Vad berättar stensträngsområdet vid Väderstad?

UV ÖST RAPPORT 2001:64 ARKEOLOGISK UTREDNING I FORM AV MARKHISTORISK ANALYS Vad berättar stensträngsområdet vid Väderstad? Markhistorisk analys inom del av stenträngssystemet söder om Väderstads samhälle Väderstads socken, Mjölby kommun Östergötland Dnr: 424-2797-2001 Pia Nilsson

UV ÖST RAPPORT 2001:64 ARKEOLOGISK UTREDNING I FORM AV MARKHISTORISK ANALYS Vad berättar stensträngsområdet vid Väderstad? Markhistorisk analys inom del av stenträngssystemet söder om Väderstads samhälle Väderstads socken, Mjölby kommun Östergötland Dnr: 424-2797-2001 Pia Nilsson Inledning 1

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Öst Roxengatan 7, 582 73 Linköping Tel. 013-24 47 00 Fax 013-10 13 24 uvost@raa.se www.raa.se/uv Produktion och layout Britt Lundberg Grafik Mari-Anne Grönwall sid 7, övrigt Lars Östlin Foto Pia Nilsson Utskrift UV Öst, Linköping 2001 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3. 2001 Riksantikvarieämbetet UV Öst, Rapport 2001:64 ISSN 1404-0875 2 Inledning

Innehåll Bakgrund 4 Fornlämningsmiljö 6 Beskrivning av fornlämningarna inom stensträngsområdet 7 Markanvändningsanalys 9 1701 och 1767 års kartor 11 Häradskartan 1876 12 Ekonomiska kartan 1945 12 Varför uppfördes stensträngssystemet i Väderstad? 12 Jämförelse mellan stensträngssystem i östra och västra Östergötland 14 Områdets pedagogiska värden och möjligheter 15 Hembygdsgården 16 Sandliden 17 Högstorp 17 Treudden 19 Skarplyckan 20 Sammanfattning 21 Referenser 22 Administrativa uppgifter 22 Bilagor 23 Bilaga 1. Nyantecknade UV-nummer, Väderstads socken 23 Bilaga 2. Framtida forskningsområden 23 Inledning 3

Arkeologisk utredning i form av markhistorisk analys Vad berättar stensträngsområdet vid Väderstad? / Väderstad Åkermark enligt 1940 - talets ekonomiska karta Skog och hagmark Väderstads samhälle Väg Stensträng Fig 1. Översiktskarta över hela stensträngssystemet söder om Väderstads samhälle. Länsstyrelsen i Östergötlands län planerar att utreda förutsättningarna för att bilda ett kulturreservat av ett knappt 1 km 2 stort stensträngsområde invid Väderstads samhälle. Området utgör ett avsnitt av ett större, sammanhängande stensträngssystem från äldre järnålder, ca 100 600 e Kr. I denna rapport beskrivs och tolkas de i terrängen synliga fornlämningarna, huvudsakligen bestående av stensträngar, gravar, gravfält och skålgropsförekomster. Denna redovisning, sammantaget med en diskussion om områdets pedagogiska värde, en markhistorisk analys samt aktuella teorier om landskapets rumsliga organisation under stensträngstiden utgör ett av underlagen till Länsstyrelsens fortsatta arbete. Bakgrund Dessa synliga stensträngar, stenrader, är en från forntiden lagd grund, en så kallad stenfot, sockel, till ett omfattande sinnrikt av groft rundtimmer bygt försvars- och befästningsvärn, skansar m m. Dessa bastanta timmerväggar kan beräknas utgjort en höjd av 3 till 4 alnar, hopfogade av långtock och kortstock utgörande så till en knut (C J Stark 1928). De kartor C J Stark upprättade åren 1928 är till stor del användbara än i dag, även om tolkningen av stensträngarnas funktion har ändrats under årens lopp. Utan tvivel intar dock Östergötland, genom förekomsten av stora, sammanhängande och i hög grad välbevarade stensträngssystem, en särställning inom forskningen rörande den äldre järnålderns markanvändning och odlingssystem. 4 Inledning

Hembygdsgården 155 146 116 Skarplyckan Treudden 61 222 60 251 Sandliden 199 84 Högstorp Fig 2. Utdrag ur Ekonomiska kartans blad 8E 2j Ljungstorp och 8E 3j Väderstad, med utredningsområdets föreslagna gräns samt de i rapporten särskilt beskrivna fornlämningarna markerade. Skala 1:10 000. Inledning 5

Söder om Väderstad finns ett av Östergötlands mest omfattande och välbevarade stensträngssystem, ca 4,1x1,5 km stort (se fig 1). Systemet innehåller förutom stensträngar även skärvstenshögar, fossil åkermark, hålvägar, skålgropsförekomster samt ett stort antal gravar. Delar av systemet blev föremål för arkeologiska undersökningar inför omläggningen av väg E4, och resultaten av dessa undersökningar har bidragit med en stor mängd ny kunskap och teorier om kontinuitet/ diskontinuitet, markutnyttjande och bebyggelselägen (Petersson och Ericsson, slutpublikation under arbete). En mycket välbevarad, väl sammanhållen och mycket innehållsrik del av stensträngssystemet sparades efter Länsstyrelsens beslut, och väg E4 fick här en något annorlunda sträckning än vad som ursprungligen planerats. Det är denna del som nu är föremål för utredning inför en eventuell kulturreservatsbildning (se figur 2). Området ingick i en specialkartering (Larsson m fl 1996) i samband med planeringen av de arkeologiska insatserna inför väg E4. Karteringen resulterade i att en betydande mängd nya fornlämningar registrerades, vilket har gett en mycket bra helhetsbild av området. En liten del av området (i nära anslutning till Sandliden) ingick i en karteringskurs för UV Öst år 1996. Fig 3 visar resultatet, och här framgår den höga detaljeringsgrad man får vid en specialkartering. I omgivande trakter finns flera, om än mindre, väl sammanhållna och välbevarade stensträngssystem. Det inbördes avståndet är vanligen ca 2 km, och systemen är mellan knappt 2 till 3 km långa och 0,5 1,5 km breda. Fig 7 visar en översikt över Väderstadssystemet med omgivande stensträngssystem. Fornlämningsmiljö Stensträngssystemet vid Väderstad ligger söder om den uppodlade Vadstenaslätten, i en mellanbygd med övervägande skogsmark men med inslag av hagmarker och mindre åkerområden. Tack vare det i förhållande till den historiska markanvändningen perifera läget, har den äldre järnålderns lämningar i mycket hög grad bevarats intakta fram till våra dagar. Två byar berörs av det aktuella området. Väderstad (första skriftliga belägg år 1368 enligt OAU) och Vallsberg, som nämns i skrift första gången år 1313 (DS 1907). Båda byarna är välbelagda från medeltid. Vidare berörs storgården Bosgård. I närheten av utredningsområdet finns två (nu rivna) medeltidskyrkor, Väderstad (nämns från år 1386) samt Harstad (1363). Utredningsområdet ligger nu inom Väderstads socken, men tidigare var Vallsbergs by delad mellan Väderstads och Harstads socknar. Kyrkvägen mellan Vallsberg och Väderstad syns tydligt på 1758 och 1775 års kartor (se figur 4). Den gamla kyrkvägen går att följa än i dag. Väderstads bytomt har enligt 1758 och 1775 års kartor legat runt, och söder om, den nu övergivna kyrkogården. Byns åkrar har legat inom den nu uppodlade marken, medan området med stensträngar under denna tid främst utnyttjats för bete. (Larsson m fl 1996). Det nu aktuella avsnittet av Väderstadssystemet utgör ett centralt, knappt 1x1 km (N S) stort parti av stensträngssystemet, strax väster om de delar som är arkeologiskt undersökta. Området domineras av en nord sydligt löpande fägata som genom ett par knutpunkter via öst västligt löpande fägator binds samman med en, mer fragmentarisk, parallell fägata nära Boxholmsvägen. Söder om, och på ömse sidor av fägatan finns hägnader/hägnadsrester, varav de flesta innehåller gravar eller gravfält. Den övervägande andelen gravar är av typen runda eller kvadratiska stensättningar, men en treudd förekommer (jämför figur 2). 6 Inledning

Fig 3. Karta från UV Öst:s karteringskurs 1996 invid Sandliden.? Beskrivning av fornlämningarna inom stensträngsområdet Den enligt fig 2 här föreslagna avgränsningen av området har skett utifrån topografiska hänsyn, fornlämningsspridning och befintlig bebyggelse och vägar. Området öster till nordost om Hembygdsgården i Väderstad utgör Väderstadssystemets norra avslutning mot slätten, medan området söder om fd väg E4 utgör ett centralt belägna parti. Länsstyrelsen har angett Boxholmsvägen som en östra gräns för utredningsområdet söder om väg E4. Inom utredningsområdet finns de flesta av Väderstadssystemets fornlämningskategorier representerade samt ett lösfynd av en neolitisk båtyxa, vilken visar att stenåldersnärvaro finns även i den nu aktuella delen av stensträngsområdet. Närmare fyndplats är dock inte känd, vilket minskar tolkningsmöjligheterna. Inledning 7

Stensträngar, hägnader, fägator Med begreppet stensträng avses en förhistorisk, nu raserad stenmur som uppförts i syfte att stänga inne (eller ute) djur. Stensträngarna kan ha utformningen av större och mindre hägnader (som huvudsakligen tolkats som boskapsfållor, slåtterängar och åkrar) eller som två parallella rader, fägator, som utgör kommunikationsstråk för människor och djur, bl a har de underlättat arbetet med att föra djuren till och från skogsbetet. Man anser generellt att stensträngsområdena uppfördes och utnyttjades under äldre järnålder, främst ca 100 600 e Kr, varefter de övergavs samtidigt som nya bebyggelselägen togs i användning under yngre järnålder. Odlingslandskapet inom Väderstadssystemet var dock väl etablerat långt före stensträngstiden. Pollenanalyser ger bilden av ett öppnare landskap något efter år 1000 f Kr, och omkring 300 400 f Kr är spåren av mänsklig verksamhet väl utvecklade (Ericsson 2000, s 18 ff och Ericsson 2001). Centralt genom utredningsområdet löper en ca 900 m lång fägata i nordsydlig riktning. Parallellt med södra hälften av denna, ca 200 m åt öster, löper ännu en, tämligen fragmentarisk, fägata. De båda fägatorna sammanbinds av två fägator i öst västlig riktning. Söder om fägatorna finns två större hägnader, som båda omsluter gravfält och gravar. I detta, södra parti finns flera, kortare, fägator och delar av hägnader. De mest fragmentariska partierna av Väderstadssystemet sammanfaller med de områden som odlats i historisk tid. Öster till nordost om Hembygdsgården (norr om gamla E4:an) är stensträngsområdets norra avslutning, sedan tar slätten vid. Avslutningen norrut ser ut på ett par olika sätt. Både mot norr öppna fägator och hinder i form av öst västligt löpande stensträngar (ibland med öppning) förekommer. Gravfrekvensen är fortfarande hög. Gravar, gravfält Det genomgående intrycket av gravarna är att de har anlagts under äldre järnålder. Gravformerna består huvudsakligen av stenfyllda runda och kvadratiska stensättningar. Två treuddar finns representerade, en strax öster om Bosgård och en i den sydvästra kanten av det sammanhållna avsnittet med fägatan i mitten. Den södra treudden har ett spännande läge invid norra kanten av en på 1705 års karta markerad sankmark. Just sankmarkskanter har en mycket hög fornlämningspotential, vilket i hög grad aktualiserats av de arkeologiska undersökningarna inom stensträngsområdet. Både stenåldersaktiviteter (hyddor, spår av kulthandlingar) och senare perioders offerhandlingar har konstaterats invid sanka partier. Treuddarna utgör en ovanlig gravform. De flesta har ansetts höra till yngre järnålder, men flera har daterats till romersk järnålder, enligt en sammanställning av undersökta treuddar i Mälardalen och Östergötland (Carlsson, M. 1990). Inga säkra statusindikationer har kunnat konstateras i dessa gravar, men deras säregna form i kombination med den låga andelen treuddar jämfört med övriga gravformer gör det sannolikt att den som begravdes i en treudd hade en speciell social position och status. Carlsson har i sin genomgång sett klara indikationer på att det huvudsakligen varit män som begravts i treuddar. Några av de undersökta treuddarna har varit dubbelgravar för en man och en kvinna (a a). Som en intressant jämförelse kan nämnas en studie rörande treuddarnas betydelse under yngre järnålder i östra Östergötland (Widgren 1998, s 293 och där anförd litteratur). Här har man uppmärksammat att gravfält med treuddar i Östergötland tycks ha markörer av högre status. I det nu aktuella utmarksområdet kan man inte se detta mönster. Här ligger de enstaka treuddarna antingen som ensamgrav eller i par med en annan grav. De i området tämligen talrika kvadratiska stensättningarna förekommer i skilda sammanhang på gravfält, ensamma, i par eller i par med en rund stensättning. Tolkningarna av denna gravform talar ofta om en revirhävdande funktion. När de uppträder på gravfält, har de ofta placerats på det högsta läget, vilket bör ha en betydelsefull innebörd (Nilsson 1987, s 87, 104). De kvadratiska 8 Inledning

stensättningarna är ofta fyndtomma, i Nilssons genomgång har säkra begravningar konstaterats i 20% av de undersökta gravarna (a a). Detta stärker intrycket av revirmarkör eller annan symbolisk innebörd. Man kan naturligtvis inte utesluta att de innehållit ytliga skelettbegravningar, som inte bevarats. I sammanhanget är det intressant att nämna den undersökning som Ragnhild Fernholm företog år 1982 i Brunnbyområdet, Vreta Klosters sn (Fernholm 1986). Här undersöktes ett exempel på den parvisa kombinationen av en rund och en kvadratisk stensättning med grov stenfyllning, typer som vanligen dateras till äldre järnålder. Gravarna uppvisade ett mycket ovanligt gravskick, nämligen spridda, obrända ben. Genom fynden, bl a ett fågelformigt spänne, kunde den runda graven dateras till tidig vendeltid. Den kvadratiska stensättningen innehöll inga daterande fynd, men kan antas vara samtida med den runda eftersom de låg avskilt tillsammans och inte på ett gravfält (a a). Skålgropar Skålgropar, eller älvkvarnar, är en enkel form av hällristning. I Östergötland kan de generellt dateras till bronsålder eller äldre järnålder. De kan indikera närvaron av ett, ibland mycket omfattande, aktivitetsområde med omarkerade gravar, lämningar efter boplatser eller kultområden. Inom aktuellt område finns ett par älvkvarnsförekomster registrerade, varav en noterades vid den ovan nämnda karteringskursen (figur 3). Ett par 100 m söder om utredningsområdet undersöktes ett område med röjningsrösen och stensträng i närheten av ett stort block med två skålgropar, RAÄ 245 (Ulfhielm 1998). Blocket är nu bortsprängt. Två skålgropsblock har flyttats från Vallsbergs mark och placerats invid Hembygdsgården. Fossil åkermark Spår av åkrar som brukats med en nu övergiven brukningsmetod kallas för fossil åkermark. De spår som kan ses idag är ofta terrasskanter, åkerhak, röjda ytor eller röjningsrösen av ålderdomlig typ. Inom det aktuella avsnittet av stensträngssystemet kan flera tydliga partier med fossil åkermark konstateras. De ligger på mark som inte varit odlad enligt tillgängliga kartor, vilket stärker intrycket av förhistoriska åkrar, möjligen samtida med stensträngssystemets användningsperiod, eller medeltida odlingar av extensiv karaktär. Alf Ericsson redogör i en artikel för resultaten av undersökningarna inom delar av tre röjningsröseområden på Vallsbergs utmark och visar att stensträngsområdet innehåller två faser av intensivt utnyttjande äldre järnålder och medeltid (Ericsson 1999). Sannolikt är det så, att de åkrar som användes under medeltid var sådana som tagits upp och brukats under äldre järnåldern. De medeltida odlingarna var av extensiv karaktär och man lade troligen inte ned mycket arbete på att ta upp nya åkrar. Detta antagande stärks av resultaten från Väderstadsundersökningarna (Ericsson muntligt). Markanvändningsanalys I historisk tid har området söder om gamla E4:an tillhört Vallsbergs by. Vallsberg nämns för första gången i skrift år 1313 (DS 1907) och omnämns därefter ett flertal gånger under medeltiden. Byn har tidigare varit delad mellan Väderstads och Harstads socknar, se figur 5 som visar den äldsta kartan, en geometrisk avmätning från 1638 39. De geometriska avmätningskartorna visar bara inägorna. Det finns än i dag en hel del kvar av bykänslan kring de av Vallsbergs gårdar som ännu ligger kvar. Ett avsnitt av den sannolikt medeltida kyrkvägen mellan Vallsberg och Väderstad används ännu som infartsväg till Vallsbergs Nygård och Storgård (den senares mangårdsbyggnad revs i slutet av 1980-talet). Den för området typiska hagmarksindelningen av utmarken har inneburit geometriska, gärdesgårdsomslutna uppdelningar av utmarken. Inom och söder om det aktuella området har denna indelning utgått från den nord sydligt löpande gränsen mellan Vallsbergs och Bosgårds ägor, och med öst västligt löpande gärdesgårdar har området mellan denna gräns och Boxholmsvägen delats in (se figur 4). De på 1767 års karta markerade hägnaderna (trägärdesgårdar) har ingen överensstämmelse med den äldre järnålderns hägnadssystem. Mats Widgren diskuterar denna förhagning Inledning 9

Fig 4. Utdrag ur Ekonomiska kartans blad 8E 2j Ljungstorp och 8E 3j Väderstad kompletterad med historiska kartöverlägg från år 1767 och 1775. Utredningens förslag på områdets avgränsning markerad. Skala 1:10 000. 10 Inledning

av utmarken (Larsson, Jönsson, Widgren 1996), och konstaterar att vid 1600-talets mitt sträckte sig de individuella hagarna endast ca 1 km från inägomarken. I Väderstadsområdet, där betesmarken var begränsad, intensifierades sedan utnyttjandet av utmarken, och redan vid 1700-talets slut var förhagningen fullbordad. Orsaken hänförs till omfattande uppodling av slätten kombinerat med en befolkningsökning (a a s 23). Av själva gärdesgårdarna återstår idag inga spår. 1701 och 1767 års kartor 1701 års karta (LMV Linköping, akt 10, ägomätning) över Vallsberg är tyvärr så otydlig, lagad och skör att den inte redovisas som bild i denna rapport. Jag föreslår att fig 4 (1767, akt 38, storskifte) används som bild till detta avsnitt, eftersom hagindelningen är densamma på de båda kartgenerationerna. Om man börjar söderifrån, så redovisar 1701 och 1767 års kartor den ganska breda hagen söder om Högstorp såsom en beteshage till Skattegården. I hagen växer gran och al, betet är tämligen gott och kan föda 6 á 7 kreatur om sommaren. Norr om denna är en smal hage direkt väster om Högstorp. Akterna beskriver här en beteshage till Nygården, innehållande gran och al, som ger bete till 4 kreatur om sommaren. Väster om Sandliden och Granbacken beskrivs en hage tillhörande Bockagården. Betet är gott, räcker till 6 á 7 kreatur om sommaren. I hagen växer smågran, björk, enebuskar och al. Sydväst om Skarplyckan är en mer oregelbundet formad hage, Myrhagen kallad (1767). Hagen har tillhört Trädgårdsbordet (sammanlagd med Skattegården). Här växer såväl hård- och bladvall som starr i kärret, och 1/2 lass hö och 3/4 lass Fig 5. Utdrag ur Geometrisk ägoavmätning från år 1638 39 över Vallsbergs by. Inledning 11

staggvallshö kan skördas. De två små odlade partierna vid nuvarande Skarplyckan var enligt 1701 och 1767 års kartor åkerlyckor (med korn) tillhörande Bockegården. Väster om Bergslund och söder om gamla E4:an låg en ängshage tillhörande Bockagården. Här fanns mest bergig och hård vall, 6 à 7 kreatur kunde beta om sommaren. På 1701 och 1767 års kartor nämns således huvudsakligen trädslagen gran och al, men även tall och enbuskar (se även Ulfhielm 1998, s 9 och Ericsson 1999). Under perioden medeltid tidigmodern tid domineras pollendiagrammen av trädslagen av ek och gran, dessutom finns en, sälg/ vide, tall och enstaka exemplar av den giftiga idegranen (Ericsson 1999). På Starks karta (1928) verkar många av gärdesgårdarna från 1700-talskartorna finnas kvar. Han har ritat ut grindar och skrivit vem hägnaderna tillhör, t ex Bockagårdens skogshage, Andra Skattegårdens äng, Ett gärde Bockagården, Gatugårdens skog Axel Jakobsson, Gubbalyckan. Detta var alltså så sent som 1929. Idag syns inga av dessa gärdesgårdar. Häradskartan 1876 Häradskartan över Göstrings och Vifolka härader från år 1876, visar att det aktuella området då hade en högre uppodlingsgrad än dagens (se figur 6). Torpen Högstorp, Sandliden (2 torp), Skarplyckan (2 torp) och Sandbergstorp (2 torp) samt ytterligare ett par, icke namngivna, torp låg längs med Boxholmsvägen. I avsnittet söder om gamla E4:an växte i söder barrskog, i norr fanns såväl åker som ängs/hagmark inom större ytor än dagens, avbrutna av mindre partier av lövskog. Öster och nordost om Hembygdsgården dominerade skogen. Den gamla kyrkvägen mellan Vallsberg och Väderstad följer samma sträckning som på de äldre kartorna. Ekonomiska kartan 1945 Den äldre Ekonomiska kartan från år 1945 redovisar något högre, men i stort sett samma uppodlingsgrad som idag. Kyrkvägen mellan Vallsberg och Väderstad syns ännu, med ursprunglig sträckning. Varför uppfördes stensträngssystemet i Väderstad? Till det yttre verkar stensträngssystemets ursprung kunna tolkas som ett uttryck för en samverkande grupp av självständiga gårdar. Man kan av praktiska skäl ha samverkat om att bygga fägator och hägnader för att dels underlätta den dagliga driften av djur till skogsbetesmarkerna, dels hindra djuren tillträde till den odlade marken och slåtterängarna. De omfattande murarna har krävt en omfattande arbetsinsats vid uppförandet liksom de kräver ett stort årligt underhåll. Detta talar för en samverkan mellan flera i systemet ingående gårdar. En annan tolkning som anförts på senare år, gäller teorin om huvudgårdar kontra små, underlydande gårdar. Huvudgårdarna skulle då kunna finnas på slätten, eller i anslutning till stensträngssystemet. Dessa stora gårdar kan ha haft mindre gårdar knutna till sig i någon form av beroendeställning. Detta medför att de små, troligen inte självförsörjande, gårdarna kan ha ansvarat för en specialiserad boskapsskötsel på uppdrag av huvudgården. Syftet med denna intensiva specialisering skulle vara att skapa ett produktionsöverskott åt huvudgården (jfr Petersson 1998, Petersson 2000, Ericsson m fl 1999 samt kommande rapporter Ericsson och Petersson, i manus). En intressant diskussion pågår om i vilken omfattning de större gårdarna har använt trälar redan under äldre järnålder, och vilka synliga, arkeologiska uttryck detta kan ha tagit (Widgren 1998 och där anförd litteratur). Mats Widgren talar här bl a om Dagfinn Skres arbete från Romerike i Norge, där utvecklingen från bronsålder till medeltid skisseras i en modell där marginalområdena utnyttjas från en centralt belägen boplats, troligen med hjälp av ofria. Fasta boplatser etableras inom dessa marginalområden genom att jordherren sätter in fria och ofria underordnade på dessa platser. Syftet med etableringarna har enligt denna modell haft som syfte att skapa överskottsproduktion år jordherrarna. 12 Inledning

Fig 6. Utdrag ur Häradskartan över Göstrings och Vifolka härad, år 1876. Inledning 13

/ Hogstad Mjölby Väderstad Särstad Storlyckan Rinna Eriksdal Ryckelsby Bleckenstad Ekeby Hageby 0 2 km Fig. 7. Sammanställning av de närbelägna stensträngssystemen. Vid de arkeologiska undersökningarna inom Väderstadssystemet har en stor gård Abbetorp i systemets östra ytterkant och en mindre, Lugnet (belägen strax söder om aktuellt utredningsområde) konstateras (Petersson i manus samt Ericsson och Österström 1999), förutom att man har befunnit sig i utkanten av ytterligare två boplatser från samma tidsperiod. Man har kunnat urskilja en kronologisk utveckling, där Abbetorpsgården är äldre och har en längre kontinuitet än de mindre gårdarna. Tolkningen av de mindre gårdarna är hittills att de utgjort specialiserade, ej självförsörjande, enheter som stått i beroendeställning till Abbetorpsgården. Om man släpper hypoteserna och i stället ser på de registrerade gravarnas och gravfältens fördelning talar denna inte om något, eller några få, centra, i stället indikerar de en jämnt spridd bebyggelse i hela systemet (Ericsson 2001). Den aktuella delen av Väderstadssystemet har aldrig undersökts arkeologiskt, eftersom området undantogs från exploatering, jämför fig 8 som visar spridningen av gravar och gravfält. Jämförelse mellan stensträngssystem i östra och västra Östergötland En anmärkningsvärd iakttagelse vid den kartering som föregick de arkeologiska undersökningarna inför den nya väg E4 var att stensträngarna inte verkar ha byggts efter de topografiska och geologiska kriterier såsom de i landskapets östra del (Larsson m fl 1996). De hittills mera välkända och undersökta stensträngssystemen från östra Östergötland skiljer sig på ett par avgörande punkter från de nu uppmärksammade, västra systemen. I landskapets västra del är systemen belägna i brytningszonen mellan slätt och skogsmark, och har övergivits som boplatslägen under den yngre järnåldern och därmed i hög utsträckning bevarats. Vidare är husgrundsterrasser och andra ovan mark synliga boplatsspår vanliga i öster. Inga synliga boplatsspår finns inom Väderstadssystemet. 14 Inledning

/ 0 0,5 1 km Grav Gravfält Fig 8. Sammanställning av gravar och gravfält i Väderstadssystemet. I Väderstadssystemet låter sig inte en enkel uppdelning i inmark och utmark göras, snarast får väl hela systemet anses utgöra inägomark, medan de nordsydligt löpande fägatorna leder till utmarken. I öster karaktäriseras stensträngssystemen av en hög fragmenteringsgrad, eftersom de är belägna inom den historiska odlingsbygden. Stensträngarna i den östra delen av landskapet utgör i regel gräns mellan olika markslag för olika utnyttjande, dvs skiljer huvudsakligen inmarken från utmarken. Den ingärdade inmarken har utnyttjats för odling och slåtter, medan utmarken använts som betesmark (Widgren 1983. Larsson m fl 1996). De inhägnade gärdena är vanligen betydligt större i de östra systemen. Enligt den ursprungliga hypotes som föregick de arkeologiska undersökningarna inför väg E4 bestod den tidigare markanvändningsfasen av vidsträckta röjningsröseområden, liknande de i Västergötland och Småland, men att en övergripande organisation senare har initierat uppförandet av dessa strängar, fägator och hägnader. De dateringar som nu föreligger från de undersökta röjningsrösena inom stensträngssystemet talar dock för ett helt annat händelseförlopp. Huvuddelen av dateringarna ligger i medeltid vilket stöder teorin om en specialiserad boskapsskötsel med inslag av odling under äldre järnålder, bl a har partier med skalkorn konstaterats, vilket tyder på intensiv gödsling (Ericsson 1999). Områdets pedagogiska värden och möjligheter De pedagogiska värdena inom denna del av stensträngssystemet är bitvis mycket stora på grund av den höga bevarandegraden och den varierade och stora fornlämningsmängden. Väderstadssystemet får ses som typiskt för Östergötland, då landskapet uppvisar talrika stensträngssystem av varierad storlek och fragmenteringsgrad. Unikt för just Väderstadssystemet är den höga bevarandegraden samt att delar av det nyligen har undersökts arkeologiskt, vilket markant har ökat kunskapen om stensträngssystemets ursprung och funktion samt bidragit till en fördjupad diskussion om den äldre järnålderns sociala struktur. Inledning 15

Nedan redovisas fem platser med för området särskilt höga pedagogiska och vetenskapliga kvaliteter Hembygdsgården Området kring Hembygdgården utgör ett parti av stensträngssystemets norra avslutning mot slätten. Hembygdsgården utgör en naturlig startpunkt för besökare till fornlämningsområdet. Här kan en tavla sättas upp med en skriftlig introduktion till, och illustration över, Väderstadssystemet (den illustrationen kan för övrigt återkomma hela tiden i broschyrer och på skyltar med en markering om var i systemet man befinner sig). På tavlan kan även historiska kartor alternativt kartöverlägg över den moderna kartan visas. Invid Hembygdsgården står en uppbyggd rekonstruktion av stensträngar. Stensträngspartiet som står bredvid Hembygdsgården kommer från ett för motorvägen undersökt avsnitt av Väderstadssystemet. Stensträngen rekonstruerades först på plats (av befintliga stenar) av Gert Franzén, sedan märktes stenarna och transporterades till nuvarande plats, där strängen åter uppfördes. Vid Hembygdsgården finns också två skålgropsblock från Vallsberg. Även de kommer från ett undersökningsområde, delområde 2, (Ericsson m fl 1999). Fördelar Fornlämningarna är tämligen lättillgängliga och, tack vare att en del av marken betas, ofta lätta att urskilja. I detta område kan man tänka sig att en kortare, handikappanpassad slinga byggs. Det befintliga motionsspåret passerar tätt invid en tydlig, kvadratisk stensättning, RAÄ 146, ett område med fossil åkermark, bl a innehållande terrasser (se fig 10), en fägata i anslutning till denna samt ett par stensträngar, RAÄ 116. Lite längre, ca 100 m, österut från motionsspåret finns ett mycket tydligt och välbevarat parti av stensträngssystemet RAÄ 155. De kraftiga stensträngarna ligger i ett område med vuxen barrskog (se figur 11). Den tydligaste stensträngen i detta parti är den som utgör den yttre, norra hägnaden. Flera resta stenblock i stensträngen står kvar på ursprunglig plats. Det pedagogiska värdet är mycket högt, såväl stensträngen som partier med fossil åkermark i anslutning till den är mycket tydliga. Norr och nordost om Hembygdsgården finns ett större markområde som hålls öppet. Detta område passerar man, om man från Hembygsdgården vill gå till den gamla kyrkvägen mellan Vallsberg och Väderstad. Vägen upp mot kyrkvägen korsar även två stensträngar, som är ganska lätta att se. Kyrkvägen är sannolikt av medeltida ursprung. En del av den används som infartsväg till Nygården, sedan går den nästan att följa ända fram till Väderstad (se figur 9). Ett avsnitt av vägen bryts av Storgårdsbäcken, ett annat av ett område med tidigare odlad mark, nu hagmark. Allra bäst är vägbanken synlig nära Väderstad. Nackdelar Problemet med att ha Hembygdsgården som utgångspunkt för promenader verkar vara att det inte finns någon parkeringsplats. Nu blir det mycket trångt om flera bilar vill parkera samtidigt. Till stensträngssystemets södra delar är avståndet knappt 1 km, kan det upplevas som för långt? Lösningen är sannolikt flera ingångar till området. Kommentarer De redan öppna partierna bör fortsätta att hållas öppna. Vid den tämligen öppna marken med fägata och fossil åkermark invid motionsspåret, ca 250 m sydöst om Hembygdsgården, pågår igenväxning, och marken är belamrad av ris och grenar. De längst åt öst (ca 100 m Ö om motionsspår) belägna, mäktiga stensträngarna (RAÄ 155) ligger i uppvuxen barrskog. Träden är så stora att de hindrar markvegetationen utan att framkomlighet och sikt påverkas nämnvärt. 16 Inledning

Området Hembygdsgården utgjorde på 1767 och 1775 års kartor av hagar. På Vallsbergssidan (1767) har lantmätaren skrivit bete och visat hägnadernas sträckning. På Väderstadssidan (1775) kallas de två stora hagarna Prästegårds kohage (norr) och Prästegårds Stufwehage (söder) (se figur 4). Sandliden Väst, sydväst och söder om huset Sandliden befinner man sig i en central del av stensträngssystemet, med dess rika innehåll av stensträngar, fägator, hägnader, gravar, röjningsrösen och fossil åkermark (troligen förhistorisk) med odlingsspår som röjda ytor, terrasskanter, åkerhak och röjningsrösen. Det parti som här kallas Sandliden utgörs av det sedan ett par år tillbaka avverkade, ca 450x150 m (Ö V) stora, området (se figur 12). Fördelar Nära huset Sandlidens västra gräns har man en vid överblick över gravar, fossila odlingsspår och stensträngar. Om ingen igenväxning av det avverkade området tillåts framträder här ett centralt avsnitt med fägator, gravar och delar av hägnader. Inom terrängavsnittet finns också områden som kan tänkas innehålla förhistoriska boplatslämningar, t ex öster om den fossila åkermarken vid bäcken. Flera imponerande gravar finns i området, bl a en högt belägen kvadratisk stensättning med mittblock, RAÄ 60. Nära sankmarken i den västra hägnaden finns ett osäkert gravfält. Här kan möjligen resta stenar eller klumpstenar utgöra synliga markeringar av gravar. Över huvud taget är sankmarkskanten intressant, då dessa ofta innehåller spår efter kultutövning. Nackdelar Avverkningen medför risk för att området förslyas. Redan har högt gräs försvårat fornlämningarnas urskiljande. Kommentarer Området innehåller flera, arkeologiskt mycket intressanta lämningar. Den fossila åkermark som i nordsydlig riktning skärs av en bäck kan vara samtida med stensträngssystemet. Den fossila åkermarken samt intilliggande goda boplatslägen skulle, om de kunde dateras (för boplatserna konstateras och dateras) tillföra ytterligare information om stensträngstiden. Vi vet t ex inte så mycket om hur omfattande odlingen var, eller vilka typer av boplatser som ingick. Norr om Sandliden finns en fragmentarisk fyrvägs fägatskorsning. Stark (1928/29) har tolkat korsningen som en viktig plats där flera fägator sammanstrålar under övervakning av vakten på Vallberget. Vallberget är ett större parti av berg i dagen, det har utsatts för ganska omfattande täktverksamhet. Enligt de historiska kartorna fanns ingen bebyggelse vid nuvarande Sandliden. På Häradskartan (1876) utgör Sandliden och Högstorp två torp. Kring dem finns mycket små partier odlad. Vägen/ fägatan förbi torpen hade samma sträckning som idag, dessutom var den inramad av hägnader till hagar på ömse sidor. Väster om vägen låg stora rektangulära hagar, öster om vägen var hagmarksindelningen inte fullt så strikt geometrisk. Jämför figur 4 och 6. Högstorp Från Högstorp(fyndplats oklar) är den enda stenåldersyxan inom aktuellt område känd, en del av en neolitisk båtyxa. Genom undersökningarna inom Väderstadssystemet har det visat sig att det finns täta spår av både mesolitiska och neolitiska aktiviteter inom stensträngsområdet. Väster om Högstorp finns den östra gränsen, som även bildar en fägata, av den i området största hägnaden. Parallellt med fägatan urskiljs en hålväg (medeltida?), och intill den löper en mindre, modern brukningsväg (se fig13). Här möts tre generationer vägar framför ögonen på besökaren. Inledning 17

Fig 9. Del av den gamla Kyrkvägen mellan Vallsberg och Väderstad, bilden är tagen strax öster om Vallsbergs Nygård. Fig 10. Ett avsnitt med fossil åkermark, belägen öster om Hembygdsgården. Fig 11. En kraftig och tydlig stensträng öster om Hembygdsgården, del av RAÄ 155. Fig 12. Vy från Sandliden. Utsikt mot väster. Fig 13. Fägata och hålväg strax väster om Högstorp. Fig 14. Jätte-stenen sydväst om Högstorp. Stenen ligger i en upplevelserik omgivning av fossil åkermark och gravar från äldre järnålder. 18 Inledning

Innanför hägnaden, i höjd med Högstorp, finns flera gravar samt fossil åkermark (sannolikt förhistorisk) med röjda ytor och flacka röjningsrösen. Ett mycket stort, kluvet flyttblock, Jättestenen, finns i området (se figur 14). Sådana här block har ofta en sägen knuten till sig, och har under förhistorisk tid ofta använts som centralpunkt för kulthandlingar och begravningar. Fördelar Denna, östra/centrala del av den stora hägnaden är högt belägen i landskapet och nu beväxt med granar. Tack vare den tämligen uppvuxna skogen är området lätt att ta sig fram i, och ingen igenväxande markvegetation förtar intrycket av fornlämningarna. Hägnadens östra kant utgörs av en fägata, som ibland är mycket tydlig och hålvägsliknande. En bitvis tydlig hålväg löper parallellt med fägatan. Nära fägatan, inom hägnaden, ligger en kvadratisk stensättning, RAÄ 199. Graven är tydlig, men nu trädbevuxen. Flera tydliga gravar förutom RAÄ 199 ligger här i en upplevelserik, vacker och stämningsfull miljö. Här finns plana, uppenbarligen tidigare odlade partier. De flacka röjningsrösena ger ett förhistoriskt intryck. Områdets upplevelsevärde höjs ytterligare av det mäktiga, kluvna flyttblocket som nämndes ovan. Norr om Högstorp men söder om Sandliden ligger RAÄ 251, en rund stensättning. Den är stor, 12 m i diameter, och har ett högt pedagogiskt värde. Stensättningen behöver dock rensas upp, bl a växer träd i den, vilket minskar upplevelsevärdet samtidigt som träden riskerar att skada anläggningen. Väster om graven vidtar ett plant, tydligt område som tidigare varit odlat. Kommentarer De historiska kartorna visar samma bild för Högstorpsområdet som för Sandlidenområdet, dvs hagmark. Den odling man ser spåren av är således sannolikt förhistorisk eller medeltida. På Häradskartan visas Högstorp som ett torp med en omedelbart norr om huset belägen, mycket liten åker. Jämför figur 4 och 6. Treudden I den västra kanten av det nu aktuella området finns en av de få registrerade treuddarna, RAÄ 61, inom stensträngssystemet. Graven är imponerande stor och har idag två tydliga hörnstenar bevarade. Gravens läge är intressant. Enligt 1705 års karta ligger graven vid den norra kanten av en sankmark (som fortfarande är skönjbar). Sankmarker har sedan stenåldern varit attraktiva som offerplatser, jakt/fångstplatser etc. I anslutning till utredningsområdet har två platser med stenåldershyddor undersökts, belägna just på detta sätt i kanten av en våtmark (Larsson, M., Molin, A. 1998 samt Molin, F., Larsson, M., Berggren, A. 1999). Nära treudden, på motsatt sida om den förbilöpande stensträngen, ligger en mycket vacker, övermossad kvadratisk stensättning, RAÄ 222. Cirka 100 m norr om dessa gravar ligger den magnifika Bosgårdseken. Eken är ett skyddat naturminne, som dock står inklämd i den omgivande barrskogen på ett sätt som förtar en del av upplevelsen av den och ser ut att missgynna trädet. Fördelar Treudden är en stor grav av ovanlig typ, belägen i en spännande miljö. Den kvadratiska stensättningen har ett mycket högt upplevelsevärde, en av de vackraste och tydligaste gravarna inom området anser jag. Om gravformerna treudd och kvadratisk stensättning finns många intressanta teorier, se separata rubriker i denna rapport. De två gravarna ligger i en vacker miljö och är omgivna av tydliga stensträngar. Dels löper en sträng mellan dem, i höjd med den kvadratiska stensättningen tillkommer ännu en sträng som bildar en T-korsning med den första. Den tillkommande stensträngen hägnar in en del av våtmarken, vilket är ovanligt. Det är dock svårt att säga hur våtmarken såg ut under äldre järnålder. Inledning 19

Gravarna ligger nära en mindre väg som passerar intill Bosgårdseken. I höjd med eken leder en bitvis mycket tydlig fägata mot sydost. Sammantaget är detta ett intressant, väl sammanhållet avsnitt med flera välbevarade fornlämningar i en spännande miljö. Kommentarer Genom detta område löper gränsen mellan Vallsberg och Bosgårds ägor. På Vallsbergssidan visar de historiska kartorna en geometrisk hagmarksindelning, medan Bosgårdssidan innehåller färre och större hagar, där hägnadernas sträckning är mer terränganpassad. Strax söder om treudden visar 1705 års karta en sankmark. Den finns delvis kvar idag. På det historiska kartöverlägget finns även ett 10-stenarör (en gränsmarkering) markerat. På den markerade platsen finns inget spår i terrängen efter detta, sannolikt är det felmarkerat på kartan (borde ha legat i en gräns). Häradskartan visar att treudden och den kvadratiska stensättningen då låg i barrskogen, och en bit norr härom vidtog ängs/hagmark och den odlade marken. Andelen odlad mark var något större än idag. Jämför figur 4 och 6. Skarplyckan Ett område i höjd med Skarplyckan, söder om gamla E4:an och väster om Boxholmsvägen, innehåller ett sammanhängande parti av den nord sydligt löpande fägata som utgör ett av karaktärsdragen i det nu aktuella avsnittet av Väderstadssystemet. Här finns även en förbindelse mellan de två parallella nordsydliga fägatorna. Gravar förekommer, men här endast som ensamliggande eller parvisa anläggningar. Fördelar Fägatan är den längsta, fortfarande sammanhållna, fägatan inom utredningsområdet. Upplevelsevärdet är högt och de andra värdena finns i den del som fortfarande utgör hagmark och betas av kor, dvs rakt västerut från Skarplyckan. Fägatorna genom den nuvarande hagen är tydliga, medan de bitvis är svåra att följa såväl nordväst som norr/nordost om Skarplyckan. Här utgörs marken av ganska slybeväxt hagmark. En intressant fägatskorsning ligger i den f d hagen mellan den äldre vägen som går förbi Skarplyckan, och Boxholmsvägen. Mitt i korsningen finns ett vattenhål. Stensträngarna ligger ganska nedsjunkna i den bitvis sanka marken, men tidigt på våren går de lättare att urskilja. Nackdelar Det snabbväxande slyet försvårar framkomligheten och minskar upplevelsevärdet. Kommentarer De historiska kartorna visar två smärre, inhägnade partier med odlad mark nära nuvarande Skarplyckan, samt ett lite större område kring nuvarande Bergslund. I övrigt hagmark. På Häradskartan finns antecknat Skarplyckan 2 torp. Andelen odlad mark var något större än idag, då en del av åkermarken övergått till hagmark (jämför figur 4 och 6). Skarplyckans västra gräns förstärks idag av en mäktig stenmur, sannolikt från laga skiftet på 1800-talet. Här finns alltså två generationer hägnader sida vid sida. 20 Inledning

Sammanfattning Det för kulturreservatsbildning nu aktuella avsnittet av det stora stensträngsområdet vid Väderstad har en stor vetenskaplig och pedagogisk potential. Inom det knappt kvadratkilometerstora området finns såväl stensträngar, hägnader, fägator, gravar, gravfält, skålgropsförekomst som partier med fossil åkermark som kan vara samtida med stensträngsområdets användningsperiod, dvs 100 600 e Kr, representerade. Det stora vetenskapliga värdet består främst av den stora komplexiteten och den höga bevarandegraden inom området. Eftersom stensträngssystemet ligger i vad som sedan yngre järnålder varit utmark, har ingen modern odlingsteknik splittrat området. Däremot har extensivt åkerbruk förekommit under medeltid. Ett näraliggande parti av samma stensträngssystem har undersökts arkeologiskt i samband med byggandet av den nya väg E4, och resultaten från dessa undersökningar kan användas för att pröva anade samband och nya hypoteser vid eventuella framtida vetenskapliga undersökningar inom det nu aktuella området. Det pedagogiska värdet vilar dels på samma grunder som det vetenskapliga värdet. Alla delar av området är dock inte lika lättillgängliga och synliga. I denna sammanställning har fem områden med särskilt stora upplevelsevärden avgränsats dessa har rubricerats Hembygdsgården, Sandliden, Högstorp, Treudden och Skarplyckan. Linköping i december 2001 Pia Nilsson Inledning 21

Referenser Carlsson, M. 1990. En studie av undersökta treuddar i Mälardalen och Östergötland. Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi vid Stockholms universitet Vt 1990. Ericsson, A. 1999. Medeltida utmarksodlingar. Krisfenomen eller överskottsproduktion? Agrarsamhällets kriser fördjupning, uthållighet och omstrukturering. Agrarhistoriska seminariets konferens på Alnarp 1999. Eriksson, A. 2000. Odlingslandskapets arkeologi. Vetenskaplig verksamhetsplan för UV Öst. Arkeologiskt program 2000 2002. Rapport UV Öst 2000:21. Linköping. Ericsson, A. 2001. Framväxten och upplösningen av järnålderns hägnadssamhälle i Väderstad. Hemmet, trakten, Världen. Östergötlands Länsmuseums Årsbok 2001. Ericsson, A., Petersson, M. Ranheden, H. 1999. Stensträngssysten söder om Väderstads samhälle. E4, delsträckan Väderstad Stora Åby. Arkeologisk förundersökning, del 2. Väderstads och Rinna socknar, Mjölby och Boxholms kommuner, Östergötland. Rapport UV Öst 1999:45. Ericsson, A., Österström, K. 1999. Lugnet. Boplatslämningar från äldre järnålder och mesolitikum. RAÄ 280, Väderstads socken, Mjölby kommun, Östergötland. Rapport UV Öst 1999:13. Fernholm, R. 1986. Vendeltida gravar i Vreta Klosters sn. Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet. Larsson, L Z., Jönsson, B., Widgren, M. 1996. Kartering av stensträngssystem söder om Väderstads samhälle. E4, delsträckan Väderstad Stora Åby. Arkeologisk förundersökning, del 1. Ryd, Abbetorp, Väderstad och Vallsberg i Väderstads och Rinna socknar, Mjölby och Boxholms kommuner, Östergötland. Rapport UV Linköping 1996:28. Larsson, M., Molin, A. 1998. Nyhem. Stenåldershydda och medeltida röjningsrösen. Arkeologisk slutundersökning. RAÄ 274, Nyhem, Väderstads socken, Mjölby kommun, Östergötland. Rapport UV Linköping 1998:23. Molin, F., Larsson, M., Berggren, A. 1999. Bäckaskog under stenåldern hus, hydda och kokgropar i kanten av en våtmark. Delområde 5 samt del av område 6. RAÄ 279, Bäckaskog, Väderstads socken, Mjölby kommun, Östergötland. Rapport UV Öst 1999:27. Nilsson, C. 1987. 7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska undersökningar. Stockholm 1987. Petersson, M. 1998. Abbetorp settlement, cult site and burial ground. A preliminary presentation. Settlement and Landscape. Fabech, C. & Ringtved, J. (red). Proceedings of a conference in Århus, Denmark, May 4 7 1998. Gylling, Danmark 1998. Petersson, M. 2000. Boskapsskötsel och ojämlikhet. Abbetorp under äldre järnålder. Hemmet, trakten, Världen. Östergötlands Länsmuseums Årsbok 2001. Ulfhielm, A. 1998. Skålgropar, röjningsrösen och stensträng. Arkeologisk slutundersökning. RAÄ 245 och 277, Väderstads socken, Mjölby kommun, Östergötland. Rapport UV Linköping 1998:20. Widgren, M. 1983. Settlements and Farming systems in the Early Iron Age. A Study of Fossil Agrarian Landscapes in Östergötland, Sweden. Stockholm Studies in Human Geography 3. Stockholm. Widgren, M. 1998. Kulturgeografernas bönder och arkeologernas guld finns det någon väg till syntes? Centrala platser, centrala frågor. Samhällsstrukturen under Järnåldern. En vänbok till Berta Stjernquist. Uppåkrastudier 1. Red. Larsson, L. & Hård, B. Stockholm. Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 424-2797-2001. Länsstyrelsens dnr och datum för beslutet: 223-3328-00, 2001-10-04. Projektnummer: 1510165. Undersökningstid: 1 21 november 2001. Projektgrupp: Pia Nilsson, Alf Ericsson, Lars Z Larsson. Utredningsområdets yta: Ca 1 km 2. Läge: Ekonomiska kartan, blad 8E 2j Ljungstorp och 8E 3j Väderstad, x6464700 y1448000. Koordinatsystem: Rikets. 22 Inledning

Bilagor Bilaga 1. Nyantecknade UV-nummer, Väderstads socken UV 83 Ek kartblad: 8E 2j Ljungstorp. Höjd över havet: Ca 130 m. Terräng: Flackt krön i lätt kuperad moränmark med inslag av berg i dagen. Hagmark. Beskrivning: Älvkvarnsförekomst. På krönet av ett mindre block är 1 älvkvarn, ca 4 cm i diam och 0,5 cm djup. Bilaga 2. Framtida forskningsområden Förslag på vetenskapliga forskningsinsatser inom kulturreservatet vid Väderstad Specialkartering, markkemiska analyser, fördjupade kartstudier. En eventuell framtida forskning inom dessa områden skulle, kombinerat med de redan utförda arkeologiska undersökningarna, avsevärt kunna öka kunskapen om odlingens omfattning och karaktär under äldre järnålder och medeltid samt öka förståelsen av den samtida bebyggelsestrukturen främst pröva hypoteser om gårdarnas storlek och inbördes förhållande, med en kronologisk såväl som stratigrafisk aspekt. Inledning 23