och de tål då inte att torka ut. Camassia är ett amerikanskt släkte med en handfull arter och något fler sorter. Den art som skulle komplettera vårt nuvarande löksortiment bäst är C. leichtlinii, som är en 80-100 cm hög art som blommar i skiftet maj-juni. Blommorna är stjärnlika, vackert blå i slanka spiror, de finns i olika nyanser inklusive vita och dubbelblommande. Passar utmärkt i soliga rabatter där den bildar distinkta ruggar med tiden. I odling förökar den sig nästan enbart medelst delning och är mycket långlivad. Rysk sabellilja (Gladiolus imbricatus) är den nordligast förekommande gladiolusarten, den växer vild i östra Finland. Till skillnad från släktets andra arter och sorter växer den på fuktängar i full sol och blir halvmeterhög med lysande cerise-röda blommor. Lättodlad knölväxt med ytligt liggande krokuslika knölar, som också kan trivas bra på en fuktighetshållande trädgårdsjord. Snöklocka eller klosterlilja (Leucojum vernum) växer i naturen i fuktiga alkärr. Vildpåsklilja (Narcissus pseudonarcissus) växer på mycket vårfuktiga, humusrika, lite lätt sura jordar. Den sprider sig via såväl delning som frösådd. Fröna tar 3-6 år på sig för att blomma och kan speciellt under de första åren skadas av ogynnsam väderlek under fröplantans korta vegetationsperiod. Lökarna, vilka är mycket små i jämförelse med de traditionella mera storvuxna påskliljorna, sitter ofta flera tillsammans i ett plan. Detta kallas näsor och i handeln finns det två-, tre- eller flernästa kvaliteter. Svalört (Ranunculus ficaria) är en långlivad, pålitlig och vacker vårbudbärare. Den vanligaste vilda formen är 5-10 cm hög, har glansiga, hjärtlika blad och små intensivt gula smörblommelika blommor. Söderut i Europa, bland annat kring Alperna, har blommorna en betydligt större storlek, upp till 3-4 cm i diameter, och plantorna växer inte till lika ogräsartat i omfattning. Det finns ett flertal olika färgformer i vitt, olika gula och gröna nyanser samt koppar med marmorerade blad, och till och med en helt rödbladig sort. Dessa sprider sig långsammare än den vilda kollegan. Italiensk blåstjärna (Scilla italica) är en elegant, ljusblå scilla med toppig blomställning från södra delarna av Alperna. Den trivs i full sol på lite kraftigare jordar men har också vid flera tillfällen visat sig fungera på mera humusrika jordar. Den sprider sig huvudsakligen medelst delning. Arten saknas i handelssortimentet, den främsta orsaken är det tunna lökfjället som gör att lökarna måste transporteras lätt fuktade. Detta hanteringssätt är riskabelt då det mycket lätt uppstår röta och mögel på lökarna, i övrigt är det en utmärkt lök. Bra förutsättningar ger lyckad odling Vi kan stöta på överraskande problem när många växter skall odlas tillsammans. Detta kan vara svårförståeligt, då man kan se dem välutvecklade och frodiga i tämligen anspråkslösa sammanhang och utan större ansträngning hos odlaren. Ofta kommer vi bara ihåg de lyckade planteringar vi sett. Exempel på arter som är svårodlade för många är kejsarkrona, Fritillaria imperialis, spansk iris, Iris xiphium, samt madonna- och kungslilja, Lilium candidum respektive L. regale. Det kan således vara bra att kontrollera hur dessa arter fungerar i området på liknande jordar och kanske nöja sig med att plantera ett mindre antal på prov. Lätt och kalkrik jord Den ideala lökjorden för en långlivad trädgårdsodling av de allra flesta lökväxter bör vara kalkhaltig med ett ph på 6,5 till 7,5 och helst en mullrik sandjord till en väldränerad lättlera. Undantagen finns angivna i textavsnitten för respektive lökar. Gödsling i rätt tid Lökar behöver som alla växter näring för att kunna utvecklas. Särskilt krävs det när- Påsklilja, Narcissus pseudonarcissus, med sin typiskt tvåfärgade blomma på en låg stängel. Förvildar sig bra med frö på försommarblöta sura jordar. VII
ing för lökar som varje år skall bygga upp en ny lökblomning och ibland till och med en helt ny lök (som är fallet för bland annat tulpanen). Den optimala tiden att få näring utlagd för lök- och knölväxter är vid uppkomst av löken. Senare satsar växten sin energi mera på fröbildning och invintring. Särskilt näringskrävande är hyacinter och tulpaner. Vanlig NPK-fullgödsel fungerar bra och helst en typ med ett lägre kväveinnehåll för att just stimulera blombildningen. Var försiktig med spridningen så att korn inte hamnar i bladveck och blir liggande på bladverket, då brännskador lätt kan uppstå. Dränering för upptorkning Många lökar kräver, som framgått av tidigare beskrivningar, att de skall bakas för att blombildningen skall bli fullgod (se faktaruta härintill). Detta förutsätter en torr och varm sommar följt av en relativt torr höst och vinter. Vädret är ju svårt att arrangera, men genom att pröva i mindre skala kan man mycket väl komma fram till att vissa arter fungerar tillfredsställande i alla fall även om klimatet inte är optimalt. Till skillnad från nederbörden är dräneringen en faktor som går att påverka. För de arter som föredrar bakning är en god dränering extra viktig. Ett tips för att uppnå en god dränering, upptorkning åtminstone på senvåren, och dessutom en lindrigare konkurrens om det livgivande vattnet på våren, är att plantera lökar under träd och buskar. Där lider vårlökarna sällan brist på vatten. Mot slutet av blomningen sker en successiv och naturlig upptorkning. Man planterar då innanför eller strax utanför trädkronornas och buskarnas dropplinje. Detta ger även en rent estetisk fördel genom att man landskapligt förankrar lökarna till något och inte får dem att flyta omkring. Härkomst och produktion Härdiga lökar De härdigaste lökväxterna har sitt ursprung i Nordamerika, mellersta Europa och de kallare delarna av mindre Asien och nordöstra Asien. De flesta vilar underjordiskt vintertid, där snön på många håll skyddar dem för extremt låga temperaturer. På våren kommer blad och blommor. De både tål och till vissa delar kräver regn sommartid. Exempel på växter med sådan bakgrund är de storvuxna sorterna påsk- och pingstliljor (Narcissus spp.), snödroppar (Galanthus spp.), våra vanligaste storblommiga vårblommande krokusar (Crocus vernus med namnsorter), blåstjärnor (Scilla sibirica), många av nunneörterna (Corydalis spp., knölarterna), treblad (Trillium spp.) och de flesta liljor (Lilium spp.). Många av dessa arter växer på vårfuktiga ängar som successivt torkar upp på sensommaren utan att bli brännande torra. Värmekrävande lökar Från lite mer sydliga lägen framför allt i Sydeuropa, mindre Asien och centrala Asien kommer en grupp lökväxter som kräver en torr sommar och vinter. Ofta kan det röra sig om vårfuktiga områden som torkar upp hastigt. Här vilar lökarna torrt både sommar och vinter, sommartid dessutom mycket varmt. Man brukar därför tala om de vårlökar som kräver bakning. Tyvärr är sådana arter svåra att anpassa till ett långt liv i våra trädgårdar och parker och inte sällan även de sorter som uppkommit genom korsning eller selektion där dessa arter ingått. Bara en riktigt varm och torr sommar förmår inducera blomning till nästföljande år, vilket inte inträffar alltför ofta i nordiskt klimat. Exempel på lökar som tillhör den här gruppen är många av vildarterna av tulpaner (Tulipa spp.), krokus (Crocus spp.), iris (Iris spp., knölarter), stäppliljorna (Eremurus spp.) samt många Fritillaria-arter (dock inte kejsarkrona och kungsängslilja, som behöver friskare ståndortsbetingelser under viloperioden). Spansk iris, Iris xiphium, är en slående sommarblommande lök, här i en form som kan återfinnas i äldre trädgårdar till exempel i centrala Skåne. Kallas också skånsk lantras och är lik den mera välkända sorten 'Professor Blauw'. Holland dominerar lökproduktionen Alltsedan den första tulpanen fördes till Holland i slutet av 1500-talet har landet stått för den största delen av världens lökproduktion. Narcisser utgör ett undantag, där produceras stora mängder i England och Irland. Även i Sverige har lökar tidigare odlats kommersiellt. På 1960-talet försvann de sista resterna definitivt från Österlen, som redan av Linné ansågs vara en speciellt lämpad del av Sverige för lökproduktion. VIII
Liljor ett användbart släkte Liljesläktet har i Sverige inte fått det genomslag i parker och trädgårdar som det har fått på andra håll i världen. Det kan bero på att det i offentlig användning är ett mindre antal arter som fungerar bra och bildar långlivade bestånd. De äkta liljorna, Lilium, trivs bäst på väldränerade trädgårdsjordar med ansiktet i sol och fötterna i skugga. Idealet är att plantera dem tidigt på hösten vilket försvåras i vårt klimat om det är sensommar- och höstblommande arter. Antalet hybrider är skrämmande omfattande med kanske cirka 15 000 olika sorter registrerade. Flertalet av dessa är, liksom hos tulpanerna, framtagna för en snittblomsindustri med särskilda krav och där långlivadhet i trädgårdsmiljö inte tillhör det framträdande kravet. Av de gamla trotjänarna är det de två arterna med upprätta kalkar som är mest långlivade, brandlilja och saffranslilja. Brandlilja (L. bulbiferum) har tvåfärgade, kraftigt orange blommor och typiska svarta bulbiller (förstadier till lökar) i bladvecken. Den bildar i äldre trädgårdar långlivade bestånd, vilka sprider sig raskt just med sina bulbiller. Den närstående saffransliljan (L. croceum) saknar bulbiller (bildar heller inte frö så ofta i Sverige), förökar sig långsammare men är ett trevligt komplement med sin saffransgula färg. Kroll-lilja med tradition Av de turbanformade liljorna är kroll-liljan (L. martagon) den med längst tradition i Sverige (tidigt 1600-tal). Den har den största utbredningen i världen av alla liljearter och är även en av de mest formrika arterna. Det är kanske den liljeart som bäst trivs i skuggiga parker och trädgårdar och kan frösprida sig rikligt och vida omkring i trädgården. Lätt upptorkande jord i halvskugga bland träd och buskar är idealet, samtidigt som den har en vid amplitud då det gäller till exempel krav på ph. Normalformen har vanligen rosa blommor i en något oattraktiv, lite smutsrosa nyans, men det finns klarrosa, röda, svartröda och vita former, med variation vad gäller såväl plantans höjd, blommans storlek som fläckighet. L. martagon album Den magnifika skogen på Ulvåsa slott med Sveriges största krolliljeförvildning, Lilium martagon. Här samsas den med ett notoriskt ogräs som kirskål som vacker underplantering. Foto: Kjell Lundquist. Infälld den svarta krolliljan, Lilium martagon v. cattaniae från norra Balkan. En ovanlig men attraktiv sort som strödd bland rosa och vita krolliljor blir till en fin helhet. Foto: Kenneth Lorentzon. är vitblommig, L. martagon purpureum är klart röd och L. martagon v. cattaniae är glänsande svartröd, och alla är de utmärkta växter för odling såväl i park som trädgård. Ett flertal martagon-korsningar gör att färgspektrat blir ännu vidare och då främst genom den dominanta inkorsningspartnern L. hansonii med varmgula turbaner och med apelsinskalstjocka kalkblad. Till exempel finns i handel, även om de är mindre vanliga, 'Mrs Backhouse', som är orange och gul, 'J. S. Dijt' med kastanjebruna blommor, 'Marhan' med gulorange turbaner och 'Sutton Court' med milt aprikosfärgade blommor. Alla är oerhört pålitliga och långlivade. Tigerlilja bär virus Den som vi känner som den gamla torpliljan, med sin breda tillplattade turban, är tigerliljan, L. tigrinum (syn. L. lancifolium), med kraftigt orange blommor och stora fläckar i slutet av augusti. Det en av de få arterna med stora svarta bulbiller. Tigerliljan är inte helt bra att kombinera med andra liljor då den är bärare av ett virus som skadar andra arter och sorter men som den själv är immun emot! Det är en ytterligt lättodlad art, som med sina bulbiller nästan kan bli ogräsartad och som trivs bäst i halvskugga till full sol. Ovanliga liljor Andra turbanformade arter som är långlivade, men olyckligtvis betydligt mindre vanliga, är till exempel den klargula L. pyrenaicum, som med sina täta svarta fläckar i blomman och tätt bladbeströdda stjälkar är en trevlig art i soliga till lätt beskuggade lägen. Det är en mycket långlivad art som också finns i en vacker apelsinfärgad form kallad L. pyrenaicum v. rubrum. I Kaukasus växer en grupp med vackra ståtliga liljor, som bara har halvt tillbakarullade kalkblad. Blommorna är halvt nickande med en utsökt väldoft och utmärkt härdighet, väl fungerande i zon VI! Det vanligaste namnet bland de tre arterna i gruppen, vilka är förvillande lika, är L. monadelphum. Hybrider kan utplanteras De moderna storblommiga hybriderna, som således finns i ett stort antal sorter och variationer, skulle med fördel kunna användas i olika utplanteringsarrangemang eller som kortlivade perenner i blandade planteringar, så kallade mixed borders. Doft, färg, formrikedom och blomning för de olika sorterna från midsommar till in i oktober borde kunna locka till en bredare användning. IX
Kompositioner med lök och knöl ger r För att lyckas med lökplanteringar och få en bra form- och färgeffekt måste du först fundera över vad du skall plantera, vad platsen kräver, när du vill att det skall blomma och vilket resultat du vill åstadkomma. Av Mona Wembling Skall du planera en paradplantering på stadens torg, en informell lökplantering i en perennrabatt, en äng i stadens park, en rondellplantering eller kanske vårflor i stadens urnor? Oavsett omfattning och ändamål krävs planering och eftertanke. Platsen där du vill använda lökväxter styr självklart vilket lökval du gör men framförallt vilken detaljeringsgrad som krävs. Plantering på avstånd eller njutning i detalj? Innehållet i en kruka placerad i ögonhöjd intill sittplatsen eller perennplanteringen som man strosar förbi i sakta mak kan tillåta de små nyanserna och kombinationerna medan en rondellplantering och en mer storskalig plantering kräver större penseldrag. Här fungerar kanske löken som utropstecken eller som en tillfällig annonsering av en speciell plats. Kanske vill man väcka nyfikenhet och locka besökaren vidare till ett annat evenemang. Där detaljeringsgraden inte är hög brukar istället planteringens form och placering ha stor betydelse. De senaste åren har man i större grad än förut börjat använda lök och knöl i alla dess former, särskilt i vägmiljöer där framförallt olika typer av narcisser används. Planteringarnas form i kombination med påsk- och pingstliljans olika färgschatteringar påkallar uppmärksamhet hos trafikanten både som utropstecken vid stadens infarter och vidare in i gatumiljön. Planteringarna har former av vågor, cirklar, ovaler med mera. Enkla former som är lätta att fylla i. Narcisser används i sådana här sammanhang eftersom de är fleråriga, tåliga samt säkra för gnagare och rådjur. Lökplantering ger snabb effekt i nästan alla lägen. Här en färgskimrande tulpanplantering i gatumiljö i Trelleborg. Tulpaner ur flera grupper finns representerade i samma plantering, bland annat fosteriana, enkel tidig och dubbel tidig. Notera att tulpanerna har olika höjd. Pärlhyacinter leder besökare vidare till nästa parkrum. Här har inte den enskilda blomman så stor betydelse. Viktigare är istället planteringens form och placering samt färgen som ett enhetligt penseldrag. Keukenhof lökpark i Holland. I perennplanteringen eller i urnan kan de små detaljerna och kombinationerna lyftas fram. Här en enkel betongkruka med en liten tidigblommande krokus 'Ladykiller', kopparstarr, taklök och fetknopp. Diskret färgprakt för finsmakaren. X
abatten form och färg Fotografera och dokumentera Färg är det som lökar är bäst på, men samtidigt är det en utmaning att göra riktigt bra val när det är aktuellt med samplanteringar av olika slag. Särskilt svårt blir det om man vill prova något nytt och tröttnat på sina vanliga gamla kombinationer. De flesta börjar bläddra förstrött i olika lökkataloger som står till buds men upptäcker nog snart att lökarnas olika färg och nyanser är svåra att återge på ett korrekt sätt i tryckt bild. Har man möjlighet att vara ett steg före i planeringen är det allra bästa att med hjälp av kameran besöka en större plantering eller ett sortiment och fotografera lökar och knölar man tycker är fina. Tänk på olika kombinationer; Vad passar bra ihop? Blomningstid? Höjder? Färgnyanser? Jag brukar ge rådet till mina studenter att inte bara fotografera vårens lökar och knölar utan gå ett varv i perennsortimentet och ta reda på vad som blommar vid samma tidpunkt. Det är viktigt att gå några rundor med både kamera och anteckningsblock vid några olika tider på våren för att på så sätt fånga in olika blomningstider. Spara minnesbilderna och Blomning i rabatt mellantidig vår. Den gula hyacinten 'City of Haarlem' med en bottenplantering av den enkla lilla flocktulpanen, T. tarda. En plantering för soliga dagar, då tulpanen endast slår ut om solen lyser. Besök välsorterade lök- och knölsortiment vid olika tidpunkter under våren notera och fotografera! Här ett visningsfält av bland annat hyacinter i Holland. XI
sätt ihop i mappar där olika lökar och perenner samsas. Plocka även några provbuketter och föreviga dem med hjälp av kameran. Snabbt ihoprafsade noteringar på ett papper och tankebilder med kameran är helt ovärderliga att ta fram när det i juni-augusti är dags att beställa lökar. Samsas olika typer av planteringar i ett enda stort parkrum kan resultatet bli rörigt. Allt för många idéer tar ut varandra och effekten uteblir. När blommor och blast vissnar, förfular den ena växtens förfall den andras skönhet. Blomningstid utdraget i söder och intensivt i norr Vad blommar samtidigt? Blomningstiden är avgörande för resultatet, speciellt när man vill kombinera olika arter och sorter i en samplantering. Det vanliga är att man delar upp vårens olika blomningsperioder i tidig, mellantidig och sen vår samt försommar. Vårens nyckfullhet gör det svårt att pricka in vilken månad eller kanske vecka löken förväntas blomma på. Var du bor i landet har självklart en stor betydelse. Längst i söder kommer våren tidigare och är lång och utdragen medan norra delarna av landet får njuta av våren senare men istället kort och intensivt. Man skulle kort kunna sammanfatta det som att ju hårdare klimatet är desto kortare och intensivare blomning blir det. I norra Sverige kan det blomma både krokus och sena tulpaner vid samma tidpunkt. I en blandad plantering, mixed border, kan olika sorters lökar kombineras tillsammans med andra vårblommande växter, som till exempel julrosor (Helleborus x hybridus), vitblommande lungört, nävor etc. I februari blommar ett par olika sorters snödroppar, sedan tar den pålitliga tulpanen T. fosteriana 'Purissima' vid och den sköna enkelblommande 'Apricote Beauty'. Här finns även städsegrönt som buxbom, idegran och bambu. XII
Samtidig blomning eller omlott? Hur organiserar man då våren? Vill man ha en utspridd vårblomning bör man satsa på några olika kombinationer som har sin höjdpunkt vid några olika tillfällen under våren. Platsens skala och rumsliga disposition avgör planteringens omfång och hur stor variation i blomningstid som kan tillåtas. Tänk på att en plantering kan se skräpig ut om vissnande blommor och blast tillåts stå i samma rabatt samtidigt som andra lökväxter blommar. Planterar man lökar och knölar som har samma blomningstid kan resultatet istället bli fantastiskt, där planteringens inbördes färger och former harmonierar med eller kontrasterar mot varandra. Rabattkompositioner med olika blomningstider blir ibland bäst om de ligger avskiljda ifrån varandra eller om kompositionen bygger på ett samspel med andra växter. Flera av de perenner, som nämnts i tidigare text, är mycket bra att kombinera tillsammans med lök, perennerna växer upp och döljer fula vissnande bladverk. Skall man göra stora planteringar med mycket lök på en tilltagen yta är det ofta bättre att låta en typ av plantering spela huvudrollen. Ligger fokus på en stor paradrabatt med förväntad blomningstid i maj kan ett tidigare flor med scilla och vårstjärna komplettera i april. När den väldoftande blå mattan klingat av gör huvudaktrisen entré. Paradplantering eller lantlig idyll Det finns olika sätt att arbeta med lök i rabatt. Det mest traditionella är att arbeta med klara färger i stora obrutna ytor, där blommans färg och form framhävs i all sin prakt. Ofta ser man färger som rött, gult, orange och blått stående sida vid sida. Färgerna står i kontrast till varandra men samtidigt kan man säga att de konkurrerar med varandras lyskraft. Den här metoden är mycket användbar och förekommer på platser där det finns behov av att försköna eller skapa uppmärksamhet, till exempel på ett torg, i en I den fleråriga rabatten kan man finlira med färgharmonier och formkontraster. Här en väldränerad rabatt med en gul gammaldags tulpan, den svarta, enkla sena T. 'Queen of Night' och läckra irisen 'Irish Sea'. Gul nunneört och blad från kungsljus lyfter fram lökarnas/knölarnas karaktär. parks finrum eller kanske i en slottspark. Den här planteringen är ettårig och förväntas inte återkomma året efter. Fördelen är de möjligheter som ges, det färgspektrum man har att spela på och att man har möjlighet att variera planteringen från år till år. Växterna planteras ofta i avgränsade rabattytor, till exempel ytor utskurna i välskötta gräsmattor eller med en bakgrund som en mur eller ett hus. Paradplanteringens motsats är den fleråriga planteringen som innehåller olika kombinationer dels mellan olika typer av lökar och knölar men även i kombination med perenner, buskar och klätterväxter, som blommar samtidigt eller har ett vackert bladverk. En så kallad blandad plantering eller mixed border. I en rabatt där lökar och knölar förväntas stå flera år är det viktigt att tänka på framförallt två viktiga faktorer: ståndort/växtplats och hur löken uppför sig en rabatt. Det finns lökar och knölar som trivs bra eller till och med utmärkt i rabatter och planteringar med frisk jord, medan det skulle vara dödsstöten för andra. Flertalet narcisser går utmärkt att plantera i friskare jord, likaså kejsarkronor, pärlhyacinter och kungsängsliljor, medan till exempel flera av de i trädgårds- och parksammanhang så populära bollökarna (Allium), de flesta krokusarter och tulpaner vill ha betydligt mer väldränerat och torrt på vintern och sommaren för att trivas och kunna föröka sig. Vill man ha lökfägring i en plantering ett tag framöver måste man därför väl betänka vilken typ av växtplats man har och välja lök därefter. Lökar som står still! När man väljer lök till en flerårig komposition bör man välja en lök som står still och inte breder ut sig åt alla håll. Då hamnar de lätt där man kanske inte vill ha dem. Några exempel på bra rabattlökar/knölar: Tulpaner, de flesta arter och sorter. Påsk- och pingstliljor i olika sorter. Pärlhyacinter, flera olika arter och sorter, inte alla en del kan bli för vildvuxna och några för svåra att odla. Allium de som är klotformade och storvuxna. Hyacinter. Mängder av fina namnsorter. Camassia. Crocus en del sprider sig lite för mycket i rabatten, till exempel storblommiga vernus-sorter. Liljor, mängder med arter och sorter för hela säsongen. Iris både vår- och sommarblommande, ofta kort livstid. Balkansippa (Anemone blanda med sorter). Cyklamen höst- och vårblommande, för landets sydliga lägen. Knölar för utplantering, ej härdiga i landet: knölbegonia, dahlia, kanna, monbretia och kaphyacint (Galtonia spp.). XIII
Klassiska rabatter med kantväxt Rabatten som prydnad började bli vanligt förekommande hos hus- och torpägare vid tiden runt sekelskiftet 1900. I den klassiska rabatten var lökar och knölar ett självklart inslag. Lökar var ju lätt att dela med sig av och byta med varandra. Rabatterna låg kanske som bårder runt huset, som en avgränsning mellan gångväg och gräsmatta, eller exempelvis som i Skåne som halvmånar med buxbom som kantväxt. I rabatterna fanns ofta en blandning av olika lökar och knölar blandade med perenner, annueller och bienner (tvååringar). Kantväxter som tusensköna och reseda var vanligt men även stadiga, lagom låga lökväxter radades upp i rabattens framkant. Pärlhyacinter och narcisser förekom ofta. Bakom kantväxten fanns grupper eller rader med tulpaner, hyacinter, kejsarkronor och olika narcisser. När sommaren gjort sitt intåg tog en eller några olika sorters liljor vid. Idag är det återigen populärt att plantera rabatter där innehållet skiftar i en brokig skara mellan perenner, rosor, prydnadsgräs och lök. Vi kan lära oss av gamla erfarenheter men samtidigt blicka framåt. Färghav eller den enskilda blomman i fokus Hur vi upplever kompositionen i en rabatt avgörs helt av innehållets karaktär: art- och sortval, blomningstid, kombinationsval och sist men inte minst planteringsavståndet mellan lökarna. Skall planteringen vara gles eller tät avgörs av vad man vill uppnå färg- och formprakt eller vill vi framhäva blommans enskilda form? Det vanligaste är att man använder en eller ett par olika sorters lökar i en ren lökrabatt, kantad av penséer eller tusensköna. Väljer man bara tulpaner (till exempel T. fosteriana cvs) eller bara narcisser (till exempel orkidénarcisser) ur samma grupp kan man vara säker på att lökarna blommar vid samma tidpunkt. Planterar man många av en sort är det nästan alltid färgeffekten man strävar efter och inte den enskilda blomman. För effekt krävs tät plantering. Tätheten beror på om det är en stor eller liten lök, men de flesta narcisser och tulpaner (ej småvildarterna) samt hyacinter kräver ca 60 lökar per kvadratmeter för full effekt. Då ser man inte jorden mellan lökarna när löken står i full blom. Bar jord mellan blommande tulpaner kan förfula en hel rabatt! Fyllda sorter av narcisser och tulpaner kräver lite glesare plantering, det kan annars lätt bli för välfyllt. 50 lökar per kvadratmeter kan räcka. Det beror naturligtvis på vilken sort man använder. Smålökar som pärlhyacinter och porslinshyacinter kräver ännu fler för en täckande plantering, 80-90 st. per kvadratmeter är inte ovanligt. Den här tätheten förutsätter naturligtvis att planteringen är ettårig, annars är det på sikt alldeles för tätt. Kombinationsplanteringar med smålök eller utplanteringsväxter kräver ett större planteringsavstånd. Tanken är att lökarnas egen form mer skall lyftas fram med hjälp av den så kallade bottenplanteringen. 20-40 lökar per kvadratmeter brukar vara bra. Hur glest lökarna fördelas och hur mycket man vill att bottenplanteringen skall framträda beror självklart på vilken den bakomliggande tanken är. Höga och sirliga liljeblommande tulpaner gör sig till exempel bäst i en glesare plantering. Smålök som bottenplantering Scilla, porslinshyacint, pärlhyacint, krokus och vårstjärna kan vara mycket fint som bottenplantering under till exempel tidiga tulpaner som T. greigii och T. kaufmanniana med sorter. Den här planteringen blir bäst första året om man vill att det skall se prydligt ut. Smålökarna sprider sig men risken för att tulpanerna går ut efter några år är stor. Kombinationer ger variation Att kombinera lökar som har lite olika höjd gör att planteringen upplevs nyanserad och genomsiktlig. Kombinerar man dessutom olika färger, eller ännu hellre nyanser, med varandra förvandlas rabatten till en varierad, ängsliknande komposition snarare än en kompakt färgkloss. På gott Att kombinera två olika sorts lökar/knölar är enkelt och effektfullt. Här en mellantidig kombination med tulpanen T. greigii 'Toronto', som kantas av balkansippan Anemone blanda 'Blue Shades'. XIV
och ont för mycket kombinationer kan lätt skapa en plottrighet samtidigt som det traditionella klosstänkandet för tankarna till ett sortiment istället för en rabatt. Rätt kombination på rätt plats helt enkelt. Risken för att inte lyckas så bra är större när man försöker att kombinera, men jag tycker att risken kan vara väl värd att ta. Är man ute med kamera och block i tid kan man snart hitta några favoriter som mycket väl fungerar tillsammans. Polkagris eller ljuvt babyrosa Vid val av olika lökar, sorter etc. är det bra, eller nödvändigt, att begränsa sig till ett sammanhållande tema. Förutom att det blir vackert så blir det också en variation från år till år. Både för den som sätter samman förslaget, de som anlägger det och för de som betraktar och upplever. Färgtema underlättar val av lök både inom en lökgrupp och lökar emellan. Kombineras lök i en perennrabatt är det dessutom nödvändigt att anpassa sig efter en befintlig färgskala. För den moderna trädgårdsarkitekten är året om-tänkandet och tydliga säsongsvariationer i en plantering självklar. En sensommarblommande perennrabatt har mycket att vinna på om det redan på våren blommar lökar som ger en vägledning om vad hösten har att erbjuda. När sedan löken vissnat döljs det vissnande av perenner. Utplanteringsväxter som kontrast Att kombinera ettåriga lök- och knölplanteringar med olika typer av utplanteringsväxter är både vanligt och vackert. Utplanteringsväxterna är oftast tvååriga (bienner). De frösås på sensommaren/hösten, övervintras i växthus under vintern för att sedan planteras ut under våren tillsammans med löken. Utplanteringsväxterna planteras när lökarna börjar synas ovan jord. De vanligaste arterna är olika sorters penséer, tusenskönor (både småblommiga fleråriga och bienna storblommiga), förgätmigej, gyllenlack och olika färgkombinationer av lundvivor. Växterna sätts sedan som fyllnadsväxt över hela ytan eller som kantväxt runt om. Deras roll är att dölja jorden mellan lökarna i en gles plantering och att förstärka eller kontrastera lökens egenskaper. Som kantväxt mjukar de upp en alltför strikt kantlinje. Kombinationsväxter kan också vara olika sorters perenner och/eller gräs. Man har då möjlighet att arbeta med mer nyanserade kombinationer och färgharmonier. Dessa typer av kombinationer är oftast fleråriga. Orkidénarcissen 'Cassata'. Den slår ut innan andra narcisser. Här står ungefär 60 lökar per kvadratmeter. Den lilla tusenskönan 'Pomponette' som bottenplantering under tulpanen 'Apricote Beauty'. Här är det 40 tulpaner per kvadratmeter. Blommans enskilda form och färg framträder. XV
Färgsprakande lila, rosa och orange, sirligt vitt och grönt eller polkagris i vitt och rött. Notera hur viktigt det är med en bakgrund. Mot idegranshäcken framträder de sirliga liljeblommande tulpanerna bra. Detta Gröna Fakta... Läs vidare I den flod av lökböcker, såväl inhemska som utländska, som svämmar över bokhandeln så finns det en stor spännvidd i kvalitet och användbarhet. Här är några böcker som skiljer sig från mängden och är brukbara för yrkesanvändare: Glattstein, J. 2005. Bulbs for garden habitats. Timber Press, Portland/Cambridge. En amerikansk bok med sitt perspektiv på ståndort och klimat men med värdefull information. Hammer, Mårten. 1991. Introduktion av skogsarter och skogsgräs i urbana planteringsytor. Inst. för landskapsplanering Alnarp, Stencil 91:4, SLU Alnarp. Värdefull information för den som vill ta del av försök med alternativ etablering bland annat av vårblommande växter. Hessayon, D. G. Reprint 2003. The Bulb Expert. London. En enkel men osedvanligt matig allmäninformation, som ger mycket av basfakta på ett ställe i koncentrerad form. King, M. 2005. Tulips. London. En bra och inspirerande bok för användare och designers. Leeds, R. 2001. Bulbs. En bok i RHS serie Practical guides, London. En liten bra guide till att använda lökar och att komponera med dem. Matthew, B. 1987 respektive 1978. The smaller bulbs respektive The larger bulbs. Batsford, London. Bägge är standardverk då det gäller vederhäftig information om olika arter, mindre då det gäller sorter. Rix, M. & Phillips, R. 1989. Bulbs. Pan Books, London. Utsökt bilderverk med matnyttig information och mycket bilder från naturliga ståndorter. Sarenström, Hannu. 1999. Vårkänning. Prisma Stockholm. En utmärkt källa till inspiration och glädjen av att odla och vara nära växter. Fånga dagen känslan som är viktig i allt man företar sig. Synge, P. 1973. Collins guide to bulbs. M. Collins, London. Praktisk liten handbok som är oerhört fylld av information. Tjörnedala Trädgårdsförening. 1999. Tulpan. Ett originalverk med bland annat förstagångshantering av lökkompositioner, härdighet och introduktionshistoria. Flera svenska författare.... är skrivet av forskare Kenneth Lorentzon, kenneth.lorentzon@lpal.slu.se, och universitetsadjunkt Mona Wembling, mona.wembling@lpal.slu.se, båda verksamma vid institutionen för landskapsplanering Alnarp, SLU. Det är en reviderad och utökad version av ett tidigare Gröna Fakta-blad om vårlökar, som utgavs 1995. Fotografer: Sid. 1-9 Kenneth Lorentzon (ett foto Kjell Lundquist), sid. 10-16 Mona Wembling. Gröna Fakta sammanställs av Movium, SLU, Box 54, 230 53 Alnarp. Telefon 040-41 50 00. Redaktör: Göran Nilsson. ISSN 0284-9798. Publicerat i Utemiljö 5/2006.