Jonas Sjöstedts sommartal, Umeå 27 augusti 2017 Det talade ordet gäller Västerbottningar, vänsterpartister, vänner, Hoppas ni har haft det trevligt i sommar. De av er som har varit på fest i skärgården i sommar, jag hoppas ni har tagit det lite lugnt och betett er som folk. För egen del har jag varit på tågluff med familjen och sen mest varit i huset här utanför stan. Vi har njutit av skog och hav. Plockat bär och huggit ved. Men nu är semestertiderna bakom oss och augusti går mot sitt slut. Det känns i luftens kyla på kvällen, hösten är på väg. För många är det också ett nytt liv som börjar. Hit till universitetsstaden Umeå har många studenter precis anlänt för att börja plugga. Välkomna hit! Många flyttar hemifrån och ska nu börja ett liv på egen hand för första gången, med allt vad det innebär. När jag själv flyttade hemifrån gjorde jag det till en andrahandslägenhet i Kiruna, på Gruvvägen 20. Jag minns spänningen inför det som skulle börja. Andra har nu studerat färdigt och flyttat härifrån för att börja jobba någon annanstans i landet. Kanske flyttar man ihop med någon, kanske gör man det med tankar om att snart bli en liten familj. Runt om i Sverige kånkas det soffor och släpas banankartonger. Men det gäller att ha någonstans att ställa den där soffan och de där banankartongerna. Väldigt många sitter idag fast i ett boende som inte alls passar, man väntar och drömmer om att hitta sin egen lägenhet. Sitt eget hem. Det är lätt att känna sig misslyckad när åren går och man inte får något fast boende. När man saknar de rätta kontakterna eller föräldrar som kan köpa en bostadsrätt. Jag vet flera unga som känner att de aldrig riktig tillåts bli vuxna, att de har fastnat i det osäkra och tillfälliga. Bristen på bostäder kan bli ett jätteproblem för dig som enskild person, men den beror inte på dig. Den är ett politiskt problem. Bostadsbristen är resultatet av att de som styrt Sverige under lång tid inte satsade på att bygga bostäder. De satsade istället på de som redan hade en bostad, med sänkta skatter och generösa ränteavdrag. Politikerna bakom den politiken, de hade sina villor och våningar. Förstår de vad det innebär att aldrig få något vettigt ställe att bo på? De svek alla de unga som vill ha ett eget hem. Bristen på bostäder har skapats av politik. Bristen på bostäder kan därför också lösas med politik. För Vänsterpartiet har det varit en av de viktigaste frågorna när vi har förhandlat med regeringen. Även den som inte har rika föräldrar ska kunna ha någonstans att bo. Därför har vi drivit på för ett stöd för att bygga lägenheter med lägre hyror. Nu finns det på plats. Och mina vänner, nu byggs det bostäder. Första halvåret i år började det byggas nästan 40 000 nya lägenheter. Det är 22 procent fler än samma period 2016. Det byggs i kommuner som annars inte hade byggt. Och det byggs fler hyresrätter med hyror som folk har råd med. Inte av någon slump, utan eftersom vi har en politik för det. För oss som vill ha en ekonomi för alla, inte bara de rikaste, för oss har bostadsbristen varit en självklar sak att ta tag i.
Men det finns de som inte tål det här. De som vill fortsätta ge miljardstöd till de som redan äger en bostad men inte ge något för att bygga bort bostadsbristen. För högern är våra satsningar på bostadsbyggande ett rött skynke. Annie Lööf har pekat ut dem som de satsningar hon helst vill stryka ur budgeten. I ett läge där vi har stor brist på bostäder och särskilt på bostäder som man har råd att bo i, då vill borgerliga partier stoppa byggandet och dessutom höja hyrorna. De kallar det marknadshyra, de kanske tycker att det låter bättre. Samtidigt som de vill höja hyrorna, så vill de sänka lönerna. De borgerliga partierna vill med lag tvinga fram en anställningsform där man i praktiken jobbar 100 procent, men bara ska få 70 procent av lönen. Riktar de förslagen till personer som redan tjänar mer än vad de kan göra av med? Är det så att de tycker storföretags-vdar, riskkapitalister och bankchefer borde ha mer anständiga löner? Nej, så är det förstås inte. Det förstår vi alla att de borgerliga partierna aldrig skulle sänka lönen för sina vänner i bolagsstyrelser och skatteparadis. Istället vill de sänka lönen för de under 23 år som saknar gymnasieutbildning och för nyanlända invandrare. Annie Lööf själv tjänar 120 000 kronor i månaden. Svenskt Näringslivs VD tjänar 490 000 kronor i månaden. Tillsammans driver de nu på för att sänka lönen för precis de grupper som redan tjänar minst. De som vill sänka lönerna är partier som gärna pratar om marknaden och hur bra den sköter allt. Javisst, varje utvecklad ekonomi behöver olika sorters marknader. Marknaden kan vara en bra tjänare, men den är en mycket dålig herre. Där marknaden styr okontrollerat växer klyftorna. Där är det pengarna som avgör. Vad händer med kombinationen marknadshyror och bostadsbrist på en så kallad fri marknad? Jo, självklart blir det kraftigt ökade hyror och högre vinster för fastighetsägarna. Kan arbetsgivare få rabatt på de anställdas lön så väljer de naturligtvis det, då kan de öka vinsten utan att anställa fler. Så kan arbetare ställas mot arbetare och villkoren pressas tillbaka. Det är just för att undvika det som vi har fackföreningar och förhandlade löner. Nu vill de borgerliga partierna torpedera hela den svenska modellen där parterna förhandlar löner. Förstår de inte att det blir en press nedåt på lönen även för andra? Jag tror att de förstår det mer än väl. Det är det som är syftet. Vi har alla starka skäl att hålla ihop och säga nej till lönesänkarlinjen. Det som behövs för att bekämpa arbetslösheten är utbildning så att människor kan ta de jobb som faktiskt finns. Det fattas undersköterskor och byggjobbare, lärare och poliser. Det är samhällsviktiga jobb som måste utföras, där vill vi se till att det finns folk. De gör man inte genom sänkta löner. Vi behöver utbildning som ger jobb. Och vi behöver göra investeringar som löser stora samhällsproblem, vi vet alla hur mycket som behöver göras för klimatet, investeringar som samtidigt skapar arbete. Stefan Löfven och Socialdemokraterna missar inte en chans att prata om hur gärna de vill samarbeta med de borgerliga partierna, med Centern och Liberalerna. Gång på gång pekar han ut att det är åt deras håll han vill gå. Men har ni lagt märke till att han aldrig pratar om politikens innehåll när han gör det? Han pratar aldrig om hur människor skulle påverkas om
Vänsterpartiet byttes ut mot Annie Lööf och Jan Björklund. Dagen när de borgerliga gick ut med sitt krav om sänkta löner, just den dagen hördes det inget om samarbete från Stefan Löfven. Han inser att sådana dagar gör han bäst i att ligga lågt med vilka samarbeten han helst skulle vilja ha. Och jag förstår varför han är så tyst om det. Socialdemokraterna tiger om det eftersom det finns så många människor som känner in på bara skinnet vad högerpolitik innebär. Så många som tycker att de har fått mer än nog av det. Så många som vill ha en riktig rödgrön politik, en vänsterpolitik. Under åren då Centern och Liberalerna hade inflytande över svensk politik så satsade de på de som redan hade det gott ställt. De rikaste fick skattesänkningar. De statliga jobben flyttades till Stockholm. De som hade råd med städhjälp hemma fick stora avdrag. Det var de grupperna som gynnades, medan politiken svek andra delar av Sverige. Många förorter, bruksorter och glesbygdsområden lämnades efter. Där har man fått se hur andra dragit ifrån medan utvecklingen där man själv bor har stått still eller till och med gått bakåt. Samtidigt som Sveriges ekonomi är rekordstark, så finns områden där många är arbetslösa och utbildningsnivån låg. Där är det ofta färre som röstar i valen, utsattheten för brott kan vara större. I tidningar och tv får de som bor där mest vara med när det är rapportering om kriminalitet och oro, eller när det handlar om avfolkning och glesbygdsproblem. Annars är deras liv och vardag ofta helt osynlig i medias bild av Sverige. Det är människor som har engagemanget och viljan, men de får gång på gång se samhällets resurser satsas någon annanstans. Stora delar av Sverige har under lång tid svikits av politiken. De som bor i vissa av storstädernas förorter, i långsamt utarmad glesbygd eller bruksorter där industrin har lagt ned, de har mer gemensamt än vad som kanske syns på ytan. De vet hur det är när vårdcentralen läggs ned samtidigt som det öppnas nya i mer lönsamma områden där invånarna är friskare. De vet hur det är att se butiker i centrum stänga, att sakna poliser när de behövs som bäst och att skolan inte kan rekrytera behöriga lärare. De vet hur det är att se lyxigt glänsande inredningsprogram på tv, samtidigt som ens eget hem präglas av att hyresvärden struntar i att rusta upp. I många områden i Sverige har ungdomarna alltifrån det att det var barn fått höra: här finns inte utbildningen och jobben. Här finns inte framtiden. Från tidig ålder matas man med budskapet att man måste flytta därifrån. I budgetförhandlingarna som just nu pågår driver Vänsterpartiet därför ett förslag om rättvisemiljarder för det svikna Sverige. Vi vill ha en tioårig satsning på totalt 44 miljarder till de områden som har lämnats efter. Det ska gå till sådant som att öka servicen, rusta upp slitna områden eller att ge alla unga sommarjobb. Vi vill att invånarna själva ska ha en central roll i det här, det är de som bäst vet vad som behövs just där de bor. Inga områden ska lämnas efter i Sverige. Framtidstro och hopp ska finnas för alla. Vänsterpartiet driver på för ekonomisk jämlikhet. De reformer vi föreslår förenklar livet. De gör att någon kan köpa den där nya höstjackan som behövs när dagarna blir kalla. Någon annan får råd att hyra en rimligare bostad. En tredje slipper ligga vaken av stress för hur hon ska få ekonomin att gå ihop i slutet av månaden.
Reformer för jämlikhet påverkar inte bara individen, det avgör också vilken sorts samhälle vi är. Ett exempel är högskolan. Om bara ungdomar som själva har högskoleutbildade föräldrar studerar så cementeras klyftorna. Alla behöver inte studera på högskolan, men de som vill ska kunna göra det. Här är studiemedlet centralt. Tack vare studiemedlet öppnas universitet och högskolor även för den som inte kan försörjas av sina föräldrar. De öppnas för den som kommer från ett hem där man inte förväntas bli akademiker. Men det spelar roll hur studiemedlet ser ut. När studiemedlet har hög andel lån så ger det hög skuldsättning. Det gör att många från studieovana familjer drar sig för att plugga vidare. Klassbakgrund styr en så stor del av våra liv. Det var elva år sen studiemedlets bidragsandel senast höjdes. Idag kan jag berätta att Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen har fått igenom precis just det. Från och med augusti nästa år kommer bidragsdelen av studiemedlet att höjas med 300 kronor i månaden. På så vis får man mer i studiemedel och man får det utan att studieskulderna ökar. Studenterna ska få en rimligare ekonomi. Färre ska tvingas jobba vid sidan om sina heltidsstudier. Och fler ska känna: jag vågar plugga vidare. Vardagen blir lite bättre för studenterna och vi kan få studenter från mer olika bakgrunder. Höjt studiemedel är en reform för ett rättvisare, mer öppet samhälle. Vi lever i en tid när de är viktigt att ta ställning. En tid när nazister vrålar ut sitt hat på gatorna på årsdagen av kristallnatten. Ska svenska judar verkligen behöva stå ut med det? En tid när skränande vuxna människor skriker till asylsökande ungdomar på Medborgarplatsen att de ska våldtas. När USA har en president som medvetet försöker jämställa nazister och antirasister. Då behövs tydlighet. Då får vi inte avtrubbas och glömma grundläggande mänsklig anständighet. Då krävs det av dig och mig att vi tar ställning. Vi ser hur vissa partier vacklar. Moderaterna och Kristdemokraterna öppnar upp för att närma sig Sverigedemokraterna, det parti som bygger hela sin existens på att peka ut människor som problem och ställa grupper mot varandra. Men det här är inte en tid för vacklande och otydlighet. Det här är en tid för ett glasklart försvar av mänskliga rättigheter, asylrätt och allas lika värde. Det är en tid när det är viktigare än på länge att ingjuta hopp och en gemensam tro på framtiden. När hatarna gör allt för att sprida rädsla och splittring, då svarar vi med att visa på något bättre. Vi ställer upp för varandra. Vi skapar gemenskap. Vi visar att ett jämlikt samhälle kan byggas. Nu är det ett år kvar till valet. Ibland kan politiken uppfattas som kortsiktig, grälsjuk, rentav som orimlig. Politiken kan vara rörig. Särskilt under valår översköljs man av rubriker, utspel och motstridiga påståenden. Men det som kan se ut som en radda separata saker utan sammanhang, det hänger ihop. Där finns en röd tråd. Högern vill sänka skatten för de som redan har mest, medan vi i vänstern vill omfördela till de som har mindre. I debatterna om arbetsmarknad föreslår högern sänkta löner. Vi i vänstern vill istället stärka vanliga löntagare så att man kan få trygga jobb med bättre löner och villkor. Hela tiden är det vi som står för jämlikhet och rättvisa, medan de står för ett samhälle som mest är till för de i toppen och som sviker andra. Socialdemokraterna, ja de verkar ha tappat sin tråd. De vacklar och säger att de står någonstans i mitten mellan höger och vänster.
När man ser tillbaka på det Vänsterpartiet har fått igenom i budgetförhandlingarna, då blir den röda tråden tydlig. Underhållsstödet för ensamstående föräldrar, CSN-lån för körkort, gratis tandvård för unga och nu höjt studiemedel allt det binds samman av den röda tråden för ett samhälle som är bra för alla, inte bara för de rikaste. Många pratar om sin feminism, vi har den med oss när vi förhandlar och vi ser till att det blir reformer som förändrar verkligheten. Den som röstade på Vänsterpartiet i senaste valet, den har fått se sin röst få effekt. Vi har genomfört reform efter reform för jämlikhet och rättvisa. Alla som röstade på Vänsterpartiet för att de såg problemen med vinster i välfärden, det är tack vare er som vi nu snart har ett lagförslag på riksdagens bord. När vi har inflytande så märker man skillnaden. Morgondagen kommer att bära med sig nya frågor som ingen idag kan förutse. Samhället förändras och nya lösningar måste hela tiden utvecklas. Men du kan vara säker på att när Vänsterpartiet är med och tar fram de nya förslagen, då kommer också den röda tråden att finnas där. Den röda tråden för jämlikhet, för feminism och rättvisa. Vi hoppar inte fram och tillbaka mellan olika ståndpunkter beroende på åt vilket håll vinden blåser för dagen. Sådan ängslig anpassning till politikens skiftande väderleksrapporter lämnar vi åt andra. Vi står för det vi tror på, för vi vet hur viktigt det är. Ett samhälle som håller ihop, där vi ställer upp för varandra, det är ett bättre samhälle. Det är den typ av samhälle vi ska vara. Och den röda tråden för att komma dit heter jämlikhet. Politiken ska inte vara bara för de få i toppen, vi ska ha en politik som är för de många.